Publicerat

FRÅGAN SOM VISAR VARFÖR JAG INTE ÄR FEMINIST

I Metro finns den s k ”Viralgranskaren” Jack Werner.  Jag ska inte opponera mot utgångsidén, att en tidning granskar tokigheter som förekommer på nätet, utan istället fokusera på uppdraget.  Min första impuls till denna text var måndagen 20 oktober, då Werner gick ut med varför han är ”feminist”.  Jag har absolut inget emot att han ser sig själv som feminist (men man undrar ju vilken sorts feminist han är), men däremot att han går ut med det på ett forum som ”Viralgranskaren”.  Han kopplar det indirekt till det s k ”Gamergate” med en vanlig journalistisk ensidig referens, till hot mot dem som kritiserar kvinnoroller i dataspel, och nämner särskilt Anita Sarkesiaan.

Nu är jag inte särskilt insatt i ”Gamergate”, eftersom jag är totalt ointresserad av spel, men så mycket har jag förstått, att det verkligen inte bara är de som kritiserar kvinnorollen i spel som utsätts för förföljelse och hot.  Det gäller också dem som kritiserar ”genusperspektiven”.  Det förefaller som om journalister idag i stort sett (enstaka, sällsynta undantag finns) är i total avsaknad av att rapportera objektivt, utan istället tror de sig ha en ”mission” att leda människor ”rätt”.  Det gäller t ex när Maria Sveland drar igång en kampanj mot ”män som hatar kvinnor på Internet”, när man diskuterar relationsvåld eller mobbing.  Texterna som prånglas ut måste med absolut nödvändighet vara politiskt korrekta och blint dualistiska.  Det står mellan gott och ont, vitt och svart, och den för stunden rådande konsensus är alltid det goda.  Näthatet är bara män mot kvinnor, det är bara män som slår och bara killar som mobbar.  Man undrar var på vägen dessa ”journalisters” (egentligen är det kränkande mot det ursprungliga begreppet att kalla dagens propagandaskribenter för journalister) förmåga till att kritiskt granska ”konsensus” försvinner?  Är det på journalisthögskolan, före denna, eller på de politiskt korrekta vänster-/MP-präglade redaktionerna?  Är det i parken på Söder (kliniskt befriat från icke konsensus människor och fattiga invandrare) under barnledigheten, eller över ölen på den trendiga kvarterskrogen?

Jag vet inte, jag vet bara att ensidighet av det slag som Jack Werner och andra uppvisar i kontroversiella frågor i mina ögon berövar dem all trovärdighet.  Det gör att man automatiskt frågar sig:  ”Vad är det han utelämnar som inte får rapporteras om?”  Verkligheten – oavsett om det gäller ”Gamergate”, relationsvåld, mobbing eller hatare på nätet – är att det inte kan knytas till ”fel” grupp av människor.  Det finns lika mycket hos ”rätt” grupp av människor.  Men eftersom ”rätt” grupp – som t ex journalistkåren – alltid sitter vid köttgrytorna så har de egenintresse av att ignorera de egna hatarna och dissidenterna.  Men, som en anhängare av Gamergate uttycker det;  ”Genom en snöbollseffekt av desinformation, och ideologisk/känslomässig störning på bägge sidor sjunker frågan snabbt ner i ett träsk, lockandes troll, extremister och opportunister som helt onödigt rör om i kontroversgrytan.”  Och väldigt mycket av desinformationen står medierna/journalistkåren för med sin ensidiga rapportering!

Jack Werner tror alltså uppenbarligen att han har ett ansvar för att styra människor ”rätt”, i det att han på ”Viralgranskaren” måste motivera varför han är ”feminist”.  Vad har hans personliga uppfattning att göra med att han ska granska tokigheter på Internet? Vill han tala om för oss att vi inte ska lita på hans rapportering därför att han låter sin övertygelse styra honom istället för traditionella publicistiska ideal?

Jag har absolut inget emot att Jack Werner anser sig vara feminist, men däremot att han blandar ihop det med sitt uppdrag.  Det har ingenting med hans okunnighet i andra frågor att göra (som t ex posten om sexualiserade julleksaker i samma nummer – julen är ursprungligen inte ett firande av Jesus födelse, utan en fruktbarhetsfest centrerad kring sex) men däremot att han bör hålla det borta från sin uppgift som ”Viralgranskare.”  Feminist kan han vara i andra sammanhang och i andra forum, men saluför han det som ”Viralgranskare” säger han indirekt: ”ni kan inte lita på mitt omdöme”.

”Konsensusvärlden,” som omvärver Jack Werner, antyds också i ett reportage torsdagen 30 oktober då ”Viralgranskaren” berättar för oss att Stefan Löfven inte vill beskatta sex.  Naturligtvis är det inget fel på rapporteringen i själva texten.  Det är satir det handlar om, men det som stämmer till eftertanke är med den självklarhet som människor idag kan tro att detta är på allvar – vilket också uppenbarligen är självklart för Werner.  Jag är övertygad om, att ingen (eller åtminstone väldigt få) i mitten av 1970-talet hade trott att en rubrik av detta slag kunde vara sann.  Att många gör det idag är ett tydligt tecken på vart vi är på väg.  Sexualpuritanismen – som ju drivs av religiösa och (radikal)feminister tillsammans (t ex här och här) – gör idag att människor finner det inom rimlighetens gräns att en skatt på sex faktiskt skulle kunna föreslås av en svensk regering.  Jag hade gärna sett en reflektion kring detta – just därför att en riktig journalist ska kunna ställa en sådan fråga, och ifrågasätta konsensussamhället – men någon sådan är knappast att förvänta av en feminist med en mission att leda människor rätt.

Avslutningsvis ska jag presentera ”frågan” som gör att jag inte är ”feminist” (vilken naturligtvis inte skulle platsa i ”Nätkolumnen” hos ”Viralgranskaren”).  Jack Werner redovisar i och för sig flera frågor, men landar till slut i en: ”Är jag någonsin rädd för att bli våldtagen?”  Jag skulle kunna anföra ett antal frågor jag med, men landar i den motsvarande; ”är jag rädd för att om jag misshandlas av en kvinna så skulle jag bli ignorerad?”  Svaret är otvetydigt ja!  I det ”feministiska” samhälle vi har skapat har ingenting gjorts åt det faktum att minst lika många män misshandlas av sina kvinnor i förhållanden som tvärtom.  Frågan lyftes redan 1976, i och med Strauss och Gelles’ första stora amerikanska undersökning, och ända sedan dess har ”feministerna” gjort allt för att mörka detta faktum och bara fokusera på ”mäns våld mot kvinnor”.  I ett ”feministiskt” samhälle kan jag uppenbarligen inte förvänta mig rättssäkerhet som man.  Därför är jag inte feminist, för jag är absolut motståndare till att någon ska diskrimineras i rättsväsende eller annorstädes p g a sitt kön.  Jag tror inte på det ”feministiska” samhälle vi har skapat, där bara ”rätt” fakta – som hos Viralgranskaren” – ska få presenteras, där ”fel” människor (som opponerar mot konsensus) ska hängas ut och dömas utan rättegång och dom, där man ska gynnas p g a sitt kön istället för sin kompetens, där man ideologiskt avvisar mäns och kvinnors under miljontals år evolutionärt nedärvda biologiska skillnader, eller där staten tror sig ha det högsta ansvaret för människors privatliv.

