PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (härhärhärhärhärhärhärhär och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!

WALLIN VS VIRTANEN

Så har jag då läst förundersökningen i fallet Cissi Wallins anmälan av Fredrik Virtanen för våldtäkt 2011-2012.  Jag ska inledningsvis inte sticka under stol med att jag tycker att bägge dessa medlemmar av ”medieadeln” (ett begrepp lika relevant som ”sosse- eller politikeradel”) är obehagliga och föga trovärdiga figurer.  Fredrik Virtanens okunniga överlägsenhet mot dem som inte delar hans åsikter har jag sett åtskilliga gånger när jag känt mig tvungen att läsa hans tendensiösa texter i nätupplagan av Aftonbladet och Cissi Wallins dogmatiska och lika okunniga radikalfeminism har stött mig i sin oändliga självgodhet.  Hon är också mindre trovärdig i mina ögon för att hon hade ett radioprogram med Robert Aschberg, där de annonserade vitt och brett om att de vågade ta upp kontroversiella frågor som ingen annan gjorde.  Men de vågade (eller snarare ville) inte ta upp det jag framför i min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”.  Så egentligen var annonserandet bara humbug och de agerade fullt ut som de åsiktspoliser som medieadeln oftast utgör.  För mig är de i grunden mediekrakar, men nu är det inte vad jag anser om dem personligen som är viktigt, det är att få ett perspektiv på den uthängning som Wallin gjorde av Virtanen och som startade den gigantiska häxjakten i spåren av #Metoo.

Någon kanske skulle kunna ta utläggningen rörande Wallins (och Aschbergs) bortsorterande av fakta som stör henne(/dem) för att jag är mer negativt inställd till henne än Fredrik Virtanen, men det är fel.  Jag betraktar dem båda två som de arroganta åsiktspoliser och värnare av att saklig debatt inte ska kunna föras, eller icke politiskt korrekta fakta presenteras, som de bägge framstår som för mig.  Mina reflektioner gäller helt och hållet vad som sägs i förundersökningen kring det mål som startat vår senaste häxjakt.

Resumé

Först förhörs Cissi Wallin, och jag ska villigt erkänna att jag inte är jurist på något sätt, men hennes vittnesmål är ‒ som jag förstår det ‒ minst sagt rörigt.  Det är svårt att veta vad hon egentligen minns ‒ eller tror sig minnas ‒ mer än att hon har någon föreställning om att Virtanen skulle ha tryckt in sin lem i hennes mun (under natten, sittandes över hennes bröst), att hon har svårt att röra sig och att hon är naken när hon vaknar.  Hon vidgår också att hon varit inriktad på att göra karriär (vilket jag i sammanhanget ser som något som inte är helt ovanligt och som kan få kvinnor att ibland gå längre än de inledningsvis tänkt sig).  Hon följer efter viss tvekan frivilligt med hem till ”mediegreven” (min beteckning) Virtanen och imponeras av hans skivsamling.  Men det som är vägdelande i hennes vittnesmål är när hennes minnesbilder börjar fallera.

Wallin antyder starkt att hon blivit drogad på något vis, men svär sig fri från att själv ha försatt sig i ett hjälplöst tillstånd ‒ trots att hon vid denna tid hade åtminstone alkoholproblem.  Sedan går hennes minnesbilder isär med vissa vittnens.  Hon minns i dimman att han slitit av henne kläderna, tryck sin lem in i hennes mun och sagt åt henne ”sug då din jävla hora eller om han sa din jävla fitta, men det var något sånt där könsord liksom. Han var väldigt aggressiv, han var väldigt, jamen så här, han skulle ha det så. Och han var väldigt eh… bestämd och ganska… eh… ja.”  Hon minns också att ”mediegreven” från Aftonbladet hade skickat iväg ett par vänner från lägenheten, så ingen annan var där.

Det här är ju allvarliga saker, om det nu är sant, men problemet är bara att det är svårt att avgöra vad som är sant.  Efteråt vittnar Cissi Wallin själv om att de haft en lång period av sms-kontakt och att hon själv inte såg händelsen som en våldtäkt, förrän hon började prata med kvinnliga vänner.  Hon ångrade vid anmälningstillfället att hon tagit bort sms:en, men det innebar ju att hon inte hade något som helst bevismaterial.  Inte heller hade hon anmält eller gått till en läkare och hade inga uppenbara skador.  Endast vid ett tillfälle, enligt henne själv, så hade hon själv sms:at Virtanen:  ”Hej, är du på Hultsfred?  Liknande så här, jag funderade på att, ska vi prata… eller något sådant där, jag kanske kommer dit, ska vi ses?”

Efter händelsen går hon hem till Lina som, enligt Wallin, uppfattade att hon ”inte varit med om något bra”.  I sitt eget vittnesmål säger Lina att ”hon ringde mig och var på Söder. Jag minns det var på förmiddagen och jag var hemma. Hon sade till mig ‒ vet du vem jag har legat med?  Det var ju närmast en retorisk fråga så jag sade vä1‒ nej vem då? Hon svarade – Fredrik Virtanen. Jag minns att min första tanke [var] ‒  nej inte han, men det sade jag inte.”  Så fortsätter Lina:  ”Jag minns att hon nästan fnissade eller nästan som om hon försökte skämta bort det. Hon verkade lite obekväm med att berätta det. Nästan som att hon förstod att jag inte skulle gilla det, lite som att hon hade gjort något som var lite äckligt … Det var inte så att hon verkade ledsen, utan jag fick nog mer en känsla av att hon var nervös. Mer som om det var ett problem, lite underligt.”  Lina vittnar också om att ”Hon sade inte några detaljer. Men detta gäller mot natten/morgonen då de haft någon sexaktivitet. Men sedan på morgonen vaknade hon av att han sticker in sin kuk i hennes mun. Det var hon inte beredd på alls. Jag vet inte om jag fick höra något mer om det. Jag fick själv uppfattningen om att situationen var känslig och fel. Men hon berättade det aldrig som hon utsatts för ett övergrepp …  Kanske borde jag ha reagerat på detta. Men jag ville nog inte säga till henne att jag tyckte hon utsatts för något obehagligt ‒ det var nog lite så det var!” … ”Hon sade något om att hon tyckte han var en äcklig person ‒ hon verkade inte nöjd eller direkt glad över händelsen” … ”Vidare berättade Lina att under den dagen då Cissi befann sig hemma hos henne så hade målsäganden sms-kontakt med Fredrik Virtanen … ”Inte som att det var jätte konstigt att han skickade sms. Mer typ roligt grej att de sms:ade varandra. Men jag fick ändå känslan av att det hela inte var helt okej.”

Förhörsledaren avslutar med att fråga:  ”Är din uppfattning att Cissi även hade haft frivilligt sex med Fredrik Virtanen vid detta aktuella tillfälle?”  Svaret blir:  ”Vet inte det, tror inte det som hon berättade för mig, alltså det sex de hade på natten var någon form av övergrepp, men jag vet inte det. Utan jag uppfattade det som hände senare på morgonen som ett övergrepp. Så uppfattade jag det”.

Idag har Wallin och Lina ingen kontakt alls.

Sedan lärde hon känna feministen Hanna Fridén och påstår att även hon varit utsatt för ”medieadelsmannen” Virtanen.  Så började de två skriva om ”sviniga” killar, för att gruppanmäla Virtanen, men inga andra ville fullfölja det, även om många, enligt Wallins utsago, vittnade om hans svinigheter och namngav honom i mejl (vilka mejl är frånvarande i undersökningen och inte kunnat visas upp).  Wallin misstänker att ”mediegreven”, via sin advokat, hotade kvinnorna att inte anmäla honom.  Men en misstanke är knappt ens en beskyllning, och absolut inget bevis!

Fridén vittnar något annorlunda än Wallin:  ”Det var nog någon gång våren sommaren 2008 då vi diskuterade övergrepp och jag berättade då att jag själv utsattes för ett övergrepp när jag var runt 15 år. Vi diskuterade det eftersom det är en viktig fråga. Det var i samband med det som hon berättade om sin erfarenhet”. Vad berättade hon? ”Att hon varit ute på krogen och träffat Fredrik [Virtanen] och att de hamnat på samma efterfest. Hon hade vaknat upp utan kläder och varit helt eller delvis avklädd. Han hade varit ovanpå henne”.  Hanna säger att det var länge sedan hon och Cissi pratade om händelsen nu. De pratade 2008 och på fråga om de talat om det vid fler tillfällen svarade Hanna att ”några gånger till, men inte på länge”. Har Cissi beskrivit det sexuella närmare för dig? ”Nej, inte vad jag kommer ihåg. Inga detaljer, vad han gjorde eller så”.  Har hon nämnt om han penetrerade henne? ”Nej, jag tror inte det i alla fall, men jag kan ha glömt bort det” … ”Dagen efter hade varit väldigt obehaglig. Cissi har berättat att hon mådde väldigt dåligt länge efteråt och skuldbelade sig själv och upplevt att det var hennes fel. Så kände hon det väldigt, väldigt länge och mådde väldigt dåligt. Om hon ser honom på stan så mår hon jätte dåligt och de bor nära varandra och det mår hon dåligt av.

