Publicerat

MED SVÄRTAD ÖGONSKUGGA – EN FEMINISTISK MEMOAR

Jag har för ett litet tag sedan lagt ifrån mig Helene Bergmans memoarbok och inser att jag läst en väldigt viktig skrift. Det är en skrift som klär av dagens statsfeminism, radikalfeminismen (precis de begrepp som Helene använder), och illustrerar hur totalitära krafter ”sjanghajat” den ursprungliga feministiska tanken. Något som också  Louise Persson tidigare gjort. Men det är också en bok som berättar om ett spännande livsöde, om kärleken till män och barn och om arbete i journalistkåren under en tid då det kanske ännu fanns riktiga journalister och inte bara politiskt korrekta ja-sägare, beredda att ivrigt censurera ”fel” fakta och smutskasta ”fel” tyckare. En annan pensionerad journalist som ifrågasätter är  Olle Andersson, och det är här som det blir tragiskt på alla håll och kanter. Måste en journalist ha nått upp till pensionsåldern för att det ska gå att framföra kritik mot förfuskningen av journalistyrket? Jag vet vad det handlar om, för i flera år har tidningarnas s k ”debattsidor” vägrat att ta in när jag skriver om det verkliga, minimala omfånget på sextraffickingen i världen. Det existerar uppenbarligen konsensus i medievärlden om att sanningen runt detta inte ska få komma fram (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). I det sammanhanget är det referat av Nick Davies, som Helene anför, högst relevant: ”Han menar att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.” Det är en klockren beskrivning av dagens svenska journalistkår! Samma metod som Goebbels använde i sin propaganda.

Men jag känner inte bara igen mig i kritiken över journalistikens utveckling. Jag känner också igen mig i beskrivningen av 70-talet. Om än nio år yngre än Helene så var jag med och gick i demonstrationer – även om jag var mer ospecificerad ”rödvinsvänster” och vägrade att ansluta mig till någon dogmatisk grupp – och kvinnors rättigheter var en självklarhet, även om jag aldrig kallat mig feminist. När mina söner växte upp var det en självklarhet att ta ansvaret och vara med (och lustigt nog sa t ex bägge ”pappa” innan de sa ”mamma”), men jag kroknade på ”feminismen” när radikalfeministerna började sitt mantra att alla män är onda, oavsett vad de gör och anser mig inte förtjäna den stämpeln. Jag vill dock lägga den utvecklingen lite tidigare än vad Helene Bergström gör, jag tror att den såg ljuset i mer radikaliserade tonårstjejer redan i början av 80-talet, även om det inte fick stort genomslag förrän de blivit äldre, på 90-talet.

Men det finns några tydliggörande höjdpunkter i boken som jag gärna vill dra fram. Redan på omslagets baksida skriver Helene: ”Det var ju inte det vi ville på 70-talet. Vi ville ju kunna älska våra män!” Intressant är också då hon berättar om intoleransen på Radio Ellen-redaktionen, som följde i kravet på att kvinnor skulle uppvisa en ”enhetsfront”. ””Här tror jag att kvinnorörelsen gick snett. Istället för att föra en öppen debatt och diskussioner, låta åsikter brytas mot varandra, stagnerade den och blev allt mer sektliknande […] På Ellen var vi med och förstärkte kvinnomyterna och konserverade dem. Kvinnor är goda och bärs av en omsorg om andra människor […] Det värsta var nog kravet på att vi skulle tycka om varandra för att vi var kvinnor. Vilket vi inte gjorde.”

Det påminner mig om en diskussion jag hade med Anna Wahl för kanske 15 år sedan. På fullaste allvar menade hon att alla kvinnor var mer goda än män bara för att de var kvinnor. Jag exemplifierade med t ex Katarina den Stora och Margret Thatcher, men nej, det hjälpte inte. Kvinnor föds mer goda än män.

Ett tydligt exempel på hur ”solidariskt” ”kvinnokollektivet” kan uppträda är fällningen av Helenes program om Matlab i Bangladesh i Radionämnden (ungefär som Helenes upplevelse av den som ”hemlig domstol” upplever jag den som den politiska korrekthetens försvarare). ”Ellenredaktionen tog radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt […] Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen gjorde, som bara vek ner sig.” Upplevelsen påminner mig om det som Petra Östergren varit med om. Bara för att hon ifrågasatte den heliga normen om pornografin frystes hon ut, och någon viskade till henne: ”Jag tycker det är mobbing, men säg inte att jag har sagt det”. En direkt parallell till att Helene 25 år senare får en ursäkt av en av de f d redaktionsmedlemmarna: ”Förlåt att jag inte ställde upp på dig och Bangladesh. Men jag hade så mycket annat att tänka på just då.”

Det som ändå medialt – om nu inte boken tigs ihjäl av de rättroende kulturredaktionerna, precis som min senaste bok gjordes – är avsnittet där Helene kritiserar kvinnoforskning, Gudrun Schyman och Maria Sveland. ”Här byttes också kvinnorörelsens ideologi om kvinnors styrka och kraft ut mot radikalfeminismens sätt att se på kvinnor som offer för den manliga sexualitetens obändighet.” Helene menar, helt riktigt tror jag, att radikalfeminismen bara försvagar kvinnor.

En rolig detalj är också då Helene skriver om hur hon försökte undvika att hennes dotter ”objektifierades”: ”Men när Abba kom gav jag upp! Då stod åttaåriga dottern i sängen, iklädd glitter, vickade på höfterna och sjöng Mamma Mia i hopprepsmikrofonen.” Mellan raderna skönjer man hur hon då insåg, att våra könsroller inte bara handlar om uppfostran.

Det här är en bok, som enligt min mening, är ett måste för att förstå hur samhället i stort spårat ur, och hur vi fått en feg, hycklande och politiskt korrekt journalistkår som helt tappat bort begreppet ”kritiskt tänkande”, och en statsfeminism som är förödande. Köp den och läs! Det är en modig och angelägen bok och man önskar bara att det fortfarande hade funnits journalister av Helenes kaliber. ”Kvinnorörelsen och nu feminismen saknade och saknar självkritik. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia.” Första gången postad oktober 2013

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA

Radikalfeminister och könsmaktsteoretiker hävdar att prostitutionen är förkastlig, därför att männen köper sig ”makt” över kvinnorna.  Bl a så var jag på en debatt om prostitution mellan den liberalfeministiska f d riksdagsledamoten Camilla Lindberg och den radikalfeministiska Gudrun Schyman, där den senare inte brydde sig om kvinnornas välbefinnande eller inte.  För henne var det en fråga om ”makt”.  Men t ex Liv Jessen vittnar om att kunder till kvinnliga prostituerade inte är annorlunda än män i allmänhet, och att skälen för deras köp varierar, och att den radikalfeministiska idén om ”könsmakt” inte kan appliceras som någon ”standardmodell” på kundernas motiv för deras sexköp.  Många av dem känner sig maktlösa, samtidigt som många av sexarbetarna känner att det är de som har makten i prostitutionen, inte kunderna.  Abel & Fitzgerald konstaterar också, att [i] motsats till radikalfeministers påståenden att sexarbetare är passiva mottagare av manlig dominans hävdar Chapkis (1997) och Sullivan (2004) att många sexarbetare aktivt motstår mäns makt och kontroll inom sexuella mellanhavanden genom att fordra en avgift för vad som normalt ges fritt. (2010, Introduction.  In Abel, Gillian, Fitzgerald, Lisa and Healy, Catherine with Taylor, Aline, Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation.s 8).

