Publicerat

PAOLO ROBERTOS PUDEL OCH TV 4:S FULLSTÄNDIGA JORNALISTISKA SAMMANBROTT

Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg, men när man kämpar mot fördumning av samhälle och journalistik krävs det att man är väldigt tydlig.

Paolo ”Pudel”

Paolo Roberto har ertappats med att köpa sex av en kvinna som inte på något vis fått komma till tals. I en operation ledd av den frikyrklige moralpredikanten och charlatanen Simon Häggström har programledaren, rebellen och ”karlakarlen” Roberto ertappats med att köpa sex. I det svenska PK-samhället är det liktydigt med självmord, eftersom det bara finns en fastslagen ”sanning” ‒ att den som köper sex är ond, eftersom ALLA sexarbetare påstås vara trafficking-, eller åtminstone fullständigt viljelösa offer.

Jag trodde faktiskt, utifrån Robertos tidigare mediebild, att han skulle ha lite ”stake”. Men jag kan bara konstatera, att han viker ned sig totalt, tar tagelskjortan på och gör en gigantisk ”pudel”. Förmodligen tror han (eller så har han fått väldigt dåliga råd av sin advokat) att han, genom att knäkrypa på Golgata ska kunna få förlåtelse och rädda sina inkomster. Om det är advokaten som rått honom till detta borde han byta, för de självutnämnt ”goda” förlåter aldrig män. Han har inte en chans på miljonen att undslippa korsfästningen. Förlåtelse ges enbart till de kvinnor som vill stå upp i församlingen och ”vittna” om hur de varit besatta av ”satan” (d v s att män lurat och tvingat dem och de själva är viljelösa offer som bara kan räddas av de rättrådiga medelklasskvinnor som sett ”sanningen”).

Det är faktiskt patetiskt att se Paolo Roberto hänfalla till att bli ”argr” (i det förkristna Norden ungefär när en man betraktades som en ”kärring”, och därmed opålitlig) och se honom bildlikt talat bli ”rövknullad” av den infantilt intervjuande Jenny Strömstedt. När hon ställer ”rätt” frågor svarar Roberto:

”Jag hittar alltid något sätt att förstöra när det går bra … lyckade jag hitta det som jag egentligen tycker är det smutsigaste som finns … döva hålet som finns hos mig.”

Den s k ”journalisten” Strömstedt fortsätter:

”Det här med organiserad människohandel och brottslighet är det något du har tänkt på?”

Då trycker Roberto ner törnekronan i pannan och hoppas att blodet ska rinna och blidka tittarna: ”Just därför, för att det är det absolut mest smutsigaste, absolut vidrigaste man kan göra, egentligen, mot en annan människa. Alltså det är det här självskadebeteendet som jag har haft länge i mitt liv … som grundar sig i övergrepp jag blev utsatt för när jag var liten … det hålet kan bara stängas med smärta för mig.” Men han vet ingenting om sexarbetaren han köpt sex av. Men det gör Strömstedt. Hon ”vet” att kvinnan ”kom från ett av Europas fattigaste länder, i en väldigt utsatt position.”

Det här blir verkligen märkligt, eftersom Meghan Donevan från den frireligiösa organisationen Talita önskar att kvinnan som Roberto köpte sex av ”var här idag och kunde tala med honom” här nu. Men, så tillägger hon att ”hon kommer kanske göra det sen och då kommer sexköpare som han [Paolo ”Pudel”] behöva se upp.”

Man frågar sig varför denna charad ska behöva utspela sig. Jenny Strömstedt vet ju, enligt egen utsago, vilken kvinna som Paolo Roberto köpt sex av (hur kan hon annars veta att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder, i en utsatt position?), så det vore väl bara att ta henne till studion. Eller åtminstone göra en anonym intervju med henne?

Men naturligtvis har ”journalisten” Strömstedt (i rättvisans namn ska hon inte dömas ensam, hela TV4-redaktionen är medskyldig) i själva verket inte den minsta aning om kvinnan som sålde sina sextjänster till Roberto, vilket jag längre ner ska gå vidare in på. Men, det som verkligen är bedrövligt när det gäller Paolo Roberto är den ynkliga pudel han gör. Naturligtvis är han, som sagt, trots krälandet i stoftet dömd för all framtid. Han kommer att ställas inför att se arbete, egendom, inkomster och annat försvinna, för de självutnämnt ”goda” medelklasskvinnorna förlåter, som sagt, aldrig en man. Det är tragiskt att ingen talade om för honom att han istället kunde ha blivit en samlande symbol, om han istället stått upp mot sexköpslagen. Han kunde ha fått stödköp på sin restaurang (även om jag är en fattig pensionär kunde jag ha tänkt mig att göra besök där) och hjälp i rättegång med verkliga fakta (som jag kunde bidragit med i stor mängd för, som vi kommer att se, de ”goda” har inget som helst vetenskapligt underlag för alla sina påhitt). Det kunde ha blivit en plattform att i rättsväsendet utmana hela denna ”rasistiska” lag vilken, likt lagar mot t ex homosexualitet, stämplar människor för deras sexuella beteende.

Roberto kunde ha blivit viktig, men nu blev han bara ynklig. En krake! Han kommer förmodligen inte att tas emot i något läger.

De ”godas” agenda

I femton år har jag försökt bemöta skrämselpropagandan kring sex och sexköp med vetenskapliga fakta, men det är ett närmast omöjligt arbete när vi i detta landet har medier som hellre presenterar det som är politisk korrekt och ”normskapande” än fakta. Dessutom har vi akademiska institutioner som plockar bort ”stötande” litteratur och via ”genuscertifiering” eliminerar ”fel” fakta. D v s sådan som berättar andra fakta än de som tillrättalagts för att vara korrekta. TV 4 blir till en strålkastande illustration av den fullständiga avsaknad av verklig journalistik, till förmån för sensation och spridande av osanningar vilka ska skrämma det svenska folket till att inte gå utanför den statligt sanktionerade åsiktskorridoren, som Strömstedt och TV 4 uppvisar i fallet.

