Publicerat

SOMAR AL NAHER – EN TVÄTTÄKTA MORALENTREPRENÖR

På ledarsidan i Aftonbladet 27/11 2013 kräver Somar al Naher att svenskars sexköp utomlands ska förbjudas.  Eftersom jag av egen erfarenhet vet att Aftonbladet har den bestämda policyn att vägra att publicera ”fel” fakta inser jag att det inte skulle vara någon idé att sända in en polemiserande text dit.  Aftonbladet har tagit på sig rollen av att ”uppfostra” folk rätt och driva bedrägeriet kring sexarbete och trafficking in absurdum (t ex här).  Objektiv och saklig journalistik är inte välkommet i nämnda tidning.

Somar al Naher kliver in som en viktig länk i denna bedrägeripolicy, i avsikt att låta människor förstå att vi måste anpassa oss efter just hennes åsikt, och gör en del påståenden som utgår från att det skulle finnas någon sorts underförstådd självklarhet i att de är ”sanna”.  T ex skriver hon: ”Argumentationen för att förbjuda sexköp är i grunden djupt principiell. Om alla människor har samma värde ska ingen kunna köpas, eller säljas.”  En princip utgår från ett ställningstagande och det existerar verkligen principer som är universella och allmängiltiga.  Dessa principer utgår från evolutionär adaption, och existerar därför även hos våra artfränder, primaterna.  Men frågan om sexköps vara eller icke vara har ingenting med evolutionär adaption att göra, tvärtom är däremot sexhandel – d v s förmågan att kunna byta sex mot tillförsel i monetär eller annan form – en evolutionär adaption.  Denna sexhandel är också den absolut främsta överlevnadsmekanismen för primathonor alla kategorier, och många forskare anser att det är denna sexhandel som utplånat brunsttiderna hos primaterna.  De honor som kunde erbjuda sex i utbyte mot tillförsel överlevde och förde sina gener vidare, så drogs brunstperioderna ut längre och längre, till dess de slutligen försvann.

Somar al Nahers ”princip” vilar däremot enbart på en moralistisk grund.  Moralism är, till skillnad mot principer som är universella för att de vilar på evolutionära adaptioner, däremot kulturella konstruktioner och omfattas bara av dem som fått sig itutat en bestämd åsikt.  Synen att sexköp skulle vara förnedrande för kvinnan, eller att man ”köper någons kropp” vilar på samma grund som t ex idén om rasism eller synd.  Det är en ideologisk idé som utvecklats och förfäktas, och som alla idéer som strider mot evolutionär adaption måste den upprätthållas med falsarier, lögner och mörkanden av ”fel” fakta (Aftonbladet alltså).

Somar al Nahers påstående att man ”köper någons kropp” har t ex ingen som helst relevans.  Man köper nämligen en tjänst som involverar ens kropp på samma sätt som t ex städaren inte kan städa utan att placera sin kropp på den plats som ska städas, tunnelbaneföraren måste placera sin kropp i förarhytten eller direktören närvara med sin kropp på möten och inspektioner – eller ”journalisten” (citationstecknen för att jag tvekar om det finns journalister längre) ibland måste lyfta baken från stolen och bege sig till det den ska rapportera om.  Påståendet att man ”köper eller säljer en kropp” är alltså bara rent moralistiskt trams, som bara är relevant för dem som anser sig sitta på en särskild bestämd sorts sanning.

I och med det kommer vi in på vad som är det verkliga problemet med människor som Somar al Naher.  De anser sig nämligen vara uppfyllda av denna särskilt bestämda sanning, som ger dem rätt att bestämma hur andra människor måste agera.  Naturligtvis maskerar de det gärna i ”omsorgsslöjan”.  D v s att det skulle bero på ”omsorg” om människor som inte har kapaciteten att göra egna bedömningar eller ta vara på sig själva.  Inställningen är djupt patroniserande och odemokratisk och tävlar med nazisters och kommunisters föreställning om att just de var satta att leda världen rätt.  Liksom också nazister och kommunister måste man med näbbar och klor förvränga, förtiga och ignorera fakta och samtidigt producera falska ”fakta” som ska skrämma människor till att acceptera den åsikt som moralisten har.  Howard S Becker kallade dem ”moralentreprenörer”, d v s de som siktar på framgång genom moralism.  Somar al Naher profilerar sig som en tydlig moralentreprenör i sitt förfäktande att hennes åsikt ska vara tvingande för alla andra människor.

Låt oss ta några exempel på hur fakta måste förvrängas och falsifiseras för att kunna skrämma människor till underkastelse under de ”rättroendes” åsikter om sexköp:  Vi får ofta höra att kvinnor tvingas in i prostitution, och då refereras så gott som alltid till Melissa Farley.  Denna s k forskare är kraftfullt kritiserad på sin brist på vetenskaplighet, och för att hon låter sin forskning styras av ideologi.  Hon uppsöker nämligen f d prostituerade i sådana miljöer att de kan förväntas säga det hon vill höra.  D v s styrd eller ”ideologisk” s k forskning.  I motsats mot henne finns ett flertal internationella undersökningar som säger att 94 procent av sexarbetarna gör valet själva att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002 och Mai 2007) och i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).

Det påstås också att kvinnorna i arbetet vill lämna det, men den största(?) undersökningen av prostituerade som någonsin gjorts, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares intervjuer under tolv år av över 4000 barsexarbetare uppdagade inte en enda som blivit tvingad in i jobbet och 69 procent av dem tyckte de hade ett bra jobb (Steinfatt 2002 s 68f).  I Queensland i Australien uppgav ca 50 procent av de inomhusarbetande sexarbetarna (där ca 95 procent av denna yrkeskår) att deras arbete var ”en stor källa till tillfredsställelse” (Woodward & medförfattare 2004 s 39).  Det kan jämföras med att i USA 2009 endast 45 procent av de förvärvsarbetande var nöjda med sina jobb (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).

Vi får också höra att prostituerade utsätts för så mycket våld och hot, vilket kan sägas gälla gatuarbetarna (eftersom de är rättslösa – oavsett om sexarbetet eller -köpet är kriminaliserat – kan de inte ta skydd av polisen), men däremot inte de inomhusarbetande (minst 80 procent av alla sexarbetare).  Angående sexarbetarnas hälsotillstånd så visade en undersökning i Queensland 2003, att nivån på fysisk inte skilde det sig någonting mellan prostituerade och ”vanliga” människor. När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad. För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng (Woodward & medförfattare 2004 s 43f).  Alltså inga stora skillnader mellan de 95 procent av sexarbetarna som arbetade inomhus och genomsnittskvinnan, vilket knappast beror på kunder eller arbetet i sig, men däremot den stigmatiseraing av sexarbetaren som personer som Somar al Naher utsätter sexarbetarna för.  Däremot – vilket är ett känt faktum – så mår gatuarbetarna betydligt sämre.  Tilläggas kan också, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska som, eller friskare än, andra kvinnor.

Ett annat påhitt som människor som Somar al Naher (även om jag inte direkt anklagar henne för det) gärna sprider runt sig är den radikalfeministiska retoriken att männen köper sig ”makt” över kvinnorna.  Det är emellertid något som sexarbetarna själva alls inte håller med om.  I Jenkins undersökning av eskorter 2009 uppger endast 6,8 procent av kvinnorna att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling. Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen. I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella. 77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna. Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna. 56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan. Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid. Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna.  Även Chapkis (1997) och Sullivan (2004) understryker sexarbetarnas känsla av kontroll.

