Publicerat

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?)

Detta är den sjunde texten som jag skriver om det journalistiska och uppdragsmässiga haveriet på Svt (tidigare texter här, här, här, här, här, här och här).  En stilla undran är ju över att kritiskt tänkande, objektivitet och saklighet så fullständigt kan haverera inom just vissa områden.  Förutom sexualpolitiken är det kring jämlikhet och genus, invandringen, klimathotet och näthatet t ex.  Det är som om hela journalistkåren (och politiker också för den delen) får kollektivt hjärnsläpp och istället slår på stora propagandatrumman i form av manipulerade fakta, ounderbyggda påståenden, förvrängningar och ofta rena lögner.  Det enda svar jag kan finna till att det blivit så är radikalfeminismens fascistiska människosyn, krav på konsensus och kravet att alla människor måste vara ideologiskt (d v s radikalfeministiskt ideologiskt) ”rätt”.

Sverige håller på att bli ett hemskt land där tolerans och acceptans av andra åsikter än den ”rätta” helt håller på att erodera.

Nåväl, tillbaka till Propagandisterna.  Programmet sändes redan 31 mars, men eftersom jag vägrar att ha TV och betala TV-licens (man ska inte behöva betala för sådan smörja som Svt producerar) fick jag se den på annat sätt.

Redan inledningsvis anslås tonen, med bilder av gatubaserade sexarbetare i Rumänien och Lena Schermans röst som mässar om ”unga kvinnor som köps och säljs runt om i Europa”.  Så fortsätter hon:  Idag handlar Korrespondenterna om prostitutionen i Europa, om dem som tvingas sälja sin kropp och de som köper den.  Direkt ska det alltså bankas in i oss att sexarbete handlar om tvång och vidriga förhållanden.  Nästan omedelbart därpå levereras nästa bedövande hammarslag mot våra hjärnor:  Man beräknar att det finns omkring 700.000 prostituerade i Europa.  Minst en halv miljon av dem sägs vara offer för trafficking eller tvång.

Vilket kvalificerat skitsnack!  Vilken är den ”man” som påstår det?  Det borde vara den första frågan en något så när kompetent journalist borde ställa sig.  Vad grundar sig siffrorna på?  Jag kan meddela, att dessa siffror är s k ”guesstimates” som inte har någon som helst förankring i verkligheten.  De är en del av den stora antitraffickingindustri som producerar påståenden om att en halv miljon kvinnor och barn sextraffickeras till Västeuropa varje år.  I verkligheten är siffran MAXIMALT 3000 fall årligen i hela världen.  Det är alltså ren lögn och förbannad dikt som dessa ”korrespondenter” försöker slå i oss.  Därmed inte sagt att Propagandisterna är medvetna om detta, men det är också där som de visar sin inkompetens, eftersom de accepterar att leverera detta helt okritiskt som ”fakta”.

Scherman fortsätter sitt propagandauppdrag med att påstå att en kvinnokropp kostar mindre än 100 kronor (fast mig veterligt är kvinnan inte någons egendom efter att sextjänsten är utförd), men vi ska få veta den egentliga kostnaden för människohandeln.

Nästa ”bevis” är rumänskan Gabriela som jobbat som sexarbetare på en bordell i Timisoara, en av många som sålts som sexslavar i Europa.  Hon säger att hon drömmer mardrömmar på nätterna, att hon hade runt sex kunder om dagen i eget rum, men inte kände sig rädd, eftersom de hade ”bodyguards” på stället.  Scherman fyller nu i att dessa bodyguards också var de som höll henne fängslad.  Så fortsätter Gabriela med att hon rymde en natt, för hon var rädd att skickas till Tyskland, eftersom hon av de andra flickorna övertygats om att tjejer som kom dit mördades när kunderna tröttnat på dem.  Absurditeten i detta kommenteras på intet vis av Propagandisterna, istället säger Scherman tvetydigt:  Gabriela klarade sig.  Men ett av de länder som flest kvinnor härifrån hamnar i för att prostituera sig är Tyskland…

Det finns kvinnor som råkar illa ut inom sexhandeln, framförallt i länder där man inte får arbeta under reglerade förhållanden, som t ex Sverige (sexköps- och kopplerilagen), Frankrike, Belgien, Spanien m fl (kopplerilag), men det är faktiskt ovanligt, lika ovanligt som sextrafficking är (som ju är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per hundratusen invånare i hela världen).  Däremot är det helt klart så, att inte alla som prövar sexarbetet klarar av eller passar för det.  Problemet är bara, att förbudslagstiftning gör det så mycket svårare för sexarbetare att kunna anmäla sina förövare.  Men det finns faktiskt ingenting i det som Gabriela berättar som kan styrka att det var sexarbetet i sig som var det problematiska för henne – åtminstone inte enligt vad vi kan se i programmet.  Hon uttrycker inga besvär med arbetet på bordellen i Timisoara, utan oron kommer då hon tror att hon ska sändas till Tyskland för att senare mördas.  Värdet av detta vittnesmål om ”den egentliga kostnaden för människohandeln” är högst tveksamt.

Så får vi ett reportage från en bordell i Tyskland.  Nu är det en manlig Propagandist, Christoffer Wendick, vilken tar över domptörpinnen som ska driva in oss i rätt åsiktsfålla.  Problemet är bara, att Wendick har svårigheter att finna något han kan slå ned på.  Säkerheten är stor på bordellen och Nicole från Rumänien, som intervjuas, visar inga som helst tendenser till att ställa upp på katastrofbilden av sexarbetet.  Det var svårt för henne att utan pengar gå på universitetet i Bukarest och betala hyra och som andra tjejer ville jag ha pengar till kläder och parfym, så jag insåg att jag måste förändra en del.

Men vad är nu detta?  En tjej som vittnar om att hon valt detta själv.  Något måste göras.  Wendick kontrar med att fråga om hon känt press från familjen att sälja sin kropp.  Nicole svarar:  De vet ingenting om det här … när jag kommer hem är jag en vanlig tjej.  Fel svar igen!  Kan de verkligen inte få fram något bättre.  Wendick försöker ifrågasätta om bordellägaren verkligen kan vara säker på att inga traffickerade kvinnor finns på bordellen (förmodligen tror Propagandisten själv på att sextrafficking är så där vanligt som fantasisiffrorna påstår).  Men bordellägaren demonstrerar säkerheten på stället och tillägger, att allt som man får göra lagligt är transparent och transparens ger kvinnorna trygghet.  Kvinnorna kan jobba lagligt och slipper gå under jorden.

Ingen kommentar av den s k journalisten följer.

Det där var ju riktigt illa.  En tänkande journalist kanske skulle ha frågat sig om det kan finnas fler som Nicole som arbetar på bordellerna.  Men som tur är har vi inte tänkande journalister i Sverige så man slänger in det ”säkra kort” som ska räta upp allting och få oss att fatta att den säkra miljö och den frivilliga tjej vi sett inte alls stämmer.  En tysk socialarbetare och svuren fiende till prostitutionen (hon vill t o m att prostitutionen i sig ska förbjudas, inte bara sexköp) i Stuttgart, Sabine Constabel, kan inför den nickande Propagandisten påstå att det finns mellan 200.000 och 400.000 ”prostituerade” i Tyskland och att de hela tiden byts ut.  Naturligtvis väljer propagandisterna att intervjua henne, eftersom de kommer att få de påståenden som de är ute efter.  Att t ex tala med företrädare för sexarbetarna kommer absolut inte på fråga.  Då kunde man ju få lika fel resultat som på bordellen.

Constabel går på med sina icke underbyggda påståenden (som vi ska tro på bara för att just hon säger det, oemotsagd av Propagandisterna) och hävdar att vi har ett slags laglig slavmarknad.  Kvinnorna är östeuropéer som i tre fjärdedelar av fallen skickas hit av sina familjer … de offrar en av sina döttrar … och så får hon försörja hela familjen.  För att ”bevisa” det filmar de fyra invandrare som står på gatan och pratar, vilka får illustrera de ”bröder och släktingar”, enligt Constabels tvärsäkra påstående, som sitter hela dagarna och dricker på kaféer, bevakar kvinnorna och lägger pengar i spelautomater.

