Publicerat

Återupprätta patriarkatet? del 5

Betyder det som forskningen har funnit i skillnader mellan kvinnliga och manliga konkurrensstrategier och aggression att kvinnor i själva verket inte alls är goda, utan rent av onda? På den frågan kan man svara på två olika sätt. Utifrån den radikalfeministiska aggressiva konkurrensstrategin, att på kvinnligt sätt smutskasta män för beteenden som är evolutionärt skapade, måste svaret bli ett tveklöst: Ja, kvinnor är onda! Om mannen nämligen är ond för att han formats evolutionärt på ett visst sätt till negativa beteenden så måste självklart också kvinnan vara det. En allmänt ansedd dålig egenskap hos ett kön blir inte bra hos ett annat. Att ljuga, förtala, utesluta och inte acceptera att människor har olika åsikter är allmänt betraktat som negativt, oavsett om det är kvinnor eller män som gör det. Men forskningen visar att det är betydligt vanligare att kvinnor än män gör så!

Utifrån det första sättet att besvara frågan visar sig den radikalfeministiska aggressionstaktiken i samhället i ljuset av samma fråga inte ha någon som helst grund i verkligheten. Det handlar enbart om kvinnlig aggression och sådan borde inte ett samhälle låta bli tongivande, lika lite som nazism, kommunism eller rasism. Ändå har samhället hamnat där att t ex den totalt ovetenskapliga genus-”vetenskapen” (nutidens motsvarighet till rasbiologin) ges stora anslag och får genomsyra lagstiftning och samhällsplanering. En genusforskning som har framsprungit inte för att med vetenskapliga tester pröva hypoteser, utan för att bevisa en redan ideologiskt fastslagen ”sanning”: Det är en grundläggande premiss i genus-forskning att skillnader mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera, inte kan förklaras biologiskt (ledare i tidskriften Genus nr 3/99). Den här redan beslutade ”sanningen” har lika lite som ”könsmaktsordning” någonsin prövats eller bevisats genom vetenskapliga eller empiriska tester. Det har bara fastslagits av en liten kvinnlig och gentemot mannen aggressiv grupp att det är så och så har man producerat ren kvasivetenskap för att försöka övertyga makthavare att gynna denna aggressiva grupp (Läs gärna Ninnis texter här, här, här, här, här och här). Ändå får denna ideologiska trossats styra av regeringen tillsatt utredningsarbete: Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet (Jämt och ständigt s 5). Redan här har vi fått ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället leder till: Åsidosättande av vetenskap enligt det kvinnliga konkurrensmönstret att ifrågasätta mindre och lättare köpa lögnaktiga påståenden för att inte sticka ut.

Det andra sättet att svara säger att kvinnor inte är onda för att de råkar ha evolutionärt utvecklade mönster, lika lite som män är onda av den anledningen. Det aggressionsfeminismen och Sveriges regeringar, med kraftigt bistånd av journalister och andra politiker, försöker göra är att liksom kyrkan och religionen, nazismen och fascismen gjort genom historien skapa en ”ideal” människa. D v s utan att ta hänsyn till verklighet, biologi, evolutionär stöpning och olikheter, vilket tydligt visar att aggressionsfeminismen är en fascistisk rörelse. När människor avviker från denna ”rätta” modell så blir reaktionen, som i den kvinnliga kommuniteten, stigmatisering och uteslutning. Feminiseringen har stort ansvar för att folk istället för att rekryteras på meriter kan rekryteras p g a kön (den kvinnliga konkurrensstrategin att ingen får sticka ut och vara bättre än någon annan för att gynna sig själv), att svenska medier upphört att objektivt och neutralt rapportera om olika forskningsresultat, olika åsikter och kritiska röster i klimatdebatten, om sexualia, i migrationsdebatten, angående relationsvåld och inte minst i hur män och kvinnor faktiskt fungerar. Istället ligger ett tjockt, stinkande täcke av ”rättning i ledet”, var inte avvikande, ljug på dina konkurrenter m m, i enlighet med redovisad (företrädesvis) kvinnlig konkurrensstrategi över journalisters och politikers sätt att arbeta. Den naturliga följden av det blir att samhället följer den (företrädesvisa) kvinnliga aggressionen med uteslutning, smutskastning och ignorering. I den verksamheten har man skapat sig ett fantastiskt socialfascistiskt verktyg i form av ”värdegrunden”.

Den allmänt vedertagna men djupt fascistiska ”värdegrunden”

