Publicerat

SKA SVENSK REGERINGSPOLITIK BASERA SIG PÅ FASCISTISK IDEOLOGI?

Jag råkade titta på en video med Cassie Jaye, där hon berättar hur hon bemötts av feminister, aktivister och media sedan hon via sin dokumentär ”The red pill” bytte sida och tog avstånd från radikalfeminismen. Vi är några som fått smaka på denna typ av reaktioner, vilka följer som ett brev på posten om man ifrågasätter ideologiskt beslutade ”sanningar” – särskilt om man kan visa att dessa påstådda ”sanningar” i själva verket är osanningar. Då riskerar man att drabbas av ett osminkat hat, stigmatisering, ignorering och smutskastning från de ”rättrogna”. Särskilt problematiskt är det när medierna domineras av sådana ”rättrogna” journalister, vilka selekterar bort, censurerar, förtiger och förvränger fakta – som nämnda video, liksom denna, visar för Australiens del. I Sverige är det betydligt värre än i Australien, eftersom inte någon enda svensk TV-kanal vill visa ”fel” domumentärer, som t ex ”The red pill”, ”Don’t shout too loud” eller ”Hjernevask”.   Istället ska vi matas med propaganda som ska inskärpa hur människor måste tycka för att få vara del av samhället – i åsiktskorridorens trängsel (här, här, här, här, här, här, här, här). Jay Levy beskriver fenomenet i sin undersökning av sexköpslagens verkningar och kallar det för mönster för tystande.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” aktivisterna, politikerna och journalisterna verkar i sin självförverkligande gärning. Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.
2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.
3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.
4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.
5) Skapa ”bevis” genom citeringar.
6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.
7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

D v s rent fascistiska metoder som idag genomsyrar akademisk, politisk och journalistisk värld i Sverige!

Det här agerandet leder även till ett upphöjande av Semmelweisreflexen till ett fullständigt normriktigt beteende.   Personligen har jag studerat sexual- och moralhistoria ingående, liksom hundratals undersökningar om bl a prostitution och trafficking, och producerat två omfattande böcker i ämnena. Men när jag motsäger individer i deras föreställningar, som t ex att faktiskt 94 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i arbetet, att inomhussexarbetare (minst 80 procent av alla sexarbetare) mentalt mår lika bra som genomsnittskvinnan och att sextrafficking är ett s k ”nollbrott” (mindre än ett fall på 100.000 invånare världen över) sparkar de genast bakut och vägrar att tro detta, anförandes alla möjliga konstiga undanflykter. Då inträder ett fenomen som aldrig skulle gälla icke kontroversiell och oomstridd kunskap. Om jag t ex diskuterar fysik med en fysiker har jag, p g a mina dåliga kunskaper i detta ämne, ingen anledning att annat än försiktigt ifrågasätta eller undra – samtidigt som jag måste vara ödmjuk, eftersom jag vet att jag inte kan ämnet. Men när det handlar om mitt specialämne så tror sig varje människa jag pratar med – trots att de aldrig studerat annat än grovt vinklade tidningsartiklar och propagandtärer i ämnet – att de vet precis hur det ligger till.  Även fast de i andra sammanhang kan ifrågasätta tidningar och TV.   Ett tydligt exempel på detta beteende har jag givit i ett tidigare inlägg, då två ungdomar, en miljöpartist och en socialdemokrat, utan något som helst underlag, och fast jag satt vid datorn och slog upp de undersökningar jag hänvisade till (Bl a en av BRÅ som säger att det är högst osannolikt med mörkertal när det gäller sextrafficking [s 21]). Jag gav dem ett år på sig att finna vetenskapliga undersökningar som stöttade deras övertygelse, men träffade bara den ene (miljöpartisten) efter ett år och frågade då om denne nu hittat sådana.   Till svar fick jag ett generat skratt.

Orsaken till denna Semmelweisreflex är i första hand att människor inte vill erkänna för sig själva att de dels har för dålig kunskap och dels inte vill vidgå att de blivit grundlurade av ”samhället”. D v s av den vänsterfascistiska radikalfeminismen. Speciellt gäller det många i den ”välutbildade” medelklassen, vilka p g a utbildning i ett eller ett par ämnen tror sig om att kunna omfatta alla ämnen. Som jag visat i tidigare inlägg (här, här) så uppfyller radikalfeminismen kriterierna för fascism till fullo – vilket också kommunismen gör. Men den senare riktningen lämnas på något sätt oantastad av stora grupper av journalist- och politikerkåren (av vilka ju en hel del sympatiserar med denna ideologi) och därför, menar jag, måste vi börja inse att radikalfeminismen är vänsterfascistisk och bör benämnas sådan. Något som borde gälla även andra aktionsgrupper till vänster.   De ska inte komma undan med att vara ”socialister” eller ”marxister” när de är fascister på vänsterskalan. Vi bör också tala om för de ”demokratiska” politiker från andra partier, vilka förfäktar dessa radikalfeministiska idéer (som t ex Birgitta Olsson), att de agerar vänsterfascistiskt.

