Publicerat

CHARLATANEN SIMON HÄGGSTRÖM VILL HA UPPMÄRKSAMHET!

Nu har propagandamediet Svt åter lyft fram charlatanen Simon Häggströms självgodhet. Han har inte fått uppmärksamhet på ett tag, p g a kriget i Ukraina, så nu måste han basunera ut nya icke underbyggda påståenden (vilka vi ska tro är sanna bara för att Häggström är polis, trots att han tidigare hittat på och förvrängt vilt, se här: http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) – vilka påståenden Svt naturligtvis köper med hull och hår. Påståendet han saluför är, att det är en markant ökning av ukrainska offer för människohandel (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainska-kvinnor-mer-utsatta-for-att-hamna-i-prostitution). ”Försörjningsbördan ligger på kvinnan och de är väldigt rädda för polisen. Vi måste jobba med att skapa förtroende. Men efter två-tre veckor skickas de till ett annat land, till exempel till Norge” påstår Häggström, vilken i sin första bok dragit mängder med felaktiga och lögnaktiga påståenden och här med största sannolikhet drar ett till. I sin första bok (http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) finns inget som vittnar om att Häggström lyckas skapa förtroende med sexarbetare – vilka han genomgående är oförmögen att se som annat än offer. Däremot uppvisar han drag av omedveten homofobi.

Att vetenskaplig forskning visar att 94 procent av sexarbetarna världen över själva gör valet att inträda i sexarbete, och att sextrafficking är ett ”nollbrott” (mindre än ett fall per 100 000 invånare) i hela världen (Wase, Dick, 1912: Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) fuskar han bort i sitt frikyrkliga moralistiska och faktaförnekande sinne. För honom räcker det, av allt att döma, med övertygelsen om att han är ”det godas riddare” som ska ”rädda” alla ”sextraffickingoffer” som inte själva förstår bättre än att de måste bli räddade av honom – så att han kan fortsätta att framföra floskler som ”sanningar”. Han gör det knappast för några sexarbetares skull utan mer sannolikt för sin egen – även om han säkert tror på det han blivit inbillad av andra ideologiskt styrda ”goda räddare” som också skyr vetenskaplig forskning och fakta som pesten.

Men, än sorgligare än charlatanen Simon Häggström är Svt, som totalt okritiskt lägger allt kritiskt tänkande åt sidan och slaviskt rapporterar allt denne fantasifulle polis påstår. Inte en klassisk journalistisk fråga, efter t ex underlag och statistik, inte att okritiskt försöka att lyssna till några av de ukrainska kvinnorna (vilka använder den eviga överlevnadsmekanismen med att erbjuda sex i utbyte mot tillförsel) trots att man citerar samme Häggström när han säger: ”Mer eller mindre alla kvinnor som vi pratade med uppger att det är kriget som gjort att man hamnat i prostitution. Man har inget annat val än att sälja sin kropp för att hjälpa sina familjer som befinner sig i Ukraina eller som är på flykt.” Istället ”uppges” det (en omskrivning för ett icke underbyggt, slentrianmässigt och säkerligen oriktigt påstående) totalt okritiskt av Svt att kvinnorna lockats in i sexhandeln via marknadsföring på ukrainska nätforum, där de erbjuds pengar och boende för att resa till Sverige och sälja sina kroppar (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/30-av-38-man-kopte-sex-av-kvinnor-fran-ukraina). Därtill ska naturligtvis sexköparna också automatiskt stämplas som onda, trots att de gör det som de berörda kvinnorna strävar efter, nämligen betalar för sex så att familjerna i Ukraina får hjälp. Man undrar faktiskt om Simon Häggström kanske anser att det är viktigare att få ut sina icke underbyggda påståenden i Svt än att människor dör och är i nöd i Ukraina? Tycker han och Svt att det är bättre att människor svälter och far illa än att de får hjälp av de kvinnor som själva aktivt valt att sälja sexuella tjänster för att hjälpa sina anhöriga? De ”räddningar” som charlatanen Häggström vill utföra lär sorgligt nog få denna följd.

Publicerat

SVERIGE BEDRAS

25 maj 2020 sändes ett program i ”debattserien” ”Sverige möts”. Jag har tidigare ordat om vilken humbug ursprungsinitiativet till detta var, men nu har det alltså transponerats till en titel på ett s k ”debattprogram”. Luttrad av att ha följt ett antal liknande, åsiktskorrumperade debattprogram så förväntade jag mig inte att detta skulle bryta mot mönstret ‒ och det gjorde det inte heller.

