Publicerat

VARFÖR HOTAR DE OSS? VI HAR JU TALAT OM FÖR DEM VILKA ANDRA DE SKA HATA

Senast för två dagar sedan så gick nyheten ut, ”hoten mot journalister blir allt fler, enligt branschorganisationen Utgivarna”.  Yrvaken upptäcker journalistkåren att de också blivit mål för hatares och andras hot och attacker, inte bara de grupper och individer de själva pekar ut för att hatas.

Låt mig redan inledningsvis säga, att jag fördömer allt hot, våld och smutskastning, oavsett vilken grupp eller individ det handlar om (se anständighetsreglerna här ovan).  Men inte ens med bästa vilja i världen kan man påstå att den svenska journalistkåren gör det.  Vad journalisterna inte tycks förstå är, att de efter 30 års effektivt utpekande av ”onda” människor och grupper – alltid med oförmåga för dessa utpekade att kunna få komma till tals själva – så har de skapat en kultur av enkel dualism.  Enligt den svenska journalistkåren (ok, jag vet att det finns ENSTAKA undantag) handlar allting om svart eller vitt.  Man är antingen god eller ond, och eftersom medierna så oförblommat hänger ut dem som de pekar på så ger man signalen:  Det är ok att hata och smutskasta människor.  Detta framgångsrika skapande av en ensidig enkel ond eller god kultur, helt utan nyanser, har (som sagt) pågått i åtminstone 30 år.  Med fullständigt onyanserade häxjakter på fall som de stora ”Da Costa fallet”, ”Thomas Quick”, ”Billy Butt”, ”Ulf” m fl.  (I betydligt mindre skala har jag själv varit föremål för det).  Journalisterna har slutat att rapportera, för att istället moralisera och tro sig ha ett ”kall” att ”leda människor rätt”.

Hur kan man i denna yrkeskår tro att man ska ses som trovärdiga när man på rent ideologiska grunder åsidosätter yttrandefriheten för att man själva ser sig som de som måste skydda människor mot ”fel” synpunkter och fakta?  Jag sympatiserar inte på något sätt med Sverigedemokraterna, men när man (och här handlar det också om politikerna, vilka tycks leva i symbios med journalistkåren) sänder signalen att ”yttrande- och åsiktsfriheten kan begränsas om det är åsikter som vi journalister tycker är fel” så har man dragit undan grunden för hela sin trovärdighet.  Om man då är så naiv att man tror att inte det monster man fulländat inte också ska kunna vända sig mot en själv så har man helt tappat verklighetsförankring.

Hur kan journalister vara så totalt i avsaknad av självinsikt och -kritik?  Vi talar här om en yrkeskår där man helt medvetet sorterar bort ”fel” fakta och aktivt hindrar ”fel” åsikter att komma till tals för att man anser sig vara så ”rätt” själva.  En kår som arbetar utifrån samma grundinställning som Joseph Goebbels gjorde.  Hur kan de bli förvånade, eller ens upprörda, när deras skapelse av dualistiskt skrämselsamhälle, personifierat av hatarna, plötsligt börjar ifrågasätta dem själva?  Yrvaket tittar de förmodligen på varandra och säger:  ”Varför hotar de oss?  Vi har ju talat om för dem vilka andra de ska hata.  Det här känns ju inget bra.”

Publicerat

JAG HAR DEFINITIVT INGET ATT SKÄMMAS FÖR

Jag har blivit rådd att inte skriva om min egen belägenhet.  Men efter att två personer på kort tid i Facebook-trådar försökt bortförklara sina egna tillkortakommanden i debatten med hänvisning till skvallerjournalisten Karl-Johan Karlssons uthängning av mig som ”pedofilkramare” känner jag att jag måste klargöra detta än en gång.  Dock inte förklara, för jag har inget att be om ursäkt för!  För drygt tio år sedan omfattade även jag alla dessa påstådda ”självklarheter” kring den förfärliga sexualiteten, som människor förväntas omfatta för att få existensberättigande i vårt djupt intoleranta samhälle.  Jag hade t o m en utställning för 17 år sedan, med ”franska kort”, till vilka jag skrivit politiskt korrekta dikter om ”den förfärliga prostitutionen”.  Men i och med arbetet på min bok ”Samlag eller Salighet” blev jag tvungen att gå till verklig forskning (boken har varit kurslitteratur på två universitet, vilket torde vittna om en viss kvalitet, och senast föregående helg träffade jag personer som studerat den och tyckte den var väldigt bra).  Och det var inte så lätt!  Hela min världsbild vändes upp och ner, eftersom den vetenskapliga forskning som existerar inte bekräftar de allmänna mediebilderna av den förödande sexualiteten.  Mina mycket grundliga studier resulterade bl a i ett avsnitt på ca 80 sidor (av ca 400 totalt) om barn och sex i boken – vilket användes av hatarna som ”argument”.  Det var ju så många sidor så att jag absolut måste vara ”pedofilkramare” – och plötsligt blev grundlighet något suspekt!

Jag har lätt insett, att jag själv sannolikt är en betydligt mer empatisk person än dessa som bara ska hävda sin egen rättfärdighet i ”barnskyddarfrågan”.  Mitt stora ”fel” när det gällde pedofilidebatten var, att inte förstå hur människan i flera miljoner år INTE kunde uppleva läggningen som ett problem, utan att detta ”upptäcktes” först under masturbationspaniken under den viktorianska sexualpuritanismen.  Så jag ville undersöka djupare i detta.  Det har förvrängts till att jag skulle ”förespråka” pedofili.  Det är en uppenbar lögn!  Jag har nämligen varnat för att ändra lagarna, eftersom jag är övertygad om att hatare av det slag som försöker smutskasta mig kommer att skada människor ännu mer i ett sådant tillstånd.  Vad som också är fullständigt absurt är, att man påstår att jag framför någon sorts ”pedofilkramande” ”åsikt”.  Det enda jag gör är att referera existerande forskning.  Det är ett obestridligt faktum, att INGEN representativ forskning idag kan bekräfta att sex i sig skadar någon enda individ (ung eller gammal, se här).  Däremot har jag understrukit det faktum, att våld och tvång – i kombination med bl a sex – skapar skada.  Vad dessa ”barnräddare” gör är alltså att indirekt påstå att jag är ansvarig för den vetenskapliga forskning som kommit fram till för dem ”felaktiga” slutsatser.  Och därför är den naturligtvis enligt deras åsikt (och då talar vi verkligen om ogrundad åsikt) otillförlitlig, och de anser sig ha rätten att smutskasta mig.  ”Barnräddarna” (som däremot inte har representativ vetenskaplig forskning att hänvisa till) är naturligtvis mycket mer trovärdiga bara i sin egenskap av att vara självutnämnt ”goda”, eller…

