Publicerat

Återupprätta patriarkatet? del 2

I det könskrig som rått sedan många år tillbaka från ”kvinnoräddarnas” sida är det en negativ manlig konkurrensstrategi som regelbundet blåsts upp och dramatiserats, så att människor (särskilt unga kvinnor) idag verkligen tror på att män skulle vara mer ”onda” än kvinnor.  Det vi pratar om är det fysiska våldet.  Att kvinnor (och män) upplever kvinnligt indirekt våld lika smärtsamt som det direkt manliga vill ingen, utom enstaka vetenskapliga forskare, prata om. Björkqvist, Österman & Lagerspetz konstaterar, angående social exkludering, att [t]idigare studier kring social uteslutning slår enhälligt fast att det är jämförbart i smärta med fysisk skada. D v s att det råder forskningskonsensus kring detta. Dessutom tycks det idag existera en outtalad, tyst överenskommelse om att aldrig orda om att kvinnor är minst lika fysiskt våldsamma i romantiska relationer som män (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl, se även här). Faktum är att det inte existerar en enda vetenskaplig studie eller undersökning som visar på att män skulle vara mer våldsamma och/eller aggressiva mot kvinnor än tvärtom! Trots det frossar vårt samhälle i falska, dramatiserade bilder av män som kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, även fast det finns ett antal studier som visar att kvinnor är t o m lika sexuellt kränkande och påtvingande som män. Varför är det så?
 
Ett viktigt svar på den frågan ligger i mäns predisponering i att skydda och värna kvinnor och barn. I den ingår helt enkelt inte att se kvinnans negativa sidor, för då vore hon helt enkelt inte värd att skydda. En annan (förmodligen viktigare) faktor är kvinnas övertag i att kunna erbjuda sex. Såväl Trivers, som Symons och ‒ mer lätt tillgängligt ‒ Chivers (och många andra) visar att sex är en påtryckningsfaktor och handelsvara för att styra män, eftersom män globalt är mer sugna på sex än kvinnor och dessutom fördummas av testosteronet. Att alltså tala klarspråk och opponera gör att en man helt enkelt riskerar att inte få ”knulla”. Det är naturligtvis dessa övertag som stort bidragit till att ett patriarkaliskt samhälle allt mer tillåtit kvinnor att breda ut ”feminiseringen” och att män inte sätter ner foten. Det gör de inte förrän det gått för långt, och då blir verkan förmodligen att det slår kraftigt åt andra hållet. Vi kommer under en period hamna i verkligt förtryck av kvinnor, innan ”patriarkatet” åter pendlar över åt andra hållet.

Våld har en evolutionär logik ‒ både för kvinnor och män

Som en lite intressant utvikning kan det påpekas att våld, både kvinnligt och manligt, har en direkt evolutionär logik. Maner & McNulty har studerat detta och slår fast att [v]åldsamt uppförande hos människor och andra däggdjur är inte godtyckligt; snarare förefaller det ha valts för att lösa särskilda adaptiva problem, för att lite senare konstatera att det finns en evolutionär logik bakom de flesta våldsamma handlingar, och att erkänna det är ett viktigt steg mot bättre förståelse varför våld förekommer.
 
Det här är naturligtvis, oavsett det kvinnliga eller det manliga, inget som gör våld till ett accepterat beteende och forskarna tillägger: Det är viktigt att hålla i åtanke att bara för att våld må vara ”naturligt” så är det inget rättfärdigande för sådant beteende. Men, det är inte så att det ena våldet gör det andra våldet bättre eller sämre. Med det sagt är det väl etablerat att män är mer fysiskt aggressiva än kvinnor och konstaterandet att kvinnor väljer indirekt relationell aggression före fysisk svartmålar inte kvinnor mer än det att diskutera den manliga benägenheten för fysiskt våld svartmålar män. (Owens, Shute & Slee).

Kvinnor är inte mindre våldsamma än män

Varför är det då så att samhället så ensidigt fixerar på manligt fysiskt våld och väljer att helt tiga om det kvinnliga våldet?  Mäns predisponering att inte ge sig på kvinnor, som nämnts, är en viktig faktor, men en minst lika viktig sådan är de kvinnliga dragen, att främst se till den egna personen och den egna lilla gruppen. (Jmf t ex att män hos Achestammen i nordöstra Paraguay delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor endast delar 58 procent av samlat gods utanför familjen, se Sefcek, Brumbach,  Vasquez, Geneva, & Miller).  Det är utifrån det perspektivet som de ”kvinnliga” karaktärsdragen har utvecklats och eftersom de flesta är överens om att de är mer negativa än männens motsvarande respons på enskildheterna i dessa så blir det förödande om ”kvinnlighet” upphöjs till någon sorts ideal i samhället. 
 