Redan för tio år sedan kommenterade jag dåvarande ”Debatt”, även det med Belinda Olsson i spetsen, som handlade om sexarbete. Jag kan nu konstatera, att SVT och Olsson i stort sett följer samma koncept som då, men med den skillnaden att man denna gång tagit in två personer med avvikande åsikt. Men avsikten med programmet är detsamma som ett väckelsemöte. Ett vittne ska berätta om sexarbetets fasor och de ”goda” ska få sätta agendan utan att behöva konfronteras med vetenskaplig forskning, verkliga fakta eller den verklighet som det stora flertalet sexarbetare upplever. Och SVT-redaktionen, liksom Belinda Olsson, går fullt ut deras ärende. Tilläggas kan att jag också analyserat ett antal s k ”dokumentärer” (”propagandtärer” är en mer riktig benämning, se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) som gör det fullständigt solklart att SVT, eller andra, inte är det minsta intresserade av att belysa frågan balanserat och objektivt. SVT struntar helt i sitt uppdrag att allsidigt och neutralt bevaka denna fråga och granskningsnämnden väljer att inte fälla, trots de uppenbara brotten mot uppdraget.

Bakgrunden till programmet är att Paolo Roberto och den moderate kommunpolitikern Hans Forsberg har avslöjats med att begå det av Sverige 1999 återuppfunna, medeltida brottet sexköp. Undertecknad bestämde sig för att transkribera de viktigaste delarna av programmet för att sedan analysera och lägga in kommentarer. Det detaljerade resultatet, som tagit tid p g a uppsökandet av forskningskällor, kan beskådas här.

Väckelsemötesvittnet Åsbogård

Merly Åsbogård kallas in som ”väckelsemötesvittnet” där hon fullständigt irrelevant får representera alla sexarbetare. Hennes ensidiga vittnesmål står i strid mot samtliga vetenskapliga undersökningar gällande detta (och som vetenskaplig räknas inte Melissa Farley). T ex rapporterar 69,4 % av sexarbetare på barer i Thailand att de hade ett arbete som var roligt, eller åtminstone inte tråkigt ‒ och av de senare rapporterade merparten att det var tråkigt bara när det inte fanns tillräckligt med kunder. Undersökningar från Australien visar också att inomhusarbetare (minst nio av tio sexarbetare) mentalt mår i stort sett lika bra som genomsnittsaustraliensiskan, och fysiskt t o m något bättre. Att Åsbogård upplevt sin tid som sexarbetare negativt tvivlar ingen på, men att hon är så förblindad av detta att hon indirekt förnekar och tillerkänner andra annorlunda upplevelser, och påstår att det är samma våld inneboende i prostitution som i trafficking, är ju bara helt uppåt väggarna. Hennes uppmaning till Myra Åhbeck-Öhrman att läsa rapporter blir ju lika befängd den, dels eftersom de rapporter hon hänvisar till saknar vetenskapliga underlag, och grundar sig på s k ”guesstimates” (här ett exempel på den typen av ”rapporter”, från Europol), dels för att det finns vetenskapliga undersökningar som visar på motsatsen. Hon visar alla tecken på att låta egocentrisk empati helt styra hennes bild. Hon verkar helt enkelt sakna förmågan att inse att alla inte känner som hon gör. Hon bortser dessutom från det som den stora merparten av sexarbetarna upplever som det verkligt problematiska, samhällets stigmatisering av dem!

En religiös NGO

Den religiösa organisationen Talita presenteras som någon som vet hur ”kvinnorna” har det. Ingen reserach görs på vad det är för typ av organisation och inga av deras egna påståenden ifrågasätts. Det finns dock all anledning att skärskåda organisationens verksamhet i detta fall, särskilt som deras påståenden aldrig stämmer med verkliga siffror runt detta. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att religiösa organisationer lyckas med att rädda sexarbetare, men däremot sådana som visar att de är högst repressiva mot dem som inte rakt av köper det ”sanna” konceptet. Som t ex IJM (International Justice Mission). Det finns också undersökningar som visar att överdrifterna kring denna s k ”omsorg” kan dra in stora pengar till organisationerna. För Talitas del innebar framträdandet i den tidigare skrämselshowen i TV4, att donationerna strömmade in till organisationen. Det kan också vara värt att lyssna till denna parodiering av vad som sägs här.

