Publicerat

SYNPUNKTER PÅ DELAR AV AVSNITT 5 AV ”EN HISTORIA OM SVERIGE”

Så har den femte delen av vad som borde heta ”En historia om Sverige” visats. Som specialiserad på medeltiden, och särskilt då gotländsk medeltid, så blir detta rimligen mitt sista inlägg om samma produktion. Detta mot bakgrund av att jag anser att man bör hålla sig till det man kan och inte tro att man kan omfatta allt. En inställning som några av deltagarna i serien, liksom producenterna bakom dem, tydligtvis inte delar, eftersom man då och då framför felaktig information. Ett slående exempel på detta är när programmet ska förklara uppkomsten av Visby ringmur och ”konflikten” mellan Visby stad och Gotlands bönder. I programmet sägs det att ”Visbyborna och bönderna hade sedan länge en konflikt om handeln i Östersjön och stadsmuren byggdes just för att utestänga bönderna från den viktiga handeln. Så relationen mellan staden och bönderna var dålig.”

Den här skrönan, om motsättningar i handeln mellan ön och staden, uppstod i slutet av 1800-talet, samtidigt med myten om de medeltida gotländska farmännen, och är väldigt livskraftig. Men, faktum är att det inte existerar ett enda dokument som kan verifiera någon gotländsk bondehandel av betydelse. Det här är utrett av Wase i flera omgångar, bl a här. Det enda dokument under hela medeltiden som talar om bönder som far från ön för handel är så sent som 1334 och avser gotländska bönder som under svårigheter försöker komplettera varor på svensk botten.

Skrönan om murbygget i Visby

Även skrönan om att ringmuren skulle vara byggd mot de gotländska bönderna är livaktig. Den uppstod vid tiden omkring andra världskriget och förfäktas av vissa mindre kritiska personer fortfarande till dags dato. Men faktum är, att sjömuren vid hamnen uppfördes redan omkring 1200 (dendrodaterad 1202) och resten av muren har tagit minst 30 år att uppföra före omkring 1285. De som vill tro på skrönan om att muren uppfördes mot bönderna har ett enda dokument att hänga upp sig på, nämligen det s k ”underkastelsebrevet” 1288. I det sägs att Visby ska böta för att man förbrutit sig mot konungen och utan hans godkännande uppfört mur. Den enkla logiken blir då att muren måste ha börjat uppföras sedan Magnus Ladulås blev kung (1275), men att det skulle ha tagit 13 år innan kungen upptäckte det.

Faktum är dock, att konungen redan 1285 förlåtit stadsborna för deras murbygge (eftersom den sedan länge var ett faktum, sjömuren från redan i början av 1200-talet) då han gav gotlänningarna ”förlåtelse för begångna oförrätter”. Ska dokumentet 1288 kunna användas som måttstock på muren innebär det att den måste ha slagits upp mellan oktober 1285 och augusti 1288. D v s på mindre än två år. Tror någon på det? Stadgandet 1288 är därför enkom tillkommet för att motivera att staden genom sina böter skulle belöna konungen för att han tog stadens parti i inbördeskriget!

Valdemarståget

Angående själva Valdemarståget 1361 så har vi datum och faktumet i den danske kungens seger att gå på. Vi har också visbyfranciskanernas tämligen samtida uppgift att 1800 ”bondones” stupade utanför Visby murar och vet säkert att Valdemar upptog ”skatt” även av Visby. Hur stor del av de vuxna männen på ön som engagerade sig i striderna vet vi inte, trots att det i programmet påstås att ”nästan alla öns bönder kommit för att strida”. Förutom de 1800 vid Visby har ett okänt, mindre antal hundra bönder stupat i strider dagarna innan. En rimlig beräkning, som nyligen gjorts, av de vuxna männens antal på ön vid pass 1361 är ca 6000 män. Det innebär att något över ca ⅓ av de vuxna männen stupade i striderna. Det är därför tveksamt om ”nästan alla” öns bönder deltog. Varför bönderna ställde upp utanför Visby murar är däremot öppet för spekulation. Vi tror oss veta, från skärmytslingarna dagarna innan, att bönderna klarat sig bättre inne i skogarna, så varför ställa upp på det öppna byrummet utanför Söderport? Jag menar att de gjorde det i tron att de var garanterade hjälp av staden. En hjälp som de aldrig fick. Men, som sagt, där kan vi inte bli säkra.