Kvinnors engagemang i den lilla (familje)gruppen är naturligtvis inte bara fördelaktigt ur ett evolutionärt perspektiv, det är också något som totalt missvisande anförs för att kvinnor skulle vara mer omsorgsfulla om andra. Men omsorgen sträcker sig inte längre än den egna lilla gruppen! De som står utanför den behandlar kvinnor förmodligen i det stora hela mer brutalt än vad män gör! D v s att de totalt sett kan vara mer aggressiva än män! Åtminstone är de inte mindre våldsamma. Traditionellt har män betraktats som det mer aggressiva könet. Emellertid har samtida forskning i flera länder utmanat denna förställning genom att uppmärksamma olika former av aggression (Simmons).  Men de använder sig alltså hellre av psykiskt än fysiskt våld. I tidigare studier visades det att adolescenta flickor använde indirekta medel för maskerad aggression mer än adolescenta pojkar, medan fysisk aggression användes oftare av pojkar, och direkt verbal aggression användes lika mycket av bägge könen (Buss).

Fem kvinnliga konkurrensstrategier

Konkurrensstrategier är någonting vi människor (och även djur) använder för att eliminera rivaler eller sådana som hotar oss. Benenson listar fem sådana hos flickor och kvinnor och skriver: Fem konkurrensstrategier är resultatet av dessa principer: (1) undvik inblandningskonkurrens, (2) dölj konkurrensen, (3) konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, (4) påtvinga jämlikhet på kvinnliga likar och (5) använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom.
 
Den första av dessa strategier, undvik inblandningskonkurrens, innebär att flickor/kvinnor mindre lägger sig i andra likars verksamheter. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av direkt inblandning i andra flickors mål (Benenson). Det här kan ju verka som något positivt, i det att man inte lägger sig i vad andra gör, men det skapar ju också en benägenhet att mindre kritiskt granska, vilket blir negativt då det t ex kommer till vetenskapliga arbeten. Det gör också att benägenheten för att utmana direkt manipulerade arbeten minskar, liksom också benägenheten för kritisk debatt som för utvecklingen framåt. Hur kan man ge saklig feed-back om man inte vill lägga sig i? Jag återkommer även till detta.
 
Den andra strategin, dölj konkurrens, är ett sorts frikort att inte agera öppet. Man skulle kunna dra ut det till att säga att kvinnor kämpar mindre ärligt än män. Det är i linje med kvinnors sätt att mer använda social manipulering istället för ”rationellt liknande” aggression. Buss skriver: Särskild uppmärksamhet riktades mot två sidogrupper: rationellt liknande aggression och social manipulering. Det framgick att män använde den tidigare formen av aggression mer regelbundet än kvinnor, medan kvinnor använde den senare mer än män.  Bägge formerna insorteras under förtäckt aggression, men det är onekligen lättare att bemöta rationellt utformad kritik än dold social manipulation. Är det bättre att någon attackerar dig med intriger bakom din rygg än att någon på ett ”rationellt liknande” sätt argumenterar emot dig?  Jag tror svaret är givet för alla utom de med en ideologiskt blind radikalfeministisk agenda.
 
Den tredje strategin, konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, är ett sätt att säga att man ska foga sig i vad auktoriteter säger och inte invända förrän man själv har nått en auktoritetsposition.  Det är alltså att indirekt legitimera att personer av lägre social status ska ”hålla käften” och nöja sig med att möjligen dolt försöka bedriva opposition. Det innebär också, att benägenheten att foga sig i vad dominanta personer kräver är större hos kvinnor än män, liksom att opposition dämpas.  Det hänger också intimt samman med den fjärde strategin, att påtvinga jämlikhet på kvinnliga[och andra, min kommentar] likar. Kvinnor är helt enkelt mer intoleranta mot avvikelse, vågar mindre utmana och är mer politiskt korrekta. En miljö som är intolerant mot avvikelse är naturligtvis också betydligt mindre kreativ, eftersom det inte är främjande att göra innovationer om man blir straffad för att sticka ut mer än andra.  Furtuna skriver: Rädslan för att bli straffad, verbalt eller fysiskt, av andra medlemmar av samfälligheten resulterar i kvinnors större underkastelse under sociala normer. Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutning till ett kollektiv av kvinnor där alla är jämlika och som straffar avvikande beteende.  Det understryks av Benenson som klargör att [s]nällhet och jämlikhet förblir den kvinnliga kommunitetens norm. Flickors främsta urskuldande för att vara elaka är att en annan flicka agerar överställd. Även i de ovanliga flickgäng som existerar måste ledaren uppföra sig som en jämlike.  D v s jantelagen i sin prydno.  Det här kravet på jämlikhet är ju något som genomsyrar hela samhället idag, så att feminiseringen får fira stora triumfer.  Något som är ytterligt beklagligt, med tanke på att kvinnor i intrakönsgrupper faktiskt har en mindre jämlik bakgrundshistoria än män, så som Benenson beskriver: I samkönade grupper om fyra, med barn i fyra till fem års ålder […] erhöll flickor och pojkar samma observationstid. Flickgrupperna var emellertid mindre jämlika än pojkgrupperna: en flicka dominerade och en annan flicka tilläts inte delta. 
 