Enligt Wallin ska ”mediegreven” Virtanen också, genom sin jurist, hotat en Hanna (men det framgår inte tydligt om det är Hanna Fridén):  ”Monique Wahlstedt, hon är ju affärsjurist tror jag så hon kommer säkert inte bli inblandad i det här men… Eh att hon då ringde till Hanna och körde samma det här, lite… (ohörbart) metoder nästan, nu ska vi tysta de här tjejerna.”

Cissi Wallin säger också att Per (Hagman) dykt upp på morgonen efter ”våldtäkten” (jag sätter den inom citationstecken eftersom det är högst oklart om det varit en sådan), men att de bara hälsade.  Hagman själv tror dock att han sov på soffan vid händelsen och inte försvann därifrån.  Däremot tror Virtanen att Hagman inte var där.  Vittnesmålet bidrar inte med någonting mer än att det inte stämmer vare sig med Wallins eller Virtanens.

Senare har Wallin gått i terapi och hos en psykolog och enligt henne själv beror hennes psykiska ohälsa på ”våldtäkten”.  Men den första terapeuten bröt hon med ”för det var mycket annat att prata om, det var så här, jag hade dålig relation med mina föräldrar, vi… vi valde att liksom inte fokusera på det [”våldtäkten”].”

Den senare terapeuten, Nina Wahlin, menar att någonting stör Cissi Wallin i hennes sexualitet och att hon redan tidigt använde ordet våldtäkt.  ”Mannen” (”mediegreven”) har inte gjort några närmanden när de dricker vin, och anledningen till att ingen anmälan gjorts är att Cissi känt skuld och skam.  Och angående händelsen så är han ”aggressiv emot henne och ja hotar henne, håller henne runt halsen, strypgrepp, ja. Och det är så tydligt för henne, hans ord är jättetydliga, det han gör mot hennes kropp är jättetydligt och det som hon vill få ut är som en gröt.”  Terapeuten vittnar också om att Wallin ska ha känt sig så tung i kroppen att hon inte kunde komma iväg och att situationen varit obehaglig och att hennes alkoholkonsumtion under kvällen inte varit mer än vanligt.  Hon skulle ha känt sig panikslagen, livrädd, att hon skulle dö, att han skulle döda henne.  Hon var livrädd enligt vad hon berättat för terapeuten.  Så slinker det in att ”hon sökte inte till mig för att hitta nån, nån läkning utifrån en våldtäkt utan hon sökte för ångest och vi har fokuserat mera på henne övriga liv.”  Terapeuten berättar naturligtvis inget annat än det Cissi Wallin sagt henne, vilket rimligtvis i utredarnas ögon måste ses som en partsinlaga av samma slag som Wallins egen.

Hur Cissi Wallin ser själv på detta framgår av hennes ”läggande av pussel”:  ”Han ville ju manipulera mig när jag sedan la mitt pussel och förstod vad som hade hänt. Han ville ju manipulera mig till att liksom det här var någonting normalt som hade hänt … men när jag la mitt pussel så att säga efteråt så har jag mött andra tjejer som har varit utsatta förut, inte av honom men har, har blivit drogade på olika sätt. Och… det är först liksom när de har beskrivit det så har jag verkligen så här just det, det var så där det var.”

En faktor i detta utgörs av att Wallin misstänker att hon blivit drogad:  ”Och det är väl det att, det är vä1 därför jag misstänker att jag har blivit drogad eftersom det är så tydligt, Jag har inget minne av hur vi.. , jag satt liksom påklädd i soffan och varpå väg att gå, jag har inget minne av hur jag hamnade i sängen avklädd.

FL:…Använde du själv några droger på, under den tiden?

CW: Nej. Jag har testat eh…

FL: Mm.

CW:…jag drack ju ganska mycket, för mycket än vad som var rimligt…

FL: Mm.

CW:…men det var ju först efter övergreppet som jag började dricka mer och okontrollerat. Jag har aldrig varit på behandlingshem, jag har aldrig tagit antabus…

FL: Mm.

CW:…så där. Jag har testat kokain två, tre gånger, men det var inte under den här, det var … jag tror det var efteråt. Faktiskt. Det var, ja det var efteråt.”

Dominica Peczynski kallas också in och berättar att Virtanen började tala om ”en kvinna som förföljde honom och att det var jobbigt då han inte gjort det”. Peczynski förstod att han talade om något som hon nog borde känna till, och frågade vad det gällde och vem han talade om. Han svarade då att det var Cissi Wallin han pratade om.

När det är dags för Virtanens eget vittnesmål inleder han med att undra: ”Eh, alltså misstan … vad, kom … konkret vad har hänt alltså jag, ho…ja hon har ju bloggat och hängt ut mig som våldtäktsman och så under flera års tid men jag har inte förstått vad det är som har hänt, hon så att … vad, vad är, vad är det, vad har jag gjort?”  Han förnekar att någonting har hänt, ens att de haft sex, för att de var så väldigt trötta, och understryker att han skrivit positivt om den som anklagar honom.  Han menar också att de haft en positiv sms-kontakt en period efter den påstådda ”våldtäkten” och säger: ”Då skrev jag något vänligt om henne i Aftonbladet och då, tre dagar senare ungefär efter och det här går ju och Googla exakt när det var så det kan ju ni kolla upp på sådana här, ja spårning på telefon, nu vet jag inte eller eh, då skrev, skrev hon något tack vad gulligt av dig, jag visste väl … jag visste du var one of the good guys kommer jag ihåg att hon skrev för det var sådan kul, intressant formulering. Eh så hon var väldigt glad över de där orden … men det var så konstigt [med hennes uthängning av honom] eftersom vi hade god kontakt efter den här händelsen.”

Cecilia Wallin undrade om det kunde finnas ett värde i att Peczynski hördes. Detta främst då Wallin menar att Peczynski själv fått ett sms av Fredrik Virtanen i samband med händelsen där han bl a skrivit något liknande att ”det varit bra sex”.  Cecilia Wallin vet att han även nämnt detta för andra inom deras bekantskaps krets. Dock minns hon inte för vem.  Peczynski bekräftade dock inte något sådant mail.

Motsägande vittnesmål

Jag får intrycket av att Linas vittnesmål motsäger Wallin, när hon beskriver en närmast stolt tjej som legat med självaste Virtanen.  Det är absolut inte otänkbart i sammanhanget att Linas egen motvilja kan ha ändrat Wallins egen stolthet till eftertänksamhet och orsakat ett ”Coyote syndrome” (kallas ibland också för ”post orgasmic regret”).  Av Linas vittnesmål framgår att Cissi märkt motviljan hon möttes av, eller känt den på sig, och angående eventuella sexuella aktiviteter motsäger Lina också målsägandes vittnesmål i det att den kuk som trycks in i hennes mun, som hon tycker sig minnas, ska ha skett påföljande morgon.  Hon uttrycker inte heller att hon utsatts för ett övergrepp och att Lina vittnar om att Wallin tyckt att Virtanen varit äcklig kan vara en reaktion som hon fått då hon märkte att väninnan ‒  som hon en tid efteråt slutar umgås med ‒  kände motvilja.  D v s en anpassning efter en oväntat negativ reaktion.  Lina motsäger också målsägandes påstående om sms-relationen i det att hon uppfattat det som att Wallin tyckt det varit en rolig grej, men ändå inte okej (vilket ju är något märkligt enligt mitt sätt att förstå det).  Lina uppfattar också att det Cissi tyckt varit jobbigt varit det som hänt på morgonen, inte sexet på natten.

Ett annat vittne som inte överensstämmer med Wallin är Hanna Fridén.  Enligt målsäganden har den senare också varit utsatt för Virtanen, och syftet med bloggkampanjen de inleder är att sätta åt denne.  Men Fridén vittnar inte om att Virtanen utsatt henne, men däremot att hon varit med om ett övergrepp när hon var 15 år.  Hon har heller inga minnen av att Wallin ska ha nämnt något om vad Virtanen skulle ha gjort sexuellt, men att hon skuldbelagt sig själv och mått dåligt länge efteråt.  Något som alls inte motsäger att vi här har med ”Coyote syndrome” i kombination med kvinnliga väninnors negativa attityder att göra.