Däremot blir det lite märkligt när Thomas Neijman, som har forskat kring händelserna 1361, inte tycks vara medveten om att vi har säkra belägg för att Visbyborna har betalat tribut till den danske kungen. Krönikören Detmar skriver bara ett tjugotal år senare: ”Sålunda fick han [kung Valdemar] staden i sitt våld och tog en stor beskattning i silver och guld av stadens borgare” och visbyfranciskanerna anger ”stred han [Valdemar] mot landets bönder utanför Söderport och av dessa dödades ettusen åttahundra i striden och intog omedelbart staden Visby efter förhandlingar. 28/8 gav han sig slutligen av medförande en väldig skatt av guld och silver som han tagit från staden och landet.” Dessutom uppger Visbyborna själva, då de i december 1362 levererade tull upptagen för kriget mot Valdemar, att de räddat det hanseatiska godset med uppoffring av egna ägodelar.

Det kan ju vara en småsak kanske, att Neijman uttrycker att ”det verkar” som om staden fått betala tribut, när vi avgjort vet att den fick göra det, men det är ett onödigt detaljfel. Å andra sidan kanske det inte varit så lätt för programmakarna att få tag på kompetenta personer i detta eller annorstädes. Inte ens på Gotlands museum finns kompetens kring gotländsk medeltidshistoria. Den finns utanför muséet och institutionerna.

Positiva inslag

Vad jag gillar med framställningen är att man aldrig påstår att Engelbrekt var en bergsman av tysk härkomst. Wase har utrett detta och pekat på att det tyska ursprunget (och namnet) snarare berott på kognatisk härstamning. Däremot blir jag förundrad över hur Engelbrekt framställs då han eggar folk till uppror (utanför S:t Jörgens ruin i Visby). Myrdal (Melin & Ferm) har pekat på att det sannolikt är Engelbrekt som finns avbildad i handskrift B 172 (version av Magnus Erikssons landslag från ca 1436-1437) och att hans beteckning som ”then litzla man” och att han är böjd, gåendes med krycka, tyder på en kronisk sjukdom, vilken i slutänden gjort honom oförmögen att rida. Visserligen finns kryckan med i mordscenen, men det är föga troligt att han skulle ha farit fram så heroiskt på häst som han gör i TV-serien blott två år tidigare. Varför kan inte en ”hjälte” avbildas som en sliten gubbe? Men, återigen en detalj.

En sak som avgjort fångar mitt gillande är att man från Gamla Lödöse uppmärksammar barnens situation. Det är bra, även om jag själv hade velat gå lite djupare i tidens föreställningsvärld kring barn (men det hade kanske chockerat alltför mycket?)

Framställningen av Vase-ätten

Jag ska bortse från att en man i 40-årsåldern ska framträda som en 22-årig Gustav Eriksson, men däremot irriterar jag mig på att den blivande kungen genomgående kallas ”Gustav Vasa”. Första gången han benämndes med ett familjenamn var i gravtalet över hertig Johan 1618. Under hela sin levnadstid och långt därefter var han endast känd som Gustav Eriksson. Släktnamnet kommer av vapenbilden (som senare tolkades som en vase) och användes första gången då sedermera Karl Karlsson Gyllenhielm skrevs in vid en skola i slutet av 1500-talet som ”Karl Vase”. Dessutom är ”Vasa” bara en genitivform av namnet ”Vase”. Ok, det är allmänt vedertaget, men bara för att det är så behöver man inte ”vulgarisera”, eller ”popularisera” serien genom att använda inkorrekta dåtida former. Varför inte lära människor rätt istället för vad som är slentrianmässigt fel?

Publicerat

”EN HISTORIA OM SVERIGE” DEL 4

Vad ska man nu säga om del fyra av ”Historien om Sverige”? För det första, att själva titeln är fel. Det som berättas är inte historien om Sverige, det är ”en historia om Sverige”. Det finns definitivt alternativ historia att berätta. Särskilt gäller det framställningen av den geografiska bilden av vad som var Sverige under 1100-talet.