I själva verket handlar detta maktperspektiv om ren radikalfeministisk ideologi, utan förankring i verkligheten, och är ett starkt uttryck för en kvinnochauvinistisk sexualmoralism.  Jenkins (s 5) tog upp frågeställningen om makt i sin undersökning av 483 svarande eskorter (varav 298 kvinnor).  Endast 6,8 procent av kvinnorna ansåg att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling.  Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen.  I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella.  77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna.  Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna (s 6).  56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan.  Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid (s 8).  Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna (s 9).

Jenkins undersökning visar att kvinnorna är i en starkare position som sexarbetare än manliga och transsexuella sådana, och att det handlade om ett fritt val de hade gjort:  De flesta deltagarna i denna studie, män och kvinnor, menade att de engagerade sig i sexarbete utifrån en valposition: både när det gäller huruvida de skulle engagera sig i sexarbete och under vilka villkor.  Särskilt kvinnliga eskorter rapporterade sig uppleva en fördel, såtillvida att en större pool av kunder att välja från gjorde att de ofta hade mer val vilka kunder att acceptera.  Kvinnor tjänade typiskt mer per timme än manliga sexarbetare, p g a den högre efterfrågan på deras tjänster.  Denna efterfrågan möjliggjorde för kvinnorna att vara mer selektiva, vilket placerade dem i vad de kände var en mer mäktig position.  För manliga eskorter, även fast de ofta kände att de hade ett brett urval, rapporterades maktrelationerna variera mer.  Till exempel så samtyckte män mer regelbundet till sexuella akter som de var föga bekväma med; för kvinnor var det ovanligt.  Emellertid, i allt rapporterade få deltagare att de på något sätt kände sig tvingade, dominerade eller förtryckta (s 10).

Myter av detta slaget har inte ett enda dugg att göra med att hjälpa sexarbetare.  De är bara ett verktyg för fanatiska ideologer som vill genomdriva sin egen ”sanning” och tvinga alla andra att leva efter den.  Det är uppenbar skrämselaktivism för att uppnå sina mål.

Postad tidigast augusti 2013.

Publicerat

KRIMINALISERING AV SEXKÖP UTOMLANDS – OCH ANTIPROSTITUTIONSINDUSTRINS OANSTÄNDIGHET

Som Ett indirekt hån mot den mördade Jasmine skriver SvD idag om förnyade krav på att kriminalisera svenskars sexköp utomlands.  Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Lena Olsson uttrycker sin egen åsikt som om den skulle vara någon sorts fakta:  ”Människors kroppar är inte till salu. Det här är dagens slaveri.”  Det är upprörande att en rättspolitisk talesperson är av den åsikten att hon har rätten att tvinga på andra sin egen uppfattning.  Hon har helt och hållet tappat anständigheten och upphöjer sig själv till någon sorts absolut sanningsinnehavare.  Men sexarbete är inte slaveri, och för att kunna hävda denna osanning krävs också att Olsson och de andra som lever av antiprostitutionsindustrin måste bygga på lögner, överdrifter och rena påhitt.

Den lagstiftning som Olsson, de rödgröna och kvinnoförbunden i C och FP eftersträvar är oförenlig med demokrati.  Varken en minoritet eller självutnämnda, moralistiska förespråkare av sin egna sanning har rätt att tvinga på andra sina åsikter via lagar.  Och det finns INGA bärkraftiga vetenskapliga eller empiriska studier som säger att sexarbete i sig är skadligt.  Ska man få fram studier som stöttar ”den enda sanningen” måste man förvränga dem, genaom att t ex bara studera en klinisk, liten grupp och skylla alla deras problem på sexarbetet, och inte väga in andra faktorer.  Men det är inte vetenskap, det är pseudovetenskap.  Däremot är de stigmatiserande och fördömande attityder som dessa demokraturförespråkare odlar och sprider i samhället skadliga för sexarbetarna.  Något som inte minst mordet på Jasmine visar.  Det är bl a därför som detta krav på lag indirekt blir att håna henne.

Ett annat exempel på denna fullständiga ignorans för vetenskap och verklighet i fallet sexarbete uppvisar Patrik Cederlöf, nationell samordnare mot prostitution och människohandel, vilken gör precis det som pseudovetenskapliga studier gör.  Han hänvisar till den lilla grupp personer – i ett kliniskt sammanhang – som han möter och den ”information” han fått.  Som en annan representant för antiprostitutionsindustrin är inte han heller intresserad av verkliga fakta, utan bara av de förvrängningar och falska påståenden som denna industri måste bygga på. Detta är människor som helt saknar anständighet i denna fråga!

Publicerat

NI BORDE SKÄMMAS!

Idag var jag på feministiskt väckelsemöte (det har hänt några gånger tidigare).  Det var ett seminarium om huruvida vi ska utvidga sexköpslagen till att omfatta svenskar som köper sex utomlands.  Överhuvudtaget är principen absurd, att vi inbillar oss att svensk lag ska stå över andra länders lag på deras eget territorium.  Det är naturligtvis en tanke som bara kan väckas hos människor som är så övertygade om att de är innehavare av den enda sanningen att de har rätt att tvinga på alla andra denna sanning.  D v s ideologiska fanatiker.

På den här typen av väckelsemöten är det bara ”rätt” personer som ska sitta, eller (som i det här fallet) stå i panelen, och det ska levereras påstådda fakta (som i verkligheten inte är fakta alls) som ska stärka den andäktigt troende församlingen i deras övertygelse.  På detta väckelsemöte levererades t ex det fullständigt osanna påståendet att den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen ”visar” att det har skett en attitydförändring gentemot sexköp i Sverige.  Förutom att det är ett helt ounderbyggt påstående så är det också skrämmande vilken inställning detta avslöjar hos dem som tycker att det är okej att staten går in och ska bestämma människors attityder och åsikter.  I detta fall var det centerkvinnornas Carina Matsson som ställde sig bakom tanken att det är staten som ska bestämma vad folk ska tycka, istället för att folket ska bestämma statens inriktning, men varken den av verkliga fakta avvisandes Morgan Johansson (S) eller moderaten opponerade sig mot detta.

Carina Matsson försökte också slå i oss att det inte handlar om moral.  Nej, hon hade minsann ingenting emot att folk hade sex med varandra, så länge det var ömsesidigt.  Men det är ingenting annat än moral det handlar om när man utser sig själv till att vara den som har tolkningsföreträde kring vad som är ”rätt” sex.  För enligt Matsson så är sexköp en makthandling av en man gentemot en kvinna (män som köper av män eller kvinnor som köper av kvinnor och män är tydligen väldigt frånvarande i hennes världsbild).  Att sexarbetarna själva och deras kunder anser att det är en ömsesidig handling har naturligtvis ingen som helst betydelse för Matsson, för hon är så mycket bättre vetande än alla andra att hon har rätt att bortdöma deras upplevelser och bara upphöja sin egen ”sanning”.