De här motsägande vittnesmålen är naturligtvis det viktigaste, föreställer jag mig, för att fallet läggs ned.  En försvarare skulle ha smulat sönder Wallins egna vittnesmål och rätten kunde inte döma skuld utan att bryta mot rättsprincipen ”skyldig bortom all tvekan”.  Idag sätter vi inte heller samma tilltro till terapeuters vittnesmål (tack och lov!) som under häxjakterna efter satanister och andra på 90-talet.  Inte minst har Max Scharnberg visat hur otillförlitliga ”säkra” vittnesmål från psykoarbetare är.  Intressant i sammanhanget är också att Wallin bryter med den första terapeuten, vilken tycks mer vilja prata om hennes dåliga relation till föräldrarna än om ”våldtäkten”.  Försvaret kunde i det fallet ha ställt frågan om inte den första terapeuten förstått var det verkliga problemet låg när målsäganden istället ville fokusera på en sexuell upplevelse som hon senare känt var obehaglig.  Men även den senare terapeuten understryker andra svåra omständigheter än ”våldtäkten”.

En reflektion som jag inte kan låta bli att göra är Cissi Wallins läggande av ”pussel”.  I det kan man se en parallell till paniken med ”bortträngda minnen” på 90-talet.  Steg för steg ”återvann” individer minnen och ”pusslade ihop” en händelse som i verkligheten inte ägt rum.  Hur det är i målsägandes fall kan jag naturligtvis inte säga, men man inser att det inte hållit i rätten.

Angående den anklagades vittnesmål så är mitt intryck det, att Linas och Fridéns vittnesmål stärker att sex verkligen förekommit mellan Virtanen och Wallin.  Den förres förnekande av det kan knappast heller förstärkas av Peczynskis vittnesmål och man får intrycket av att vi har två kontrahenter som bägge har svårt för att få till en verklig bild av vad som inträffat.  Men det är inte det viktiga.  Det viktiga är att det på intet vis ‒ förutom Wallins egna förvirrade vittnesmål ‒ finns något som kan styrka att tvingande sex förekommit!

Journalistkåren är en sjuk yrkeskår

Avslutningsvis anser jag att det är ett fruktansvärt vittnesmål om tillståndet i vårt samhälle, att ”medieadel” ska utgöras av sådana personer som Virtanen och Wallin.  Men medievärlden har länge varit sjuk i det att man fått för sig att istället för att sakligt rapportera till människor så ska man istället uppfostra människor till att tycka ”det rätta”.  Inte minst är de bägge kontrahenterna i detta fall vittnesmål därom.  Men det gäller också en stämning i hela samhället där regering och riksdag tror att de har samma folkuppfostrande uppgift, genom att ”sända signaler” till människor hur de ska tycka och agera.  Det senaste i raden av dessa demokratihaverier är förslaget om den nya samtyckeslagen som inte kommer att förbättra ett dugg vad gäller våldtäkter eller respekt mot kvinnor, men istället öppnar för att vi nedmonterar rättssamhället genom att lägga bevisbördan på den anklagade istället för åklagaren.  Ett annat demokratihaveri som pågått länge är mediers och politikers krig mot (vita heterosexuella) män.  När ett samhälle avsiktligt döljer fakta för att bara lyfta fram en grupp ‒ vilket ständigt sker i detta krig, där kvinnors våld och sexuella övergrepp helt ignoreras ‒ så är man på samma kurs som totalitära stater.  Medierna har också i massor av år ägnat sig åt uthängningar av ”obetydliga” människor, utan att ens tänka tanken att det kan vara fel, men när plötsligt folk ur deras egna krets råkar ut för samma öde så dyker plötsligt kritiken upp.  Så skriver t ex Jan Scherman om detta först nu i en text som vid första anblicken är bra formulerad.  Men, när man betänker att han inte reagerat tidigare, på uthängningar av ”obetydliga” människor, så blir han inte trovärdig i mina ögon.

Medievärlden har ett gigantiskt trovärdighetsproblem, som de orsakat genom att ensidigt och partiskt bara lyfta fram det politiskt korrekta och tysta fakta och åsikter som strider mot åsiktskorridoren.  Journalistkåren är, med enstaka undantag, en sjuk yrkeskår som har en lång period av rannsakning och förändrade attityder framför sig om man någonsin ska återfå allmänhetens förtroende.  Men det absolut värsta med fallet Wallin vs Virtanen är inte att det sätter pekfingret på journalistkårens gigantiska åsiktskorruption.  Det är istället att en så ounderbyggd anklagelse som Wallin gör mot Virtanen kan dra igång den gigantiska häxjakt som #Metoo har utvecklats till.  Oavsett om Wallin själv är övertygad om sin bild av vad som hänt så visar hon ett extremt dåligt omdöme med att agera som hon gör.

SVT LYCKAS ÅTER SÄNDA ETT PROPAGANDANUMMER SOM ”DOKUMENTÄR”

Så har SVT lyckats med det än en gång.  Att sända moralistisk propaganda under täckmanteln ”dokumentär”, fast det egentligen är en ”propagandtär”.  För det första så är de som har gjort propagandtären djupt kristna och därför färgade av en moralistisk övertygelse som överflyglar all saklighet.  Om Jared Brock kan man läsa att han är författaren till ”A Year of Living Prayerfully” och medgrundaren av ”Hope for the Sold”, en abolitionistik välgörenhetsorganisation som bekämpar mänsklig trafficking ett ord i taget.  Jared är lyckligt gift med sin bästa vän, Michelle, med vilken han samrgisserat och samproducerat ”Red Light Green Light” (en film lika ovetenskaplig och propagandistisk som ”Porrens drivkrafter”, min anmärkning) … Jared kom till tro på Jesus vid 17 års ålder och döptes på ett kristet läger påföljande sommar.  Redan här borde SVT ha satt ned fötterna eftersom de borde ha förstått att det finns en agenda hos filmskaparna som omöjliggör objektivitet och saklighet.

Det kraftigt vinklade anslaget understryks av en mängd faktorer i filmen.  För det första gäller det de som intervjuas.  Totalt sett är det tolv som avgjort är abolitionister mot två som är försvarare av porren, samt en oberoende forskare (Ogi Ogas).  Abolitionisterna får mer än fyra gånger så mycket utrymme i programmet (100 inlägg mot 24) och forskarens uttalande är grovt selekterat (tre inlägg).  Sedan gäller det programmets upplägg.  Det inleds med en 13-årig f d ”porrmissbrukare”, följd av särskilt utvalda likasinnade i vuxen ålder.  Innan en förespråkare för porren släpps in i programmet har abolitionisterna gjort 15 inlägg, så att tittaren ska övertygas om hur förfärligt detta är.  Samma sak sker i programmets avslutning.  Av de avslutande 30 sista kommentarerna är endast en av en försvarare av porren.  I mellandelen så får också abolitionisterna tala mer än dubbelt så mycket som försvararna (56 inlägg mot 23).  Det finns absolut ingenting som visar annat än att detta är ett grovt tillrättalagt propagandanummer och inte någon gång hänvisas till vetenskap, bara till personliga vittnesmål och ”forskaren” Gail Dines.

I två inlägg på denna blogg har jag behandlat Gail Dines (här och här) och kunnat belägga att hon är en notorisk lögnerska som aldrig belägger det hon påstår med forskning, utan förväntar sig att folk ska tro på henne bara för att hon är professor i sociologi.  Det visar sig även i denna propagandtär.  I hela programmet talas det om hur barn på gratissajter landar i de mest fruktansvärda scener med strypningar, våld och förnedring.  Dines säger om det barn får se att det är en kvinna och tre män, hon blir penetrerad oralt, vaginalt och analt. det fortsätter i all evighet, efter 20-30 minuter ejakulerar de samtidigt i hennes ansikte.  Hon är så slut att hon knappt kan röra sig men tvingas säga: ”Jag älskar det.”  Vidare säger hon: Sprutscenen har inom porren syftat på ejakulation någonstans på kvinnans överkropp.  Idag sker ejakulationen i ansiktet, framförallt i ögonen … den sexuella njutningen består av makt, eftersom mannen står över kvinnan och därför sprutar han i ansiktet  … Googla på porr, se en kvinna bli strypt och tre män ejakulera på henne tills hon inte kan öppna ögonen och säg sen till mig att det är att ta väl han om nästa generation.

Dines ger en fullständigt förljugen bild av gratisporren.  I mina bägge tidigare inlägg har hon gjort liknande påståenden och jag har genast prövat dem mot verkligheten och det visar sig att hon stått och ljugit rakt upp och ner.  Så jag gjorde en koll även denna gång.  För det första prövade jag om påståendet att alla scener är flera män mot en kvinna och resultatet för de första hundra filmerna på xvideos.com blev följande scener:

Par                                      55

ensam kvinna masturberar  12

fler män än kvinnor            10

fler kvinnor än män               7

lesbisk                                   7

kvinnor poserar                     5

par poserar                            2

När det gällde ”sprutet” i ansiktet och ögonen blev resultatet detta:

Inget sprut, totalt                53

därav i heterosex                21

i munnen                             11

vaginalt                                 9

ansikte                                  6 (varav en gång i ögonen)

utanpå vaginan                     6

över brösten                          5

utanpå stjärten                      5

över mans egen mage           4

Inget sex                               4

kvinnas mage                        1

analt                                      1

I fyra filmer fanns vad som kanske kan betecknas som våld, varav en var en Halloweenfilm där aktörerna var uppsminkade som Zombies, i en hade kvinnan rep runt handlederna och halsband runt halsen, i två var det regisserad BDSM i grupp, flera män och en kvinna.

Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att Gail Dines är en notorisk och fanatisk lögnare som använder sina lögner för att skrämma folk till att vara emot pornografi.  Intressant i sammanhanget är att den ende forskaren som får komma till tals, Ogi Ogas, på intet sätt vittnar om att män skulle eftersöka våldsporr.  I det forskningsprojekt som han deltagit i finner han att vi fick insikt i vad män och kvinnor går igång på.  Vi fann att dominans och underkastelse är ett genomgående tema hos alla, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.  Det finns i kärleksromaner och hårdporr.  Det är den enda sexuella preferens som lockar alla.  Mäns två vanligaste sökord:  analsex och sprutscenerKvinnans uttryck under ejakulationen fungerar som en emotikon.  Hon kan vara glad, ledsen, rädd, arg.  Män föredrar olika känslostämningar.  D v s att det inte finns något kategoriskt som gäller ”alla män” och definitivt inget som pekar mot att män skulle söka våldsfilmer i stor skala.

Intressant nog så får Ogas inte säga något mer, för han kunde också ha berättat det som  Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies), som deltagit i samma forskningsprojekt, anger, nämligen att bland toppen av sökningar på PornHub en genre som, varnar jag er, kommer att störa många läsare: sex rörande våld mot kvinnor. Hela 25 procent av kvinnliga sökningar på hetero porr understryker plågandet och/eller förnedrandet av kvinnan ‒ ”plågsamt analt gråtande”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang, t ex.  Fem procent söker efter icke ömsesidig sex ‒ ”Våldtäkt” eller ”tvingad” sex ‒  även fast dessa videos är förbjudna på PornHub.  Och sökfrekvenser för alla dessa termer är åtminstone dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.  Om det är en genre av porr i vilken våld utövas mot en kvinna är min analys av data att den nästan alltid oproportionerligt attraherar kvinnor. (s 121).  Men propagandtären fokuserar totalt ensidigt på män för att smutskasta dem och inte låta någon skugga falla på kvinnan.  Visserligen finns en kvinnlig ”porrmissbrukare” med, och det enda viktiga hon säger vittnar om att många kvinnor tittar på porr.  Men utöver hennes fem inlägg nämns överhuvudtaget inte kvinnor och porr.  Hur trovärdig gör det Gail Dines?

Jag tänker inte kommentera de vittnande ”porrmissbrukarna” med annat än att de är väldigt subjektiva partsinlagor, att man inte balanserat det med att låta positiva porrnyttjare komma till tals och att det inte finns någon egentlig vetenskaplig grund för att porrmissbruk existerar.  De enda porrförespråkarna som får yttra sig är två f d aktörer (varav en också varit producent och regissör).  Mot dem ställer man två f d kvinnliga aktörer som inte säger att porren skadat dem, men att de numera far illa av att ha varit porraktriser.  Naturligtvis väljer man att inte intervjua någon porraktris som uppskattat sitt arbete, för syftet är enbart att svartmåla.  För att kunna göra det måste man exklusivt för porrindustrins del ifrågasätta vedertagna normer för avtal och överenskommelser.  Det som är en självklarhet inom t ex annan filmindustri blir här suspekt enbart för att det är i porrfilmsbranschen.  Brittni De La Mora, f d porrstjärna säger:  Jag avsade mig genom kontrakt rättigheterna till scenerna och filmerna jag spelade in.  De tjänar pengar på mig i all evighet.  Jag fick mina 1000 dollar, eller vad det var, och det var allt.  Exakt det som gäller i andra branscher med liknande kontrakt.  Den andra f d porrstjärnan, Crissy Moran, tillägger:  Jag lät ett företag sköta min webbsajt genom kontrakt.  De vägrar ta bort materialet så de tjänar fortfarande på mig.  Jag vill inte ha pengar, bara att de ska ta bort min sajt.  Jag vet att det är ett företag, men jag trodde de var mina vänner.  Ingen motiverar varför villkoren skulle vara annorlunda i denna affärsverksamhet än i annan, man bara utgår från att porrbranschen ska särbehandlas negativt.  Istället har lögnerskan Gail Dines förberett detta genom att säga:  Ingen tror att McDonald gör burgare för en bättre kulinarisk upplevelse.  De vill tjäna pengar med låga kostnader.  Varför förstår ingen att porrbranschens syfte är att maximera vinsterna?  Och senare säger hon att Matbranschen styr våra matvanor, modebranschen våra klädvanor.  Självklart styr sexindustrin våra sexvanor.  Annars vore det den enda industrin i världen utan kulturell påverkan.  Men varför skulle det inte vara legalt för porrbranschen att maximera vinster när det är det för alla andra affärsverksamheter?  Varför ska porrindustrin lastas för att De La Mora och Moran ångrar sig i efterhand?  Det lastar man inga andra för. 

Och varför är det okay att andra branscher har kulturell påverkan?  Självklart har porren påverkan på unga människor eftersom det är det enda forum där unga kan få förebilder och exempel, eftersom vi i vår kultur inte ger annan sexupplysning än anatomiska fakta.  Det är ett ytterligt fåtal vuxna som upplyser sina barn om olika sexuella akter eller låter dem se i praktiken hur det går till (för då skulle de fängslas), vilket man annars gjort genom människans historia i hundratals kulturer (och ursprungligen i alla).  Det blir uppenbart då den kristne grundaren av ”Fight the new drug”, Clay Olsen säger:  När jag var barn hade mina föräldrar ett ”blommor och bin”-samtal med mig.  De hade en serie med sex videoband som vi gick igenom ett och ett.  Jag var fullständigt skräckslagen inför det hela.  Det var otroligt genant.  Men det var en engångshändelse.  Tanken var att prata om det en gång, och sen vet barnet allt det behöver veta.  En förälder sa: ”När min son blir 16 ska vi ha samtalet.”  Snälla nån, de vet allt redan när de är tio.  Ja, de vet, men inte därför att vuxna talat med dem om ”blommor och bin” utan för att de pratat med kompisar som inte vet och (numera) för att de tittat på porr.  Intressant nog är vi en kultur som förväntar oss att unga ska kunna inträda i förhållanden och ha ett bra sexliv fast de är helt okunniga om hur man kan få ett bra sexliv.  Det är kyrkans gamla hållning, att sex är så fult att man ska inte prata om det.  Att abolitionisterna i propagandtären är inne på att det bara får utövas ”rätt” sex framgår av Gail Dines när hon berättar att hon frågar kvinnor när hon föreläser vad män vill ha.  Då ska vi förfäras av att de ‒ enligt hennes påstående ‒ vill komma i ansiktet, ha trekanter och analsex.  Hu så fruktansvärt.  Att många kvinnor går igång på det också skulle hon aldrig drömma om att nämna.

Den här propagandtären ser mer och mer ut som en modern moralinkvisition, som ska stämpla och stigmatisera ”fel” människor och kräva att alla följer dessa religiösa moralisters syn på världen och hur sex ska utövas.  Det understryks inte minst av vad ett av ”porrmissbrukarvittnena” (Josh Gilman) säger:  Man hör talas om kvinnor som säger: ”Du får hellre titta på porr och gå till prostituerade, för jag vill inte göra de sakerna du vill göra.”  Vi tror att det som visas i porren är normal sexualitet.  Det är samma syn som kyrkan förfäktade under medeltiden, att det var bättre att en hustru skickade sin man till en prostituerad om han ville utföra andra sexuella akter på henne än avlande samlag i missionärsställningen.  Vad dessa moralister och sexualförnekare inte förstår är att ett bra sexliv inte bara handlar om att man har rätten att säga nej, det handlar också om öppenhet mot varandra och att min ibland måste ge lite för att också få.  Man måste våga pröva!

Så förväntas vi nu skattefinansiera så undermålig och grovt vinklad propaganda som SVT sänder.  Jag har anmält programmet till granskningsnämnden, men denna bevakar inte att SVT följer sina regler, åtminstone inte då det gäller sexualpolitik, så därför kräver jag en oberoende nämnd, med enbart jurister, som tar över granskningsnämndens uppgifter.  Inga journalister eller politiskt tillsatta ska få sitta där!

Länkar till tidigare granskade program:  Här, här, här, här, här och här.