Vi kan också tydligt se mönstret i vårt samhälle idag.  En del kvinnor är dominerande och styr vad andra ska tycka inom ”jämlikhetens” mantra, och de som inte dansar i kasperdockerepen får inte vara med!  Något som naturligtvis långt ifrån bara handlar om kvinnliga intrakönsgrupper, för detta är inte ett exklusivt kvinnligt fenomen. De värsta exemplen är män, i form av rabiata diktatorer, som t ex Stalin, Hitler, Mao m fl.  Men ser vi till fakta och historisk empiri så är det inte kvinnor som stått i främsta ledet i kampen mot skräckexemplen och de är mindre benägna att sticka ut, för att inte framstå som icke jämlika.
 
Den femte strategin, använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom, är den mest förödande av de ”kvinnliga” karaktärsdragen.  Liksom med andra sådana är det inte, vilket tydligt måste understrykas, exklusivt kvinnligt.  McCarthyperioden är ett uppenbart exempel på den femte strategin som drivits av en man.  Homofobi kan förmodligen också hänföras till huvudsakligen ”manliga kärringar” som omfattar karaktär som annars är mer dominerande hos kvinnor, vilka driver uteslutning av dem som avviker. Häxjakterna från slutet av 1400-talet till början av 1700-talet var däremot något som huvudsakligen byggde på kvinnors och barns vittnesmål, liksom den moderna häxjakten mot män i största allmänhet (utpekandet av alla vita cis-män som presumtiva pedofiler, våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, m m).
 
Intressant nog har det alltid varit män som i slutänden satt ned foten mot galenskaperna. T ex utgjordes en klar majoritet av oppositionen (liksom av de svartlistade) under McCarthyeran av män och i spetsen gick vissa politiker och journalister (vilka yrkesgrupper då var dominerade av män).  I USA kom man tillrätta med de värsta avarterna av McCarthyismen, mycket tack vare högsta domstolen, inom ett decennium. Vårt eget lands nyMcCarthyism ‒ den heliga politiska korrkthetens oantastbara evangelium som sprids idag ‒ har hållit på i över trettio år och visar inga tecken på avmattning. Tvärtom, så manifesterade sig det som tydligt karaktäriserade McCarthyismen ‒  praktiken att anklaga … utan erforderlig hänsyn till bevis (Wikipedia, McCarthyism) ‒ med kraft under #Metoo, inte minst genom journalisterna (där kvinnor idag dominerar). Till skillnad mot USA på 50-talet så är det idag nämligen de starkt könsblandade yrkesgrupperna politiker och journalister som går i spetsen för försvaret av nyMcCarthyismen i vårt land. Tror någon utifrån det att det blir kvinnorna som kommer att gå i spetsen mot vår tids häxjakt på män?
 
Det viktiga i detta är att kvinnor har en större acceptans för att smutskasta och att socialt utesluta dem som inte fogar sig i ”jämlikheten”, eller ”det rätta” än vad män har. Därmed har de också en mindre benägenhet för att opponera mot det. Furtuna skriver: I händelse av konflikt sätter kvinnor vanligen igång skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför suggestiva och ironiska gester och miner mot dem. Simmons understryker detta och klargör angående flickor att[d[e framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar.
 
Det finns ingenting som kan styrka att en feminisering av samhället skulle skapa ett bättre samhälle. Tvärtom så har utvecklingen i vårt land visat att det istället blir betydligt sämre!

Publicerat

DET IDEOLOGISKA BEDRÄGERIET – GETTING SCREWED

”Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det är illusionen av kunskap”

Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de låter sig ledas av normer som de själva har hittat på.  Något som tydligt pekar på vilket ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet självklart.  Vårt samhälle faller helt in i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster.  Andra har varken haft tillräckligt stora rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin verklighetsuppfattning med skuggor.”

Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.

Den absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi (oftast upphovet till normer).  Genom historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd kronologisk ordning.  Det farliga i dessa är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det sålunda:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”  Man kan laborera med ”naturens” eller ”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten” och rätten att påtvinga alla andra densamma.

I det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet.  Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara det.  Problemet är bara, att om man då landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta förtigas.  I det här kan ”vetenskapliga” discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA sanningen.

Radikalfemininismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet.  Det illustreras inte minst av att man i kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.  Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat).  Något som inte minst visas av att det finns vissa tecken på att det förekommer mer våld i lesbiska förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29).  Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än fysisk.

I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella.  I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”.  Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män.  Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt).  Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig).  Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna verkar i sin självförverkligande gärning.  Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.

2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.

7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

Strauss skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar metoderna.  Naturligtvis kan man i andra sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”, ”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska samhället idag fungerar.  Besvärande nog är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor, övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan fortgå.

Här ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen utkommit.  Den är skriven av en representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”).  Just den här heter Alison Bass och boken ”Getting screwed” (University Press, New England 2015).

De många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap” har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land.  Denna lag är naturligtvis en del av kriget mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen sexualitet.  Jag är verkligen inte omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också väldigt bra av nämnda författare.

Stora delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning som relateras.  Vi får inledningsvis en historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var kvinnorna tvingade in i prostitution.  Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution.  William Acton fann också, att sexarbetarna hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem.  De prostituerade hade också en högre status än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i samhället.  Liksom idag använde ”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av prostituerade och prostitution.  EXAKT som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).

Sedan skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som 1978 myntade termen ”sexarbetare”).  Här kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot sexarbetare.  Hur man underlåter att undersöka eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras.  Något som genomsyrar hela boken.

Liksom undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet.  Som t ex den, att nästan alla sexarbetare varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.  Gatubaserade sexarbetare bär visserligen dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i världen.  Det är naturligtvis inte heller sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett finger till hjälp åt de utsatta.  Inte heller är minderårig prostitution ett stort problem.  Bass åberopar en nederländsk studie som visar att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare.  Det kan t ex kompletteras med Steinfatts studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla).  Inte heller har sexarbetare i stort en sämre psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem som barn.

Däremot är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på dem.  Det är ett mycket större problem än våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin omgivning.  De ”goda” är alltså en psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna.  Däremot, finner Bass – liksom ett flertal andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.

Boken berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt.  Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför ignoreras den i stort.  Bass understryker också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking – därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.  Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett relativt ovanligt fenomen.  ”Till exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York, att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar (s 93).  Endast var tionde åberopade en sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet.  De flesta kvinnor som arbetade med hallickar hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem.  Den kände sexualforskaren David Finkelhor beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer:  ”Att sätta fokus på att stoppa prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur prostitution.  Min känsla är att det inte är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).”  Liksom flera andra undersökningar fann också studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).

Boken handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m.  Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan 1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer respekt – kunnat gå vidare.  Idag är det devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.

Det är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113).  Här i Sverige hävdar ju gärna antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.

Sexarbetaren Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat sexsäljande.  ”När jag var tonåring och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle till festen.”  Och när hon enrollerat i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”.  Sex är ett kapital som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.

Liksom i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att förpesta livet för sexarbetarna.  De omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.

Förbudslagstiftningen leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser.  I jakten på att sätta dit människor för ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar!  I en del städer, som Los Angeles, Dallas, Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall.  Men att arrestera sexarbetare eller -köpare är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik  Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition).  Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte. 

Alison Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna sexarbetarna.  Bl a refereras den mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att hon varit ”prostituerad”.  Det understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen tenderar att öka andelen tvingade prostituerade.  Om detta kan man argumentera, men helt klart är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till vårt land enbart är en kallhamrad lögn!  Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över världsgenomsnittet.  Vi har faktiskt högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report” årligen.  Bass konstaterar att sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”.  I den påstådda ”utvärderingen” av sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.  Den officiella svenska hållningen är alltså – precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de har oacceptabla arbetsförhållanden.

Bass konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003).  Ändå matas vi med myter av ideologerna om att traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.”  Men varför fortsätter då ideologer att sprida denna myt?  Är det för omsorg av kvinnor eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas till”?  Jag skulle definitivt säga det senare.

Även i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter legaliseringen (s 191).  Däremot inte i vårt land efter sexköpslagens införande.

Uppenbart är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt på att minska sjukdomsspridning.  En FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av HIV.  FN rekommenderar avkriminalisering, men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor.  Här är det kriminalisering som står i högsätet.  Man får ju vara tacksam för att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska radikalfeministerna.  I allmänhet står de väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga.  Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194).  Och det är där den verkliga traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.

Hur angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet Kanada.  Där förkastade högsta domstolen landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna, vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer visa precis samma sak.  Lagen är skadlig för sexarbetarna.  Det enda syftet med den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting.  Men däri måste de också tillämpa de sju metoder som Strauss listat ovan.

De radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!