Och, ja det finns fog för att oroa sig för att bli misshandlad av en kvinna.  Jag har själv bevittnat det och har flera vänner som råkat ut för det.  F ö kan jag till Jack Werner och andra rekommendera ”Slagen man” av Camilla Palmberg och Heidi Wasén.  Den publicerades för 11 år sedan men ändå sopas det fortfarande medvetet under mattan av ”feminister.”

Publicerat

RADIKALFEMINISTER VILL INTE HA JÄMSTÄLLDHET, DE VILL HA JÄMLIKHET

Ibland blandas begreppen ”jämställdhet” och ”jämlikhet” ihop, som om det vore samma sak.  Men jag vill starkt opponera mot en sådan tolkning, för själv förespråkar jag jämställdhet, men inte jämlikhet.  Att radikalfeminister istället förespråkar jämlikhet – även om de kanske inte säger det öppet – är däremot för mig ett faktum.

Det finns ett klassiskt citat av den engelska 1800-talsprostitutionsabolitionisten Josephine Butler.  ”om jag vore en prostituerad skulle jag gråta varje dag”.  I hela sin falska omsorg inkapslar det det som de ”goda” radikalfeministerna utgår ifrån.  D v s att de själva är ett mått på hur alla ”egentligen” tänker, tycker och är.  I detta tänkande är det en fullkomlig avsaknad av tolerans och acceptans av olikhet och mångfald, utan istället utgår man från egocentrisk empati, som är allt annat än empati.  Det här är något som också genomsyrar mycket av genus-”vetenskapen”.  Själva idén om att vi – förutom snopp och snoppa – skulle vara helt lika och bara åtskiljas av ”miljöpåverkan” är indirekt en hybrisspäckad föreställning om att man själv är förebilden för alla andra i hela världen.  Det finns alltså föga i genusforskning som uppmuntrar till mångfald och acceptans av olikhet.  Därför blir det så groteskt när t ex F! påstår sig vara för sådana ”honnörsord”.

Liksom dagens ”goda” radikalfeminister så måste Josephine Butler, när verkligheten inte supporterade vad hon krävde skulle gälla prostitutionen, ta till falsarier och lögnaktiga påståenden.  Hon påstod t ex att ”små barn, engelska flickor från tio till 14 års ålder, har stulits, kidnappats, förråtts, förts bort från engelska landsbygdsbyar.” Fångna i belgiska bordeller ”är närvaron av dessa barn okänt för vanliga besökare; det är hemligt känt endast av de rika män som kan betala stora summor för offrandet av dessa oskyldiga”(vilket skulle förklara varför inga personer kunde finna dem på bordellerna).  Sentida forskning har kunnat konstatera, att hela denna 1800-talsdiskurs (precis som vår nutida) inte hade något som helst underlag i verkligheten (se t ex Irwin, och för vår tid t ex myten om den gigantiska sextraffickingen).  På samma sätt måste man idag använda sig av falsarier om t ex ”mäns våld mot kvinnor” och avsikten är att skrämma människor till att acceptera ”jämlikhet” – d v s de tongivande radikalfeministernas position som förebild och norm för hela mänskligheten.

Jämställdhet, uppfattar jag det som, handlar om att vi ska ha samma legala och formella möjligheter, oavsett om du är man eller kvinna, rik eller fattig.  Verkligheten är nu inte sådan att alla skulle göra samma val, ha samma förutsättningar eller vara lika, därför gör vi olika val – vilket vi någonstans får acceptera.  Men när man börjar kräva lagstiftning, applicerar skam och aktivt driver skrämselkampanjer för att likrikta människor – som radikalfeminismen i F!, FP, S, V m fl gör – så har man lämnat toleransens och mångfaldsacceptansens område.  Då har man i sann hybris satt sig själv högst på rankinglistan och i sann totalitär anda sällat sig till de föregångare som ville likrikta t ex proletariatet, rasen, tron, sexualiteten m m.

Publicerat

KÖNSKVOTERING FÖRDUMMAR SAMHÄLLET

I torsdag rapporterades det i Metro, att nu ska Schlagerfestivalen könskvoteras.  På tio år är det bara tre av 25 låtskrivare som har vunnit som varit kvinnor.  Konsensus- och PK-Sverige går i taket av indignation och sätter upp målet; 50 % kvinnliga låtskrivare.  Att Christer Björkman, som jag annars känner som en klok och sansad person, instämmer får man ha förståelse för.  Som boss måste man instämma i det ”rätta” för att kunna fortsätta att göra sitt jobb.  Och visst har han lyckats bra med Schlagerfestivalen – sett ur det perspektiv som de kan ha som är intresserade av den.

Men denna kvotering är ett praktexempel på idiotin med kvotering, för den åsidosätter fullständigt kvalitetsperspektivet!  När man säger något sådant går naturligtvis ett antal rabiata (radikal)feministideologer i taket och utropar att ”det finns kvinnor som gör lika bra musik/sånger som män”!  Och det har de rätt i.  Problemet är bara, att historien visar oss att många fler män än kvinnor gör bra musik/sånger – vilket också avspeglas i statistiken på låtskrivare i schlagerfestivalen.

Om jag förstått saken rätt så har principen fram till nu varit, att bidragen ska avhöras anonymt.  Först sedan en sång tagits ut till att få tävla så ska sångskrivare och artister avslöjas.  Nu är jag inte helt säker på att denna princip verkligen följts – jag har hört Bert Karlsson vittna om motsatsen och Christer Björkman konfirmera att det är så – men om man ska kvotera in sånger innebär det att man måste ändra på den principen.  Nu ska alltså könet först fastställas på kompositörsbidragen – vilket naturligtvis öppnar för att kända namn får företräde (vilket de förmodligen redan har) eftersom namnen då avslöjas – och kvalitetsaspekten sättas åt sidan.

Ja, ja.  Jag vet att det finns dem som vill hävda att det inte finns någon som helst kvalitet i Schlagerfestivalen, men det är ovidkommande.  Det är principen som räknas.  Själv är jag tämligen ointresserad av spektaklet, men jag tycker det är kultursnobberi att förkasta det.  Människor har olika smak, och vem bestämmer att en viss grupp har ”finare” smak än andra?  Och – framför allt – varför ska det som kultursnobbarna inte gillar behöva bli utsatt för en kraftig kvalitetsförsämring bara för att kultursnobbarna gärna frotterar sig med (radikal)feminismen?  Varför ska vi inte kvotera all musik?  Det är en gigantisk övervikt i alla sammanhang, när det gäller musik, på män.  Hur många tjejband fanns det som slog i popvågen på 60-talet?  Hur många operor har skrivits av kvinnor?  Tjejernas insats på 60-talet var i allmänhet var att vara ”fans”, vilket visar att musik är en framgångsrik parningsstrategi för killar (man har lätt för att få sprida sina gener), vilket evolutionärt gjort att detta blivit något som killar genomsnittligt är mycket bättre på än tjejer.  I kvoteringssammanhang borde vi alltså istället t ex få lyssna 15 gånger på Eva Dahlgren (och med det vill jag på intet sätt säga att hon är dålig), samtidigt som vi får lyssna en gång på femton olika manliga artister.  Då har vi kvoterat så det blir rättvist, eller?