Om vi skärskådar aktörerna i Strömsteds propagandanummer så måste vi ha klart för oss att det verkligen inte är några personer som är ute efter att berätta några sanningar. Ingen av dem baserar sig på vetenskaplig forskning, inte ens den s k ”forskningsledaren” på den religiösa organisationen ”Talita” använder någon vetenskaplig forskning. Allt utgår från deras egen övertygelse, begränsade erfarenheter och ”cherry picked” skrifter. Något som verkligen begränsar deras erfarenheter är att de vägrar att se att det finns en annan verklighet inom sexarbetet än den förfärliga upplevelsen. De utgår från sina förhållandevis fåtaliga möten med dem som har negativa upplevelser eller, som i Wolfes fall, en egen sådan upplevelse. Det är samma fenomen som när man försöker lura i människor att alla sexarbetare har det som de gatuarbetare som har betydligt mer negativa upplevelser än inomhusarbetarna, som t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, som direkt förvränger och förtiger fakta.

Men, varken Talitas eller Wolfes organisationer kan göra anspråk på att vara talespersoner för alla sexarbetare, inte minst eftersom de vägrar att lyssna till de sexarbetare ‒ vilka är vida många fler än aktivisternas förhållandevis fåtaliga fall ‒ som har andra erfarenheter. De vägrar att ens erkänna deras existens! Men det väger lätt utifrån det faktum, att gatuarbetare i västerlandet i princip aldrig överstiger enstaka procent av den totala numerären. Så uppger t ex Tampep att 95 procent av sexarbetarna i Finland är inomhusarbetare och Siegel uppger siffran 99 procent i Nederländerna.

Angående detta med hur sexarbetarna mår, den bild av elände och misär som aktivisterna hävdar är den enda verklighet som finns, så är bilden mycket, mycket mer nyanserad än den Appelqvist och Wolfe, helt utan ifrågasättanden, får sitta och lura i TV-tittarna. Ser vi t ex på förhållanden i Thailand, som Steinfatt redovisar (över 4000 djupintervjuade barprostituerade under tolv år) så visar det sig för det första, att inte en enda av de intervjuade identifierar sig som tvingad in i yrket. För det andra visade det sig att 69 procent av kvinnorna ansåg att de hade ett bra, eller okay arbete, 15 procent tyckte illa om sitt jobb, men ville inte sluta för att de inte kunde få något bättre och 15 procent tyckte så illa om jobbet att de helst skulle sluta genast om de kunde. Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus. Det finns alltså inga som helst vetenskapliga studier som visar att sexarbete i sig orsakar mental ohälsa.

En ”studie” som aktivister brukar åberopa är den av Melissa Farley. Den är dock starkt kritiserad för sin ovetenskaplighet, eftersom Farley har uppsökt dem som haft negativa erfarenheter. Hon har enbart använt en klinisk miljö, vilket också Appelqvist och Wolfe gör. I andra sammanhang hade detta aldrig accepterats. Om jag t ex skulle intervjua 100 barn som mår dåligt av skolan och sedan kräva att alla skolor stängdes ”för att alla mår dåligt av skolan” så skulle t o m sådana klåpare som Jenny Strömstedt protestera och säga att jag inte kan förenkla så. Men bara för att det gäller det ”omoraliska” sexarbetet anser hon att den metodologin helt okay och är t o m hjälpsam i att föra denna kvasivetenskap vidare.

Genom hela intervjun av Appelqvist och Wolfe går också tråden att sexarbete är detsamma som människohandel. Bägge kvinnorna får också helt oemotsagda uppmåla bilden av att vi har mängder med traffickerade sexarbetare i landet, men det är ingenting annat än påhitt och osanningar! Om vi tar domsstatistiken för Sverige under många år får vi följande siffror på dömda ”sextraffickerare”: 2003, 2 dömda, 2004 0 dömda, 2005 5 dömda, 2006 13 dömda, 2007 8 dömda, 2008 8 dömda, 2009 4 dömda, 2010 3 dömda, 2011 maximalt 8 dömda, 2012 maximalt 10 dömda. 2013 maximalt 3 dömda, 2014 1 dömd, 2015 2 dömda, 2016 3 dömda, 2017 maximalt 2 dömda och 2018 3 dömda. Summa summmarum, maximalt 77 dömda på 16 år, vilket ger ett maximalt genomsnitt av 4,8 domar årligen. D v s 0,048 fall på 100.000 invånare ‒ vilket innebär att landet nu sjunkit ner och ligger precis på världsgenomsnittet, vilket visar att sextrafficking är ett ”nollbrott”, eftersom det är mindre än ett fall per 100.000 invånare ‒ i hela världen! Jämför vi det med antalet anmälda fall av t ex misshandel per år, ca 900, och räknar med ‒ precis som i fallet trafficking ‒ att bara en tiondel går till fällande dom så går det 1875 misshandlade på ett sextraffickingfall, i de flesta fall män som drabbats. Men män som drabbas är inte de ”goda” kvinnorna intresserade av, för det är inte lika lönsamt eftersom ingen är emotionell inför män.

Här kommer naturligtvis någon att börja yla om ”mörkertal”, denna fantastiska konstruktion som ska sudda ut och diskvalificera riktiga vetenskapliga undersökningar, till förmån för kvasivetenskap, ”bluffskattningar” (ett försök till översättning av engelskans ”guesstimates”, som är karaktäristiskt för NGO:ers och andras ”estimates”) och enstaka ”personliga vittnesmål”. Men det är faktiskt så, att t o m BRÅ skriver att det är högst osannolikt med mörkertal inom sextrafficking, p g a brottets karaktär (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

En av anledningarna till att det är så få sextraffickingfall är att polisen inte lyckas få sexarbetarna att säga ”rätt” saker. D v s det som aktivisterna försöker övertyga dem att de ska säga. Den absoluta majoriteten vägrar att samarbeta, eftersom de inte är tvingade, och oftast så är det enbart det faktum att sexarbetaren är under 18 år som leder fram till dom. Då hjälper det inte att hon intygar att hon är här frivilligt.