Jag måste orda något om ”värdegrunden”, ett fascistiskt instrument som kan användas för att legitimera utstötning, stigmatisering och framförallt, att sätta grundlagarna om åsikts- och yttrandefrihet ur spel. I en rättsstat som har lagar som reglerar brott och straff behövs naturligtvis inte några ”värdegrunder” för att reglera människors beteende inom yrken eller organisationer. Har vi en grundlag som uttryckligen säger att det råder åsikts- och yttrandefrihet så kan man agera när någon bryter mot lagen, men inte när någon bara bryter mot ”det som ju ’alla’ vet är rätt”. Men med hjälp av värdegrunden kan man nu däremot avvisa, utesluta och t o m avskeda människor för att de inte har ”rätt” åsikter eller för att de berättar ”fel” saker. Ett tidigt sådant exempel är Richard Jomshof, som 2005 fick sparken som lärare för att han var Sverigedemokrat. Ett annat sådant absurt exempel är den 71-åriga kvinna i Dalarna som hade arbetat 10 år som volontär i Röda korset, som hemligen filmades och uttryckte sin åsikt att det vore bättre att hjälpa i invandrarnas hemländer. Hon kastades ut ur Röda korset med hänvisning till värdegrund. D v s ett flagrant exempel på att man straffar någon för fel åsikter. Ytterligare ett är fotografen Peder Andersson som fick sparken med hänvisning till värdegrund, för att han berömt några kvinnliga dansare. Det senaste exemplet är när Lärarförbundet i Lidköping inte tillåter Sverigedemokraterna att delta i ett möte med kommunfullmäktige (där de är tredje största parti), med hänvisning till att SD:s värdegrund inte stämmer med deras egen. Jag är verkligen inte Sverigedemokrat, men de som agerade fascistiskt i det läget var Lärarförbundet! Själv blev jag, sedan jag kritiserat en utställning på Gotlands museum (om mäns våld mot kvinnor genom historien) för att vara ensidig (museilagen stadgar att utställningar ska vara allsidiga, den sattes upp sedan den nye chefen, Susanne Thedéen tillträtt), plötsligt portad från Medeltidsveckans program och från kommunens turistbyrå i samma veva, med hänvisning till ”värdegrund”. Det påstods att man fått klagomål för att jag berättade ”fel” historia om hur man tänkte om sexualitet förr och inte uttryckligen tog avstånd från historien. Blekinge tidning har uppmärksammat problemet med värdegrunder och det är ingen tvekan om att det är ett mycket farligt verktyg för att tysta och stigmatisera ”avvikande”. Det är (övervägande) kvinnlig aggression i ett nötskal som blivit allmän norm i hela samhället. Ett flagrant exempel på hur farlig feminisering är för ett demokratiskt samhälle!

Statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression ‒ Sexköpslagen

Ett annat exempel på t o m statligt påbjuden (övervägande) kvinnlig aggressivitet är Sexköpslagen. I grunden ligger den djupt rotade kvinnliga instinkten att stöta ut, smutskasta och förgöra kvinnliga konkurrenter som genom ett generöst sexuellt utbud hotar kvinnans position hos manliga partners. Furtuna ger ett exempel: Kvinnor kan därför alliera sig mot en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Vrangalova, Bukberg & Rieger fyller på: […] sexuell frigjordhet [hos kvinnor] … utsätter frigjorda individer för en förhöjd risk för social uteslutning och aggression och en bärare av negativa välbefinnande konsekvenser […] vår studie presenterar också bevis för att frigjordgrundade positiva urval finns inom samkönade vänskaper, vilket kan erbjuda visst skydd mot social uteslutning. Ett sådant skydd förefaller särskilt fungera bland män, då frigjorda män betraktade frigörelseföremålet antingen lika med eller mer positivt än det icke frigjorda föremålet i alla fall utom två (partnerskyddande och ovilja mot sexualitet). Frigörelseskyddande effekter bland kvinnor tycks mer begränsade, då kvinnor klassade det frigjorda föremålet mer negativt än det icke frigjorda föremålet  oavsett deras egen frigjordhet eller inte i alla fall utom ett (utåtvändhet). Frigjorda kvinnor kan därför stå inför särskilt negativa konsekvenser. Det är kvinnor som förtrycker kvinnlig sexualitet och horstämplar andra, inte män!

I strävan att tillintetgöra de hotfulla sexarbetarna är den viktiga konkurrensstrategin med dold aggression i främsta ledet. Det påstås därför att lagen är till för ”omsorg” av de utmanande konkurrenterna, men i själva verket är det ytterst få sexarbetare som ser lagen som något positivt. Inte heller finns det något som helst stöd i internationell forskning för den svenska sexköpslagen (se länksamlingen efter referenslistan). Emellertid, eftersom det inte finns någon vetenskaplig forskning måste man därför med sexköpslagen, precis som med genusforskningen, producera ett antal falsarier. D v s exakt det (övervägande) kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönster som tidigare har presenterats, med lögner och ignoreringar, ackompanjerade av en smutskastning, som i den dolda aggressionens tecken riktas mot männen. Det är därför journalister som Maria Sveland, utan att blinka, rakt av kan fara med osanning om vad som sägs i internationell forskning, Anna Skarhed kan framställa en rapport som redan på förhand har förutbestämda slutsatser, varför hon inte bara måste fara med osanning, hon måste också ignorera de fem arbeten som hon har med i litteraturlistan som exempel på kritiska och lämna dem helt utan kommentarer. D v s att ignorera när kritiken är för stark (de finns bara där för att det ska ge en illusion om att arbetet är vetenskapligt, med olika infallsvinklar).  En annan favorit att åberopa är den vetenskapligt mycket starkt kritiserade Melissa Farley, som handskas med fakta som ”fan med bibeln”.

I denna institutionaliserade kvinnliga aggression kan också politiker utan att blinka fara med osanning. Birgitta Ohlsson förvränger t ex ILO:s uppskattningssiffra om 2,5 miljoner traffickerade över hela världen (alla kategorier) till att inkludera alla i tvingat arbete för att blåsa upp siffran till 12,3 miljoner och allehanda andra påståenden som inte är med verkligheten stämmande (Wase 2012 s 416ff).

Det existerar förmodligen inte en enda refererad källa, inte ett enda påstående som är med sanningen överensstämmande när det gäller vad den svenska statens representanter, politiker eller journalister påstår om sexarbete, i vilket sammanhang det än månde vara. Sexköpslagen bygger till hundra procent på falsarier och är ett skolexempel på ett antal fenomen som övervägande måste tillskrivas (övervägande) kvinnlig konkurrensstrategi och aggression: Dold aggression, förtal, lögn, ryktesspridande, stigmatisering, ignorering, hopgaddning och intolerans mot dem som avviker. De enda som accepteras av de självutnämnda ”goda systrarna” är de som gör en ”pudel” och insorterar sig i den kvinnliga normgruppen, förnekandes sig själv.