Naturligtvis kommer det finnas dem som säger att ”Eva Dahlgren ju är bra, så att spela henne femton gånger är ingen dålig kvalitet”.  Nej, men det är en utarmning av musikutbudet!  Bara för att du är kvinna gynnas du, och ska man – som i fallet Schlagerfestivalen – dessutom ha många kvinnliga låtskrivare blir det automatiskt en kvalitetsförsämring, eftersom historien (och nutiden) visar oss att det finns många fler bra manliga kompositörer/låtskrivare.  Det handlar inte om någon manlig komplott (könsmaktsordning, eller heter det könstjafsordning?), utan helt enkelt om att män och kvinnor under evolutionens gång utvecklats till att bli bra på olika saker.  Och ett samhälle tjänar mest på att de som är bra på en sak gör det – inte att man könskvoterar, för det kommer att sänka kvaliteten inom alla områden.  Det är att upphöja idiotin till ideal.  Sverige av idag i ett nötskal.

Publicerat

POLARISERINGEN KOMMER – MASKULINT INITIATIV?

Som historiker är jag mycket medveten om att åsiktstrender kommer och går.  Det vore naturligtvis inte fel om det vore så att det fanns sans och eftertänksamhet i detta, men problemet är att människan aldrig tycks ha varit sansad eller eftertänksam.  Det har nu tydligen bildats ett nytt parti, ”Maskulint initiativ”, som fått stort gensvar på Facebook och på nolltid kunnat registrera sig som riksdagspartikandidat.  Man kan tro att jag som jämställdist skulle applådera detta nya parti, eftersom det – till skillnad mot F! – säger sig kämpa för mäns och kvinnors lika rättigheter.  Men än så länge är jag tveksam.

Det hänger naturligtvis delvis ihop med att jag inte vet någonting om dem som ligger bakom partiet.  Jag har googlat på de fyra som anger sig som språkrör i artikeln på Nyheter 24, Max Delér, Ludvig Åkerlund, Robert Hermansson och Robin Gogberg, utan att ha funnit något substantiellt.  Jag har inte heller, mig veterligt, stött på dem i debatt eller faktasammanhang.  Det betyder naturligtvis inte att det måste vara suspekta personer.  Jag känner sympati för deras reaktion, men det som skrämmer mig är att folk så okritiskt hänger på.  Det har drag av… (radikal)feminism.

Jag har länge insett att en reaktion måste komma (man lär sig det som historiker).  I över 40 år har vi haft en massiv feministisk, ideologisk bombmatta som fört ett krig mot mannen, och sådant fungerar inte i längden.  Människan har tyvärr den egenheten att hon sällan kan stanna på ett sansat stadium utan måste söka sig ut mot extremerna.  Nu har vi en lång period haft ett tillstånd av att det har varit ”rätt” att ovederhäftigt anklaga mannen för att ha varit ett svin, våldtäktsman, kvinnomisshandlare, barnskändare, utnyttjare av kvinnans arbete, m m, samtidigt som kvinnan varit ett helgonlikt offer som bara har lidit under förtryckets ok (ackompanjerat av tillrättalagd ”forskning” och politiskt korrekta texter i medierna).  Det kontrasterar mot tidigare perioders syn på kvinnan som en som utnyttjat mannens godtrogenhet, som varit manipulativ, intrigant, bedragande, beräknande, m m, vilken bild är lika sann (eller osann) som den som (radikal)feminismen presenterat om mannen de senaste 40 åren. När en grupp förföljs och smutskastas nås alltid en punkt där denna grupp slår tillbaka, och är det en så stor grupp som halva befolkningen så riskerar denna reaktion att slå hårt tillbaka.  Det är det som oroar mig, för jag önskar verkligen inte en polarisering åt andra hållet i vårt samhälle (som radikalfeministerna gjort upplägg för ska kunna ske).  Jag önskar att vi, istället för att lyssna på extremisterna – som vi gjort alltför länge – kunde respektera att vi är män och kvinnor.  Att vi är olika, med olika livsval och intressen, och kunde acceptera varandras olikhet utan att några (som t ex Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Maria Sveland, m fl) måste inbilla sig att de är så upphöjda av ”den enda sanningen” att de har rätt att tvinga alla att följa deras ”sanning”.  Det som gör att jag känner en viss oro för ”Maskulint Initiativ” är att det ska utvecklas till samma hatiska propagandaapparat som F! och ROKS.  Ironiskt nog skulle F!:s stora framgång i EU-valet kunna visa sig vara det som börjar bli backlashen för extremfeministerna, eftersom sansade människor kan känna, att nu är det nog!  Det skulle naturligtvis glädja mig, eftersom jag – liksom européerna i övrigt – inser att F! är ett extremistparti.  Men är jag därför beredd att rösta på ett osäkert kort som jag fruktar kan bli lika extremistiskt i längden – fast åt andra hållet?  I dagsläget inte.  Jag vill först se att detta nya parti lever upp till principer som i dagsläget helt saknas hos F! och övriga feministiska partier och organisationer.  Saklighet, respekt för alla olika åsikter, vetenskapligt baserad grund för beslut och frånvaron av tvingande och moralistiska lagar!  Om de visar sig leva upp till detta är jag övertygad om att inte bara jag – utan t ex många fler kvinnor än som röstar på F! – skulle ge partiet sin röst.  Förutsatt att de också kan balansera andra viktiga frågor – och det är inte så lätt!

Publicerat

(RADIKAL)FEMINISTERNAS OHEDERLIGA METODER

Med anledning av en postning i Facebookgruppen ”Jämställdism” måste jag reflektera över de ohederliga metoder som ideologiska aktivister – här representerade av radikalfeminister – använder sig av.  Fallet som postades i Facebookgruppen rörde en artikel som 2007 skrevs av Whitaker D J, Haileyesus T, Swahn M & Saltzman L S (Differences in frequency of violence and reported injury between relationships with reciprocal and nonreciprocal intimate partner violence, i American Journal of Public Health 97, s 941-947).  I en studie av 11.370 unga vuxna visade det sig, att nästan 24 % av alla relationer innehöll någon form av fysiskt våld och att hälften av våldet var ömsesidigt – I vilket kvinnor var mest sannolika att slå först men där männen stod för tre femtedelar av de orsakade skadorna, kvinnor för två femtedelar.  I det icke ömsesidiga våldet var kvinnor förövare i 70 procent av fallen (männen i 30 procent).  Medan i det hela kvinnor var något mer sannolika att skadas än män så rapporterar författarna att ”faktum är att män i relationer med ömsesidigt våld rapporterades skadade oftare (25,2 procent) än kvinnor i relationer med icke ömsesidigt våld (20 procent).”

Undersökningen stämmer överens med flera hundra över hela världen, så som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.  I samma inlägg exemplifierade jag också om (radikal)feministernas ohederliga metoder, vilka avslöjar sig även rörande undersökningen 2007.  När artikeln publicerades lades en sammanfattning ut på Harvard Medical School’s webbsida.  Från den skrev Joseph Ernest en artikel på Newscast media 2010, men tre år senare konstaterar han att den skurats bort.  Han skriver: ” min gissning är att vissa aktivistgrupper kanske pressat professorerna till att ta bort den.  De flesta av dessa institutioner är beroende av donationer och bidrag för att fungera, så det är förståeligt hur det kan ha blivit skäl för dess borttagande.”