Jag behöver inte vidare orda om vilket gigantiskt bedrägeri som Appelqvist, Wolfe, Strömstedt och TV 4-redaktionen ägnar sig åt, men nederst i detta inlägg finns länkar till de myter som aktivister som dessa försöker lura i människor. Men däremot är det klart att så gott som ingenting av det som aktivisterna påstår har med verkligheten att göra. När t ex Wolfe påstår att 70 procent av sexarbetarna i Sverige ”kommer från Rumänien, Bulgarien och Nigeria och Rumänien och Bulgarien är två av Europas fattigaste länder och Nigeria är ett av världens fattigaste länder” så är det en ren skröna, som utan ifrågasättande får passera. Wolfe har inga som helst vetenskapliga studier som kan konfirmera detta. Det är bara ett exempel på de metoder som dessa självutnämnda ”goda” använder sig av för att skrämma folk att dela deras världsbild. Det är samma måtto som tillskrivs Ignatius Loyola i Jesuiterorden: ”Ändamålet får helga medlen”.

Jag skulle t o m säga att vi inte ens vet hur många män här i Sverige som köper sex. Påståendet om detta finner man vid en googling vara en undersökning som Folkhälsomyndigheten ska ha gjort. På deras hemsida finns t ex en pressinbjudan, men hur jag än manövererar finner jag inte någon möjlighet att ladda ner studien för en kritisk betraktelse. Jag hamnar i ett cirkellänkande som verkligen inte gör mig klokare. Förutom detta märkliga förfarande så råder det, särskilt i Sverige med sina moralistiska fördömanden, stor osäkerhet i de svar som människor avger när det gäller frågan om sexköp och allt som är relaterat till sex (se här, sid 4f). Personligen skulle jag avvisa en sådan undersökning av den anledningen att jag inte har förtroende för avsikterna bakom den. Något som inte minst paniken kring Paolo Roberto visar är högst befogat.

Vad vi däremot säkert kan konstatera är, att Appelqvist och Wolfe inte har en susning om hur sexköpare tänker, känner eller är, utan bara beskriver dem från en ideologiskt färgad, negativ schablonbild. Jag vet inte heller hur sexköpare tänker, men jag försöker inte gå ut och utifrån min okunskap försöka inbilla människor att de är på ett visst, schablonartat sätt. Det är lika relevant att påstå att alla är snälla och hänsynsfulla som försöker hjälpa sexarbetande kvinnor som har det svårt som att, utifrån enbart övertygelse och ideologi, påstå att de är skurkar. Men jag skulle aldrig drömma om att bete mig på samma ovetenskapliga och aktivistiska sätt som Appelqvist och Wolfe. Jag inser att världen inte är svart eller vit, utan att det finns en lång skala av grånyanser däremellan. Det inser dock inte dessa bägge och uppenbarligen inte heller Strömstedt eller TV 4-redaktionen. Till skillnad mot mig avvisar de vetenskaplig forskning och läser bara sådant som ska bekräfta deras världsbild i denna fråga, samtidigt som de producerar kvasivetenskap. Och inget av det når upp till godtagbar akademisk eller vetenskaplig nivå.

Religiösa NGO:er och andra

Om man studerar ”välgörenhetsorganisationers” (NGO:ers) arbete med att ”rädda” sexarbetare från ”ett öde värre än döden” ger det ett väldigt, väldigt nedslående resultat. (En genomgång kan läsas i boken, ”Samlag eller Salighet” 2008 s 223ff). När det gäller kristna organisationers insats kan t ex ECPAT anföras. Det är en organisation som aldrig räddat några barn, utan som genom ovederhäftig propaganda drar in mängder med pengar genom att bl a ”upplysa” västerländska medelklassindivider om en ”verklighet” som de i själva verket inte har den minsta aning om, men vilka ”upplysningar” kan få samma medelklassindivider att förfäras och själva se sig som ”goda” då de donerar pengar till denna lönsamma organisation. En annan är IJM (International Juctice Mission, även kallade ”kristus poliser”) vilken organisation 2008 hade fått 13.333 dollar för varje ”räddat” offer. Och de räddar offer även mot deras vilja, genom att inkalla polis, vilket fick en annan NGO (Trafcord) att bryta sitt samarbete med dem.

Med tanke på hur Appelqvist och Donevan, i den kristna organisationen Talita, för vidare skrönor om trafficking (t ex påstår de att 120.000 ”traffickingoffer” per år kommer till Europa när det i verkligheten rör sig om maximalt 500), att alla har utnyttjats för sexuella ändamål, utan distinktion, att alla drivits in av tvång, m m, så kan jag inte se att det finns någon som helst trovärdighet i deras påståenden. De har också tagit fram en ”rapport” om pornografi. Enligt dem så är tydligen nio individuella fall representativa för hur porrbranschen ser ut i hela världen. De uppvisar en total avsaknad av vetenskapligt kritiskt tänkande!

Hur lukrativt det också är att vara självutnämnt ”god”, om man har en effektiv och okritisk medieapparat som hjälper en att sprida skrämselpropagandan, framgår av att donationerna strömmade in till Talita dagarna efter skrämselshowen i TV 4. Att inte heller ”Intedinhora” är någon direkt förlustaffär kan Wolfes yttrande i samma show kanske vittna om: ”Alltså, jag har ju många bra förutsättningar på så sätt att jag har en familj som stått bakom mig ‒ och de har vetat sen länge ‒ och jag har en trygg ekonomi, jag har en trygg bostad, trygg sysselsättning liksom, så det är mycket … många bra förutsättningar för att kunna prata om det här. Och andra som inte har det kommer inte att kunna prata om det här.” Hur många i hennes ålder sitter i samma situation?

Absurd debatt!

En av de mest absurda debattartiklar som någonsin skådats i en tidning har dykt upp i efterdyningarna av denna makabra uppmärksamhet kring Paolo Roberto. Det är den som fyra debattörer uppvisar i Göteborgsposten. De börjar med den vanliga skrämselsmörjan och försöker få oss att tro att det finns ”rapporter” som skulle visa att två tredjedelar av sexarbetarna i Sverige inte skulle komma från Sverige. Den här typen av svepande och ”tvärsäkra” påståenden är typiskt för aktivistiska häxjägare, oavsett de verkade på medeltiden eller verkar idag. Men dessa s k ”rapporter” innehåller inte några som helst vetenskapliga underlag! Det är NGO:er, eller kanske Europol och andra, som för vidare andra NGO:ers s k ”rapporter” i en cirkelcitering som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig, kritisk granskning. Sedan följer de obligatoriska skräckfantasierna: ”unga flickor som har sålts till människohandlare av sina familjer, kidnappats eller lockats med löften om jobb och möjligheter till ett bättre liv. När de väl kommit till Sverige står de utan nätverk och kontaktar inte myndigheter av rädsla för konsekvenser för sig själva eller sina familjer.” Visst förekommer sådana fall, och de ska naturligtvis få hjälp och stöd, men de är i verkligheten väldigt få och definitivt inte representativa för sexarbetarna.