Jag behöver inte orda om hur repressiv radikalfeminismen är för flertalet av läsarna här. För att bara ta ett exempel rekommenderar jag det här Youtube-klippet, vilket tydligt visar på hur man i sann fascistisk anda strävar efter att göra män till en grupp som inte ska ha samma rättigheter och möjligheter som kvinnor. Jag är verkligen ingen vän av SD, men jag förstår inte hur man kan påstå att det partiet skulle vara mer fascistiskt än t ex F! Eller V. Dessa har sin bakgrund i kommunism och marxism, som uppfyller alla kriterier för fascism genom sin historia och vilka, genom att agera för att upphöja radikalfeminismen som en tvingande idé för alla, visar de att de inte lämnat denna väg.

Det skrämmande är att denna vänsterfascism ligger till grund för Svensk officiell politik: Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi (regeringsdokument Skr2002/2003:140, jmf också Pelle Billing). I rent ideologisk anda, fullständigt ounderbyggt av vetenskap, ska alltså samhället formas efter en liten vänsterfascistisk grupps åsikter, med grund i de ideologiska konstruktionerna ”könsmaktsordning” och att kön är ”en social konstruktion”. För att inte tala om könskvotering i lagform, som ju faktiskt är en direkt könsdiskriminerande lag, enbart riktande sig mot män!

Redan 1975 skrev antropologen Susan Carol Rogers (American Ethnologist, Vol. 2, No. 4, Sex Roles in Cross-Cultural Perspective (Nov., 1975), s 727-756.), apropå den senare påhittade ”könsmaktsordningen”, att [a]ntagandet om universell manlig dominans, som kommer från epistemologiska felaktigheter i antropologin, visar sig lögnaktigt utfrån bevis att kvinnor utövar ansenlig makt inom kontextet bondehushållet och gemenskapen. Den uppenbara motsatsen mellan officiella ståndpunkter kring manlig dominans och verklighetens kvinnliga makt kan lösas och förklaras av en modell som starkt kan sträckas ut till andra typer av förindustriella samhällen. Slutsatsen blir att transformeringen av manlig dominans från myt till verklighet genom industrialiseringsprocessen kort sagt är utforskad.  Men ändå ska en ideologiskt helt ovetenskaplig idé, genom tvingande lagstiftning och officiell politik, drabba oss.

Jag har inget att invända mot att människor har sina åsikter och övertygelser, men lika lite som kristen, muslimsk, höger- eller vänsterfascistisk ideologi ska få tvingas på människor, lika lite ska radikalfeministisk sådan få ligga till grund för tvingande och diskriminerande lagstiftning!  Jag ser faktiskt inte stor skillnad mot hur man agerade i Tyskland på 30-talet, när man lät ideologiska idéer peka ut vissa ”raser” som biologiskt mindervärdiga, eller i Sovjet, där ”borgarklassen” alltigenom stämplades som ”folkets fiende”. Skillnaden är att man ännu inte börjat att utrota de ”avvikande”. Men förföljer dem gör man, som ovan nämnda video visar och många kan vittna om. Även om de inte döms juridiskt så stöts de ut och stigmatiseras – precis som t ex judarna råkade ut för i Tyskland innan utrotningen sattes igång. Ska verkligen svensk regeringspolitik basera sig på fascistisk ideologi?

Publicerat

VARFÖR SLÖSAS RESURSER PÅ LÅTSASBROTT ISTÄLLET FÖR PÅ VERKLIGA?

Igår (20/9-17) rapporterades på Rapport och Aktuellt om hur Östberga i Stockholm var ett utsatt område, där gängen tagit över och människor inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott.  Jag tänker inte orda om vad det är som skapat situationen, mer än att de ansvariga politikerna – i alla fall av denna typ av utsatta områden – fullständigt brustit i ansvar och kompetens.  Men jag måste också i detta sammanhang fråga mig varför vi i detta land varje år lägger tio miljoner kronor på polisiär verksamhet för låtsasbrott istället för att satsa dem på verklig brottslighet?

Det låtsasbrott jag i första hand talar om är sexköp.  Hela agendan bygger på en fascistoid radikalfeministisk tolkning av sexköp som kränkande och skadligt för den kvinnliga sexsäljaren – dock inte mot män och/eller transsexuella som säljer sex, märkligt nog bara mot kvinnor.  I denna agenda måste man falsifiera, både vad gäller sexköp (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här), porr (här och här) och trafficking (här och här).

Sex är en ekonomisk resurs som i miljontals år på olika sätt sålts av kvinnor och män för att överleva eller förbättra levnadsvillkoren för dem som säljer det.  Beteendet är vad man kallar för en ”evolutionär adaption”, d v s ett genetiskt nedärvt beteende som lika lite går att via lagar eller kultur eliminera som t ex homosexualitet.  Själva idén om att det också är kränkande och/eller förnedrande är uteslutande en kulturell konstruktion och på intet vis en universell övertygelse, som t ex motståndet mot våld, tvång, stöld, bedrägeri och förräderi är.  Motståndet mot dessa fenomen omfattas av alla kulturer, globalt över hela mänsklighetens historia, medan motståndet mot sexhandel är ett religiöst skapat motstånd som borde vara totalt främmande för en feministisk rörelse.  En sådan borde istället värna om välbefinnandet för de kvinnor (och män och transsexuella) som väljer att sälja sex, men istället är man ute efter att i praktiken straffa sexarbetarna för deras radikalfeministiskt ideologiskt totalt felaktiga uppförande.