Mediealt sanktionerad (övervägande)  kvinnlig aggression, Metoo#

Om Sexköpslagen är ett lysande exempel på statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression så är Metoo# exempel på medialt sanktionerad sådan. Denna kampanj handlade också till hundra procent om dold aggression! Vad som möjligen ursprungligen var ett ärligt försök att uppmärksamma sexuella trakasserier sjanghajades genast av aggressionsfeministerna för att under omsorgens täckmantel bedriva hetsjakt på män. Naturligtvis fanns där åtskilliga vittnesmål som var uppriktiga och ärliga, men de drunknade i det oförblommade hat och de många falska anklagelser som haglade. Inte någon var heller intresserad av att kvinnor sextrakasserar lika ofta som män, istället fick en stackars kvinnlig journalist schavottera för att man falskt skulle kunna påstå att det inte enbart handlade om att förfölja och smutskasta män. Hon utvaldes av strategerna bakom detta för att bli ”undantaget som bekräftade regeln”. Med facit i hand kan man inte med bästa vilja i världen säga annat än att metoo# inte ledde till något positivt, särskilt inte när man tar i beaktande Benny Fredrikssons självmord och mediernas uthängningar av ett antal manliga (och även en enda kvinnlig) journalister och kulturarbetare, som senare resulterat i frikännande och nu senast i åtalsrättegången mot Cissi Wallin. Detta hade inte behöva skett om problemet istället för att tas som förevändning för att få användas till smutskastning, falska anklagelser, ignorernadet av fakta, intolerans och krav på likriktning i åsikter hade handskats med på ett (övervägande) manligt sätt, med verkliga undersökningar, en debatt för och emot och inga förhastade slutsatser. Men det går inte i ett feminiserat, ”feministiskt” samhälle, där det (övervägande) kvinnliga beteendemönstret används som enda riktlinje. Politiken och medierna måste bli (och är) kontaminerade! Och självklart kommer inte de kvinnodominerade medierna någonsin att erkänna att de agerar fel (även om enstaka journalister kan utgöra undantag). De har ju bara handlat så som är det vanliga inom den kvinnokommuniteten, precis som de känner och har lärt är så som man gör: stigmatiserar, falsifierar/ljuger, exkluderar och trycker ner.

Feminiseringen och invandringsdebatten

Den här premissen, likt den kring ovan refererade genus-”vetenskap”, tycks vara förutbestämd att inte tolerera någon som helst kritik, så som Pierre Schori uttryckte det i riksdagen 1997: Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken. Ett annat exempel på hur feminiseringen och upphöjandet av de kvinnliga strategierna till norm skadat samhället är debatten om invandringen. Där har den tagit sig dess värsta former i just strategin att ljuga och falsifiera (om nivåer, inverkan på brottsligheten m m), smutskasta och sprida falska rykten (påståenden om rasism och främlingshat, brunstämpling m m) stöta ut och vara intoleranta (som t ex Annelie Sjöberg, vilken under falska skäl fick sparken för att hon gått i ”fel” demonstration och därför avstängdes från sina politiska uppdrag i Centerpartiet). Jag är på intet sätt Sverigedemokrat och som historiker och invandrarättling vet jag att migration är av godo, när samhället behöver eller kan hantera den, men det är ju inte det det är frågan om här. I den svenska migrationsdebatten ser vi hur feminiseringen av samhället gjort att den alltmer feminiserade politiker- och journalistkåren plötsligt köper kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi som självklara medel att främja det (företrädesvis) kvinnliga mönstret att alla måste vara ”jämlika” (d v s tycka och tro exakt likadant). Feminiseringen har på ett avgjort sätt urholkat och undergrävt demokratin! Samma mönster ser vi också i Klimatdebatten.

Publicerat

WALLIN VS VIRTANEN

Så har jag då läst förundersökningen i fallet Cissi Wallins anmälan av Fredrik Virtanen för våldtäkt 2011-2012.  Jag ska inledningsvis inte sticka under stol med att jag tycker att bägge dessa medlemmar av ”medieadeln” (ett begrepp lika relevant som ”sosse- eller politikeradel”) är obehagliga och föga trovärdiga figurer.  Fredrik Virtanens okunniga överlägsenhet mot dem som inte delar hans åsikter har jag sett åtskilliga gånger när jag känt mig tvungen att läsa hans tendensiösa texter i nätupplagan av Aftonbladet och Cissi Wallins dogmatiska och lika okunniga radikalfeminism har stött mig i sin oändliga självgodhet.  Hon är också mindre trovärdig i mina ögon för att hon hade ett radioprogram med Robert Aschberg, där de annonserade vitt och brett om att de vågade ta upp kontroversiella frågor som ingen annan gjorde.  Men de vågade (eller snarare ville) inte ta upp det jag framför i min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”.  Så egentligen var annonserandet bara humbug och de agerade fullt ut som de åsiktspoliser som medieadeln oftast utgör.  För mig är de i grunden mediekrakar, men nu är det inte vad jag anser om dem personligen som är viktigt, det är att få ett perspektiv på den uthängning som Wallin gjorde av Virtanen och som startade den gigantiska häxjakten i spåren av #Metoo.

Någon kanske skulle kunna ta utläggningen rörande Wallins (och Aschbergs) bortsorterande av fakta som stör henne(/dem) för att jag är mer negativt inställd till henne än Fredrik Virtanen, men det är fel.  Jag betraktar dem båda två som de arroganta åsiktspoliser och värnare av att saklig debatt inte ska kunna föras, eller icke politiskt korrekta fakta presenteras, som de bägge framstår som för mig.  Mina reflektioner gäller helt och hållet vad som sägs i förundersökningen kring det mål som startat vår senaste häxjakt.