Felaktiga kartor

På kartan över 1100-talets Sverige har Småland, Öland, Värmland, Dalarna och Gotland utelämnats. Jag ska be att få understryka att denna karta inte har någon som helst bäring i det bevarade dokumentmaterialet. Det enda den möjligen baseras på är att vissa områden inte finns omnämnda i något samtida dokument, men det betyder verkligen inte att områdena inte lytt under sveakungen. Redan Wulfstans reseberättelse från slutet av 800-talet anger att Möre (i Småland), Öland och Gotland löd under sveakungen. Dessutom säger gutarnas egen krönika, den s k ”Gutasagan” att ön redan under hednisk tid ställde sig skattskyldig under sveakungen (det finns anledning, enligt de senaste rönen, att räkna med att denna anslutning skett så tidigt som omkring år 700). Om inte någon som står bakom kartan kan uppvisa säkra dokument som uttryckligen säger att områdena frigjort sig, eller lytt under någon annan ska den s k ”Ockhams rakkninv” följas. D v s, att den enklaste förklaringen är den rimligaste och den enklaste förklaringen är att nämnda områden förblivit under sveakungen. Annorlunda förhåller det sig med Blekinge, vilket också av Wulfstan anges lyda under sveakungen. Där har vi ovedersägliga dokument som visar att landskapet kommit under danakungen istället.

Tramskarta 1

De som står bakom dessa kartor är sannerligen undermåliga historiker. De har inte ens tagit hänsyn till den s k ”Florenslistan”, sannolikt utfärdad redan 1103, som Christian Lovén har visat, men avskriven i början av 1120-talet. I den nämns de ”öar” som tillhörde svearnas rike, nämligen Östergötland, Västergötland, Västmanland, Södermanland, Närke, Tiundaland (Uppland), Fjädrundaland (Uppland), Attundaland (Uppland), Gotland, Värend (i Småland), ”Findia” (Finnveden, Småland?), ”Hestia” (Gästrikland?), Hälsingland, Värmland och Tjust (Småland). Visserligen saknas Dalsland, Dalarna och Öland, men att därför tro att de inte tillhörde svearnas rike finns ingen anledning att göra, särskilt som det längre norrut liggande Hälsingland nämns, liksom även Värmland. Det snällaste man kan säga om kartframställningen är att den är rent trams! Som en självklar följd blir även kartan över 1200-talets Sverige rent trams!

Tramskarta 2

Fundamentalistisk weibullianism

Den här föreställningen, som har sitt upphov i fundamentalistisk Weibullianism, är naturligtvis inget annat än en idé som växt fram under de senaste 50-60 åren och har inga dokument som stöttar den. Den vilar uteslutande på att ignorera allt som inte är samtida källor (och, som vi sett, även ignorera samtida för att få bilden att stämma) och kan jämföras med hur idén om frånvaron av hedniska kultbyggnader i Norden slog rot, i och med danske arkeologen Olaf Olsens avhandling 1966, och vilken de flesta slaviskt följde ända till dess man från 1980-talet och framåt började hitta spår efter hedniska kultbyggnader på flera platser runt om i Norden. Föreställningen byggde Olsen uteslutande på att ignorera andrahandskällor (och samtida, Adam av Bremen avfärdades med att den källan bara antydde att Uppsala hade ett hov), precis som de som vill hävda hur Sverige såg ut i TV-serien. På så lösa grunder ska man inte gå ut med tvärsäkra påståenden – särskilt som de inte stämmer.

Varför ägnas mer än halva programmet två helgon?

En annan sak som jag bara kan skaka på huvudet åt är den uppmärksamhet som ägnas två helgon. Hela 32 minuter, över halva programmet, går åt till att beskriva helgonen Elin av Skövde och heliga Birgitta. Har man verkligen inget bättre att komma med? En direkt felaktig uppgift är också att spaden kom till Norden med kristendomen. I Gokstadskeppet (800-talet) återfann man tre spadar av trä. Riktigt hade varit att säga att den järnskodda spaden kan beläggas först på 1100-talet. Om tack vare kyrkan eller inte kan vi inte veta säkert, även om det inte är otroligt. Det är irriterande när tvärsäkra påståenden görs på lös eller rentav felaktig grund!