Den amerikanske sociologen Howard S Becker skrev 1963 boken ”Outsiders” om människor i utanförskap, av olika anledningar utstötta av det ”normriktiga” (politiskt korrekta) samhället, och han säger, att det att kriminalisera beteenden som är naturliga är ”att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende”.  Och det är precis vad det handlar om i fallet sexköpslagen.  Ytterst, ytterst sällan kan de sexköpare som infångas – och man tar ju bara sådana som köper sex av kvinnor – lastas för någon verklig typ av kriminellt beteende.  Tvärtom vidgår även svenska myndigheter att sexköparna är ”som vanliga män”.  Det betyder att det är ett låtsasbrott – eller som det tyska ordspråket säger, ”falska lagar mognar snart till riktiga brott”.  Vad Howard S Becker också mycket insiktsfullt säger är, att ”måttet på perversion ligger inte i en handling i sig, utan i den värdering som vi lägger i handlingen”.  Som ett bra parallellexempel kan tas homosexualitet.  När kyrkan bestämde att det skulle vara en pervers handling på 300-talet blev det en sådan ända fram till 1979, då vi plötsligt beslutade att det inte skulle vara en pervers handling.  En hel rad av exempel kan andras på sådana kulturella konstruktioner av sexuella handlingar som beslutats vara perversa.  Bara för att ta ytterligare ett så är det oralsex.  Det var fortfarande på 1950-talet förbjudet i lag i de flesta amerikanska delstater men idag ligger t o m de fascistiska feministerna lågt i att angripa oralsex, åtminstone om det är cunnilingus.  Men fellatio är naturligtvis förnedrande för en kvinna enligt dem.

Man kunde ju tro att vi i vår ”upplysta” tid inte skulle ägna oss åt denna typ av kulturella stigmatiseringar av genetiskt inplanterade beteenden, men det är vi alltså inte.  En fascistoid ideologi, som radikalfeminismen är (och jag undantar verkligen vettiga, traditionella feminister, som tar avstånd från tokerierna, från detta), kan alltså med falsarier, bedrägeri och lögner – precis som religion, kommunister och nazister tidigare – få oss att acceptera att man stämplar annars laglydiga individer som brottslingar och lägger tio miljoner om året på detta låtsasbrott enbart för att tillfredsställa en ideologisk ståndpunkt.  Något som drar bort resurser från verklig brottsbekämpning.  Det gäller även fast dessa tio miljoner även läggs på bekämpning av trafficking, vilket brott – när det sällsynt nog förekommer (tio miljoner kronor resulterar i genomsnitt i 2,5 hittade verkliga offer i vårt land och världen över är det endast 0,48 fall på 100.000 invånare) – borde kunna skötas av vanlig polisiär brottsbekämpning.  Men det är väl ett betyg på hur vettiga och ansvarskännande politiker och journalister vi har, vilka hellre försöker plocka billiga poäng på ideologi än på att bekämpa verklig brottslighet!

Och vad gäller vår ”upplysta” tid.  Varje generation under människans historia har ansett sig vara mest upplyst – vilket kallas för ”chronoscentrering” – och varje generation har följts av senare generationer, vilka skakat på huvudet åt de dumheter de tidigare generationerna utfört.  Sexköpslagen kommer avgjort vara ett sådant fall och de som genomdrev denna djupt diskriminerande och stigmatiserande lag kommer nån gång i efterhand att få stå med hundhuvudet.  Men det är inte till hjälp för dem – sexarbetare och sexköpare – som drabbas av den idag.  Inte heller är det till hjälp för de verkliga brottsoffer i vårt samhälle som inte får hjälp för att resurser istället läggs på låtsasbrott.

Jag vill i detta sammanhang också påminna om att Amnesty International i en rapport 2016 gör ner sexköpslagens verkningar i Norge – vilket även måste sägas gälla för Sverige, se nedan – och rekommenderar avkriminalisering av sexhandeln, eftersom sexköpslagen våldför sig på mänskliga rättigheter.  En annan rapport, från Kanada 2014, visar att sexköpslagen tvingat de gatubaserade sexarbetarna att arbeta längre arbetspass för att få kunder, att de tvingats till mindre säkerhet för att få kunder och efter lagens införande att våldet mot dem ökade.  Man skriver:  Tvärtemot målet med kriminaliseringen av kunder visar våra studier att detta anslag har begränsade eller inga effekter på att begränsa gatubaserat sexarbete och att det inte reducerade förekomsten av sexarbetar-relaterat våld.  Våra analyser tillhandahåller starka empiriska exempel på sexarbetares upplevda erfarenheter indikerandes att den fortsatta kriminaliseringen och policyn gentemot kunder, även fast sexarbetare inte längre är mål för polisen, avgjort påverkade sexarbetare i att förhandla deras villkor, hälsa och säkerhet.”  De finner inga som helst positiva verkningar av lagen.  En tredje rapport, från 2015, är engelsk och gör ner den svenska sexköpslagen, och vilken även den konstaterar att lagen förgriper sig på mänskliga rättigheter (kan läsas som referat här).