Resumé

Först förhörs Cissi Wallin, och jag ska villigt erkänna att jag inte är jurist på något sätt, men hennes vittnesmål är ‒ som jag förstår det ‒ minst sagt rörigt.  Det är svårt att veta vad hon egentligen minns ‒ eller tror sig minnas ‒ mer än att hon har någon föreställning om att Virtanen skulle ha tryckt in sin lem i hennes mun (under natten, sittandes över hennes bröst), att hon har svårt att röra sig och att hon är naken när hon vaknar.  Hon vidgår också att hon varit inriktad på att göra karriär (vilket jag i sammanhanget ser som något som inte är helt ovanligt och som kan få kvinnor att ibland gå längre än de inledningsvis tänkt sig).  Hon följer efter viss tvekan frivilligt med hem till ”mediegreven” (min beteckning) Virtanen och imponeras av hans skivsamling.  Men det som är vägdelande i hennes vittnesmål är när hennes minnesbilder börjar fallera.

Wallin antyder starkt att hon blivit drogad på något vis, men svär sig fri från att själv ha försatt sig i ett hjälplöst tillstånd ‒ trots att hon vid denna tid hade åtminstone alkoholproblem.  Sedan går hennes minnesbilder isär med vissa vittnens.  Hon minns i dimman att han slitit av henne kläderna, tryck sin lem in i hennes mun och sagt åt henne ”sug då din jävla hora eller om han sa din jävla fitta, men det var något sånt där könsord liksom. Han var väldigt aggressiv, han var väldigt, jamen så här, han skulle ha det så. Och han var väldigt eh… bestämd och ganska… eh… ja.”  Hon minns också att ”mediegreven” från Aftonbladet hade skickat iväg ett par vänner från lägenheten, så ingen annan var där.

Det här är ju allvarliga saker, om det nu är sant, men problemet är bara att det är svårt att avgöra vad som är sant.  Efteråt vittnar Cissi Wallin själv om att de haft en lång period av sms-kontakt och att hon själv inte såg händelsen som en våldtäkt, förrän hon började prata med kvinnliga vänner.  Hon ångrade vid anmälningstillfället att hon tagit bort sms:en, men det innebar ju att hon inte hade något som helst bevismaterial.  Inte heller hade hon anmält eller gått till en läkare och hade inga uppenbara skador.  Endast vid ett tillfälle, enligt henne själv, så hade hon själv sms:at Virtanen:  ”Hej, är du på Hultsfred?  Liknande så här, jag funderade på att, ska vi prata… eller något sådant där, jag kanske kommer dit, ska vi ses?”

Efter händelsen går hon hem till Lina som, enligt Wallin, uppfattade att hon ”inte varit med om något bra”.  I sitt eget vittnesmål säger Lina att ”hon ringde mig och var på Söder. Jag minns det var på förmiddagen och jag var hemma. Hon sade till mig ‒ vet du vem jag har legat med?  Det var ju närmast en retorisk fråga så jag sade vä1‒ nej vem då? Hon svarade – Fredrik Virtanen. Jag minns att min första tanke [var] ‒  nej inte han, men det sade jag inte.”  Så fortsätter Lina:  ”Jag minns att hon nästan fnissade eller nästan som om hon försökte skämta bort det. Hon verkade lite obekväm med att berätta det. Nästan som att hon förstod att jag inte skulle gilla det, lite som att hon hade gjort något som var lite äckligt … Det var inte så att hon verkade ledsen, utan jag fick nog mer en känsla av att hon var nervös. Mer som om det var ett problem, lite underligt.”  Lina vittnar också om att ”Hon sade inte några detaljer. Men detta gäller mot natten/morgonen då de haft någon sexaktivitet. Men sedan på morgonen vaknade hon av att han sticker in sin kuk i hennes mun. Det var hon inte beredd på alls. Jag vet inte om jag fick höra något mer om det. Jag fick själv uppfattningen om att situationen var känslig och fel. Men hon berättade det aldrig som hon utsatts för ett övergrepp …  Kanske borde jag ha reagerat på detta. Men jag ville nog inte säga till henne att jag tyckte hon utsatts för något obehagligt ‒ det var nog lite så det var!” … ”Hon sade något om att hon tyckte han var en äcklig person ‒ hon verkade inte nöjd eller direkt glad över händelsen” … ”Vidare berättade Lina att under den dagen då Cissi befann sig hemma hos henne så hade målsäganden sms-kontakt med Fredrik Virtanen … ”Inte som att det var jätte konstigt att han skickade sms. Mer typ roligt grej att de sms:ade varandra. Men jag fick ändå känslan av att det hela inte var helt okej.”

Förhörsledaren avslutar med att fråga:  ”Är din uppfattning att Cissi även hade haft frivilligt sex med Fredrik Virtanen vid detta aktuella tillfälle?”  Svaret blir:  ”Vet inte det, tror inte det som hon berättade för mig, alltså det sex de hade på natten var någon form av övergrepp, men jag vet inte det. Utan jag uppfattade det som hände senare på morgonen som ett övergrepp. Så uppfattade jag det”.

Idag har Wallin och Lina ingen kontakt alls.

Sedan lärde hon känna feministen Hanna Fridén och påstår att även hon varit utsatt för ”medieadelsmannen” Virtanen.  Så började de två skriva om ”sviniga” killar, för att gruppanmäla Virtanen, men inga andra ville fullfölja det, även om många, enligt Wallins utsago, vittnade om hans svinigheter och namngav honom i mejl (vilka mejl är frånvarande i undersökningen och inte kunnat visas upp).  Wallin misstänker att ”mediegreven”, via sin advokat, hotade kvinnorna att inte anmäla honom.  Men en misstanke är knappt ens en beskyllning, och absolut inget bevis!