Låt oss så slutligen titta på en av de största myterna, den vilken alla stora medier vägrar att beröra fakta kring, nämligen den gigantiska sextraffickingen.  I ett senare blogginlägg ska jag gå igenom och analysera den svenska propagandafabriken Svt, genom uppdrag gransknings tillrättalagda ”granskning” av prostitutionen för några veckor sedan, men i väntan på det kan jag meddela att SAMTLIGA större svenska tidningar vägrat att ta in texter om sextraffickingens verkliga omfång men att de gärna slår upp påhittade siffror om ett gigantiskt omfång.  Det cirkulerar siffror på mellan 800.000 och 2,8 miljoner sextraffickerade i världen varje år, och i Sverige har polisen ”uppskattat” att det är 400-600 årligen.  I själva verket så visar nationell statistik världen över, att det maximala antalet är 3000 i hela världen varje år (domar i verkliga fall, se närmare här) och i Sverige har vi i genomsnitt 5,4 fall, varav tre enbart leder till domar för att sexarbetarna varit under 18 år – trots deklarerad frivillighet.  Det är ingen som ifrågasätter att verklig sextrafficking är ett fruktansvärt brott, men däremot så är det symptomatiskt att de ideologiska moralentreprenörerna, med de ”rätta” åsikterna, måste förvränga verkligheten och gigantiskt överdriva omfånget för att skrämma människor till att acceptera att just moralentreprenörerna ska bestämma hur andra ska utöva sin sexualitet – och då får ju absolut inte ömsesidiga transaktioner i sexhandelns form förekomma (liksom inte heller andra sexuella handlingar som äcklar dessa moralentreprenörer).  När någon enstaka gång verkliga fakta får tränga igenom, och blottlägger detta moralbedrägeri, så försvarar sig moralentreprenörerna med att ”det är för en god sak”.  D v s, att de anser sig ha monopol på vad som är gott och att de legitimerar den annars förkastade principen om att ”ändamålet helgar medlen” (som ju inte bara jesuiter förfäktade, utan även t ex nazister och kommunister).

Jag tycker det är synnerligen obehagligt med såväl individer som Somar al Naher som Aftonbladet och andra ”uppfostrande” medier, vilka utan att blinka anser sig sitta på en sådan obestridlig moralisk sanning att de har rätten att kräva att alla människor ska rätta sig efter dem.  Det blottar ett stort människoförakt och en oerhört patroniserande och auktoritär människosyn menar jag.  De anser sig så upphöjda och ”rätt” att de har rätten att ignorera och förvanska fakta och att utse sig till talespersoner för människor som de vägrar att ge en egen röst – sexarbetarna.  De inbillar sig verkligen, utifrån sina privilegierade positioner, att de vet bättre än de berörda själva gör och anser sig kunna omyndigförklara och tysta de röster som motsäger deras egen sanning.  Jag skäms över att vara människa när jag ställs inför sådana!

Till sist vill jag bara understryka, att vad Somar al Naher – och andra moralentreprenörer – ägnar sig åt är brottslingstillverkning.  Utifrån en personlig åsikt som inte har vare sig historisk eller global relevans, utan är en helt isolerad företeelse, anser de sig ha rätt att göra kriminella av personer som inte förbryter sig mot något annat än deras egen – och deras åsiktsfränders – åsikt.  Det skiljer sig på intet vis från religiös, nazistisk eller kommunistisk lagstiftning som kriminaliserar ”fel” beteenden eller åsikter.  Den amerikanske sociologen Howard S Becker (”Outsiders” 1963) formulerar det så, att det att kriminalisera nedärvda sexuella beteenden bara är att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Skillnaden mellan mig och Somar al Naher är, att jag aldrig skulle kräva att hon måste leva enligt mina åsikter om det stred mot hennes egna.  För mig är principen viktigare att människor har rätt till sitt eget val än principen att de måste leva efter min övertygelse.  Jag anser mig inte heller – till skillnad mot Somar al Naher – ha rätt att blanda mig i andras sexuella handlingar.  Med sin text insorterar hon sig med dem som under 1600 år ansåg sig ha rätten att straffa bögar för deras läggning – hon bara byter bögar mot sexköpare.

Naher bryter mot punkterna 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 10 under punkterna här ovan. Första gången postad december 2013.

Publicerat

VITA HETEROSEXUELLA MÄN OFFRAS PÅ MANSHATETS ALTARE

I en kolumn av Cissi Wallin i Metro (4/2 2014, ”Kvinnor offras på ’geniets’ altare”) kan vi se en grandios uppvisning av vad jag menar är könsrasism.  Kvinnan ifråga uppvisar till synes en rad av fördomar, ounderbyggda antaganden och att hon uppenbarligen på ett kick – endast utifrån att Woody Allen är vit, heterosexuell, framgångsrik man – vet att Allen är skyldig.  Hon vet tydligen också att Roman Polanski är en ”erkänd pedofil” och att Stig Larsson nog egentligen var det.

Wallin fortsätter med att falskeligen påstå att Allen ”gift sig med sin tonåriga styvdotter” (man får inte tveka för lite faktaförvrängning när man ska offra vita heterosexuella män), men Mia Farrow och Allen var aldrig gifta, så Soon-Yi Previn var inte “styvdotter” och såg aldrig Allen som en fadersfigur (Allen tillbringade f ö inte en enda natt under 12 år i Mias hem).  Allen och Soon-Yi Previn inledde förhållandet när hon var 19 eller 21 och han gifte sig inte alls med ”sin tonåriga styvdotter”, eftersom de gifte sig 1997 (då Soon-Yi var 25 eller 27 år gammal).

Så ställer Cissi Wallin frågan, ”vem skulle tro henne”?  Självklart skulle hon inte ställa den mer påträngande frågan, ”vem skulle tro honom”?  Men han blev trodd av de som redan 1992-1993 utredde Mia Farrows anklagelser mot honom, så frågan är varför adoptivdottern Dylan skulle ljuga idag?  Ja, förmodligen ljuger hon inte, hon bara talar osanning.  Hon tror förmodligen på det hon säger, därför att det har varit ”sanning” i det Farrowska hemmet under hela hennes uppväxt.  Intressant är att hennes adoptivbror, Moses, vilken som 15-åring valde att inte mer träffa sin far, nu har fjärmat sig från modern och istället tagit upp kontakten med fadern.  I en konversation nyligen talade han om att han till slut sett verkligheten på Frog Hollow och utan tvekan använde han omdömet ”hjärntvätt”.

Cissi Wallin anser sig förmodligen inte behöva bry sig om det faktum att vi idag vet hur lätt det är att plantera in falska minnen.  Här i Sverige har vi t ex exemplet ”Thomas Quick”, och om hon brytt sig om att se Hannes Råstams dokumentär om ”fallet Ulf” hade hon fått konkret på hur lätt en terapeut kan få någon att tro att något förfärligt har hänt – som inte har hänt.  Jag utgår från att Cissi Wallin aldrig öppnat en skrift av t ex Elisabeth Loftus, för hon behöver väl bara sin övertygelse om att vita heterosexuella män alltid är skyldiga?