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och understödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon havdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!  Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

DEN POLITISKT KORREKTA ELITEN ÄR TRUMP’S OCH SD’S BÄSTA VALARBETARE

Nu börjar den värsta chocken efter Trumps valseger lägga sig och t o m i svenska medier kan man ana ett drag av undran över hur det kunde bli så.  Däremot saknas i stort sett självkritiken eller realistisk analys hos den elit som verkligen orsakat detta, nämligen journalister, aktivister och politiker.

Jag ska här lufta några funderingar kring detta.  Analys vill jag inte kalla det, även om vissa drag kanske kan vara analytiska.  Jag menar inte heller att det inte finns andra faktorer som spelar in, men det jag berör menar jag är de viktigaste.  Det skiljer sig naturligtvis mellan Sverige och USA i viss mån, men mina funderingar rör företrädesvis det förstnämnda landet.

Om vi skärskådar varför sådana som Trump och SD (och ett antal exempel i diverse europeiska stater) kan nå fram till så många människor så menar jag, att det grundläggande skälet är elitens förakt för den ”vanliga” människan.  Det finns ett mycket markant drag av att ”de som vet bättre” (journalister, aktivister och politiker) inte anser sig behöva lyssna på ”vanligt” folk, utan istället ser som sin uppgift att ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”.  Det blir ett avstånd mellan ”vanliga” människor och eliten, som bl a manifesteras i den låga tilltro som människor i gemen har till den senare.  Eftersom dock denna anser sig veta bättre än ”vanligt” folk så är det naturligtvis folk som har fel.  Eliten är ofelbar och gör egna (världsfrånvända) analyser som ska bortförklara det låga förtroendet och legitimera densammas ”rättfärdighet”.  Ett stort problem i detta är att eliten då låter ändamålet helga medlen, bl a i form av förvrängning och förtigande av fakta som är motstridiga.  Endast elitens åsikter är gångbara – d v s politiskt korrekta.  Åsiktskorridoren är ett faktum!

Det nyss beskrivna mönstret är något som de flesta känner till, men självklart inte eliten.  Denna lever i en annan verklighet där det är helt ok att t ex ljuga öppet för att rättfärdiga det politiskt korrekta och hitta urskuldande förklaringar till att andra är ”fel”.  Elitmänniskor studsar när de hör Trump ogenerat stå och slänga ur sig lögn efter lögn, och journalisterna skriver långa texter om det.  Att politiker som t ex Birgitta Olsson, som var ”ankare” under valvakan vid det amerikanska valet, kan stå och ljuga lika öppet som Trump är däremot ingen intresserad av och samma journalister som förfäras över Trumps lögner är angelägna om att tysta ned att Birgitta Olsson ljuger lika öppet.  Oavsett om Olsson själv tror på sina lögner eller inte så kommer man inte ifrån att det är lögner.  Men Olsson har någonting som Trump än så länge saknar.  Hon har en del kvasi-vetenskapliga artiklar och ounderbyggda ”rapporter” bakom sig som påstår att hennes lögner är sanna. 

Inom en snar framtid kan förmodligen även Trump falla tillbaka på samma typ av kvasi-fakta som han låter tjänstevilliga personer producera.  I Sverige göds producerandet av kvasi-fakta av att endast det som eliten anser bör premieras får anslag (som t ex genus och forskning kring våld mot kvinnor) och att de som riskerar att komma med ”fel” slutsatser ställs utan medel.  Det här har urarmat vårt land i form av t ex en kulturpolitik som i alla avseenden måste vara politiskt korrekt.  Ett tecken på denna urarmning kan man t ex skönja i tillsättningen av ny chef för Gotlands museum; en chef som ”brinner för mångfald- och genusfrågor”.  Politisk korrekthet blir viktigare än historisk vetenskaplighet.  Det farligaste med den väg dagens elit använder sig av för att rättfärdiga sig själva – skamstämpling av dem med ”fel” åsikter, faktaförvrängning, vetenskapsurarmning m m – är att den nya elit som riskerar att ta över, i form av Trump, SD och andra – har fått legalitet för att använda samma metoder.

GP OCH JOSEF GOEBBELS METODER

Ganska ofta dyker det upp okunniga människor som uttalar sig i feministiska/moralistiska frågor.  Det tycks vara en regel att okunnighet och inpiskning av fördomar ska utgöra en slags ”uppfostrande” mission från de självutnämnda sanningsinnehavarna bland journalister och politiker – i en strävan att diskreditera vetenskaplig forskning till förmån för myter och ideologiska påståenden.

Ett av de senare utbrotten för denna ”uppfostringsmoralism” står en Sarah Britz för i GP.  Under rubriken ”En generation med porr i fickan” anser hon sig tydligen ha mandat att föra vidare de Josef Goebbelska principerna om ”att om en lögn upprepas tillräckligt ofta så tror människorna på den”.  För vad hon gör är just att rabbla upp en massa lögner – eller åtminstone osanningar.

Syftet är naturligtvis att koppla det nu uppmärksammade fenomenet med sexuella övergrepp på festivaler med ”porren”.  Har man en sådan agenda slipper man ju att fundera över vad det egentligen är som gjort att detta fenomen dykt upp på senaste tiden.  En fix, färdig förklaringsmodell – även om vilande på osanningar – befriar ju från verklig analys.

Britz börjar med att ”citera” en ”vän” som jobbar i skolvärlden; ”Dom tror att analsex är något de måste ställa upp på”.  Klockrent inleder hon med övertygelsen om att hon vet exakt vad som är RÄTT sexualitet och eftersom hon sitter på en sådan obestridlig sanning så utmålas analsex indirekt som något motbjudande (ett eko från ”Shocking-truth hysterin 2000, som – precis som Britz själv – byggde på falsarier).  Här skulle hon egentligen behöva kolla på vanlig, hederlig amatörporr, för på nätet finns det hur många filmer som helst, utlagda av tjejer och kvinnor, vilka får en kick av att visa upp sig i webbkameran, som masturberar analt med händer eller föremål – helt enkelt därför att de tycker det är skönt.  I en internetunderökning jag gjorde inför min bok ”Samlag eller Salighet” 2005 (och på den tiden var de som besökte sexsajter till 80 procent män) så var en tredjedel av dem som la ut ordet ”anal” som intresse kvinnor (vilket alltså ledigt torde innebära att minst lika många kvinnor som män gillar det).

Sedan följer en litania om att det inte kan vara ensamkommande pojkar från andra kulturer som utför dessa övergrepp (vilket jag själv inte har någon bestämd uppfattning om), utan istället ska vi tro att porren orsakar att svenska män får förvridna uppfattningar som gör att de tror att de får bete sig hur som helst mot kvinnor.

Så radar hon upp en mängd ”bevis”:  ”Snackar vi mainstreamporr så handlar den om kvinnor som sprutas i ansiktet, som tvingas ta mäns könsorgan så långt ned i halsen att de gråter, och som blir slagna och hårt tagna bakifrån.”  Det är uppenbart att vare sig Britz, eller hennes påstådda ”auktoritet”, Nina Rung, har brytt sig om att närmare skärskåda porren.  Liksom GP så publicerar även SVT bara ”rätt” inlägg i detta ämne och 13 juni 2014 gav Kulturnyheterna den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines fritt spelrum att i TV-rutan vräka ur sig Goebbelsk propaganda i detta ämne.  Hon påstod då, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret.  Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt.  Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning.  Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt.  Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden!  Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det.  Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!

Precis samma sak gör Britz, hon råljuger (om medvetet eller inte vill jag låta vara osagt, kanske hon tror på det, men då visar det bara på vilken urusel journalist hon är som inte kollar grundkällan) och hon fortsätter i samma stil.  Hon hänvisar till Max Waltman som tidigare tydligt visat att han inte tar hänsyn till vetenskapliga krav på saklighet och objektivitet i ämnet.  2011 var han medundertecknare i en artikel om prostitution på Newsmill som baserades på gravt selekterat materiel och låg ljusår från vetenskaplighet.  Lika osant som det påstående som Britz tillskriver Waltman, ”de allra populäraste filmerna innehåller fysisk aggression,” är det som Gail Dines gör.  Intressant nog kan de komma undan med detta, eftersom ingen är intresserad av hur det egentligen står till.  Istället är den ”journalistiska” agendan att i Goebbelsk anda mata människor med lögner till dess de tror på dem.

I den akademiska världen är sambanden mellan porrkonsumtion och synen på kvinnor som madonnor eller horor ingen nyhet” fortsätter sedan Britz sitt ovetenskapliga moralkorståg utan att man egentligen blir klok på vad hon vill säga.  Vad hon definitivt inte vill säga är dock det faktum att den akademiska världen aldrig kunnat belägga ett samband mellan porr och våld.  En journalist som faktiskt försökte arbeta som en sådan i ämnet, Mattias Andersson, kan i sin bok ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005) däremot konstatera hur politiker och andra, utan att blinka, kan dra till med vilka fantasipåståenden som helst – precis som Britz – i syftet att pådyvla andra sin moralism.

