Publicerat

KRIMINALISERING AV SEXKÖP UTOMLANDS – OCH ANTIPROSTITUTIONSINDUSTRINS OANSTÄNDIGHET

Som Ett indirekt hån mot den mördade Jasmine skriver SvD idag om förnyade krav på att kriminalisera svenskars sexköp utomlands.  Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Lena Olsson uttrycker sin egen åsikt som om den skulle vara någon sorts fakta:  ”Människors kroppar är inte till salu. Det här är dagens slaveri.”  Det är upprörande att en rättspolitisk talesperson är av den åsikten att hon har rätten att tvinga på andra sin egen uppfattning.  Hon har helt och hållet tappat anständigheten och upphöjer sig själv till någon sorts absolut sanningsinnehavare.  Men sexarbete är inte slaveri, och för att kunna hävda denna osanning krävs också att Olsson och de andra som lever av antiprostitutionsindustrin måste bygga på lögner, överdrifter och rena påhitt.

Den lagstiftning som Olsson, de rödgröna och kvinnoförbunden i C och FP eftersträvar är oförenlig med demokrati.  Varken en minoritet eller självutnämnda, moralistiska förespråkare av sin egna sanning har rätt att tvinga på andra sina åsikter via lagar.  Och det finns INGA bärkraftiga vetenskapliga eller empiriska studier som säger att sexarbete i sig är skadligt.  Ska man få fram studier som stöttar ”den enda sanningen” måste man förvränga dem, genaom att t ex bara studera en klinisk, liten grupp och skylla alla deras problem på sexarbetet, och inte väga in andra faktorer.  Men det är inte vetenskap, det är pseudovetenskap.  Däremot är de stigmatiserande och fördömande attityder som dessa demokraturförespråkare odlar och sprider i samhället skadliga för sexarbetarna.  Något som inte minst mordet på Jasmine visar.  Det är bl a därför som detta krav på lag indirekt blir att håna henne.

Ett annat exempel på denna fullständiga ignorans för vetenskap och verklighet i fallet sexarbete uppvisar Patrik Cederlöf, nationell samordnare mot prostitution och människohandel, vilken gör precis det som pseudovetenskapliga studier gör.  Han hänvisar till den lilla grupp personer – i ett kliniskt sammanhang – som han möter och den ”information” han fått.  Som en annan representant för antiprostitutionsindustrin är inte han heller intresserad av verkliga fakta, utan bara av de förvrängningar och falska påståenden som denna industri måste bygga på. Detta är människor som helt saknar anständighet i denna fråga!

Publicerat

EVERT TAUBE HADE ALDRIG STÖTTAT SEXKÖPSLAGEN

En av våra riksradikalfascister… förlåt, -feminister, Margareta Winberg, önskade för sådär ca 15 år sedan diskvalificera sig själv inför framtiden, då hon påstod att Evert Taube hade en fruktansvärd kvinnosyn.  Självklart ska vi inte betvivla hennes ord, för Margareta Winberg hade ju förstått att hon var en av de få i världen som ensam satt på den obestridliga sanningen.  Och till skillnad mot alla generationer före henne så kommer framtiden alltid att förstå det salomoniska i vad hon sa.  Personligen så avundas jag dessa människor, som så ofelbart kan veta exakt vad som är rätt och som har så rätt att de aldrig någonsin kommer att betraktas som historiska idioter.  Det är ju annars någonting som ofta vidhäftar epokerna som har föregått oss själva.  ”Hur kunde de vara så korkade att de tyckte så” brukar det ofta heta, men naturligtvis kommer det aldrig att låta så om Margareta Winberg, eller?