Jag tycker det är motbjudande med människor som Matsson, som vägrar att ta till sig verklig forskning och fakta och som måste ta till anekdoter som ”bevis” för vad de säger.  I titeln på seminariet ingick ordet ”Phuket”, för att vi verkligen skulle förstå vad det handlade om, och Matsson åberopade sin dotter, som minsann hade jobbat i norra Thailand med sextraffickingoffer, vilket ”bevisade” hur förfärlig sexhandeln är för alla kvinnor.  I konsekvensens namn borde en person som arbetar med lärare eller andra som ”gått in i väggen” kunna tas som bevis för att alla yrkeskårer där folk kan må dåligt skadar alla som jobbar inom yrket.  Skulle Matsson godta att en skolpsykolog, utifrån alla elever han/hon kommer i kontakt med som mår dåligt, skulle säga att alla elever mår dåligt?  Skulle inte tro det, eftersom vi då måste slå igen alla skolor.  Jag är också helt säker på, att Matsson aldrig ens tänkt tanken att läsa professor Thomas M Steinfatts sammanfattning av det som förmodligen är världens största undersökning av prostituerade.  Under tolv år djupintervjuade han med sina thailändska medarbetare över 4000 barprostituerade i Bangkok, Phuket och Pattaya (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand,  London).  Inte någon enda hade tvingats in i sexarbete och 69 procent ansåg att de hade ett bra jobb.  I Australien har flera undersökningar också visat, att inomhusprostituerade (där 95 procent av alla sexarbetare) har bättre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen och att de inte mår sämre än den australiensiska genomsnittskvinnan (Wase, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

Det värsta med dessa människor, som bara kan se sin egen ideologiska uppfattning, är dock deras cynism, egoism och fullständiga ignorerande av de människor som de påstår sig hjälpa.  Sexarbetarna i vare sig väst eller Sydostasien (eller någon annanstans) vill ha deras s k ”hjälp”.  I debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010 (där en överväldigande majoritet av läsarna sedan röstade för avkriminalisering/legalisering av sexarbete) skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin… Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ”Rädda oss från räddare” (se bifogade kampanjbild från de sydostasiatiska sexarbetarorganisationerna).

Men människor som dem på det feministiska väckelsemötet tar ingen som helst hänsyn till andra människors önskemål och åsikter, utan kör över dem enbart för att erhålla sin egen ideologiska självtillfredsställelse.  Utan att blinka fordrar de att kvinnor och män som försöker förbättra sin egen och sina näras situation genom sexarbete ska återvända till fattigdom, armod och ofta förtryckande miljöer.  När man har en sådan inställning borde man bara skämmas!  Carina Matsson, Morgan Johansson och de andra på detta seminarium borde skämmas grundligt för denna djupt inhumana inställning.  Den har inte det minsta med anständighet att göra!

Jag respekterar att människorna på väckelsemötet har en annan åsikt än jag, men jag förkastar deras övertygelse om att de har tolkningsföreträde till vad som är ”rätt” sex, att de tar sig rätten att tvinga alla andra att leva efter deras ”rätt” och deras hatiska inställning till dem som inte vill följa deras övertygelse.  På det sättet skiljer de sig inte det minsta från fascister, nazister, kommunister eller religiösa fanatiker.

Första gången postad juli 2013.

Publicerat

ÄNNU EN SKRÄMSELAKTIVIST – ANNE JALAKAS PÅ ETC

Det är intressant, hur skrämselaktivister helt ogenerat kan beskylla andra för lögn och propaganda samtidigt som de själva utför just precis det.  Anne Jalakas hade häromsistens en krönika i den inte för sin objektivitet kända tidskriften ETC där hon, utan att blinka, beskyller TV-serien Borgen för att ljuga och sprida ”prostitutionspropaganda”.  Danmark sägs också vara ett land där inte bara främlingsfientligheten blomstrat, utan även ”föraktet för feminismen.  Och stödet för prostitutionen”.

Rent inledningsvis kan jag meddela, att mitt förakt för vissa former av feminism, framförallt den radikalfeminism som man får intrycket av att Anne Jalakas företräder, också blomstrar.  Motståndet mot denna totalitära ideologi tycks, tack och lov, öka alltmer även i det svenska samhället, eftersom de flesta människor är vettiga nog att motsätta sig principen att självutnämnda ”sanningsinnehavare” – som t ex Anne Jalakas och radikalfeministerna – med lagar, regler och tvång ska ha rätten att tvinga andra att följa just deras ”sanning”.  T o m radikalfeministerna är överens om att principen gäller för ras och religion, men när det gäller sex eller kön så tycker de plötsligt att de har all rätt i världen till dessa tvingande åtgärder för alla.

Men, låt oss då skärskåda de påstådda ”lögnerna” och ”propagandan” i Borgen.  Eftersom jag själv inte följt serien (är utan TV och använder inte datorn till att titta på TV) så har jag inte sett programmet, utan får gå på Jalakas vinklade framställning.  Hon börjar med att antyda att programmet framställer det som att det skulle vara trevligt att vara prostituerad.  Jag är övertygad om att det kan vara svårt många gånger om man är sexarbetare, särskilt om man ställs inför så patroniserande och stigmatiserande individer som Anne Jalakas.  Det finns en massiv forskning som visar, att det svåraste med yrket är just sådana som hon, som stigmatiserar sexarbetaren, inte tillerkänner dem sin egen rätt att avgöra vad som är bra för dem och som kämpar för att göra yrket så svårt som möjligt, genom förbudslagar som tvingar in sexarbetarna i en kriminell omgivning.  Men ett faktum är t ex, att inomhusprostituerade i Queensland i Australien, där prostitutionen avkriminaliserats, har en högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 213ff).  Inomhusprostituerade utgör också lägst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen.

Det är också intressant, att den förmodligen största undersökningen av sexarbetare som gjorts i världen, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares djupintervjuer av över 4000 barprostituerade i Thailand under 12 år, visserligen inte talar om någon ”lycklig” hora, men däremot konstaterar man att det bland alla dessa intervjuade inte fanns en enda som tvingats in i arbetet, och att 69 procent tyckte att de hade ett bra jobb (Steinfatt, 2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand. Civic Discourse for the Third Millennium, London s 68f.)  Om Jalakas mot förmodan skulle vara intresserad av verkliga fakta så kan jag presentera fler undersökningar som visar att inomhusprostituerade inte mår sämre än genomsnittskvinnan, men jag tvivlar på att hon är det, eftersom hon hänvisar till ”fakta” på regeringens hemsida.  Där finns inte ett enda ”fakta”, mer än helt ounderbyggda påståenden i en text.  Det är skrattretande att någon på fullaste allvar kan hänvisa till en sådan ”faktabank”.  Fattas bara att hon kommer dragandes med den synnerligen oetiskt arbetande och mycket vetenskapligt kritiserade Melissa Farley.