Nu slängs nästa tjej in för att bevisa att det Constabel säger är sant.  Det är Anutska från Rumänien (som konstigt nog inte är rädd för att visa sitt ansikte).  Enligt socialarbetaren är rumänskan ett typiskt exempel.  Säkert har Anutska haft det jobbigt, för hon berättar att hennes familj är arbetslös så hon måste komma till Tyskland och jobba.  Barnen är i skolan, mamman sjuk … så jag tänkte att jag måste försöka sälja mig till män.  Hon säger alltså att det var hennes tanke, men då ingriper Constabel och lägger ord i munnen på henne, att hon varit hemma i fyra veckor då modern ringde till bordellen och ville skicka tillbaka henne … Du måste berätta om att det handlade inte om vad du ville.

Ankutsa säger att hennes hjärta är trasigt för alltid och att hon aldrig mer kommer att kunna känna kärlek … lite eller mycket pengar kommer hon alltid att må dåligt.  Ingen betvivlar att den rumänska kvinnan har haft det jobbigt, men inte blir hon hjälpt av att man förbjuder dem som själva väljer sexarbete att göra sitt jobb.  Inte heller hjälper det alla de tjejer (och killar, intressant nog är manligt sexarbete helt frånvarande i programmet) som överlever och tjänar pengar på jobbet.  Om jag förstår Constabel och Propagandisterna rätt så anser de att det är bättre för människor att leva i misär och rent av i svält istället för att försöka förbättra sin levnadssituation genom sexarbete.  För mig finns det inte tillstymmelse av humanism i ett sådant tänkande.  De vill bara känna sig själva goda och ”rätta” genom att beröva människor deras inkomster.  Snacka om att offra andra för sin egen sak!

I nästa ögonblick är det en tredje Propagandist som tagit över.  Ulrika Bergsten gör ett reportage om gatuprostitution i Frankrike (intressant att man väljer den, eftersom det är den absolut minst förekommande prostitutionen).  Så får vi slumpmässigt (nej, jag skämtar bara, hos Propagandisterna vet man vilka man ska vända sig till för att kunna leverera ”rätt” produkt) möta Gérard Biard från Zéro Macho, en organisation med män som är mot prostitution.  För honom handlar prostitution om våld mot kvinnor.  Han är emot ett system som tillåter prostitution och som ser det som acceptabelt.  Och bara för att han anser det anser han att det är rätt att införa lagar som är i överensstämmelse med hans åsikt, eller?

Vi får en kort ögonblicksglimt av franska sexarbetare som protesterar mot lagförslaget att införa förbud mot sexköp, men den tråden drar man naturligtvis inte i, utan återvänder till Biard, som levererar det idiotiska ”tänk om det var din syster eller dotter”-argumentet.  Själv önskar han förmodligen hellre att hans dotter svälter ihjäl än sexarbetar, men för egen del anser jag att om jag hade haft en dotter som ville arbeta som sexarbetare så skulle jag vilja att hon kunde göra det under säkra förhållanden – och att hon slapp att stigmatiseras på det sättet som Propagandisterna gör, genom att utmåla deras jobb som något smutsigt, omoraliskt och fult.  Något som är omöjligt i Sverige eftersom det indirekt är olagligt att jobba inomhus tack vare kopplerilagen.  Så jag skulle då hellre sett att hon jobbade på en säker bordell i Tyskland än under osäkra omständigheter i Sverige.

Avslutningsvis får vi möta Adriana som kommer tillbaka till Timisoara i Rumänien.  Hon sägs ha tvingats sälja sex på gatan runt om i Europa, men anmälde efter tre år sin hallick för polisen, vilken tagit alla pengar hon tjänade, och tog sig tillbaka.  Hon hade varit i Belgien, Toulouse och Spanien och hade lovats ett vanligt arbete men fick istället göra något som hon inte borde göra.  Hon hade haft 4-5 kunder om dagen för 30-50 euro i Betalning.

Här kliver den ”räddande ängeln” in, nämligen Mariana Petersel grundare av ”Generatie Tanara” (som säger sig ha hjälpt traffickingoffer i 20 års tid, hon har tidigare medverkat i Svt:s panikprogram, så hon är också ett pålitligt kort):  Misären, säger hon, får många att drömma om väst och problemen är så mycket större än vi kan föreställa oss påstår hon.  Många gånger kan vi inte återförena offren med familjerna.  Vi upptäcker nämligen att det är familjen som bär skulden till att flickan eller pojken blev inblandad i trafficking.  Bara för att de ska kunna skicka hem pengar.  Återigen detta påstående om familjerna som boven, men inte heller Adriana kan bekräfta det påståendet, istället misstänkliggör Lena Scherman mamman, för att hon sörjer över att hallicken tog alla pengarna.  Man frågar sig om även Petersel tycker det är bättre att människor lever i svält och misär istället för att försöka förändra sina liv genom sexarbete?

Så avslutar Scherman ”pedagogiskt” med att säga: Det tycks som om varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor … kanske det är så att vi alla måste ställa oss en enkel fråga om det skulle vara okay om det var min syster eller dotter som sålde sex på en bordell i Europa.  Förutom det redan avhandlade idiotiska argumentet om ”syster/dotter” så är det helt enkelt inte sant att varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor.  Nya Zeeland avkriminaliserade allt sexarbete (utom minderårigt) år 2003 och har sedan dess inte haft ett enda trafickingfall.  Men det undviker Propagandisterna noga att nämna.  Det skulle ju vara ”fel” fakta.

Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om Svt skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att Svt skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?

Tack radikalfeminismen för att ni har hjälpt oss att komma till sådan statligt styrd åsiktsstyrning!

Publicerat

ÖPPET BREV TILL PONTUS AHLKVIST, ”DEBATT”-CHEF METRO

Bäste Pontus Ahlkvist!

Gratulerar till ett gott snickarjobb på journalistkårens förtroendelikkista (Metro 10/3 2015) och tack för ett praktexempel på varför förtroendet för samma kår rasar. Alla spikar Du slår in i kistan är, enligt min mening, inom området ”frånvaro av verklighetsuppfattning”. Inte tillstymmelse till självkritisk analys, funderingar över vad det är som gör att de traditionella mediearbetarnas anseende sjunker som en sten. Istället – och där är första spiken – frammanar du någon sorts bild av att journalistik ”är att ta reda på sanningen, varken mer eller mindre” och att denna står i motsats till ”rasister, rättshaverister och inbilska inkvisitonstwittrare”. Enligt min mening andas det hyckleri och verklighetsfrånvaro.

Problemet är att journalistiken inte söker ”sanningen”. Den enda ”sanning” man söker är den som bekräftar åsiktskonformiteten inom den vänsterorienterade (mer än 4 av 5 journalister) kåren. Vi är åtskilliga som försöker anlägga en saklig ton, och vilka insett att det finns en närmast minutiös censur av ”fel” åsikter och fakta inom t ex sexualpolitik, genus och jämställdhet, invandring, klimathot m fl. Därför blir alternativa medier det enda forum att vända sig till. För att bara ta ett exempel på hur medierna söker ”sanningen” kan vi ta gårdagens (11/3) Metro, angående ett frikännande för anklagelse om våldtäkt mot barn. Utan att diskutera domen (som jag inte läst och därför inte kan uttala mig om, men både tings- och hovrätten har friat) så är det ändå mönstret – hur ni medier söker ”sanningen” – som jag vill framhäva. Tre ”experter”, som i flera sammanhang ansetts vara lama försvarare av principen ”hellre fria än fälla”, får ensamma komma till tals. Vad för sorts sanningssökeri är det att göra ett så selektivt och riktat urval?