Till skillnad från Margareta Winberg var Evert Taube – och jag har varit Taubefantast sedan slutet av järnåldern (1968, jag innehar bl a alla hans skivinspelningar) – en humanist, som hade förmågan att se och acceptera att människor var olika.  Det finns aldrig i hans texter pekpinnar om hur man måste vara, vilket det däremot finns i Winbergs uttalanden (som t ex när hon med Louise Eek riktar pekpinnen mot hur ”sann” sexualitet är: När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ”köpa” varandra.  Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män).  Tvärtom, så bejakar han våra olikheter, som t ex i ”Balladen om Gustaf Blom från Mönstrås”:  Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-sing.  Ett väldigt humanistiskt – och realistiskt – perspektiv intar han också när det gäller detta med sexhandel.  Tre av hans sånger handlar om sexarbetare (då för tiden ”horor” – prostituerade är bara politiker och journalister), varav jag senast idag hörde en spelas av barn på Svinmyra torg, ”Flickan i Havanna” (som inspirerade mig till detta inlägg).

Taube har en realistisk blick för verkligheten, och lägger inte ideologiska dimridåer för det han betraktar (som däremot t ex Winberg gör).

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar

sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.

Kom du glade sjömatros!

Du ska få min röda ros. (som alla symboliskt förstår vad det är)

Jag är vacker, du är ung,

sjung av hjärtat sjung!

Sedan följer textraderna som beskriver situationen, och vi hoppar lite i texten:

Vill du bli mitt hjärtas kung?

Har du pengar i din pung?

Och han har något för henne:

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick

ringen med rubiner, som hon genast fick.

Ringen kostar femton pund! (han fick betala väldigt mycket 1919, men hon var säkert värd det)

Stanna du – en liten stund!

Taube skildrar här en ömsesidig handling och överenskommelse, som bägge är nöjda med.  Winberg och radikalfeminist-abolitionisterna hade velat förbjuda den, och istället hellre låtit flickan i Havanna svälta eller vara utan pengar (och kanske få slita som underbetald piga – om hon ens hade fått jobb).  Man måste fråga sig, är det humanistiskt att förpassa människor till armod bara för att tillfredsställa sin egen ideologiska moralism?  Jag anser det inte!

En av sina vissamlingar lät Evert bära namn efter en sexarbetare, nämligen Pepita (Pepita dansar 1950).  Det är i grunden en tragisk berättelse, som berättar om mäns svek (men en sådan text kan väl inte Winberg applådera, eftersom Evert hade sådan fruktansvärd kvinnosyn).  Den börjar så hoppfullt, med den unga indianflickans dröm om den goda framtiden för barnet:

Den morgon när jag föddes då blommade var dal,

den afton när jag döptes då sjöng en näktergal.

Sedan följer tragedin med den spanske Fernando Fernandito (Evert intog indianflickans position):

…du fick min första kärlek, du tog den och försvann.

Vad Taube sedan gör, på ett genialiskt sätt, är att skildra hur snabbt det går att transformeras från den drömmande förälskelsen till den cyniska realismen:

Den första kärleken så söt som socker kan den vara,

Den andra kärleken ger tröst, den tredje – handelsvara.

Och så avslutningen.  Pepita har förstått hur verkligheten ser ut.  Hellre än att svälta – som abolitionisterna kräver att hon ska göra – så köper hon läget (som så många andra måste göra som tvingas jobba med sådant de kanske inte vill jobba med):

Fernando Fernandito, du ser min kavaljer!

Här dansar din Pepita i glädjens kvarter!

Den tredje av Taubes sånger som handlar om en sexarbetare är ”Violavà”, ur ”Förlustelse och frid” (1957).  Den beskriver situationen för en mängd kvinnor världen över:

Därhemma i vår bondby var jag mager,

jag levde mest på sallad och spenat…

Men sexarbetet har förändrat hennes situation:

Nu trippar jag i gränden och är fager

Och stora stekar bjudes mig på fat…

Strategin är klar i det religiöst, katolska landet någonstans i Latinamerika:

Där sedlarna prasslar bäst,

Där är jag en flitig gäst,

Sen reser jag hem och biktar mig för vår egen lilla präst.

Men modern tror ju, att Violavà tjänar sina pengar på blommorna hon säljer (blommor var redan under antiken att tecken för kvinnor att visa att de sålde sex).  Och Violavà håller färgen:

Min dygd är väl inte stor,

men jag kan försörja mor

(fast blommorna som jag säljer knappt ger pengar till nya skor!)