Det finns alltså inte någon vetenskaplig utredning (och den svenska s k ”utvärderingen” eller Melissa Farley är ljusår från att vara vetenskapliga) som visar annat än att sexköpslagen är skadlig, implementerad som den är på rent fascistoida radikalfeministiska (och religiösa) grunder.  Sexköp, liksom sexarbete i andra länder, är låtsasbrott som drar resurser från verklig brottsbekämpning.  Avkriminalisera sexköp och lägg resurserna på verkliga brott!

Publicerat

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

Publicerat

DEN POLITISKT KORREKTA ELITEN ÄR TRUMP’S OCH SD’S BÄSTA VALARBETARE

Nu börjar den värsta chocken efter Trumps valseger lägga sig och t o m i svenska medier kan man ana ett drag av undran över hur det kunde bli så.  Däremot saknas i stort sett självkritiken eller realistisk analys hos den elit som verkligen orsakat detta, nämligen journalister, aktivister och politiker.

Jag ska här lufta några funderingar kring detta.  Analys vill jag inte kalla det, även om vissa drag kanske kan vara analytiska.  Jag menar inte heller att det inte finns andra faktorer som spelar in, men det jag berör menar jag är de viktigaste.  Det skiljer sig naturligtvis mellan Sverige och USA i viss mån, men mina funderingar rör företrädesvis det förstnämnda landet.

Om vi skärskådar varför sådana som Trump och SD (och ett antal exempel i diverse europeiska stater) kan nå fram till så många människor så menar jag, att det grundläggande skälet är elitens förakt för den ”vanliga” människan.  Det finns ett mycket markant drag av att ”de som vet bättre” (journalister, aktivister och politiker) inte anser sig behöva lyssna på ”vanligt” folk, utan istället ser som sin uppgift att ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”.  Det blir ett avstånd mellan ”vanliga” människor och eliten, som bl a manifesteras i den låga tilltro som människor i gemen har till den senare.  Eftersom dock denna anser sig veta bättre än ”vanligt” folk så är det naturligtvis folk som har fel.  Eliten är ofelbar och gör egna (världsfrånvända) analyser som ska bortförklara det låga förtroendet och legitimera densammas ”rättfärdighet”.  Ett stort problem i detta är att eliten då låter ändamålet helga medlen, bl a i form av förvrängning och förtigande av fakta som är motstridiga.  Endast elitens åsikter är gångbara – d v s politiskt korrekta.  Åsiktskorridoren är ett faktum!

Det nyss beskrivna mönstret är något som de flesta känner till, men självklart inte eliten.  Denna lever i en annan verklighet där det är helt ok att t ex ljuga öppet för att rättfärdiga det politiskt korrekta och hitta urskuldande förklaringar till att andra är ”fel”.  Elitmänniskor studsar när de hör Trump ogenerat stå och slänga ur sig lögn efter lögn, och journalisterna skriver långa texter om det.  Att politiker som t ex Birgitta Olsson, som var ”ankare” under valvakan vid det amerikanska valet, kan stå och ljuga lika öppet som Trump är däremot ingen intresserad av och samma journalister som förfäras över Trumps lögner är angelägna om att tysta ned att Birgitta Olsson ljuger lika öppet.  Oavsett om Olsson själv tror på sina lögner eller inte så kommer man inte ifrån att det är lögner.  Men Olsson har någonting som Trump än så länge saknar.  Hon har en del kvasi-vetenskapliga artiklar och ounderbyggda ”rapporter” bakom sig som påstår att hennes lögner är sanna. 

Inom en snar framtid kan förmodligen även Trump falla tillbaka på samma typ av kvasi-fakta som han låter tjänstevilliga personer producera.  I Sverige göds producerandet av kvasi-fakta av att endast det som eliten anser bör premieras får anslag (som t ex genus och forskning kring våld mot kvinnor) och att de som riskerar att komma med ”fel” slutsatser ställs utan medel.  Det här har urarmat vårt land i form av t ex en kulturpolitik som i alla avseenden måste vara politiskt korrekt.  Ett tecken på denna urarmning kan man t ex skönja i tillsättningen av ny chef för Gotlands museum; en chef som ”brinner för mångfald- och genusfrågor”.  Politisk korrekthet blir viktigare än historisk vetenskaplighet.  Det farligaste med den väg dagens elit använder sig av för att rättfärdiga sig själva – skamstämpling av dem med ”fel” åsikter, faktaförvrängning, vetenskapsurarmning m m – är att den nya elit som riskerar att ta över, i form av Trump, SD och andra – har fått legalitet för att använda samma metoder.