Påståenden stick i stäv mot FN:s definition av traffickerade

Okritiskt köps påståendet att var tionde man köpt sex. Undersökningar av detta slag kommer med fel resultat därför att människor inte är villiga att svara ärligt under åsiktsauktoritära system som det svenska.

Genomgående presenteras sexarbetare som traffickerade, i strid mot FN:s definition av trafficking. Antydanden om att de är traffickerade enbart i kraft av att de är sexarbetare godtas av programledaren/moderatorn utan ifrågasättande. Sextrafficking beskrivs oemotsagt som ett stort problem, trots att det i själva verket är så lite förekommande att det i hela världen är ett ”nollbrott” ( d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare, vilket t ex innebär att polisen i USA skjuter minst 7 gånger så många fattiga vita och svarta än de som sextraffickeras i samma land). Helt felaktigt jämställs också kopplare/hallickar med traffickerare, vilket inte har stöd i FN:s definition.

En totalt okunnig minister

En så fullständigt okunnig och ovetenskaplig person som Annika Strandhäll får naturligtvis stå helt oemotsagd i sina vettlösa påståenden. Hon ifrågasätts av Belinda Olsson endast för att S inte gick med på V:s rättsvidriga förslag om kriminalisering av sexköp även utanför Sveriges gränser. Hon far också med felaktiga fakta då hon påstår att tre av fyra av sexarbetarna är från fattiga länder. Där finns helt enkelt inte pålitliga undersökningar kring detta och hennes påstående att det är ”fakta” är inte mer värt än vilket icke underbyggt påstående som helst. Hon använder samma metod som Josef Goebbels förespråkade: ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger tror folk till slut att det är en sanning”. Att hon sedan kastar sten i glashus och anklagar Pourkomeylian för ett ”medelklassperspektiv” blir ju helt absurt då hon själv helt genomsyras av den västerländska kolonialistiska medelklassynen på människor i fattigare länder. Det enda hon uttalar som inte kan ifrågasättas på vetenskaplig grund är att detta uteslutande är politiskt styrt. D v s en sorts ”folkuppfostran” av de bättre vetande politikerna (som alltså inte är folkets representanter, utan deras uppfostrare). Inte ens hennes påstående om att polisen själva skulle uppge att ”sexköpslagen är deras absolut viktigaste verktyg i arbetet med att komma åt den internationella människohandeln” är trovärdigt. Hennes totala brist på insikt och kunskap visas av när hon tar till ”vulgärargumentet” och ”frågar” om arbetslösa kvinnor skulle anvisas jobb som sexarbetare. En vän till mig skulle ha uttryckt det: ”vilket totalt stolpskott”!

Den fördomsfulle privatwallraffaren

På slutet kallas ”privatwallraffaren”, den med redan förutfattade meningar laddade Joakim Edin in och får reklam för sin bok om svenska sexköpare i Thailand. För att inte blanda in mig i ett alltför negativt omdöme så sammanfattar jag hans kunskaper och utgångspunkt för boken med just det att han tycks ha mängder av förutbestämda fördomar. Inget annat. Redan tidigare i programmet redovisar man schabloniserade och felaktiga förställningar om sexköpare, men det blir ännu mer uppenbart med Edin. Mannen är, av hans framträdande att döma, totalt okunnig om evolutionär biologisk forskning kring detta med mäns och kvinnors mellanhavanden utan utgår istället från samma schabloniserade moralföreställningar som kyrkan förfäktat i 2000 år. Naturligtvis nämner han inte heller att thailändska sexarbetare i allmänhet bedömer ”farang” män som snällare och bättre än de thailändska och att många, enligt ILO, hjälpt kvinnor under kränkande omständigheter. Istället väljer han att tolka den manliga jargongen som en objektiv sanning.

Inte heller tycks Edin ha varit intresserad av att studera ämnet utifrån vad forskning säger, utan har enbart gått på vad medier och andra politiskt korrekta påstår är sanning. Att döma av vad samtliga anhängare av sexköpslagen yttrar i programmet kan man inte tolka dem på annat sätt än att de anser att sexarbetarna hellre ska uthärda svält och svåra förhållanden än att försöka förbättra sin situation genom sexarbete.  De förfäktar tydligen åsikten att ”sexarbete är ett öde värre en döden”, som eko av äldre tider. Hela deras strävan går ju ut på att beröva kvinnorna deras inkomster!