Men abolitionisterna önskar hellre att Violavà och hennes mor ska svälta än att pengarna ska komma från sexhandeln.  De är absolut inte humanister!  Det var däremot Evert Taube – och han hade avgjort varit motståndare till sexköpslagen!

Släng dig i väggen Margareta Winberg! Första gången postad juni 2013.

Publicerat

KRAFTTAG MOT ETT ”NOLLBROTT”?

RFSU har kongress i Gävle och ska idag (18/5) diskutera sexköpslagen.  Förmodligen kommer inte något uttalande mot lagen att komma, men det finns ett yrkande på att RFSU ska göra en sammanställning av det internationella forskningsläget.  En del av det forskningsläget återfinns i boken ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” (Wase 2012).  Det är naturligtvis bra om RFSU tar en sådan uppgift på allvar, vilket har varit helt främmande för alla statliga utredningar hittills.  Bra är också att man tar ställning för att det behövs mer fokus på att bekämpa stigmatiseringen av sexarbetare.   Just denna är det allra värsta med yrket enligt närmast samstämmiga röster från sexarbetare själva, och i den stigmatiseringen ingår det direkta omyndigförklarandet av kvinnor som valt att arbeta i yrket, genom att mot deras vilja utmåla dem som ”offer”.  Vi behandlar faktiskt sexarbetare i det avseendet sämre än man gjorde under medeltiden.  I vår tid gäller devisen ”en gång hora, alltid hora”, medan det under medeltiden var vanligt med stigmatisering då kvinnorna var yrkesverksamma, men då de utträdde ur det så ramlade stigmatiseringen i allmänhet av, och det vanligaste ödet för f d sexarbetare på den tiden var att återinträda i samhället, bilda familj och rent av gifta sig.  Det var inte heller något uppseendeväckande om t ex badhusprostituerade bjöds på upphöjda medborgares döttrars bröllop och dylikt, eftersom mödrar och döttrar lärde känna kvinnorna då de badade på kvinnodagarna.  Ni kan ju bara tänka er hur socialt körda ni skulle vara om ni idag bjöd till fest och meddelade era ”anständiga” gäster att ni också inviterat ett par sexarbetare.

Så långt är allt gott och väl med RFSU, men vad som är helt uppåt väggarna är att man anser att det behövs krafttag mot (sex)trafficking.  Som jag redan tidigare berättat på denna sida, så är sextrafficking ett antalsmässigt synnerligen obefintligt brott och varje år slänger vi ut många miljoner kronor på att jaga ett brott som utgör 0,048 fall per 100.000 invånare i hela världen (men 0,054 i Sverige) och maximalt 3000 fall per år i hela världen.  Pengar som är helt bortkastade eftersom de inte resulterar i någonting.  Vad RFSU borde göra är att sprida upplysning om vilken gigantisk myt den påstådda stora sextraffickingen över världen är, istället för att spela med i och underblåsa myten.  Då skulle organisationen vinna i trovärdighet.

Första gången postad juni 2013.

Publicerat

SVENSKARNAS PÅSTÅDDA STÖD FÖR SEXKÖPSLAGEN

Ofta påstår de som anser sig ha rätt att reglera andra individers sexualitet i form av sexköpslagen, att denna lag har ett starkt stöd bland det svenska folket.  Vad som påstås bevisa det är två telefonintervju-undersökningar av Sifo, en 1999 och en 2002, vilka sägs visa att 76 procent var för sexköpslagen, samt Juri Kuosmanens undersökning 2008, där 71 procent var för den.  Vad som dock är verkligt problematiskt med dessa undersökningar är att de har ett extremt högt bortfall av svarande.  För Sifo-undersökningarna finns visserligen inga siffror på hur stort bortfallet var (anges bara 1000 telefonintervjuer, men inte hur många försök), men i undersökningen 2008 var det 55 procent(!).  D v s att inte ens hälften av de tillfrågade svarade.  I en undersökning 1996 var 67 procent av de tillfrågade mot en kriminalisering.