Så kommer också den obligatoriska slutklämmen; ”Den som konsumerar porr är statistiskt sett mer benägen att köpa sex från en kvinna, en kvinna som med största sannolikhet är offer för människohandel.”  Fantasipåståendena rinner över och lämnar all rimlighet och sans. Inte minst därför att det inte finns någon forskning som visat på att porrkonsumtion skulle leda till mer sexköp – det är helt och hållet ett ogrundat påstående.  Vad bryr sig Sarah Britz om verkligheten, måste man fråga sig, när hon kan banka in sådana skrämselpåståenden – även fast helt falska – i människor?  Är hon ens intresserad av att sätta sig in i verkliga fakta?  Jag tvivlar starkt.  Det är enkla poäng att sprida sin ideologi och moralism med falsarier som får stå oemotsagda.  Förmodligen skulle hon – precis som Hanne Kjöller gjorde när jag försökte intressera henne för min bok ”Den kidnappade sanningen” – vägra att ta till sig motstridiga fakta för att slippa riskera att ifrågasätta sin egen fullkomlighet.  Att verkliga fakta visar på att 94 procent av alla sexarbetare gör ett eget val att inträda i jobbet intresserar förmodligen inte Britz, lika lite som att sextrafficking utgör mindre än ett fall per 100.000 invånare i hela världen (Wase 2012, Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 21ff) och att BRÅ anser det osannolikt att det finns mörkertal kring detta brott (rapport s 21, ”enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder”).  Liksom så många andra självutnämnda ”goda” människor uppvisar Britz här en osmaklig avsaknad av vilja att verkligen sätta sig in i och förstå en problematisk situation.  En situation som hon själv stark bidrar till att göra problematisk eftersom hon enögt bara uppvisar sådant som överensstämmer med hennes egen övertygelse – vilket naturligtvis gör att hon slipper känna sig annat än ”god”. Att sexuella, liksom andra övergrepp ska motarbetas och bekämpas är Britz och jag helt överens om, men det ska inte göras med de Goebbelska metoder som hon och andra använder sig av.  Debatt och lagar ska grundas på verkliga och vetenskapliga fakta och inte fördunklas av medier, journalister, politiker och aktivister som enligt devisen ”ändmålet helgar medlen” är beredda att mörka ”fel” fakta och istället opinionspåverka med uppenbara lögner!  Medie- och politikervärlden skulle behöva en lektion i saklighet och vetenskaplighet.

HUR MAN VÄRNAR GAMLA KÖNSROLLER GENOM ATT VARA POLITISKT KORREKT – ELLER, EN NY PROPAGANDTÄR I SVT OM PORR

Naturligtvis skulle denna text ha skrivits och publicerats redan då den programpunkt som diskuteras sändes (10 december 2015), men för en som i hög ålder försöker slå sig in på arbetsmarknaden finns föga tid för samhällskritiska texter.  Men, intagen på sjukhus fick jag en stund över och satte mig och skrev.

Jag har redan tidigare i detta forum dissekerat en engelsk ”dokumentär” om porr, sänd av SVT, så därför kan jag rent faktamässigt hänvisa till den istället för att tugga om fakta som enkelt vederlägger de propagandistiska påståenden som programmakare av det slag som gjort ”Vi som har obegränsad tillgång till porr” måste använda sig av.  Istället kan det vara intressant att se, hur accepterat det kan vara att värna gammalmodiga föreställningar om kvinnlig sexualitet, bara det gynnar samhällets moraluppfostrande uppdrag och strävan efter att smutskasta mannen.

För att vi ska tro att detta är ett genuint ifrågasättande har en snart 18-årig engelsman, Tyger Drew-Honey, inkallats.  Grejen med att välja honom att säga rätt saker är, att hans farsa varit stor engelsk porr-artist (och även hans mor varit kopplad till branschen), så därför ska vi tro att detta är seriöst (om det är det eller inte får ni bilda en egen uppfattning om).  Och så verkar det ju förtroendeingivande med en ung kille som ska prata om det som gäller hans generation – inte sant?

Tyger kollar på porr då och då, för det gör ju de flesta nu för tiden – både tjejer och killar får vi veta.  Men han ska ”undersöka” om vår förkärlek för porr påverkar vårt sex i verkligheten och går till en ”expert”.  Hans farsa.

Och här börjar det.

Farsan inser att porren förändrat villkoren för tjejerna. ”Förr kunde tjejerna bara ligga där och ha sex, nu vill killarna att de ska göra mer och de känner sig pressade att göra det”.

Men, hallå där!  Var det bättre förr, när tjejer förväntades göra ingenting och killarna bara tog för sig?  Varför reagerar inte SVT:s genuspoliser mot ett sådant upphöjande av kvinnlig sexuell passivitet?  Istället backar man passivt upp en äldre syn på kvinnors sexualitet.  Men då reagerar väl i alla fall den moderne programledaren?  Inte då.  Istället tycker han farsan har en poäng.

Så drar Tyger vidare i sin undersökning, till Lesley Rose som finansierar sina studier via webcamsexshow.  Och nu sker nästa fadäs.  Rose trivs nämligen med sitt sätt att försörja sig och tillägger: ”Min sexualitet är min bästa handelsvara.”  Nu är det dags att dra i nödbromsen igen.  Kan en kvinna verkligen trivas med någon form av sexarbete?  Vad gör SVT:s genuspoliser egentligen?  Och handelsvara?  Det antyder ju att kvinnor inser att sexualiteten är en ekonomisk resurs – som kan omsättas i reda penningar, som Baumeister & Twenge meddelar oss.  Hur fel får det bli egentligen?

Och felen fortsätter.  Snart får vi höra att både unga män och kvinnor anser att de lär sig mycket av porren.  Precis detsamma som Malamuth finner i en undersökning av danska ungdomar.  Båda könen anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Man börjar bli betänksam.  Kommer vi att få se en sansad, balanserad bild av detta i slutänden?  Men, man fokuserar snabbt på den ”rätta” bilden igen och med utgångspunkten att ”tusentals killar kan vara beroende av porr” fokuseras återigen på de onda killarna.  För naturligtvis kan ingen kvinna vara ”beroende” av porr, eller?

Zack skickas in för att säga de rätta sakerna.  Han kände sig smutsig när han tittade på porr varje dag, alla är nog beroende på något sätt, med tjejer kände han att han hellre ville sitta framför dataskärmen och de flesta killar har nog känt att de hellre skulle titta på porr än att ha riktig sex med en tjej, när de ställts inför den senare möjligheten.  Låter inte det väldigt troligt?  Att killar hellre väljer att runka framför skärmen än ha riktig sex med en tjej, eller?

När absurditeten i detta börjar sjunka in tillstöter två förment trovärdiga killar och uttrycker den rätta åsikten, att ”nätporr är för mycket”!

Så vad gör då porren med killarna?  För att få svar på det måste vi kalla in tjejer att svara (ni vet, de där som, fast de gärna tittar på porr, inte kan uppskatta porren och vilja göra likadant som de gör i denna).  Den gamla kvinnliga sexualrollen dammas av igen och en tjej som uttrycker sig vid flera tillfällen menar att ”killar har högre förväntningar på hur tjejer ska uppträda sexuellt” … ”de vill kissa en i munnen och så” … ”folk får skeva idéer om hur sex ska vara.  Man knullar nu, har inte sex”.  Jo, det förstår ju alla, att tjejer naturligtvis inte har förväntningar på hur killar ska vara, och så klart vill alla killar kissa i munnen på tjejerna, för att inte tala om att de får skeva idéer.  Men har det existerat någon tidsålder när kvinnor inte ansett att män hade ”skeva idéer” om sex?  Jag tvivlar på det!

Andra menar att porr gör att ”killar vill göra fler saker” (för det vet man ju, kvinnor vill bara vara passiva och aldrig göra mer än den mest vanilliga av vaniljsex), ”de förväntar sig analsex” (något sådant kan väl inte någon enda kvinna gilla, inte sant?) att få ”komma i ansiktet” (fräter det sönder hennes ansikte?) och att kvinnorna ska vara rakade.

Tyger meddelar oss, att porr leder till att ungdomar har ett mer riskfyllt sexuellt beteende, och om de ser på porr är det mer sannolikt att de har analsex eller oskyddad anal- eller oralsex.  Vi får inte veta varifrån dessa påståenden kommer eller varför det är så farligt med anal- eller oralsex, vi ska bara förstå den inneboende fasan i detta.

Men visst är det förmodligen så att den ökande porren sänker tröskeln för kvinnor att säga stopp.  Som Baumeister och Twenge konstaterar, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme.  Det blir svårare att säga nej, eftersom risken är större att bli bortvald.  Det är ju därför kvinnor är tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi.  De måste slå vakt om en viktig handelsvara de sitter på.