Journalistkåren har gjort sig till någon sorts självutnämnd ”åsiktsadel” som tagit på sig att uppfostra folket ”rätt”. Man kan onekligen travestera på Brechts dikt (Lösningen), som han skrev efter Berlinupproret 1953: ”Vore det inte enklare för de traditionella medierna att vända folket ryggen och skriva för ett annat folk?” Tveklöst vore det, anser jag, väldigt många svenska journalister idag som hade gjort ett utmärkt jobb i det gamla DDR:s propagandatidningar.

Den andra spiken är när Du antyder att ”kölhalarkulturen” på Twitter runnit över på de traditionella medierna när det i själva verket är tvärtom. Under många år har de senare ohämmat hängt ut och skamstämplat människor som är ”fel”, har ”fel” åsikter eller försöker åberopa ”fel” fakta. Det har skett (och sker) i en enkelriktad väg, där de uthängda är ställda utan möjlighet att försvara sig, samtidigt som det är journalister som dömer sina gelikar i PO och SR:s granskningsnämnd (varför är inte det kritiserat när man kritiserar att poliser dömer poliser?). Det här sänder ut en tydlig signal, att ”det är helt okay att smutskasta, förvränga och hänga ut”. De traditionella medierna bär alltså ett huvudansvar för den hatarkultur som frodas idag – liksom att man kan strunta i ”fel” fakta (och avvisa vetenskap till förmån för åsikter). I och med denna uthängningskultur i de traditionella medierna har vi också fått den obehagliga ”pudelkulturen”. Man måste gå fot med åsiktskonformiteten och ifrågasätter man densamma måste man göra offentlig avbön för att slippa stämplas offentligt som paria. Traditionella medier vårdar uppenbarligen opportunism och hyckleri!

Därmed kommer vi till den tredje spiken som Du, Pontus Ahlkvist, slår in i journalistförtroendets likkista; urvalet av ”fel” hatare. Hur trovärdigt tror Du att det blir när Du utelämnar det ”goda” hatet. D v s det från radikalfeminister, antirasister, vänsteraktivister m fl. Trovärdighet fordrar att man tar ett grepp mot hela hatet, inte bara dem man inte själv sympatiserar med – även om det är väldigt luddigt med vad du menar med ”inbilska inkvisitionstwittrare”. Vi bör inte alls vörda den journalistiska tradition som vi har idag, för det är den som sänker förtroendet för journalistkåren. Du är säkert en duktig snickare på nämnda kista, men det beklagar jag.

Dick Wase

Historiker, författare, debattör

Publicerat

FRÅGAN SOM VISAR VARFÖR JAG INTE ÄR FEMINIST

I Metro finns den s k ”Viralgranskaren” Jack Werner.  Jag ska inte opponera mot utgångsidén, att en tidning granskar tokigheter som förekommer på nätet, utan istället fokusera på uppdraget.  Min första impuls till denna text var måndagen 20 oktober, då Werner gick ut med varför han är ”feminist”.  Jag har absolut inget emot att han ser sig själv som feminist (men man undrar ju vilken sorts feminist han är), men däremot att han går ut med det på ett forum som ”Viralgranskaren”.  Han kopplar det indirekt till det s k ”Gamergate” med en vanlig journalistisk ensidig referens, till hot mot dem som kritiserar kvinnoroller i dataspel, och nämner särskilt Anita Sarkesiaan.

Nu är jag inte särskilt insatt i ”Gamergate”, eftersom jag är totalt ointresserad av spel, men så mycket har jag förstått, att det verkligen inte bara är de som kritiserar kvinnorollen i spel som utsätts för förföljelse och hot.  Det gäller också dem som kritiserar ”genusperspektiven”.  Det förefaller som om journalister idag i stort sett (enstaka, sällsynta undantag finns) är i total avsaknad av att rapportera objektivt, utan istället tror de sig ha en ”mission” att leda människor ”rätt”.  Det gäller t ex när Maria Sveland drar igång en kampanj mot ”män som hatar kvinnor på Internet”, när man diskuterar relationsvåld eller mobbing.  Texterna som prånglas ut måste med absolut nödvändighet vara politiskt korrekta och blint dualistiska.  Det står mellan gott och ont, vitt och svart, och den för stunden rådande konsensus är alltid det goda.  Näthatet är bara män mot kvinnor, det är bara män som slår och bara killar som mobbar.  Man undrar var på vägen dessa ”journalisters” (egentligen är det kränkande mot det ursprungliga begreppet att kalla dagens propagandaskribenter för journalister) förmåga till att kritiskt granska ”konsensus” försvinner?  Är det på journalisthögskolan, före denna, eller på de politiskt korrekta vänster-/MP-präglade redaktionerna?  Är det i parken på Söder (kliniskt befriat från icke konsensus människor och fattiga invandrare) under barnledigheten, eller över ölen på den trendiga kvarterskrogen?

Jag vet inte, jag vet bara att ensidighet av det slag som Jack Werner och andra uppvisar i kontroversiella frågor i mina ögon berövar dem all trovärdighet.  Det gör att man automatiskt frågar sig:  ”Vad är det han utelämnar som inte får rapporteras om?”  Verkligheten – oavsett om det gäller ”Gamergate”, relationsvåld, mobbing eller hatare på nätet – är att det inte kan knytas till ”fel” grupp av människor.  Det finns lika mycket hos ”rätt” grupp av människor.  Men eftersom ”rätt” grupp – som t ex journalistkåren – alltid sitter vid köttgrytorna så har de egenintresse av att ignorera de egna hatarna och dissidenterna.  Men, som en anhängare av Gamergate uttycker det;  ”Genom en snöbollseffekt av desinformation, och ideologisk/känslomässig störning på bägge sidor sjunker frågan snabbt ner i ett träsk, lockandes troll, extremister och opportunister som helt onödigt rör om i kontroversgrytan.”  Och väldigt mycket av desinformationen står medierna/journalistkåren för med sin ensidiga rapportering!

Jack Werner tror alltså uppenbarligen att han har ett ansvar för att styra människor ”rätt”, i det att han på ”Viralgranskaren” måste motivera varför han är ”feminist”.  Vad har hans personliga uppfattning att göra med att han ska granska tokigheter på Internet? Vill han tala om för oss att vi inte ska lita på hans rapportering därför att han låter sin övertygelse styra honom istället för traditionella publicistiska ideal?

Jag har absolut inget emot att Jack Werner anser sig vara feminist, men däremot att han blandar ihop det med sitt uppdrag.  Det har ingenting med hans okunnighet i andra frågor att göra (som t ex posten om sexualiserade julleksaker i samma nummer – julen är ursprungligen inte ett firande av Jesus födelse, utan en fruktbarhetsfest centrerad kring sex) men däremot att han bör hålla det borta från sin uppgift som ”Viralgranskare.”  Feminist kan han vara i andra sammanhang och i andra forum, men saluför han det som ”Viralgranskare” säger han indirekt: ”ni kan inte lita på mitt omdöme”.

”Konsensusvärlden,” som omvärver Jack Werner, antyds också i ett reportage torsdagen 30 oktober då ”Viralgranskaren” berättar för oss att Stefan Löfven inte vill beskatta sex.  Naturligtvis är det inget fel på rapporteringen i själva texten.  Det är satir det handlar om, men det som stämmer till eftertanke är med den självklarhet som människor idag kan tro att detta är på allvar – vilket också uppenbarligen är självklart för Werner.  Jag är övertygad om, att ingen (eller åtminstone väldigt få) i mitten av 1970-talet hade trott att en rubrik av detta slag kunde vara sann.  Att många gör det idag är ett tydligt tecken på vart vi är på väg.  Sexualpuritanismen – som ju drivs av religiösa och (radikal)feminister tillsammans (t ex här och här) – gör idag att människor finner det inom rimlighetens gräns att en skatt på sex faktiskt skulle kunna föreslås av en svensk regering.  Jag hade gärna sett en reflektion kring detta – just därför att en riktig journalist ska kunna ställa en sådan fråga, och ifrågasätta konsensussamhället – men någon sådan är knappast att förvänta av en feminist med en mission att leda människor rätt.