Fridén vittnar något annorlunda än Wallin:  ”Det var nog någon gång våren sommaren 2008 då vi diskuterade övergrepp och jag berättade då att jag själv utsattes för ett övergrepp när jag var runt 15 år. Vi diskuterade det eftersom det är en viktig fråga. Det var i samband med det som hon berättade om sin erfarenhet”. Vad berättade hon? ”Att hon varit ute på krogen och träffat Fredrik [Virtanen] och att de hamnat på samma efterfest. Hon hade vaknat upp utan kläder och varit helt eller delvis avklädd. Han hade varit ovanpå henne”.  Hanna säger att det var länge sedan hon och Cissi pratade om händelsen nu. De pratade 2008 och på fråga om de talat om det vid fler tillfällen svarade Hanna att ”några gånger till, men inte på länge”. Har Cissi beskrivit det sexuella närmare för dig? ”Nej, inte vad jag kommer ihåg. Inga detaljer, vad han gjorde eller så”.  Har hon nämnt om han penetrerade henne? ”Nej, jag tror inte det i alla fall, men jag kan ha glömt bort det” … ”Dagen efter hade varit väldigt obehaglig. Cissi har berättat att hon mådde väldigt dåligt länge efteråt och skuldbelade sig själv och upplevt att det var hennes fel. Så kände hon det väldigt, väldigt länge och mådde väldigt dåligt. Om hon ser honom på stan så mår hon jätte dåligt och de bor nära varandra och det mår hon dåligt av.”

Enligt Wallin ska ”mediegreven” Virtanen också, genom sin jurist, hotat en Hanna (men det framgår inte tydligt om det är Hanna Fridén):  ”Monique Wahlstedt, hon är ju affärsjurist tror jag så hon kommer säkert inte bli inblandad i det här men… Eh att hon då ringde till Hanna och körde samma det här, lite… (ohörbart) metoder nästan, nu ska vi tysta de här tjejerna.”

Cissi Wallin säger också att Per (Hagman) dykt upp på morgonen efter ”våldtäkten” (jag sätter den inom citationstecken eftersom det är högst oklart om det varit en sådan), men att de bara hälsade.  Hagman själv tror dock att han sov på soffan vid händelsen och inte försvann därifrån.  Däremot tror Virtanen att Hagman inte var där.  Vittnesmålet bidrar inte med någonting mer än att det inte stämmer vare sig med Wallins eller Virtanens.

Senare har Wallin gått i terapi och hos en psykolog och enligt henne själv beror hennes psykiska ohälsa på ”våldtäkten”.  Men den första terapeuten bröt hon med ”för det var mycket annat att prata om, det var så här, jag hade dålig relation med mina föräldrar, vi… vi valde att liksom inte fokusera på det [”våldtäkten”].”

Den senare terapeuten, Nina Wahlin, menar att någonting stör Cissi Wallin i hennes sexualitet och att hon redan tidigt använde ordet våldtäkt.  ”Mannen” (”mediegreven”) har inte gjort några närmanden när de dricker vin, och anledningen till att ingen anmälan gjorts är att Cissi känt skuld och skam.  Och angående händelsen så är han ”aggressiv emot henne och ja hotar henne, håller henne runt halsen, strypgrepp, ja. Och det är så tydligt för henne, hans ord är jättetydliga, det han gör mot hennes kropp är jättetydligt och det som hon vill få ut är som en gröt.”  Terapeuten vittnar också om att Wallin ska ha känt sig så tung i kroppen att hon inte kunde komma iväg och att situationen varit obehaglig och att hennes alkoholkonsumtion under kvällen inte varit mer än vanligt.  Hon skulle ha känt sig panikslagen, livrädd, att hon skulle dö, att han skulle döda henne.  Hon var livrädd enligt vad hon berättat för terapeuten.  Så slinker det in att ”hon sökte inte till mig för att hitta nån, nån läkning utifrån en våldtäkt utan hon sökte för ångest och vi har fokuserat mera på henne övriga liv.”  Terapeuten berättar naturligtvis inget annat än det Cissi Wallin sagt henne, vilket rimligtvis i utredarnas ögon måste ses som en partsinlaga av samma slag som Wallins egen.

Hur Cissi Wallin ser själv på detta framgår av hennes ”läggande av pussel”:  ”Han ville ju manipulera mig när jag sedan la mitt pussel och förstod vad som hade hänt. Han ville ju manipulera mig till att liksom det här var någonting normalt som hade hänt … men när jag la mitt pussel så att säga efteråt så har jag mött andra tjejer som har varit utsatta förut, inte av honom men har, har blivit drogade på olika sätt. Och… det är först liksom när de har beskrivit det så har jag verkligen så här just det, det var så där det var.”

En faktor i detta utgörs av att Wallin misstänker att hon blivit drogad:  ”Och det är väl det att, det är vä1 därför jag misstänker att jag har blivit drogad eftersom det är så tydligt, Jag har inget minne av hur vi.. , jag satt liksom påklädd i soffan och varpå väg att gå, jag har inget minne av hur jag hamnade i sängen avklädd.

FL:…Använde du själv några droger på, under den tiden?

CW: Nej. Jag har testat eh…

FL: Mm.

CW:…jag drack ju ganska mycket, för mycket än vad som var rimligt…

FL: Mm.

CW:…men det var ju först efter övergreppet som jag började dricka mer och okontrollerat. Jag har aldrig varit på behandlingshem, jag har aldrig tagit antabus…

FL: Mm.

CW:…så där. Jag har testat kokain två, tre gånger, men det var inte under den här, det var … jag tror det var efteråt. Faktiskt. Det var, ja det var efteråt.”

