Publicerat

SYNPUNKTER PÅ DELAR AV AVSNITT 5 AV ”EN HISTORIA OM SVERIGE”

Så har den femte delen av vad som borde heta ”En historia om Sverige” visats. Som specialiserad på medeltiden, och särskilt då gotländsk medeltid, så blir detta rimligen mitt sista inlägg om samma produktion. Detta mot bakgrund av att jag anser att man bör hålla sig till det man kan och inte tro att man kan omfatta allt. En inställning som några av deltagarna i serien, liksom producenterna bakom dem, tydligtvis inte delar, eftersom man då och då framför felaktig information. Ett slående exempel på detta är när programmet ska förklara uppkomsten av Visby ringmur och ”konflikten” mellan Visby stad och Gotlands bönder. I programmet sägs det att ”Visbyborna och bönderna hade sedan länge en konflikt om handeln i Östersjön och stadsmuren byggdes just för att utestänga bönderna från den viktiga handeln. Så relationen mellan staden och bönderna var dålig.”

Den här skrönan, om motsättningar i handeln mellan ön och staden, uppstod i slutet av 1800-talet, samtidigt med myten om de medeltida gotländska farmännen, och är väldigt livskraftig. Men, faktum är att det inte existerar ett enda dokument som kan verifiera någon gotländsk bondehandel av betydelse. Det här är utrett av Wase i flera omgångar, bl a här. Det enda dokument under hela medeltiden som talar om bönder som far från ön för handel är så sent som 1334 och avser gotländska bönder som under svårigheter försöker komplettera varor på svensk botten.

Skrönan om murbygget i Visby

Även skrönan om att ringmuren skulle vara byggd mot de gotländska bönderna är livaktig. Den uppstod vid tiden omkring andra världskriget och förfäktas av vissa mindre kritiska personer fortfarande till dags dato. Men faktum är, att sjömuren vid hamnen uppfördes redan omkring 1200 (dendrodaterad 1202) och resten av muren har tagit minst 30 år att uppföra före omkring 1285. De som vill tro på skrönan om att muren uppfördes mot bönderna har ett enda dokument att hänga upp sig på, nämligen det s k ”underkastelsebrevet” 1288. I det sägs att Visby ska böta för att man förbrutit sig mot konungen och utan hans godkännande uppfört mur. Den enkla logiken blir då att muren måste ha börjat uppföras sedan Magnus Ladulås blev kung (1275), men att det skulle ha tagit 13 år innan kungen upptäckte det.

Faktum är dock, att konungen redan 1285 förlåtit stadsborna för deras murbygge (eftersom den sedan länge var ett faktum, sjömuren från redan i början av 1200-talet) då han gav gotlänningarna ”förlåtelse för begångna oförrätter”. Ska dokumentet 1288 kunna användas som måttstock på muren innebär det att den måste ha slagits upp mellan oktober 1285 och augusti 1288. D v s på mindre än två år. Tror någon på det? Stadgandet 1288 är därför enkom tillkommet för att motivera att staden genom sina böter skulle belöna konungen för att han tog stadens parti i inbördeskriget!

Valdemarståget

Angående själva Valdemarståget 1361 så har vi datum och faktumet i den danske kungens seger att gå på. Vi har också visbyfranciskanernas tämligen samtida uppgift att 1800 ”bondones” stupade utanför Visby murar och vet säkert att Valdemar upptog ”skatt” även av Visby. Hur stor del av de vuxna männen på ön som engagerade sig i striderna vet vi inte, trots att det i programmet påstås att ”nästan alla öns bönder kommit för att strida”. Förutom de 1800 vid Visby har ett okänt, mindre antal hundra bönder stupat i strider dagarna innan. En rimlig beräkning, som nyligen gjorts, av de vuxna männens antal på ön vid pass 1361 är ca 6000 män. Det innebär att något över ca ⅓ av de vuxna männen stupade i striderna. Det är därför tveksamt om ”nästan alla” öns bönder deltog. Varför bönderna ställde upp utanför Visby murar är däremot öppet för spekulation. Vi tror oss veta, från skärmytslingarna dagarna innan, att bönderna klarat sig bättre inne i skogarna, så varför ställa upp på det öppna byrummet utanför Söderport? Jag menar att de gjorde det i tron att de var garanterade hjälp av staden. En hjälp som de aldrig fick. Men, som sagt, där kan vi inte bli säkra.