Adoptivdottern Dylan har under sin uppväxt varit utsatt för sin bittra mors påverkan och dessutom undergått en period av terapi, mitt under den värsta förträngda-minnen-paniken på 90-talet.  Det vore verkligen inget unikt om hon skulle berätta ”sanningar” som aldrig inträffat.  Men är man könsrasist så behöver man tydligen inte bry sig om sådana futiliteter som att väga in alla aspekter, betrakta objektivt, inte agera domare på förhand, m m.  Då kan man uppenbarligen, som offerpräst vid manshatets altare, utan urskillning offra vita, heterosexuella, framgångsrika män, bara för att de är just sådana (räcker f ö med att vara vit heterosexuell icke framgångsrik också, det kan jag intyga).  Sedan kan man också säga att ”vi måste såklart ha rättssäkerhet, men…”

Om Genusdebatten skulle bestämma sig för att börja utdela utmärkelsen ”årets könsrasist” i kategorierna mans- respektive kvinnohatare så skulle Cissi Wallin, enligt min mening, vara en kandidat till den förstnämnda utmärkelsen.

De uppgifter som anförs angående Allen och Farrow finns på en 27/1 publicerad artikel här.

F ö är det inte heller med sanningen överensstämmande när Cissi Wallin påstår att hon ”vet” hur statistiken ser ut runt ”mörkertal och faktiska anmälningar”.  Den påstådda siffran 80 procent är en ”uppskattning” som ännu inte redovisats med vetenskapliga undersökningsmetoder.  Den kan lika väl vara sann som falsk.  Sanningen är att vi inte vet hur stora mörkertal det finns, men från t ex sextraffickingfantasierna vet vi att ”mörkertal” används som ett slagträ när man inte har fakta att bygga på.  BRÅ säger själva att det är osannolikt med mörkertal i sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21) , ändå påstås de ständigt.  Med tanke på att Christian Diesen och Eva Lokatt Diesen ofta använder siffran 80 procent rörande våldtäktsanmälningar är det högst sannolikt att den är gravt överdriven.

Wallin bryter mot anständighetsprinciperna 1, 2, 6 och 9 här ovan.

Första gången postad februari 2014.

Publicerat

EXPRESSEN GÖR BORT SIG IGEN!

PK-polisbladet Expressen hade igår en ledartext med rubriken ”Amnesty international gör bort sig igen” som vänder sig mot att Amnesty International överväger att verka för kvinnors (sexarbetares) mänskliga rättigheter genom att verka för legalisering av prostitutionen.  Att sexarbete är legalt i Sverige (det är sexköp som är kriminellt) tycks vara okänt för den okunnige ledarskribenten, och så går denne på i ullstrumporna.  Sexköpslagen kallas ”revolutionerande”, men vad den okunnige skribenten tycks helt ovetande om är, att vi 1999 införde en katolsk, puritansk och sexualfientlig förordning från 1441.  Då infördes nämligen sexköpslagen för första gången i Europa, i påvestaden Avignon, men förbudet mot sexköp gällde då bara gifta män och präster.  Det är smickrande för Sverige som nation att vi dammar av gamla katolska medeltidsförordningar och gör till svensk lag, inte sant?

Så fortsätter man som alltid fundamentalistiska aktivister måste göra, med att ljuga – eller åtminstone förtiga verkligheten.  Det sägs att en utvärdering 2008 (fast i själva verket var det 2010) visar att lagen har ”verkan”.  I själva verket visar denna s k ”utvärdering” inget annat än att den är ett ideologiskt beställningsarbete, utan någon som helst vetenskaplig bärighet.  Att åberopa den visar bara hur svag grunden för sexarbeteshatarna är.  Detsamma visar åberopandet av ”en studie från London School of Economics 2012” (Cho, Dreher & Neumeyer, 2013, Does Legalized Prostitution Increase Human Trafficking? i World Development vol 41) som påstås visa att legalisering leder till ökad trafficking.  Denna studie är nämligen lika mycket ren pseudovetenskap som Skarheds s k ”utvärdering”.  I den ”fallstudie” man gör mellan Sverige, Danmark och Tyskland så är de ”siffror” man använder sig av för Sveriges del ILO:s guesstimate om 500 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 0 dokumenterade fall), för Danmarks del samma ILO:s guesstimate om 2250 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 3 dokumenterade fall) samt för Tyskland samma ILO-”källa” om 32.800 år 2004 (i verkligheten 137 formella, dokumenterade fall, varav 70 procent ledde till villkorlig dom eller böter, d v s att det var relaterade brott, vilket torde ställa oss inför ca 41 verkliga fall).  Detta är en helt värdelös, intetsägande studie, vilket ytterligare understryks av att för Sveriges del åberopas Gunilla Ekberg (2004, The Swedish Law that prohibits the purchase of sexual services. I Violence Against Women) och den italienska studien ”Study on national legislation on prostitution and the trafficking in women and children, European Parliament.”  I denna studie antyder man, på fullaste allvar, att det skulle komma 1800 sextraffickingoffer till Sverige varje år.  Det vittnar ganska bra om kvaliteten på nämnda ”studie”.

Vidare utgår Cho, Dreher & Neumeyer från att de obevisade påståendena om att legalisering dels ökar efterfrågan och dels tillgång i prostitutionen skulle vara fakta, vilket vittnar om den vetenskapliga nivån hos de tre författarna.  Inte heller anförs en enda siffra med verklighetsgrund.  ”Källorna” är internationella organisationer (32 %), regeringsinstitutioner (27 %), odefinierade ”forskningsinstitut” (18 %), NGO:er (18 %) och medier (5 %).  Någon sexarbetarorganisation finns självklart inte representerad.  Inte heller har Nya Zeeland tagits med i studien, det enda land som bevisligen lyckats eliminera sextrafficking – tack vare legaliseringen av sexhandeln.  Som sagt, en vetenskapligt fullständigt värdelös studie som om den inte vore digital möjligen skulle duga som toapapper.  Men det är typiskt att det är det bästa Expressen har att tillgå.  Detsamma törs jag påstå gäller den påstådda skotska studie som sägs visa att barnprostitutionen ökar.  Den mycket utförliga och noggranna utvärderingen av Nya Zeelands avkriminalisering 2003 av prostitutionen visar att ingen ökning av barnprostitution (vilken f ö är väldigt låg) har skett.

Är det här det bästa som en svensk tidning kan åstadkomma i sexarbetsfrågan?  Expressen har gjort bort sig igen och ställt sig på fördumningens, subjektivitetens, okunskapens och intoleransens barrikad.  Precis som vanligt alltså. Första gången postad februari 2014.

Publicerat

VI MÅSTE RÄDDA YTTRANDE- OCH ÅSIKTSFRIHETEN

Med anledning av en kolumn i PK-polisbladet ”Aftonbladet” igår, av Ehsan Fadakar kände jag mig föranledd att skriva detta inslag.  Rubriken han anför är ”Vi måste rädda de förbittrade männen”.  Det är sällan man ser så självförhärligande, självupphöjande texter som densamma ifråga.  Han klagar på att hans mailkorg är fylld av fientliga mejl, alltid från män.  Så fortsätter han:  Män våldtar. Män mördar. Män misshandlar kvinnor. ”Män misshandlar män. Män köper sex. Män slåss på fotbollsmatcher och män kladdar på krogen. Vi kan fortsätta så här i all evighet. Statistiken ljuger inte. Män står bakom alla stora problem i samhället.”  Här blottas för första gången hans uppenbara frånvaro av självinsikt.  Han kan tydligen inte se, att hans fördömande av ett kön är provocerande för det könet, eftersom det bygger på falsk grund.  Det enda i hans påstående som möjligen kan exkluderas är ”slåss på fotbollsmatcher”, vilket mycket kan förklaras av den stora mansdominansen bland supporterskarorna.  Men när det gäller det övriga så är det ett faktum att kvinnor våldtar, mördar, misshandlar både män och kvinnor, kladdar på krogen, och köper sex (om än i betydligt mindre omfattning än män – men man kunde faktiskt istället peka på den syn som varit förhärskande ända fram till 1990-talet, och fortfarande är i stora delar världen; kvinnor utnyttjar män för sin egen vinning).  Dessutom är det direkt osant att ”män står bakom alla stora problem i samhället”.  Det är ett rent ideologiskt påstående som presenteras som fakta, fast problemen är komplexa och består av både män och kvinnor.  Män är däremot de som, historiskt sett, till största del löst problem i samhället.