En av de hatare som nu senast var tvungen att urskulda sin egen brist på argument (i frågan om partnervåld, där hon menade att kvinnor som slår män egentligen är oskyldiga – vad det nu har med pedofili att göra) hänvisade till ”psykiatrer, psykologer och terapeuter”.  Men då talar vi faktiskt enbart om KLINISK forskning, inte representativ sådan!

Klinisk forskning kan aldrig appliceras på hela folkgrupper.  Det är lika absurt som att påstå att skolan skadar alla barn utifrån att de som går till skolpsykologen mår dåligt.  Tack vare min bok, ”Samlag eller Salighet” har jag då och då blivit kontaktad av kvinnor som läst den och som upplevt befrielse av att läsa den.  Jag har aldrig tidigare använt detta faktum som något ”argument” i debatten, eftersom det också handlar om enbart ”klinisk” miljö.  Men dessa kvinnor har varit tacksamma gentemot boken därför att de har förstått att det inte är ”fel” på dem, bara för att de tyckte om den sexuella förbindelse de som barn hade med den vuxne personen.  Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom jag ålagt mig själv tystnadsplikt, då jag vet hur aggressivt hatare därute skulle reagera på kvinnor som vittnar om detta, men jag använder det nu enbart som exempel för att understryka hur kliniska studier aldrig kan användas som exempel på hur verkligheten för folkflertalet ser ut.  Naturligtvis kunde jag – precis som en psykolog eller psykiatriker – sammanställa vittnesmålen och sedan påstå, att alla flickor tycker om att som barn ha sexuella förbindelser med vuxna män.  Men jag vet bättre än de som hävdar sig ha sanningen utifrån kliniska studier.  Dessa gäller nämligen ENBART den kliniska gruppen.

Andra problem som de som anklagar mig för att vara ”pedofiliförespråkare” har är, att all den forskning som jag refererar är VETENSKAPLIGT grundad.  Det är ett obestridligt faktum, att t ex Ney, Fung & Wicketts  (The worst combinations of child abuse and neglect.  I ”Child Abuse and Neglect”, vol 18[9], 1994, pp 705-714) statistiskt säkerställda studie visar, att sexuella övergrepp av barn själva betraktas som det minst problematiska av alla övergrepp.  Dessutom, i de kliniska miljöer som alltid hänvisas till har 95 procent av de drabbade barnen utsatts för flera former av övergrepp.  Man kan alltså inte isolera de sexuella som orsak till att personerna mår dåligt.  Det säger inte att det inte är problematiskt, men det avslöjar en hel del om dessa ”barnräddare”, som bortser från de tre värsta problemen (ignorans, försummelse och fysisk misshandel) och bara fixerar på det minst problematiska.  Därmed inte sagt att intergenerationell sex ska legitimeras, som jag redan tidigare understrukit.  I ett samhälle som vårt vore det förmodligen en katastrof (som jag påpekat redan i ”Samlag eller Salighet”).  Dessutom är det så, att jag personligen i 30 år arbetat med barn i åldern 7-12 år, och jag uppmanar dem som vill hänga ut mig som en ”ond” människa att leta upp de hundratals barn jag arbetat med, och se vad frekvensen blir när det gäller dem som tycker jag var ”dum” och dem som uppskattade mig.  Ni kommer bli väldigt besvikna, för jag har varit omtyckt och uppskattad, och jag är i skrivande stund facebookvän med flera av mina tidigare elever.  Men tack vare skvallerjournalisten Karl-Johan Karlsson kan jag inte längre verka som den bra lärare jag är, eftersom jag utmålas som ”farlig”.  Det här är ett utdrag ur ett brev jag fick av en tjej som gick ut femte klass:  ”…du vet ändå att jag gillade både dig och historia lektionerna.  Jag vill att du ska veta att jag såg fram mot varenda lektion.  Och att jag faktiskt hatade historia lektionerna i 4 an.  Men ämnet beror mycket på hur läraren är så jag hade tur som hade dig som lärare.  Det här är inget kärleks brev bara ett brev som visar att jag verkligen är glad för att ha träffat en person som du.  Jag har inte varit så glad när det gäller skolan.” Jag håller det alltså för högst troligt, att jag har betydligt mer empati än de ”rättfärdiga” hatare som försöker stämpla mig som ”pedofilkramare” har.  Jag har heller aldrig förespråkat pedofili.  Däremot har jag konstaterat att läggningen i sig är fylogenetisk, (att det alltså är en evolutionär, nedärvd adaption hos en viss del av befolkningen, vilka inte kan rå för att de har den), och att det svenska samhället – som påstår sig inte förfölja sexuella minoriteter – varje dag förföljer en sexuell minoritet som inte kan skyllas för sin läggning.  Däremot (måste jag tyvärr medge) har jag ingen lösning på hur vi ska lösa detta problem i vårt samhälle.  Men kan vi hata pedofiler kan vi lika väl hata andra minoriteter.  Det är faktiskt ingen skillnad alls.  Död åt… vem då?  Någon som inte är som flertalet och inte enligt medelklassnormen.  Judar?  Svarta?  Bögar?  Värmlänningar?  Någon måste vi ju uppenbarligen hata för att själva få känna oss goda och duktiga.  Och mest av alla måste vi hata den som ifrågasätter vårt hat.