Avslutningsvis ska jag presentera ”frågan” som gör att jag inte är ”feminist” (vilken naturligtvis inte skulle platsa i ”Nätkolumnen” hos ”Viralgranskaren”).  Jack Werner redovisar i och för sig flera frågor, men landar till slut i en: ”Är jag någonsin rädd för att bli våldtagen?”  Jag skulle kunna anföra ett antal frågor jag med, men landar i den motsvarande; ”är jag rädd för att om jag misshandlas av en kvinna så skulle jag bli ignorerad?”  Svaret är otvetydigt ja!  I det ”feministiska” samhälle vi har skapat har ingenting gjorts åt det faktum att minst lika många män misshandlas av sina kvinnor i förhållanden som tvärtom.  Frågan lyftes redan 1976, i och med Strauss och Gelles’ första stora amerikanska undersökning, och ända sedan dess har ”feministerna” gjort allt för att mörka detta faktum och bara fokusera på ”mäns våld mot kvinnor”.  I ett ”feministiskt” samhälle kan jag uppenbarligen inte förvänta mig rättssäkerhet som man.  Därför är jag inte feminist, för jag är absolut motståndare till att någon ska diskrimineras i rättsväsende eller annorstädes p g a sitt kön.  Jag tror inte på det ”feministiska” samhälle vi har skapat, där bara ”rätt” fakta – som hos Viralgranskaren” – ska få presenteras, där ”fel” människor (som opponerar mot konsensus) ska hängas ut och dömas utan rättegång och dom, där man ska gynnas p g a sitt kön istället för sin kompetens, där man ideologiskt avvisar mäns och kvinnors under miljontals år evolutionärt nedärvda biologiska skillnader, eller där staten tror sig ha det högsta ansvaret för människors privatliv.

Och, ja det finns fog för att oroa sig för att bli misshandlad av en kvinna.  Jag har själv bevittnat det och har flera vänner som råkat ut för det.  F ö kan jag till Jack Werner och andra rekommendera ”Slagen man” av Camilla Palmberg och Heidi Wasén.  Den publicerades för 11 år sedan men ändå sopas det fortfarande medvetet under mattan av ”feminister.”

Publicerat

VARIFRÅN EMANERAR HALLOWEEN?

I Metro 27 oktober (2014) utger sig en text av en nutida journalist för att förklara varför vi firar Halloween.  I så måtto har hån (d v s han/hon) rätt i att det moderna firandet är en komerciellt importerad sed från det stora landet i väster, men därefter tar uppenbarligen hånæs förmåga att undersöka slut (enligt gängse mönster hos okunniga svenska journalister).  Vi får oss till livs, att ”Halloween” skulle komma från ”All hallows even” (mot bakgrund av att ”hallow” idag har betydelsen ”helgon”).  Så får vi oss också till livs, att allhelgonadagen har sina rötter i 700-talet och avskaffades som en helgdag hos oss på 1700-talet (efter att ha varit en viktig sådan under medeltiden, min anmärkning).

Nyttan av svepande förklaringar av detta slag motsvarar ungefär den nivå av kvalitet som svensk journalism befinner sig på idag.  En snabb check av de lättast tillgängliga påståendena (och absolut inga ”avvikande” fakta) och sedan kvickt ut med en lagom PK text.  Emellertid blir det, som i ungefär 99 procent av fallen med svenska journalisters texter (eftersom de tror att de kan allt) bristfälligt och fel.  Hallowen kommer inte alls av engelskans ”All hallows even”, utan har sitt ursprung i den antika grekiska fruktbarhetsfesten ”Haloen” som inföll sent på hösten för att fira skörden.  Tinitos berättar om den, att det var en fest till Demeter och Dionysos och att den firades på hösten under nio dagar för grödans döende och återuppvaknande. Första dagen, uppger han, gick man i en procession till havet, där tvättning och rening utfördes (inte alltid helt i enlighet med nutida moralism). På den sjätte dagen, fortsätter han, lämnade en procession Aten för Eleusis. Deltagarna var då krönta med myrten och murgröna, bar lätta facklor och sädesax. Framme firade man ljudligt och glättigt riter i enskilda aktiviteter, vilka t o m innehöll incestuösa riter (okända hur) som del av dessa. Han påstår att det var hetärerna som startade denna fest vilket är tveksamt, eftersom vi hade den också här i Norden.

Hos oss hette festen ”fagna vetri”och inföll efter mitten av oktober, efter skörden och slakten, för att fira god äring.  Huvudgud vid firandet var Frej, vilket visar att det – precis som Haloen – var en fruktbarhetsfest.  Eftersom fruktbarhetsfester alltid innehöll ”sex och snusk” på något sätt (jmf Lucia) var det en absolut nödvändighet för kyrkan att – liksom med jul, påsk och Valborg – ta över firandet, för att utrota sexet och snusket.  Precis som vid kyrkans enormt effektiva utplånande av den rika konstaskatt av erotisk och pornografisk konst som antiken efterlämnade så ersattes fruktbarhetsfesterna av död och skräck.  Fagna sumri blev påsken, med Jesu död,  fagna vetri/Haloen blev helgonens död, pornografin blev skildringar av helvetet och martyrium (och så småningom ”live” föreställningar med bränningar på bål och avrättningar – mycket bättre för människor att se på än porr) och de onda krafterna sades släppas lösa, som en rest av de förkristna gudarna.

Halloween är att fira döden istället för livet helt enkelt.

Publicerat

MEDIERNA – VÅR TIDS INKVISITION

Vilken är vår tids inkvistition?  En del av er som läser detta kanske skrattar till och tänker ”men inkvisitionen finns väl inte längre”.  Förutom att det är formellt fel, inkvisitionen lever nämligen fortfarande i form av Vatikanens ”troskongregation” och den har dömt ut alla andra kristna än katolikerna, så finns inkvisitoriska institutioner.

Men vad är då inkvisition?  Ja, ursprungligen handlade det om att bekämpa ”hedendom” eller ”fel” tolkningar av den enda sanna tolkning som kyrkan gjorde.  Men i och med Katarernas och Waldensernas framgångar under 1100-talet och tidigt 1200-tal, vilka ifrågasatte kyrkans ofelbarhet, så måste man gå hårdare fram.  Något som blev särskilt uppenbart under det s k ”Albigenserkriget” 1209-1229, då påven Innocentius III kallade till korståg mot ”fel” kristna.  Uppgifter finns om att så många som en miljon människor kan ha dödats för att motverka ”ondskan”.

1229 bildades den påvliga inkvisitionen formellt, och de som skulle komma att driva den var Dominikanerorden.  Intressant nog så tycks samma orden idag inte vilja kännas vid detta.  På denna sida om Dominikanerordens historia, så finns inte ett ord om inkvisitionen.  Annars var det två dominikanerbröder, Henrik Krämer och Jacob Sprenger, som på påven Innocentius VIII:s order på 1480-talet skrev ”Häxhammaren”, handboken i hur man skulle bekämpa häxor, och som drog igång de stora häxjakterna på 1500- och 1600-talen.  Anledningen till ordern att skriva denna ”handbok” var att samme knullglade påve blivit impotent och var övertygad om att det var häxor som förhäxat honom.  Därför måste de bekämpas.  För oss kan det låta absurt, men inte för katolska kyrkan än idag.  En påve är ofelbar, så att Innocentius drog igång mördandet av sannolikt hundratusentals ”häxor” var bara rätt gjort.