En fråga som en kompetent programledare borde ha ställt till den här kadern av självutnämnda ”goda” som ordar vitt och brett om sexarbetets fördärvlighet, sexköparnas vidrighet och den påstådda traffickingen är: ”Vad ska kvinnorna försörja sig på om ni rycker undan grunden för deras försörjning?”

Motståndarna

Under rådande omständigheter försöker Dana Pourkomeylian och Myra Åhbeck-Öhrman att göra vad de kan. De bör omedelbart ha känt att Belinda Olsson stod på samma sida som motståndarna, eftersom hon vägrar att ta upp de trådar som de bägge lägger ut. När den förstnämnda föreslår att de ska diskutera om alla sexköp är slavhandel så ignoreras det och när Åhbeck-Öhrman börjar att ifrågasätta att sexarbete handlar om slavhandel blir hon avbruten och Olsson lämnar istället över till frikyrkopredikanten Andrea Johansson, väl medveten om att det istället för ifrågasättanden från denna ska komma ”rätt” påståenden. När Åhbeck-Öhrman sedan försöker föra in det på att vi redan har en lag mot människohandel ignoreras även detta. Även Pourkomeylians försök att faktiskt visa på att dessa självutnämnt ”godas” ansatser återför sexarbetarna till fattigdom och elände ignoreras. Det hade annars en kompetent programledare, som redan nämnts, kunnat ta tag i och föra vidare till diskussion. Men det är uppenbart att regin för programmet är att frammana en bild av sexköpslagens och de självutnämnda ”godas” ofelbarhet.

Det är svårt att veta hur insatta Pourkomeylian och Åhbeck-Öhrman är, eftersom de aldrig släpps in på riktigt i diskussionen, men jag är övertygad om att bägge kände hur de manövererades bort av programledaren från att få komma in och säkert måste de ha förstått att de bara var en sorts gisslan för att SVT ska kunna hyckla och påstå att det var ett debattprogram.

Programmet ett skräckexempel

Det analyserade programmet är ett skräckexempel på hur svenska s k ”debattprogram” regisseras för att enbart den politiskt korrekta och västerländskt kolonialistiska synen på kvinnors sexarbete ska få dominera. Jag tror inte ett ögonblick på att någon av ”anhängarna” är det minsta intresserade av sexarbetares välbefinnande, utan bara sin egen ideologiska och politiska agenda. Hade de brytt sig om hur sexarbetarna mår hade de, liksom i Nya Zeeland och Australien, gått in för skademinimering och avstigmatisering. Det finns ingen ”godhet” i att försvåra för de kvinnor, män och transpersoner som har valt att försörja sig på sexarbete. Om det sedan är en del av regin att programledaren ska uppvisa okunskap och ovilja att ifrågasätta de ounderbyggda påståenden som anhängarna framför kan jag inte uttala mig om. Men, jag befarar att det beror på att Belinda Olsson helt enkelt inte är journalistiskt kompetent. Det förefaller, med tanke på standarden på svensk journalism idag, som om man på journalisthögskolan sedan länge åsidosatt undervisning om kritiskhet och objektivitet. Kanske har man ersatt det med genusindoktrinering istället?

Belinda Olsson rekommenderas att ta kontakt med någon som har koll på forskningen om hon någonsin mer ska genomföra ett debattprogram. Från programmet ”Debatt” för tio år sedan hade hon nu lyckats få med meningsmotståndare. Ett tredje försök kanske kan vara att ge dem möjlighet att utveckla kritik också.

Publicerat

PAOLO ROBERTOS PUDEL OCH TV 4:S FULLSTÄNDIGA JORNALISTISKA SAMMANBROTT

Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg, men när man kämpar mot fördumning av samhälle och journalistik krävs det att man är väldigt tydlig.

Paolo ”Pudel”

Paolo Roberto har ertappats med att köpa sex av en kvinna som inte på något vis fått komma till tals. I en operation ledd av den frikyrklige moralpredikanten och charlatanen Simon Häggström har programledaren, rebellen och ”karlakarlen” Roberto ertappats med att köpa sex. I det svenska PK-samhället är det liktydigt med självmord, eftersom det bara finns en fastslagen ”sanning” ‒ att den som köper sex är ond, eftersom ALLA sexarbetare påstås vara trafficking-, eller åtminstone fullständigt viljelösa offer.