Fadakar är tydligen övertygad om och nöjd med att just han och hans meningsfränder sitter på den korrekta och icke kritiserbara ”sanningen” och tycker det är fint att vara politiskt korrekt.  Man undrar om han hade tyckt det i Tyskland på 30-talet också, eller i Sovjetunionen vid samma tid.  Med fog kan man applicera det historikern Peter Aronsson uttrycker om många av vår tids moraliska pch politiskt korrekta historiker: ”Vår egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar.”  Fadakar är uppenbarligen en som anser sig ha sett ”ljuset”.

Det här självförhärligandet av sina åsikter upphöjs till principen ”eftersom jag vet ’rätt’ har jag rätt att tvinga andra att göra ’rätt’ och därför också att straffa dem som gör ’fel’.”  De absolut värsta yttringarna av den principen uppstod i Tyskland och Sovjetunionen under 1900-talet, och i verkan går det naturligtvis inte att jämföra nutida ”sanningsmonopolisters” verkan på samhället med de i Sovjetunionen och Tyskland under 1900-talet.  Men det viktiga är att de bygger på samma princip, och att det därmed finns en stor risk för att den eskalering av åsiktslikriktningen, enligt radikalfeministisk genusideologi, som skett de senaste 30 åren kommer att sluta riktigt illa.

Fadakar uppvisar ingen åstundan till att acceptera några andra åsikter än de han själv har och utgår så bestämt från att just han har ”rätt” att han inte kan föra en dialog med de män som ”har fel”, utan istället ska han och hans ”rätta” gelikar ”rädda” dem till ett ”rätt” leverne.  Precis som katolska kyrkan under medeltiden ville rädda judarna genom att tvångsdöpa dem – eller åtminstone tvinga dem att följa de ”sanna”, gudomliga lagarna.  Han skriver:  ”Jag kan föreställa mig hur det måste vara för dessa män. De förstår nog inte ens vad de gjort för fel… Vissa förnyar sig i takt med samhällsutvecklingen och andra hamnar direkt efter och blir isolerade…  Det är eftersläntrarna vi måste rädda. De har blivit våra fiender, men de behöver inte vara det.  Jag ser varje dag hur vi skrattar åt och fryser ut dessa män. Jag förstår att vi gör det. De kan vara elaka som fan…  Vi måste fortsätta vara världens mest jämlika och politiskt korrekta land.”

Jag har sällan sett ett så naket, arrogant och patroniserande förnekande av åsiktsmångfald och yttrandefrihet och en så total avsaknad av insikt om att människor som inte sympatiserar med förhärskande åsikter har rätt att invända när de blir tvingade att följa det de inte själva anser.  Det är grunden för demokrati- och yttrandefrihet att man har rätt att protestera och ha avvikande åsikter.  Men den idén tror uppenbarligen inte Fadakar på, utan han ska istället ”rädda” de som är ”fel” till att bli ”rätt”.  Han kunde lika väl ha sagt ”död åt åsiktsfrihetssamhället”.  Det är däremot vi som han vill ”rädda” som måste försöka rädda åsikts- och yttrandefrihet och demokrati från sådana som Fadakar.

Fadakar bryter mot anständighetsprinciperna nr 2, 3, 5, 6, 7, 8 och 10.

Första gången postad februari 2014.

Publicerat

VARFÖR HOTAR DE OSS? VI HAR JU TALAT OM FÖR DEM VILKA ANDRA DE SKA HATA

Senast för två dagar sedan så gick nyheten ut, ”hoten mot journalister blir allt fler, enligt branschorganisationen Utgivarna”.  Yrvaken upptäcker journalistkåren att de också blivit mål för hatares och andras hot och attacker, inte bara de grupper och individer de själva pekar ut för att hatas.

Låt mig redan inledningsvis säga, att jag fördömer allt hot, våld och smutskastning, oavsett vilken grupp eller individ det handlar om (se anständighetsreglerna här ovan).  Men inte ens med bästa vilja i världen kan man påstå att den svenska journalistkåren gör det.  Vad journalisterna inte tycks förstå är, att de efter 30 års effektivt utpekande av ”onda” människor och grupper – alltid med oförmåga för dessa utpekade att kunna få komma till tals själva – så har de skapat en kultur av enkel dualism.  Enligt den svenska journalistkåren (ok, jag vet att det finns ENSTAKA undantag) handlar allting om svart eller vitt.  Man är antingen god eller ond, och eftersom medierna så oförblommat hänger ut dem som de pekar på så ger man signalen:  Det är ok att hata och smutskasta människor.  Detta framgångsrika skapande av en ensidig enkel ond eller god kultur, helt utan nyanser, har (som sagt) pågått i åtminstone 30 år.  Med fullständigt onyanserade häxjakter på fall som de stora ”Da Costa fallet”, ”Thomas Quick”, ”Billy Butt”, ”Ulf” m fl.  (I betydligt mindre skala har jag själv varit föremål för det).  Journalisterna har slutat att rapportera, för att istället moralisera och tro sig ha ett ”kall” att ”leda människor rätt”.

Hur kan man i denna yrkeskår tro att man ska ses som trovärdiga när man på rent ideologiska grunder åsidosätter yttrandefriheten för att man själva ser sig som de som måste skydda människor mot ”fel” synpunkter och fakta?  Jag sympatiserar inte på något sätt med Sverigedemokraterna, men när man (och här handlar det också om politikerna, vilka tycks leva i symbios med journalistkåren) sänder signalen att ”yttrande- och åsiktsfriheten kan begränsas om det är åsikter som vi journalister tycker är fel” så har man dragit undan grunden för hela sin trovärdighet.  Om man då är så naiv att man tror att inte det monster man fulländat inte också ska kunna vända sig mot en själv så har man helt tappat verklighetsförankring.

Hur kan journalister vara så totalt i avsaknad av självinsikt och -kritik?  Vi talar här om en yrkeskår där man helt medvetet sorterar bort ”fel” fakta och aktivt hindrar ”fel” åsikter att komma till tals för att man anser sig vara så ”rätt” själva.  En kår som arbetar utifrån samma grundinställning som Joseph Goebbels gjorde.  Hur kan de bli förvånade, eller ens upprörda, när deras skapelse av dualistiskt skrämselsamhälle, personifierat av hatarna, plötsligt börjar ifrågasätta dem själva?  Yrvaket tittar de förmodligen på varandra och säger:  ”Varför hotar de oss?  Vi har ju talat om för dem vilka andra de ska hata.  Det här känns ju inget bra.”