Publicerat

JAG BLIR ILLA BERÖRD AV ”LIBERAL” PK-RÄTTNING

Jag blir väldigt illa berörd av att förmenta liberala skribenter nu går ut och vill avkräva den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson ”försäkringar” om att hon ställer upp på vissa politiskt korrekta idéer, och gör hon inte det ska hon avsättas.  Det sägs att hon är ”homohatare” för att hon är med i Livets ord och inte röstade för könsneutrala äktenskap.  Vad de här skribenterna inte kan skilja på är deras egen ”PK-fascism” och den som de (ofta befogat) beskyller vänsteranhängare för.  Vad de indirekt gör är att kräva åsiktsrättning i ledet.  En sorts indirekt ”berufsverbot”.  Har du fel åsikter ska du inte få jobba med vissa saker.  Jag vet hur vidrigt detta är, eftersom jag på obefogade grunder drabbats av det själv.  Vad dessa förment liberala skribenter och debattörer också gör indirekt är ju att öppna upp för detta som system.  Om vi skulle få en konservativ reaktion och det blev politiskt korret att t ex förbjuda oralsex så skulle alltså inte en som utövat det, eller som förvarar det kunna få vissa arbeten eller poster.  Ser inte dessa förmenta liberaler vad de håller på med?

En annan skrämmande sak i detta är att när jag i en tråd kritiserade denna PK-konformism fick jag extrema exempel som skulle visa att jag hade fel.  ”Om hon skulle ha tillhört en antisionistisk grupp som velat bomba Israel, skulle hon ha fått vara minister då också”?  Men, herregud, var finns proportionerna i detta.  Kan man inte se skillnaden mellan att av religiös övertygelse tycka det är besvärande med enkönade äktenskap, och lägga ned sin röst, och att bomba Israel?  Vi kan naturligtvis ha olika åsikter om var gränserna för detta går, men för mig är det en skillnad i att bomba ihjäl människor och lägga ned sin röst rörande homoäktenskep.

Det viktiga i detta är naturligtvis vilket arbete Elisabeth Svantesson kommer utföra som arbetsmarknadsminister – och där är jag inte särskilt hoppfull, eftersom den svenska arbetsmarknadspolitiken bara går ut på att föda arbetslöshetsindustrin och exploatera de arbetslösa för skrupelfria välgörenhetsorganisationer och företag som vill ha gratis arbetskraft.  (En mer ineffektiv myndighet än Arbetsförmedlingen kan man knappast finna).  Men hon har, precis som alla andra, rätten att visa vad hon går för innan PK-polisen, för ovanlighetens skull också bestående av ”liberaler”, skriker på PK-rättning i ledet.  Börjar hon däremot blanda in sin ideologi i sitt arbete, då ska hon kritiseras för det, och då kan det vara fog att avsätta henne, men inte för att hon har ”fel” åsikt.  Jag tycker att alla dessa förmenta liberaler som ropar på PK-rättning skulle skämmas – och framförallt sluta kalla sig liberaler, eftersom de tydligt visar att de är för ett åsiktsstyrningssystem!

Själv tycker jag synnerligen illa om all ensanningsideologi, som t ex kristendomen, islam, radikalfeminismen, nazism, fascism och kommunism, så visst kan det vara störande att Elisabeth Svantesson har sin övertygelse.  Men vi har också – åtminstone formellt – åsiktsfrihet, och rent principiellt hyllar jag principen att det inte är din åsikt som ska kvalificera dig, utan din kompetens.  Jag är kritisk till vad kristendomen gjort med världen, men jag är också kritisk till dem som påstår sig vara liberala och för åsiktsfrihet bara så länge det överensstämmer med deras egna åsikter.  Jag instämmer med vad Carl-Johan Rehbinder skrev på ett facebookinlägg:  ”Att något ska vara tillåtet behöver aldrig motiveras.  Att något ska vara förbjudet måste dock alltid vara oerhört väl underbyggt med fakta och evidens, och bevisligen förhindra att tredje part drabbas.”  Att ha en åsikt som inte överensstämmer med andras är inget bevis för att den personen ska förbjudas.  Sedan är det en annan sak att det svenska samhället för många år sedan tappade kraven på fakta och evidens för sina förbudslagar och istället övergick till att låta ideologi styra dem.  Men det gör inte principen felaktig.

Postad första gången september 2013. Efterskrift, maj 2014:  Elisabeth Svantesson har uppenbarligen inte åstadkommit något konstruktivt alls under sin tid som arbetsmarknadsminister.  Trots ett flertal påstötningar brevledes har hon inte levererat ett enda svar.  Hon är, utan tvekan, inkompetent som arbetsmarknadsminister och bör därför avgå!

Publicerat

EN KORT UPPFÖLJNING TILL FÖREGÅENDE INLÄGG

Som någon sorts avslutningsargument levererade S denna kommentar, angående hans exklusiva rätt att avgöra vem som är antisemit eller inte:  Du menar att man inte skall påpeka när någon håller sig med antisemitiska åsikter? Det var heller inte jag som tog upp antisemitfrågan, jag behandlade det hela tiden som det sidospår jag betraktade det att vara. H, och du, såg till att det blev en debatt om detta i stället för vad som borde varit sakfrågan: utrikespolitik.  Personen ifråga förefaller vara helt utan självinsikt och framhärdar i sin ”rätt” att avgöra vem som ska smutskastas eller inte, och sin egen objektiva förmåga att avgöra vad som är antisemitiskt eller inte.  Det var ett ”sidospår” att han och N ville misskreditera H:s åsikter därför att de påstod att han var ”antisemit”.  Smutskastning är det hur som helst, och med ett sådant resonemang borde ju S acceptera att någon i en debatt om ett ämne säger, att man inte behöver bry sig om vad S säger, eftersom han är en ”hatare” och ounderbyggt (med undantag för referens till sig själv) stämplar människor.  Om han förväntar sig att andra ska köpa hans stämplingar av andra borde han ju köpa andras stämplingar av honom själv, inte sant.

Det är uppenbart, att S inte förstått skillnaden mellan att påstå att någon är ”antisemit” och att personligen anse det.  Han sätter likhetstecken mellan sin egen åsikt och sanningen.