Om inte detta är absurt nog så bygger man sedan ett ”fall” på spekulationer runt kvinnan som Paolo Roberto köpte sex av. Där borde verkligen debattredaktionen på GP gjort halt. Får man verkligen föra debatt med fria fantasier? ”Baserat på den kunskap som finns vet vi att det är troligt att hon som säljer sex kanske behöver utsättas för tiotals övergrepp varje dag.” Det handlar definitivt inte om någon kunskap, för det finns inga som helst studier som kan konfirmera detta, enbart starkt ideologiskt färgade konstruktioner.

Inom åtminstone historievetenskapen, som är mitt eget ämne, är det viktigt att beakta ”Ockhams rakkniv”. Wilhelm av Ockham var en franciskanerbroder i England på 1300-talet som formulerade en princip som redan Aristoteles använt sig av: ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt,” eller som det oftast uttrycks: ”krångla inte till saker i onödan.” Är det något som de självutnämnt ”goda” gör, så är det att flagrant bryta mot denna princip. De fyra ”debattörerna” radar upp en lång rad ”mångfald” som inte hör till bilden av kvinnan som Roberto köpte sex av. Det är minst sex ”kan” eller ”kanske”, som bara appliceras för att det är övertygelsen hos dessa ”debattörer” att det är så: ”Hon kan ha infektioner, skador och virus som aldrig tillåts komma i kontakt med vården. Hon kan ha fått motta hot om att hennes barn kommer skadas om de gör motstånd. Hon kan ha lärt sig tidigt i livet att hennes nej inte är något värt. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken inne i munnen. Hon kanske är fjorton år men det står tjugoett i passet. Hon kanske inte har fått behålla en krona utan ges istället droger för att döva ångesten och för att inte ta sitt liv.” Jag undrar om de fyra, eller GP, skulle accepterat en lika spekulerande text om den lytt något i stil med: ”Hon kan ha varit tacksam mot Roberto för det ekonomiska tillskott han gav henne, hon kanske njöt ofantligt av denne karlakarl som besteg henne, hon kan ha varit lycklig över att ha hamnat i ett jobb som passade henne, hon kan ha blivit tvärförbannad på poliserna som förstörde hennes inkomstmöjligheter, hon kanske inte alls var tvingad, hon kan ha valt sitt arbete själv?” Det senare är det troligaste alternativet, för internationell forskning visar att ca 95 procent av alla som inträder i sexarbete inte tvingas in i det. Vad man skulle kunna anlägga på dessa debattörer ‒ och debattredaktionen på GP ‒ är Hanlons rakkniv: ”Tillskriv aldrig någon något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet.”

Vi får verkligen hoppas att det är dumhet som får de fyra debattörerna att skriva som de gör, för om det inte är det måste vi dra slutsatsen att de medvetet försöker lura läsarna. Hur som helst handlar det på intet sätt om att hjälpa sexarbetare, bara att finna sådana offer som kan gynna den egna framgången. Hade man velat hjälpa sexarbetare hade man i första hand värnat om deras säkerhet, med skademinimering, enligt det framgångsrika mönstret i Nya Zeeland, Queensland och New South Wales. Men det är absolut ingenting som aktivisterna är intresserade av, för deras agenda är egentligen inte att stötta sexarbetarna, enbart stämpla sexhandeln som något ont, vidrigt och djupt omoraliskt!

Vem var det som Paolo Roberto köpte sex av?

Så vem var det nu som Paolo ”Pudel” köpte sex av. Strömstedt vet tydligen vem det är, eftersom hon ”vet” att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder och befinner sig i en utsatt position. Ändå framträder kvinnan inte, fastän Donevan önskar det och om nu Strömstedt vet vem hon är, varför konfronterar hon henne inte med Paolo? Det kan finnas flera anledningar och den absolut troligaste är att Strömstedt inte har en susning om vem hon är, eftersom kvinnan förmodligen inte är ett dyft intresserad av att ställa upp på den av polisen initierade, och av TV4 marknadsförda, hetsjakten. Det har dykt upp uppgifter om att hon är en 22-årig kvinna, ”Deborah”, en självständig (fullständigt icke traffickerad) självvald eskort som kommer från Polen (som inte kan insorteras i ett av Europas fattigaste länder) vilken inte alls kan stämplas som ett offer. Det hjälper inte att Meghan Donevan ‒ forskningsledaren på Talita som uppenbarligen inte har en aning om hur man ska bedriva forskning ‒ påstår att ”sexköparen glömmer att de varit med om att förstöra kvinnans liv, och det är något vi ser i vårt dagliga arbete”, för ”Deborah” (som sägs tala fyra språk) uppvisar alla tecken på att ha gjort ett informerat val att bli eskort. Om det nu verkligen är ”Deborah” som sålt sex till Roberto så kommer hon, likt den stora majoriteten av sexarbetarna, vägra samarbeta med polisen (eftersom de inte är traffickerade), på intet sätt bekräfta häxjägarnas alla skräckfantasier och definitivt kommer hon inte bli inbjuden att uttala sig i TV, eftersom ”fel” vittnesmål är närmast bannlysta i svenska medier idag. ”Objektiva” nyheter i samma medier har idag absolut ingenting med objektivitet att göra. I verkligheten handlar det om att basunera ut ”det rätta” och ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”. Precis som i Östeuropa under kommunistperioden (och som kanske idag istället är på väg in från höger i samma del av kontinenten). Vi är inne i en utveckling av ”omskolning” som kommer belägga samhället med åsiktsofrihet ‒ med medierna i spetsen för denna utveckling!

Jenny Strömstedt och redaktionen på TV 4 har utfört ett ”journalistiskt” arbete som en elev i sjätte klass kunde utföra. Ställa ”rätt” frågor, utan minsta tillstymmelse till kritisk granskning, aktivt verka för att alla ska betrakta den ”onde” Roberto som en skurk och tacka aktivisterna som avvisar vetenskaplighet och bara levererar skrönor för att de ”sätter agendan”.

