Publicerat

VAR GÅR GRÄNSEN?

Jag är verkligen ingen vän av förbud, annat än sådana som baserar sig på evolutionär adaption (t ex mot att döda, skada andra, bedra et c). Sålunda är jag starkt emot av människor konstruerade ”abnormiteter”, som t ex motiverar sexköpslagen, vilken baserar sig på kristen och radikalfeministisk moralism och måste motiveras med lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här). Som (sexual)historiker vet jag att sexarbete – att byta sex mot tillförsel – är en av de mäktigaste överlevnadsmekanismerna som kvinnor har och har haft genom historien. Att den är möjlig beror på att män, när testosteronet slår till, tappar koncepterna och är beredda att gå långt. Det gäller inte bara människan, utan även andra primater, där honorna använder erbjudanden om sex för att få tillförsel för sig och sin avkomma.

Sexhandel är naturligt

Beteendet ”sexhandel” är alltså en evolutionär adaption (ett naturligt beteende) och följaktligen en vinnande strategi för en arts överlevnad. Att extremmoralister och verklighetsfrånvarande ideologiska fanatiker, som t ex Simon Häggström, Kajsa ”Ekis” Ekman, Melissa Farley och de som drev fram sexköpslagen, i en föreställning om sin egen ofelbarhet och exklusiva sanningsinnehav, är beredda skada människor som ömsesidigt har sex och därför inte tvekar att förstöra dessas liv (för att själva få framstå som så ”goda” – vilket är främjande för karriären) får det att vändas i magen på mig. Jag finner det inte ens förmildrande att de kanske själva tror på att de gör något gott. Att på detta sätt patronisera och tro sig ha rätten att skada andra ”för den goda saken” är inget annat än förtryck. Särskilt när man infantiliserar dem man skadar genom att degradera dem med att t ex påstå att de lider av ”falskt medvetande”. Jag har svårt att tänka mig något mer mentalt kränkande av en människa i en s k ”västerländsk demokrati”.

Jag vill också understryka att jag är en lika inbiten motståndare mot alla dessa moralister som försöker förstora sina egon och karriärer genom att attackera porren (se här, här, här, här, här och här). Liksom sexhandeln är intresset för porr en evolutionär adaption, vilket tydligt kunde ses i ett försök vid Duke University, North Carolina i USA 2004, med hannar av rhesusmakaker. Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre rang krävde de betalning för att ens titta på.

Lögner och förvrängningar

Lögnmoralisterna formligen vräker ur sig icke underbyggda lögner om porren för att gynna sina egna karriärer och positioner. Som att det handlar om våldsporr (eller att all porr är våld) och att det leder till att ”män” begår våldtäkter och mord. Att kvinnor är de som mest tittar på förnedrings- och våldsporr skulle man aldrig medge – än mindre nämna. Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies 2017) skriver (p 121, i översättning) Bland de PornHub sökningar bland kvinnor som är i topp är en genre av porr som, jag varnar er, kommer besvära många läsare: sex innehållandes våld mot kvinnor. Så mycket som 25 procent av kvinnor som söker straight porr söker plågande och förnedrande av kvinnan – ”plågsamt analt med skrik/gråt”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang” till exempel. Fem procent söker efter icke ömsesidig sex – ”våldtäkt” eller ”tvingad” sex – även fast dessa videor är förbjudna på PornHub. Och sökfrekvensen för dessa teman är minst dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män. Om det är en genre av porr där våld utövas mot kvinnor visar min analys av statistiken att det nästan alltid oproportionerligt appellerar till kvinnor.

Radikalfeministernas chefslögnare påstår, att konsumtionen av porr leder till allt brutalare beteende från mäns sida, vilket ju alltså är en skriande lögn (här, här). Det finns absolut inte någon som helst vetenskaplig forskning som kan konfirmera att porr skulle leda till att ”män” (att det också i så fall skulle gälla kvinnor också låtsas man inte om) begick allt mer ”abnormare” handlingar. Vad dessa människofascistiska radikalfeminister och religiösa vägrar att medge är att människor är olika. Vi har helt enkelt olika preferenser. De insinuerar att det bara finns en enda ”rätt” sexualitet (i grunden det vaginala samlaget i avlande syfte i ett ”kärleksförhållande”) och fördömer de minoriteter som har avvikande fetischer och annat som de tänder på. Precis som om någon som äcklas av t ex oral-, anal-, eller BDSM-sex skulle börja vilja utöva det bara för att de råkar se det på en porrfilm. Reaktionen blir ju att personen ifråga stänger av och tittar på något annat. De som hävdar motsatsen är ju antingen bara ”dumma i huvudet” eller blint fokuserade på att få andra att, via lögner och bedrägeri, få andra att bli upprörda – även om de ytterst sällan träffar rätt annat än hos meningsfränder.

Förbjud förbud – eller var går gränsen?

Jag är en principiell förnekare av förbud och skulle vilja se denna skylt allmänt uppsatt:

särskilt när det gäller religiös och radikalfeministisk extremmoralism, men ibland krävs verkligen förbud. Det gäller särskilt, som ovan sagts, det som evolutionär adaption format som ett universellt motstånd. I det ingår det jag nu tänker orda om, nämligen den personliga integriteten.

Av en händelse (eftersom jag som ”sexualforskare”, med två böcker i ämnet bakom mig, försöker hålla mig a-jour) fick jag klart för mig att modern teknik idag kan göra att man kan förändra ansiktet på en aktör i en porrfilm. Personen jag snubblade över var Greta Thunberg, vars ansikte jag förstod var applicerat på en ung kvinna i en porrulle. Vid lite efterforskande fann jag att inte bara hon var utsatt för detsamma, utan att en mängd kvinnliga artister även utsatts för det. Däremot inga manliga.

Greta Thunberg är för mig en okunnig, överspänd och vilseledd tonåring som pushats fram som ett ansikte för en för mig lika förljugen världsbild av den ”människogenererade klimatförändringen” som den PK-världsbild som ljuger upp en bild av sexköp som ”människohandel” eller porr som ”mäns våld mot kvinnor”. Men, nu handlar det inte om vad jag anser om Greta Thunberg eller eventuellt andra kvinnor som mot sin vilja ”porträtterats” i porrproduktioner. Lika lite som jag kan acceptera, att den politiska korrektheten och journalistkåren skapat ett klimat av att det är okay att hänga ut människor för påstådda ”moralistiska förseelser”, eller ”felaktiga åsikter”, kan jag acceptera att man ska kunna hänga ut någon, uppenbart mot dess vilja, som porraktör i en porrfilm. I det ligger förmodligen också, att de porraktriser som frivilligt (och säkert gladeligen) medverkade i filmen som förvrängdes inte heller visste att den skulle användas så, vilket är en form av bedrägeri (som evolutionärt adaptivt ska vara förbjudet).

Här går gränsen

Det här upprör mig minst lika mycket som då de politiskt korrekta till vänster och i mitten (och inte så sällan till höger också, särskilt bland de religiösa) stämplar människor som ”rasister” eller ”kvinnoförtryckare” för att de oroar sig för utvecklingen eller inte omfattar de av politiker och journalister påbjudna ”rätta” åsikterna. Jag är absolut en åsiktsfrihetsfundamentalist, en motståndare mot människopåhitt som skapar förbud, men ibland ställs man inför frågan: var går gränsen? För mig går den när man pådyvlar människor åsikter, påståenden eller ageranden som de inte motsvarar. I det ingår inte bara mediernas förvrängningar av vad människor sagt eller gjort utan definitivt också när man mot dennas vilja sätter någons ansikte på en anonymiserad kvinnokropp i en porrproduktion. Liksom det borde införas förbud för dem, journalister och folk på olika forum, som falskeligen pådyvlar människor sådant de inte sagt eller gjort måste det införas förbud – och straff – för dem som kränker människor på det sättet de gjort med Greta Thunberg och andra.