Vad är då karaktäristiskt för inkvisitionen.  Ja, ett citat från en handbok för inkvisitorer från 1578 sammanfattar det ganska bra:  ”ty straffet utövas inte i första hand och i sig för tillrättavisning och personens bästa, utan för det allmännas bästa i avsikt att andra ska bli skräckslagna och avvänjas från det onda de skulle ha begått.”  Till det kan läggas det visserligen felaktigt till Ignatius Loyola tillskrivna yttrandet ”ändamålet helgar medlen,” men vilket däremot är karaktäristiskt för inkvisitonens sätt att arbeta.  För den goda sakens skull är det tillåtet att ljuga, förvränga, smutskasta och utöva våld.  Den tredje viktiga ingrediensen är den absoluta övertygelsen om rättfärdigheten i det man gör.  Är ens sak bara rättfärdig så har man rätten att ta till vilka metoder som helst, så som kyrkofadern Augustinus av Hippo uttrycker det:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff… Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”

Idag har den kyrkliga inkvisitionen inte den makt den hade förr, med möjlighet att döma miljontals människor till döden och andra svåra straff för att de var ”fel” troende och/eller ”onda”.  Idag är det medierna som utgör denna inkvisition.  Däremot kan dessa inte längre sända individer till bålet eller kasta dem i fängelse för att de är ”fel”, men de kan sända ut dem i ett utanförskap, ställda utanför möjligheterna att få arbete eller ha en röst, de kan dra igång drev som mobiliserar mängder av hatare som drabbar inte bara den ”felaktige”, men också dennes familj och släktingar.  Allt i den oantastbara ”rättfärdighetens” namn.

Journalistkåren har med framgång axlat inkvisitorernas mantlar.  Man förfäktar ett antal obestridbara sanningar som rättfärdigar att man kan förvränga och förfalska fakta.  Som under hela den kristna kulturen är naturligtvis den skrämmande sexualiteten ett väldigt stort föremål för medieinkvisition.  När det gäller denna kan man helt hämningslöst förvränga och jaga upp skräck för att skrämma människor att bli rätt (enligt instruktionsboken från 1578).  De som inte följer den heliga konsensusnormen – eller kritiserar den – är lovligt villebråd för uthängning, smutskastning och degradering.  Och eftersom de är så ”fel” så har de ingen som helst rätt att få gå i svaromål (möjligen med undantag för vissa kändisar eller dem som obekvämt nog ändå har många människors stöd och sympati).  Så vägrar alla svenska medier att rapportera att den gigantiska sextraffickingen bara är en myt, att 96 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i yrket, att inomhusprostituerade (mer än 80 procent av alla sexarbetare) mår lika bra som genomsnittskvinnan, m m.

Marika Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin för dem som är ”rätt”.  Hon beskriver också väl vilket hyckleri journalisthögskolorna är, där man lär ut just ”värdegrundsdemokrati,” d v s att endast de som ansluter sig till konsensus ska få komma till tals.  Som ”fel” själv har hon drabbats just av utstötningen.  Villkoret för att få stanna i den fina vänstervridna journalistmiljön var att hon inte skrev politiskt inkorrekt.  Hur värdegrundsdemokraterna fungerar illustreras av en anonym journalist på SVT som Ivar Arpi citerar:

– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig.  Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.

Hur manipulativ och politiskt korrekt SVT är illustreras bl a av två program om sexarbete i Uppdrag granskning och Dokument inifrån, vilka uppvisar skriande brister på saklighet och faktaundersökning.  Det handlar om ren propaganda som ska skrämma folk till att tycka ”rätt” (åter enligt instruktionsboken från 1578) samtidigt som ändamålet får helga medlen i förvrängningarna av fakta, berättigade som de är enligt Augustinus ”fribrev” för ”de rättfärdiga krigarna.”  Hur man än vrider och vänder på det är ”värdegrundsdemokraterna” dagens största hot mot demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet.  De är ett mycket större hot än ett fåtal förvirrade högerextremister, eftersom ”värdegrundsdemokraterna” sitter vid makten.  Och den inkvisitoriska journalistkåren dompterar också politiker och journalister som vill utöva yrket som det ska utövas, vilka inte vågar stå upp för vad de kanske tycker av rädsla för att hängas ut och smutskastas.  Samma situation som vi hade i USA under McCarthyeran.  Idag fungerar journalistkåren, precis som inkvisitionen gjorde, som de som ska lära ut de ”rätta” värderingarna och straffa dem som är ”fel”.

Naturligtvis gäller medieinkvisitionens uppdrag inte bara sexualiteten.  Det gäller även att inpränta genusnormer och framställa mannen som den ”onde”.  I det kan man helt ovetenskapligt gå radikalfeministernas ärenden och uppmåla mannen som den som utövar våld, trots att kvinnor gör det lika mycket, eller påstå att feminismen är god.  Sedan får man man naturligtvis aldrig heller ifrågasätta det heliga mångfaldssamhället eller invandringen för då är man per automatik ”rasist”.  Och i detta uppdrag har verkligheten blivit besvärande för medieinkvisitionen och därför måste man referera falsarier och fantasier som verkliga fakta.

Jag brukar aldrig sälla mig till förbudslagsförespråkare, och ska inte göra det denna gång heller, men däremot propagera för en skyddslag, eftersom skyddet mot obehag och påhopp är en stark evolutionär adaption.  Alla medier som – berättigat eller oberättigat – hänger ut och smutskastar individer eller organisationer ska vara skyldiga att ge dessa minst lika stort utrymme i samma media till slutreplik.  Det skulle förmodligen leda till att medieinkvisitionen blev mer försiktig med hur man beter sig och lägga ner ett större arbete på att leta upp verkliga fakta.  Detta vore ett nödvändigt renhållningsarbete i en medievärld som allt mer tenderar att efterlikna den i totalitära stater.

Publicerat

VEM BRYR SIG OM VETENSKAPLIGHET OCH STATISTIK?

En gång i tiden var kritiskt tänkande och vetenskaplighet honnörsord inom både forskning och journalistisk, men så verkar inte längre vara fallet.  Relativismens ”min ’kunskap’ är lika god som din” upplever jag istället som den bortförklaring man kan ta till för att inte behöva ta hänsyn till fakta och statistik.  Inte minst gäller det journalister!

Häromsistens hade jag en diskussion med en journaliststuderande/-praktiserande ung man med partibeteckningen MP och hans unga uppbackande dam med partibeteckningen S.  Eftersom jag anser att man inte ska hänga ut människor och vi dessutom är goda vänner så kommer de i det följande att benämnas med sina partibeteckningar.  Jag vill också understryka, att ingen gång under diskussionen så hänföll någon av oss till smutskastning eller avvisning p g a åsikter, även om meningsutbytet då och då kunde vara hetsigt.  För mig är det en självklarhet att stå för det jag förfäktar, liksom att acceptera att andra kan ha andra åsikter – även om jag kan tycka att de är fel.

Vi började med att diskutera relationsvåld.  För att dra en liknelse så representerade MP och S det som McNeely & Robinson-Simpson redan 1988 skriver (The truth about domestic violence: A falsely framed issue. IGender Sanity): ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.”  När jag försökte förklara att kvinnor är lika eller mer våldsamma i förhållanden som män så trodde de mig helt enkelt inte.  Jag kan nu inte klandra dem för det, eftersom svensk propagandajournalistik i minst 30 år utbasunerat att endast män är aggressiva, men däremot så blir jag bekymrad över den attityd till vetenskap och statistik som de bägge uppvisar.  Jag hänvisade till och plockade också fram Martin S Fieberts översikt över forskning kring detta, där han i sammanfattningen konstaterar:  ”Denna bibliografi besiktigar 286 vetenskapliga undersökningar, 221 empiriska studier och 65 översyner och/eller analyser som demonstrerar att kvinnor är lika fysiskt aggressiva, eller mer aggressiva, än män i deras relationer med deras makar eller manliga parters.  Det sammantagna exempelantalet i de undersökta studierna överstiger 371.600.”