Jag trodde faktiskt, utifrån Robertos tidigare mediebild, att han skulle ha lite ”stake”. Men jag kan bara konstatera, att han viker ned sig totalt, tar tagelskjortan på och gör en gigantisk ”pudel”. Förmodligen tror han (eller så har han fått väldigt dåliga råd av sin advokat) att han, genom att knäkrypa på Golgata ska kunna få förlåtelse och rädda sina inkomster. Om det är advokaten som rått honom till detta borde han byta, för de självutnämnt ”goda” förlåter aldrig män. Han har inte en chans på miljonen att undslippa korsfästningen. Förlåtelse ges enbart till de kvinnor som vill stå upp i församlingen och ”vittna” om hur de varit besatta av ”satan” (d v s att män lurat och tvingat dem och de själva är viljelösa offer som bara kan räddas av de rättrådiga medelklasskvinnor som sett ”sanningen”).

Det är faktiskt patetiskt att se Paolo Roberto hänfalla till att bli ”argr” (i det förkristna Norden ungefär när en man betraktades som en ”kärring”, och därmed opålitlig) och se honom bildlikt talat bli ”rövknullad” av den infantilt intervjuande Jenny Strömstedt. När hon ställer ”rätt” frågor svarar Roberto:

”Jag hittar alltid något sätt att förstöra när det går bra … lyckade jag hitta det som jag egentligen tycker är det smutsigaste som finns … döva hålet som finns hos mig.”

Den s k ”journalisten” Strömstedt fortsätter:

”Det här med organiserad människohandel och brottslighet är det något du har tänkt på?”

Då trycker Roberto ner törnekronan i pannan och hoppas att blodet ska rinna och blidka tittarna: ”Just därför, för att det är det absolut mest smutsigaste, absolut vidrigaste man kan göra, egentligen, mot en annan människa. Alltså det är det här självskadebeteendet som jag har haft länge i mitt liv … som grundar sig i övergrepp jag blev utsatt för när jag var liten … det hålet kan bara stängas med smärta för mig.” Men han vet ingenting om sexarbetaren han köpt sex av. Men det gör Strömstedt. Hon ”vet” att kvinnan ”kom från ett av Europas fattigaste länder, i en väldigt utsatt position.”

Det här blir verkligen märkligt, eftersom Meghan Donevan från den frireligiösa organisationen Talita önskar att kvinnan som Roberto köpte sex av ”var här idag och kunde tala med honom” här nu. Men, så tillägger hon att ”hon kommer kanske göra det sen och då kommer sexköpare som han [Paolo ”Pudel”] behöva se upp.”

Man frågar sig varför denna charad ska behöva utspela sig. Jenny Strömstedt vet ju, enligt egen utsago, vilken kvinna som Paolo Roberto köpt sex av (hur kan hon annars veta att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder, i en utsatt position?), så det vore väl bara att ta henne till studion. Eller åtminstone göra en anonym intervju med henne?

Men naturligtvis har ”journalisten” Strömstedt (i rättvisans namn ska hon inte dömas ensam, hela TV4-redaktionen är medskyldig) i själva verket inte den minsta aning om kvinnan som sålde sina sextjänster till Roberto, vilket jag längre ner ska gå vidare in på. Men, det som verkligen är bedrövligt när det gäller Paolo Roberto är den ynkliga pudel han gör. Naturligtvis är han, som sagt, trots krälandet i stoftet dömd för all framtid. Han kommer att ställas inför att se arbete, egendom, inkomster och annat försvinna, för de självutnämnt ”goda” medelklasskvinnorna förlåter, som sagt, aldrig en man. Det är tragiskt att ingen talade om för honom att han istället kunde ha blivit en samlande symbol, om han istället stått upp mot sexköpslagen. Han kunde ha fått stödköp på sin restaurang (även om jag är en fattig pensionär kunde jag ha tänkt mig att göra besök där) och hjälp i rättegång med verkliga fakta (som jag kunde bidragit med i stor mängd för, som vi kommer att se, de ”goda” har inget som helst vetenskapligt underlag för alla sina påhitt). Det kunde ha blivit en plattform att i rättsväsendet utmana hela denna ”rasistiska” lag vilken, likt lagar mot t ex homosexualitet, stämplar människor för deras sexuella beteende.

Roberto kunde ha blivit viktig, men nu blev han bara ynklig. En krake! Han kommer förmodligen inte att tas emot i något läger.