Publicerat

CHARLATANEN SIMON HÄGGSTRÖM VILL HA UPPMÄRKSAMHET!

Nu har propagandamediet Svt åter lyft fram charlatanen Simon Häggströms självgodhet. Han har inte fått uppmärksamhet på ett tag, p g a kriget i Ukraina, så nu måste han basunera ut nya icke underbyggda påståenden (vilka vi ska tro är sanna bara för att Häggström är polis, trots att han tidigare hittat på och förvrängt vilt, se här: http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) – vilka påståenden Svt naturligtvis köper med hull och hår. Påståendet han saluför är, att det är en markant ökning av ukrainska offer för människohandel (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainska-kvinnor-mer-utsatta-for-att-hamna-i-prostitution). ”Försörjningsbördan ligger på kvinnan och de är väldigt rädda för polisen. Vi måste jobba med att skapa förtroende. Men efter två-tre veckor skickas de till ett annat land, till exempel till Norge” påstår Häggström, vilken i sin första bok dragit mängder med felaktiga och lögnaktiga påståenden och här med största sannolikhet drar ett till. I sin första bok (http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) finns inget som vittnar om att Häggström lyckas skapa förtroende med sexarbetare – vilka han genomgående är oförmögen att se som annat än offer. Däremot uppvisar han drag av omedveten homofobi.

Att vetenskaplig forskning visar att 94 procent av sexarbetarna världen över själva gör valet att inträda i sexarbete, och att sextrafficking är ett ”nollbrott” (mindre än ett fall per 100 000 invånare) i hela världen (Wase, Dick, 1912: Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) fuskar han bort i sitt frikyrkliga moralistiska och faktaförnekande sinne. För honom räcker det, av allt att döma, med övertygelsen om att han är ”det godas riddare” som ska ”rädda” alla ”sextraffickingoffer” som inte själva förstår bättre än att de måste bli räddade av honom – så att han kan fortsätta att framföra floskler som ”sanningar”. Han gör det knappast för några sexarbetares skull utan mer sannolikt för sin egen – även om han säkert tror på det han blivit inbillad av andra ideologiskt styrda ”goda räddare” som också skyr vetenskaplig forskning och fakta som pesten.

Men, än sorgligare än charlatanen Simon Häggström är Svt, som totalt okritiskt lägger allt kritiskt tänkande åt sidan och slaviskt rapporterar allt denne fantasifulle polis påstår. Inte en klassisk journalistisk fråga, efter t ex underlag och statistik, inte att okritiskt försöka att lyssna till några av de ukrainska kvinnorna (vilka använder den eviga överlevnadsmekanismen med att erbjuda sex i utbyte mot tillförsel) trots att man citerar samme Häggström när han säger: ”Mer eller mindre alla kvinnor som vi pratade med uppger att det är kriget som gjort att man hamnat i prostitution. Man har inget annat val än att sälja sin kropp för att hjälpa sina familjer som befinner sig i Ukraina eller som är på flykt.” Istället ”uppges” det (en omskrivning för ett icke underbyggt, slentrianmässigt och säkerligen oriktigt påstående) totalt okritiskt av Svt att kvinnorna lockats in i sexhandeln via marknadsföring på ukrainska nätforum, där de erbjuds pengar och boende för att resa till Sverige och sälja sina kroppar (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/30-av-38-man-kopte-sex-av-kvinnor-fran-ukraina). Därtill ska naturligtvis sexköparna också automatiskt stämplas som onda, trots att de gör det som de berörda kvinnorna strävar efter, nämligen betalar för sex så att familjerna i Ukraina får hjälp. Man undrar faktiskt om Simon Häggström kanske anser att det är viktigare att få ut sina icke underbyggda påståenden i Svt än att människor dör och är i nöd i Ukraina? Tycker han och Svt att det är bättre att människor svälter och far illa än att de får hjälp av de kvinnor som själva aktivt valt att sälja sexuella tjänster för att hjälpa sina anhöriga? De ”räddningar” som charlatanen Häggström vill utföra lär sorgligt nog få denna följd.

Publicerat

JASEMINE OFFRADES PÅ BEDRÄGERIETS ALTARE

Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.

Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i samband med mordet på henne 2013.  Men nu har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här, 1:11:40 in).  Dokumentären avslöjar obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart utmärkt att det uppmärksammas.  Ingen kan heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines mor känner.  En civil hjälte som i fem år stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.

Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet.  Men vad som tydligt framgår i denna dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete som är fullständigt verklighetsfrånvarande.  Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till Jasemines död, utan hela det svenska samhället!  Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri.  Den liberala feministen Hilary Kinnell beskriver den på följande sätt:  Den är saker av hysteri, häxjakter och totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och förebyggandemässig död.  Precis det sista var vad Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands föreställning bygget på bedrägeri.

Ett faktum är, att bedrägeriet inte kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning.  Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och indignation producera pseudovetenskap.  I fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är representativa för alla sexarbetare.  Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här).  Men att göra så är totalt oacceptabelt och fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en population.  Man kan bara tänka sig hur det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt.  Då skulle politiker, journalister och aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt undermåligt.  Men så fort det gäller sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.

Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i texten.  Ett sådant exempel är t ex Anna Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen.  I litteraturlistan omnämns visserligen motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga uppgifterna inte kommer fram!  Så arbetar pseudovetenskapen.

För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning som styrker det.  Däremot flera som visar att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man alltid ointresserad av manliga sexarbetare).  Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit tvingad in i yrket, Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza.  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete,  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats in i prostitution i Danmark av andra.

Sedan låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är representativa för alla sexarbetare.  Men i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade.  Som mest är det i Bangla-Desh, där man uppskattar antalet till ca 18 procent.  Tilläggas kan också, att såväl Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus.

Det var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine.  Om SVT skulle visa den franska dokumentären är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle förbli oantastade.  Politiker och journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine – fast det i själva verket är precis tvärtom.  Det finns ingen godhet alls i det! Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin ”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år.  Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen fel”.  Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär.  Maila till dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.

Publicerat

JANNE JOSEFSSONS POLITISKT KORREKTA PROPAGANDANUMMER

I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!

Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster. I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för ”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.

Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott som Melitta uppvisar.

Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv.  Men det handlar inte om ”människohandel för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar: ”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I Sverige blev hon ett villebråd.”

Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där. Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒ och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒ genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.

Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig; ”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex ”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och instämma i det svenska fördömandet.

Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer, javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan, att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för t o m BRÅ (S 21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.

Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och ”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste ”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.

Inte heller finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt obestyrkt påstående om att en av de få som vågar vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över 4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004).  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”) sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete.  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.  I den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av andra.

Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.

Om Josefsson och någon annan moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena, men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta. Slutsnackat!

Och ‒ naturligtvis ‒ för att få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta, låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒ solår från sexarbetets verklighet. Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.

Publicerat

SVT LYCKAS ÅTER SÄNDA ETT PROPAGANDANUMMER SOM ”DOKUMENTÄR”

Så har SVT lyckats med det än en gång.  Att sända moralistisk propaganda under täckmanteln ”dokumentär”, fast det egentligen är en ”propagandtär”.  För det första så är de som har gjort propagandtären djupt kristna och därför färgade av en moralistisk övertygelse som överflyglar all saklighet.  Om Jared Brock kan man läsa att han är författaren till ”A Year of Living Prayerfully” och medgrundaren av ”Hope for the Sold”, en abolitionistik välgörenhetsorganisation som bekämpar mänsklig trafficking ett ord i taget.  Jared är lyckligt gift med sin bästa vän, Michelle, med vilken han samrgisserat och samproducerat ”Red Light Green Light” (en film lika ovetenskaplig och propagandistisk som ”Porrens drivkrafter”, min anmärkning) … Jared kom till tro på Jesus vid 17 års ålder och döptes på ett kristet läger påföljande sommar.  Redan här borde SVT ha satt ned fötterna eftersom de borde ha förstått att det finns en agenda hos filmskaparna som omöjliggör objektivitet och saklighet.