Publicerat

MER FEMININITETSNORM

Jag tänkte spinna vidare på tråden att ”femininitetsnormen” gör att kvinnor är en säkerhetsrisk för barn.  Min avsikt är inte att säga att ”kvinnor är värre än män,” utan understryka att detta – liksom partnervåld – inte är ett könsrelaterat problem och alltså inte kan användas som slagträ i ett könskrig.  Jag vill också understryka hur absurt det är att peka ut någon enbart p g a kön som ”ond” eller ”presumtivt ond”, oavsett om man hänvisar sitt skamstämplande till ”manlighetsnorm” eller till ”genetiskt nedärvd”.  Män och kvinnor har ibland olika bra och dåliga sidor och att bara fokusera på det ena könets dåliga sidor för att smutskasta det – och bortse från de goda och det andra könets dåliga – är djupt ohederligt och kan bara underbyggas med starkt förvrängd forskning och/eller forskningsresultat (se om detta i relationsforskningen t ex här).  Sedan kan man naturligtvis inte heller göra som ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen, F!) gör, att bortse från sociala faktorer.

Det är emellertid uppenbart att fler kvinnor än män begår övergrepp mot barn.  För att avleda detta faktum har kvinnorörelsen (radikalfeministerna) blint fokuserat på de maximalt tio procent av övergreppen som domineras av män, nämligen sexuella sådana, och målat upp bilden av att sådana skulle vara det mest fruktansvärda som barn kan utsättas för.  På så sätt kan man bortse från de minst 90 procenten övergrepp som domineras av kvinnor, nämligen fysiskt och psykiskt våld och negligering, vilka övergrepp av barn själva betraktas som betydligt värre än sexuella (Ney, Fung & Wickett, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect. I Child Abuse and Neglect, vol 18(9)).

Ett antal amerikanska undersökningar visar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2 700 000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles (1976), att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barn (men de understryker hur benägenheten att slå, hos både män och kvinnor, steg kraftigt beroende på om de bevittnat eller utsatts för slag som barn, oavsett om en man eller en kvinna utförde det).  Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144 000 fall) övergrepp, fäder för 38. Delen styrkta samt möjliga övergrepp av mödrar utgjorde dock 39 procent, av fäder 26. Av de anmälda övergreppen var tio procent anmälningar för sexuella övergrepp, varav 38 procent styrkta, 22 möjliga och 40 procent obestyrkta.  Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare (vilket naturligtvis gör att femininitetsnormen skapar livsfarliga ensamma mödrar, inte sant?).

Däremot kan det möjligen vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar.  Innebär inte det att maskulinitetsnormen är en säkerhetsventil, d v s en bra sak, gentemot våldsamma misshandlande mödrar, eller?

Även Brå understryker den höga frekvensen av kvinnors våld mot barn, man skriver:  ”Av de misstänkta för misshandel mot små barn är andelen kvinnor relativ hög jämfört med andra brott – 39 procent av de misstänkta för misshandel mot barn 0–6 år är kvinnor (2013).”  Men det framgår inte vilka de resterande 61 procenten är, om det är män, eller om det är män och barn (jmf att man tidigare understryker att de flesta gärningspersoner är jämnåriga).  Ett problem med sammanställningar av anmälningar är att det endast rör en klinisk miljö som inte är applicerbar på den totala omfattningen eller fördelningen (vilket inte enbart gäller Brå).  När det gäller Brå så vill jag dock understryka att osäkerheten om deras intentioner och resultat ofta är stor.  Det är uppenbart att Brå ibland färgas av rent ideologisk eller politiskt korrekt påverkan, som t ex i rapport 1999:15, där man ”uppskattar” att kvinnor endast står för drygt fyra procent av ”vuxet familjevåld” eller en rapport om (sex)trafficking 2008 (:21) vilken inte kan finna annat än mycket låga nivåer av (sex)trafficking, men trots det understryker vilket stort omfattningsproblem det är (se här).

Vad man också mycket sällan ser är att någon resonerar över anmälningsbenägenheten hos en som bevittnar eller inser ett övergrepp.  Det är nämligen högst osannolikt att benägenheten att anmäla kvinnor som slår sina barn skulle var lika hög som den att anmäla män.  Men oavsett det är alltså – med motsvarande resonemang som radikalfeministerna för om männens aggressivitet – kvinnor aggressiva mot barn, och alltså en säkerhetsrisk för dessa.  Något som naturligtvis måste bero på femininitetsnormerna, inte sant?

Skydda barnen från deras mödrar, eller?