Publicerat

DEN SVENSKA GOEBBELS-JOURNALISTIKEN

Rubriken på detta blogginlägg kan kanske verka något märklig.  Men det utgår från den brittiska journalisten Nick Davies, som bl a skrivit om den brittiska polisens misslyckande med att finna traffickerare och traffickingoffer i ”Operation Pentameter two”. I sin bok ”Flat Earth News” skriver han (enligt Helene Bergmans referat, ”Med svärtad ögonskugga” s 128), att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.  Det är intressant, för precis samma logik hävdade propagandaministern Joseph Goebbels i Nazityskland, att upprepar man en lögn tillräckligt många gånger så tror folk på den.

Förmodligen har Nick Davies bl a haft traffickingrapporteringen i åtanke då han skrev detta.  För svenskt vidkommande är densamma ett skrämmande exempel på att svenska journalister följer samma principer som Joseph Goebbels.  Okritiskt upprepar man ounderbyggda, ovetenskapliga och obekräftade ”guesstimates” gång på gång, därför att det är så bekvämt att framstå som en ”god” förkämpe mot ”ondskan” att man helt kan slänga de ursprungliga journalistiska principerna, om kritiskt tänkande, ifrågasättande och objektivitet, över ända.  Och när den bild som man målar upp, genom upprepande av ”guesstimates”, lögner och falsarier, utmanas av verkliga fakta, vad ska man göra då?  Ja, svenska medier vet precis vad de ska göra.  De ska nogsamt förtiga verkligheten för att inte bli avslöjade!

Detta gäller naturligtvis inte bara sextraffickingrapporteringen, det handlar också om invandring, sexköpslag, relationsvåld, genus, m m.  Områden där detta land, enligt mitt förmenande, spårat ut fullständigt, och där tillrättalagda reportage, kvasivetenskap och smutskastningskampanjer måste bevara den ”rätta” synen på detta.  Men när det gäller sextrafficking så finns det så uppenbar statistik som motsäger den officiella mediebild som uppmålas av detta, att det blir extra noga att nogsamt strypa debatt, objektivitet och yttrandefrihet.  Om sanningen skulle komma fram skulle mediernas oanständiga censur, tillrättaläggelse och smussel komma till allmän kännedom.  Journalistkårens redan katastrofalt låga förtroendekapital hos allmänheten skulle rasa ytterligare.  De flesta svenskar inser vilka bedragare journalister i allmänhet är, men journalisterna själva tycks inte förstå någonting.  Hur kan vi tilltro människor med så dålig självinsikt och -kritik förmåga att kunna förmedla nyheter?

Under förra och denna vecka har jag ägnat mig åt att skicka nedanstående text till debattredaktionerna på Svt-debatt, SvD, DN, Expressen/GT, Aftonbladet, GP och Sydsvenskan.  Ingen redaktion har velat ta in den.  Några har presenterat undanflykter, andra har bara tackat nej.  Särskilt uppseendeväckande är DN:s behandling av texten, anser jag, eftersom man samma vecka hade texter i tidningen om just sextrafficking och sexköpslagen, som helt följde Goebbelsjournalistikens princip, upprepandes de ”rätta” uppgifterna – även fast de inte har grund i verkligheten.  Om DN hade varit ett media som brytt sig om objektivitet, yttrandefrihet och saklighet borde de ha publicerat texten.  Men naturligtvis gjorde de inte det.  Det kan inte råda någon tvekan om (och jag har försökt i flera år att få ut verkliga siffror, även hos Rapport- och Aktuellt-redaktionerna) att medierna och journalistkåren har bestämt sig för att inte rapportera om verkligheten när det gäller sextraffickiningens omfång (och inte bara det).  Istället prioriterar man uppenbart ”Goebbelsjournalistik”.  Jag påstår inte att det är någon stor konspiration kring detta, snarare ett antal småkonspirationer där alla journalister ”vet” vad som är ”rätt” att rapportera eller inte.  Journalistkåren och medierna är inget annat, menar jag, än hycklande krakar som är förblindade av sin tro på den egna uppgiften att leda ”enkelt folk” ”rätt”.  Här följer texten jag sände till redaktionerna, så ni får bedöma själva vad den verkliga grunden för de s k ”debattredaktionernas” refusering var (och jag ber om ursäkt över att jag tjatar om vad jag redan bloggat om tidigare):

VARFÖR VÅGAR INGEN BERÄTTA SANNINGEN?

Senast i Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” påstås att upp till 25.000 kvinnor beräknas bli offer för trafficking i landet, och ständigt och jämt matas gigantiska ”guesstimates” ut om miljontals offer för sextrafficking varje år.  Varför vågar inte något enda media berätta sanningen?  Sanningen är nämligen att sextrafficking antalsmässigt är ett väldigt litet brott – om än förfärligt för dem som verkligen råkar ut för det.  I hela världen går det 0,048 fall på 100.000 invånare.  D v s ett s k ”nollbrott”.  I Grekland ligger siffran på 0,16 fall, i Sverige 0,054 fall, i Tyskland ca 0,051, Storbritannien 0,029, Kambodja 0,027, USA 0,020 och Nya Zeeland 0.  I praktiska tal handlar det i Grekland om runt 20 offer årligen, d v s en diskrepans om ca 24.980, i Sverige om 5, en diskrepans på mellan 395 och 595 offer enligt polisens ”uppskattning”.  Totalt över världen är det årligen maximalt 3000 offer, så när siffran 1,8 miljoner nämns är diskrepansen 1.797.000 personer (källor:  Trafficking in Persons Reports, nationella genomgångar, Global Report on Trafficking in Persons.  United Nations Office on Drugs and Crime 2009, nationsgenomgångar, samt diverse nationers egna rapporter, omräknade i årsgenomsnitt).  Den berömde sexualforskaren David Finkelhor menar, att de som skriver borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.

Varför finns det inte ett enda rättsväsende i världen som kan hitta alla dessa påstådda offer?  Är verkligen alla rättsväsenden i världen korrumperade i detta avseende?  Varför finns det inte en enda vetenskaplig, empiriskt grundad undersökning någonstans i världen som kan bekräfta de stora siffrorna?  Mörkertalen säger ni då, men t o m BRÅ anser att det är osannolikt att det existerar mörkertal för sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Det påstås av många att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, efter vapen- och knarkhandel.  Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, lät undersöka påståendets relevans, men det finns ingen!  Det är ett påhitt utan någon som helst grund.  Men visst finns det en sextraffickingindustri, nämligen alla de som på något sätt profiterar på myterna; politiker, journalister, ideologer och ”välgörenhetsarbetare”.  I t ex Metro 2008 (15 april) skrevs om en ”superhjälte”, Somaly Mam.  Nu visar det sig att hon fabricerat falska historier och t o m ljugit om att hennes egen dotter skulle ha blivit våldtagen, samtidigt som hon lyft stora summor.  Och hennes organisation är verkligen inte ensam om detta!  Som ”medkännande” journalist är det tydligen mycket enklare att föra myterna och de lögnaktiga påståendena vidare än att kritiskt undersöka.  Men vi behöver återinföra en journalistisk etik i detta.  All rapportering om sex i medierna är idag grovt förvrängd, något som inte minst syns av sextraffickingen.

Men det låga antalet gör väl inte sextrafficking till ett mindre förfärligt brott?  Naturligtvis inte, men det gör det inte heller berättigat att sanktionera principen ”ändamålet helgar medlen”, att frångå saklighet och vetenskaplighet och att varje år i välden spendera hundratals miljoner dollar på ett så antalsmässigt litet brott.  Pengar som bara går rakt ner i fickorna på aktivister utan att hjälpa!