Det har absolut ingenting med journalism i dess klassiska bemärkelse att göra, utan är enbart ett forum för att vidarebefordra propaganda. Skäms TV 4!

 http://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/smitta-och-ar-smittohardar/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/

Länk till trafficking:

https://www.anstandigt.com/2019/05/20/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri

Publicerat

VÅLDTÄKTSKVINNAN

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevistats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

Publicerat

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plåga … samtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

Publicerat

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten.  Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte.  Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen.  Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver:  ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder.  Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned.  Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt).  Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft.  I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen.  Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik.  Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner.  Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chicago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen.  Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp.  I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta.  Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen.  Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt.  Då hade det utsatts för oralsex.  I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta.  Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker.  Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien:  ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.”  Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett?  Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier.  Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag.  När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor.  Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig?  Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick?  Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta.  Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det.  Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion).  Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter.  Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här).  Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text:  ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

Publicerat

JAG HAR DEFINITIVT INGET ATT SKÄMMAS FÖR

Jag har blivit rådd att inte skriva om min egen belägenhet.  Men efter att två personer på kort tid i Facebook-trådar försökt bortförklara sina egna tillkortakommanden i debatten med hänvisning till skvallerjournalisten Karl-Johan Karlssons uthängning av mig som ”pedofilkramare” känner jag att jag måste klargöra detta än en gång.  Dock inte förklara, för jag har inget att be om ursäkt för!  För drygt tio år sedan omfattade även jag alla dessa påstådda ”självklarheter” kring den förfärliga sexualiteten, som människor förväntas omfatta för att få existensberättigande i vårt djupt intoleranta samhälle.  Jag hade t o m en utställning för 17 år sedan, med ”franska kort”, till vilka jag skrivit politiskt korrekta dikter om ”den förfärliga prostitutionen”.  Men i och med arbetet på min bok ”Samlag eller Salighet” blev jag tvungen att gå till verklig forskning (boken har varit kurslitteratur på två universitet, vilket torde vittna om en viss kvalitet, och senast föregående helg träffade jag personer som studerat den och tyckte den var väldigt bra).  Och det var inte så lätt!  Hela min världsbild vändes upp och ner, eftersom den vetenskapliga forskning som existerar inte bekräftar de allmänna mediebilderna av den förödande sexualiteten.  Mina mycket grundliga studier resulterade bl a i ett avsnitt på ca 80 sidor (av ca 400 totalt) om barn och sex i boken – vilket användes av hatarna som ”argument”.  Det var ju så många sidor så att jag absolut måste vara ”pedofilkramare” – och plötsligt blev grundlighet något suspekt!

Jag har lätt insett, att jag själv sannolikt är en betydligt mer empatisk person än dessa som bara ska hävda sin egen rättfärdighet i ”barnskyddarfrågan”.  Mitt stora ”fel” när det gällde pedofilidebatten var, att inte förstå hur människan i flera miljoner år INTE kunde uppleva läggningen som ett problem, utan att detta ”upptäcktes” först under masturbationspaniken under den viktorianska sexualpuritanismen.  Så jag ville undersöka djupare i detta.  Det har förvrängts till att jag skulle ”förespråka” pedofili.  Det är en uppenbar lögn!  Jag har nämligen varnat för att ändra lagarna, eftersom jag är övertygad om att hatare av det slag som försöker smutskasta mig kommer att skada människor ännu mer i ett sådant tillstånd.  Vad som också är fullständigt absurt är, att man påstår att jag framför någon sorts ”pedofilkramande” ”åsikt”.  Det enda jag gör är att referera existerande forskning.  Det är ett obestridligt faktum, att INGEN representativ forskning idag kan bekräfta att sex i sig skadar någon enda individ (ung eller gammal, se här).  Däremot har jag understrukit det faktum, att våld och tvång – i kombination med bl a sex – skapar skada.  Vad dessa ”barnräddare” gör är alltså att indirekt påstå att jag är ansvarig för den vetenskapliga forskning som kommit fram till för dem ”felaktiga” slutsatser.  Och därför är den naturligtvis enligt deras åsikt (och då talar vi verkligen om ogrundad åsikt) otillförlitlig, och de anser sig ha rätten att smutskasta mig.  ”Barnräddarna” (som däremot inte har representativ vetenskaplig forskning att hänvisa till) är naturligtvis mycket mer trovärdiga bara i sin egenskap av att vara självutnämnt ”goda”, eller…

En av de hatare som nu senast var tvungen att urskulda sin egen brist på argument (i frågan om partnervåld, där hon menade att kvinnor som slår män egentligen är oskyldiga – vad det nu har med pedofili att göra) hänvisade till ”psykiatrer, psykologer och terapeuter”.  Men då talar vi faktiskt enbart om KLINISK forskning, inte representativ sådan!

Klinisk forskning kan aldrig appliceras på hela folkgrupper.  Det är lika absurt som att påstå att skolan skadar alla barn utifrån att de som går till skolpsykologen mår dåligt.  Tack vare min bok, ”Samlag eller Salighet” har jag då och då blivit kontaktad av kvinnor som läst den och som upplevt befrielse av att läsa den.  Jag har aldrig tidigare använt detta faktum som något ”argument” i debatten, eftersom det också handlar om enbart ”klinisk” miljö.  Men dessa kvinnor har varit tacksamma gentemot boken därför att de har förstått att det inte är ”fel” på dem, bara för att de tyckte om den sexuella förbindelse de som barn hade med den vuxne personen.  Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom jag ålagt mig själv tystnadsplikt, då jag vet hur aggressivt hatare därute skulle reagera på kvinnor som vittnar om detta, men jag använder det nu enbart som exempel för att understryka hur kliniska studier aldrig kan användas som exempel på hur verkligheten för folkflertalet ser ut.  Naturligtvis kunde jag – precis som en psykolog eller psykiatriker – sammanställa vittnesmålen och sedan påstå, att alla flickor tycker om att som barn ha sexuella förbindelser med vuxna män.  Men jag vet bättre än de som hävdar sig ha sanningen utifrån kliniska studier.  Dessa gäller nämligen ENBART den kliniska gruppen.