Jag hoppas detta mitt inlägg ska vittna om det som är skillnaden mellan jämställdister och radikalfeminister, nämligen att omfatta alla och inte exkludera det ”fel” könet, samt att inte exkludera ”fel” fakta.  Ja, män utövar mer aggressivitet än kvinnor, men inte i förhållanden och inte mot barn, men mot andra män.  Och de gör det i den eviga evolutionära tävlan om att imponera på det kön som i första hand värderar pengar och status hos sin partner.  Samma drag som finns hos alla arter.  Mannen är alltså inte ett större hot mot kvinnan än tvärtom!

Publicerat

N STUDIE I HUR MAN FÖRSÖKER VRIDA EN DEBATT POLITISKT KORREKT

Titeln anspelar lite på en titel på en text jag postat på bloggen Anständigt.

Har ikväll varit och bevistat en debatt som ordnades av stiftelsen ”Tryggare Sverige”, med temat ”Mäns utsatthet för brott i nära relation”.  Ämnet är ju som bäddat för konfrontation efter 30 års fixering vid endast ”mäns våld mot kvinnor” och en sanslöst polariserad bild av mannen som den ensamme, onde våldsverkaren.  Inledningstalade gjorde generalsekreteraren Magnus Lindgren och lämnade sedan över till kriminologen Johanna.  I sin ”bakgrundsteckning” fokuserade hon på att ”forskning” kommit igång på senare tid som berörde mäns utsatthet i förhållanden.  Hon underströk flitigt att det kunde handla både om heterosexuella som enkönade relationer så till den grad, att det var lätt att tro att det nog mest var i enkönade relationer (d v s bög-bög-förhållanden) som våld mot män förekom.  Men det var mer en känsla jag fick, så jag ska absolut inte påstå att det var hennes avsikt.  Däremot var det uppenbart att internationell forskning var helt frånvarande i hennes ”bakgrundsteckning” (internationellt har man vetat att män är lika utsatta i förhållanden som kvinnor i snart 40 år) och trots att jag påpekade att Sverige forskningsmässigt sett är ett U-land när det gäller relationsvåld så var fixeringen på svenska ”undersökningar” total.

Det andra som kriminologen Johanna gjorde var att trycka på, att vi måste vara kritiska mot den BRÅ-undersökning som visar att andelen män som utsatts för brott i en nära relation i princip motsvarar samma andel som för kvinnor och hon lyfte särskilt att den kommer fram till att kvinnor utsätts för mer upprepat och svårare våld.  Den bilden är emellertid inte entydig.  Det finns undersökningar som visar på att kvinnor orsakar lika mycket, eller mer, svåra skador på män som vice versa, så som t ex Brinkerhoff & Lupri (1988, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13, pp 407-434), som finner att dubbelt så många kvinnor som män skadar sin partner svårt.  Man kan därför inte utifrån en undersökning vilken – enligt kriminolog Johannas egna ord – är tämligen summariskt gjord påstå att män skadar kvinnor svårare än tvärtom.  Att fokusera bort från resultatet att lika många män som kvinnor är utsatta i förhållanden på så svaga grunder anser jag inte relevant.  Särskilt som det finns all anledning att ifrågasätta BRÅ:s objektivitet.  Kriminolog Johanna gav helt enkelt inte ett helt trovärdigt intryck hos mig då hon fokuserade på svensk ”u-landsforskningsnivå” och helt utelämnade annan forskning.

Sedan följde flera bra och tänkvärda inlägg.  Brottsförebyggare Anna-Karin från Akillesjouren berättade om hur hon väckts av Glenn Forrestgates berättelse och bok och varit med och startat Akillesjouren för män som utsatts för våld i förhållanden.  Absurt i sammanhanget var, att mansjourerna i landet bara är till för män som slår, det finns inga för män som blir slagna.  Det påminner om Erin Pizzeys erfarenhet från öppnandet av den första kvinnojouren i världen, 1971, då hon snart fann att väldigt många av kvinnorna som kom dit själva var våldsamma i förhållandena och hon därför ville starta en jour för slagna män.  Ingen av de som givit pengar till kvinnojourerna ville ge pengar till det projektet.  Glenns egen berättelse var också väldigt stark, och eftersom jag själv i det enda fall av partnervåld jag bevittnat sett en kvinna slå en vän till mig besinningslöst så förstår jag att det är sant.  Mia underströk att det är dumt att hela tiden jämföra frekvensen huruvida män eller kvinnor slår mest, vilket naturligtvis har sin poäng.  Men att inte ta upp frågan är, enligt min mening, att bortse från att vi i 30 års tid haft en gigantisk fixering på mäns våld, samtidigt som kvinnor utmålats som oskyldiga offer.  Något som Robert på sätt och vis underströk när han poängterade att kunskapen om att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden är ett hot mot dem som profiterar på bilden av den våldsamme mannen.  Maja bidrog med att berätta hur chockad hon blivit när hon upptäckte det att i ett parförhållande som omfattade två av hennes bästa vänner så var kvinnan våldsam.  Hon har också skrivit en bok i ämnet, med titeln ”Som om inget hade hänt”.  En kvinnlig journalist berättade hur hon ifrågasätts och får motta en mängd hatmeddelanden från kvinnor för att hon skriver om detta.  Det är inte korrekt att tala om kvinnors våld mot män.