Dick Wase

Historiker & författare

Första gången postad oktober 2013

Publicerat

SOM JOURNALIST BEHÖVER DU INTE BRY DIG OM VERKLIGHETEN ALLS

Nu har de sista skojarna från Almedalsveckan lämnat Visby.  Sist ut bland storskojarna var Stefan Lövén, men även småbedragarna har nu, tack och lov, dragit sin färde.  Det innebär också att PK-vaktstyrkan – i form av journalistkåren – inte har fokus på politik på Gotland längre (Gotland däremot har man aldrig fokus på) utan kan vända sitt intresse mot andra PK-jaktmarker.  En sådan är ju ständigt och jämt sexhandeln och vi fick ett tydligt exempel på kravlösheten när det gäller kunskap och kritiskt tänkande för några dagar sedan i ”Corren” (Östgötakorrespondenten).  Där har den gamle sossen Torbjörn Gustavsson en krönika där han skriver om ”sexhandel = slaveri”.  Politiskt korrekt så det förslår, men däremot finns det inte substans i något enda av det han påstår.

Torbjörn Gustavsson ser ju inte purung ut längre, så man tänker sig ju att han ska ha någon tradition av att ha underbyggda källor för det han påstår, att han nånstans på vägen ska ha fått en hint om kritiskt tänkande eller så, men inte då!  Bara dra på med alla möjliga fantasisiffror i sitt uppdrag som PK-väktare, moralpolis och skrämselaktivist.  Utan att blinka påstår han att sexhandel är slaveri och bygger på med alla floskler om fattiga kvinnor, barn och människohandel.  Utan att blinka presenterar han rena lögner (även om han förmodligen inte hittat på dem själv) som fakta.  140.000 kvinnor och barn påstås (med dubbla utropstecken) varje år komma till EU för att utnyttjas sexuellt.  Till Sverige, vill Gustavsson få oss att tro, är det varje år 500.

Tror karlen verkligen på det där själv eller försöker han lura oss avsiktligt?  Hur som helst så har han helt övergivit det gamla journalistiska kravet på kritiskt tänkande.  Som jag visar i min bok, ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantisk sextraffickingen” är det maximalt 3000 sextraffickingfall i hela världen registrerade varje år (och t o m BRÅ säger att mörkertal sannolikt inte existerar).  Till Sverige kommer i genomsnitt två ofrivilliga och tre frivilliga sextraffickingoffer (enbart det faktum att de är minderåriga karaktäriserar deras status, men de har självmant valt att åka hit för att tjäna pengar på sexhandel) varje år.  D v s att vi har drygt två tvingade offer i genomsnitt årligen – och det är väldigt långt ifrån 500.  Om siffran 500 skulle stämma så skulle vi ha en gigantiskt inkompetent poliskår i detta land, men vår poliskår är inte mindre kompetent än andra länders – som också har otroligt små mängder med sextraffickingoffer varje år.  Dessutom visar ett stort antal internationella undersökningar, att 94 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i sexarbete.  Man kan lugnt säga, att Torbjörn Gustavsson inte har en aning om vad han pratar om!  Karlen är fullständigt okunnig, och det är den nivån vi kräver av svenska journalister i vårt land idag.  Som journalist behöver du inte bry dig om verkligheten alls, det räcker med att vara politiskt korrekt och agera moralpolis, då kan du få göra vilka osanna påståenden som helst och komma undan med det!

Första gången postat juli 2013.

Publicerat

ÄNNU EN SKRÄMSELAKTIVIST – ANNE JALAKAS PÅ ETC

Det är intressant, hur skrämselaktivister helt ogenerat kan beskylla andra för lögn och propaganda samtidigt som de själva utför just precis det.  Anne Jalakas hade häromsistens en krönika i den inte för sin objektivitet kända tidskriften ETC där hon, utan att blinka, beskyller TV-serien Borgen för att ljuga och sprida ”prostitutionspropaganda”.  Danmark sägs också vara ett land där inte bara främlingsfientligheten blomstrat, utan även ”föraktet för feminismen.  Och stödet för prostitutionen”.

Rent inledningsvis kan jag meddela, att mitt förakt för vissa former av feminism, framförallt den radikalfeminism som man får intrycket av att Anne Jalakas företräder, också blomstrar.  Motståndet mot denna totalitära ideologi tycks, tack och lov, öka alltmer även i det svenska samhället, eftersom de flesta människor är vettiga nog att motsätta sig principen att självutnämnda ”sanningsinnehavare” – som t ex Anne Jalakas och radikalfeministerna – med lagar, regler och tvång ska ha rätten att tvinga andra att följa just deras ”sanning”.  T o m radikalfeministerna är överens om att principen gäller för ras och religion, men när det gäller sex eller kön så tycker de plötsligt att de har all rätt i världen till dessa tvingande åtgärder för alla.

Men, låt oss då skärskåda de påstådda ”lögnerna” och ”propagandan” i Borgen.  Eftersom jag själv inte följt serien (är utan TV och använder inte datorn till att titta på TV) så har jag inte sett programmet, utan får gå på Jalakas vinklade framställning.  Hon börjar med att antyda att programmet framställer det som att det skulle vara trevligt att vara prostituerad.  Jag är övertygad om att det kan vara svårt många gånger om man är sexarbetare, särskilt om man ställs inför så patroniserande och stigmatiserande individer som Anne Jalakas.  Det finns en massiv forskning som visar, att det svåraste med yrket är just sådana som hon, som stigmatiserar sexarbetaren, inte tillerkänner dem sin egen rätt att avgöra vad som är bra för dem och som kämpar för att göra yrket så svårt som möjligt, genom förbudslagar som tvingar in sexarbetarna i en kriminell omgivning.  Men ett faktum är t ex, att inomhusprostituerade i Queensland i Australien, där prostitutionen avkriminaliserats, har en högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 213ff).  Inomhusprostituerade utgör också lägst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen.

Det är också intressant, att den förmodligen största undersökningen av sexarbetare som gjorts i världen, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares djupintervjuer av över 4000 barprostituerade i Thailand under 12 år, visserligen inte talar om någon ”lycklig” hora, men däremot konstaterar man att det bland alla dessa intervjuade inte fanns en enda som tvingats in i arbetet, och att 69 procent tyckte att de hade ett bra jobb (Steinfatt, 2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand. Civic Discourse for the Third Millennium, London s 68f.)  Om Jalakas mot förmodan skulle vara intresserad av verkliga fakta så kan jag presentera fler undersökningar som visar att inomhusprostituerade inte mår sämre än genomsnittskvinnan, men jag tvivlar på att hon är det, eftersom hon hänvisar till ”fakta” på regeringens hemsida.  Där finns inte ett enda ”fakta”, mer än helt ounderbyggda påståenden i en text.  Det är skrattretande att någon på fullaste allvar kan hänvisa till en sådan ”faktabank”.  Fattas bara att hon kommer dragandes med den synnerligen oetiskt arbetande och mycket vetenskapligt kritiserade Melissa Farley.