Även Bo Erikssons påstående att Sverige blir en riksmakt först på 1200-talet bör man nog ta med en nypa salt. Nere på kontinenten hade de germanska stammarna visat att de var kapabla att bygga sammanhängande riken och varför skulle den förmågan vara totalt frånvarande uppe i Norden? Däremot får man nog anta, att centralmakten periodvis varit starkare eller svagare. Liksom idén om hur Sverige såg ut geografiskt är det webullianism, till skillnad mot ”Ockhams rakkniv”, som här får styra.

Ett annat mer eller mindre felaktigt påstående av Bo Eriksson är påståendet att klostren var de enda som erbjöd utbildning. Riktigt hade varit att säga att klostren dominerade utbildningen, vilken dock var helt knuten till kyrkan före 1300-talet. I Lund fanns en katedralsskola möjligen så tidigt som 1085, men definitivt från 1123. Under samma århundrade nämns också sådana skolor i Viborg, Ribe och Roskilde och all anledning finns att räkna med att en skola varit knuten till S:t Hans kyrka i Visby senast omkring 1100.

Bra skildrat

Vad jag däremot anser vara bra skildrat i avsnittet är delarna om straff, läkekonst och pest. Men, när det gäller den senare, kunde man gott nämnt visbyfranciskanernas begravningslista, som för ”normala” år före 1350 listar ett tiotal begravningar. 1350 var det ca 180!

Varför framställs kyrkan utan negativa synpunkter?

Gällande framställningen av kyrkan så frågar jag mig däremot varför man väljer att lyfta fram att den även ger kvinnor möjlighet att komma till ett paradis, men inte att den på ett avgörande sätt försvagade kvinnornas ställning i samhället? Visserligen tar man upp den situation som rådde för kvinnor som födde utomäktenskapliga barn, men varför nämner man inte att kyrkan avgörande bidrog till att skapa denna ”hederskultur” (vilket man faktiskt borde ha talat klarspråk och sagt att det var). T ex kunde inte ”oäkta barn” formellt sett bli prästvigda sedan Innocentius III:s tid. Det var emellertid, av de under kristen tid nedtecknade lagarna att döma, avgjort mindre skamligt med oäkta barn under heden tid, då ett lägersmål var ett brott mot släkten och inbringade förhållandevis låga böter.

Drottning Nud (förmodligen kung Hroriks av Friesland, senare Dordrecht, gemål) meddelar också det arabiska sändebudet Al-Ghazal år 844, att ”Vi har inte sådant i vår [gamla] religion, inte heller har vi svartsjuka.  Våra kvinnor är med våra män enbart av fritt val.  En kvinna stannar hos sin make så länge det passar henne att göra så, och lämnar honom om det inte längre roar henne. […] Det var seden hos vikingarna innan den romerska religionen nådde dem att ingen kvinna nekade någon man, utom om en frälsekvinna tog emot någon av låg rang, det klandrades hon för och hennes familj höll dem åtskilda.” Att det hon sade stämmer intygas av det sexuella förhållande hon hade med det arabiska sändebudet i konungens gård. Det visar också att det inte var skamligt att få oäkta barn (liksom att det biologiska faderskapet inte var särskilt viktigt, däremot kvalitén på fadern, för att förhindra att ätten ”försämrades”) i det förkristna samhället. Den skammen och hederskulturen infördes av kyrkan! Något som denna ”En historia om Sverige” del 4 missar att informera om.

Publicerat

NU BÖRJAR ”HISTORIEN OM SVERIGE” ATT SPÅRA UR

Jag har avhållit mig från kommentarer om del ett och två av ”Historien om Sverige”, eftersom jag som historiker i första hand förlitar mig på skriftliga källor och endast använder arkeologi som en hjälpvetenskap. Det enda inlägg jag har gjort är på Facebook, då någon ”sverigepatriot” förfasade sig över att de tidigaste svenskarna framställts som svarta. Då gick jag in och kommenterade att DNA visar att så faktiskt var fallet, samt att serien också gjort rätt i att ge dem blå ögon.