Som tämligen inläst på detta ämne, efter researchen till min bok ”Samlag eller Salighet”, ville jag försöka vinkla ifrågasättandet av BRÅ-rapporten i en annan riktning, nämligen att den snarare är för ”snäll” mot kvinnor än mot män (som kriminolog Johanna flaggat för).  Anslaget var inte populärt, och moderatorn, generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige”, Magnus Lindgren, ansåg sig tvungen att avbryta mig innan jag talat till punkt.  Ska BRÅ:s undersökning ifrågasättas ska det uppenbarligen ske på politiskt korrekt vis.  Det var t o m så att en annan åhörare var tvungen att kritisera Lindgren för hur han så bryskt kapade det jag ville säga.  Därefter dröjde det länge innan jag fick yttra mig igen, men jag ska låta det vara osagt om det var avsiktligt eller inte.  Då anslöt jag emellertid till Mia, och underströk att relationsvåld inte är ett fenomen som ska stämplas på något kön, utan att det är ett mänskligt problem.

Det riktiga bottennappet kom dock då en utpräglad och rättroende radikalfeminist (minns inte namnet på henne/henom) precis på sluttampen fick ordet.  Jag misstänker, men kan inte säga det säkert, att detta var uppgjort på något vis.  Radikalfeministen var upprörd över att alla ”polariserade” frågan och att man måste se detta ur ett mångkönsperspektiv, och att polariseringen riskerade att ta bort fokus från könsmaktsordningen (d v s underförstått den ”rätta” polariseringen av mannen som den onde konspiratören).  Radikalfeministen var så upprörd att hon kände att hon nästan ville lämna rummet (jag beklagar att hon inte gjorde det).  Hela utspelet var närmast skrattretande, med tanke på hur radikalfeministerna i 30 års tid totalt polariserat på den ”onde mannen”.  Nu, när ljus långsamt sprids över våldsamma kvinnor, så ska man sluta polarisera (utom fantasifostret könsmaktsordning förstås).

De allra flesta i salen reagerade negativt på radikalfeministens utspel, inte minst därför att så många understrukit att detta var ett mänskligt problem, och Glenn levererade en – som jag uppfattade den – minst sagt kritisk kommentar.  Men moderatorn, generalsekreteraren Magnus Lindgren, nappade direkt och ville avsluta debatten med att det var just så som radikalfeministen sagt vi alla skulle tänka.  Därav min misstanke att detta var uppgjort, särskilt som att därefter skulle inga fler kommentarer få levereras.  Och trots att det sagts att debatten skulle avslutas kl 19.00 så deklarerade Lindgren kl 18.54 att nu var klockan 19.00 och inget mer fick sägas (han borde verkligen ställa sin klocka).  Eftersom jag har ganska välutvecklade röstresurser så uttryckte jag min mening ändå, vilket naturligtvis kan diskuteras om man ska göra.  Men vad som är fullständigt förkastligt är hur generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige” så oförblommat agerar för att en debatt ska sluta politiskt korrekt.  Jag har inget som helst förtroende för ”Tryggare Sverige” efter detta, men funderar på om jag ska gå på fler av deras debattkvällar.  Efteråt sa ett par personer att det nog varit den mest vitala debattkvällen någonsin.  Kan det vara därför att någon vågade ifrågasätta den s k moderatorn?

Första gången postat hösten 2014.

Publicerat

DEN VÅLDSAMMA KVINNAN

Om det är något man kan säga om Belinda Olssons serie ”#Fittstim” så är det att tokfeminister inte klarar av att bli kritiserade. Som t ex i Sydsvenskan, där en skribent kallar kritik för ”klichébilder”. Att människor med stark ideologisk övertygelse har svårt för att acceptera att de ifrågasätts är inte nytt, utan manifesterar sig både inom politisk och religiös ideologi, och jag blir alltmer övertygad om, att ideologi är ett gissel som vi mådde bäst av att vara utan. Vad den tokfeministiska delen av den feministiska ideologin kan ställa till med kan exemplifieras på många sätt. På denna blogg har t ex myterna om sexarbetet, som omhuldas av tokfeministerna, tidigare belysts, och nu ska ytterligare en sådan myt belysas, nämligen den om att relationsvåld handlar om män som slår kvinnor.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika, eller ensamt, våldsamma som männen i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror det att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka.

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden. I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach universitet i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Hur ”öppna” tokfeministerna är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp(Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad, och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.”