Det är uppenbart, mot bakgrund av det stora bortfallet av svarande, att de tre undersökningarna inte kan säga någonting alls om vad det svenska folket tycker om sexköpslagen.  Man måste också fråga sig varför bortfallet blir så väldigt stort?  Det är högst troligt att det beror på det skamliga ämnet och kravet på konsensus, som är så extremt tryckande i det svenska samhället.  Det är ingen överdrift att säga att stigmatiseringen av dem som tycker eller är ”fel” rörande sexualiteten är väldigt stor i vårt land, särskilt efter införandet av sexköpslagen.  Så även om intervjun sägs vara anonym så drar sig förmodligen många som inte stödjer sexköpslagen för att svara, vilket sannolikt var fallet vid Sifos telefonintervjuer också.  Som jämförelse kan anföras en undersökning i Nederländerna 1998, vilken indirekt visar att 80 procent av männen som gått till prostituerade ljög om det.  Det är nämligen, i det sexualfientliga västerländska kristna samhället, så skamligt att tycka eller vara ”fel” sexuellt att man måste tillrättalägga sina svar för att inte bli stämplad som ”monster”.  Intoleransen i det svenska samhället är gigantisk!

En betydligt större opinionsyttring, men inte urvalsrepresentativ för hela befolkningen, är millningarna på Newsmill.  Av 15.819 millningar (18/4 2013) var det 81 procent som var arga på lagen och endast 12 procent som var glada.  Det är en viss skillnad mot de drygt 1100 (av 2500) som svarat på Kuosmanens undersökning 2008, som ”visar” att svenska folket är ”för” sexköpslagen (Kuosmanen själv varnar dock för att förlita sig för mycket på undersökningen, vilket inte hindrar både ministrar och den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen från att referera till den som ett faktum att svenskarna stödjer lagen.  Intressant är också, att om man tar denna undersökning, och antar att de 55 procenten som inte svarade inte stöttade sexköpslagen, så blir utfallet 67 procent mot densamma – precis som i 1996 års undersökning.  Det är alltså ett faktum, att vi inte har något som helst underlag för att säga att svenska folket stöder sexköpslagen.  Man bygger helt och hållet på en övertolkning av ett högst bristfälligt underlag.  Det är snarare så, som syns av millningarna på Newsmill, att svenska folket är motståndare till lagen!

Mot bakgrund av det extremt höga bortfallet vore det angeläget att undersöka varför folk inte vill svara på frågor om sexköpslagen och prostitution.

Vad som också är ett faktum är, att sexköpslagen direkt strider mot åsikts-, handlings- och integritetsfrihet.  I vårt land, och många andra västländer, fördömde vi kommunistiska ”omskolningsläger”, där folk skulle omskolas till att omfatta de ”rätta” tankarna.  Men sexköpslagen är ju ingenting annat än en ”omskolningslag”.  På ett högst odemokratiskt och rättsoanständigt sätt har ett antal folkvalda satt sig över sin egen befolkning, och remissinstanserna, och utsett sig själva till så mycket bättre vetande än sina ”undersåtar” att de givit sig själva rätten att via lagen ”korrigera” medborgarnas syn på detta.  Det är nämligen ett faktum, att sexköpslagen inte infördes för att hjälpa några sexsäljare, utan det deklarerades att”syftet med lagen i första hand var att ’markera en ståndpunkt’ eller ’sända ett meddelande’ att ’samhället’ inte accepterar prostitution.”  D v s att riksdagsledamöterna utsåg sig själva till ”samhället” vid beslutet och skärpningen, utan att inkludera majoriteten av landets befolkning däri.  Att man också bygger densamma lagen på ett ideologiskt vinklat och ovetenskapligt underlag (se t ex Wase, 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, bilaga 9) gör den inte ett dugg mindre lik t ex raslagar, vilka också är ideologiska och ovetenskapliga.  Särskilt som sexarbetarna själva också var utelämnade från förarbetet.  Att folkvalda personer som genomför, skärper och försvarar sådan lagstiftning kan betrakta sig som demokratiska står jag totalt oförstående till.