Publicerat

ANGÅENDE SMUTSKASTNINGSRETORIK

Jag måste för ett tillfälle bryta min ”serie” om myter runt prostitutionen, därför att jag på en tråd under Liberaldemokraterna konfronterats med ett uppenbart fall av smutskastningsretorik.  Jag har inga illusioner om att Liberaldemokraterna skulle vara förskonade från detta, men skillnaden i det forumet – från andra – är, som jag uppfattar det, att inte en mängd hatare plötsligt går in och eldar under smutskastningarna (som i så många andra forum).

Det började med en tråd om en demonstration mot Barack Obamas Syrien- och övervakningspolitik (vilken jag inom parentes tänker delta i själv) där en persons inlägg plötsligt ifrågasattes därför att han av två debattörer påstods vara ”antisemit”.  Vad som är särskilt intressant är, att personens ifråga (här kallad H) synpunkter på Obama skulle anses ovederhäftiga därför att H var ”antisemit”.  Det androgs som någon sorts faktum att så var fallet, utan att bevis/belägg där presenterades – och utan att det klargjordes varför en påstådd ”antisemit” inte fick ha synpunkter på Obama.  Nej, de övriga läsarna skulle bara nöja sig med de påståenden som S och N gjorde och därför bortsortera H:s argumentering.

Eftersom jag själv i flera sammanhang varit utsatt för denna typ av smutskastningsretorik reagerade jag.  Enligt min erfarenhet handlar det om att ”debattörer” i brist på sakargument måste ta till smutskastning för att ”vinna” en debatt.  Jag säger inte att det är konstigt att de gör så, för medier och politiker har angivit tonen i detta genom att till höger och vänster påstå att folk som kritiserar den politiska korrektheten är ”rasister”, ”prostitutionslobbyister”, ”islamofober”, ”monsterkramare”, ”manschauvinister”, ”klimatförstörarlobbyister” och en mängd andra attribut som särskilt journalistkåren är så duktiga på att föra fram.  Däremot har det inte något som helst att göra med saklig debatt, objektivt betraktande, tolerans och respekt för att andra kan ha divergerande åsikter att göra.

För att följa upp detta exempel på smutskastningsretorik, som jag inledde med, så undvek jag att gå in i själva sakfrågan (Obama), men skrev istället så här, apropå ett påstående om hur rasister fungerar:  Jag är väldigt ”allergisk” mot uttalanden som detta, som S gör: ”Man behöver inte vara medveten om att ens rasistiska uttalanden är just rasistiskt för att definieras som rasist”. ”Guilt-by-association” är ett av de smutsigaste retoriska knepen man kan utsättas för… Att göra ett sådant uttalande som S här gör är också att upphöja sig själv till ”sanningsinnehavare”, att ha ”tolkningsföreträde” och att vara så upphöjd att man själv vet bättre om andra än de själva gör. För mig framstår det som oärligt och hybris. Den som använder ”guilt-by-association” är föga trovärdig!

Mitt inlägg följdes av ”S:s” svar:  Det är för det första inte guilt by association. Men det är däremot ett faktum att man inte måste medvetet identifiera sig själv som något för att kunna benämnas som något. Det räcker med att agera i enlighet med kriterierna för begreppet. Gör någon ett antisemitiskt uttalande håller man sig med, per definition, antisemitiska åsikter och är en antisemit. Hur är det ens kontroversiellt?

Det är här, menar jag, uppenbart att S betraktar sig själv som den som sitter på den absoluta sanningen på vad som är ”kriterierna” för rasism.  Den som är rasist behöver inte vara medveten om det, men S kan genomskåda det, och direkt utdöma den felande som antisemit.  Han har dessutom tolkningsföreträde till vad som är ”antisemitiskt” och ger sig själv därmed rätten att stämpla andra som ”antisemiter”.  Dessutom var det uppenbart ”guilt-by-association”, eftersom vi skulle förstå att det H sa om Obama inte var trovärdigt därför att han av S påstods vara ”antisemit”.  En i och för sig intressant tråd att dra i, men jag ville koncentrera mig på själva smutskastningsretoriken, så jag svarade:  Det är kontroversiellt eftersom bedömningen av vad som är ett ”antisemitiskt uttalande” är en värderingsfråga, och när du uttrycker dig på detta viset visar du tydligt hur du själv anser dig vara ”sanningsinnehavaren” som har rätt att döma andra utifrån dina kriterier…  [så en passus om mina egna erfarenheter från min tid som lärare på Hillelskolan, där ingen kallade mig antisemit för att jag var kritisk till Israels ockupationspolitik]…  Jag tar lika illa vid mig för denna typ av självupphöjelse av att kunna avgöra vad som är ”fel” som jag gör då det gäller relationsvåld, genusteori, m m. Det är mönstret av att smutskasta andra utifrån sina egna kriterier som jag reagerar mot. Det är ovärdigt och – rent ut sagt – snuskigt, enligt mitt förmenande. Jag kan inte respektera människor som istället för att sakligt argumentera måste ta till ”guilt-by-association”.

Till min förvåning visade det sig att S mycket bättre än jag själv visste om mina åsikter, vilket jag i min svarskommentar påpekade är minst sagt hybris – men inte ovanligt när det gäller dem som anser sig ha den fulla kapaciteten, rätten och kunskapen för att smutsstämpla andra.  S skrev:  … vad du beskriver av dina åsikter så kan de mycket väl bygga på just antisemitiska propagandalögner (som t ex lögnen och myten om ”Nakba”). Akademiska diskurs är överens om att antisemitism ofta döljer sig bakom s k antisionism, som sagt.  S vet alltså, efter denna korta debatt i ett facebookforum att mina åsikter bygger på ”antisemitiska propagandalögner”.  Visst är det förstummande fantastiskt.  Mannen ifråga måste vara lika gudabenådad som profeterna, som har sådan fantastisk insikt att han på kort tid kan veta bättre än opponenten vad opponenten tycker!