När det gäller huruvida gatuprostitutionen skulle ha ökat så vet vi inte om det är så eller tvärtom.  Däremot hade DN en rubrik 20 mars 2011 som konstaterade att det var en ”Stor ökning av kvinnor som säljer sex på gatan”, vilket tillskrivs det faktum att sexköpslagen införts i Norge.  Dessutom har jag av en som sett avsnittet ifråga fått uppgiften att det inte alls påstås att gatuprostitutionen har ökat.  När det också gäller ökningen av våldtäkter efter sexköpslagens införande så är detta också obestridligt.  Sverige har idag världens näst högsta våldtäktsfrekvens, bara slagna av det lilla afrikanska landet Leshoto och med sju gånger högre frekvens än Danmark.  Norge, som också har infört sexköpslagen, har även det klart högre våldtäktsfrekvenser än Danmark, med legal prostitution.  Hur kan Jalakas, annat än med önsketänkande, få det till att Borgen skulle ljuga i detta avseende?

Sedan gör Jalakas det i vårt land numera regelmässiga bedrägeridraget, att hävda att ”en statlig utredning” skulle visa att förbudet mot sexköp haft avsedd effekt.  Liksom regeringen och andra skrämselaktivister måste hon då fullständigt ignorera den massiva vetenskapliga kritiken mot detta beställningsverk och att tre internationella undersökningar dömt ut den s k ”utvärderingen”.  Sedan anförs lagändringen 2011 som någon sorts ”fakta”.  Den bevisar ju inget annat än att riksdagen också består av en mängd individer som upphöjer sig själva till bättre vetande utan att bry sig om att ta reda på verkliga fakta.  Det är inga fakta, det är beklämmande!

Skrämselaktivisten Jalakas menar också att Borgen förmedlar hur vanvettigt det är att försöka stoppa sexhandeln, ”så som vi försökt i Sverige, Norge och Island”.  Här får vi åter prov på denna hybris som genomsyrar dem som upphöjer sig själva till att veta så ”rätt” att de har rätten att tvinga alla andra att leva efter deras åsikter.  Det är intressant när individer, som Jalakas, anser sig så upphöjda att de vet bättre än evolutionen vad som är det rätta.  Sexhandel och sexköp uppfyller nämligen alla tre kriterierna för att vara en evolutionär adaption – d v s biologiskt nedärvt för att det gynnar artens fortlevnad – och det är omöjligt att utrota biologiskt inplanterade drag hos varelser.  Kyrkan har med samma metoder som dem Jalakas förespråkar försökt tvinga mänskligheten till att bara utföra ”rätt” sexualitet i 2000 år – och misslyckats helt.  Det kommer Jalakas och hennes gelikar också att göra.  Det enda som de kommer lyckas med är att, som sociologen Howard S Becker säger i sin bok ”Outsiders” 1963, göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende – och att jaga och förfölja dessa människor.  Jalakas, och hennes meningsfränder, inbillar sig att just de har rätten att bestämma vem som är brottslig eller inte, enbart utgåendes från sin egen ideologi och åsikt.  Det har inget som helst med anständigt beteende att göra, det handlar enbart om moralism.

Det blir smått löjeväckande när en person som levererar ounderbyggda påståenden och propaganda, som Anne Jalakas, anklagar andra för att bete sig som hon själv gör. Första gången postad juli 2013.

Publicerat

SKRÄMSELAKTIVISMEN

Ja, jag vet att jag är sent ute och kommenterar turerna kring NSA och avlyssningen av västvärlden.  Det finns så många före mig som gjort detta, så jag tror inte jag behöver gå in på djupet på hur detta sker.  Däremot önskar jag lite mer fundera kring varför det sker.

Den amerikanska administrationen försvarar spionerandet med att man måste skydda sig mot terrordåd, vilket är högst tveksamt, med tanke på den lilla risken för terrordåd.  Visst, de existerar och många människor går omkring och är livrädda för dem, men det är åtminstone 1000 gånger större risk för att dödas i trafiken än att dö av ett terrordåd.  Men motiverar det spionage på alla körkortsinnehavare?

Terrorhotet är en av delarna i det som jag vill kalla för ”skrämselaktivismen”.  Att spela på människors rädsla har i alla tider varit ett effektivt instrument för att genomföra sina egna suspekta intentioner.  Och skrämselaktivismen uppträder bara när det gäller just suspekta intentioner, för om de är sunda så inser folk det i allmänhet ändå.  Historiska exempel på skrämselaktivismen är t ex jakten på och brännandet av bögar (flator klarade sig i allmänhet undan) vilka, efter kristendomens ”kärleksbudskap” blivit allenarådande, började nyttjas i större skala av t ex kejsar Justinianus i Byzans och som reaktion på celibatets införande på 1200-talet.  Det här var också en lysande affärsidé, eftersom kyrkan och/eller staten fick lägga beslag på den egendom som den på bålet brände lämnade efter sig, och en god affärsidé är det fortfarande.  Att vara skrämselaktivist lönar sig idag t ex för politiker, som kan göra karriär genom att framstå som handlingskraftiga, och empatiska, fast de är ingendera.  För journalister och medier leder det till rubriker, sålda lösnummer, karriärer och ”namn”, för radikalfeminister till att man kan genomföra misandriska lagar och regler, akademiska karriärer (utan substantiell insats), lyfta löner, m m.  För välgörenhetsorganisationer leder det till anslag, löner och statuspositioner, något som också kan gälla tjänstemän och andra – som t ex polisstyrkan för bekämpningen av trafficking.  Skrämselaktivismen är idag en storindustri, som omsätter hundratals miljoner dollar i världen varje år – utan att åstadkomma ett enda dugg produktivt!  Eller, som den inspärrade prostituerade Tyra Eberwall uttryckte det på tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyåret 1934: …”något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på till spinnhuspersonal och detta samhället som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man ju spärras in som en stor brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss(min emfasering).

Andra historiska exempel på skrämselaktivism är jakten på kättare under medeltiden – Albigenserkriget, som startade 1209, ledde till slaktandet av en miljon människor – och jakten på dem som mördat Kristus; ett helt folk, judarna, skulle under århundraden förföljas.  För första gången introducerades då i stor skala det effektivaste skrämselargumentet någonsin; ”ditt barn är hotat”.  Judarna påstods ritualmörda barn, vilket gjorde det lätt att uppegga skrämda folkmassor mot dem.  Samma metod använde häxjägarna från 1480-talet och framåt i över 200 år.  Människor skulle ju skydda sitt kött och blod, sin egen avkomma.  I modern tid använder t ex Ecpat samma metod mot påstådda ”pedofiler” och andra ”onda” varelser som måste utplånas och anti-prostitutionsaktivisterna använder det för att stämpla den ”onde” sexköparen.  Barn i miljoner påstås – helt utan grund – varje år vara offer för hänsynslösa, djävulska män som helt känslokallt ödelägger oskyldiga barns liv genom att ha sex med dem.  Vilket genererar stora pengar till Ecpataktivisterna.