Så närmar vi oss då den rätta avslutning i programmet som måste till för att få sändas i SVT.  Visserligen fadäsar man till det som hastigast – då den medelålders Cindy ledigt kan uttrycka att hon föredrar sex med unga män (en medelålders man skulle däremot inte kunna uttrycka en motsvarande åsikt i SVT) och att problemet är att vi inte pratar om sex i verkligheten.  Slutet närmar sig och nu är det dags för offret, med stort O, att göra sin entré.  Det är en anonym tjej som får berätta vilka fruktansvärda saker hon måst gå igenom med sin pojkvän, vilken inspirerats av den porr de bägge konsumerat.  ”Långt senare insåg jag att det var en hemsk upplevelse som kvinnor inte borde behöva gå igenom”.  Och självklart ska vi förstå, att porren gör alla män till sådana känslokalla sexmonster!

Vi får veta, att ”den här generationen växer upp med mer kunskap och mer skrämmande kunskap än någon generation före oss” och att ”det finns en annan, mörk sida av porr som är väldigt läskig.”  Visserligen får vi inte veta vilken mer skrämmande kunskap eller mörk sida det handlar om, men vi ska tro på det – för det sägs ju på TV!  Absolut måste vi förstå, att före porren så var all sex bara ren och vacker vaniljsex och alla perversa läggningar var frånvarande.  Så när Martialis, redan i slutet av det första århundradet av vår tideräkning, i ett av sina epigram, skildrar både analsex och ”ass to mouth” så inser vi hur mycket internetporr han måste ha kikat på:

SVENSKA JOURNALISTER HAR UNDERMÅLIG KOGNITIV FÖRMÅGA

Nu har ett forskarteam vid University of Waterloo i Kanada indirekt bekräftat vad många av oss egentligen vetat i 50 år, att svenska journalister har en låg kognitiv förmåga!

Naturligtvis blir man vid första anblicken av den svenska text som rapporterar lite skeptisk, eftersom det är i PeKtro (som försöker få oss att tro att tidningen heter ”Metro”), men vid kontroller med trovärdiga sidor på Internet visar det sig att PeKtro för en gångs skull i stort sett har rapporterat rätt – förutom, kanske, att man från The Independence något felaktigt använder ordet intelligent istället för kognitiv.

Egentligen kan jag av undersökningen inte utläsa annat än att en del personer har sämre kognitiv förmåga och är mer mottagliga för ”bullshit” än andra.  Att göra kopplingen till intelligens känns som något av en förenkling.  Det hade t ex varit intressant om här gjorts en jämförelse mellan könen, men det manliga inslaget är nog tyvärr alltför litet (58 av 280) för att dra slutsatser.  Jag kan dock misstänka att vi kunnat se en markant könsskillnad (och jag ordar inget om i vilken riktning) om en sådan mätning gjorts, men det får stanna vid just en misstanke.

Men, oavsett vilket begrepp man använder, så tycks det vara uppenbart att en grupp individer har sämre kognitiv förmåga än andra, vilket resulterar i att de har lättare för att tro på det som forskarna kallar ”bullshit”.  Undersökningen fokuserar ”på pseudodjupgående ’bullshit’, som består av vid anblicken imponerande försäkringar, vilka presenteras som sanna och meningsfulla men som i själva verket är substanslösa.”  Man kommer så i slutänden fram till att de som var mer mottagliga för ’bullshit’påståenden, och vilka tenderade att ranka dem högre, är ”mindre reflekterande, sämre på kognitiv förmåga och är mer benägna för ontologiska sammanblandningar och konspiratoriskt idéutbyte,” samt att de är mer sannolika att ”omfatta religiösa och paranormala övertygelser och är mer sannolika att saluföra kompletterande och alternativ medicin.  Man konstaterar också att ”’bullshit’ är en viktig aspekt av det mänskliga tillståndet. Med ökandet av den teknologiska kommunikationen så är människor sannerligen mer sannolika att omfatta mer ’bullshit’ i deras vardagsliv än någonsin förut.”   De säger även att ”för att vara bra på att resonera måste man ha kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs (d v s kognitiv förmåga, intelligens) och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer (d v s på analytiskt kognitivt sätt, tankedisposition).” 

Som ett brev på posten följer också min reflektion, att den kognitiva förmågan hänger ihop med tolerans och acceptans av avvikande åsikter och motstridiga fakta.  Har man dålig kognitiv förmåga saknas ”kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer” och därmed toleransen för och acceptansen för ”fel” åsikter och fakta.  Ett karaktärsdrag som människor med kognitiv förmåga vet är genomgående i journalistkåren (med några få undantag).

Nu finns så klart ingen anledning till att tro att ”journalisten” i PeKtro (151204 s 4), som rapporterade detta, visste vad det egentligen handlade om, nämligen i väldigt mycket hans egen yrkeskår.  Nu utsägs det ju inte heller rakt ut, men eftersom rapporten visar hur mindre kognitiva svenska journalister är så kan vi förstå att han helt enkelt inte fattade vidden av undersökningen.

Så på vilket sätt visar då undersökningen att journalistkåren är mindre kognitiv än folk i allmänhet?  Jo, där sägs att det finns ett samband mellan låg kognitiv förmåga och att uppskatta vagt formulerade påståenden om livet och existensen, det som forskarna själva benämner ”bullshit”.  D v s att man har lättare för att tro på myter, osanningar, skrönor och underbyggda påståenden.  Och vad gäller medievärlden manifesterar sig denna övertro på myter och falska påståenden gång efter gång.  För att bara nu ta PeKtro så har man under hösten haft artiklar om ”våldet i relationer” och en ”antivåldsdag”.  Men varenda journalist på tidningen är så uppfyllda av tro på det ogrundade påståendet att våld är ett fenomen som bara utövas av män att man inte ens tycker sig behöva ta reda på verkliga fakta, utan hänvisar till sådan källor som ska bekräfta den djupa och innerliga tro som journalistkåren omfattar.  I detta ämne är jag tämligen väl bevandrad själv och har skrivit om det ett flertal gånger (t ex relationsvåld och kvinnors övergrepp mot barn, kvinnors aggressivitet gentemot varandra, kvinnor som våldtar, maskulinitets- och femininitetsnormen) och det är helt uppenbart att denna myt om den onde mannen som misshandlar den goda kvinnan saknar all grund, eftersom det är ett mänskligt problem som inte är könsrelaterat.  Men även Brå intygar att våld är ett fenomen som inte är könsbestämt på annat sätt än att många fler män än kvinnor utsätts för våld (Vid samtliga mättillfällen har män oftare än kvinnor uppgett att de utsatts för misshandelsbrott, vid årets mätning var det 2,6 procent av männen och 1,3 procent av kvinnorna, s 37).  Men PeKtro’s och andra mediers journalister har så undermålig kognitiv förmåga att de istället litar till de myter om den kvinnomisshandlande mannen som olika aktivist- och intressegrupper odlar.

Detsamma som gäller relationsvåld och den aggressive mannen gäller även myten om sexualbrottslingen och pedofilen (mannen), som bl a drabbade Sture Bergvall hårt.  Efter Bergvalls frikännande har dock denna stämpling av mannen tonats ner något, men när filmen ”Jakten” gick upp på biograferna var medierna totalt ovilliga att ta upp eller diskutera den (kvinnliga) aggressivitet som lett till de moderna häxjakter som följde.  Aldrig ser man heller några artiklar som berättar att det faktiskt är kvinnor som begår mest övergrepp mot barn (se de senaste två länkarna) eftersom journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga gör att de istället förlitar sig på de myter och falsarier som de hört så ofta att de vill tro att de är sanna (dessutom är det ju arbetsamt att försöka ifrågasätta sin övertygelse).

Ett annat ypperligt bevis på journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga (observera att det finns några få, enstaka journalister som har sådan, men de tillåts sällan att presentera ”fel” fakta) är den blinda tron på sexbrottens gigantiska och sextraffickingens monstruösa omfattning.  Vad gäller det första så intygar t o m Brå (se länken ovan, s 35) att sexualbrott är det brott som lägst antal människor uppger sig ha blivit utsatta för och när det gäller sextrafficking så är det i själva verket ett oerhört sällan förekommande brott.  T o m Brå har rapporterat det som ett ”nollbrott” (d v s färre än ett fall per 100.000 invånare) och jämfört med misshandel (ca 190.000 fall 2012) så är det försvinnande få fall (enligt Trafficking in Persons report totalt 33 fall av ”traffickerare” – vilket utgick från totalt 21 sextraffickingfall [varav i nio fall inkluderande minderåriga] och 48 arbetstraffickingfall – vi vet alltså inte hur många av dessa 33 som var ”sextraffickerare, tidigare år var det i genomsnitt 5,4 fall) i vårt land.  Sannolikt var det bara i fallen med minderåriga som någon blev fälld, så misshandel är alltså ca 21.000 gånger så vanligt som sextrafficking.  Överhuvudtaget så är sextrafficking världen över ett ”nollbrott” och når i anmälningar maximalt upp i 0,5 fall per 100.000 invånare.  När det gäller misshandel så är det bara i Sverige över 900 fall av misshandel på samma antal invånare). Men då talar vi ju ”bara” om ca 2000 gånger fler fall.  Men jakten på sextraffickingoffer kostar varje år 10 miljoner kronor, förutom de 215 miljoner regeringen anslog 2010.