När det gäller huruvida gatuprostitutionen skulle ha ökat så vet vi inte om det är så eller tvärtom.  Däremot hade DN en rubrik 20 mars 2011 som konstaterade att det var en ”Stor ökning av kvinnor som säljer sex på gatan”, vilket tillskrivs det faktum att sexköpslagen införts i Norge.  Dessutom har jag av en som sett avsnittet ifråga fått uppgiften att det inte alls påstås att gatuprostitutionen har ökat.  När det också gäller ökningen av våldtäkter efter sexköpslagens införande så är detta också obestridligt.  Sverige har idag världens näst högsta våldtäktsfrekvens, bara slagna av det lilla afrikanska landet Leshoto och med sju gånger högre frekvens än Danmark.  Norge, som också har infört sexköpslagen, har även det klart högre våldtäktsfrekvenser än Danmark, med legal prostitution.  Hur kan Jalakas, annat än med önsketänkande, få det till att Borgen skulle ljuga i detta avseende?

Sedan gör Jalakas det i vårt land numera regelmässiga bedrägeridraget, att hävda att ”en statlig utredning” skulle visa att förbudet mot sexköp haft avsedd effekt.  Liksom regeringen och andra skrämselaktivister måste hon då fullständigt ignorera den massiva vetenskapliga kritiken mot detta beställningsverk och att tre internationella undersökningar dömt ut den s k ”utvärderingen”.  Sedan anförs lagändringen 2011 som någon sorts ”fakta”.  Den bevisar ju inget annat än att riksdagen också består av en mängd individer som upphöjer sig själva till bättre vetande utan att bry sig om att ta reda på verkliga fakta.  Det är inga fakta, det är beklämmande!

Skrämselaktivisten Jalakas menar också att Borgen förmedlar hur vanvettigt det är att försöka stoppa sexhandeln, ”så som vi försökt i Sverige, Norge och Island”.  Här får vi åter prov på denna hybris som genomsyrar dem som upphöjer sig själva till att veta så ”rätt” att de har rätten att tvinga alla andra att leva efter deras åsikter.  Det är intressant när individer, som Jalakas, anser sig så upphöjda att de vet bättre än evolutionen vad som är det rätta.  Sexhandel och sexköp uppfyller nämligen alla tre kriterierna för att vara en evolutionär adaption – d v s biologiskt nedärvt för att det gynnar artens fortlevnad – och det är omöjligt att utrota biologiskt inplanterade drag hos varelser.  Kyrkan har med samma metoder som dem Jalakas förespråkar försökt tvinga mänskligheten till att bara utföra ”rätt” sexualitet i 2000 år – och misslyckats helt.  Det kommer Jalakas och hennes gelikar också att göra.  Det enda som de kommer lyckas med är att, som sociologen Howard S Becker säger i sin bok ”Outsiders” 1963, göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende – och att jaga och förfölja dessa människor.  Jalakas, och hennes meningsfränder, inbillar sig att just de har rätten att bestämma vem som är brottslig eller inte, enbart utgåendes från sin egen ideologi och åsikt.  Det har inget som helst med anständigt beteende att göra, det handlar enbart om moralism.

Det blir smått löjeväckande när en person som levererar ounderbyggda påståenden och propaganda, som Anne Jalakas, anklagar andra för att bete sig som hon själv gör. Första gången postad juli 2013.

Publicerat

EN SKRÄMSELAKTIVIST – EU-MINISTER BIRGITTA OHLSSON

Egentligen tycker jag inte alls om detta med att ”hänga ut” människor offentligt.  Av egen erfarenhet vet jag hur mycket skada det kan göra att bli ovederhäftigt uthängd, därför är det viktigt att ha verkliga fakta när man kritiserar någon för att vara skrämselaktivist.  När det gäller EU-minister Birgitta Ohlsson är det emellertid väl dokumenterat att hon agerar som en sådan.  Det är illa redan när vanliga ”hatare” agerar skrämselaktivister, än värre är det när organisationer och den okunniga journalistkåren gör det, men när ministrar, regering och riksdag gör det är det katastrofalt.  Det strider grovt mot anständighetsprinciperna här ovan.

Så hur agerar då Birgitta Ohlsson som en skrämselaktivist?  Det är i hennes försvar av och försök att exportera den medeltida sexköpslagen.  Redan 1441 kläckte katolska kyrkan idén om att förbjuda sexköp – men då bara för gifta män och präster – men inte att sälja sex och införde regeln i påvestaden Avignon.  Så att kalla lagen för den ”svenska” sexköpslagen känns inte helt relevant för mig.  Men oavsett det så är Birgitta Ohlsson grovt ovederhäftig i sin retorik kring lagen.  Det är en sak att ha en åsikt, att lagen är bra, men att underbygga den med falska och felaktiga fakta och påståenden är direkt snuskigt – om än typiskt för just skrämselaktivister.

Offentligt har Birgitta Ohlsson påstått att ”vid sidan om handel med vapen och droger, är traffickerares exploatering av människor för sexuella syften del av den svåra organiserade brottsindustrin”.  Det är ett rent påhitt som inte har någon som helst bärighet i verkligheten alls!  Det är ett rent påhitt som valsar runt i ”rapporter” av Europol och andra, att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket inte har något som helst underlag i verkligheten.  Sextrafficking är en mycket liten kriminell verksamhet.

Ett annat direkt påhitt som Birgitta Ohlsson refererar som ”fakta” är när hon säger: ”Jag förnekar inte att det finns prostituerade som är tillfredsställda med deras val av yrke. Men tillfredsställda sexarbetare utgör bara en bråkdel av prostitutionsvärlden. De flesta människor som är fångade i businessen att sälja sina kroppar i världen idag är fattiga och traumatiserade ungdomar.  Det finns inte en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta påstående!  Skrämselaktivister älskar i ämnet prostitution att hänvisa till den kraftigt vetenskapligt kritiserade Melissa Farley, som gjort riktad forskning med det förutbestämda syftet att få det att framstå som att prostitutionen skadar människor något förfärligt.  Men precis som Birgitta Ohlsson är alltså Farley fullständigt ovetenskaplig och bortser totalt från all verklig forskning som gjorts i ämnet.  Som t ex världens förmodligen största studie av sexarbetare, Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares studie av barprostituerade i Thailand (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London).  Under 12 år djupintervjuade de över 4000 sexarbetare, fann ingen som tvingats in i arbetet, nästan 70 procent av sexarbetarna tyckte de hade ett bra jobb och maximalt 15 procent var minderåriga.  De fann bland dessa maximala 15 procent en 13-åring, tre 14-åringar och elva 15-åringar, men ingen yngre.