De ”godas” agenda

I femton år har jag försökt bemöta skrämselpropagandan kring sex och sexköp med vetenskapliga fakta, men det är ett närmast omöjligt arbete när vi i detta landet har medier som hellre presenterar det som är politisk korrekt och ”normskapande” än fakta. Dessutom har vi akademiska institutioner som plockar bort ”stötande” litteratur och via ”genuscertifiering” eliminerar ”fel” fakta. D v s sådan som berättar andra fakta än de som tillrättalagts för att vara korrekta. TV 4 blir till en strålkastande illustration av den fullständiga avsaknad av verklig journalistik, till förmån för sensation och spridande av osanningar vilka ska skrämma det svenska folket till att inte gå utanför den statligt sanktionerade åsiktskorridoren, som Strömstedt och TV 4 uppvisar i fallet.

Om vi skärskådar aktörerna i Strömsteds propagandanummer så måste vi ha klart för oss att det verkligen inte är några personer som är ute efter att berätta några sanningar. Ingen av dem baserar sig på vetenskaplig forskning, inte ens den s k ”forskningsledaren” på den religiösa organisationen ”Talita” använder någon vetenskaplig forskning. Allt utgår från deras egen övertygelse, begränsade erfarenheter och ”cherry picked” skrifter. Något som verkligen begränsar deras erfarenheter är att de vägrar att se att det finns en annan verklighet inom sexarbetet än den förfärliga upplevelsen. De utgår från sina förhållandevis fåtaliga möten med dem som har negativa upplevelser eller, som i Wolfes fall, en egen sådan upplevelse. Det är samma fenomen som när man försöker lura i människor att alla sexarbetare har det som de gatuarbetare som har betydligt mer negativa upplevelser än inomhusarbetarna, som t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, som direkt förvränger och förtiger fakta.

Men, varken Talitas eller Wolfes organisationer kan göra anspråk på att vara talespersoner för alla sexarbetare, inte minst eftersom de vägrar att lyssna till de sexarbetare ‒ vilka är vida många fler än aktivisternas förhållandevis fåtaliga fall ‒ som har andra erfarenheter. De vägrar att ens erkänna deras existens! Men det väger lätt utifrån det faktum, att gatuarbetare i västerlandet i princip aldrig överstiger enstaka procent av den totala numerären. Så uppger t ex Tampep att 95 procent av sexarbetarna i Finland är inomhusarbetare och Siegel uppger siffran 99 procent i Nederländerna.

Angående detta med hur sexarbetarna mår, den bild av elände och misär som aktivisterna hävdar är den enda verklighet som finns, så är bilden mycket, mycket mer nyanserad än den Appelqvist och Wolfe, helt utan ifrågasättanden, får sitta och lura i TV-tittarna. Ser vi t ex på förhållanden i Thailand, som Steinfatt redovisar (över 4000 djupintervjuade barprostituerade under tolv år) så visar det sig för det första, att inte en enda av de intervjuade identifierar sig som tvingad in i yrket. För det andra visade det sig att 69 procent av kvinnorna ansåg att de hade ett bra, eller okay arbete, 15 procent tyckte illa om sitt jobb, men ville inte sluta för att de inte kunde få något bättre och 15 procent tyckte så illa om jobbet att de helst skulle sluta genast om de kunde. Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus. Det finns alltså inga som helst vetenskapliga studier som visar att sexarbete i sig orsakar mental ohälsa.

En ”studie” som aktivister brukar åberopa är den av Melissa Farley. Den är dock starkt kritiserad för sin ovetenskaplighet, eftersom Farley har uppsökt dem som haft negativa erfarenheter. Hon har enbart använt en klinisk miljö, vilket också Appelqvist och Wolfe gör. I andra sammanhang hade detta aldrig accepterats. Om jag t ex skulle intervjua 100 barn som mår dåligt av skolan och sedan kräva att alla skolor stängdes ”för att alla mår dåligt av skolan” så skulle t o m sådana klåpare som Jenny Strömstedt protestera och säga att jag inte kan förenkla så. Men bara för att det gäller det ”omoraliska” sexarbetet anser hon att den metodologin helt okay och är t o m hjälpsam i att föra denna kvasivetenskap vidare.