Andra problem som de som anklagar mig för att vara ”pedofiliförespråkare” har är, att all den forskning som jag refererar är VETENSKAPLIGT grundad.  Det är ett obestridligt faktum, att t ex Ney, Fung & Wicketts  (The worst combinations of child abuse and neglect.  I ”Child Abuse and Neglect”, vol 18[9], 1994, pp 705-714) statistiskt säkerställda studie visar, att sexuella övergrepp av barn själva betraktas som det minst problematiska av alla övergrepp.  Dessutom, i de kliniska miljöer som alltid hänvisas till har 95 procent av de drabbade barnen utsatts för flera former av övergrepp.  Man kan alltså inte isolera de sexuella som orsak till att personerna mår dåligt.  Det säger inte att det inte är problematiskt, men det avslöjar en hel del om dessa ”barnräddare”, som bortser från de tre värsta problemen (ignorans, försummelse och fysisk misshandel) och bara fixerar på det minst problematiska.  Därmed inte sagt att intergenerationell sex ska legitimeras, som jag redan tidigare understrukit.  I ett samhälle som vårt vore det förmodligen en katastrof (som jag påpekat redan i ”Samlag eller Salighet”).  Dessutom är det så, att jag personligen i 30 år arbetat med barn i åldern 7-12 år, och jag uppmanar dem som vill hänga ut mig som en ”ond” människa att leta upp de hundratals barn jag arbetat med, och se vad frekvensen blir när det gäller dem som tycker jag var ”dum” och dem som uppskattade mig.  Ni kommer bli väldigt besvikna, för jag har varit omtyckt och uppskattad, och jag är i skrivande stund facebookvän med flera av mina tidigare elever.  Men tack vare skvallerjournalisten Karl-Johan Karlsson kan jag inte längre verka som den bra lärare jag är, eftersom jag utmålas som ”farlig”.  Det här är ett utdrag ur ett brev jag fick av en tjej som gick ut femte klass:  ”…du vet ändå att jag gillade både dig och historia lektionerna.  Jag vill att du ska veta att jag såg fram mot varenda lektion.  Och att jag faktiskt hatade historia lektionerna i 4 an.  Men ämnet beror mycket på hur läraren är så jag hade tur som hade dig som lärare.  Det här är inget kärleks brev bara ett brev som visar att jag verkligen är glad för att ha träffat en person som du.  Jag har inte varit så glad när det gäller skolan.” Jag håller det alltså för högst troligt, att jag har betydligt mer empati än de ”rättfärdiga” hatare som försöker stämpla mig som ”pedofilkramare” har.  Jag har heller aldrig förespråkat pedofili.  Däremot har jag konstaterat att läggningen i sig är fylogenetisk, (att det alltså är en evolutionär, nedärvd adaption hos en viss del av befolkningen, vilka inte kan rå för att de har den), och att det svenska samhället – som påstår sig inte förfölja sexuella minoriteter – varje dag förföljer en sexuell minoritet som inte kan skyllas för sin läggning.  Däremot (måste jag tyvärr medge) har jag ingen lösning på hur vi ska lösa detta problem i vårt samhälle.  Men kan vi hata pedofiler kan vi lika väl hata andra minoriteter.  Det är faktiskt ingen skillnad alls.  Död åt… vem då?  Någon som inte är som flertalet och inte enligt medelklassnormen.  Judar?  Svarta?  Bögar?  Värmlänningar?  Någon måste vi ju uppenbarligen hata för att själva få känna oss goda och duktiga.  Och mest av alla måste vi hata den som ifrågasätter vårt hat.

Publicerat

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den.  Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt.  Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften.  Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor.  Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver:  ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”.  Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare.  1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkra… så länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet.  1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel.  Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn.  Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”.  När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”.  Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta.  Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var.  Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren).  Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse.  När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen.  T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”.  Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång.  Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga.  Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning.  I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt!  Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”.  Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs.  Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig.  Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle.  Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”?  Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk.  Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen!  De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver:  ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”.  Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”.  Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting.  Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.

Publicerat

EVOLUTIONÄRA ADAPTIONER

Totalitära ideologier – som kommunism, fascism, radikalfeminism, kristendom m fl, vilka har bestämda idéer om t ex klass, moral, ras och kön – måste alltid avvisa objektiv vetenskap och istället hävda att den egna ideologin är ”vetenskapen”.  Detta görs numera inte på samma sätt som t ex vänstern tidigare påstod att Marxism var ”vetenskap”, utan istället inrättas det ”stödvetenskaper”, som t ex genuskunskap (se exempelvis Ninnis genomgångar av den s k ”kurslitteraturen” inom det ”vetenskapliga” ämnet, eller kreationism/intellegent design.  Sedan måste man smutskasta dem som biologiskt kritiserar bristerna i det ideologiska bygget och påstå att de är ”biologister”, och att det alltså också är en ideologi – vilket naturligtvis är fullständigt nonsens.  En ideologi, som radikalfeminismen, producerar förklaringsmodeller för att motivera tvingande åtgärder och lagar i enlighet med den ideologiska övertygelsen, medan vetenskap strävar efter att förklarar existerande fenomen.  Ett tydligt exempel på en ideologiskt producerad förklaringsmodell är den påstådda, men hopplöst vetenskapligt undermåliga, könsmakts-ordningen och den Rousseauinspirerade föreställningen, att kön enbart är ett resultat av kulturell stöpning.  Bägge saknar fullständigt vetenskapliga, empiriska underlag som kan stötta dem, något som inte minst ”Hjernevask”-serien i Norge tydligt klargjorde.