Lika tokigt blir det när EU-ministern påstår att ”klyftan mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människor som frivilligt vill sälja deras kroppar resulterar i tvingad prostitution i händerna på organiserad brottslighet”.  Det finns inget som helst dokumenterat automatiskt samband mellan prostitution och kriminalitet, lika lite som det finns dokumentation på att sexarbetare skulle vara mer tvingade än andra.  Tvärtom visar bl a avkriminaliseringen på Nya Zeeland att det är kriminaliseringen av sexarbetet i olika former som skapar kriminaliteten.  Birgitta Ohlsson är alltså en av dem som direkt orsakar att sexarbetare tvingas arbeta under kriminella former.  Ett flertal internationella undersökningar visar också att 94 procent av sexarbetarna inträder i arbetet av eget val.  Hon påstår också, enbart baserat på den högst ovetenskapliga och oundebyggda s k ”utvärderingen” av sexköpslagen att den varit framgångsrik, haft avsedda effekter och håller nere trafficking till Sverige.  Eftersom hon inte kan vara omedveten om den kraftiga kritik som riktats mot det beställningsverk som den s k ”utvärderingen” är så är det hon gör att närmast stå och ljuga rakt ut.

Birgitta Ohlsson har också, med Cecilia Wikström och Helena Holmberg, påstått att ”vår tids sexslaveri drabbar miljontals människor, mestadels kvinnor och barn. Till Europa fraktas årligen en halv miljon människor för att säljas till sexindustrin”med hänvisning till en rapport av Europol.  Men Europolrapporten har inte ett enda underlag för dessa påståenden, liksom naturligtvis inte heller de tre kvinnorna.  Siffran är en s k ”guesstimate” (”bluffskattning”) som inte har någon som helst bärighet i verkligheten.  I verkligheten är det maximalt 3000 fall av sextrafficking årligen i hela världen.

Det är möjligt att Birgitta Ohlsson tror på en del av det hon påstår, men vi ska inte ha ministrar som går omkring och förlitar sig på och för vidare hörsägen, lögner och påhitt när hon driver en skrämselaktivistisk linje som är direkt opassande för en minister.  Ministrar och politiker ska bygga på fakta, och har de inte fakta att basera det de säger på ska de varken uttala sig eller agera för repressiva, förtryckande lagar – som ju sexköpslagen och kopplerilagen är.  När man, som Birgitta Ohlsson gör, direkt agerar för att sexarbetare ska arbeta under kriminella och riskfyllda förhållanden ska man inte skylla deras kunder för det, utan våga stå upp för det man gör, nämligen skapar förutsättningar för kriminaliteten.  En minister måste naturligtvis också ha rätt att göra misstag, men inser man inte när man agerar fel så är man inte lämplig som minister. Första gången postad juli 2013.

Publicerat

SKRÄMSELAKTIVISMEN

Ja, jag vet att jag är sent ute och kommenterar turerna kring NSA och avlyssningen av västvärlden.  Det finns så många före mig som gjort detta, så jag tror inte jag behöver gå in på djupet på hur detta sker.  Däremot önskar jag lite mer fundera kring varför det sker.

Den amerikanska administrationen försvarar spionerandet med att man måste skydda sig mot terrordåd, vilket är högst tveksamt, med tanke på den lilla risken för terrordåd.  Visst, de existerar och många människor går omkring och är livrädda för dem, men det är åtminstone 1000 gånger större risk för att dödas i trafiken än att dö av ett terrordåd.  Men motiverar det spionage på alla körkortsinnehavare?

Terrorhotet är en av delarna i det som jag vill kalla för ”skrämselaktivismen”.  Att spela på människors rädsla har i alla tider varit ett effektivt instrument för att genomföra sina egna suspekta intentioner.  Och skrämselaktivismen uppträder bara när det gäller just suspekta intentioner, för om de är sunda så inser folk det i allmänhet ändå.  Historiska exempel på skrämselaktivismen är t ex jakten på och brännandet av bögar (flator klarade sig i allmänhet undan) vilka, efter kristendomens ”kärleksbudskap” blivit allenarådande, började nyttjas i större skala av t ex kejsar Justinianus i Byzans och som reaktion på celibatets införande på 1200-talet.  Det här var också en lysande affärsidé, eftersom kyrkan och/eller staten fick lägga beslag på den egendom som den på bålet brände lämnade efter sig, och en god affärsidé är det fortfarande.  Att vara skrämselaktivist lönar sig idag t ex för politiker, som kan göra karriär genom att framstå som handlingskraftiga, och empatiska, fast de är ingendera.  För journalister och medier leder det till rubriker, sålda lösnummer, karriärer och ”namn”, för radikalfeminister till att man kan genomföra misandriska lagar och regler, akademiska karriärer (utan substantiell insats), lyfta löner, m m.  För välgörenhetsorganisationer leder det till anslag, löner och statuspositioner, något som också kan gälla tjänstemän och andra – som t ex polisstyrkan för bekämpningen av trafficking.  Skrämselaktivismen är idag en storindustri, som omsätter hundratals miljoner dollar i världen varje år – utan att åstadkomma ett enda dugg produktivt!  Eller, som den inspärrade prostituerade Tyra Eberwall uttryckte det på tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyåret 1934: …”något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på till spinnhuspersonal och detta samhället som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man ju spärras in som en stor brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss(min emfasering).

Andra historiska exempel på skrämselaktivism är jakten på kättare under medeltiden – Albigenserkriget, som startade 1209, ledde till slaktandet av en miljon människor – och jakten på dem som mördat Kristus; ett helt folk, judarna, skulle under århundraden förföljas.  För första gången introducerades då i stor skala det effektivaste skrämselargumentet någonsin; ”ditt barn är hotat”.  Judarna påstods ritualmörda barn, vilket gjorde det lätt att uppegga skrämda folkmassor mot dem.  Samma metod använde häxjägarna från 1480-talet och framåt i över 200 år.  Människor skulle ju skydda sitt kött och blod, sin egen avkomma.  I modern tid använder t ex Ecpat samma metod mot påstådda ”pedofiler” och andra ”onda” varelser som måste utplånas och anti-prostitutionsaktivisterna använder det för att stämpla den ”onde” sexköparen.  Barn i miljoner påstås – helt utan grund – varje år vara offer för hänsynslösa, djävulska män som helt känslokallt ödelägger oskyldiga barns liv genom att ha sex med dem.  Vilket genererar stora pengar till Ecpataktivisterna.

Skrämselaktivismen består av många delar och böljar fram och tillbaka.  I vår tid är det främst terroristskräcken, intimt sammanhängande med islamskräcken och invandringsskräcken, och så är det sexualpaniken, som yttrar sig i direkt förföljelse av utvalda ”monster”, som sexköpare, pedofiler, zoofilister, bdsm-utövare, och andra, som kan ta sig många uttryck.  Häxor, bögar och judar är just nu ”lågkonjunktur” i flera länder, men åtminstone bög- och jude-skräcken har sina starka yttringar på vissa håll.  En annan synnerligen framgångsrik skrämselaktivism är radikalfeminismen.  Genom monsterförklarandet av den onde mannen – och det hot han utgör mot de goda (kvinnor och barn) – är det mängder av annars ofta inkompetenta kvinnor som kunnat göra karriär inom politiken, medier, utbildning och förvaltning.  Vad som också är ett genomgående drag för alla dessa skrämselaktivister är att de ALLTID påstår att det är till skydd för något.  Det är barn, kvinnor, kultur, samhälle, seder, moral, anständighet, ras, jobb, m m, som måste ”skyddas”.  Och ”skyddet” måste alltid bestå av tvingande lagar och åtgärder vilka – som av en händelse – alltid ska löpa enligt skrämselaktivisternas åsikter, ideologi och moral.  Något som ju – förmodligen också det av en händelse – får skrämselaktivisterna att framstå som de som ”kan” frågan, som är ”goda” och ”ansvarskännande”, samtidigt som de glatt offrar en massa ”fel” individer.  Och – händelsevis – så leder det till karriärer, bra positioner och/eller löner och/eller andra förmåner för just skrämselaktivisterna.