Publicerat

PATRIARKATETS BRASA OCH MADELEINE SCHANTZ

I dagens (17 mars 2016) PeKtro (Metro) ondgör sig Madeleine Schantz (Fp – jag gillar inte falsk marknadsföring och Fp är inga liberaler) över ”extremfeministerna”.  Hon tror att det är något med ordet som är ”skrämmande” och påstår att feminina ord är ovanliga i en positiv mening (men definierar inte vad det är som totalt objektivt avgör det) och lägger en stor del av skulden på ”genustroll” och ”extremister med för mycket fritid”.  Hon menar att feminismen som ideologi inte är något negativt, men att extremfeministerna ”häller bensin på patriarkatets eld”, vilket innebär att ”feminismen får ett hårdare arbete när det kommer till att uppnå jämställdhet och att förgöra alla typer av diskriminering”.  Så tror hon att extremfeministerna göder ”fördomar” om feministerna.

Det kan tyckas som om Madeleine Schantz är en ”sansad” feminist.  Jag menar, jag som icke feminist, men jämställdist, kan naturligtvis inte invända mot att Schantz vänder sig mot extremfeministerna.  Men det är inte dessa feminismens ”Josefina Goebbels” som är problemet.  Det är i grunden sådana som textförfattaren, vilken själv uppvisar den där okunskapen hon tillskriver dem som inte har fattat feminismens storhet.  Vad hon uppenbarligen inte förstått är att det inte finns ”en feminism”, det finns en hel rad, precis som det fanns olika sekter inom vänstern på 1960- och 1970-talen.  Oförmågan att se detta är i o f s inte det största problemet.  Det största problemet är att hon, och de flesta andra ”sansade” feminister, använder samma terminologi, samma förvrängda ”fakta” och samma floskler som ”Josefina Goebbels”.  Schantz gör det själv när hon t ex skriver om att feminismen måste ”krossa patriarkatet”.  Hon utgår från att det finns någon sorts objektiv definition av ”patriarkatet” som något manligt, av män uppburet – vilket det definitivt inte gör.  Det är en synnerligen luddig term för en mångfasetterad företeelse, vilken hon inte minst själv bär upp genom att tro sig kunna peka med pekpinnar om vad som är rätt eller fel (eller för den delen klättra i karriären inom det ”patriarkaliska” systemet).  Hon bär upp ”patriarkatet” genom att helt utelämna alla faktorer (och forskning) som visar på kvinnlig aggressivitet, egoism och beräknande förgörande av andra och fokuserar istället på sådant som ensidigt ska peka ut mannen som den onde.  Som t ex när hon påstår att 98 procent av alla som misstänks för sexbrott är män, istället för att ta upp att två tredjedelar av dem som begår övergrepp – av olika slag – mot barn är kvinnor.  Genom att använda samma terminologi så legitimerar Schantz, och andra ”sansade” feminister, ”Josefina Goebbels”.  Det ger den senare en legitimitet, eftersom de ”sansade” inte uppvisar någon vilja till sansad betraktelse genom att i praktiken peka ut ”det manliga” som problemet – istället för att se den mänskliga dimensionen. 

Världen byggs av både män och kvinnor – bättre och sämre bland bägge könen – och verkligheten är inte sådan som Schantz och ”Josefina Goebbels” vill tro, att kvinnor är goda och män onda.  Det är en föreställning som uppstår först under 1700-talet.  Det finns dessutom starka skäl för att anklaga ”feminismen” för att ha skapat dagens hatarsamhälle.  Med den uppdelande terminologi på män som onda och kvinnor som goda – som Schantz uppenbarligen omfattar – så blir man inte trovärdig det minsta hos dem som har verklig kunskap, och som baserar sig på vetenskaplig forskning i sin strävan att skapa jämställdhet.  Skillnaden mellan mig och Madeleine Schantz – som jag förstår det – är att hon vill skapa ”jämställdhet” genom att legitimera en terminologi som är fylld av aggressivitet mot mannen, medan jag vill skapa jämställdhet genom att se de problem som finns som mänskliga.  Man kan inte vara en ”sansad” feminist samtidigt som man uppmuntrar extremfeministernas tankar och terminologier.  Och inte blir man mer trovärdig om man tillhör Fp – som ju vill styra över hur föräldrar ska ta ut sin föräldraledighet, i sann övertygelse om att veta vad som är ”bäst för alla” (så som ensanningsideologier genom hela historien gjort).  Liberalt är det inte!

Inte heller blir man trovärdig när man skriver på den sida som grovt dragit ner ordet debatt i propagandaträsket och vars redaktör tycks leva i någon sorts fantasivärld, där debatt är liktydigt med att enkom publicera normriktiga och politiskt korrekta texter.  Ditt anslag, Madeleine Schantz, kan kanske ha ett gott uppsåt, men du (eller någon annan av din ”sansade” sort) vinner inga jämställdister eller sansade människor över på din sida så länge du förfäktar mannen som världens problem, för det finns ingen som helst vetenskaplig forskning, eller empirisk erfarenhet, som kan understödja att kvinnan är ”bättre” än mannen.  Vi är lika goda kålsupare i bägge könen – på olika sätt.  Vi är människor!

Publicerat

MODET ATT PÅPEKA VERKLIGHETEN

I ett samhälle finns det några modiga människor och en mängd medlöpare till den för tillfället gällande ”rätta” normen – illustrerandes Churchills ack så sanna ord; ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare.”  Till den förra kategorin hör dock Tommy Sandström, som i Uppsala lagt fram en uppsats i specialpedagogik, med titeln ”Den svenska staten och pojkarnas misslyckande i skolan undersökt utifrån ett relationellt perspektiv.”