Men, vad ska man säga om det tredje avsnittet av ”Historien om Sverige”? Nu när vi börjar komma in på de skriftliga källornas tid. Vissa delar är bra, som de om hur skickliga skeppsbyggare nordborna var, hur Birka var viktigt för handeln, fynden på Ösel och den tidiga stenkyrkan i Varnhem (förmodligen ungefär lika tidig som den äldsta S:t Hanskyrkan i sten i Visby, från omkring 1050), men sedan finns det några rejäla bottennapp också, som när Kristina Ekero Eriksson generaliserar människooffren utifrån Adam av Bremens beskrivning av sådana vid Uppsalen i Aros; att de hängdes upp i ett träd vid en lund. I själva verket vittnar redan Tacitus ca 90 e kr om hur de offrade slavarna i NerthuZ-kulten sänktes i vatten: ”Sedan tvås vagnen och täcket och själva kultbilden i en avsides liggande sjö. Slavar förrättar tjänsten, men genast uppslukas de av samma sjö.” Något som Kristina Ekero Eriksson borde veta bekräftas av åtskilliga arkeologiska fynd från forna våtmarker. För att inte tala om att man framställer offret av människor som någon sorts heroiskt offer av en man/krigare som tappert låter sig få halsen avskuren. (Här borde väl dock radikalfeminister gå in och klaga över ojämlikheten i att det i princip uteslutande var män som offrades – när det nu skedde, vi vet verkligen inte hur ofta det var, annat än efter seger i strid, då fiender och deras vapen offrades och vart nionde år vid Uppsalen i Aros).

Ett annat bottennapp är när Olof Sundquist påstår att Olof Skötkonung var den förste kungen som härskade i båda Svea- och Götalanden. Om något är KVALIFICERAT TRAMS så är det detta påstående. Det grundar sig uteslutande på att ingen tidigare kung är känd i samtida dokument för att ha härskat i bägge landsdelarna. Indirekt är detta ett sätt av Sundquist att säga att ”historien börjar inte förrän vi har samtida skriftliga källor”. Motstridig är dock Ynglingasagans uppgift att redan Ingjald Illråde inkorporerade Götalandskapen med Sveariket och det faktum att det inte finns någon källa som direkt motsäger det! Förmodligen lutar man sig på andrahandskällan Jordanes, ca 551, vilken uppräknar goternas ursprung från ”Scandza” och nämner ett antal inte alltid säkert identifierade stammar på samma ö. Men Jordanes nämner inte på något vis att de varit egna riken. Dessutom är de enda som nämns med egen ”kung”, förutom goterna, ranerna i Norge, vilkas kung Hrodulf tröttnat på sitt rike och flyttat till Rom.

Även Saxo Grammaticus anger sveakungen som härskare över götalandskapen (”den svenske kungen Sigtrygg, Götalands drott”). Han understryker också, precis som Västgötalagen, att götarna inte hade rätt att utse konung. Det var svearna som skulle göra detta – vilket ju tyder på att svearna ”erövrat” götalandskapen. Även Hervararsagan räknar med att götalanden löd under sveavälde, åtminstone på Harald Hildetands tid, då den förtäljer att ”Harald Hildetand tog Götaland och hela Sveaväldet”. Han satte sedan in ”sin frände Hring till konung i Uppsala och gav honom Svitjod och västra Götaland till att råda över”. Något som inte vittnar om att svea- och götalandskapen skulle ha haft skilda kungar.

Ragnar Lodbroks saga nämner inte heller någon kung i Götaland, utan endast en jarl Herröd. Däremot nämner Landnamabok på Island en ”götakonung” Sölvar, samtidigt med hersen Gorm i Svithjod, gift med kung Eriks dotter. Men, samma källa nämner även götajarlen Herröd. Även Gunlög Ormstungas saga nämner en götajarl, Sigurd, ingen konung.