Det kraftigt vinklade anslaget understryks av en mängd faktorer i filmen.  För det första gäller det de som intervjuas.  Totalt sett är det tolv som avgjort är abolitionister mot två som är försvarare av porren, samt en oberoende forskare (Ogi Ogas).  Abolitionisterna får mer än fyra gånger så mycket utrymme i programmet (100 inlägg mot 24) och forskarens uttalande är grovt selekterat (tre inlägg).  Sedan gäller det programmets upplägg.  Det inleds med en 13-årig f d ”porrmissbrukare”, följd av särskilt utvalda likasinnade i vuxen ålder.  Innan en förespråkare för porren släpps in i programmet har abolitionisterna gjort 15 inlägg, så att tittaren ska övertygas om hur förfärligt detta är.  Samma sak sker i programmets avslutning.  Av de avslutande 30 sista kommentarerna är endast en av en försvarare av porren.  I mellandelen så får också abolitionisterna tala mer än dubbelt så mycket som försvararna (56 inlägg mot 23).  Det finns absolut ingenting som visar annat än att detta är ett grovt tillrättalagt propagandanummer och inte någon gång hänvisas till vetenskap, bara till personliga vittnesmål och ”forskaren” Gail Dines.

I två inlägg på denna blogg har jag behandlat Gail Dines (här och här) och kunnat belägga att hon är en notorisk lögnerska som aldrig belägger det hon påstår med forskning, utan förväntar sig att folk ska tro på henne bara för att hon är professor i sociologi.  Det visar sig även i denna propagandtär.  I hela programmet talas det om hur barn på gratissajter landar i de mest fruktansvärda scener med strypningar, våld och förnedring.  Dines säger om det barn får se att det är en kvinna och tre män, hon blir penetrerad oralt, vaginalt och analt. det fortsätter i all evighet, efter 20-30 minuter ejakulerar de samtidigt i hennes ansikte.  Hon är så slut att hon knappt kan röra sig men tvingas säga: ”Jag älskar det.”  Vidare säger hon: Sprutscenen har inom porren syftat på ejakulation någonstans på kvinnans överkropp.  Idag sker ejakulationen i ansiktet, framförallt i ögonen … den sexuella njutningen består av makt, eftersom mannen står över kvinnan och därför sprutar han i ansiktet  … Googla på porr, se en kvinna bli strypt och tre män ejakulera på henne tills hon inte kan öppna ögonen och säg sen till mig att det är att ta väl han om nästa generation.

Dines ger en fullständigt förljugen bild av gratisporren.  I mina bägge tidigare inlägg har hon gjort liknande påståenden och jag har genast prövat dem mot verkligheten och det visar sig att hon stått och ljugit rakt upp och ner.  Så jag gjorde en koll även denna gång.  För det första prövade jag om påståendet att alla scener är flera män mot en kvinna och resultatet för de första hundra filmerna på xvideos.com blev följande scener:

Par                                      55

ensam kvinna masturberar  12

fler män än kvinnor            10

fler kvinnor än män               7

lesbisk                                   7

kvinnor poserar                     5

par poserar                            2

När det gällde ”sprutet” i ansiktet och ögonen blev resultatet detta:

Inget sprut, totalt                53

därav i heterosex                21

i munnen                             11

vaginalt                                 9

ansikte                                  6 (varav en gång i ögonen)

utanpå vaginan                     6

över brösten                          5

utanpå stjärten                      5

över mans egen mage           4

Inget sex                               4

kvinnas mage                        1

analt                                      1

I fyra filmer fanns vad som kanske kan betecknas som våld, varav en var en Halloweenfilm där aktörerna var uppsminkade som Zombies, i en hade kvinnan rep runt handlederna och halsband runt halsen, i två var det regisserad BDSM i grupp, flera män och en kvinna.

Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att Gail Dines är en notorisk och fanatisk lögnare som använder sina lögner för att skrämma folk till att vara emot pornografi.  Intressant i sammanhanget är att den ende forskaren som får komma till tals, Ogi Ogas, på intet sätt vittnar om att män skulle eftersöka våldsporr.  I det forskningsprojekt som han deltagit i finner han att vi fick insikt i vad män och kvinnor går igång på.  Vi fann att dominans och underkastelse är ett genomgående tema hos alla, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.  Det finns i kärleksromaner och hårdporr.  Det är den enda sexuella preferens som lockar alla.  Mäns två vanligaste sökord:  analsex och sprutscener … Kvinnans uttryck under ejakulationen fungerar som en emotikon.  Hon kan vara glad, ledsen, rädd, arg.  Män föredrar olika känslostämningar.  D v s att det inte finns något kategoriskt som gäller ”alla män” och definitivt inget som pekar mot att män skulle söka våldsfilmer i stor skala.

Intressant nog så får Ogas inte säga något mer, för han kunde också ha berättat det som  Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies), som deltagit i samma forskningsprojekt, anger, nämligen att bland toppen av sökningar på PornHub en genre som, varnar jag er, kommer att störa många läsare: sex rörande våld mot kvinnor. Hela 25 procent av kvinnliga sökningar på hetero porr understryker plågandet och/eller förnedrandet av kvinnan ‒ ”plågsamt analt gråtande”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang, t ex.  Fem procent söker efter icke ömsesidig sex ‒ ”Våldtäkt” eller ”tvingad” sex ‒  även fast dessa videos är förbjudna på PornHub.  Och sökfrekvenser för alla dessa termer är åtminstone dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.  Om det är en genre av porr i vilken våld utövas mot en kvinna är min analys av data att den nästan alltid oproportionerligt attraherar kvinnor. (s 121).  Men propagandtären fokuserar totalt ensidigt på män för att smutskasta dem och inte låta någon skugga falla på kvinnan.  Visserligen finns en kvinnlig ”porrmissbrukare” med, och det enda viktiga hon säger vittnar om att många kvinnor tittar på porr.  Men utöver hennes fem inlägg nämns överhuvudtaget inte kvinnor och porr.  Hur trovärdig gör det Gail Dines?

Jag tänker inte kommentera de vittnande ”porrmissbrukarna” med annat än att de är väldigt subjektiva partsinlagor, att man inte balanserat det med att låta positiva porrnyttjare komma till tals och att det inte finns någon egentlig vetenskaplig grund för att porrmissbruk existerar.  De enda porrförespråkarna som får yttra sig är två f d aktörer (varav en också varit producent och regissör).  Mot dem ställer man två f d kvinnliga aktörer som inte säger att porren skadat dem, men att de numera far illa av att ha varit porraktriser.  Naturligtvis väljer man att inte intervjua någon porraktris som uppskattat sitt arbete, för syftet är enbart att svartmåla.  För att kunna göra det måste man exklusivt för porrindustrins del ifrågasätta vedertagna normer för avtal och överenskommelser.  Det som är en självklarhet inom t ex annan filmindustri blir här suspekt enbart för att det är i porrfilmsbranschen.  Brittni De La Mora, f d porrstjärna säger:  Jag avsade mig genom kontrakt rättigheterna till scenerna och filmerna jag spelade in.  De tjänar pengar på mig i all evighet.  Jag fick mina 1000 dollar, eller vad det var, och det var allt.  Exakt det som gäller i andra branscher med liknande kontrakt.  Den andra f d porrstjärnan, Crissy Moran, tillägger:  Jag lät ett företag sköta min webbsajt genom kontrakt.  De vägrar ta bort materialet så de tjänar fortfarande på mig.  Jag vill inte ha pengar, bara att de ska ta bort min sajt.  Jag vet att det är ett företag, men jag trodde de var mina vänner.  Ingen motiverar varför villkoren skulle vara annorlunda i denna affärsverksamhet än i annan, man bara utgår från att porrbranschen ska särbehandlas negativt.  Istället har lögnerskan Gail Dines förberett detta genom att säga:  Ingen tror att McDonald gör burgare för en bättre kulinarisk upplevelse.  De vill tjäna pengar med låga kostnader.  Varför förstår ingen att porrbranschens syfte är att maximera vinsterna?  Och senare säger hon att Matbranschen styr våra matvanor, modebranschen våra klädvanor.  Självklart styr sexindustrin våra sexvanor.  Annars vore det den enda industrin i världen utan kulturell påverkan.  Men varför skulle det inte vara legalt för porrbranschen att maximera vinster när det är det för alla andra affärsverksamheter?  Varför ska porrindustrin lastas för att De La Mora och Moran ångrar sig i efterhand?  Det lastar man inga andra för. 