Dominica Peczynski kallas också in och berättar att Virtanen började tala om ”en kvinna som förföljde honom och att det var jobbigt då han inte gjort det”. Peczynski förstod att han talade om något som hon nog borde känna till, och frågade vad det gällde och vem han talade om. Han svarade då att det var Cissi Wallin han pratade om.

När det är dags för Virtanens eget vittnesmål inleder han med att undra: ”Eh, alltså misstan … vad, kom … konkret vad har hänt alltså jag, ho…ja hon har ju bloggat och hängt ut mig som våldtäktsman och så under flera års tid men jag har inte förstått vad det är som har hänt, hon så att … vad, vad är, vad är det, vad har jag gjort?”  Han förnekar att någonting har hänt, ens att de haft sex, för att de var så väldigt trötta, och understryker att han skrivit positivt om den som anklagar honom.  Han menar också att de haft en positiv sms-kontakt en period efter den påstådda ”våldtäkten” och säger: ”Då skrev jag något vänligt om henne i Aftonbladet och då, tre dagar senare ungefär efter och det här går ju och Googla exakt när det var så det kan ju ni kolla upp på sådana här, ja spårning på telefon, nu vet jag inte eller eh, då skrev, skrev hon något tack vad gulligt av dig, jag visste väl … jag visste du var one of the good guys kommer jag ihåg att hon skrev för det var sådan kul, intressant formulering. Eh så hon var väldigt glad över de där orden … men det var så konstigt [med hennes uthängning av honom] eftersom vi hade god kontakt efter den här händelsen.”

Cecilia Wallin undrade om det kunde finnas ett värde i att Peczynski hördes. Detta främst då Wallin menar att Peczynski själv fått ett sms av Fredrik Virtanen i samband med händelsen där han bl a skrivit något liknande att ”det varit bra sex”.  Cecilia Wallin vet att han även nämnt detta för andra inom deras bekantskaps krets. Dock minns hon inte för vem.  Peczynski bekräftade dock inte något sådant mail.

Motsägande vittnesmål

Jag får intrycket av att Linas vittnesmål motsäger Wallin, när hon beskriver en närmast stolt tjej som legat med självaste Virtanen.  Det är absolut inte otänkbart i sammanhanget att Linas egen motvilja kan ha ändrat Wallins egen stolthet till eftertänksamhet och orsakat ett ”Coyote syndrome” (kallas ibland också för ”post orgasmic regret”).  Av Linas vittnesmål framgår att Cissi märkt motviljan hon möttes av, eller känt den på sig, och angående eventuella sexuella aktiviteter motsäger Lina också målsägandes vittnesmål i det att den kuk som trycks in i hennes mun, som hon tycker sig minnas, ska ha skett påföljande morgon.  Hon uttrycker inte heller att hon utsatts för ett övergrepp och att Lina vittnar om att Wallin tyckt att Virtanen varit äcklig kan vara en reaktion som hon fått då hon märkte att väninnan ‒  som hon en tid efteråt slutar umgås med ‒  kände motvilja.  D v s en anpassning efter en oväntat negativ reaktion.  Lina motsäger också målsägandes påstående om sms-relationen i det att hon uppfattat det som att Wallin tyckt det varit en rolig grej, men ändå inte okej (vilket ju är något märkligt enligt mitt sätt att förstå det).  Lina uppfattar också att det Cissi tyckt varit jobbigt varit det som hänt på morgonen, inte sexet på natten.

Ett annat vittne som inte överensstämmer med Wallin är Hanna Fridén.  Enligt målsäganden har den senare också varit utsatt för Virtanen, och syftet med bloggkampanjen de inleder är att sätta åt denne.  Men Fridén vittnar inte om att Virtanen utsatt henne, men däremot att hon varit med om ett övergrepp när hon var 15 år.  Hon har heller inga minnen av att Wallin ska ha nämnt något om vad Virtanen skulle ha gjort sexuellt, men att hon skuldbelagt sig själv och mått dåligt länge efteråt.  Något som alls inte motsäger att vi här har med ”Coyote syndrome” i kombination med kvinnliga väninnors negativa attityder att göra.

De här motsägande vittnesmålen är naturligtvis det viktigaste, föreställer jag mig, för att fallet läggs ned.  En försvarare skulle ha smulat sönder Wallins egna vittnesmål och rätten kunde inte döma skuld utan att bryta mot rättsprincipen ”skyldig bortom all tvekan”.  Idag sätter vi inte heller samma tilltro till terapeuters vittnesmål (tack och lov!) som under häxjakterna efter satanister och andra på 90-talet.  Inte minst har Max Scharnberg visat hur otillförlitliga ”säkra” vittnesmål från psykoarbetare är.  Intressant i sammanhanget är också att Wallin bryter med den första terapeuten, vilken tycks mer vilja prata om hennes dåliga relation till föräldrarna än om ”våldtäkten”.  Försvaret kunde i det fallet ha ställt frågan om inte den första terapeuten förstått var det verkliga problemet låg när målsäganden istället ville fokusera på en sexuell upplevelse som hon senare känt var obehaglig.  Men även den senare terapeuten understryker andra svåra omständigheter än ”våldtäkten”.

En reflektion som jag inte kan låta bli att göra är Cissi Wallins läggande av ”pussel”.  I det kan man se en parallell till paniken med ”bortträngda minnen” på 90-talet.  Steg för steg ”återvann” individer minnen ‒ och ”pusslade ihop” en händelse som i verkligheten inte ägt rum.  Hur det är i målsägandes fall kan jag naturligtvis inte säga, men man inser att det inte hållit i rätten.