Det intressanta i detta historietrams är att Sundquist på inga grunder alls påstår att Olof Skötkonung var den förste som härskade över svea- och götalandskapen, istället för att ange det som verkligen är fallet. Han är den förste SÄKERT KÄNDE kung som härskade över bägge landsdelarna. Det enda som möjligen kan vittna om att de varit åtskilda tidigare är Jordanes. Men då gör Olof Sundquist och andra sig skyldiga till en metodologisk kullerbytta av gigantiska mått, i det att de anför en andrahandskälla (långt från nordiskt kulturområde) för att diskvalificera ett flertal andra andrahandskällor (från nordiskt kulturområde) vilka vittnar om att svea- och götalandskapen haft gemensam kung långt före 1000-talet. Som om det inte är nog så använder man indirekt andrahandskällan Jordanes för att påstå (08.45) att ”Sverige är vid den här tiden (600-tal) inte ett land, som idag. Det är en massa småriken som styrs av olika släkter och småkungar”.

Det finns absolut INGEN annan källa som kan styrka ett sådant förhållande för Sveriges del. För Norge, ja, men att generalisera utifrån vårt västra grannland i säkra påståenden har ingen som helst relevans. Särskilt som Sverige och Norge beskrivs som olika statsbildningar i de nordiska sagorna. Det senare beskrivs som splittrat på småriken, vilka enades av Harald Hårfagre, det tidigare som enat under en stark kung i Uppsala – och redan Tacitus (ca 90 e kr) ordar om de mäktiga ”svionerna”.

Tyvärr är det på denna nivå som svensk historieskrivning befinner sig idag. Det ska låta bra, vara spännande och politiskt korrekt och gärna berättas av icke historiker (som t ex arkeologer, som naturligtvis aldrig skulle tillerkänna historiker kompetensen att utföra arkeologiska utgrävningar och rapporter, men däremot anser att de själva är fullfjädrade historiker). Jag är övertygad om att vi kommer att få se mer av denna ”metodologi” under seriens gång. Inte minst när det gäller det medeltida Gotland. Något jag, som expert på gotländsk medeltid, säkert kommer att återkomma till.

Publicerat

VAR LÅG UPPSALEN – ELLER EN SVENSK HISTORIEVETENSKAPLIG SKANDAL!

Hur många är vi inte som i skolan fått lära oss, att svearnas hedniska Uppsalatempel låg i nuvarande Gamla Uppsala. Alla, skulle jag vilja säga. Men, den föreställningen uppstod i Sverige först på 1600-talet, i en krets med nationalistiska män som Olof Rudbeck (han som menade att folkens urhem var Sverige) och Olof Verelius (vilken hävdade att hyperboréerna, norr om nordanvinden, som nämns av Herodotos och som av Pomponius Mela och Solinus beskrivs som att halva året hos dem är dag och att klimatet är så hälsosamt att de inte dör, utan kastar sig från en klippa ner i havet). Både Rudbeck och Verelius hävdade också att tornet i Gamla Uppsala kyrka var en rest av det gamla hednatemplet.

Är det någon av er som fortfarande tror att Sverige var folkens urhem? Tror ni att vi är hyperboréer eller att tornet i Gamla Uppsala kyrka är rest av det forna hednatemplet? Inte det? Men varför tror ni då, om ni betecknar de nationalistiska 1600-tals-idéerna som fantasier, att hednatemplet låg i Gamla Uppsala?

På 1600-talet var det en stor debatt om denna nya idé, att hednatemplet skulle ha legat i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus argumenterade övertygande mot det, men plötsligt dök ett avgörande bevis upp hos ”hyperboréerna”. En anteckning från 1100-talet, av biskop Karl av Västerås, att hednatemplet 1138 byggts samman med den nya domkyrkan. En otrolig slump som ”bevisade” att ”hyperboréerna” hade rätt, eller?

Då Schefferus avled, efter att ha gjort tydligt att det rörde sig om en förfalskning, så fick ”hyperboréerna” sista ordet. Sedan dess har det varit ”sant” att hednatemplet låg i Gamla Uppsala. Idag vet vi att ”Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis excerptæ” är en förfalskning, det råder det inte längre någon tvekan om, men att hednatemplet låg i Gamla Uppsala får ändå inte ifrågasättas.