Genom hela intervjun av Appelqvist och Wolfe går också tråden att sexarbete är detsamma som människohandel. Bägge kvinnorna får också helt oemotsagda uppmåla bilden av att vi har mängder med traffickerade sexarbetare i landet, men det är ingenting annat än påhitt och osanningar! Om vi tar domsstatistiken för Sverige under många år får vi följande siffror på dömda ”sextraffickerare”: 2003, 2 dömda, 2004 0 dömda, 2005 5 dömda, 2006 13 dömda, 2007 8 dömda, 2008 8 dömda, 2009 4 dömda, 2010 3 dömda, 2011 maximalt 8 dömda, 2012 maximalt 10 dömda. 2013 maximalt 3 dömda, 2014 1 dömd, 2015 2 dömda, 2016 3 dömda, 2017 maximalt 2 dömda och 2018 3 dömda. Summa summmarum, maximalt 77 dömda på 16 år, vilket ger ett maximalt genomsnitt av 4,8 domar årligen. D v s 0,048 fall på 100.000 invånare ‒ vilket innebär att landet nu sjunkit ner och ligger precis på världsgenomsnittet, vilket visar att sextrafficking är ett ”nollbrott”, eftersom det är mindre än ett fall per 100.000 invånare ‒ i hela världen! Jämför vi det med antalet anmälda fall av t ex misshandel per år, ca 900, och räknar med ‒ precis som i fallet trafficking ‒ att bara en tiondel går till fällande dom så går det 1875 misshandlade på ett sextraffickingfall, i de flesta fall män som drabbats. Men män som drabbas är inte de ”goda” kvinnorna intresserade av, för det är inte lika lönsamt eftersom ingen är emotionell inför män.

Här kommer naturligtvis någon att börja yla om ”mörkertal”, denna fantastiska konstruktion som ska sudda ut och diskvalificera riktiga vetenskapliga undersökningar, till förmån för kvasivetenskap, ”bluffskattningar” (ett försök till översättning av engelskans ”guesstimates”, som är karaktäristiskt för NGO:ers och andras ”estimates”) och enstaka ”personliga vittnesmål”. Men det är faktiskt så, att t o m BRÅ skriver att det är högst osannolikt med mörkertal inom sextrafficking, p g a brottets karaktär (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

En av anledningarna till att det är så få sextraffickingfall är att polisen inte lyckas få sexarbetarna att säga ”rätt” saker. D v s det som aktivisterna försöker övertyga dem att de ska säga. Den absoluta majoriteten vägrar att samarbeta, eftersom de inte är tvingade, och oftast så är det enbart det faktum att sexarbetaren är under 18 år som leder fram till dom. Då hjälper det inte att hon intygar att hon är här frivilligt.

Jag behöver inte vidare orda om vilket gigantiskt bedrägeri som Appelqvist, Wolfe, Strömstedt och TV 4-redaktionen ägnar sig åt, men nederst i detta inlägg finns länkar till de myter som aktivister som dessa försöker lura i människor. Men däremot är det klart att så gott som ingenting av det som aktivisterna påstår har med verkligheten att göra. När t ex Wolfe påstår att 70 procent av sexarbetarna i Sverige ”kommer från Rumänien, Bulgarien och Nigeria och Rumänien och Bulgarien är två av Europas fattigaste länder och Nigeria är ett av världens fattigaste länder” så är det en ren skröna, som utan ifrågasättande får passera. Wolfe har inga som helst vetenskapliga studier som kan konfirmera detta. Det är bara ett exempel på de metoder som dessa självutnämnda ”goda” använder sig av för att skrämma folk att dela deras världsbild. Det är samma måtto som tillskrivs Ignatius Loyola i Jesuiterorden: ”Ändamålet får helga medlen”.

Jag skulle t o m säga att vi inte ens vet hur många män här i Sverige som köper sex. Påståendet om detta finner man vid en googling vara en undersökning som Folkhälsomyndigheten ska ha gjort. På deras hemsida finns t ex en pressinbjudan, men hur jag än manövererar finner jag inte någon möjlighet att ladda ner studien för en kritisk betraktelse. Jag hamnar i ett cirkellänkande som verkligen inte gör mig klokare. Förutom detta märkliga förfarande så råder det, särskilt i Sverige med sina moralistiska fördömanden, stor osäkerhet i de svar som människor avger när det gäller frågan om sexköp och allt som är relaterat till sex (se här, sid 4f). Personligen skulle jag avvisa en sådan undersökning av den anledningen att jag inte har förtroende för avsikterna bakom den. Något som inte minst paniken kring Paolo Roberto visar är högst befogat.