Finns det då fog för Joseph Ernests gissning?  Ja, i allra högsta grad.  I onsdags var jag och föreläste under West Pride i Hagakyrkan i Göteborg och berättade bl a om moralism och kristendomens inverkan på sexualsynen och de homosexuella.  Moralism är ju en följd av att ideologiskt övertygade personer, mycket utifrån sin egen egocentriska empati, anser sig sitta på sådana obestridliga sanningar att de i konflikt mot andra människors egna upplevelser och känslor anser sig ha rätten att köra över dem och tvinga dem att leva enligt ”det rätta”.  Jag listade då också olika metoder som ideologerna/moralisterna använder sig av för att genomdriva sina mål.  Den främsta metoden är skrämsel!  Kan man skrämma upp människor är de beredda att acceptera inskränkande och kränkande lagar och regler för att de tror att de som skrämt upp dem ska skydda dem för det påstådda (inbillade) hotet.  Den främsta skrämselmetoden är att påstå att människors barn är hotade.  Den användes redan under Bacchanalieskandalen i Rom 186 f kr, sedan av t ex världsliga och kyrkliga myndigheter under medeltiden för att jaga judar (de ritualmördade barn), homosexuella (de ville förvrida ditt barn, jmf dagens Ryssland), häxor (de tog ditt barn till djävulen), masturberare (de måste med alla medel hindras från att förstöra sig själva – bortbränning av klitoris och omskärelse var metoder för detta) – och nu senast har (radikal)feminismen jagat upp en pedofili- och sexhandelspanik (med bl a inslag av ritualmord, jmf Eva Lundgren på 1990-talet) som ska hota ”barnen”.

Den andra metoden är smutskastning.  De som ifrågasätter anklagas för att vara ”judarnas försvarare”, ”häxornas medlöpare”, ”bögarnas vän”, ”ungdomens förstörare”, ”pedofilkramare”, ”prostitutionslobbyisternas handgångne man”, ”kvinnohatare” m m.  Metoden är ett absolut måste, eftersom ideologer/moralister aldrig klarar en djupare granskning.  Men genom smutskastningen så sätter de sig i en självtagen rätt av de enda som har rätt att uttala sig.  Det är därför en hedersmördande invandrare är ett mindre hot mot (radikal)feministerna än pålästa, vita heterosexuella män.  Därför att en del av de senare kan genomskåda bluffen.  Därför måste vita heterosexuella medelklasskvinnor bekämpa sina manliga ”likar”.  Genom skrämselpropagandan uppnår man också en period ett konsensus, som ger ett opinionsövertag.  Det är utifrån det man kan smutskasta.  Historikern Alf W Johansson skriver:  ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den.”  Precis det mönster som (radikal)feministerna uppvisar genomgående.

Den tredje grundläggande metoden är verklighetsförfalskning, genom förvrängning, falskproducering och nedtystande av fakta.  Receptet är enkelt.  Finns ingenting som stödjer det man påstår måste sådant produceras.  Förr räckte det ofta med att kyrka eller myndigheter bara gjorde ett påstående för att det skulle bli en ”sanning”.  Sedan den vetenskapliga revolutionen, från 1700-talet, krävs dock att man måste producera mer avancerade falsarier, eller förvränga redan existerande forskning.  Exempel på det förstnämnda är t ex Melissa Farleys s k ”forskning” kring prostitution, den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen 2010 och Eva Lundgrens ”Slagen dam”.  Exempel på det senare är t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, i boken ”Varat och varan” och journalistik som t ex Aftonbladet, Expressen, Uppdrag granskning och Dokument inifrån.  Vad gäller den tredje delen i verklighetsförfalskningen så är varenda media och politiker i landet exempel på det.

Den fjärde metoden är att hävda att man övergripande skyddar något eller någon.  Det kan vara ”barn”, ”kvinnor” ”rasen”, ”den svenska kulturen”, ”den kristna/muslimska tron”, m m.  Men faktum är, att aldrig någonsin genom historien har detta påstådda skydd varit den verkliga orsaken.  Det enda som ideologer/moralister önskar skydda är bilden av sig själva som mer förträffliga än andra och den självtagna rätten att diktera för andra hur de måste göra.  Den enda grupp som inte är skyddsvärd är männen.  Det är naturligtvis därför som så många fler män än kvinnor kan offras, oavsett om det är i krig, på arbetsplatser eller i vårdnadstvister.  Män är det aldrig synd om för de har ju alltid bara förtryckt, eller hur?  Jag brukar, när jag stöter på folk som åberopar ideologikonstruktionen ”könsmaktsordning” fråga: ”tror du på den judiska komplotten också?”  Parallellerna är ju uppenbara.  I könsmaktsordningen är det ”patriarkatet” som styr och konspirerar, i den judiska komplotten är det ”världsjudendomen”.  I könsmaktsordningen ordnar samhällets regler så att männen kan behålla makten, i den judiska komplotten infiltrerar judar samhällets alla nivåer för att styra världen.  För bägge fantasifostren gäller att biologiska fakta sätts ur spel.  Könsmaktsordningen bortser från alla biologiska fakta (utom möjligen ”snopp” och ”?”) den judiska konspirationen ser judarna som en biologisk förvrängning av människor.  (Radikal)feministerna ser också männen som en förvrängning, eftersom de anses stå för allt ont – kvinnan däremot är bara god.

Som avslutning på detta inlägg om ohederliga metoder vill jag erinra om hur ”demokratiskt”, ”objektivt” och ”könsneutralt” det gick till vid tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet 2000-2001.  Den mest meriterande sökande var Kristian Gerner, men den starkt övertygade (radikal)feministen, dekanen Inger Lövkrona, ville ha en kvinna som professor och utfärdade en hemlig promemoria om hur det skulle gå till.  Vid Gerners föreläsning anfördes ett antal nonsensskäl som påstods visa att han drev gäck med åhörarna – och så visade han inte tillräcklig genusmedvetenhet, så klart!  Men strategin läckte ut och många blev upprörda över Lövkronas ideologiska, ohederliga metoder och tillsättningsnämnden anklagades för maktmissbruk och den kvinnliga sökande som skulle bli professor enlig Lövkrona, Birgit Sawyer, var hedrande nog inte glad över att bli tillsatt på sådana grunder.  Misslyckandet att manipulera bort den mest meriterade hade misslyckats, men egentligen var det inte Lövkronas fel.  Det var plötsligt mediernas, där manliga skribenter påstods ha utövat ”symboliskt våld genom ett totalt misskännande av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet,” som medievetaren Gunilla Jarlbro sedan fick det till (se Ljungberg, Björn & Rydgren, Emma, 2007, Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland, Helsingborg, s 97ff).

Ett annat, sista, exempel är Erin Pizzey, som 1971 öppnade världens första kvinnohärbärge för slagna kvinnor.  Hon hade själv blivit slagen av sin mor som barn och gav 1982 ut boken ”Prone to violence”.  Problemet med den boken för (radikal)feministerna var dock, att den inte bara beskrev män som misshandlar sina barn, den beskrev också hur kvinnor gjorde det: ”Oturligt nog dog hennes far, hennes enda beskyddare, när hon var ganska ung, så hon var utlämnad till den barmhärtighet som hennes våldsamma, trakasserande moder kunde uppvisa.” Boken var så ideologiskt felaktig att (radikal)feministerna drev en kampanj som gjorde att den helt drogs tillbaka från bokstånd och -handlare.  I BBC-dokumentären “Who’s failing the family?” 1999 – som självklart inte visats i svensk TV – säger Pizzey: ”De senaste 25 årens tragedi är att den feministiska rörelsen tilläts att säga vad de ville, att slänga siffror och statistik runt sig som var falsk, att anklaga män för allt dåligt uppförande och försöka förstöra äktenskap och familjeliv och efter all denna tid, när ridån börjar att dras upp och vi börjar inse att det var en stor lögn ser vi att många människors liv, särskilt mäns, har förstörts av en stor lögn.”  Europa har helt rätt:  F! är ett extremistparti!  Det är bara den präktiga svenska PK-eliten som på allvar kan tro att Sverige ensamt har rätt och resten av världen fel.