Redan i slutet på 1940-talet ifrågasatte landsantikvarien i Uppsala, Nils Sundquist, att Gamla Uppsala var platsen för hednatemplet och satte större tilltro till de (sen)medeltida källorna som berättade att det låg på nuvarande ”Domberget”, där Uppsala domkyrka står. Med bl a hänvisning till förfalskningen (som man då trodde var autentisk) avslutades diskussionen till Gamla Uppsalas fördel. Men nu har en ny genomgång av källmaterialet gjorts vilken i korthet visar att:

1) Det finns inte ett enda dokument som utpekar Gamla Uppsala som ”Uppsala”. När dokumenten talar om Uppsala är det endast tre ”platser” som avses; själva domkyrkan, det kyrkliga stiftet, eller Aros (det nuvarande Uppsala).

2) Argumentet att nuvarande Uppsala hette ”Aros” och därför inte kunde vara Uppsala är fullständigt ovederhäftigt, eftersom Aros redan 1231 kallas Uppsala, samtidigt som Gamla Uppsala inte någon gång benämns ”Uppsala” (endast domkyrkan och/eller stiftet, som nämnts).

3) Snorre uppenbarligen avser nuvarande Uppsala när han talar om Uppsala.

4) De medeltida källorna på 1400-talet måste återgå på minst en äldre, mer detaljerad källa än Adam av Bremens beskrivning, och de utpekar ”Domberget” väldigt trovärdigt (bl a parallellen de tre gudarnas berg och att trefaldighetskyrkan anläggs där).

5) Adam av Bremen motsäger Gamla Uppsala som platsen för hednatemplet eftersom han anger att naturliga berg (montes) omger templet, inte gravhögar (acervos/sepulcres) som är skapade av människan.

Vad är det då som är en historievetenskaplig skandal i detta? Jo, det är det faktum att man från bl a Riksantikvarieämbetets sida försöker att tysta ner detta. Texten som klargör detta i en synnerligen vetenskaplig genomgång (kan läsas här, utan noter och källhänvisningar, för dessa införskaffa tidskriften som publicerat artikeln) refuserades i en första version av såväl ”Fornvännen” som ”Historisk tidskrift” som ”ovetenskaplig”. Ni kan vid egen genomläsning av texten se att det är fullständigt nonsens. Om ni läser igenom texten inser ni att den är föredömligt vetenskapligt uppbyggd, så skälet är naturligtvis något helt annat. Antingen är det så enkelt att det officiella Sverige inte kan klara att bilden av hednatemplets placering i Gamla Uppsala utmanas – och man därför vill tysta ner en debatt om detta eftersom det ställer svensk historievetenskap vid skampålen – eller också handlar det om författaren. Denne gotlandshistoriker har under många år särskilt kritiserat Gotlands museum för dess inkompetens och oförmåga att ta till sig nya forskningsrön och den svenska akademiska världen är liten och trång. Kritiker är inte välkomna! Särskilt inte sådana som gått sin egen väg.

Än mer slående i detta tystande är att inte heller de svenska medierna tar upp frågan. Naturligtvis är det en stor nyhet, om Sverige i över 300 år förfäktat en felaktig bild av var Uppsala legat, vilket borde föranlett dem att gräva djupare i detta. Men, trots utskick till kulturredaktionerna på DN, SvD, Aftonbladet, SVT, TV4 och TT av den kompletta texten i tidskriften som publicerade den så händer inget. Inte ens Uppsala Nya Tidning (UNT) reagerar. Förmodligen har man vänt sig till någon ”auktoritet” som antingen är uppbunden till bilden av hednatemplet som beläget i Uppsala, eller att kritiker inte ska uppmuntrats, och nöjt sig med det – därmed anslutande sig till föreställningen att hednatemplets lokalisering inte får utmanas. Det är en SKANDAL! Oavsett om den utmanande texten har rätt eller fel så måste debatten få föras om historievetenskapen ska gå framåt. Med sitt tystande av denna debatt har Riksantikvarieämbetet och andra direkt gått emot historievetenskapens gynnande! Om du vill läsa texten med notapparat och källreferenser kan du beställa den gotländska tidskriften ”Haimdagar” här: info@haimdagar.se. Att just denna tidskrift publicerade texten beror på att författaren är en välkänd gotländsk historiker. F ö med fyra texter om gotländsk medeltid i samma nummer.