Däremot blir det lite märkligt när Thomas Neijman, som har forskat kring händelserna 1361, inte tycks vara medveten om att vi har säkra belägg för att Visbyborna har betalat tribut till den danske kungen. Krönikören Detmar skriver bara ett tjugotal år senare: ”Sålunda fick han [kung Valdemar] staden i sitt våld och tog en stor beskattning i silver och guld av stadens borgare” och visbyfranciskanerna anger ”stred han [Valdemar] mot landets bönder utanför Söderport och av dessa dödades ettusen åttahundra i striden och intog omedelbart staden Visby efter förhandlingar. 28/8 gav han sig slutligen av medförande en väldig skatt av guld och silver som han tagit från staden och landet.” Dessutom uppger Visbyborna själva, då de i december 1362 levererade tull upptagen för kriget mot Valdemar, att de räddat det hanseatiska godset med uppoffring av egna ägodelar.

Det kan ju vara en småsak kanske, att Neijman uttrycker att ”det verkar” som om staden fått betala tribut, när vi avgjort vet att den fick göra det, men det är ett onödigt detaljfel. Å andra sidan kanske det inte varit så lätt för programmakarna att få tag på kompetenta personer i detta eller annorstädes. Inte ens på Gotlands museum finns kompetens kring gotländsk medeltidshistoria. Den finns utanför muséet och institutionerna.

Positiva inslag

Vad jag gillar med framställningen är att man aldrig påstår att Engelbrekt var en bergsman av tysk härkomst. Wase har utrett detta och pekat på att det tyska ursprunget (och namnet) snarare berott på kognatisk härstamning. Däremot blir jag förundrad över hur Engelbrekt framställs då han eggar folk till uppror (utanför S:t Jörgens ruin i Visby). Myrdal (Melin & Ferm) har pekat på att det sannolikt är Engelbrekt som finns avbildad i handskrift B 172 (version av Magnus Erikssons landslag från ca 1436-1437) och att hans beteckning som ”then litzla man” och att han är böjd, gåendes med krycka, tyder på en kronisk sjukdom, vilken i slutänden gjort honom oförmögen att rida. Visserligen finns kryckan med i mordscenen, men det är föga troligt att han skulle ha farit fram så heroiskt på häst som han gör i TV-serien blott två år tidigare. Varför kan inte en ”hjälte” avbildas som en sliten gubbe? Men, återigen en detalj.

En sak som avgjort fångar mitt gillande är att man från Gamla Lödöse uppmärksammar barnens situation. Det är bra, även om jag själv hade velat gå lite djupare i tidens föreställningsvärld kring barn (men det hade kanske chockerat alltför mycket?)

Framställningen av Vase-ätten

Jag ska bortse från att en man i 40-årsåldern ska framträda som en 22-årig Gustav Eriksson, men däremot irriterar jag mig på att den blivande kungen genomgående kallas ”Gustav Vasa”. Första gången han benämndes med ett familjenamn var i gravtalet över hertig Johan 1618. Under hela sin levnadstid och långt därefter var han endast känd som Gustav Eriksson. Släktnamnet kommer av vapenbilden (som senare tolkades som en vase) och användes första gången då sedermera Karl Karlsson Gyllenhielm skrevs in vid en skola i slutet av 1500-talet som ”Karl Vase”. Dessutom är ”Vasa” bara en genitivform av namnet ”Vase”. Ok, det är allmänt vedertaget, men bara för att det är så behöver man inte ”vulgarisera”, eller ”popularisera” serien genom att använda inkorrekta dåtida former. Varför inte lära människor rätt istället för vad som är slentrianmässigt fel?

Publicerat

VAR LÅG UPPSALEN – ELLER EN SVENSK HISTORIEVETENSKAPLIG SKANDAL!

Hur många är vi inte som i skolan fått lära oss, att svearnas hedniska Uppsalatempel låg i nuvarande Gamla Uppsala. Alla, skulle jag vilja säga. Men, den föreställningen uppstod i Sverige först på 1600-talet, i en krets med nationalistiska män som Olof Rudbeck (han som menade att folkens urhem var Sverige) och Olof Verelius (vilken hävdade att hyperboréerna, norr om nordanvinden, som nämns av Herodotos och som av Pomponius Mela och Solinus beskrivs som att halva året hos dem är dag och att klimatet är så hälsosamt att de inte dör, utan kastar sig från en klippa ner i havet). Både Rudbeck och Verelius hävdade också att tornet i Gamla Uppsala kyrka var en rest av det gamla hednatemplet.