Syftet med arbetet är ”att ta reda på vilka åtgärder som den svenska statsmakten vidtagit för att komma till rätta med pojkarnas svaga prestationer i skolan.”  Resultatet är emellertid synnerligen beklämmande.  Som författaren skriver så visar undersökningen ”att den svenska staten visat ett tämligen svalt intresse för att komma till rätt med pojkarnas skolsvårigheter. Endast en  riksdagsmotion i ämnet har under åren 2004 – 2014 skrivits utifrån ett relationellt perspektiv för att söka förbättra pojkarnas möjligheter att lyckas i skolan.”  Denna enda riksdagsmotion lades fram av Miljöpartiet 2005 och röstades ner av en – utom Miljöpartiet – enig riksdag.  Inte heller de undersökningar (SOU 2010:51, SOU 2010:52 samt slutbetänkandet SOU 2010:99) som berört frågan har lett till konkreta propositioner från regeringen vad gäller förändringar i skolans arbetssätt eller organisation visavi pojkarna.  Det finns ett uppenbart ointresse från svensk riksdag och svenska regeringar att bry sig om pojkarna i skolan.  Detta trots att SOU 2010:52 (av hjärnforskaren Martin Ingvar) konstaterar att könsstereotypa beteenden har sitt ursprung ”i både arv och miljö.”  D v s att också biologiska skillnader spelar in i detta.

Istället, visar Sandström, har den övergripande statsfeminismens feminisering av skolan varit den enda ”metoden” för att komma ”tillrätta” med problemen.  En feminisering som istället direkt har försvårat för pojkarna!  Ett exempel som författaren tar upp är projektet ”Genus och ämnesdidaktik”, vilket bl a tillämpades på den omskrivna Frejaskolan i Gnesta, med stort uppslagen text i DN, under rubriken ”När mansrollerna ifrågasätts så höjer pojkarna sina betyg”.  Sandström visar tydligt att detta var en (omedveten?) bluff.  Han skriver: ”Ännu mera förvånad blir man av en mera detaljerad studie av Frejaskolans meritvärden för året 2013 när projektet avslutades. Pojkarna har inte höjt sina meritvärden under projektet utan tvärtom sänkt dem med nästan 15 meritpoäng om man jämför med tidigvarande år. Dessutom ligger pojkarna lång efter riksgenomsnittet på 202 poäng. Flickorna har också sänkt sina meritvärden, dock mindre än pojkarna; men flickorna ligger långt under riksgenomsnittet på 224 meritpoäng.”  Så tilllägger han: ”Slutsatsen blir att det är svårt att förändra elevers beteenden och könsroller utifrån statliga feministiska normer.”  Men i det ”jämställda” landet Sverige behöver inte riksdag och regering göra något åt att man skapat en skola där pojkarna halkar efter, man skyller nämligen detta på pojkarna själva, för de har en ”antipluggkultur” (SOU 2014:6).  I slutdiskussionen skriver Sandström, utifrån svenska statens s k ”åtgärder”: ”Det är pojkarnas normsyn som ska förändras. Om bara pojkarnas jämställda tänkande utvecklas kan de komma ikapp flickornas övertag i skolan. Hur den här typen av ovetenskapliga resonemang fått fotfäste i Sverige kan bara förklaras av ideologiska vanföreställningar.”

I slutdiskussionen konstateras, med rätta, att statsfeminismen förhindrar att pojkarnas problem i skolan tas upp och att inga vetenskapliga bevis finns för genusordningens existens.  ”Den anses finnas a priori på samma sätt som Kant ansåg att Guds existens var given utan att den behövde bevisas.”  Och så ställer författaren frågan om hur rimligt det är att pojkars misslyckande skulle bero på bristande jämställdhet i skolan, när Sverige som ett av världens mest jämställda länder befinner sig i OECD-mätningarnas botten.  Men den frågan anser sig inte det genuskorrekta politiska etablissemanget behöva bry sig om.

Det här är en angelägen uppsats och det krävs mod för att skriva den i dagens åsiktsstyrda Sverige – landet där det är en belastning att berätta sanningar.  Uppsatsens största ”problem” är väl dock att den ytterligare kommer att bevisa, att svensk riksdag och regering tillhör den kategori av människor som Churchill uttalar sig om, enligt citatet ovan.  D v s dumma, fega medlöpare som bara bryr sig om sitt eget bästa.

Publicerat

JAN BJÖRKLUND GER SVÄLVGODHETEN ETT ANSIKTE

I dagens (22/1-15) Metro gör Johan Norberg en tankvärd reflektion kring den svenska skolpolitiken.  På ett tydligt sätt illustreras hur svenska politiker – med Jan Björklund i spetsen – inte bryr sig om skola, elever, lärare eller undervisning, utan hur det istället handlar om personlig prestige.  Som Norberg visar så trampar man på i sin egen självgodhet och -intresse utan att bry sig om att man lägger ökande arbetsbörda på den redan överansträngda lärarkåren.  Det är svenska politiker i ett nötskal!