Samtliga de riksdagsledamöter som infört och skärpt sexköpslagen bryter mot anständighetsprinciperna här ovanför i alla fall utom nr 5. Första gången postad juni 2013.

Publicerat

OKUNNIGHETEN HOS ”EXPERTERNA” 2

I tidningar och TV åkallas, som konstaterades i föregående postning, ofta påstådda ”experter” för att konfirmera hur hemskt det är med sexuella fenomen, som t ex sexarbete.  För 40 år sedan kallades de även in för att konfirmera sjukdomstillståndet i homosexualiteten, men den ”perversiteten” är numera politiskt godkänd, så alla de ”experter” som uttalade sig då har nu slutat leverera den typen av uttalanden.  Men avsikten med ”expertutlåtandena” är inte att leverera expertutlåtanden, utan att få folk att tro att det är sådana.  I själva verket är det synnerligen ovanligt att de s k ”experterna” har någon aning om det de uttalar sig om.  I prostitutionsfrågan kallar man t ex gärna in psykologer/psykiatrer, socialarbetare eller folk från kvinnojourer.  Det är jämförbart med att kalla in akutläkare som trafikexperter, poliser som någon gång handskats med stulen konst som konstexperter och nazister som vittnen om judar.  Psykologer/psykiatrer och socialarbetare vet ingenting om prostitution som fenomen då de bara har kontakt med de ”misslyckade” fallen.  Lika lite vet poliser något om sexarbetares värdering av deras yrke, eftersom de förstnämnda i stort sett bara träffar på sexarbetare som inte vill samarbeta med dem i misslyckade sammanhang, och kvinnojoursarbetare är kraftigt ideologiskt färgade och övertygade om sin rättfärdighet i detta – och därför oftast blockerade gentemot dem som säger annat än de vill höra.

Exempel på nämnda ”expertis” är t ex Expressens skriverier om prostitution och trafficking.  Jag kallar det skriverier, eftersom det inte har det minsta med journalistik att göra.  En undersökning av tidningens skriverier kring dessa ämnen under fyra år (Wase 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) visar att de är okritiska, tendensiösa och fullständigt politiskt korrekta.  18 december 2007 och 1 oktober 2010 fick vardera en sexarbetare som trivs med sitt arbete komma till tals.  De ”intervjuande” skribenterna kunde naturligtvis inte stanna vid det, utan istället skulle ”experter” kallas in för att ”rätta till” bilden av prostitutionen.  I första fallet var det ordföranden för Rädda barnen på Gotland, Kerstin Blomberg, som, utan att reportern Jorunn Amcoff gjorde något som helst kritiskt ifrågasättande, påstod vetenskapligt fullständigt ounderbyggda påståenden, som att ”mer än 90 procent av de som är prostituerade blivit sexuellt utnyttjade som barn”. Ett påstående som inte kan konfirmeras av några vetenskapliga undersökningar alls och som inte ens går att få fram genom grovt selekterat underlag för ”forskning” (d v s NGO:er eller ideologiska uttalanden), och som visar att om det är något Blomberg är så är det verkligen inte expert.  (Jmf t ex att kvinnliga amerikanska porrartister mår bättre än genomsnittskvinnan och inte har utsatts för mer sexuella övergrepp som barn än kvinnan i gemen).

Vad gäller den andra artikeln så åtföljdes den av att reportrarna Jessica Josefsson och Ida Thunberg gick till en annan påstådd ”expert”, Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, som hänvisade till att en rapport som de själva tagit fram, med intervjuer av 30 personer, skulle visa att prostitution inte är något glamoröst. Inga varningsklockor ringde hos de bägge expressenreportrarna, vilka helt obefogat framställde Carina Ohlsson som ”expert”. Expert på vad? Definitivt inte på prostitution i alla fall, eftersom hon sannolikt inte alls läst, eller bara läst ett selekterat urval om forskning kring prostitution. Hon är knappast mer expert på prostitution än en akutsjuksköterska är på bilkörning. Men det tycks ingen expressenreporter ha förmågan att kunna förstå. För det andra är Carina Ohlsson starkt ideologiskt uppbunden till bilden av den förfärliga prostitutionen, vilket inte bäddar för att man från henne skulle få höra objektiva, underbyggda fakta. Men expressenreportrarna tvekade, som sagt, inte att framställa henne som ”expert” ändå.