Efter detta påstår S att han utvärderar åsikter baserat på faktabaserade argument, inget annat trots att han ännu inte presenterat ett enda argument för att H skulle vara antisemit, eller varför mina åsikter skulle vara baserade på ”antisemitiska propagandalögner”.  Så tillägger han:  Jag är inte relativist på den punkten. Istället för att försöka reservera rätten till ”en egen sanning” (dvs i praktiken rätten till att vara t ex antisemit utan att behöva ta konsekvenserna för det), kom med faktabaserade argument tillbaka om varför min begreppsdefinition är fel, inte på grund av relativism utan på grund av kriterierna som sådana.

Mitt svar blev detta:  Jag har inte gett mig in i den i mitt tycke något förvirrade diskussionen om Obama, utan reagerat på din självtagna rätt att utse ”antisemiter”.  Sakargumentet du behöver utvärdera där är att du faktiskt stämplar personer som sådana, och vad du bör komma med som ”sakargument” är vad som gör att just du har förmågan, rätten och kunskapen att bedöma detta.  Vad är det som exklusivt gör just dig till ”sanningsinnehavaren” med rätt att smutskasta andra som ”antisemiter”?

Efter detta kom inget mer inlägg från S, men istället tog N vid och påstod att nu är det knappast någon vidare hemlighet vad H yttrat även om han försöker relativisera det hela precis som han relativiserade ”när det begav sig”.  Både jag J och B kan intyga om vad H sagt & även skärmdumpar eftersom det verkar så kontroversiellt att stå för vad man säger.  Jag svarade, att min erfarenhet gjort att jag inte litar på att någons ”försäkran” är bevis för smutskastande och efterlyste konkreta belägg för att H:s uttalande är objektivt sett ”antisemitiska” och inte enbart antisemitiska utifrån dina och S:s kriterier.  På vägen påstod N att H hade relativiserat Alex Jones paranoida vaneföreställningar om bankeliten och Rotschild, vilket är skolboksexempel på antisemitisk vaneföreställning.  Det är vedertaget.

Jag fick nu inget svar på min fråga vad N:s kriterium för vad ”vedertaget” är, om han hade ett objektivt vetenskapligt belägg att anföra, eller om det handlade om hans egna åsikter, men till slut kom det fram vad det var som gjorde H till ”antisemit”.  Han hade i ett annat forum skrivit att N:s besatthet med att kalla någon för antisemit för att de ogillar någon som råkar vara jude påminner mig om vänsterns rasiststämpel på alla som inte gillar Obama eller inte håller med om all ideologi.  Det var alltså det ”objektiva” kriteriet för att stämpla en ”antisemit”!  Jag replikerade:  N, du har verkligen inte lyckats övertyga mig. Vad du tvärtom visar med ditt sätt att antisemitstämpla H p g a att han påpekar din iver att antisemitstämpla individer pekar ju direkt på just denna hybris att kunna döma människor som du förefaller att besitta. Du jämställer relativisera med att nyansera/ifrågasätta och kritiskt betrakta det du säger. För mig framstår det som en oförmåga att handskas med kritik mot dina egna åsikter. Om en person inte håller med dig, varför måste du då smutskasta honom? Jag vill nog se bättre ”bevis” innan jag tror att ditt och S:s smutskastande har stadigare grund.  Sedan citerar jag professor Ann Jordan vid Washington Law School:  Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta.  Tvärtemot vad S och N gör när de tvärsäkert – utifrån sina egna åsikter – kan stämpla H som ”antisemit.  Och jag vill påpeka att det verkligen, i mitt tycke, är oanständigt att hänvisa till sin egen smutskastning av en individ i en fråga för att diskreditera henne/honom i en annan.  Smutskastningsretoriken är en av de mest motbjudande debatteknikerna som finns, och den blir inte mer legitim för att journalister och politiker upphöjer den till norm.

Jag har anonymiserat detta därför att jag inte önskar stämpla enskilda individer, utan istället sakligt diskutera en företeelse som jag tycker är högst oanständig.

Postat tidigast augusti 2013.

Publicerat

SVERIGE LIDER AV EN PK-FASCISM

Det är befriande att en offentlig och dessutom så folkkär person som Robert Gustafsson tar bladet från munnen och uttrycker vad de flesta av oss vet.  Svenskarna är inte ett tolerant folk!  Vi försöker gärna framstå som någon sorts världssamvete och moralistisk klippa i en värld som inte förstår ”sanningen” lika bra som de präktiga svenskarna gör.  Ironiskt nog så tycks vi inte fatta att man i andra länder skakar på huvudet åt denna självpåtagna moralistiska ”ledarposition”.  En bekant till mig, som arbetar mycket med konsultering inom EU, säger, att man i arbetsgrupper där gärna ser att svenskarna lämnar gruppen, ”för då går det att arbeta”.  Svenskarna är kända för att vilja framstå som de duktigaste och som oklanderliga i moraliskt avseende – vilket naturligtvis alla utom de självgoda svenskarna inser inte är med verkligheten överensstämmande.  Något som inte minst illustreras av den idiotiska strävan att ”exportera” sexköpslagen.

I intervjun i Aftonbladet 31 mars 2013 säger Robert Gustafsson bl a:  ”Jag brukar säga att jag och hela Sverige lider av en enorm PK-fascism…  Om du inte gör rätt eller har rätt åsikter blir du utsatt för PK-mobben…  Du måste vara miljömedveten.  Du måste tänka in genusperspektiv i allt.  Du måste älska barn, kvinnor, djur, natur och müsli…  Du ska vara öppen för alla religioner.  Du får inte skämta om minoriteter eller religiösa företeelser”…

I ett land där vi försöker slå oss för bröstet och påstå att vi är toleranta och vidsynta accepterar vi inga åsikter som avviker från medelklassnormen.  Den som har ”fel” åsikt är lovligt byte för alla, från hatarna på Internet till redaktionscheferna på medierna och politikerna i Riksdagen.  Och värst av alla är de som i sin kritik av ”sanningen” har verkligt stöd för sin kritik, i form av undersökningar, vittnesmål m m.  Särskilt illa är det att kritisera svensk invandringspolitik och den moralistiska, oklanderliga synen på vad som är ”rätt” sexualitet.