Och varför är det okay att andra branscher har kulturell påverkan?  Självklart har porren påverkan på unga människor eftersom det är det enda forum där unga kan få förebilder och exempel, eftersom vi i vår kultur inte ger annan sexupplysning än anatomiska fakta.  Det är ett ytterligt fåtal vuxna som upplyser sina barn om olika sexuella akter eller låter dem se i praktiken hur det går till (för då skulle de fängslas), vilket man annars gjort genom människans historia i hundratals kulturer (och ursprungligen i alla).  Det blir uppenbart då den kristne grundaren av ”Fight the new drug”, Clay Olsen säger:  När jag var barn hade mina föräldrar ett ”blommor och bin”-samtal med mig.  De hade en serie med sex videoband som vi gick igenom ett och ett.  Jag var fullständigt skräckslagen inför det hela.  Det var otroligt genant.  Men det var en engångshändelse.  Tanken var att prata om det en gång, och sen vet barnet allt det behöver veta.  En förälder sa: ”När min son blir 16 ska vi ha samtalet.”  Snälla nån, de vet allt redan när de är tio.  Ja, de vet, men inte därför att vuxna talat med dem om ”blommor och bin” utan för att de pratat med kompisar som inte vet och (numera) för att de tittat på porr.  Intressant nog är vi en kultur som förväntar oss att unga ska kunna inträda i förhållanden och ha ett bra sexliv fast de är helt okunniga om hur man kan få ett bra sexliv.  Det är kyrkans gamla hållning, att sex är så fult att man ska inte prata om det.  Att abolitionisterna i propagandtären är inne på att det bara får utövas ”rätt” sex framgår av Gail Dines när hon berättar att hon frågar kvinnor när hon föreläser vad män vill ha.  Då ska vi förfäras av att de ‒ enligt hennes påstående ‒ vill komma i ansiktet, ha trekanter och analsex.  Hu så fruktansvärt.  Att många kvinnor går igång på det också skulle hon aldrig drömma om att nämna.

Den här propagandtären ser mer och mer ut som en modern moralinkvisition, som ska stämpla och stigmatisera ”fel” människor och kräva att alla följer dessa religiösa moralisters syn på världen och hur sex ska utövas.  Det understryks inte minst av vad ett av ”porrmissbrukarvittnena” (Josh Gilman) säger:  Man hör talas om kvinnor som säger: ”Du får hellre titta på porr och gå till prostituerade, för jag vill inte göra de sakerna du vill göra.”  Vi tror att det som visas i porren är normal sexualitet.  Det är samma syn som kyrkan förfäktade under medeltiden, att det var bättre att en hustru skickade sin man till en prostituerad om han ville utföra andra sexuella akter på henne än avlande samlag i missionärsställningen.  Vad dessa moralister och sexualförnekare inte förstår är att ett bra sexliv inte bara handlar om att man har rätten att säga nej, det handlar också om öppenhet mot varandra och att min ibland måste ge lite för att också få.  Man måste våga pröva!

Så förväntas vi nu skattefinansiera så undermålig och grovt vinklad propaganda som SVT sänder.  Jag har anmält programmet till granskningsnämnden, men denna bevakar inte att SVT följer sina regler, åtminstone inte då det gäller sexualpolitik, så därför kräver jag en oberoende nämnd, med enbart jurister, som tar över granskningsnämndens uppgifter.  Inga journalister eller politiskt tillsatta ska få sitta där!

Länkar till tidigare granskade program:  Här, här, här, här, här och här.

Publicerat

MARIA AHLIN ÄR EN TRADITIONELL MORALIST

Maria Ahlin, ordförande i ungdomsorganisationen Freethem, gick i Aftonbladet 2 september ut och anklagde dem som var emot ”filter” på nätet i frågan porr för att de ville ”tysta dem som kommit med förslaget”. Hon reflekterar då inte över att en sådan kommentar är en traditionell härskarmekanism som används för att tysta kritiker, nämligen smutskastning. Men sådan är legio bland moralister historien igenom och inte oväntad. Uttalar sig någon kritiskt så ska den misstänkliggöras, inte med argument – då dessa saknas – utan istället genom misstänkliggöring. Ahlin sällar sig nu till dessa.

Det fortsätter med fullständigt ogrundade insinuationer: ”Det första som slår mig är ju hur oerhört härligt det måste vara för porrindustrin i San Fernando Valley i Kalifornien att vuxna i Sverige tar deras fight.” Nästa steg i smutskastningskampanjen mot kritikerna alltså.   Som alltid så tas anklagelsen om att springa ”sexlobbyns” ärenden fram. Därefter dammas de fullständigt ogrundade påståendena av: ”50 års seriös forskning” påstås inte leda till ”härligt sex och relationer byggda på samtycke”, vilket påstående inte har någon som helst grund i forskningsvärlden. Det finns inga som helst vetenskapliga forskningar (och här) som tyder på att porren skulle förvränga individers uppfattningar om ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Och det här antyder vad Ahlin egentligen är ute efter.

Snart anknyter Ahlin direkt till kyrkans sortering av ”rätt” och ”fel” sex.   Likt andra självutnämnda ”räddare” av andra anser hon sig uppenbarligen sitta på den enda sanningen om vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Det här är allvarligt, för det lämnar inte utrymme för att acceptera att människor – både män och kvinnor – kan ha olika sexuella preferenser.   Nej, det är bara ”härlig sex” enligt moralistens bestämda uppfattning som är acceptabelt. Inte undra på att hon sedan kan dra på med nästa osanning, nämligen att ”[d]agens nätporr innehåller till största delen fysisk och verbal aggression.” Det är inget annat än kvlificerat skitsnack, om man inte – likt den medeltida kyrkan – endast betraktar vaginal sex inom äktenskapet eller ”relationer byggda som samtycke” som det enda ”härliga sexet”.   Det är ingenting annat än kvalificerad gammaldags moralindignation och vittnar om vad hon förmodligen är ute efter.   Att preferenserna dock är väldigt olika vittnar Seth Stephens Davidowitz, i boken ”Everybody lies”, om.   Bl a är det mer än dubbelt så många kvinnor som män, proportionellt sett, som eftersöker heterosexuell porr som innehåller våld, våldtäkt och förnedring av kvinnor. Eller, som han säger, så är det ett exeptionellt kvinnligt sökområde. När jag själv utförde forskning på nätet för en bok fann jag att det gick 1,5 kvinna på 1 man som var intresserade av incest. Preferenserna är alltså olika och Stephens Davidowitz säger, att det enda som är ”normalt” är att vi alla är ”perversa” på något vis. Att därför, som Ahlin gör, antyda att man ensam vet vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke” är – likt alla kvalificerade moralister – inget annat än hysande av moralhybris!