Den absoluta merparten av t o m det svenska folket vet att det existerar skillnader mellan könen.  2005 underströk t ex Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, att det existerar biologiska skillnader mellan män och kvinnor som styr deras livsval.  Bl a skrev han (DN 19/2):  ”Skillnaderna mellan könen är uppenbara och väldokumenterade. Det är till exempel välkänt att män i genomsnitt har en större förmåga till rumsligt tänkande och matematisk problemlösning. Kvinnor har större verbal förmåga och bättre detaljminne. Män är mer aggressiva och riskbenägna. Kvinnor är mer omhändertagande, särskilt när det gäller spädbarn. Det finns viktiga skillnader mellan mäns och kvinnors upplevelse av sexualitet. Kvinnor är mer nogräknade vid valet av partner och känner sig mer bundna vid en man till vilken de utlämnat sig. Män har lättare att tänka sig även kravlösa och kortsiktiga sexuella förbindelser. Dessa och en stor mängd andra skillnader gör att män och kvinnor har olika preferenser i många av livets valsituationer”.  Ingo & medförfattare säger: ”Evolutionär teori representerar en sund logisk och sammanhängande paradigm inom vilken bidragen från bägge könen är nödvändiga för överlevnad…  naturen är annorlunda än mänskliga moralistiska bekymmer”  (se här, och också här).  Att män och kvinnor är och ofta tänker annorlunda är ett resultat av miljontals års evolutionär utveckling där de mest framgångsrika egenskaperna – i symbios – överlevt hos män och kvinnor, därför att det var mest gynnsamt för artens överlevnad.  Något som t ex tydligt framgår i serien ”Människans ursprung” (del 2) som sändes i Svt (vilket företag i sin politiska korrekthet dock vägrar sända ”Hjernevask”)  Detta har hos oss skapat evolutionära adaptioner, d v s biologiskt nedärvda drag och preferenser som finns där för att de gynnar artens överlevnad.  De måste inte finnas hos alla individer, utan tvärtom kan de ofta bara finnas hos en mindre del av populationen.  Det är också tre kriterier som måste uppfyllas för att beteendet ifråga ska kunna avgöras vara en evolutionär adaption, nämligen att det ska kunna (1)”undersökas historiskt över en lång tid, (2) det måste observeras i en mångfald kulturella sammanhang som tillåter experter att fortsätta att testa hypotesen att beteendet är kulturellt universellt, och (3) det måste kunna ses i åtminstone en annan icke mänsklig art så att det ökar anpassning och reproduktiv framgång.”

Det är omöjligt att utrota en evolutionär adaption, eftersom den är biologiskt stöpt och nedärvd – och därmed gillad av evolutionen.  Ett tydligt exempel på en evolutionär adaption är t ex homosexualitet.  Ungefär tre till fyra procent av totalbefolkningen är exklusivt homosexuella och, åtminstone bland män, upp till ytterligare 20 procent bisexuella i skiftande grad.  Om vi, rent hypotetiskt, skulle kunna lokalisera och avrätta alla dessa individer under ett år så skulle det ändå vara samma proportioner i nästkommande generation, eftersom det är biologiskt nedärvt.  Nu slår sig gärna de politiskt korrekta för bröstet och säger, att de har eliminerat förföljelsen av homosexuella.  Problemet för dem är bara, att de istället har dragit igång häxjakt på flera andra evolutionära adaptioner, idag främst sexhandel och pedofili, vilka bägge uppfyller kriterierna för evolutionär adaption och biologisk nedärvning.  Att lagstifta bort sådana fenomen skiljer sig därför faktiskt inte det minsta från t ex apartheid, som ideologiskt försökte hävda den vita rasens överlägsenhet.  Men alla försök att med kulturellt stöpt moralism/ideologi utrota en evolutionär adaption leder bara till förföljelse, häxjakter, skada och död, och att – som sociologen Howard S Becker uttrycker det i boken ”Outsiders” 1963 – göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Däremot är det alltid lönsamt på något sätt för de ”moralentreprenörer”, som Becker benämner dem, vilka driver dessa häxjakter.  Ekonomiskt, statusmässigt, ideologiskt, karriärsmässigt m fl.  Men det handlar aldrig om den påstådda ”omsorgen”.

Att via lagar, straff, häxjakter, m m, försöka utrota evolutionära adaptioner är faktiskt ren fascism.  Det är att sätta sig i positionen att veta bättre än evolutionen hur evolutionen egentligen borde ha utvecklats.  För de religiösa är det att säga sig veta bättre än gud, eftersom de ska korrigera guds skapelse.  Men evolutionen kan inte korrigeras, eftersom den inte tar hänsyn till det minimala ögonblick av kulturellt konstruerad moral under mänsklighetens historia som de, vilka utser sig själva till att ”rätta till” evolutionen, åberopar.  Men plötsligt upphäver någon moralist då sin röst och vill legitimera sin upphöjelse över evolutionen och gud och påstår att; ”då måste ju mord också vara en evolutionär adaption, eftersom det uppfyller kriterierna för evolutionära adaptioner och moralen fördömer ju det också”.  Temat är legio bland sexualmoralister, och i mitt stilla sinne så undrar jag inte på att de blivit moralister, eftersom de tydligen personligen upplevt sex som att själva bli mördade (de stackarna är dock väldigt ensamma om den upplevelsen).  Men mord och dödande är ingen evolutionär adaption.  Om de vill påstå det måste de också hävda tanken att mord är en läggning – d v s att man föds till brottsling.  Däremot är mord och dödande en följd av andra evolutionära adaptioner, som t ex överlevnadsinstinkten.  Evolutionär adaption är att försöka överleva, att uppsöka det behagliga och undvika det obehagliga.  När man då ställs inför situationer med risk för död eller stora obehag så styrs våra handlingar av det.  Sex är behagligt, våld och tvång obehagligt.  I princip allt som kombineras med våld och tvång blir obehagligt – även sex.  Men att hävda att vissa mönster automatiskt är våld – som radikalfeminismen påstår att t ex sexhandel är – är inget annat än en ideologisk konstruktion, och dessutom rent bedrägeri.  Sexhandel är, historiskt sett, den främsta överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin och primathannarna har utrustats med testosteron för att de ska tappa sans och vett och bli lättlurade, så de förser primathonan med tillförsel av olika slag.  Något som t ex illustreras av ”Människans ursprung” del 2, där killars risktagande fördubblas när tjejer dyker upp.  Sexhandel är inte våld, det är en evolutionär adaption och följaktligen ett evolutionärt helt artiktigt beteende för människan.  Evolutionen gillar sexhandel!

F ö är motståndet mot mord, död, stöld, tvång, bedrägeri, m fl, universellt och över alla tider har det i alla kulturer varit konsensus om att lagstifta mot detta, eftersom det strider mot vår nedärvda, evolutionärt adaptiva strävan att undvika det obehagliga.  Lagstiftning mot det behagliga fenomenet sex är däremot ingenting som på något som helst sätt sorterar under konsensus, utan är i den västerländska kulturen en kulturell konstruktion som är ett resultat av sexualfientligheten i kristendomen. När vi lagstiftar eller skapar normer som inte är i enlighet med universell uppfattning – d v s evolutionär adaption – utan enbart är kulturellt betingat, då handlar det om moral. Precis som fallet är med all lagstiftning som vi har kring sexualia i västerlandet.  Det är däremot inte moral när universell konsensus råder.