Tre grundförutsättningar måste existera för att skrämselaktivismen ska bli effektiv:  För det första de fanatiska ”hatarna”, för det andra ett ideologiskt ”riktigt” politiskt och medialt stöd bakom skrämseltaktiken och för det tredje den ohämmade verklighetsförfalskningen.  Den första gruppen har uppgiften att ohämmat peka ut ”brottslingar”, skrika högt om krav på ”handling” och t o m ibland handgripligen ingripa för att t ex tysta kritiska röster.  Ett exempel är t ex den typ av ”väckelsemöten” som dras ihop, där personer ur den andra, ”övre” gruppen ska egga dem ur den första till handling och upprördhet.  Ett annat är när en skrikande mobb försöker att överrösta och smutskasta den som vill ställa kritiska frågor.  Men den viktigaste beståndsdelen i denna treenighet är den ohämmade verklighetsförfalskningen.  I detta arbete är journalistkåren och pressen den viktigaste beståndsdelen.  Stöpta i en miljö på journalisthögskolorna där man för länge sedan bortsorterat att lära ut objektivitet och kritiskt tänkande – som Paolo Roberto på så lysande sätt, när han ”klär av” den ”rätta” Hannah Fahl, illustrerar – och där man måste vara ”rätt” för att bli accepterad, är uppgiften att också presentera ”rätt” rubriker och texter (se här, här, här och här), oavsett om de har det minsta med verkligheten att göra.  Det absolut viktigaste arbetet i detta är dock att förhindra att verkliga, motstridiga fakta släpps fram.  Om det på en debattredaktion t ex publicerats en text som gör fullständigt absurda, men politiskt ”rätta”, med helt felaktiga påståenden som gynnar skrämselaktivismen, så ska verkliga fakta hindras från att få bemöta texten.  Medierna har också den suveräna makten att oemotsagda kunna smutskasta dem som ifrågasätter det ”rätta”.

Ett viktigt led i skrämselaktivismen är också att presentera fiktivt vetenskapliga ”undersökningar”, av ”akademisk” eller annan art, som ska ställa verkliga fakta åt sidan och istället presentera en bild som gynnar skrämselaktivismen (här, här och här).  Men politikers fullständigt ohämmade förfalskning av verkligheten – som naturligtvis inte granskas av några medier – är också en viktig del.  Här på denna sida har jag redan uppmärksammat ett sådant fall, men fler ska komma.  ”Ändamålet helgar medlen” har alltid varit skrämselaktivismens viktigaste princip.

Liksom skrämselaktivisterna är vi som försöker kasta ljus på deras metoder också av skiftande art.  Själv har jag, genom arbetet med mina 2008 och 2012 utgivna böcker ”Samlag eller Salighet” och ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, kommit i position att kunna kasta ljus över skrämmarnas metoder inom sfären sexualitet (se också här).  Därför är jag mest lämpad att kunna skriva om dessa ämnen, men skriver också om genus- och tokfeministraseriet, andra skriver om andra delar inom skrämselaktivismen.

Det råder ingen tvekan om, att övergrepp av alla de slag ska beivras, men det är också ett övergrepp att, som skrämselaktivisterna gör, jaga och förfölja människor på ideologiska och idémässiga grunder, som dessutom inte har grund i verkligheten.

Tidigast postad 2013.

Publicerat

EVERT TAUBE HADE ALDRIG STÖTTAT SEXKÖPSLAGEN

En av våra riksradikalfascister… förlåt, -feminister, Margareta Winberg, önskade för sådär ca 15 år sedan diskvalificera sig själv inför framtiden, då hon påstod att Evert Taube hade en fruktansvärd kvinnosyn.  Självklart ska vi inte betvivla hennes ord, för Margareta Winberg hade ju förstått att hon var en av de få i världen som ensam satt på den obestridliga sanningen.  Och till skillnad mot alla generationer före henne så kommer framtiden alltid att förstå det salomoniska i vad hon sa.  Personligen så avundas jag dessa människor, som så ofelbart kan veta exakt vad som är rätt och som har så rätt att de aldrig någonsin kommer att betraktas som historiska idioter.  Det är ju annars någonting som ofta vidhäftar epokerna som har föregått oss själva.  ”Hur kunde de vara så korkade att de tyckte så” brukar det ofta heta, men naturligtvis kommer det aldrig att låta så om Margareta Winberg, eller?

Till skillnad från Margareta Winberg var Evert Taube – och jag har varit Taubefantast sedan slutet av järnåldern (1968, jag innehar bl a alla hans skivinspelningar) – en humanist, som hade förmågan att se och acceptera att människor var olika.  Det finns aldrig i hans texter pekpinnar om hur man måste vara, vilket det däremot finns i Winbergs uttalanden (som t ex när hon med Louise Eek riktar pekpinnen mot hur ”sann” sexualitet är: När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ”köpa” varandra.  Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män).  Tvärtom, så bejakar han våra olikheter, som t ex i ”Balladen om Gustaf Blom från Mönstrås”:  Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-sing.  Ett väldigt humanistiskt – och realistiskt – perspektiv intar han också när det gäller detta med sexhandel.  Tre av hans sånger handlar om sexarbetare (då för tiden ”horor” – prostituerade är bara politiker och journalister), varav jag senast idag hörde en spelas av barn på Svinmyra torg, ”Flickan i Havanna” (som inspirerade mig till detta inlägg).

Taube har en realistisk blick för verkligheten, och lägger inte ideologiska dimridåer för det han betraktar (som däremot t ex Winberg gör).

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar

sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.

Kom du glade sjömatros!

Du ska få min röda ros. (som alla symboliskt förstår vad det är)

Jag är vacker, du är ung,

sjung av hjärtat sjung!

Sedan följer textraderna som beskriver situationen, och vi hoppar lite i texten:

Vill du bli mitt hjärtas kung?

Har du pengar i din pung?

Och han har något för henne:

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick

ringen med rubiner, som hon genast fick.

Ringen kostar femton pund! (han fick betala väldigt mycket 1919, men hon var säkert värd det)

Stanna du – en liten stund!

Taube skildrar här en ömsesidig handling och överenskommelse, som bägge är nöjda med.  Winberg och radikalfeminist-abolitionisterna hade velat förbjuda den, och istället hellre låtit flickan i Havanna svälta eller vara utan pengar (och kanske få slita som underbetald piga – om hon ens hade fått jobb).  Man måste fråga sig, är det humanistiskt att förpassa människor till armod bara för att tillfredsställa sin egen ideologiska moralism?  Jag anser det inte!