Är det någon av er som fortfarande tror att Sverige var folkens urhem? Tror ni att vi är hyperboréer eller att tornet i Gamla Uppsala kyrka är rest av det forna hednatemplet? Inte det? Men varför tror ni då, om ni betecknar de nationalistiska 1600-tals-idéerna som fantasier, att hednatemplet låg i Gamla Uppsala?

På 1600-talet var det en stor debatt om denna nya idé, att hednatemplet skulle ha legat i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus argumenterade övertygande mot det, men plötsligt dök ett avgörande bevis upp hos ”hyperboréerna”. En anteckning från 1100-talet, av biskop Karl av Västerås, att hednatemplet 1138 byggts samman med den nya domkyrkan. En otrolig slump som ”bevisade” att ”hyperboréerna” hade rätt, eller?

Då Schefferus avled, efter att ha gjort tydligt att det rörde sig om en förfalskning, så fick ”hyperboréerna” sista ordet. Sedan dess har det varit ”sant” att hednatemplet låg i Gamla Uppsala. Idag vet vi att ”Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis excerptæ” är en förfalskning, det råder det inte längre någon tvekan om, men att hednatemplet låg i Gamla Uppsala får ändå inte ifrågasättas.

Redan i slutet på 1940-talet ifrågasatte landsantikvarien i Uppsala, Nils Sundquist, att Gamla Uppsala var platsen för hednatemplet och satte större tilltro till de (sen)medeltida källorna som berättade att det låg på nuvarande ”Domberget”, där Uppsala domkyrka står. Med bl a hänvisning till förfalskningen (som man då trodde var autentisk) avslutades diskussionen till Gamla Uppsalas fördel. Men nu har en ny genomgång av källmaterialet gjorts vilken i korthet visar att:

1) Det finns inte ett enda dokument som utpekar Gamla Uppsala som ”Uppsala”. När dokumenten talar om Uppsala är det endast tre ”platser” som avses; själva domkyrkan, det kyrkliga stiftet, eller Aros (det nuvarande Uppsala).

2) Argumentet att nuvarande Uppsala hette ”Aros” och därför inte kunde vara Uppsala är fullständigt ovederhäftigt, eftersom Aros redan 1231 kallas Uppsala, samtidigt som Gamla Uppsala inte någon gång benämns ”Uppsala” (endast domkyrkan och/eller stiftet, som nämnts).

3) Snorre uppenbarligen avser nuvarande Uppsala när han talar om Uppsala.

4) De medeltida källorna på 1400-talet måste återgå på minst en äldre, mer detaljerad källa än Adam av Bremens beskrivning, och de utpekar ”Domberget” väldigt trovärdigt (bl a parallellen de tre gudarnas berg och att trefaldighetskyrkan anläggs där).

5) Adam av Bremen motsäger Gamla Uppsala som platsen för hednatemplet eftersom han anger att naturliga berg (montes) omger templet, inte gravhögar (acervos/sepulcres) som är skapade av människan.

Vad är det då som är en historievetenskaplig skandal i detta? Jo, det är det faktum att man från bl a Riksantikvarieämbetets sida försöker att tysta ner detta. Texten som klargör detta i en synnerligen vetenskaplig genomgång (kan läsas här, utan noter och källhänvisningar, för dessa införskaffa tidskriften som publicerat artikeln) refuserades i en första version av såväl ”Fornvännen” som ”Historisk tidskrift” som ”ovetenskaplig”. Ni kan vid egen genomläsning av texten se att det är fullständigt nonsens. Om ni läser igenom texten inser ni att den är föredömligt vetenskapligt uppbyggd, så skälet är naturligtvis något helt annat. Antingen är det så enkelt att det officiella Sverige inte kan klara att bilden av hednatemplets placering i Gamla Uppsala utmanas – och man därför vill tysta ner en debatt om detta eftersom det ställer svensk historievetenskap vid skampålen – eller också handlar det om författaren. Denne gotlandshistoriker har under många år särskilt kritiserat Gotlands museum för dess inkompetens och oförmåga att ta till sig nya forskningsrön och den svenska akademiska världen är liten och trång. Kritiker är inte välkomna! Särskilt inte sådana som gått sin egen väg.