Tycker ni att proportionerna 20.000 eller 2000 mot 1 speglas i den ”kognitiva” journalistkårens bevakning av detta?

Exakt samma mönster gäller myterna om prostitutionen (https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/smitta-och-ar-smittohardar/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/).  Avsaknaden av kognitiv förmåga hos journalisterna gör att ingen ens skulle tänka tanken att ifrågasätta sin egen tro på de myter som florerar.  Och att göra det är ju intimt förknippat med fara, eftersom den kognitiva oförmågan gör att journalistkåren kan landa i sådan självgodhet att de måste stämpla och förfölja dem som vittnar ”fel”.  Denna kollektiva kognitiva oförmåga som journalistkåren uppvisar bör också vara en av de starkaste orsakerna till att man varit med och skapat det institutionaliserade hat- och intoleranssamhället som Sverige är idag.  Även när det gäller porren (och här) manifisterar sig journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga.  Bara ”rätt” åsikter och ”fakta” släpps fram.

Ett ämne som jag egentligen inte kan, men som jag som historiker inte tror på (var är t ex alla artefakter efter Vokswagen från bronsålderns värmeperiod?), är klimathysterin.  Parallellerna mellan rapporteringen runt sexualia (som tydliggör journalisternas kognitiva oförmåga) och rapporteringen om ”växthuseffekten” är så uppenbara att jag måste bli skeptisk.  För, som jag brukar säga, när politiker, journalister och aktivister är eniga om, och gemensamt tjänar på, en ståndpunkt i en kontroversiell fråga, då ligger det en hund begraven.  Och där kom vi in på att det ju inte bara är journalister som saknar kognitiv förmåga, utan även våra politiker.  Som t ex Birgitta Ohlsson i Folkpartiet (jag vägrar att kalla dem liberaler).  Och när vi ändå är inne på personer i avsaknad av kognitiv förmåga vill jag åter anknyta till PeKtro (PK+ tro, eftersom journalistkåren baserar sig på tro istället för fakta, och PeK för att journalisterna där vill ”lära” oss med att peka finger mot vad vi måste tycka).  Finns det t ex någon enda människa i detta land med kognitiv förmåga som kan påstå att PeKtro’s s k ”debattsida” har någonting med debatt att göra?  ”Redaktören” där uppvisar ju – enligt min mening – en total brist på kognitiv förmåga, eftersom endast politiskt korrekta, icke normifrågasättande texter publiceras.  För att inte tala om ”viralgranskaren” som verkar anse att hans feministiska ståndpunkter ska genomsyra hans ”journalistiska” gärning.

Var någonstans på vägen blev det ett ideal att journalister skulle vara i avsaknad av kognitiv förmåga och istället följa nedanstående (med travestering på Richard Strauss) metoder?

1) Tysta ner bevis.

2) Undvika data som inte överensstämmer med den journalistiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den journalistiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den journalistiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Trakassera dem som producerar bevis motstridiga den journalistiska ”sanningen”.

DEN NYA INDRAGNINGSMAKTEN

När tryckfriheten återinfördes i 1809 års regeringsform vidmakthölls den s k ”Indragningsmakten”.  D v s att hovkanslern hade rätt att inställa en skrift om han ansåg den smädande eller ”vådlig” för allmän säkerhet.  Då den i praktiken inte fungerade längre upphävdes den 1844, men nu finns starka krafter för att återinföra den.  Men denna gång handlar det inte om ”vådlig” för rikets säkerhet, nu handlar det om ”vådlig” för genusteori och den ”rätta” normen.

I senaste numret (nr 2 2015) av ABF:s politiskt korrekta och tillrättalagda skrift ”Fönstret” vurmar man för den nya Indragningsmakten.  Där har man en hyllande artikel om ”Genusredaktörerna” och ”genus-korr”.  Redan av den bild som finns på nämnda ”redaktörers” sida framgår att denna institution är en ren radikalfeministisk kamporganisation, ty de ”glasögon” som där avbildas består inte av en kvinnlig och en manlig symbol, utan av två kvinnliga.  Män är uppenbarligen icke önskvärda, förmodligen för att de är så ”normiga” (man säger sig ju vara ”normkritiska”), onda som de – likt juden i 30-talets Tyskland – är födda till att vara.

”Genusredaktörerna” är verkligt obehaglig läsning och det osar 30-talsideologi om det så man får svårt att andas.  ”Vi hjälper dig att tänka i nya banor och guidar dig till ett skrivande fritt från negativa stereotyper” påstår man med samma hybris som kännetecknade de ideala människorna i 30-talets Tyskland och Sovjetunionen.  Frida Öst och Elin Regn, som av ”Fönstrets” artikel att döma är de som driver ”redaktionen”, anser sig tydligen som så överlägsna, rätt skolade människor att de kan korrigera andra till att göra det ”rätta”.  Hur ofelbar kan man egentligen bli?  ”Syftet är att motarbeta negativa, stereotypa karaktärsskildringar och i slutändan skapa ett mer normkritiskt och jämlikt (text)samhälle!” (vem kan f ö ha förtroende för korrekturläsare som inte ens vet att det heter ”slutänden”?).  Och vad som är ”stereotypa karaktärsskildringar” avgör naturligtvis dessa närmast gudomligt i normvisdom upphöjda personer – utifrån sina egna, ofelbara normer får man då förmoda.  Man undrar stilla om de släpper igenom beskrivningar som ”vit, heterosexuell cis-man”?  Är det en stereotypisk beskrivning eller är det – enligt de ”rätta” normerna – en verklighetsbeskrivning?

Ett annat klipp är:  ”Och i en bok om örtte förutsattes alla läsare vara kvinnor med god ekonomi.  Då kan Frida Öst påpeka att sådana formuleringar kan få många läsare att känna sig utanför.”  Om man nu måste skriva så att alla kan inkluderas måste vi då inte förbjuda alla ideologiska skrifter?  Måste inte t ex F!:s partiprogram förkastas?

Jag saxar från ”Fönstret”:  ”Allt fler författare, journalister och andra som skriver lämnar nu in manus för en ny sorts korrkturläsning, så kallad normkritisk textgranskning.”  Där har vi alltså hamnat.  Idag ska författare och andra ålägga sig själva ideologisk censur i vad de skriver, men om de inte klarar det kan de i normvisdom så upphöjda Frida Öst och Elin Regn utföra censuren åt dem.

Rent parodiskt blir det när samma Frida Öst säger ”Och går man emot kan man bli bestraffad”.  Vet hon egentligen någonting om det hon talar om?  Inte riskerar då hon (eller ska jag benämna henne könsneutralt, ”hån” – vilket är den logiska könsneutrala formen av han/hon, inte ”hen”, som är en rent feminin form (jfr ”henne”, ”hennes”) – att förföljas i traditionella medier eller samhälle – kanske däremot av enskilda individer som retar upp sig, vilket jag beklagar och avråder.  Men de som verkligen riskerar förföljelse i traditionella medier och samhälle idag är de som kritiserar de normer om genus, jämlikhet, könskvotering och annat som anses som lika heliga sanningar som religiösa sådana – och som försvaras med samma förvrängda taktik.  Det är nu i sig inget nytt fenomen, och drabbade t ex Jonas Love Almqvist på 1800-talet för att han skrev ”Det går an” och drabbar idag skribenter som t ex Ström, Knausgård och Birro.  Men det visar tydligt att de ”goda” människorna idag är lika ”goda” som t ex August Blanche var på 1800-talet, då han spottade Almqvist i ansiktet.

Sverige är ett nyMcCarthyistiskt samhälle!  (Radikal)feminismen har skrämt medier och politiker till att omfatta samma metoder som senator McCarthy använde på 1950-talet i USA, med skrämsel, smutskastning och social uteslutning av, inte ”anti-amerikaner” men däremot ”icke-genusbekännare”.  Aktörer som ”Genusredaktörerna” är ett instrument för censur, strypande av det fria ordet och utstötande av dem som har ”fel” åsikter.  Det är, minst sagt, ett eko från 1930-talets Europa!  (Och jag efterlyser en antologi av oss som påtagligt drabbats av nyMcCarthyismen).

Hädanefter kommer jag i mina egna böcker och skrifter skriva:  ”Icke-användare av ’Genusredaktörerna’” och jag kommer, sorgligt nog, att vara starkt skeptisk till de texter som använt sig av denna moderna indragningsmakt.