Så gör hon som abolitionister i alla tider har gjort. Hon hänvisar till kliniska exempel som om de är representativa för alla människor. Hon har ”suttit ner med hundratals ungdomar som berättat hur de utvecklat ett beroende.” Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns dem som har problem med detta, men sedan kan man alltid fråga sig om det är porren i sig som orsakar det, eller om porren är symptom på något. Men precis som när politiker, aktivister, abolitionistiska psykologer och andra moralister hänvisar till t ex sexarbetare som de träffat som mått dåligt så är det inte representativt för hela populationen.   Moralisterna älskar att vränga sig med osanningar och påhitt för att berättiga att världen i övrigt ska dansa efter deras pipa, så som t ex Gerda Christenson som bara kan slänga ur sig att det är en försvinnande liten minoritet som självvalt är i sexarbete. Det finns inte någon enda vetenskaplig undersökning i hela världen som visar att det skulle vara så (och om någon mot förmodan skulle komma dragandes med Melissa Farley så läs detta). Tvärtom, så visar flera undersökningar att det endast är sex procent internationellt som inte tagit steget själva (jmf slutkommentar).

Jag ska låta det vara osagt om Ahlin själv tror att hon hjälper någon genom att införa censur för alla. Det är möjligt att hon tror det. Men förfarandet är totalitärt, oavsett vilken typ av självutnämnda ”räddare” som använder metoden att tvinga alla att dansa efter deras pipa, om det så är nazister eller fascister som ska ”rädda” rasen eller ”fosterlandet”, eller moralister eller radikalfeminister som ska ”rädda” kvinnor, sexarbetare eller barn med samma metoder. Och metoderna är alltid smutskastning av dem som ifrågasätter och att man gör ogrundade och osanna påståenden (som kan gå så långt att man fejkar ”utvärderingar” i statlig regi eller släpper böcker som inte har någon enda vetenskaplig hänvisning) som ska ge sken av att det/de förbud man kräver är befogade.   Metoderna har framgångsrikt använts av sexualmoralisterna sedan kyrkan tog över på 300-talet i Rom och aldrig lett till att någon räddats. Bara att människor stigmatiserats, bränts på bål eller stötts ut (så som senast nya internationella undersökningar om sexköpslagen visat hur den drabbar sexarbetarna, t ex Amnestys rapport, en kanadensisk, en europeisk och en engelsk) och censurförbudet mot porr är inget undantag i det fallet, eftersom intresset för porr är nedärvt i människan (en s k evolutionär adaption).

För mig framstår dem som anser sig vara så rättfärdiga och allvetande att de har rätt att utnämna sig själva till ”räddare” och diktera vad andra ska göra som ett skrämmande hot mot demokratin. Att införa förbud och censur mot mänskligt beteende är bara, som den amerikanske sociologen Howard S Becker uttrycker det, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Det är att tillverka brottslingar för att stöta ut dem och därför djupt odemokratiskt och inhumant!

Slutkommentar:   Jmf att Steinfatt (2002) inte finner en enda av de över 4000 han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar sex procent, liksom Busza (2004). Boonchalaksi & Guest finner 13,5 procent på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men noll på massageinstituten. Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 procent (PRA 2008), Jenkins fann så låga nivåer att de inte ens diskuteras och Mai finner sex procent av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete, (Mai 2007). Samma procentantal kommer McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.

Publicerat

SVERIGE – VÄRLDENS STÖRSTA OMSKOLNINGSLÄGER

I Kina införde man 1957 ”omskolning genom arbete”.  Det var en åtgärd som utan rättegång kunde appliceras på människor som var ”fel”.  I väst – även i Sverige – så fördömdes detta som ett brott mot åsikts- och yttrandefriheten och ansågs oförenligt med det demokratiska systemet.  Därför är det makabert att Sverige som nation idag blivit världens största omskolningsläger där människor som är ”fel” ska rättas till.  Vad då ”omskolningsläger” kanske någon undrar, men omskolning är när några få ska lära andra det ”rätta” och korrigera hans/hennes/deras ”fel” beteende.  Sverige förefaller att ha blivit världsledande på det och den märkliga idén om ”normerande” lagar och regler har blivit en självklarhet.

I grunden är Sveriges system med ”omskolning” djupt odemokratiskt, genom att en liten minoritet utser sig själv till att vara så ”rätt” att de med hot om straff eller social uteslutning tar sig rätten att tvinga andra att bli ”rätt”.  Den moralistiska hybrisen i ”landet rätt” (Sverige) har blivit så stor att många människor idag är lika rädda som i diktaturernas Sovjetunionen och Nazityskland för att uttrycka vad de verkligen tycker.  Jag träffade en ung lärare nyligen som berättade att han/hon råkat säga till en kollega att han/hon inte ansåg att rättssäkerheten fick urholkas av kravet på att fler ska dömas för våldtäkt, utan att skyldiga ska dömas, men inte oskyldiga.  Efter det hade han/hon drabbats av oro.  Tänk om kollegan skulle berätta detta för andra på skolan, skulle han/hon då vara stämplad för all framtid och riskera att inte få några jobb?

Att verkligheten i skolvärlden fungerar på detta sätt vet jag av egen erfarenhet och min bild av merparten av lärarkåren är en bunt inskränkta medelklassmänniskor med föga kunskaper, men vilka ändå tror sig veta bäst.  Så jag blir inte förvånad över lärarens oro (tack och lov finns det dock undantag från den inskränkta majoriteten i lärarkåren).  Sverige är alltså ett land där det är lika förbjudet att tycka ”fel” som det någonsin varit i auktoritära diktaturer.  Det finns ett uppenbart åsiktsförtryck med en vilja att ”omskola” människor.  Och de främsta ”omskolarna” är riksdag och journalistkår – människor precis lika okunniga och självgoda som lärarkåren.

Ett tydligt exempel på ”omskolningslägret” Sverige är sexköpslagen.  Efter en lång kampanj av lögnaktig propaganda, förklädd i vetenskaplig dräkt, genomdrevs sexköpslagen därför att en liten medelklasselit i form av riksdagsledamöter, journalister och ”forskare” hade bestämt sig för att sexarbete var hemskt.  Lagen sägs vara ”normerande”.  D v s att den ska omskola människor till att anse exakt så som de självutnämnda ”rätta” tyckarna anser.  Men som all annan falsk utmålning av verkligheten kan bilden som de ”rätta” tyckarna har inte underhållas annat än med lögner och bedrägeri.  Därför gaddar de ”rätta” människorna ihop sig och levererar skräckpåstående efter skräckpåstående.  Så får vi ju t ex ständigt höra hur kvinnor tvingas in i sexarbete – men så sent som innevarande år visade en i en lång rad av undersökningar att tvånget är nästan icke existerande inom ”sexarbetesindustrin.”  I Nordirland har universitetet i Belfast – med anledning av att införa den svenska sexköpslagen i UK – gjort en omfattande undersökning av stadens sexarbetare.  Den visar att mindre än en procent tvingats in i sexarbete och att endast två procent av sexarbetarna är för införandet av sexköpslagen.

En annan studie kommer från Kanada.  Den trycker bl a på samhällets (d v s de ”rätta” tyckarnas) stigmatisering av sexarbetarna som ett huvudproblem:  ”between an overall experience of childhood disadvantage and sex work involvement, our preliminary findings also point to the contribution of punitive laws and regulations, stigmatizing public attitudes and institutionalized practices that make it difficult for sex workers and others involved in the sex industry to access protections and supports like other Canadians.”  Och den säger också: “Much of the vulnerability experienced by some sex workers has little or nothing to do with sex work.”  Båda de här undersökningarna visar också, att minderårigt sexarbete hör till ovanligheterna, att de flesta är infödda sexarbetare och att tvånget in i arbetet är minimalt.  Mot detta står de självutnämnda ”rätta” tyckarna, som i 99 fall av 100 struntar i att fråga sexarbetaren vad han/hon själv anser och önskar, men istället inför en ”normativ” lag för att omskola folket.  Istället presenterar de egna skräckfantasier om förfärligheten i sexarbetet som ”fakta” och gör undantaget till regel.