Än mer slående i detta tystande är att inte heller de svenska medierna tar upp frågan. Naturligtvis är det en stor nyhet, om Sverige i över 300 år förfäktat en felaktig bild av var Uppsala legat, vilket borde föranlett dem att gräva djupare i detta. Men, trots utskick till kulturredaktionerna på DN, SvD, Aftonbladet, SVT, TV4 och TT av den kompletta texten i tidskriften som publicerade den så händer inget. Inte ens Uppsala Nya Tidning (UNT) reagerar. Förmodligen har man vänt sig till någon ”auktoritet” som antingen är uppbunden till bilden av hednatemplet som beläget i Uppsala, eller att kritiker inte ska uppmuntrats, och nöjt sig med det – därmed anslutande sig till föreställningen att hednatemplets lokalisering inte får utmanas. Det är en SKANDAL! Oavsett om den utmanande texten har rätt eller fel så måste debatten få föras om historievetenskapen ska gå framåt. Med sitt tystande av denna debatt har Riksantikvarieämbetet och andra direkt gått emot historievetenskapens gynnande! Om du vill läsa texten med notapparat och källreferenser kan du beställa den gotländska tidskriften ”Haimdagar” här: info@haimdagar.se. Att just denna tidskrift publicerade texten beror på att författaren är en välkänd gotländsk historiker. F ö med fyra texter om gotländsk medeltid i samma nummer.

Publicerat

GOTLANDS MUSEUM SKA INTE ÄGNA SIG ÅT ATT UNDERBLÅSA KRIG MELLAN KÖNEN

För några dagar sedan skrev jag om min debattartikel till Gotlands tidningar (S & C).  Jag sände den också till Gotlands Allehanda (M), vilka tog in den oavkortat.  GT ville att jag skulle korta den med ca 1000 tecken.  Nu har Gotlands museum svarat och tyvärr kan jag inte länka till museets text, men ni kan läsa mellan raderna i mitt svar.  Så här har jag formulerat min replik på repliken:

I en replik menar Gotlands museum att våld är någonting som drabbar män i det offentliga rummet, kvinnor i nära relationer. Förutom att det är fullständig osanning så förstår jag att de inte ordentligt läst min text, för våld drabbar män i nära relationer minst lika mycket som kvinnor. T o m en svensk undersökning, Gill & Remahl av svenska förhållanden, har funnit att ”[k]vinnor [är] lika våldsbenägna som män i parförhållanden” (DN Debatt 050127). Att museet i den fasta utställningen rapporterar fakta om stupade män 1361 balanserar absolut ingenting i att man presenterar en utställning som falskeligen utpekar män som förövare och kvinnor som offer. Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på gatan, så jag vet hur det är att utsättas för våld, vilket gör att jag starkt supporterar att man vänder sig mot sådant. Men jag vänder mig också starkt mot att man gör det ideologiskt ensidigt, utpekandes en grupp som våldsverkare, en som offer. Om man skulle göra en sådan utställning och t ex peka ut judar som onda, kristna som goda skulle man bli kallad för rasist ‒ och åtalas för hatbrott. Det finns t o m forskningsrapporter från USA som visar att sexuellt våld från kvinnor mot män är lika vanligt som vice versa (t ex Muehlenhard & Cook 1988, som visade att 62,7 % av männen, 46,3 av kvinnorna utsatts för sexuellt tvång av det motsatta könet).

En utställning av det här slaget är ”könsrasistisk” och bidrar bara till ett könskrig ‒ och krig har aldrig varit en bra lösning på problem. Att skriva som Seidegård & Thedéen avslutningsvis gör: ”Mäns våld mot kvinnor finns även på Gotland. Och som museum har vi en betydelsefull roll att spela som forum för debatt och dialog och debatt för vår tids stora frågor” är ett direkt hån mot alla de män som utsätts för våld av kvinnor i relationer (och kvinnor i lesbiska). Det har absolut ingenting att göra med dialog att presentera en utställning som ensidigt och på ovetenskapliga grunder pekar ut män som de enda förövarna av våld i relationer (för jag utgår från att ingen föreläsare kommer prata om kvinnors våld mot män). Det är bara att underblåsa krig och det ska inte Gotlands museum ägna sig åt!