Angående den anklagades vittnesmål så är mitt intryck det, att Linas och Fridéns vittnesmål stärker att sex verkligen förekommit mellan Virtanen och Wallin.  Den förres förnekande av det kan knappast heller förstärkas av Peczynskis vittnesmål och man får intrycket av att vi har två kontrahenter som bägge har svårt för att få till en verklig bild av vad som inträffat.  Men det är inte det viktiga.  Det viktiga är att det på intet vis ‒ förutom Wallins egna förvirrade vittnesmål ‒ finns något som kan styrka att tvingande sex förekommit!

Journalistkåren är en sjuk yrkeskår

Avslutningsvis anser jag att det är ett fruktansvärt vittnesmål om tillståndet i vårt samhälle, att ”medieadel” ska utgöras av sådana personer som Virtanen och Wallin.  Men medievärlden har länge varit sjuk i det att man fått för sig att istället för att sakligt rapportera till människor så ska man istället uppfostra människor till att tycka ”det rätta”.  Inte minst är de bägge kontrahenterna i detta fall vittnesmål därom.  Men det gäller också en stämning i hela samhället där regering och riksdag tror att de har samma folkuppfostrande uppgift, genom att ”sända signaler” till människor hur de ska tycka och agera.  Det senaste i raden av dessa demokratihaverier är förslaget om den nya samtyckeslagen som inte kommer att förbättra ett dugg vad gäller våldtäkter eller respekt mot kvinnor, men istället öppnar för att vi nedmonterar rättssamhället genom att lägga bevisbördan på den anklagade istället för åklagaren.  Ett annat demokratihaveri som pågått länge är mediers och politikers krig mot (vita heterosexuella) män.  När ett samhälle avsiktligt döljer fakta för att bara lyfta fram en grupp ‒ vilket ständigt sker i detta krig, där kvinnors våld och sexuella övergrepp helt ignoreras ‒ så är man på samma kurs som totalitära stater.  Medierna har också i massor av år ägnat sig åt uthängningar av ”obetydliga” människor, utan att ens tänka tanken att det kan vara fel, men när plötsligt folk ur deras egna krets råkar ut för samma öde så dyker plötsligt kritiken upp.  Så skriver t ex Jan Scherman om detta först nu i en text som vid första anblicken är bra formulerad.  Men, när man betänker att han inte reagerat tidigare, på uthängningar av ”obetydliga” människor, så blir han inte trovärdig i mina ögon.

Medievärlden har ett gigantiskt trovärdighetsproblem, som de orsakat genom att ensidigt och partiskt bara lyfta fram det politiskt korrekta och tysta fakta och åsikter som strider mot åsiktskorridoren.  Journalistkåren är, med enstaka undantag, en sjuk yrkeskår som har en lång period av rannsakning och förändrade attityder framför sig om man någonsin ska återfå allmänhetens förtroende.  Men det absolut värsta med fallet Wallin vs Virtanen är inte att det sätter pekfingret på journalistkårens gigantiska åsiktskorruption.  Det är istället att en så ounderbyggd anklagelse som Wallin gör mot Virtanen kan dra igång den gigantiska häxjakt som #Metoo har utvecklats till.  Oavsett om Wallin själv är övertygad om sin bild av vad som hänt så visar hon ett extremt dåligt omdöme med att agera som hon gör.

Publicerat

VÅLDTÄKTSKVINNAN

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevistats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

Publicerat

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plåga … samtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

Publicerat

FINNS DET INGET VETTIGT ALTERNATIV TILL FACEBOOK?

En vän till mig på Facebook delade min oroliga text rörande Metoo-kampanjen, som jag skrivit om här tidigare.  Den löd:

Jag blir mer och mer bekymrad över ”MeToo” kampanjen så som den utvecklar sig i medier och på sociala medier.  Som historiker, och efter att ha studerat flera häxjakter, ser jag uppenbara tecken på att denna kampanj kommer att dra igång en ny häxjakt på män.  Radikalfeministerna kommer naturligtvis att jubla över detta, men det kommer att skada samhället stort!  Inga samhällen vinner på krig, inte ens könskrig.  Folk som är lite sansade bör vara medvetna om att detta kommer att innebära att en mängd oskyldiga män kommer att hängas ut och stigmatiseras av kvinnor som någon gång känt sig förnärmade, avvisade eller orättvist behandlade (en vanlig anledning till falska våldsanklagelser och anklagelser mot fäder i vårdnadstvister).  Om några år riskerar vi att få nya fall av typen ”obducenterna”, ”Tomas Qvick”, ”Ulf”, ”Billy Butt”, m fl.  Och självklart kommer de som är kritiska att anklagas för att vara förövarnas försvarare, själva förövare och fiender till att kvinnor ska skyddas och få upprättelse.  Det är klassiskt i häxjakter att de som driver dem tar till sådana metoder och det har redan börjat.

Häxjakter lever på människors rädsla och indignation och sopar undan all sans och förnuft.  Vi är inne på den vägen nu!

Och det betyder inte att jag inte sympatiserar med verkliga offer.  Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på stan, så jag vet hur traumatiskt våld är (det tog lång tid innan jag vågade gå ut utan kraftfull intellektuell övertalan till mig själv).  Men det innebär inte att jag rakt av köper att man ska bedriva häxjakt!

Någon anmälde texten till Facebook som tog bort den med moyiveringen att texten inte överensstämmer med Facebooks regler om att inte utmåla vissa grupper.  Så fick den som delade texten en varning.  Det verkar som moralisterna och PK-folket på Facebook spårat ur fullständigt.  Vilken grupp är det som utmålas?  Radikalfeminister?  Kvinnor som känt sig förnärmade, avvisade eller orättvist behandlade?  Nu måste det vara fritt fram att anmäla alla som uttalar kritik mot någon grupp.  Hänvisa till mitt inlägg så kan ni motivera att det strider mot Facebooks regler att peka ut män som grupp som våldsmän och dylikt.