Ett annat sådant fenomen med ”omskolning” är ”genus”.  De ”rätta” tyckarna ska med lagar och regler tvinga människor att bli så som de ”rätta” tyckarna anser att människor borde vara.  Någon hänsyn till våra nedärvda, biologiska förutsättningar (se även översatta utdrag, här) får då inte tas, utan istället ska barnen tidigt – precis som i Hitler-jugend – läras vad som är det ”rätta” på genusdagis och i genuscertifierade skolor och offentliga miljöer.  Människor ska omskolas till att passa de makthavandes i medelklassdemokraturen Sverige åsikter om hur människor egentligen är.  I detta missionsarbete jobbar de två maktcentra vi har i landet – riksdagen och Södermalm – ihärdigt för att i all godhet hata, socialt utestänga och isolera dem som dristar sig att uttrycka ”fel” åsikter.  I detta självpåtagna, tunga arbete att radera ut evolutionen och istället skapa perfekta människor – precis som i Sovjetunionen och Nazityskland – skyr man nästan inga medel alls, och vetenskapen måste stå i det ”rättas” tjänst istället för att vara vetenskap.  Sålunda ska pengar bara ges till ”rätt” forskning (som t ex mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män – som är lika stort eller större – är däremot inte värt någon forskning) och beskrivningen av verkligheten måste tillrättaläggas för att passa de ”rätta” tyckarna istället för människorna.

Man kommer osökt att tänka på Brechts ord efter upproret i Berlin 1953:  ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk?”  Länge leve medelklassdemokraturen Sverige – ”landet rätt”!

Publicerat

SOMAR AL NAHER – EN TVÄTTÄKTA MORALENTREPRENÖR

På ledarsidan i Aftonbladet 27/11 2013 kräver Somar al Naher att svenskars sexköp utomlands ska förbjudas.  Eftersom jag av egen erfarenhet vet att Aftonbladet har den bestämda policyn att vägra att publicera ”fel” fakta inser jag att det inte skulle vara någon idé att sända in en polemiserande text dit.  Aftonbladet har tagit på sig rollen av att ”uppfostra” folk rätt och driva bedrägeriet kring sexarbete och trafficking in absurdum (t ex här).  Objektiv och saklig journalistik är inte välkommet i nämnda tidning.

Somar al Naher kliver in som en viktig länk i denna bedrägeripolicy, i avsikt att låta människor förstå att vi måste anpassa oss efter just hennes åsikt, och gör en del påståenden som utgår från att det skulle finnas någon sorts underförstådd självklarhet i att de är ”sanna”.  T ex skriver hon: ”Argumentationen för att förbjuda sexköp är i grunden djupt principiell. Om alla människor har samma värde ska ingen kunna köpas, eller säljas.”  En princip utgår från ett ställningstagande och det existerar verkligen principer som är universella och allmängiltiga.  Dessa principer utgår från evolutionär adaption, och existerar därför även hos våra artfränder, primaterna.  Men frågan om sexköps vara eller icke vara har ingenting med evolutionär adaption att göra, tvärtom är däremot sexhandel – d v s förmågan att kunna byta sex mot tillförsel i monetär eller annan form – en evolutionär adaption.  Denna sexhandel är också den absolut främsta överlevnadsmekanismen för primathonor alla kategorier, och många forskare anser att det är denna sexhandel som utplånat brunsttiderna hos primaterna.  De honor som kunde erbjuda sex i utbyte mot tillförsel överlevde och förde sina gener vidare, så drogs brunstperioderna ut längre och längre, till dess de slutligen försvann.

Somar al Nahers ”princip” vilar däremot enbart på en moralistisk grund.  Moralism är, till skillnad mot principer som är universella för att de vilar på evolutionära adaptioner, däremot kulturella konstruktioner och omfattas bara av dem som fått sig itutat en bestämd åsikt.  Synen att sexköp skulle vara förnedrande för kvinnan, eller att man ”köper någons kropp” vilar på samma grund som t ex idén om rasism eller synd.  Det är en ideologisk idé som utvecklats och förfäktas, och som alla idéer som strider mot evolutionär adaption måste den upprätthållas med falsarier, lögner och mörkanden av ”fel” fakta (Aftonbladet alltså).

Somar al Nahers påstående att man ”köper någons kropp” har t ex ingen som helst relevans.  Man köper nämligen en tjänst som involverar ens kropp på samma sätt som t ex städaren inte kan städa utan att placera sin kropp på den plats som ska städas, tunnelbaneföraren måste placera sin kropp i förarhytten eller direktören närvara med sin kropp på möten och inspektioner – eller ”journalisten” (citationstecknen för att jag tvekar om det finns journalister längre) ibland måste lyfta baken från stolen och bege sig till det den ska rapportera om.  Påståendet att man ”köper eller säljer en kropp” är alltså bara rent moralistiskt trams, som bara är relevant för dem som anser sig sitta på en särskild bestämd sorts sanning.

I och med det kommer vi in på vad som är det verkliga problemet med människor som Somar al Naher.  De anser sig nämligen vara uppfyllda av denna särskilt bestämda sanning, som ger dem rätt att bestämma hur andra människor måste agera.  Naturligtvis maskerar de det gärna i ”omsorgsslöjan”.  D v s att det skulle bero på ”omsorg” om människor som inte har kapaciteten att göra egna bedömningar eller ta vara på sig själva.  Inställningen är djupt patroniserande och odemokratisk och tävlar med nazisters och kommunisters föreställning om att just de var satta att leda världen rätt.  Liksom också nazister och kommunister måste man med näbbar och klor förvränga, förtiga och ignorera fakta och samtidigt producera falska ”fakta” som ska skrämma människor till att acceptera den åsikt som moralisten har.  Howard S Becker kallade dem ”moralentreprenörer”, d v s de som siktar på framgång genom moralism.  Somar al Naher profilerar sig som en tydlig moralentreprenör i sitt förfäktande att hennes åsikt ska vara tvingande för alla andra människor.

Låt oss ta några exempel på hur fakta måste förvrängas och falsifiseras för att kunna skrämma människor till underkastelse under de ”rättroendes” åsikter om sexköp:  Vi får ofta höra att kvinnor tvingas in i prostitution, och då refereras så gott som alltid till Melissa Farley.  Denna s k forskare är kraftfullt kritiserad på sin brist på vetenskaplighet, och för att hon låter sin forskning styras av ideologi.  Hon uppsöker nämligen f d prostituerade i sådana miljöer att de kan förväntas säga det hon vill höra.  D v s styrd eller ”ideologisk” s k forskning.  I motsats mot henne finns ett flertal internationella undersökningar som säger att 94 procent av sexarbetarna gör valet själva att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002 och Mai 2007) och i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).

Det påstås också att kvinnorna i arbetet vill lämna det, men den största(?) undersökningen av prostituerade som någonsin gjorts, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares intervjuer under tolv år av över 4000 barsexarbetare uppdagade inte en enda som blivit tvingad in i jobbet och 69 procent av dem tyckte de hade ett bra jobb (Steinfatt 2002 s 68f).  I Queensland i Australien uppgav ca 50 procent av de inomhusarbetande sexarbetarna (där ca 95 procent av denna yrkeskår) att deras arbete var ”en stor källa till tillfredsställelse” (Woodward & medförfattare 2004 s 39).  Det kan jämföras med att i USA 2009 endast 45 procent av de förvärvsarbetande var nöjda med sina jobb (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).