I diskussionen nämndes av MP och S tvivel över att detta kunde vara sant, eftersom mycket färre män anmäler relationsvåld än kvinnor gör.  Att 562 studier visar att kvinnor är lika aggressiva som män blev därför underförstått av ringa värde.  Här hajar man till inför respekten för statistik och vetenskap, som ju i sammanhanget blir i det närmaste noll från deras sida, då de sätter sin tro i centrum istället.  Hänvisningen till Palmberg & Wasén – där det tydligt framgår att det är en skam för män att bli slagna – bet heller inte.  I denna text kan jag även t ex citera vad Hermansson  skriver i sin uppsats 2009:  ”Något jag upptäckte både i litteraturen, i min omgivning och i intervjuerna med informanterna är den starka ovilja som finns vad gäller att se män som brottsoffer, och då framför allt om förövaren är en kvinna. Männen vill inte kalla sig för brottsoffer överhuvudtaget även om de kan medge att de utsatts för ett brott. Något som hänger ihop med att bilden av det svaga och försvarslösa brottsoffret inte går ihop med manlighetsidealet som säger att en man skall vara stark och handlingskraftig. Dessutom ser man kvinnan som svag och i underläge gentemot mannen. Dessa stereotyper påverkar med andra ord inte bara samhällets bild av det manliga brottsoffret utan även männens egen uppfattning.”

Vare sig MP eller S kunde tro att kvinnor misshandlar lika mycket som män, och klamrade sig också fast vid stereotypen att män måste orsaka svårare skador än kvinnor.  Vetenskapliga fakta är ovidkommande, deras egen tro istället det viktigaste.  Är MP och S (partierna alltså) religiösa rörelser som sätter tro framför vetenskap och statistik?  Frågan är faktiskt befogad efter (Tok-)Åsa Romsons tal i Almedalen.  Jag utgår från att inte heller det faktum att män förr direkt straffades (Malcolm J George, 1994, Riding the Donkey Backwards: Men as the Unacceptable Victims of Marital Violence. I The Journal of Men’s Studies, Volume 3 (2), pp 137-159) om de ”lät sig misshandlas” av kvinnor skulle rubba på MP:s och S:s övertygelse att deras tro är mer relevant än fakta.

Snart gled diskussionen in på sextrafficking och prostitution.  Även här var MP:s och S:s ”argument” deras tro.  Jag förklarade tydligt att diskursen kring dessa ämnen är ett bedrägeri.  Bl a anförde jag den tabell från TIP (Trafficking in Persons) rapporten 2011 (se bifogad bild), som visar att det maximalt rör sig om 3000 domar för sextrafficking i hela världen årligen, samtidigt som paniken runt detta påstår 1,8 miljoner offer eller fler.  Naturligtvis kom invändningen ”mörkertal” som ett brev på posten.  När jag då påpekade att t o m BRÅ tvivlar på förekomsten av mörkertal fick jag plocka fram rapporten.  Jag citerar (s 21):  ”Brå:s sammanfattande bild är att det förekommer mycket allvarliga fall av människohandel för sexuella ändamål i Sverige, men att antalet kända sådana fall är få. Det rör sig om runt sju fall per år under perioden… Större ”härvor” är ovanliga bland de anmälda fallen. Det vanligaste är att det finns en gärningsperson och en målsägande. De genomgångna fallen ger inget stöd för att människohandel för sexuella ändamål i Sverige ofta är kopplad till grov organiserad brottslighet… Enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder. Däremot kan det vara svårare att uttala sig om mörkertalet när det gäller mindre allvarliga brott med en begränsad kundkrets.”

Vad kunde då MP och S anföra mot detta?  Jo, den sista meningen om ”mindre allvarliga brott”, vilket förvånar mig att de tydligen betraktar sextrafficking som.  Men det är uppenbart att BRÅ inte betraktar sextrafficking som ”mindre allvarliga brott”, vilket alltså helt sidsteppar MP:s och S:s invändning.  En annan sak som de hängde upp sig på var denna formulering:  ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i.”  Enligt dem betyder ”kan bero på” att det är så, för de argumenterade att BRÅ aldrig skulle uttrycka sig så om det inte är så.  Detta rimmar dock väldigt illa med de ovetenskapliga påståenden som BRÅ ibland av politiskt korrekta skäl kan göra sig skyldiga till, som t ex i rapporten The Organisation of Human Trafficking. A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia. BRÅ report 2008:21.  Där påstår man bl a ”tvärsäkert” att ”[i] relationen mellan traffickerare och traffickingoffer förefaller våld i någon form vara ett ganska vanligt medel för att kontrollera och underkuva offer.” Något som står i direkt motsättning till vad man något tidigare kommit fram till.  Men trots de egna resultaten så ifrågasätts inte denna bild, utan man hänvisar till en ”rapport”.  De påstår också tvärsäkert att det angående de kommunistiska regimernas fall finns länkar mellan mäktiga kriminella nätverk och de fortlevande kommunistiska makterna och att dessa grupper är involverade i den mänskliga traffickinghandeln, trots att de själva något tidigare sagt att ”[d]e flesta operationer är småskaliga. Det är få storskaliga organisationer involverade. Majoriteten är inte långvariga, involverar inte många kriminella eller kvinnor och genererar inte stora förtjänster.”

Det är uppenbart att BRÅ-”utredarna” anser sig tvingade att leverera politiskt korrekta påståenden som inte stämmer med deras egna undersökningsresultat, varför formuleringen ”kan bero på” tvärtemot visar att de inte har något som helst underlag för ett sådant eventuellt förhållande.  Detsamma gäller när de ”tvärsäkert” uttrycker detta:  ”Endast ett av de 20 allra grövsta fallen har lett till en fällande dom (det gällde en minderårig). I de fallen är kvinnorna så ”oinformerade”, rädda eller bundna till gärningspersonen att de sällan kan bidra med information eller vill medverka i utredningen.  Men hur kan de så ”säkert” veta det när kvinnorna inte vill samarbeta med undersökarna?  Det är ju enbart ett politiskt korrekt påstående som de inte har något som helst underlag för.  Kvar står faktum, att BRÅ anser att mörkertal inom sextrafficking är ytterst osannolikt!

Det är här som MP:s och S:s ovetenskapliga attityd blir så uppenbar, både vad gäller relationsvåld och sextrafficking (och sannolikt andra PK-ämnen).  Jag har nu givit dem en respit om ett år att finna vetenskapliga undersökningar som konfirmerar vad de insupit från de svenska mediernas propagandaapparat (och förvandlat till egna trossatser), men eftersom jag studerat ämnena mycket ingående vet jag att de inte kommer finna sådana.  De försökte också göra en jämförelse mellan frånvaron av mäns anmälningar mot kvinnor för övervåld med frånvaron av anmälningar om sextrafficking (vilket underförstått skulle visa att BRÅ har fel och deras tro rätt).  Men vad de då bortsåg från är att det finns mer än 500 undersökningar som konfirmerar kvinnors våld mot män, men inte en enda som konfirmerar mörkertal i sextrafficking.  Deras respekt för vetenskap och statistik är alltså noll och istället är det deras egen tro som de låter sig styras av.  För mig framstår det som skrämmande att de också representerar två maktgrupper i samhället.  Journalister och politiker.  Det är på denna nivå som svensk medierapportering och politik ligger på idag!

Publicerat

LEVER JAG I SVERIGE NU ELLER I 30-TALETS TYSKLAND?

Det kan tyckas som en absurd fråga, den som ställs i rubriken, men det är den inte.  Den är i högsta grad relevant, eftersom det idag finns stora likheter mellan 30-talets Tyskland och 2010-talets Sverige.  Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas framgångar eller högerns våld (och jag sympatiserar inte med det värdekonservativa SD).  Tvärtom är det den ”goda” sidan som agerar som man gjorde i Tyskland gjorde på 30-talet.

