I ett antal texter i DN påstås att”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, och man hänvisar bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson. I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.
Ovetenskap, förvrängningar och falska påståenden går som en röd tråd genom moralismens fördömande av porr (och är lika kulturellt konstruerat som t ex ”sexmissbruk”), ända sedan kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till idag. Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan. Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket. Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister. Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antikt porr som bevarats från resten av det romerska imperiet. Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.
Emellertid är vårt intresse för porr i allra högsta grad ”naturligt” och motviljan mot den är lika mycket en kulturell konstruktion baserad på sexualmoralism som motståndet mot ”avvikelser”. Som alltid är det värt att åberopa sociologen Howard S Becker (boken ”Outsiders” 1963), vilken konstaterar, att måttet på ”perversitet” i en handling (eller fenomen) inte beror på handlingen (eller fenomenet) i sig, utan enbart på den värdering vi lägger i den (det). Det är därför som tidigare ”perversiteter” – som t ex oralsex, homosexualitet och utomäktenskapliga barn – kan bli till ”normaliteter” när vi ändrar värderingarna. Eller tidigare ”normaliteter” – som t ex sexköp och pedofili – plötsligt kan bli ”perversiteter” när vi ändrar värderingarna åt andra hållet. Hur kulturellt betingat värderingarna av porr är ses tydligt av hur synen på den förändrades när kyrkan fördömde den. Plötsligt blev den något förkastligt, från att istället tidigare ha varit något önskvärt.
Ett försök vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004, understryker också att intresset för porr är en evolutionär adaption. Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.
Liksom all annan sexualmoralism så måste den om porren underhållas av lögner, överdrifter, ignorerande av ”fel” fakta, m m. För det första måste man fråga sig hur adekvat åsikten om den förfärliga porren är, när fakta visar att en stor majoritet av människorna är förbrukare av den? Här har vi samma mönster som i all annan sexualmoralism, att de förbudsivrande fördömarna upphöjer sig till så mycket mer ”rätt” än den stora majoriteten – samtidigt som de tycker att majoriteten är skyldiga att anpassa sig efter den ”rätta” synen på detta (som just moralisterna innehar). Och trycket från denna ”rättroende” minoritet blir, tack vare medier, politiker och journalistkår, så starkt, att även porrkonsumenterna måste låtsas som om de inte är porrkonsumenter. Timur Kuran beskriver fenomenet ”Private truths, Public lies”, hur ”preferensförfalskning” skapar kollektiva beslut, styr strukturella förändringar, vidmakthåller social stabilitet, mörkar mänskligt kunnande och döljer politiska möjligheter. För det är ju uppenbart att folk hycklar, eftersom porr ändå konsumeras så mycket.
Emellertid är de direkta lögnaktiga påståendena det som tyngst belastar dem som kämpar mot porren. Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld. Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls. Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty). Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra. Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av abolitionister.
Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga. Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis. I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten. Vår nuvarande porrintoleranta diskurs är alltså ett tecken på ett allt mer intolerant samhälle!
Den slående skillnaden mellan den lilla gruppen antiporrmoralister och den stora gruppen porrkonsumenter är, att den sistnämnda i allmänhet inte försöker tvinga den förstnämnda att konsumera porr, under det att den förstnämnda däremot försöker tvinga på sina värderingar på den sistnämnda, med metoder som är högst tveksamma. Det är ett synnerligen oanständigt beteende av moralisterna, som bryter mot punkterna 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9 och 10 ovan. Första gången postad maj 2013.