Dick Wase

Gotlandshistoriker

Publicerat

UTSTÄLLNING PÅ GOTLANDS MUSEUM

Har just skickat in en debattext till Gotlands tidningar, med anledning av att jag fick ett mail (som ständig medlem av Gotlands fornvänner, helst skulle de nog inte maila mig alls) som säger:

”På söndag den 15/10 kl. 14.00 invigs ”Cause of Death: Woman” på Fornsalen.
Tema för utställningen är mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen.
Bakom utställningen står fotografen Linda Forsell och journalisterna Karin Alfredsson och Kerstin Weigl. Tillsammans har de undersökt mäns våld mot kvinnor i tio länder. I varje land träffade de överlevare och personer som arbetar för förändring.
Cause of Death: Woman har tidigare visats i Stockholm, Karlstad, Peking och New York. På Gotlands Museum kompletteras grundutställningen med nedslag i historien på Gotland, i Sverige och i Västeuropa.
I arbetet med utställningen samarbetar Gotlands Museum med Länsstyrelsen i Gotlands län, Polisen, kvinnojouren Amanda och Region Gotland. Som en del av utställningen finns intervjuer med representanter från de fyra organisationerna.”

Min text till Gotlands tidningar lyder:

”STOPPA POLITISERINGEN AV GOTLANDS MUSEUM

Med fasa tar jag emot ett mail om en utställning på Gotlands museum, med temat ‘mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen’. Förutom att museet därmed ignorerar det våld som utövas mot män så är det att politisera i en bestämd riktning.

Hur kan mäns våld mot kvinnor vara ett större problem än kvinnors våld mot män? Eller mäns mot män och kvinnors mot kvinnor? Hundratals internationella undersökningar visar entydigt att kvinnor är lika mycket eller något mer våldsamma i förhållanden än män. I det offentliga rummet är det avsevärt många fler män än kvinnor som råkar ut för våld och som museum borde man beakta det faktum, att historiskt sett har män under historien hänsynslöst offrats för att skydda hem, kvinnor och barn. Läser man också en undersökning som t ex ‘Cultural suppression of female sexuality’, av Roy F Baumeister och Jean M Twenge (finns tillgänglig på internet) så inser man, att intrakvinnligt våld är lika omfattande som intramanligt sådant, samt att det är kvinnor i första hand som dömer ut andra kvinnor som t ex ”horor”. Det är en följd av att det intrakvinnliga våldet är mer psykologiskt än fysiskt (kvinnor är mycket mer mobbande än män). Som exempel kan också anföras en rapport från FBI, refererad av Mercy & Saltzman (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85), av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Det understryker att kvinnor drabbas något hårdare av svårare skador, men å andra sidan tar kvinnor mycket oftare till tillhyggen när de utövar våld mot sina partners. Men innebär det att våld enbart handlar om ‘mäns våld mot kvinnor?’ Och då vill jag understryka att det inte finns några undersökningar som antyder att kvinnligt våld mot män skulle vara självförsvar mer än i motsatt riktning. Tvärtom är det vanligare att kvinnor slår först! Inte ens lesbiska förhållanden är mindre våldsamma än heterosexuella, som t ex Lori B Girschik (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?) förstod då hon blev tillsammans med en kvinna som tidigare regelbundet våldtagits av sin lesbiska partner.

Att Gotlands museum ensidigt politiserar en fråga som inte handlar om mäns våld mot kvinnor, men däremot ett allmänmänskligt problem, måste jag protestera starkt emot! Jag väcker härmed frågan, till Fornvännernas nästa årsmöte, om Gotlands museum verkligen ska ägna sig åt denna typ av korrekt politisering. Min åsikt är att museet ska ägna sig åt gotländsk historia. Dessutom väcker jag frågan om hur årsmötesprotokoll kan försvinna. Jag kommer att infinna mig på mötet och bevaka dessa frågor.

Om Gotlands museum ska ta upp frågan om våld ska det göras i ett allmänmänskligt perspektiv. Följaktligen väntar jag på nästa utställning, om hur män utsatts för våld genom historien och utan urskillning kunnat offras som krigsboskap genom århundradena. Man kan ju t ex exemplifiera med hur män som misshandlades och toppreds av sina kvinnor tvingades att rida baklänges på en åsna genom staden, till allmän skam. Om museet betalar avtalsenlig lön kan jag bistå, eftersom jag är väl inläst på området.

Skulle någon tvivla på att kvinnor i förhållanden är minst lika aggressiva som män så rekommenderar jag översikten av 572 internationella studier som gjorts av Martin S Fiebert, Department of Psychology, California State University, Long Beach (som också finns tillgänglig på Internet).”

Vi får se om de tar in den.