Robert Gustafsson fortsätter:  ”Det hämmar alla människor.  Det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Det är både tragikomiskt och väldigt svenskt.  Och man vet inte om det är på skämt.  Är det ett aprilskämt att vi ska skriva hen istället för han eller hon?  Nej, de menar det.  Man tror inte det är sant.  Var ska det sluta”?

Men det är inte bara så att det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Allvarligare är att det eroderar vetenskapen!  Vi har idag upphöjt ideologin – och särskilt då radikalfeminismen – till att vara överordnad den objektiva vetenskapliga forskningen.  Istället ska ideologiska hänsyn, som t ex genus, få styra resultaten.  Utifrån ett ideologiskt modellbygge som ”könsmaktsordning” ska vetenskapen tillrättaläggas för att passa det ideologiska anslaget.  Själv har jag en person i min närhet som fick sitt fempoängsarbete i historia och genus underkänt för att personen ifråga bl a kritiserade ”nestorn” inom genusinriktad historieskrivning, Yvonne Hirdman.  Naturligtvis sades det att det inte var kritiken mot genus som var orsaken, men som mångårig historiker själv så kunde jag inte se något i arbetet som skulle göra att det blev underkänt, så jag delar arbetets författares övertygelse om att det var just denna kritik som fällde personen.  Hur genus kan yttra sig inom historievetenskapen såg man ju inte minst vid tillsättningen av historieprofessuren i Lund 2000, då radikalfeministerna, med Inger Lövkrona i spetsen, försökte mygla bort den mest meriterade, Kristian Gerner, enbart för att han var man.

För övrigt är det högst oroande med denna ideologiska överordning, eftersom det har öppnat vägen för att bortse från vetenskap, eller enbart referera till ideologiskt tillrättalagd sådan, vid t ex skapandet av nya lagar.  Så är det ovedersägligt, att t ex sexköpslagen uteslutande vilar på ideologi och tillrättalagd ”forskning” (se bilaga 9 i Wase 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”).  Även medierna är starkt anfrätta av detta ideologiska anslag, vilket inte minst visar sig i de politiska sympatierna hos journalistkåren.

På frågan om Robert Gustafsson är feminist svarar han:  ”Nej, jag föredrar jämställdhet, rättvisa, frihet, demokrati och rätten att få vara den man vill.  Helt enkelt allt det som feminism egentligen borde stå för…  Folk ska få vara som de är och tycka vad de vill så länge de inte gör någon illa.  Likriktning har aldrig varit gynnsamt för ett samhälle.  Det heter inte kvinnolitteratur, kvinnokurser och kvinnliga chefer, utan litteratur, kurser och chefer.  Att separera och försöka lyfta fram ett kön som det ”bästa” samtidigt som man förlöjligar detsamma är idioti.  Ett könskrig är lika onödigt som vilket annat krig som helst.  Vi borde sluta sätta likhetstecken mellan åsikt och person”.

Även om jag föredrar att särskilja mellan klassisk feminism, som jag sympatiserar med, och den ideologiskt blinda allmän- och radikalfeminismen så kan inte jag tolka Gustafsson annat än som att han delar min åsikt om det som idag är den statsbärande ”feminismen”, d v s allmän- och framförallt radikalfeminismen.  Denna är helt enkelt motståndare till demokrati, tolerans, jämställdhet, rättvisa, vetenskap, m m, och företrädarna förfäktar istället deras rätt att tvinga på alla andra sin ideologi vi lagar, normer och ignorering.  På det sättet skiljer sig denna ideologi på intet sätt från kommunism, fascism eller nazism.  De som omfattar den anser sig sitta på den enda och okränkbara sanningen och i kraft av denna anser de sig ha rätten att förfölja, smutskasta och stöta ut kritiker – precis som de tre andra uppräknade ideologierna.  Så fort saklig kritik framförs så blir kritikerna beskyllda för att vara ”feminist-” eller ”kvinnohatare” och det är ytterst sällsynt att debatten förs sakligt av de kritiserade, istället bygger retoriken på smutskastning, obefogade anklagelser och utmålandet av radikalfeministerna som ”offer”.

De flesta människor vet att det förhåller sig på detta sätt och vet dessutom att det finns biologiska och mentala skillnader mellan män och kvinnor.  Ändå kan fanatikerna driva igenom sin kurs och få ett samhälle att – enligt Rousseaus princip om det obefläckade barnet – förfäkta att kön bestäms av uppfostran och attityder.  I ett samhälle vilket har medier som, p g a journalistkårens ensidighet och okunnighet, hänger på tystandet av kritik, publicerar ensidigt vinklade reportage och smutskastning av ”fel” åsikter är detta möjligt.  Men ett samhälle som låter en elitistisk, ideologiskt blind grupp styra så mycket som de gör i vårt land är ett sjukt samhälle.  Det lider bl a av ”PK-fascism”.

Radikalfeminismen bryter mot alla anständighetens principer, och tyvärr så gör de svenska medierna det också. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

RADIKALFEMINISMENS SANNA ANSIKTE

En ”expertgrupp”, innehållandes bl a Maria Sveland, rekommenderar att regeringarna i vart och ett av de Nordiska länderna ser till att ”hot och trakasserier på grund av kön ska bli straffbara” (vilket det faktiskt redan är), och att det ska straffas på samma sätt som diskriminering.  Det påstås att det gäller manskönet också, men i rapporten talas det enbart om ”antifeminism”, vilket sägs vara ”hållning, värdesätt och handling”, ”motstånd mot feminism och jämställdhet”, ”en önskan om att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är priviligierade” och ”ett motstånd mot att utmana köns-, sexualitets- och raskategorier”.  Så rekommenderar man tio åtgärder mot hot, hat och trakasserier:

1) Antifeministiska trakasserier och hatfulla yttringar ska göras straffbart (men inte trakasserier och hatfulla yttringar mot män),

2) uppringningstjänster för rapportering av hot och trakasserier ska upprättas (en sorts underrättelsetjänst),

3) årliga nationella kartläggningar av antifeminism ska genomföras (manshatande verksamheter är däremot oviktiga),

4)  forskning om antifeminism ska prioriteras (forskning om mäns diskriminering är oviktig),

5) arbetet för jämställdhet och antidiskriminering ska bidra till utvidgade normer för maskulinintet (Maria Sveland och andra medelklass-mainstream radikalfeminister ska ges rätten att bestämma hur män ska vara),

6) åtgärder för marginaliserade män och pojkar ska iståndsättas (eftersom alla män – åtminstone alla heterofila – är talibaner så blir detta en verkningslös åtgärd, de är ju aldrig marginaliserade),

7) antifeminism bör vara en del av jämställdhetsombudens verksamhetsområde (istället för att arbeta för kvinnlig dominans i samhället ska man nu också aktivt motarbeta dem som tillvaratar mäns rättigheter).