Vi får också höra att prostituerade utsätts för så mycket våld och hot, vilket kan sägas gälla gatuarbetarna (eftersom de är rättslösa – oavsett om sexarbetet eller -köpet är kriminaliserat – kan de inte ta skydd av polisen), men däremot inte de inomhusarbetande (minst 80 procent av alla sexarbetare).  Angående sexarbetarnas hälsotillstånd så visade en undersökning i Queensland 2003, att nivån på fysisk inte skilde det sig någonting mellan prostituerade och ”vanliga” människor. När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad. För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng (Woodward & medförfattare 2004 s 43f).  Alltså inga stora skillnader mellan de 95 procent av sexarbetarna som arbetade inomhus och genomsnittskvinnan, vilket knappast beror på kunder eller arbetet i sig, men däremot den stigmatiseraing av sexarbetaren som personer som Somar al Naher utsätter sexarbetarna för.  Däremot – vilket är ett känt faktum – så mår gatuarbetarna betydligt sämre.  Tilläggas kan också, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska som, eller friskare än, andra kvinnor.

Ett annat påhitt som människor som Somar al Naher (även om jag inte direkt anklagar henne för det) gärna sprider runt sig är den radikalfeministiska retoriken att männen köper sig ”makt” över kvinnorna.  Det är emellertid något som sexarbetarna själva alls inte håller med om.  I Jenkins undersökning av eskorter 2009 uppger endast 6,8 procent av kvinnorna att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling. Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen. I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella. 77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna. Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna. 56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan. Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid. Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna.  Även Chapkis (1997) och Sullivan (2004) understryker sexarbetarnas känsla av kontroll.

Låt oss så slutligen titta på en av de största myterna, den vilken alla stora medier vägrar att beröra fakta kring, nämligen den gigantiska sextraffickingen.  I ett senare blogginlägg ska jag gå igenom och analysera den svenska propagandafabriken Svt, genom uppdrag gransknings tillrättalagda ”granskning” av prostitutionen för några veckor sedan, men i väntan på det kan jag meddela att SAMTLIGA större svenska tidningar vägrat att ta in texter om sextraffickingens verkliga omfång men att de gärna slår upp påhittade siffror om ett gigantiskt omfång.  Det cirkulerar siffror på mellan 800.000 och 2,8 miljoner sextraffickerade i världen varje år, och i Sverige har polisen ”uppskattat” att det är 400-600 årligen.  I själva verket så visar nationell statistik världen över, att det maximala antalet är 3000 i hela världen varje år (domar i verkliga fall, se närmare här) och i Sverige har vi i genomsnitt 5,4 fall, varav tre enbart leder till domar för att sexarbetarna varit under 18 år – trots deklarerad frivillighet.  Det är ingen som ifrågasätter att verklig sextrafficking är ett fruktansvärt brott, men däremot så är det symptomatiskt att de ideologiska moralentreprenörerna, med de ”rätta” åsikterna, måste förvränga verkligheten och gigantiskt överdriva omfånget för att skrämma människor till att acceptera att just moralentreprenörerna ska bestämma hur andra ska utöva sin sexualitet – och då får ju absolut inte ömsesidiga transaktioner i sexhandelns form förekomma (liksom inte heller andra sexuella handlingar som äcklar dessa moralentreprenörer).  När någon enstaka gång verkliga fakta får tränga igenom, och blottlägger detta moralbedrägeri, så försvarar sig moralentreprenörerna med att ”det är för en god sak”.  D v s, att de anser sig ha monopol på vad som är gott och att de legitimerar den annars förkastade principen om att ”ändamålet helgar medlen” (som ju inte bara jesuiter förfäktade, utan även t ex nazister och kommunister).

Jag tycker det är synnerligen obehagligt med såväl individer som Somar al Naher som Aftonbladet och andra ”uppfostrande” medier, vilka utan att blinka anser sig sitta på en sådan obestridlig moralisk sanning att de har rätten att kräva att alla människor ska rätta sig efter dem.  Det blottar ett stort människoförakt och en oerhört patroniserande och auktoritär människosyn menar jag.  De anser sig så upphöjda och ”rätt” att de har rätten att ignorera och förvanska fakta och att utse sig till talespersoner för människor som de vägrar att ge en egen röst – sexarbetarna.  De inbillar sig verkligen, utifrån sina privilegierade positioner, att de vet bättre än de berörda själva gör och anser sig kunna omyndigförklara och tysta de röster som motsäger deras egen sanning.  Jag skäms över att vara människa när jag ställs inför sådana!

Till sist vill jag bara understryka, att vad Somar al Naher – och andra moralentreprenörer – ägnar sig åt är brottslingstillverkning.  Utifrån en personlig åsikt som inte har vare sig historisk eller global relevans, utan är en helt isolerad företeelse, anser de sig ha rätt att göra kriminella av personer som inte förbryter sig mot något annat än deras egen – och deras åsiktsfränders – åsikt.  Det skiljer sig på intet vis från religiös, nazistisk eller kommunistisk lagstiftning som kriminaliserar ”fel” beteenden eller åsikter.  Den amerikanske sociologen Howard S Becker (”Outsiders” 1963) formulerar det så, att det att kriminalisera nedärvda sexuella beteenden bara är att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Skillnaden mellan mig och Somar al Naher är, att jag aldrig skulle kräva att hon måste leva enligt mina åsikter om det stred mot hennes egna.  För mig är principen viktigare att människor har rätt till sitt eget val än principen att de måste leva efter min övertygelse.  Jag anser mig inte heller – till skillnad mot Somar al Naher – ha rätt att blanda mig i andras sexuella handlingar.  Med sin text insorterar hon sig med dem som under 1600 år ansåg sig ha rätten att straffa bögar för deras läggning – hon bara byter bögar mot sexköpare.

Naher bryter mot punkterna 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 10 under punkterna här ovan. Första gången postad december 2013.

Publicerat

CAMERON FÖRKROPPSLIGAR MORALISMEN

Man upphör aldrig att förvånas över hur stark, enfaldig och fanatisk moralismen är.  Men ibland blixtrar de till med så absurda drag att sir Winston Churchills ord genast dyker upp:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”.  Nu senast gäller det David Cameron i UK, som tänker införa blockering av internetpornografi som standard.  Naturligtvis påstår han att han ”inte håller detta tal för att jag vill moralisera eller skapa panik, men därför att jag som politiker och far djupt känner, att tiden för handling har kommit.  Detta handlar helt enkelt om hur vi skyddar barnen och deras oskuld.”

Vad säger det oss om våra s k ”demokratier”, när vissa personer anser sig så upphöjda att de har rätten att tvinga på alla andra sina idéer, när de anser sig vara innehavare av en sådan sanning att den inte kan ifrågasättas, så som Cameron gör i detta fall?  Tyvärr så vittnar det väl också om människors egen flathet, när de inte vågar stå upp och protestera mot övergreppen mot deras egen frihet, självbestämmande och myndighet.  Men självklart är det moraliserande som Cameron gör, han rent av förkroppsligar moralismen i detta just nu.  Det finns ingen som helst vetenskaplig grund för att porr skulle vara skadligt eller påverka människor till att bli brutala eller våldtäktsbenägna (se här och här) och redan president Johnsons kommission, som var färdig med sin rapport 1970, menade att ”empirisk forskning ägnad att klargöra frågan har inte funnit aktuella bevis för att exponering för rakt sexuellt material spelar en märkbar roll i orsakandet av avvikande eller kriminellt uppförande bland ungdomar eller vuxna.  Kommissionen kan inte komma fram till att exponering för erotiskt material är en faktor i orsakandet av sexbrott eller sexuellt avvikande.”  I själva verket kom kommissionen fram till att pornografi hade en sexupplysningseffekt som kunde vara gynnsam!