En av sina vissamlingar lät Evert bära namn efter en sexarbetare, nämligen Pepita (Pepita dansar 1950).  Det är i grunden en tragisk berättelse, som berättar om mäns svek (men en sådan text kan väl inte Winberg applådera, eftersom Evert hade sådan fruktansvärd kvinnosyn).  Den börjar så hoppfullt, med den unga indianflickans dröm om den goda framtiden för barnet:

Den morgon när jag föddes då blommade var dal,

den afton när jag döptes då sjöng en näktergal.

Sedan följer tragedin med den spanske Fernando Fernandito (Evert intog indianflickans position):

…du fick min första kärlek, du tog den och försvann.

Vad Taube sedan gör, på ett genialiskt sätt, är att skildra hur snabbt det går att transformeras från den drömmande förälskelsen till den cyniska realismen:

Den första kärleken så söt som socker kan den vara,

Den andra kärleken ger tröst, den tredje – handelsvara.

Och så avslutningen.  Pepita har förstått hur verkligheten ser ut.  Hellre än att svälta – som abolitionisterna kräver att hon ska göra – så köper hon läget (som så många andra måste göra som tvingas jobba med sådant de kanske inte vill jobba med):

Fernando Fernandito, du ser min kavaljer!

Här dansar din Pepita i glädjens kvarter!

Den tredje av Taubes sånger som handlar om en sexarbetare är ”Violavà”, ur ”Förlustelse och frid” (1957).  Den beskriver situationen för en mängd kvinnor världen över:

Därhemma i vår bondby var jag mager,

jag levde mest på sallad och spenat…

Men sexarbetet har förändrat hennes situation:

Nu trippar jag i gränden och är fager

Och stora stekar bjudes mig på fat…

Strategin är klar i det religiöst, katolska landet någonstans i Latinamerika:

Där sedlarna prasslar bäst,

Där är jag en flitig gäst,

Sen reser jag hem och biktar mig för vår egen lilla präst.

Men modern tror ju, att Violavà tjänar sina pengar på blommorna hon säljer (blommor var redan under antiken att tecken för kvinnor att visa att de sålde sex).  Och Violavà håller färgen:

Min dygd är väl inte stor,

men jag kan försörja mor

(fast blommorna som jag säljer knappt ger pengar till nya skor!)

Men abolitionisterna önskar hellre att Violavà och hennes mor ska svälta än att pengarna ska komma från sexhandeln.  De är absolut inte humanister!  Det var däremot Evert Taube – och han hade avgjort varit motståndare till sexköpslagen!

Släng dig i väggen Margareta Winberg! Första gången postad juni 2013.

Publicerat

HUR FASCISTISK ÄR RADIKALFEMINISMEN?

Efter att ha läst en recension, skriven av Torbjörn Jerlerup,  av Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism” (som jag själv inte läst), så blev jag fundersam över hur fascistisk radikalfeminismen är.  Naturligtvis är det en och annan av de få läsare som denna blogg har som hajar till.  Hur kan man överhuvudtaget ens tänka tanken att någon sorts feminism skulle vara en fascistisk yttring?  En tanke som också Henrik Arnstad sällade sig till, då han i en tråd på facebook – där vi diskuterar detta – menade att feminism aldrig kan vara fascism.  Det är möjligt att han formellt, definitionsmässigt har rätt – jag menar, det är ju också formell skillnad mellan fascism och kommunism.  Men det viktiga är ju det som förenar dessa bägge ideologier i deras auktoritära framtoning.  Eller som Torbjörn Jerlerup skriver: ”Kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska.  Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga.  Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur.  Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp”.

Vad Jerlerup säger är ju i allra högsta grad också applicerbart på radikalfeminismen.  Enligt denna är vi massmänniskor – men istället för klasser och nationaliteter är det istället könstillhörigheten som är det avgörande.  Alla kvinnor – som naturligtvis är männen överlägsna på alla sätt – är ett kollektiv som måste se till kvinnokollektivets bästa och sortera bort personliga känslor.  Det är tillhörigheten till kvinnokollektivet som är det viktiga, det individuella däremot är oviktigt.  Och det kvinnliga kollektivet måste skyddas genom kampen mot den onde mannen – som naturligtvis är den ende som, bara som ett exempel, utövar våld.  I radikalfeminismen blir mannen fascismens icke nationstillhörige, kommunismens klassfiende och nazismens jude.  Kampen mot honom berättigar till nästan vilka åtgärder som helst.

Jerlerup fortsätter med att säga: ”Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella”.  I radikalfeminismen är likriktning det högsta målet.  Det finns inga könsskillnader, allt är bara otillbörlig påverkan från ett vidrigt patriarkat, som har tvingat in oss i ”fel” könsroller.  Om bara radikalfeminismen får råda så kommer skillnaderna utplånas och vi kommer att bli ”hen” allihopa.  Det här har lett fram till, att vi skapat ett samhälle som censurerar ”fel” åsikter i Tv och press (se t  ex här) och att objektivitet, evidens och vetenskapliga principer åsidosätts – som t ex hos Eva Lundgren och Kajsa Ekis Ekman.  Vi har fått en antiintellektuell ideologi som kräver att allt ska likriktas efter genus- och könsmaktsperspektiv.  Så går t o m regeringen ut och beordrar en antiintellektuell likriktning:  ”Trots en lång historia av jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning.  Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning…  Det innebär… att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, d v s  könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstruktur och politisk ideologi”.

Radikalfeminism uppfyller alltså, helt klart, de kriterier som gäller för fascism – bara med den kosmetiska skillnaden att man bytt ut nationell (och klassmässig) tillhörighet mot könstillhörighet.  För mig gör det att radikalfeminismen framstår som en fascistoid ideologi – om det nu är en ideologi, och inte en avart av en sådan, som ju fascismen var av socialismen.  Vad jag i sådana lägen absolut inte kan fatta är, hur denna fascistoida rörelse kan anses som rumsren medan man samtidigt anklagar Sverigedemokraterna för att vara fascister.  För mig blir det bara ett uttryck för rent hyckleri!  I grunden omfattar radikalfeministerna samma odemokratiska och totalitära likriktningssyn på samhället som den Sverigedemokraterna omfattar – men bägge grupperna påstår att de hyllar demokrati.  Eller som Jerlerup också skriver: ”De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati”.  Jag är verkligen ingen sympatisör med Sverigedemokraterna, men däremot anser jag att man är helt fel ute – som Henrik Arnstad i DN – när man kan förespråka rent antidemokratiska metoder för att stoppa ”det onda”.  Jag vet som historiker, och som jag tydliggör väldigt uppenbart i min bok ”Samlag eller salighet”, att det tillvägagångssättet ALDRIG har lett till annat än elände och det är min mening att det sänker en själv till deras nivå.  Till skillnad mot dem som vägrar att ta diskussionen förfäktar jag istället det som (felaktigt) tillskrivits Voltaire:  ” Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttala dem”.  Och det gäller även radikalfascisterna… förlåt, -feministerna. Första gången postad juni 2013.