8) pressen måste iaktta sitt ansvar (d v s självcensur mot ”fel” åsikter – yttrande- och åsiktsfriheten ska sättas ur spel),

9) samarbete mellan stat och fackgrupper ska fortsätta (radikalfeministerna ska kunna diktera mer lagstiftning),

10) tvärfackliga nordiska konferenser bör genomföras (utbyte av metoder för att kontrollera de brottsliga kritiserarna av radikalfeminismen).

I detta förslag visar radikalfeminismen öppet sitt sanna ansikte som en totalitär ideologi.  I ett demokratiskt och liberalt samhälle är kritik och debatt en grundförutsättning, men radikalfeministerna önskar istället gå samma väg som man gjorde i de kommunistiska, fascistiska och nazistiska diktaturerna:  Man bannlyser och straffar kritiken mot den egna, ”ofelbara” ideologin.  Med facit i hand från diktaturstaterna så är det en underdrift att säga att det inte är någon lyckad idé.  Men det visar ju, som sagt, verkligt tydligt vad radikalfeminismen står för; totalitarism, avvisande av demokrati och avvisande av vetenskap.  Man sällar öppet in sig bland de andra totalitära ensanningsideologierna, med förenklingar och förvrängningar av verkligheten.  Något som i Maria Svelands fall t ex visas av hennes scenariokonstruktion av ett feministhat som utgått från dokumentären ”Könskriget” och de obligatoriska förvrängningar hon i det sammanhanget gjort för att vrida verkligheten ”rätt” – d v s som hon själv och radikalfeministerna vill att den ska se ut.

En stilla undran infinner sig dock i tanken att betrakta feminister som en etnisk grupp som ska skyddas på samma sätt som etniska folkgrupper eller medelklassaccepterade sexuella läggningar (de icke godkända – liksom män – är det ju dock fritt fram att trakassera, trots lagstiftningen).  Det finns ju inte bara en sorts feminism, även om den radikalfeministiska kretsen runt Maria Sveland vill påskina det (läs t ex här och här).  När feminister kritiserar varandra, vilken av kombattanterna är det då som ska straffas?  Eller ska det inte vara straffbart för den ena feministen att kritisera den andra?  Är det kanske bara män som ska straffas då de kritiserar feminismer av olika slag?  Så har det ju fungerat hittills.  Män som uttalar kritik mot olika feministiska dogmer blir ju genast anklagade för att vara anti-feminister och utsatta för ”de godas” samlade hat, som t ex Per Ström.  Utan tvekan kommer jag själv att hamna i det gebitet, även fast jag – om dock inte feminist själv – sympatiserar med klassisk feminism så som den t ex framstår som hos Louise Persson.  Louise pekar också på just hur totalitär radikalfeminismen är och att den inte har befriat kvinnan från ett patriarkaliskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”.  Men att jag sympatiserar med vad hon skriver kan förmodligen av de ”rättroende” radikalfeministerna anföras som ”bevis” för att Louise är ond.  Hur skulle annars en som jag kunna backa upp vad hon skriver?  Vi får väl hoppas att legalitetsprincipen gäller för eventuella nya lagar kring förbudet att kritisera feminism (även om principen övergivits i fallet med TV-licensen och Internet) annars riskerar ju bl a den klassiska feministen Louise Persson att åtalas för hets mot feminister p g a sin bok.  För att inte tala om alla de som på andra sätt kritiserat t ex den nya beordrade fördelningen av pappaledigheten, könskvotering, orättvisan i behandlingen av män i vårdnadstvister m m.  Som alltid lyckas ideologiska lagar inte med något annat än att kriminalisera människor som annars inte är benägna för kriminellt uppförande.  Och syftet är enbart att gynna en starkt privilegierad grupp av människor som anser sig sitta inne med den enda sanningen och som anser sig ha rätten att tvinga alla andra att följa deras sanning.  En grupp som anser sig ha rätten att attackera ”fel” människor hur kränkande och ounderbyggt som helst men att ha rätten att slippa bli kritiserade själva – oavsett hur underbyggt det är.  För deras attacker mot andra är ”befogade”, medan andras kritik av dem är ”förföljelse”.  Allt enligt den närmast religiösa litanian om offerskap i egenskap av ”absolut rättfärdighet”.

Radikalfeminismen, som har fått segla upp till position som allenarådande och statsbärande ideologi, har varit förödande för det svenska samhället.  Genom att spela på panik och skrämsel – via förvrängningar, tystande av kritik, förkastandet av vetenskap till förmån för ideologi, häxjakter och smutskastning för att uppnå sina mål, precis som t ex nazismen gjorde – har radikalfeminismen skapat ett samhälle som är intolerant, fördömande och – som Robert Gustafsson uttrycker det – PK-fascistiskt.  Som historiker inser jag, att framtiden tungt kommer att döma dem som skapade detta samhälle, men det är tyvärr föga tröst för oss som just nu tvingas leva i det.  Det märkligaste är dock, att en mycket stor majoritet av det svenska folket inte alls sympatiserar med den kurs som förs, men ändå lyckas fanatikerna få igenom den.  Radikalfeministerna är inte besvärade av någon sorts hat mot feminister, de är besvärade över att deras kritiker ifrågasätter deras självtagna rätt att bestämma hur alla ska vara, leva och tycka.