När man kulturellt försöker straffa och lagstifta bort någon evolutionär adaption lyckas man aldrig!  Det enda som fundamentalistiska kristna, rasister, nazister, radikalfeminister m fl – som alltså anser sig veta bättre än evolutionen/gud – åstadkommer är att skapa förföljelse, häxjakter, skada och i slutänden död.

Första gången postad 2013

Publicerat

MÄNNISKOR ÄR INTE SÅ DUMMA SOM DU TROR – DE ÄR DUMMARE

Yttrandet som är rubriken på detta inlägg lär ha uttalats av sir Winston Churchill.  Jag vet inte om det stämmer att det var han, men däremot så är jag av den meningen att själva yttrandet stämmer till fullo.  Två faktorer de senaste dagarna har verkligen understrukit uttalandets sanningshalt; Thomas Vinterbergs film ”Jakten” och uppmärksamheten kring justitiemordet på Damien Echols 1993.  Bägge fenomenen visar hur vidrigt paniksamhället är.

För att börja med filmen ”Jakten” så har jag själv inte sett den ännu.  Däremot är jag väl insatt i hur vanligt det varit/är med panikartade häxjakter på utpekade ”onda” människor.  Filmen skildrar en verklighet som funnits och ännu finns i vårt samhälle.  Just i fråga om barn blir paniken ofta hysterisk, därför att vi är evolutionärt präglade att känna för dem som är små, eftersom de behöver vårt skydd för att kunna växa upp.  (Så fort de dock når vuxet tillstånd så är det som om omsorgen fullständigt blåser bort).  Men där paniken tar över försvinner sans och rationalitet omedelbart och lämnar plats för de känslolösa fanatikerna, hatarna, ideologerna och den sensationslystna journalistkåren att ta över.  Då blir rapporteringen blint ensidig och baseras helt på ideologiskt producerat, ”korrekt” material, som förkläs i en illa draperad ”vetenskaplig” skrud, som t ex Eva Lundgrens ”Slagen dam”, förvrängningar av underlag, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan” eller rena fantasier, helt ounderbyggda av verkliga siffror eller vetenskaplig, empirisk forskning, som t ex hos Ecpat.

Det värsta av allt i denna process är att politiker inte vågar sätta ner fötterna och stoppa vansinnigheterna.  Jag törs påstå, att de som haft invändningar i Sveriges riksdag mot häxjakterna som bedrivs hos oss är lätt räknade på de uppstickande fingrarna på en knuten näve.  Istället hänger man fegt på och jamsar med.  Att medierna inte gör något för att stoppa paniken hänger samman med de goda förtjänster som ounderbyggda och hårt vinklade paniktexter ger, och i det ingår också att hänga på smutskastningen av kritikerna mot paniken.  ”Guilt by association” är ju häxjaktpådrivares kanske främsta ”argument”.  Kritiserar man paniken anklagas man automatiskt för att vara en tillskyndare av övergrepp mot dem som påstås ska räddas i panikstämningen som piskas upp.  Det finns inte någon som helst anständighet hos dem som handlar på det sättet, enligt min åsikt.

Det är bara i samhällen som gått överstyr i en fråga som den här typen av häxjakter kan ske.  Det är bara i samhällen med fega, okritiska politiker och journalister som fanatikerna och ideologerna kan härja fritt.

Vårt samhälle har gått överstyr, och vi har ännu inte kunnat räta upp det.  Jag fick senast bekräftelse på det då jag i tidningen Årsta/Enskede nu i helgen läste en recension av filmen ”Jakten” där recensenten bl a skriver att det är ”lätt att betrakta filmen som ett antifeministiskt beställningsjobb, med konspirerande kvinnor som bovarna i dramat”.  Så tillägger han – med en underförståelse att män som Lucas nog egentligen inte existerar – att ”Lucas själv däremot är en helgonlik figur utan nyanser”.  Det är lätt att tro att recensenten inte tror att det kan existera oskyldiga män.  Man undrar vad han själv kan vara skyldig till…

Men fall som Lucas i filmen existerar i stor mängd i vårt land och några, t ex ”fallet Ulf”, har kommit till allmän kännedom, men många oskyldigt dömda fick/får sitta av sina straff och är sedan utelämnade till attityder som de som sannolikt uppvisas i Vinterbergs film.  De är utlämnade till självutnämnda ”beskyddare” av barn och andra, som hänger ut namn på Internet på ”pedofiler” och hetsar i lokalområden.  Och det är här sir Winston Churchills påstådda yttrande blir så relevant, för i paniken som jagas upp så tappar folk sans och vett och låter reptilhjärnan ta över – precis den del av hjärnan som ständigt tycks styra hatare och ideologer.  Det är ett obestridligt faktum, att sådana självutnämnda räddare/hatare åstadkommer långt många fler offer av barn och andra än de någonsin ”räddar”.  I t ex USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det ofattbara 267 ogrundade anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett(!) verkligt fall.  Men de flesta av de anklagade männen förlorade sina arbeten, sociala grund, familjer bröts sönder, barn blev utan sina fäder, m m.  Och just detta vittnar om de självutnämnda räddarnas egentliga ”godhet”.  De är beredda att offra hur många barn och andra som helst för att för sig själva lyckas bekräfta hur ”rättrådiga” de är.

Men vad har då Damien Echols med detta att göra?  Jo, han är en tydlig illustration till vad fega politiker, korrumperade poliser och åklagare, fanatiska hatare och ideologer och en hänsynslös och totalt okritisk medievärld kan åstadkomma.  D v s ett samhälle som vänt ryggen till sans, rationalitet, krav på vetenskaplighet och objektivitet.  I ljuset av siffrorna från USA vore det också synnerligen angeläget att någon utförde en studie av hur många oskyldiga som drabbades på ett autentiskt fall i vårt eget land.  Att de var åtskilliga är uppenbart.

Människor som driver fram panikstämningar och häxjakter bryter mot samtliga anständighetsprinciper som här ovan är listade.

Första gången postat maj 2013.