Publicerat

RADIKALFEMINISMENS SANNA ANSIKTE

En ”expertgrupp”, innehållandes bl a Maria Sveland, rekommenderar att regeringarna i vart och ett av de Nordiska länderna ser till att ”hot och trakasserier på grund av kön ska bli straffbara” (vilket det faktiskt redan är), och att det ska straffas på samma sätt som diskriminering.  Det påstås att det gäller manskönet också, men i rapporten talas det enbart om ”antifeminism”, vilket sägs vara ”hållning, värdesätt och handling”, ”motstånd mot feminism och jämställdhet”, ”en önskan om att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är priviligierade” och ”ett motstånd mot att utmana köns-, sexualitets- och raskategorier”.  Så rekommenderar man tio åtgärder mot hot, hat och trakasserier:

1) Antifeministiska trakasserier och hatfulla yttringar ska göras straffbart (men inte trakasserier och hatfulla yttringar mot män),

2) uppringningstjänster för rapportering av hot och trakasserier ska upprättas (en sorts underrättelsetjänst),

3) årliga nationella kartläggningar av antifeminism ska genomföras (manshatande verksamheter är däremot oviktiga),

4)  forskning om antifeminism ska prioriteras (forskning om mäns diskriminering är oviktig),

5) arbetet för jämställdhet och antidiskriminering ska bidra till utvidgade normer för maskulinintet (Maria Sveland och andra medelklass-mainstream radikalfeminister ska ges rätten att bestämma hur män ska vara),

6) åtgärder för marginaliserade män och pojkar ska iståndsättas (eftersom alla män – åtminstone alla heterofila – är talibaner så blir detta en verkningslös åtgärd, de är ju aldrig marginaliserade),

7) antifeminism bör vara en del av jämställdhetsombudens verksamhetsområde (istället för att arbeta för kvinnlig dominans i samhället ska man nu också aktivt motarbeta dem som tillvaratar mäns rättigheter).

8) pressen måste iaktta sitt ansvar (d v s självcensur mot ”fel” åsikter – yttrande- och åsiktsfriheten ska sättas ur spel),

9) samarbete mellan stat och fackgrupper ska fortsätta (radikalfeministerna ska kunna diktera mer lagstiftning),

10) tvärfackliga nordiska konferenser bör genomföras (utbyte av metoder för att kontrollera de brottsliga kritiserarna av radikalfeminismen).

I detta förslag visar radikalfeminismen öppet sitt sanna ansikte som en totalitär ideologi.  I ett demokratiskt och liberalt samhälle är kritik och debatt en grundförutsättning, men radikalfeministerna önskar istället gå samma väg som man gjorde i de kommunistiska, fascistiska och nazistiska diktaturerna:  Man bannlyser och straffar kritiken mot den egna, ”ofelbara” ideologin.  Med facit i hand från diktaturstaterna så är det en underdrift att säga att det inte är någon lyckad idé.  Men det visar ju, som sagt, verkligt tydligt vad radikalfeminismen står för; totalitarism, avvisande av demokrati och avvisande av vetenskap.  Man sällar öppet in sig bland de andra totalitära ensanningsideologierna, med förenklingar och förvrängningar av verkligheten.  Något som i Maria Svelands fall t ex visas av hennes scenariokonstruktion av ett feministhat som utgått från dokumentären ”Könskriget” och de obligatoriska förvrängningar hon i det sammanhanget gjort för att vrida verkligheten ”rätt” – d v s som hon själv och radikalfeministerna vill att den ska se ut.

En stilla undran infinner sig dock i tanken att betrakta feminister som en etnisk grupp som ska skyddas på samma sätt som etniska folkgrupper eller medelklassaccepterade sexuella läggningar (de icke godkända – liksom män – är det ju dock fritt fram att trakassera, trots lagstiftningen).  Det finns ju inte bara en sorts feminism, även om den radikalfeministiska kretsen runt Maria Sveland vill påskina det (läs t ex här och här).  När feminister kritiserar varandra, vilken av kombattanterna är det då som ska straffas?  Eller ska det inte vara straffbart för den ena feministen att kritisera den andra?  Är det kanske bara män som ska straffas då de kritiserar feminismer av olika slag?  Så har det ju fungerat hittills.  Män som uttalar kritik mot olika feministiska dogmer blir ju genast anklagade för att vara anti-feminister och utsatta för ”de godas” samlade hat, som t ex Per Ström.  Utan tvekan kommer jag själv att hamna i det gebitet, även fast jag – om dock inte feminist själv – sympatiserar med klassisk feminism så som den t ex framstår som hos Louise Persson.  Louise pekar också på just hur totalitär radikalfeminismen är och att den inte har befriat kvinnan från ett patriarkaliskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”.  Men att jag sympatiserar med vad hon skriver kan förmodligen av de ”rättroende” radikalfeministerna anföras som ”bevis” för att Louise är ond.  Hur skulle annars en som jag kunna backa upp vad hon skriver?  Vi får väl hoppas att legalitetsprincipen gäller för eventuella nya lagar kring förbudet att kritisera feminism (även om principen övergivits i fallet med TV-licensen och Internet) annars riskerar ju bl a den klassiska feministen Louise Persson att åtalas för hets mot feminister p g a sin bok.  För att inte tala om alla de som på andra sätt kritiserat t ex den nya beordrade fördelningen av pappaledigheten, könskvotering, orättvisan i behandlingen av män i vårdnadstvister m m.  Som alltid lyckas ideologiska lagar inte med något annat än att kriminalisera människor som annars inte är benägna för kriminellt uppförande.  Och syftet är enbart att gynna en starkt privilegierad grupp av människor som anser sig sitta inne med den enda sanningen och som anser sig ha rätten att tvinga alla andra att följa deras sanning.  En grupp som anser sig ha rätten att attackera ”fel” människor hur kränkande och ounderbyggt som helst men att ha rätten att slippa bli kritiserade själva – oavsett hur underbyggt det är.  För deras attacker mot andra är ”befogade”, medan andras kritik av dem är ”förföljelse”.  Allt enligt den närmast religiösa litanian om offerskap i egenskap av ”absolut rättfärdighet”.

Radikalfeminismen, som har fått segla upp till position som allenarådande och statsbärande ideologi, har varit förödande för det svenska samhället.  Genom att spela på panik och skrämsel – via förvrängningar, tystande av kritik, förkastandet av vetenskap till förmån för ideologi, häxjakter och smutskastning för att uppnå sina mål, precis som t ex nazismen gjorde – har radikalfeminismen skapat ett samhälle som är intolerant, fördömande och – som Robert Gustafsson uttrycker det – PK-fascistiskt.  Som historiker inser jag, att framtiden tungt kommer att döma dem som skapade detta samhälle, men det är tyvärr föga tröst för oss som just nu tvingas leva i det.  Det märkligaste är dock, att en mycket stor majoritet av det svenska folket inte alls sympatiserar med den kurs som förs, men ändå lyckas fanatikerna få igenom den.  Radikalfeministerna är inte besvärade av någon sorts hat mot feminister, de är besvärade över att deras kritiker ifrågasätter deras självtagna rätt att bestämma hur alla ska vara, leva och tycka.

Förslaget om att kriminalisera kritik mot feminismen bryter mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen alla tio!

Första gången postad 2013