Förslaget om att kriminalisera kritik mot feminismen bryter mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen alla tio!

Första gången postad 2013

Publicerat

MILITANT FEMINISM EN VIKTIG GRUND FÖR ÅSIKTSFÖRTRYCK OCH -POLARISERING

Det kan väl inte undgå någon att åsiktspolariseringen och intoleransen mot andras åsikter har accelererat stort i och med forum som Facebook och vissa kommentarsfält.  Självklart kan man snegla på sir Winston Churchill, som lär ha sagt: ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare”, och hävda att det beror på det.  Naturligtvis gör det också det i viss mån, men det beror också på vilka krafter vi låter få spelrum i samhället.  Vi har låtit militant feminism få fritt spelrum i det svenska samhället och det har infekterat alla nivåer.  Könsmaktsordning skulle nog kunna sägas vara den militanta feminismens sharia-lagar och genusforskning är dess teologi.

Det absolut största misstaget som gjorts i Sverige under sent 1900-tal var att börja stifta nya ideologiskt grundade lagar och regler, som t ex om könskvotering.  När man inför sådana har man exkluderat kunskap och duglighet och dessutom via lag börjat att könsdiskriminera.  När staten inte tar hänsyn till de grupper som man då exkluderar och trampar på kommer dessa att reagera.  Detsamma gäller när lagar och regler tar sitt avstamp i teorin om könsmaktsordningen.  Det är en teori som enligt väldigt mångas mening – bl a min egen – är helt ovetenskaplig, inte minst för att en majoritet – törs jag påstå – av svenska folket inte tror på den, utan inser att könsrollerna vuxit fram i symbios under årmiljoner, därför att det var mest gynnsamt för artens fortlevnad.  När man då – som könsmaktsordningen gör – skuldförklarar halva befolkningen och en liten elit upphöjer sig själv till rätten att bestämma att alla måste åtlyda deras åsikter så blir det reaktioner.  Det är inte konstigare än att män och kvinnor på 1800-talet – tack vare förbättrad standard via industrialiseringen – började ifrågasätta kvinnors och fattigare mäns utestängande från yrken och utbildningar.  Som alla vet – men som den elit som upphöjt sig själv till rätten att tvinga andra att göra ”rätt” inte vill se – så botar man inte en orättvisa med en annan.

Lika illa är det med tokiga genusteorier.  Precis som med könsmaktsordningen så vet de flesta genom erfarenhet och möten med människor, att människor är olika kön på grund av nedärvd biologi.  Att då med t ex föräldrapenningen tvångsdela densamma mellan föräldrarna blir ett övergrepp på människors egen förmåga och rätt att välja – bara för att tillfredsställa de ”troendes” egon.  Likaså att göra om förskolor till genusförskolor mot föräldrars vilja eller att styra forskningspengar, anslag och karriärmöjligheter efter ”rätt” ideologisk inställning i genusfrågan.  Förutom att det också diskvalificerar hbtq-människors insikt om att de inte ”uppfostrats” till att bli det de är.

En annan ideologiskt styrd lag är sexköpslagen som drabbar minst två grupper i samhället, sexarbetare och sexköpare, men som upprör även andra just på grund av sin moralistiska och ideologiska grund.  Människor må ha vilken åsikt de vill, men då staten agerar inkvisitor och straffar människor enbart utifrån en ideologisk och moralistisk idé så vilar det på samma grund som t ex raslagar eller kommunistiska klasslagar.

Inte ens till synes sansad information som kablas ut, som av denna, där statistiken förvånande nog i stora delar verkar riktig, saknas denna ”vi vet bäst ni måste göra enligt vår ideologi” attityd.  Rubriken säger att feminismen har gått ”för kort”.  Ska vi alltså förstå, att det är ideologiskt fel att kvinnor ska kunna välja att arbeta mindre, att män och kvinnor ska kunna komma överens om att kvinnan enligt egen önskan får vara mer hemma med barnen, att kvinnan arbetar mer i hemmet eftersom män utför mer förvärvsarbete, att män oroar sig mindre – trots att de misshandlas mer – m m?  (Sedan måste man också ta i beaktande att detta handlar om anmält våld, inte oanmält, och som mitt nästa inlägg kommer att visa så misshandlas män i verkligheten lika mycket i förhållanden som kvinnor).  Enligt min mening ser vi här en oerhörd intolerans inför individers vilja och rätt att själva göra val i sitt liv till förmån för en ideologisk enhetlighetstanke om likriktning som inte står fascism och kommunism efter.  Och hur mycket av kvinnors större rädsla blåses inte under av militant feminism och deras språkrör i medierna?  De backar minsann inte i sin iver att monsterförklara mannen utan skrämmer då gärna kvinnor i onödan. Varför ska människor som upplever att staten inte lyssnar på dem lyssna på staten?  När sedan kritiken bemöts med smutskastning, nedtystande och uppenbart bedräglig s k ”vetenskap” och fakta (som exemplifieras i mitt nästa inlägg) så får man en stor förtroendeklyfta i samhället, och har man en sådan så polariseras samhället obönhörligt.  Politiker och medier har svikit stort i och med att ensidigt gynna militant feminism och vända saklighet, vetenskaplighet och objektivitet ryggen och låtit de självupphöjda ”sanningsinnehavarna” få utöva tvångspolitik mot andra.  Deras svar till kritikerna har mer eller mindre blivit: ”men varför ska vi lyssna på er för när vi har rätt.  Ni får göra som vi säger”.  Därför är militant feminism en grundorsak till samhällets polarisering, strypandet av åsiktsfriheten, som tycks accelerera allt mer, och att den allt vanligare hatkulturen fått explodera.  När militanta feministiska hatare klagar över att de bemöts hatfullt så lockas man att säga:  ”Som man bäddar får man ligga”.  Visar man inte tolerans så bemöts man inte tolerant.  Därmed inte sagt att jag försvarar hatkulturen.  Den vänder jag mig mot varifrån den än kommer.