Trots att det är den svenska riksdagen som – blocköverskridande – kör den svenska skolan i botten så är naturligtvis ingen beredd att ta ansvar för det.  Istället menar man, att metoderna för att ”räta upp” skolan ska vara att köra den ännu mer i botten.  Tydligtvis bekänner man sig till talesättet ”ont skall med ont fördrivas”.  Att det inte fungerar har ingen betydelse, det gäller bara att i sitt eget intresse framstå som handlingskraftig.

Men situationen i skolan idag är inte bara arbetsam.  Det är också en påtaglig riskmiljö i det att läroplanens fina beskrivningar om att lära ut ett ”kritiskt tänkande” bara är kosmetika.  Som lärare gäller det hela tiden att balansera på det politiskt korrekta och helt följa den rådande samhällsnormen för vad som är rätt.  Att t ex ge eleverna i uppgift att kritiskt betrakta nuvarande konsensus kring ”växthuseffekten” balanserar på gränsen till det tillåtna.  Otänkbart är att uppmuntra eleverna till att kritiskt betrakta invandringspolitiken, sexköpslagen (överhuvudtaget sexualia är tabu – annat än sexualupplysning via anatomiska planscher och PK-RFSU som kommer och säger ”rätt” saker), genus, feminism och/eller att svenskar i kraft av att vara en moralistisk stormakt vet bäst.  Gör man det så riskerar man att pariastämplas och få många års studier bortkastade – eftersom man sedan inte får jobb.

Hur normstyrd vår svenska skola är visar detta exempel:  Jag var i ett sammanhang och pratade för blivande lärare om normer och dessas påverkan i samhället (som forskare i sexualia har jag nämligen stor insikt i ämnet).  Jag ställde dem på prov med att fråga hur många av dem som skulle våga läsa en mellanstadietext som beskrev den sexuella verkligheten ifråga synen på barn under vikingatiden.  Inte någon enda skulle ha vågat göra det, eftersom de är så styrda av dagens norm.

En annan överhängande fara som (manlig) lärare är att stämplas som ”olämplig” i umgänget med kvinnliga elever.  En lärare som jag talade med berättade att han ofta pratade uppmuntrande med en tjej som var ganska svag i ämnet, för att peppa henne.  Problemet var bara, att han bland de kvinnliga eleverna på skolan (högstadiet) betraktades som den ”snyggaste” manlige läraren.  En dag kom biträdande rektorn och ville tala med honom.  Dennä berättade att eleven kommit och bett att läraren skulle bli ombedd sluta att prata med henne ”så mycket”.  De andra tjejerna i klassen hade nämligen börjat reta henne för att läraren var ”kär” i henne.  Man kan föreställa sig vad som hänt i ett värre anmälningsscenario av någon avundsjuk elev.  I ett sådant läge skulle förmodligen lärarkarriären vara över – trots avsaknad av saklig grund.  Och detta är faktorer som tillkommer utöver den orimliga arbetsbelastningen.

En annan lärare jag talade med arbetade på en friskola, där man hade särskilt upplagd undervisning, utan lärobok, som innebar att lärarna själva ska utforma undervisningsgrunden.  Förutom det merarbete som detta innebar krävdes också en ständig avvägning till läroplanen och att materialet utformades i enlighet med betygskriterierna där.  Förutom att det omintetgör mycket av egna initiativ från lärarens sida (särskilt kritiska sådana) så ökar det på en redan stor arbetsbelastning med omdömen, rättningar, utvecklingssamtal, betygssättning, m m.

Och då har jag inte ens berört den genusskola som gjort en lärdomsunderklass av killarna.

Men hur kan då den svenska skolan ha gått en så katastrofal utveckling till mötes?  Ja, egentligen tror jag inte att grundproblemet ligger hos politikerna.  Dessa är i sin självgynnande strävan ute efter att följa de vindar som blåser (d v s, de är ärkeopportunister).  Är det för tillfället rätt att lyssna till vad ”vanligt” folk säger gör man det, är det företagarna gör man det, är det ideologiska strömningar som växer sig starka så gör man det.  Politikern är helt enkelt ute efter att göra det som gynnar henne/honom mest.

De största bovarna i sammanhanget är snarare journalistkår och (radikal)feminism.  I denna kombination av den moderna journalistkårens nya självpåtagna position av ”folkuppfostrare” – samtidigt som de kastat sitt ifrågasättande uppdrag åt sidan – med (radikal)feminismens anspråk på att, likt vilken religion som helst, sitta inne med lösningarna på ALLA problem (genus, könskvotering och feministisk politik är det goda, patriarkat och män är onda) har blivit förödande för vetenskap, skola, samhälle, tolerans och acceptans av avvikelse från normen.  Det hjälper sedan inte heller att man gjort tidigare normförkastade fenomen, som t ex hbtq, till ny norm, för det har samtidigt inneburit en ökning av den blinda inbillningen av att allt som normen säger är rätt – och journalisternas uthängningar av dem som avviker mot normen har direkt gjort att hatsamhället har eskalerat.