Som om inte detta var nog råkade jag komma åt översättningsknappen på en tråd av Laura Agustin.  Översättningen utesluter ordet ”sexindustrin”.  Se bifogad skärmdump. Facebook spårar ur allt mer!

Publicerat

DEN ENKELRIKTADE KAMPANJEN ”METOO”

Intressant att kampanjen ”MeeToo” enbart kretsar kring kvinnor som blivit våldtagna/antastade. Och varför handlar det bara om sexuellt våld? Tror någon att det är att glida på en räkmacka att bli misshandlad? Jag kan inte skriva MeeToo eftersom jag bara blivit nedsparkad på stan en gång i min ungdom, och det fanns inte mer sexuellt i det än svartsjuka, men det krävdes mycket viljestyrka och eget intellektuellt argumenterande för att våga gå ut en lång period efter det. Men jag kom över det, vilket de flesta gör. Jag kan bli lika fascinerad som en Калисто Утриаинен i en tråd på Facebook blir över att kvinnor ifrågasätter kampanjen, men istället blir jag fascinerad över att kvinnor kan fixera så oerhört på hur just de är utsatta och fullständigt ignorera det våld som utövas mot män. Och det gäller även i fallet sexuella övergrepp. Det är faktiskt lika många män som utsätts för övergrepp av kvinnor som vice versa, men det ordas det aldrig om. Fiebert & Tucci fann i sin studie 1998 att 70 procent av de manliga studenterna vid California State University hade utsatts för sexuellt tvång av kvinnor under de senaste fem åren, Muehlenhard & Cook (1988) fann att 62,7 procent av männen och 46,3 av kvinnorna procent tvingats till oönskade samlag och Struckman & Johnson fann (1998) att 43 procent av männen utsatts för tvingande/oönskade sexuella handlingar av kvinnor, varav 36 procent av männen rapporterade oönskat tafsande och 27 att de tvingats av kvinnor till oönskat samlag. D v s att mer än var fjärde man hade blivit våldtagen av en kvinna!


Idag är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor inte är ett dugg mindre aggressiva än män, vare sig i förhållanden eller intrakvinnligt (även om aktivister, politiker och medier försöker tysta ned detta faktum). Ändå är det horder av kvinnor i vårt land (och även bland andra genuskreationister i andra länder) som enbart ylar om att ”kvinnor utsätts enbart för att de är kvinnor”. Det här är ett ALLMÄNMÄNSKLIGT problem där faktiskt kvinnorna är vida mer gynnade än männen i ett avseende. Om en kvinna säger att hon blivit misshandlad eller våldtagen ställer sig alla på hennes sida och fördömer mannen som påstås ha gjort det – vilken därefter är stigmatiserad och ”körd” i samhället. Om en man däremot påstår att han blivit misshandlad eller våldtagen av en kvinna tror ingen på honom och han närmast hånas istället. Inte undra på att män, som Pope visar, har ett väldigt mycket lägre förtroende för myndigheterna i dessa frågor än kvinnor och struntar i att anmäla.


Dessutom är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor kan utnyttja anklagelser om våld eller våldtäkt av män för att gynna sig själva – vilket de också gör  (En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa [Wakefield, H, & Underwager, IL [1990], Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations]). Det amerikanska Justitiedepartementet gjorde 2012 en undersökning av rapporterade våldtäkter i landet (McNamara & Lawrence) som visade att 60 procent var falska eller ogrundade anklagelser, 17 procent ledde till fällande domar, 15 till friande och 8 procent drog tillbaka anklagelsen innan dom fallit (förmodligen för att de insåg att deras bluff inte skulle lyckas). Det här är viktigt, eftersom de män som drabbas av anklagelsen blir stämplade och stigmatiserade för resten av livet (”ingen rök utan eld”), vilket är fullständigt enkelriktat till kvinnornas fördel (läs gärna, för svensk del, böckerna ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” av Patric Knutson och ”Oskyldigt dömd” av Anders Eriksson). Brottsmålsadvokaten Per E Samuelsson säger att det svenska samhället inte genomsyras av principen ”hellre fria än fälla” när det gäller kvinnors anklagelser om våldtäkt av män utan snarare ”hellre fälla än fria” (https://www.expressen.se/…/peter-eriksson-vill-doma…/). Ett resultat av att genuskreationister, medier, politiker och andra enbart fixerar på hur synd det är om kvinnor och hur onda män är. Men egentligen är detta, som sagt, allmänmänskliga problem som vi aldrig kommer kunna göra något åt om man enbart ska utmåla ett kön som offer och det andra som ondskefullt.  Det kan vara en av anledningarna till att vi i Sverige har högre frekvens av fällande domar än i USA.  I Sverige är det så många som 64 procent av de anklagade som döms, ca 10 procent mer än i det förstnämnda landet.

En annan fördel som kvinnor har i denna fråga är när det gäller falsk tillvitelse.  Tidningen Metro skriver den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  D v s att mindre än en procent av de falska tillvitelserna döms.  Men detta ligger ju helt i linje med hur kvinnor generellt gynnas av mildare domar än män.

Jag vet hur det är att utsättas för ett våldsövergrepp, så jag önskar verkligen att vi kan göra något mot detta. Men det kan vi inte så länge en ideologiskt fanatisk grupp blint stirrar på det som kvinnor utsätts för och anklagar män för att vara förövare. Det här handlar inte om att kvinnor utsätts bara för att de är kvinnor, det handlar om att både män och kvinnor utsätts för det därför att de är människor!  Jag vänder mig alltså inte mot kampanjen som sådan, bara att den är så blint enkelriktad. Läs även detta inlägg om falska våldtäktsanklagelser.