2014-06-05

Publicerat

HUR KUNDE DET BLI SÅ FEL?

Hur kunde Sverige gå från att vara ett liberalt och tolerant land under 1970-talet, till att bli ett land där intoleransen och den ideologiska åsiktsstyrningen skulle bli ledande?  Jag vet att detta tagits upp av mig tidigare och ibland känner jag skrivkramp, därför att jag tycker att jag vill belysa nya saker när jag skriver.  Men igår fick jag en sorts aha-upplevelse:  Eftersom radikalfeministerna ständigt tjatar om sina myter och falsarier så finns det ett värde i att vi upprepar vår klarläggning av deras falskspeleri.

Så, hur kunde det gå så fel?  Från början var den feministiska tanken – i spåren av upplysning och vetenskap – att kvinnor, utifrån sina egna förutsättningar, skulle ha rätten till samma möjligheter som män (d v s närmast jämställdism).  Det var ett synnerligen berättigat krav och därför backade strax liberaler, många intellektuella och socialister upp detta krav, och dessa lagstadgade rättigheter uppnåddes med en hastighet som kan betecknas som jetfart (mindre än 150 år), jämfört med den som fattiga män och kvinnor gavs den formella rätten till samma rättigheter som de makthavande (efter agrarsamhällets införande ca 9000 år, i runda tal).

Tanken var bra, så småningom kunde de flesta människorna backa upp idén, men så skedde en omsvängning.  Efter en kort period av tolerans och strävan efter förståelse fick vi en feminism ville polarisera samhället.  En militant feminism uppträdde, som först bara såg mannen som en fiende (istället för den kompletterande livskamrat han varit i miljontals år) men sedan delades mannen i olika klasser, där den ”vite heterosexuelle mannen” blev vårt samhälles motsvarighet till Nazitysklands jude, eller Sovjetunionens klassfiende.

En sådan här process måste, precis som i Nazityskland och Sovjetunionen, ackompanjeras av en propaganda som utmålar ”fienden” som ond.  Liksom i dessa länder måste ondskans attribut pådyvlas detta nya hatobjekt.  Naturligtvis hotade hatobjekten kvinnor och barn.  På 80-talet blossade pedofilipaniken upp och fixeringen vid sex – enligt gammal vedertagen kristen norm – var perfekt för att monsterförklara mannen.  Men ett av de verkligt stora stegen för att monsterförklara honom var sexköpslagen!

Sexköpslagen infördes första gången av katolska kyrkan i Avignon 1441, då köp av sex förbjöds (för gifta män och präster), men inte försäljning av sex till dem.  Det är intressant, att ett av svensk radikalfeminisms stora flaggskepp idag är en medeltida puritansk katolsk förordning (angående detta se här).  Hur nära den katolska moralismen dessa polariseringsfeminister ligger illustreras t ex av Margareta Persson (s), som oroade sig för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism:  ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik.  Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.”  Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som inte alls är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Det är också ett faktum, att den svenska sexköpslagen vilar på falsk vetenskap.  Faktum är, att anslaget mot sexköparna – d v s monstren som ”utövar våld mot kvinnor” – är en genialisk skapelse för monsterförklaring.  Samtidigt som den tillåter att man smutskastar män (och deras sexualitet) tillåter den fortsatt demonisering och stigmatisering av dem man påstår sig skydda (de konkurrerande kvinnorna).  Under täckmanteln att lagen ska hjälpa ”de stackars offren” för prostitution säger den samtidigt att prostitutionen ska utrotas – varför man kan förakta och smutskasta de kvinnor som fortsätter att välja jobbet.  Ett lysande moment 22 alltså!

Men hur demokratiskt och tolerant är det att införa lagar som utpekar och monsterförklarar människor?  De flesta är idag överens om att Nazitysklands raslagar inte var toleranta, eller Sovjetunionens ”pogromer” om klassförrädare.  För att inte tala om Ugandas lagstiftning mot homosexuella.  Radikalfeministerna ska ju visa hur fruktansvärt toleranta de är, så när Måns Zelmerlöw råkar fälla en klumpig kommentar om homosexuella är PK-polisen Frida Boisen där direkt:  ”Och jag blir så fruktansvärt förbannad och ledsen” påstår hon.  Det är ju därför att hon är så rätt, och Måns nu stämplad för resten av sitt liv som en ”ond” av denna ”goda” och ”rättfärdiga” Frida Boisen.

Men vad skiljer då sexköpslagen från Ugandas lag mot homosexuella?  Ja, radikalfeministerna skulle naturligtvis påstå, att sexköpslagen motverkar mäns våld och övergrepp mot kvinnor och barn.  Enligt president Museveni är dock den ugandiska lagen nödvändig på grund av västerländska grupper som ska ha försökt ”rekrytera” barn till homosexualitet.  Men, självklart, så är ju våra svenska värderingar kring detta så oerhört mycket bättre än de svartas i Afrika, inte sant?  Enligt radikalfeministerna är sexköp något som är fullständigts sjukt och onaturligt.  Museveni säger:  ”Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen.”  Men, visst är vi svenskar mycket mer trovärdiga i våra bedömningar av vad som är naturligt eller inte än de svarta i Afrika, eller?

Museveni säger också:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan låta bli att attraheras av alla dessa vackra kvinnor, här och annorstädes, men bli attraherad av en man!”  En radikalfeminist hade kunna sagt:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan attraheras av att ha sex med män för pengar, här och annorstädes!”  Och Ugandas etikminister, Simon Lokodo, tillägger:  ”Och visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte.”  Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Margareta Winberg eller någon annan framstående radikalfeminist kunde säga:  ”Och visst är vi toleranta, vi fängslar dem ju bara.”

Om vi nu skulle applicera denna radikalfeministiska ”tolerans” och ”godhet” på vad t ex den oantastligt präktiga och PK-rätta radikalfeministen Frida Boisen (som naturligtvis avskyr sexhandel) säger i Expressen, så kunde hennes självgoda och piedestalupphöjda kommentarer ha tett sig på detta vis:  Där sitter du Frida Boisen ”och pratar och lägger ut texten om din syn på sexköpare på ett skrämmande vis”…  ”Jag har sett unga människor förneka sig själva, gömma sig själva, försöka passa in i den ’naturliga’ mallen om sexköpare för att deras inskränkta föräldrar och vänner, och samhället, obetänksamt använder ord som du gör, förhoppningsvis utan avsikten att vilja skada”…  ”Har du någonsin hört skillnad på sexköpare- eller ickesexköpareapplåder? Det har inte jag. För vet du, vi är precis lika mycket människor allihop. Med lika mycket kärlek”…  ”Tänk om, tänk rätt. Bara för att någon inte är precis som du, är den personen inte ’mindre naturlig’. Tvärtom. Det är skillnaderna som ger det vackra i vår värld. Det har jag alltid tyckt.