Skrämselaktivismen består av många delar och böljar fram och tillbaka.  I vår tid är det främst terroristskräcken, intimt sammanhängande med islamskräcken och invandringsskräcken, och så är det sexualpaniken, som yttrar sig i direkt förföljelse av utvalda ”monster”, som sexköpare, pedofiler, zoofilister, bdsm-utövare, och andra, som kan ta sig många uttryck.  Häxor, bögar och judar är just nu ”lågkonjunktur” i flera länder, men åtminstone bög- och jude-skräcken har sina starka yttringar på vissa håll.  En annan synnerligen framgångsrik skrämselaktivism är radikalfeminismen.  Genom monsterförklarandet av den onde mannen – och det hot han utgör mot de goda (kvinnor och barn) – är det mängder av annars ofta inkompetenta kvinnor som kunnat göra karriär inom politiken, medier, utbildning och förvaltning.  Vad som också är ett genomgående drag för alla dessa skrämselaktivister är att de ALLTID påstår att det är till skydd för något.  Det är barn, kvinnor, kultur, samhälle, seder, moral, anständighet, ras, jobb, m m, som måste ”skyddas”.  Och ”skyddet” måste alltid bestå av tvingande lagar och åtgärder vilka – som av en händelse – alltid ska löpa enligt skrämselaktivisternas åsikter, ideologi och moral.  Något som ju – förmodligen också det av en händelse – får skrämselaktivisterna att framstå som de som ”kan” frågan, som är ”goda” och ”ansvarskännande”, samtidigt som de glatt offrar en massa ”fel” individer.  Och – händelsevis – så leder det till karriärer, bra positioner och/eller löner och/eller andra förmåner för just skrämselaktivisterna.

Tre grundförutsättningar måste existera för att skrämselaktivismen ska bli effektiv:  För det första de fanatiska ”hatarna”, för det andra ett ideologiskt ”riktigt” politiskt och medialt stöd bakom skrämseltaktiken och för det tredje den ohämmade verklighetsförfalskningen.  Den första gruppen har uppgiften att ohämmat peka ut ”brottslingar”, skrika högt om krav på ”handling” och t o m ibland handgripligen ingripa för att t ex tysta kritiska röster.  Ett exempel är t ex den typ av ”väckelsemöten” som dras ihop, där personer ur den andra, ”övre” gruppen ska egga dem ur den första till handling och upprördhet.  Ett annat är när en skrikande mobb försöker att överrösta och smutskasta den som vill ställa kritiska frågor.  Men den viktigaste beståndsdelen i denna treenighet är den ohämmade verklighetsförfalskningen.  I detta arbete är journalistkåren och pressen den viktigaste beståndsdelen.  Stöpta i en miljö på journalisthögskolorna där man för länge sedan bortsorterat att lära ut objektivitet och kritiskt tänkande – som Paolo Roberto på så lysande sätt, när han ”klär av” den ”rätta” Hannah Fahl, illustrerar – och där man måste vara ”rätt” för att bli accepterad, är uppgiften att också presentera ”rätt” rubriker och texter (se här, här, här och här), oavsett om de har det minsta med verkligheten att göra.  Det absolut viktigaste arbetet i detta är dock att förhindra att verkliga, motstridiga fakta släpps fram.  Om det på en debattredaktion t ex publicerats en text som gör fullständigt absurda, men politiskt ”rätta”, med helt felaktiga påståenden som gynnar skrämselaktivismen, så ska verkliga fakta hindras från att få bemöta texten.  Medierna har också den suveräna makten att oemotsagda kunna smutskasta dem som ifrågasätter det ”rätta”.

Ett viktigt led i skrämselaktivismen är också att presentera fiktivt vetenskapliga ”undersökningar”, av ”akademisk” eller annan art, som ska ställa verkliga fakta åt sidan och istället presentera en bild som gynnar skrämselaktivismen (här, här och här).  Men politikers fullständigt ohämmade förfalskning av verkligheten – som naturligtvis inte granskas av några medier – är också en viktig del.  Här på denna sida har jag redan uppmärksammat ett sådant fall, men fler ska komma.  ”Ändamålet helgar medlen” har alltid varit skrämselaktivismens viktigaste princip.

Liksom skrämselaktivisterna är vi som försöker kasta ljus på deras metoder också av skiftande art.  Själv har jag, genom arbetet med mina 2008 och 2012 utgivna böcker ”Samlag eller Salighet” och ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, kommit i position att kunna kasta ljus över skrämmarnas metoder inom sfären sexualitet (se också här).  Därför är jag mest lämpad att kunna skriva om dessa ämnen, men skriver också om genus- och tokfeministraseriet, andra skriver om andra delar inom skrämselaktivismen.

Det råder ingen tvekan om, att övergrepp av alla de slag ska beivras, men det är också ett övergrepp att, som skrämselaktivisterna gör, jaga och förfölja människor på ideologiska och idémässiga grunder, som dessutom inte har grund i verkligheten.

Tidigast postad 2013.

Publicerat

HUR MYCKET OSANNINGAR FÅR POLITIKER FRAMFÖRA SOM ”FAKTA”?

Moralpolisbulletinen DN fortsätter att slå vakt om myter och osanningar som ”fakta” när det gäller prostitution och sextrafficking.  Jag börjar nästan tro att DN egentligen är förkortning för ”Dagens Nonsens”, eller ”Decent News”.  Idag (30 maj 2013) är det Morgan Johansson (S) som får gå ut med myterna som fakta, och dessutom demonstrera sitt förakt för rättsstaten och demokratin med att förorda kriminalisering av sexköp utomlands.

Naturligtvis framför också Morgan Johansson de osanningar och myter som ständigt dras fram; sexköpslagen avskräcker från sexhandel och sextrafficking.  Det finns inte ett enda vetenskapligt underlag för och inte en enda siffra som ger skäl till dessa påståenden!  Om man bara, som exempel, tar Trafficking In Persons Report’s siffror över ”sextraffickingdomar” åren 2003-2008 så ser de ut på detta viset:  Sverige 56, Danmark 24, Finland 16 och Norge 9.  Även om hänsyn tas till befolkningsmängden så är det inte siffror som säger att Sverige har mindre sextrafficking än våra Nordiska grannländer.  Nu är det dock så, att när domar för koppleri (som är inblandade i statistiken för Sverige och Danmark) sorteras bort så har Sverige något mindre sextrafficking än Danmark, men däremot inte mindre än Tyskland, Storbritannien, USA, Thailand, Kambodja, Australien m fl länder och vi ligger högre än världsgenomsnittet.  Det enda land i världen som helt eliminerat den i omfång obetydliga sextraffickingen är Nya Zeeland, som avkriminaliserat prostitutionen.

Att sexköpslagen skulle avskräcka från sexhandel finns inte heller ett enda vetenskapligt underlag eller någon enda siffra som kan stötta påståendet att vi har mindre sexköp.  Det Morgan Johansson, och många andra politiker (jag ska återkomma till några av de värsta exemplen) påstår är alltså ingenting annat än myter och osanningar.  Blir han därmed en lögnare kan man fråga sig?  Nja, så långt skulle jag inte vilja gå, eftersom det är oklart om han tror på vad han säger eller inte.  Gör han det så ljuger han ju inte medvetet, och då kan han knappast beskyllas för att vara en lögnare.  Däremot är det helt uppenbart att han är helt okunnig i frågan och att han inte tar till sig verkliga fakta i frågan.  Men det kanske man inte heller ska skylla honom för.  Det handlar kanske mer om att så inkompetenta forum som DN och dess journalister/moralpoliser har sådant genomslag.  Om man har medier som vägrar att undersöka och rapportera objektivt, som undanhåller fakta och ständigt repeterar osanningar och myter som ”fakta” blir det svårt även för politiker att få en nyanserad bild (eftersom de tydligen inte har förmågan att själva söka fakta).  Däremot ska politiker ha ansvaret, att man inte bygger lagar på anekdoter, myter och osanningar.  Man ska inte heller anlita ”experter” som inte håller måttet (här och här), men det kravet uppfyller inte vår riksdag på långa vägar idag.  Det är långt ifrån anständigt beteende av politiker som Morgan Johansson!

Första gången postad maj 2013.