Till skillnad mot många andra ”förståsigpåare” tror jag inte rasismen är ett lika stort hot mot demokratin och toleransen som journalistkår och (radikal)feminism.  Rasismen är snarare ett symptom på, och en följd av de självgoda samhällsmedborgarnas upphöjande av sig till ofelbara och perfekta – och därmed innehavandes rätten att förkasta alla som inte är lika ”rätt”.  Men Jan Björklund ger ett ansikte till dessa självgoda samhällsmedborgare och ett parti som har en sådan partiledare, och dessutom en sådan tänkt efterträdare som de har (Birgitta Ohlsson), borde egentligen självdö på nolltid.  Särskilt som de hycklar liberalism och samtidigt applåderar t ex FRA- och sexköpslagen (vilket i o f s alla riksdagspartierna också gör).

Skolans förfall är en konsekvens av hela samhällets förfall och jag förutspår personligen demokratins snara (i ett historiskt perspektiv) sammanbrott.  Det kan gå lika fort som i Tyskland på 30-talet.  Vi är redan en bra bit på vägen.

Publicerat

REINFELDT VITSAR TILL DET PÅ ETT JULPARTY

Fredrik Reinfeldt har dragit en massa vitsar i årets jultal.  Jag känner mig lite lockad att i samma anda kalla honom ”Fritzi”, för att skämta till det, så som han själv gör.  Men hans vitsar är inte särskilt roliga.  De är bara patetiska!  Så jag lägger Fritzi åt sidan.  Det känns däremot inte särskilt förtroendeingivande att Reinfeldt måste ta utgångspunkt i fiction för att beskriva ”verkligheten” i sextraffickingen (Roslund & Hellström) och som vanligt måste det värsta exemplet man kan finna vara en ”spegling” av ”verkligheten”.  Och att prata om att människor ska ha frihet att forma sina liv samtidigt som man omyndigförklarar sexarbetare som själva valt yrket hur vitsigt är det?  Man bara skakar på huvudet åt sådana skämt. 

Sedan ljuger antingen Reinfeldt eller polisen.  Det finns inte något fall med en 13-åring i svenskt rättsväsende.  Och själv måste jag också vara traffickerad.  Jag har nämligen en skuld till banken för köp av lägenhet.  (Reinfeldt skämtar indirekt om att kvinnor som lånat pengar för att komma hit och sexarbeta inte ska behöva betala tillbaka sin skuld).  Men Reinfeldt ska få ett erkännande.  Han är en hyfsad skådespelare – men verkligen ingen lysande komiker – även om det manus som skapats för honom bara är ett hopkok av myter, hyckleri och trams.

”Hur stort är då människohandel- eller traffickingproblemet” frågar Reinfeldt och drar till med en guesstimate i storvitsarklassen från UNODC.  140.000 säljer sex (och är alltså traffickingoffer) i Europa påstår han obekymrad om att det inte har det minsta med verkligheten att göra (I UNODC:s rapport 2008 kunde man inte finna mer än två-tre tusen fall enligt domstolsstatistiken, och t o m BRÅ anser att det är otroligt att det kan existera mörkertal för ett brott som sextrafficking, BRÅ 2011:18 s 21).  När man använder ”guesstimates” kan man påstå vad som helst för att jaga upp skräcken och strunta i verklighet och vetenskap.  Så följer naturligtvis myten om miljardindustrin (som professor Ann Jordan redan dödat).  Men det bekymrar inte Sveriges statsminister/-komiker.  Han kan stå och dra vitsar rakt ut ändå (även om det är oklart om han vet att det är en vits).

Sedan drar han upp svenska polisens gamla guesstimate om 400-600 kvinnor.  I det sammanhanget kunde det ju ha varit på sin plats att han påpekat hur usel den svenska polisen är, som inte löser mer än en hundradel av dessa påstådda fall.  Klart som fan att de inte är säkra på siffrorna eftersom det är ren fantasi.  Det måste väl ändå betecknas som det största ”understatement” som förekommer i talet.  Intressant också hur han indirekt menar att man måste få ”rumänskorna” att säga saker som den politiskt korrekte Reinfeldt vill höra från dem (”vi måste få flickorna att erkänna”).

Ja, han är en riktig ”valsare” den är Reinfeldt.  Kul kille som drar vitsar på julpartyt.  Sverige har lägre efterfrågan på sexköp än i andra länder tack vare sexköpslagen vitsar han till det.  Inget fel på fantasin där inte!  Men varför vägrar han träffa personer som är kritiska till sexköpslagen?  Har han något emot Fredrik Federley, så att han aldrig träffar honom, eftersom alla han träffar är överens om att sexköpslagen är bra?  Ska en svensk statsminister, även om han drar vitsar på ett julparty, verkligen sortera bort dem som inte delar hans åsikter?

Konceptet ”nu ska jag visa mig som en empatisk person som ömmar för individer” (även om de knappast existerar) är ju ganska typiskt för de som politiskt känner sig hotade.  Det kostar inget att sprida dessa konstruerade och påhittade ”empatiska” påståenden, eftersom man ändå inte måste betala för det.  Kan man vända opinionen genom att dra vitsar kan det vara värt priset.  Fredrik Reinfeldt är inget undantag. Första gången postad december 2013.