”Men du kan väl inte jämföra 30-talets Tyskland med vår svenska demokrati?”  Invändningarna låter precis som ”medlöparnas” på 30-talet:  ”Men så illa är det inte, se vad duktiga vi tyskar är.”  Ja, formellt sett har vi en demokrati och än så länge fängslas inte folk direkt för sina åsikter, men vårt krav på åsiktkonsensus är precis lika starkt som i 30-talets Tyskland.  Precis som där stoppas folk i karriären om de tycker ”fel”, uttalar sig ”fel” eller inte stämmer in i det som centralt beslutas ska vara det rätta.  Precis som i 30-talets Tyskland har vi tidningar och radio (och TV) som utgör en propagandaapparat för vad som ska vara konsensus (se t ex här, här, här, här och här).  Precis som i 30-talets Tyskland går alla forskningspengar enbart till konsensusbejakande projekt.  Precis som i 30-talets Tyskland har staten bestämt sig för att göra om människorna till att bli ”rätta” och precis som i 30-talets Tyskland har de ”åsiktsriktiga” ”stormtrupper” som kan terrorisera och jaga in skräck (typ AFA, RF och Expo).  Och de som inte är rätta sätts i social ”karantän” genom smutskastning, hån, utstötning och skrämselmetoder av medier, ”goda” aktivister och deras stormtrupper.

Samtidigt sitter medlöparna och tycker att ”så farligt är det väl inte.”  Precis som de gjorde i 30-talets Tyskland.

Men hur hamnade vi då i denna, de ”godas” strävan efter ett likriktningssamhälle?  Ja, som jag tidigare understrukit så är det inte SD som orsakat detta.  SD är snarare ett symptom på det allt mer intoleranta klimat som råder i Sverige idag.  Nej, huvudansvaret har (radikal)feminismen som förklarat krig mot männen och manligheten.  Det är på sätt och vis ironiskt, eftersom det är manlighet som möjliggjort för dem att ens kunna verka idag.  Utan manligheten hade t ex inte invasionen i Normandie kunnat ske och då kanske alla uttryck för feministiska åsikter idag hade varit belagt med dödsstraff.

Manlighet har också genom historien gjort att män i stort antal offrat sig för att försvara kvinnor och barn (och då talar jag inte bara om fientliga stammar, utan också om rovdjur som var ett ständigt hot i miljontals år för små populationer).  Det är alltså den direkta anledningen till att mänskligheten överlevt och varenda radikalfeminist som idag bedriver krig mot männen och manligheten hade garanterat inte existerat om det inte vore för männen och manligheten.

Naturligtvis vill då någon ”god” könskrigare invända att ”det är också manlighetens aggressivitet som startat striderna som man måste försvara sig i”.  Men är det riktigt sant?  Striderna har i många fall handlat om överlevnad – man har kämpat om jaktrevir, mark för att kunna odla, o s v – och däri är kvinnorna minst lika skyldiga.  De och barnen måste ju överleva, och det var mannen som genom sin manlighet hade lotten att se till att kvinnan och barnet hade skydd och kunde överleva.  P g a parningsstrategin kunde också män offras i stor mängd – historiskt sett så är dödsoffer i krig och olyckor betydligt högre när det gäller män än kvinnor – eftersom få män kunde befrukta många kvinnor.  Det är därför polygami är det i stort dominerande äktenskapsmönstret under människans historia, eftersom det periodvis rådde stort kvinnoöverskott.  Att man i många kulturer alltså har män med flera fruar bottnar inte i något patriarkalt mönster, utan i en nödvändighet för artens överlevnad.

Så följer naturligtvis anklagelsen om den manliga ”aggressiviteten”, vilken utmålas som något ont.  Naturligtvis sägs inget om det kvinnliga intrigerandet.  Jag har i 30 år arbetat med låg- och mellanstadiebarn och kan vittna om hur skoningslösa tjejer kan vara, särskilt mot varandra, på ett helt annat sätt än killar, för att eliminera konkurrenter.  Det är lika relevant att säga att alla män är aggressiva som att säga att alla kvinnor är intriganta (d v s att relevansen är låg).  Men att mannen kunde uppamma aggressivitet var en del av mönstret att kunna försvara kvinnan och barnet, liksom intrigerandet var ett sätt för kvinnan att kunna eliminera konkurrenter och värna sig och sin avkomma.

I de flesta kulturer har man internt sökt att kontrollera bägge fenomenen.  Ett väldigt effektivt sätt för att eliminera manlig aggressivitet i jägar- och samlarsamhällen var att erbjuda sex till alla.  Då behövde inte männen slåss mot varandra för att ”få komma till”.  I vårt samhälle har vi förbjudit ”fel” sex, vilket torde innebära att vi uppmuntrar aggressivitet (jmf t ex våra ökande våldtäktsnivåer).

Radikalfeminismen har sedan länge kommit fram till, att de måste ”omskola” de aggressiva männen till att bli ”rätt”.  Evolutionen har gjort ett så dåligt arbete med dem (däremot inte med de intriganta kvinnorna) att dessa skapelsens absoluta och ultimata krona – i form av radikalfeminister som t ex Gudrun Schyman, Maria Sveland, Margareta Winberg, m fl – måste vrida utvecklingen rätt.  Metoderna är genusperspektiv, könsmaktsordning och lagstiftning.  Tro nu inte att dessa skapelsens krona drabbats av någon slags hybris i att vara dem som, av alla någonsin födda människor, vet absolut bäst.  Nej, det råkar bara vara så att de på något gudomligt(?) sätt begåvats med den yttersta visdomen.

Och bästa metoden är ett system á la 30-talets Tyskland för att vrida evolutionen ”rätt”.  Bara ”rätt” ”sanningar” får presenteras, ”fel” människor ska genom smutskastning och utstötning elimineras, försök till att yttra sig ska tystas av stormtrupperna – som ju i grunden bara vill ”gott”, precis som SA ville – kritiska röster är farliga och så ska barnen stöpas om till att bli ”hen”, eftersom det nog var vad evolutionen egentligen menade, fast den gjorde fel, så att de som begåvats med den ultimata sanningen kan korrigera den rätt. En annan sak som är en parallell med 30-talets Tyskland är att människor börjar känna att klimatet är sådant att de hellre skulle emigrera från landet än stanna där.  Bor jag i Sverige nu eller i 30-talets Tyskland?

Publicerat

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten.  Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte.  Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen.  Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver:  ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder.  Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned.  Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt).  Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft.  I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen.  Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik.  Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner.  Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chicago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen.  Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp.  I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta.  Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen.  Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt.  Då hade det utsatts för oralsex.  I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta.  Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker.  Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien:  ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.”  Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett?  Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier.  Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag.  När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor.  Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig?  Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick?  Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta.  Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det.  Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion).  Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter.  Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här).  Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text:  ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT DEL 2

Så har jag då även sett programmet om den minderåriga eskortkvinnan/flickan i dokument inifrån (på ett ställe där TV-licens betalas, själv har jag ingen TV) och det var kanske något mer sansat än Uppdrag granskning, men var det balanserat och journalistiskt något så när okay?  Tyvärr så anser jag att det utan tvekan faller inom SVT:s politiskt korrekta beroende att okritiskt propagera för den officiella hållningen i samhället.  SVT är inte en oberoende TV-kanal och förtjänar alltså inte licensavgifter.  Att SVT är en propagandacentral bekräftas härmed.