Fundera på det, Frida Boisen. Skriv gärna en låt om det.  Annars gör jag det.”

Okay, det finns en skillnad i hatet mot homosexuella i Uganda och hatet mot sexköpare och andra i vårt land, nämligen i straffsatsen.  Men i retoriken är det ingen som helst skillnad.  Radikalfeminismen polariserar retoriskt samhället i sitt oförsonliga hat mot mannen på samma sätt som Nazityskland och Sovjetunionen, och polarisering i samhällen leder i slutänden till sammanbrott!  Radikalfeminismen håller på att rasera vårt samhälle, lierade med andra intoleranta, polariserande grupper, som höger- och vänsterextremister i invandringsfrågan.

Naturligtvis är jag själv ingen anhängare av Ugandas homosexualitetslagar.  Som jag skrivit i min bok, ”Samlag eller Salighet”, är jag själv övertygad om att homosexualitet – precis som flera sexuella ”avvikelser” – är evolutionära adaptioner, och fullständigt naturliga (och – åtminstone historiskt – nödvändiga för artens fortlevnad, varför vi borde applådera dem), men därför är jag också en inbiten motståndare till svensk moralism/radikalfeminism som med exakt samma retorik och förljugenhet (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) vill hata och fördöma människor som inte är som dem själva.  Och detta var bara ett exempel på hur det gick fel!

Avslutningsvis så vill jag lansera en ny beteckning på ”radikalfeministerna”.  Jag tycker de förtjänar att kallas ”falskfeminister”, till skillnad mot sansade, klassiska feminister som borde framställas som ”sannfeminister”.  Falskfeministerna har kidnappat den ursprungliga feministiska rörelsen, vilken manliga liberaler backade upp, som krävde det som jämställdisterna står för.  Dessutom skulle det bara vara nyttigt om epitetet ”falsk” knöts till dem, för det stämmer så väl in på dem.  Den stämpeln förtjänar de.

Tidigast postat våren 2014.

Publicerat

UPPROP FÖR RÄTTEN ATT FALSKANKLAGA MÄN – HEJ BLEKK!

Jag måste erkänna att jag idag läst en, som jag uppfattar den, av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska bloggtexter jag stött på.  Det gäller då att feministfundamentalisten ”Hej Blekk!” (Michaela) vill få medier (och samhälle) att ignorera kvinnors övergrepp mot män.  Indirekt ska vi alltså förstå, att det är helt okay för kvinnor att falskanmäla män för våldtäkt och att samhället inte ska bry sig om det.  Och för denna ståndpunkt räknar ”Hej Blekk!” upp fem, som jag misstänker att hon själv tycker, obestridbara argument för att män ska vara rättslösa i detta fall:  Hon påstår 1) att, ”varje dag sker 100 våldtäkter i Sverige. Det är 36 000 om året”, 2) kvinnor är mest utsatta (”unga kvinnor mellan 16 och 24 år utsätts för flest sexualbrott och trakasserier. Det är också dessa brottstyper som polisanmäls i minst utsträckning”), 3) att vi ska tro att endast vart tionde fall av sexualbrott och vart fjärde av trakasserier anmäls, 4) att endast 168 av 4274 anmälda våldtäkter dömdes, samt 5), att falska anklagelser påstås vara en ”sådan försvinnande liten del att det knappt existerar”.

Låt oss börja med det sista, fullständigt ounderbyggda påståendet.  ”Beviset” för detsamma är en länk till den postpatriarkala feministfittan (hennes egna ord, inte mina) lady dahmer, vilken ritat upp (eller kopierat) ett antal streckgubbar med färgkombinationer som ska visa anmälda, fällda och falska fall.  Något underlag för streckgubbarna redovisas inte, så vi ska tydligen tro det bara för att det är en postpatriarkal feministfitta som säger det.

Om man nu skulle spekulera i vad den postpatriarkala feministfittan möjligen skulle grunda sina streckgubbar i skulle det eventuellt kunna vara Christian Diesens och Eva Lokatt Diesens ”objektiva” artikel i ”Advokaten” 2008.  Deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är då oerhört mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt.  För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” (d v s domar) medan de accepterar vilken anmälan som helst, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till som måls-äganden beskrivit den”, eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska.  Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”.  De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få.  Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till.  I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med anmälningar i de aktuella anmälningarna för falsk tillvitelse och domarna, så som görs för våldtäkter.  Tidningen Metro rapporterade den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.

Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  Något som ju i högsta grad bekräftar vad Bruce Gross konstaterar; att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”.  Men det bortser Diesen & Lokatt Diesen helt från, utan förespråkar istället olika domskriterier för olika brott (alltså inte likhet inför lagen), nämligen att då det gäller våldtäkt ska alla anmälningar betraktas som obestridbar sanning, men när det gäller falsk tillvitelse så ska allting förkastas som inte konstaterats i domstol.  Jag undrar också över vad man har att säga om att minst fyra gånger så många anmälda våldtäkter än anmälda fall av falsk tillvitelse leder till fällande dom?  Och Christian Diesen ska föreställa professor i juridik?  Är det någon som blir förvånad över att svenska universitet rasar i kvalitet?

Intressant i sammanhanget är också att det inte finns EN ENDA VETENSKAPLIG UNDERSÖKNING SOM KAN KONFIRMERA ATT FALSKA/FELAKTIGA ANMÄLNINGAR ÄR FÅ.  Tvärtom så visar de enda undersökningar som gjorts, att hälften av alla anmälningar är falska/felaktiga.

Angående feministfundamentalistens punkt 4 så hänvisas till Motion 2013/14:Ju308 i riksdagen, där det sägs:  ”År 2011 anmäldes 4 272 våldtäkter, men endast 168 personer dömdes för våldtäkt. Många anmälningar anses för vaga för en fortsatt utredning och läggs ned på ett tidigt stadium. Upp till 30 procent av utpekade misstänkta blir aldrig ens hörda av polisen. Många nedläggningar beror på bristande uppfyllande av våld/tvångsrekvisitet: Offret tror att ett nej räcker, men lag och domstolar kräver våldsamt motstånd (eller bevisad redlöshet).”  Oavsett om siffran stämmer eller inte (det finns säker någon form av statistik som den kan hänföras till) så innehåller motionen också problematiken kring detta; vaghet (som kan tyda på felaktiga anmälningar), bristande uppfyllande av vålds/tvångsrekvisitet (förekom det ens?) och att vi har principen att det skall vara bevisat ”bortom rimligt tvivel” att gärningsmannen är skyldig.  Ruckar vi på den principen i våldtäktsmål måste vi göra det i alla andra fall också, något ”Hej Blekk” inte tycks förstå.  Som jämförelse, som vi sett ovan, var det bara sju av 300 anmälningar av falsk tillvitelse som dömdes 2005.

När det också gäller frekvensen av dömda brott så anförs inte hur stor frekvensen av domar i anmälda misshandelsmål är, och enligt den av feministfundamentalisten själv åberopade rapporten från Brå, är män utsatta för misshandel dubbelt så ofta som kvinnor, och när det gäller svår misshandel är det tre gånger så ofta.