Vad gäller ”barns” skada av pornografi så är det ett faktum att det inte finns någon enda vetenskaplig undersökning på denna jord som kan styrka att sex i sig är skadligt för barn, om man inte plockar ut rent kliniska populationer där sex ändå aldrig är ensam orsak till att barnen mår dåligt (drygt 95 procent av alla barn som utsatts för övergrepp har ett mönster av kombination av olika former av övergrepp, som våld, negligering och psykiska kränkningar).  I vår kultur är det naturligtvis ingen bra grej att exponera barn för porr, inte minst p g a samhällets institutionaliserande fördömande, men ett obligatoriskt ”familjevänligt filter” finns det inget som helst behov av, eftersom det redan existerar en mängd sådana för de familjer som vill blockera porr för sina barn.  I detta fall handlar det alltså alls inte om att skydda några barn, utan enbart om att få en ny kontrollmekanism över människorna i samhället.  I och med att filtret ska vara standardutrustning, och man måste avsäga sig det, så kan man lista alla ”snuskpellar”.  Informationen kommer sedan att kunna användas av myndigheter och tidningar för att ifrågasätta, smutskasta och stöta ut individer – eller beröva dem vårdnaden om sina barn – och i denna strävan är man beredda att indirekt kriminalisera den stora majoriteten av sitt eget folk!  I Kinsey-rapporten 1948 fann man, att 93 procent av männen var sexualbrottslingar – eftersom så många någon gång brutit mot landets sexuallagar – men sedan följde en period på 60- och halva 70-talet då vi försökte att anpassa lagar och normer till verkligheten.  Nu är vi emellertid på väg tillbaka till medeltiden, med kraftigt moraliserande normer och lagar, som ska göra merparten av befolkningen till brottslingar igen, och staten ska övervaka folks sexualvanor lika effektivt som sedlighetspatrullerna i städerna och bikten gjorde det under samma tidsperiod.  I ljuset av detta är Bertold Brechts ord mer aktuella än någonsin:  ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk”.

David Cameron framstår som en djupt oanständig människa, och hans påstående om att detta skulle handla om att skydda barn är inget annat än humbug.  Men jag fruktar att våra egna okunniga hycklare i riksdagen snart ska följa efter.  Ett folk får de politiker de förtjänar då de inte har kurage att stå upp och säga ifrån.

En annan bloggare som skriver om detta är Motpol.

Först postat 2013.

Publicerat

MORALISTVANSINNET FORTSÄTTER

Egentligen hade jag tänkt skriva om spektaklet i Almedalen idag, men igår fick jag en länk som gjorde att jag bara måste skriva denna text.  Jag är ju en svuren fiende till moral, som alltid är kulturella konstruktioner ämnade att upphöja några på andras bekostnad (vilka man sedan kan smutskasta och förfölja, för att känna sig själv så duktig).  Jag föredrar vad som är ett anständigt uppträdande – och ett sådant är t ex att inte peka ut och förfölja individer moralistiskt utpekade.

Det är verkligen inte bara Sverige som har parlamentariska, lagstiftande församlingar som består av idel okunniga och moralistiska människor, vilka upphöjer sig själva till ensamma ”sanningsinnehavare” med rätt att via lagar och regler tvinga andra att följa deras åsikt.  Det är regel i många länder av samma intoleranta slag som Sverige och särskilt också i den stora moralistiska förebilden för det svenska parlamentet, USA.  När dessa politiker inför självgynnande idiotlagar så påstås det alltid att det är för att skydda dem som ”inte kan ta hand om sig själva”, som ”inte förstår sitt eget bästa” och som är tillräckligt svaga politiskt för att inte kunna göra sin röst hörd.  Det kan vara barn, sexarbetare (som i lagstiftarnas ögon är synonyma med barn), ungdomar, handikappade, pensionärer, arbetslösa, m fl, m fl (dock aldrig riksdagspolitiker eller journalister).  Ett särskilt vanligt fenomen är lagstiftningen kring sex.  Eftersom sex, och särskilt då ”fel” sex, i grunden för politikerna är något skamligt och fult så måste man skydda dem som tror de kan utöva ”fel” sex mot sig själva.  Samhället måste helt enkelt vara med i sovrummet och se att inte två eller flera människor förbryter sig mot ”det rätta”.

Ett alldeles färskt fall, men definitivt inte ovanligt, är fallet med Sidney Myers i South Carolina, USA.  Det är i mycket ett parallellfall till det i Gävle, som jag skrev om för ett tag sedan, och det är precis lika okunniga lagstiftare som lagt grunden för det som dem vi har i Sverige.  Till skillnad mot Gävlefallet så förbröt sig inte den 20-årige Sidney mot lovlighetsåldern.  Tjejen han dejtade var 16-år, vilket är lovlighetsåldern i South Carolina, så däri begick han inget brott, men hans (och hennes) misstag var att de tyckte det var roligt att göra film av sina ”hedersstunder” på hans mobil.  Det är nämligen så, precis som i Sverige, att film på en sexuell handling med någon under 18 år automatiskt är ”barnporr” – oavsett om det är frivilligt (som i detta fall) eller inte.  Det skulle inte ens skilja om det var den som är under 18 som hemligen filmade akten med den äldre, det blir automatiskt den som är äldre som ”åker dit”.

Sidney hade på intet sätt lagt ut filmen offentligt eller så, vilket möjligen då hade kunnat tolkas som uppsåt till barnpornografibrott, nej han och tjejen gjorde misstaget att vilja vara tillsammans (och de var det med hennes moders medgivande) även fast hon egentligen skulle gå till skolan.  Handlingen som Sidney då utförde vittnar kanske inte om att det är världens smartaste kille vi talar om, men dumhet i sig är inte straffbart, det är vad man gör av den.  Och Sidney ringde på sin mobil och bombhotade tjejens skola två gånger, vilket innebar att hon kunde stanna hemma.  Ja, ni förstår själva vad som hände, telefonen spårades, polisen la beslag på den och upptäckte filmerna med ”barnporr”.  Sidney riskerade nu tio års fängelse för att ha utfört ömsesidiga sexuella handlingar med en tjej som varit med på att filma dem.  Visst låter det vettigt, eller hur?  T o m domaren insåg dock det absurda i situationen och krympte straffet till 18 månaders fängelse (visst är det en rimlig påföljd för ömsesidigt sex, eller hur?), trots att åklagaren deklarerat att ”säkerheten för South Carolinas medborgare i offentliga byggnader kompromissas inte med.  USA:s åklagarämbete kommer aggressivt åtala dem som hotar våra medborgare – särskilt skolbarn – oavsett hur illa sedda hoten är.  Därtill ska detta fall göra det klart att innehav av särskilda mobiltelefonbilder av minderåriga är en väldigt dålig idé som kommer att placera en i fängelse”.  En sann humanist eller en rabiat moralist?  Enligt min mening det senare.

Sidney Myers kommer resten av sitt liv att ha stämpeln ”sexförbrytare” på sig, vilket kommer att försvåra alla hans försök till utbildningar och arbete på vägen.  Visst är det väl tur, att vi i Sverige och USA har så ”goda” moralistiska lagstiftare att de stort bidrar till att föröda människors liv?  Och turligt nog har de inte infört sådana enkla skrivningar, som man t ex har i Nederländerna, att om ömsesidighet gäller så kan man låta bli att döma ned till 12 års ålder.  Men man måste ju betänka hur de har hjälpt tjejen som förmodligen var kär i Sidney, som gillade att ha sex med honom och som knappast ville göra honom illa.  Nu kan hon ju gå och vara tacksam mot myndigheterna som bidrog till att hon var med och orsakade Sidneys olycka.

Heja våra (och USA:s) moralistiska lagstiftare!  De skapar gladeligen mängder av offer för att kunna påstå att de räddat ett dito – allt i ”rättfärdighetens” namn.  De har moral, men ingen som helst anständighet.

Tidigast postat 2013.