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmberg & Waséns (2003) arbete säger: Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38.  De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor beskyddar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken bekräftar att kvinnor misshandlar barn mer än män:  ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent.  Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.”  Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska fundamentalismen som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare? När ska vi börja att lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer, rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 25 år senare!

Publicerat

DEN VÅLDSAMMA KVINNAN

Jag ber om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier med vetenskapliga argument så kan det kräva utrymme.  Jag tror dock, att den som orkar ta sig igenom texten inser att den inte är helt oviktig.  Jag vill dock understryka att min avsikt inte är att utpeka kvinnor som ”sämre” än män, men istället påpeka hur förvriden den tokfeministiska propagandan är, eftersom våld är ett mänskligt – inte manligt – problem.

Ständigt så matas vi med s k ”information” om hur fasansfull mannen är jämfört med kvinnan.  Idag är det inte är judar, svarta, häxor, masturberare, bögar, m fl, som är de ”onda” i samhället, idag är det vita heterosexuella män.  Som med tidigare hatobjekt är det emellertid så, att hatet måste motiveras med en mängd falska s k ”fakta”, som ska bestyrka hur onda vita heterosexuella män är.  En av de mest seglivade och minst ifrågasatta myterna är den om (den vite) mannens våld mot kvinnor och barn i relationer.  Då och då dyker kampanjer upp för att uppmärksamma på detta problem.  Men liksom alla andra ideologiska ”fakta” kring hatobjekt så är det falska sådana.  Män är i själva verket mindre våldsamma än kvinnor i relationer.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika våldsamma som männen, eller ensamt våldsamma i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Män anmäler ogärna

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror de att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka, vilken Eric naturligtvis ändå är ond, eftersom han är man.

I en väldigt läsvärd studie av Malcolm George 1994 understryks vilka djupa kulturella orsaker som ligger bakom mäns ovilja att anmäla kvinnors våld mot dem.  En ”karl” ska kunna hantera sin kvinna, den som inte kan det är en ”kärring”.  Eller som Mats säger i Palmblad och Waséns studie 2003: ”Man vill ju hålla skenet uppe på en arbetsplats så att man är normal.”  I många av Europas städer fick män som hunsades av sina kvinnor förr schavottera genom att förlöjligas offentligt och rida baklänges på en åsna eller häst genom staden.  Det var alltså även straffbart att få stryk av sin kvinna!  Vi har inte kommit mycket längre idag och tokfeministernas hets mot mannen gör det underförstått att han förtjänar det våld han utsätts för av kvinnor – som vedergällning för hans förtryck av kvinnan i årtusenden, enligt könsmaktstokeriet.  Och det trots att kvinnor utövat sitt våld mot män lika länge!

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden.

Kvinnor misshandlar något mer än män i förhållanden

I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach university i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Tokfeminister och myndigheter tystar aktivt obekväma fakta

Hur ”öppna” tokfeminister och myndigheter är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt, visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp(Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.”  Jag slås av en väldigt illustrerande kommentar som jag i hastigheten såg på STV i en trailer om fotografer.  En kvinnlig fotograf säger där, att ”mäns fotografier handlar om andra, kvinnors om dem själva.”  Det kan kanske förklara varför vi bara fokuserar på mäns våld mot kvinnor; männen uppmärksammar våldet mot andra (kvinnorna, och missar männen) men kvinnorna uppmärksammar våldet mot dem själva (kvinnorna, och missar männen).

Lika mycket våld och våldtäkter i lesbiska förhållanden som i heterosexuella

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmblad & Waséns (2003) arbete säger:”Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.”

Kvinnor begår flest övergrepp mot barn

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår flest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38.  De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor, som t ex ”talibanen” Gudrun Schyman, beskyddar och urskuldar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden och möjliggör – som vi sett ovan – att kvinnors våld mot män ligger kvar på samma nivåer år efter år samtidigt som mäns våld mot kvinnor minskar.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken säger:  ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent.  Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.”  Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall.  Utan tvekan är skillnaderna i verkligheten större, eftersom män som anmäler kvinnors våld dels löper stor risk att inte bli trodda, dels att mötas av en motanmälan som däremot blir trodd.  I Palmblad och Waséns studie menar männen att ”personer inom de sociala och rättsliga myndigheterna varit oerhört partiska till kvinnans fördel; att kvinnan ses som trovärdig – inte mannen.”  Mannen är ju ”stark” och kvinnan ”svag”, alltså måste man ta ställning för den ”svaga”.  En bild som tokfeminismen ivrigt omhuldar.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska radikalfeministiska fundamentalismen, som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare?  När ska vi börja lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer (men inte är feminister själva), rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 26 år senare!

Första gången publicerad 2013.