Angående punkt 3 så måste jag först och främst göra klart för ”Hej Blekk”, att trakasserier inte är könsbestämt.  När hon indignerat meddelar att endast 23 procent av alla trakasserier anmäls så innefattar de 23 procenten också de trakasserier som kvinnor utsätts för av andra kvinnor.  Nu har jag inte koll på om undersökningar har gjorts angående detta med trakasserier (mobbing), men jag har faktiskt i 30 år arbetat med barn i åldrarna 7-13 år, och min absoluta erfarenhet är att tjejer är mycket mer trakasserande mot varandra än vad killar är.  Nu är detta inte något vetenskapligt säkerställt, men många av mina kollegor genom åren har delat denna bild, och den är tillräckligt bärande för att ifrågasätta ”Hej Blekks” insorterande av det som något som män begår mot kvinnor.  Det är fullständigt irrelevant i det avseendet.

Men låt oss då ta punkt 1, siffran 100 våldtäkter i Sverige varje dag, eller 36.000 om året.  Om vi jämför det med misshandel så blir plötsligt bilden helt annorlunda.  Om kvinnornas del av misshandeln och männens av sexualbrott adderas till denna kommer man upp i 64.500 individer (förutsatt att siffrorna är adekvata) och männen i 68.250 individer.  Och helt ointressant är det ju inte, att kvinnor i lesbiska förhållanden våldtar lika mycket som män i heterosexuella, eller?  Dessutom är kvinnor minst lika våldsamma i förhållanden som män.  Men kanske ”Hej Blekk” inte tycker att misshandel är ett allvarligt brott (eftersom det drabbar män hårdast)?  Men det borde ju då innebära att det inte är synd om misshandlade kvinnor heller, eller?  Har kvinnor andra skaderisker?  Är de mer utsatta för att de är kvinnor?  Finns det rent utav könsskillnader bortom genussanningen?

”Hej Blekk” är också fullständigt ute och cyklar angående punkt 2, om kvinnors utsatthet, eftersom hon bortsorterar de brott som män är mest utsatta för.  Den feministfundamentalisten har ingen som helst trovärdighet i mina ögon.

Låt oss så skärskåda vad ”Hej Blekk” säger i övrigt.  T ex häver hon ur sig detta, efter sina inledande ”bevispunkter”:  ”Därför är det inte okej av Metro att lägga ut på löpet att en ung 16-årig tjej anklagat falskt. Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter. Det gör att det förs en retorik kring våldtäkter som om de vore delvis självförvållade (hon får skylla sig själv) och delvis hittepå (hon anklagade falskt).”  Nu är hon återigen ute och cyklar.  Ett fall uppammar inte bilden av att det finns flera, men här fruktar väl ”Hej Blekk” att tidningar ska börja belysa detta objektivt och journalistiskt, så att fasaden ska rämna.  Och det finns fler fall, som t ex här.  Dessutom, som jag redan påpekat, så pekar den enda vetenskapliga forskningen i detta på att falska/felaktiga anklagelser är frekventa.  Men det har ingenting att göra med att verkliga våldtäkter skulle vara ”självförvållade”.  Övergrepp är inte självförvållade, men däremot är det inte avgjort att allt som människor i senare skeden hävdar är övergrepp var övergrepp när det skedde.  Dessutom är det så, att det finns alltför många kvinnor som gör ”hittepå” för att gynna/urskulda/rädda sig själva – liksom män – det är ett mänskligt drag.  Men det är också så, att den gigantiskt övervägande majoriteten av oss som utgör mänskligheten avvisar våld, tvång, hot, bedrägeri, stöld m m.  Men vissa tycks tycka det är ok om det drabbar andra grupper än dem själva – så som tydligen många (radikal)feminister tycker det är helt rätt att män utsätts för övergrepp (och de övertrumfar mångfalt bibelns sju led).

”Hej Blekks” påstående att ”[d]et är inte vanligt med faktiska falska anklagelser, dock är det tyvärr vanligt att rapportera om falska anklagelser” har ingen som helst grund i forskning eller statistik.  Och Metro skulle inte heller kunna skriva en sådan artikel utan att göra våld på verkligheten (men det bekymrar dem säkert inte).  Vad man skulle ha att hänvisa till är artiklar, som t ex den ovan refererade av Diesen & Lokatt Diesen, som är fullständigt ounderbyggda och ovetenskapliga i sig.

I sin ”uppföljning” påstår ”Hej Blekk” att vi lever i en våldtäktskultur.  Det är naturligtvis inte heller något annat än fundamentalistiska, ideologiska påståenden och har inget med verkligheten att göra.  Det råder en universell konsensus kring att våld, tvång, hot, stöld, m m, som innebär universellt obehag, är förkastligt.  Det är lika mycket våldtäktskultur i lesbiska förhållanden som heterosexuella, men våldtäkt och misshandel är något som de flesta försöker undvika.  Så det nonsenspåståendet lägger jag åt sidan och koncentrerar mig istället på varför ”Hej Blekk” anser att övergrepp mot män ska tystas ned.  Min uppfattning är att hon inte har förmåga att ta till sig någonting som sträcker sig utanför hennes egen egocentriska empati, och att den är gravt ideologiskt begränsad.  Jag misstänker starkt, att hon inte har förmågan att inse vilket enormt övergrepp det är, att som man i vårt samhälle, bli falskt anklagad för att ha utfört en våldtäkt.  I denna artikel, där också tjejens som falskt anklagade mannen sms-konversation finns, får vi en inblick i vad som ofta styr kvinnor i sådana här fall: hämnd.  Hon kände sig kränkt för att han inte visade samma intresse som hon kände för honom.  Och hur förödande denna anklagelse om våldtäkt är – och ”Hej Blekk” är medskyldig i detta sitt avvisande av att övergrepp mot män ska få räknas eller redovisas – syns av att den oskyldige mannen försökte ta sitt eget liv.  Han visste vilket liv som väntade honom, tack vare alla de som påstår att alla anklagelser om våldtäkt (om en kvinna gör dem) är sanna.  Han skulle förmodligen aldrig få ett jobb, stötas ut socialt, bli stämplad som paria och kanske uppsökt av dem som anser att ”sexualbrottslingar” ska hängas ut (så man kan ge dem det straff som domstolen inte gav).

Jag beklagar att ”hatare” kommenterade ”Hej Blekks” texter, men själv anser jag att jag, som sagt, läste en av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska texter jag läst på länge.  Men det finns mängder av självutnämnda sanningsinnehavare och apostlar för den ”rätta” godheten – i paritet med ”Hej Blekk” – därute.  Så länge de finns, och självgynnande bryter mot anständighet, tolerans, objektivitet och förståelse, kommer vi att ha samhällen fyllda av hat.

Första gången postad mars 2014.

Publicerat

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten.  Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte.  Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen.  Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver:  ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder.  Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned.  Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt).  Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft.  I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen.  Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik.  Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner.  Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chicago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen.  Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp.  I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta.  Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen.  Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt.  Då hade det utsatts för oralsex.  I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta.  Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker.  Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien:  ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.”  Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett?  Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier.  Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag.  När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor.  Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig?  Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick?  Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta.  Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det.  Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion).  Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter.  Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här).  Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text:  ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

Publicerat

VITA HETEROSEXUELLA MÄN OFFRAS PÅ MANSHATETS ALTARE

I en kolumn av Cissi Wallin i Metro (4/2 2014, ”Kvinnor offras på ’geniets’ altare”) kan vi se en grandios uppvisning av vad jag menar är könsrasism.  Kvinnan ifråga uppvisar till synes en rad av fördomar, ounderbyggda antaganden och att hon uppenbarligen på ett kick – endast utifrån att Woody Allen är vit, heterosexuell, framgångsrik man – vet att Allen är skyldig.  Hon vet tydligen också att Roman Polanski är en ”erkänd pedofil” och att Stig Larsson nog egentligen var det.