Ett tredje fall av ”expertutlåtande” ger tidningen prov på 17 oktober 2008 då det påstås att  ”Prostituerade hölls kvar med Voodoriter”. En kvinna åtalades för grovt koppleri, men t o m polistalesmannen sa att ”ur hennes perspektiv har hon hjälpt kvinnorna. Inslagen av tvång, hot och misshandel har inte varit så starkt att man kan tala om människohandel”. Vi fick också veta att de fyra kvinnorna som kopplats inte ville delta i undersökningen, och/eller vittna mot kvinnan. Men naturligtvis måste tidningen ta ur de läsare som kunde misstänka att vi här hade att göra med ett fall av frivillig prostitution föreställningen att det kunde vara så. En ny ”expert” citerades för att inte någon läsare skulle tro att kvinnor frivilligt kan prostituera sig. ”Experten” ifråga var Bianca Leidl, vid Världskulturmuséet i Göteborg, som förlöste oss med de politiskt korrekta orden. I ett PM påstod hon att ”trafficking från Nigeria till Italien är en växande marknad. Verksamheten är stor, cirka 10.000 nigerianska kvinnor bara i Italien”. Intressant nog säger en italiensk FN-rapport om Nigerianska kvinnor traffickerade till Italien, att ”inga verkliga data kring antalet traffickerade kvinnor finns tillgängliga”, och därför frågar man sig verkligen vad Leidel hade för kunskaper, hemliga för italienarna, som hon förlitade sig på? Eller var det så att hon drog till med en icke underbyggd ”uppskattning” som hon sett? Sedan levererade Leidl det som var menat att vara dödsstöten mot idén att kvinnorna kunde ha varit frivilliga sexarbetare, och det med en föreställningsvärld som kunde vara hämtad från 1800-talets kolonialistiska miljöer: ”En rituell pakt med voodoo sluts mellan människohandlarna och offret. En låneförbindelse skrivs under av flickan och någon från hennes familj. Offrets skuld är ofta extremt hög, mellan 40.000-100.000 dollar. Det tar mellan ett till tre år för flickan att betala tillbaka i form av prostitution”. Men naturligtvis hade hon inte kunskap om det aktuella fallet, eftersom ingen av sexarbetarna ville samarbeta med polisen. Det handlade istället om svepande generaliseringar och ounderbyggda påståenden. Intressant nog avger inte heller någon av de nigerianska kvinnor som intervjuas i den danska prostitutionsundersökningen 2011 några som helst vittnesmål som kan konfirmera ”expertens” påståenden. Istället beskriver afrikanska kvinnor ”hållningen i Nigeria som dubbelmoralisk. De säger att alla vet att kvinnorna far till Europa för att arbeta i prostitution, och om de kommer hem med ekonomisk vinst, blir de väl mottagna, annars möts de med skam”.  Dessutom har den refererade italienska FN-rapporten inte ett ord om några ”voodoo-pakter”.

Samtliga tre ”experter” som åberopades av Expressen under de fyra undersökta åren, i avsikt att politiskt korrekt tillrättalägga bilden av prostitutionen, visade sig alltså vara allt annat än experter.  Det är nämligen så, att s k ”experter” i sexualfrågor för det första nästan alltid är okunniga om det de uttalar sig om, för det andra bryter de mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen den 1:a, 4:e och 9:e.  Tidningar och TV som för fram dem bryter i allmänhet mot 1:a, 2:a, 4:e, 7:e, 8:e och 9:e.

Första gången postad maj 2013.