Om man utgår från att vi i vår kultur är ofelbara och vår syn på detta med sex, sexarbete och minderårigt sexarbete är det absolut rätta så gör de som intervjuas i programmet ett utmärkt arbete.  Däremot supporteras ju inte vår syn på detta historiskt och globalt, men det behöver vi ju inte diskutera nu.  Men vad jag framförallt vänder mig mot är den underliggande föreställningen om att minderåriga som ägnar sig åt sexarbete skulle vara dömda till ett liv i misär.  Det är genomgående i programmet och illustreras t ex av den färgade polisen när han säger:  ”De här barnen tar sig sakta ner i ett träsk som de inte tar sig ur”.  Det räcker med att gå till Rosen (Rosen, Ruth, 1982,The lost sisterhood: Prostitution in America 1900-1918) för att se att detta inte är sant.  Den stora majoriteten av sexarbetarna är i ”branschen” några år, även om de börjat tidigt, och går sedan vidare till annat.  Denna domedagsövertygelse är alltså falsk och bedräglig.  Vad den också är, är att den är skrämmande för tjejer som går in i sexarbete.  Det är också något som tydligt framgår av programmet, men som ingen låtsas om, att det största skälet till ”Hannas” ångest över vad hon gör inte är kunderna (även om hon känner lite rädsla inför den hon inte hinner träffa) utan det omkringliggande samhällets attityder.  Att hon inte har någon att dela sina upplevelser med annat än dagboken beror på samhällets stigmatisering; du är oren om du är ”hora”.  När hon skriver i dagboken att ”men det gnager också att sälja mig själv, jag vet att det kan ta hårt på mig psykiskt” så är det något hon lärt från det omgivande samhället, och vilket riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Detta med stigmatiseringen av ”yrket” leder naturligtvis till att hon – eller andra unga som sexarbetar – inte vill att föräldrarna, eller någon annan, ska få veta något.  Isoleringen i jobbet beror alltså inte på sysselsättningen, utan det kulturella fördömandet runt omkring det.  Sedan kan man på sätt och vis säga att hon utsatts för övergrepp i hemmet som är av värre typ än hon utsätts för som sexarbetare.  Hon har uppenbart drabbats av negligering, som unga själva klassar som den värsta formen av övergrepp de kan utsättas för (sexuella övergrepp är de minst problematiska, Ney, P, Fung, T & Wickett, A R, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect.  I Child Abuse and Neglect, vol 18(9), pp 705-714).  Det är också, förstår vi, detta som leder in henne på sexarbetsbanan.

Att sexsäljarna inte vill ha kontakt med polisen ligger också i stigmatiseringen av sexarbetet men också i att det är kriminellt med minderårig prostitution (oavsett om säljaren eller köparen är kriminaliserad).  Den kriminella miljön omöjliggör ju för tjejerna att vända sig till polisen om de blir hotade eller utsätts för våld.  På Nya Zeeland (där naturligtvis minderårig prostitution också är kriminaliserad) vittnar de vuxna sexsäljarna om att avkriminaliseringen har gjort att de nu enkelt kan säga nej till sexuella akter som de inte vill ställa upp på.  Tidigare var det mycket svårare.  Det är alltså kriminaliseringen som till stora delar orsakar att tjejer inte kan säga nej.

När det gäller detta med rättsläget är det skrämmande hur personer kring detta kan uttala sig.  Advokaten som företrätt unga anser att det inte är tillfredsställande med att män kan gå fria.  Men hur kan man i ett rättssystem, som hävdar att oskyldiga inte ska dömas, indirekt förespråka att vi på moralistiska grunder ska sänka rättsskyddet?  Men hennes senare kommentar vittnar väl om hennes verklighetsuppfattning, när hon indirekt säger att sexköp inte kan vara en ömsesidig handling.  Något som ju bl a ”Hannas” dagbok vittnar tvärtemot om.  Det är också allvarligt att en polis indirekt förespråkar rättsosäkerhet – d v s att brottets art ska göra att man döms på lägre bevisbörda – och sedan påstår att länder pratar om oss som ett föregångsland när det gäller sexköpslagen.  Han tycks också ha en något diffus verklighetsuppfattning.

Så måste man undra över hur mycket av ”Hannas” insikt som är hennes egen och hur mycket som hon säger därför att det är omöjligt att säga något annat?  Intervjuaren från programgruppen har ju uppenbara förbestämda ”korrekta” åsikter, så hur skulle ”Hanna” kunna säga annat än ”rätt” saker, särskilt som hennes föräldrar och resten av samhället också finns med som kontrollinstans på vad hon ska säga?  Frågan är viktig, särskilt mot bakgrund av att hon redovisar en annan bild i dagboken.  ”Jag visste att det skulle leda till en ond cirkel” säger hon när hon intervjuas, men det är ju en efterhandskonstruktion, även om den inte måste vara osann.  Jag tror däremot att det på det sätt som programmakarna gör är omöjligt att få till annat än ett tillrättalagt, politiskt korrekt program med korrekta svar från ”Hanna”.  Därmed inte sagt att det skulle vara vettigt att tillåta minderårig prostitution i vårt kulturområde.  Det är otvivelaktigt skadligt för tjejerna eftersom vi har detta kulturkontext.  Eller som den berömda sexologen Loretta Haroian (Haroian, Loretta:  Child Sexual Development.  Electronic Journal of Human Sexuality Vol 3, February 1, 2000.) uttrycker det:  ”Att uppmuntra barn till att bli sexuella i en sexuellt förtryckande eller restriktiv/ambivalent kultur är att exploatera deras sunda sexuella intressen, eftersom de lämnas ensamma att handskas med dubbelmoral och de sexnegativa, självtjänande attityderna hos likar och vuxna.”  Det är alltså inte de sexuella handlingarna i sig som skadar någon (om inte våld och tvång adderas, vilket är skadligt i alla sammanhang) utan det omgivande kulturella kontextet.  Hur påverkande detta kulturella kontext är kan t ex illustreras med hur skadlig masturbationen var under 1800-talet.  I mentalsjukhusrullorna finns mängder av exempel på människor som mådde fruktansvärt dåligt för att de inte kunde sluta masturbera, eftersom samhället talade om för dem att de måste må så – något som också gällde homosexuella.  Ett annat exempel är Baigafolket, där våldtäkt var det ”normala” sättet att ha sex på.  Eftersom det kulturella kontextet sa att detta var det rätta blev det också det rätta och kvinnorna fann det helt naturligt att de närsomhelst, varsomhelst kunde tvingas till sex med en man.  Att vår syn på sexhandel (och mycket annat) tävlar i samma division är det få som vill inse.

Slutligen har jag en stilla undran.  Är detta program ett bevis för att sexköpslagen har minskat prostitutionen i konungariket Sverige?  Mitt eget svar skulle nog bli, att detta är ett program som bekräftar att sexköpslagen är fullständigt misslyckad!  Man kan inte lagstifta mot evolutionära adaptioner.  När man gör det tillverkar man bara kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende, som Howard S Becker uttrycker det.  SVT är förkämpar för denna kriminalitetstillverkning som enligt ett tyskt ordspråk säger:  ”Falska lagar mognar till riktiga brott”.

Första gången postad januari 2014.

Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT

20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”.  Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt.  Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra.  Först en kort resumé med vissa kommentarer:

Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”.  Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år.  UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”.  Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30.  Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.

Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”.  Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar.  Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”.  Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin.  Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag.  Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare.  Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det.  D v s att det inte ledde fram till någon lagföring.  I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden.  Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera.  Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö.  Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.

Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna.  Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige.  De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet.  Men det får vi inte information om.  Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.  Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.

När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting.  Det som kommer kommer, inga problem.  Det tar bara fem-tio minuter.  Jag är som en sexmaskin.  Det är inte kärlek”.  Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd.  Hon är alltid beväpnad.  Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”.  Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare.  Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan.  Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män.  Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst?  Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det?  Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne.  Hon har också fått hotfulla sms.  Hon slappnar aldrig av.  Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.

Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom.  När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon:  ”Därför att jag gjort det för länge.  Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt.  Här får hon 500 kronor per kund.  I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen:  ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”.  Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill.  Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”.  Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”.  Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”.  ”Det finns ingen frivillighet i det här”.  Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking.  Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”?  Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han.  Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.

Analys

Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra.  För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja.  Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne.  Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om.  Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den).  Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!

Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen.  Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley.  Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete.  Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer.  Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb.  När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant.  En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).  Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar.  I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.

Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter.  Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma).  Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt.  De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss.  Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott.  Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.

Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum.  Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen.  Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.

Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.