Wallin fortsätter med att falskeligen påstå att Allen ”gift sig med sin tonåriga styvdotter” (man får inte tveka för lite faktaförvrängning när man ska offra vita heterosexuella män), men Mia Farrow och Allen var aldrig gifta, så Soon-Yi Previn var inte “styvdotter” och såg aldrig Allen som en fadersfigur (Allen tillbringade f ö inte en enda natt under 12 år i Mias hem).  Allen och Soon-Yi Previn inledde förhållandet när hon var 19 eller 21 och han gifte sig inte alls med ”sin tonåriga styvdotter”, eftersom de gifte sig 1997 (då Soon-Yi var 25 eller 27 år gammal).

Så ställer Cissi Wallin frågan, ”vem skulle tro henne”?  Självklart skulle hon inte ställa den mer påträngande frågan, ”vem skulle tro honom”?  Men han blev trodd av de som redan 1992-1993 utredde Mia Farrows anklagelser mot honom, så frågan är varför adoptivdottern Dylan skulle ljuga idag?  Ja, förmodligen ljuger hon inte, hon bara talar osanning.  Hon tror förmodligen på det hon säger, därför att det har varit ”sanning” i det Farrowska hemmet under hela hennes uppväxt.  Intressant är att hennes adoptivbror, Moses, vilken som 15-åring valde att inte mer träffa sin far, nu har fjärmat sig från modern och istället tagit upp kontakten med fadern.  I en konversation nyligen talade han om att han till slut sett verkligheten på Frog Hollow och utan tvekan använde han omdömet ”hjärntvätt”.

Cissi Wallin anser sig förmodligen inte behöva bry sig om det faktum att vi idag vet hur lätt det är att plantera in falska minnen.  Här i Sverige har vi t ex exemplet ”Thomas Quick”, och om hon brytt sig om att se Hannes Råstams dokumentär om ”fallet Ulf” hade hon fått konkret på hur lätt en terapeut kan få någon att tro att något förfärligt har hänt – som inte har hänt.  Jag utgår från att Cissi Wallin aldrig öppnat en skrift av t ex Elisabeth Loftus, för hon behöver väl bara sin övertygelse om att vita heterosexuella män alltid är skyldiga?

Adoptivdottern Dylan har under sin uppväxt varit utsatt för sin bittra mors påverkan och dessutom undergått en period av terapi, mitt under den värsta förträngda-minnen-paniken på 90-talet.  Det vore verkligen inget unikt om hon skulle berätta ”sanningar” som aldrig inträffat.  Men är man könsrasist så behöver man tydligen inte bry sig om sådana futiliteter som att väga in alla aspekter, betrakta objektivt, inte agera domare på förhand, m m.  Då kan man uppenbarligen, som offerpräst vid manshatets altare, utan urskillning offra vita, heterosexuella, framgångsrika män, bara för att de är just sådana (räcker f ö med att vara vit heterosexuell icke framgångsrik också, det kan jag intyga).  Sedan kan man också säga att ”vi måste såklart ha rättssäkerhet, men…”

Om Genusdebatten skulle bestämma sig för att börja utdela utmärkelsen ”årets könsrasist” i kategorierna mans- respektive kvinnohatare så skulle Cissi Wallin, enligt min mening, vara en kandidat till den förstnämnda utmärkelsen.

De uppgifter som anförs angående Allen och Farrow finns på en 27/1 publicerad artikel här.

F ö är det inte heller med sanningen överensstämmande när Cissi Wallin påstår att hon ”vet” hur statistiken ser ut runt ”mörkertal och faktiska anmälningar”.  Den påstådda siffran 80 procent är en ”uppskattning” som ännu inte redovisats med vetenskapliga undersökningsmetoder.  Den kan lika väl vara sann som falsk.  Sanningen är att vi inte vet hur stora mörkertal det finns, men från t ex sextraffickingfantasierna vet vi att ”mörkertal” används som ett slagträ när man inte har fakta att bygga på.  BRÅ säger själva att det är osannolikt med mörkertal i sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21) , ändå påstås de ständigt.  Med tanke på att Christian Diesen och Eva Lokatt Diesen ofta använder siffran 80 procent rörande våldtäktsanmälningar är det högst sannolikt att den är gravt överdriven.

Wallin bryter mot anständighetsprinciperna 1, 2, 6 och 9 här ovan.

Första gången postad februari 2014.

Publicerat

MÅSTE VARDAGSBROTTEN FÅ ÖKA?

Jag läser i dagens (31/1 2014) Metro, att vardagsbrotten i Stockholm har ökat med fyra procent mellan 2012 och 2013.  Man kan ju diskutera vad det beror på, men också rimligheten i att denna typ av brott ska få florera samtidigt som stora resurser läggs på påhittade brott.  Ja, då menar jag inte att folk gör falska anmälningar, vilket ju är ett himla ofog i sig, utan främst det som Howard S Becker klargör, nämligen att då man kriminaliserar biologiskt nedärvda drag hos människan så gör man bara brottslingar av individer som annars inte är benägna för ett brottsligt beteende.  Framförallt talar jag då om kriminaliseringen av sexköpare.

Polisens enheter för bekämpandet av ömsesidiga sexuella handlingar och sextrafficking lyfter årligen 10.000.000 kronor och 2008 anslogs 215 miljoner kronor extra för detta.  Att verklig sextrafficking är ett grovt brott råder ingen som helst tvekan om, problemet är bara att det är ett så hopplöst sällsynt brott.  I Sverige har vi 0,5 anmälningar om det per 100.000 invånare varje år (och 0,05 verkliga fall), samtidigt som vi har t ex 100 anmälningar om rån och 1000 om bedrägeri per 100.000 invånare.  Vad så gäller ”brottet” sexköp så existerar det inget brottsoffer.  Det är ett helt ideologiskt och moralistiskt konstruerat brott, utgående från en åsikt, att det är ”våld” mot en kvinna (konstigt nog inte mot en man) att ha sex med henne mot betalning.  Att bägge är överens har ingen betydelse, för de med denna åsikt känner sig kränkta av att andra inte delar deras åsikt, så de måste straffa dem som inte delar åsikten och så hittar man på ”brottet” sexköp.

Är det verkligen meningen att vi ska lägga hundratals miljoner på att tillfredsställa åsikterna hos ett antal ideologiska aktivister istället för att använda dem till bekämpning av verkliga brott?  Är det värt priset med ökad skadegörelse, stölder, inbrott, m m, för att kunna jaga nästan inte existerande brottslingar (sextraffickerare) och tillfredsställa harmsna aktivister?  Jag anser det inte.  Vi ska inte hitta på brott bara för att tillfredsställa åsikter, eller skapa inkomster och karriärvägar åt människor som istället kunde ta itu med verkliga problem.  Resonemanget kunde vidgas till fler områden, som t ex klimatreligionen, där också skrämselpanikindustrier bildats, men den grundläggande slutsatsen måste ändå bli, att vi ska ägna oss åt verkliga och inte psudoproblem.

Första gången postad januari 2014.