Vad vi däremot säkert kan konstatera är, att Appelqvist och Wolfe inte har en susning om hur sexköpare tänker, känner eller är, utan bara beskriver dem från en ideologiskt färgad, negativ schablonbild. Jag vet inte heller hur sexköpare tänker, men jag försöker inte gå ut och utifrån min okunskap försöka inbilla människor att de är på ett visst, schablonartat sätt. Det är lika relevant att påstå att alla är snälla och hänsynsfulla som försöker hjälpa sexarbetande kvinnor som har det svårt som att, utifrån enbart övertygelse och ideologi, påstå att de är skurkar. Men jag skulle aldrig drömma om att bete mig på samma ovetenskapliga och aktivistiska sätt som Appelqvist och Wolfe. Jag inser att världen inte är svart eller vit, utan att det finns en lång skala av grånyanser däremellan. Det inser dock inte dessa bägge och uppenbarligen inte heller Strömstedt eller TV 4-redaktionen. Till skillnad mot mig avvisar de vetenskaplig forskning och läser bara sådant som ska bekräfta deras världsbild i denna fråga, samtidigt som de producerar kvasivetenskap. Och inget av det når upp till godtagbar akademisk eller vetenskaplig nivå.

Religiösa NGO:er och andra

Om man studerar ”välgörenhetsorganisationers” (NGO:ers) arbete med att ”rädda” sexarbetare från ”ett öde värre än döden” ger det ett väldigt, väldigt nedslående resultat. (En genomgång kan läsas i boken, ”Samlag eller Salighet” 2008 s 223ff). När det gäller kristna organisationers insats kan t ex ECPAT anföras. Det är en organisation som aldrig räddat några barn, utan som genom ovederhäftig propaganda drar in mängder med pengar genom att bl a ”upplysa” västerländska medelklassindivider om en ”verklighet” som de i själva verket inte har den minsta aning om, men vilka ”upplysningar” kan få samma medelklassindivider att förfäras och själva se sig som ”goda” då de donerar pengar till denna lönsamma organisation. En annan är IJM (International Juctice Mission, även kallade ”kristus poliser”) vilken organisation 2008 hade fått 13.333 dollar för varje ”räddat” offer. Och de räddar offer även mot deras vilja, genom att inkalla polis, vilket fick en annan NGO (Trafcord) att bryta sitt samarbete med dem.

Med tanke på hur Appelqvist och Donevan, i den kristna organisationen Talita, för vidare skrönor om trafficking (t ex påstår de att 120.000 ”traffickingoffer” per år kommer till Europa när det i verkligheten rör sig om maximalt 500), att alla har utnyttjats för sexuella ändamål, utan distinktion, att alla drivits in av tvång, m m, så kan jag inte se att det finns någon som helst trovärdighet i deras påståenden. De har också tagit fram en ”rapport” om pornografi. Enligt dem så är tydligen nio individuella fall representativa för hur porrbranschen ser ut i hela världen. De uppvisar en total avsaknad av vetenskapligt kritiskt tänkande!

Hur lukrativt det också är att vara självutnämnt ”god”, om man har en effektiv och okritisk medieapparat som hjälper en att sprida skrämselpropagandan, framgår av att donationerna strömmade in till Talita dagarna efter skrämselshowen i TV 4. Att inte heller ”Intedinhora” är någon direkt förlustaffär kan Wolfes yttrande i samma show kanske vittna om: ”Alltså, jag har ju många bra förutsättningar på så sätt att jag har en familj som stått bakom mig ‒ och de har vetat sen länge ‒ och jag har en trygg ekonomi, jag har en trygg bostad, trygg sysselsättning liksom, så det är mycket … många bra förutsättningar för att kunna prata om det här. Och andra som inte har det kommer inte att kunna prata om det här.” Hur många i hennes ålder sitter i samma situation?

Absurd debatt!

En av de mest absurda debattartiklar som någonsin skådats i en tidning har dykt upp i efterdyningarna av denna makabra uppmärksamhet kring Paolo Roberto. Det är den som fyra debattörer uppvisar i Göteborgsposten. De börjar med den vanliga skrämselsmörjan och försöker få oss att tro att det finns ”rapporter” som skulle visa att två tredjedelar av sexarbetarna i Sverige inte skulle komma från Sverige. Den här typen av svepande och ”tvärsäkra” påståenden är typiskt för aktivistiska häxjägare, oavsett de verkade på medeltiden eller verkar idag. Men dessa s k ”rapporter” innehåller inte några som helst vetenskapliga underlag! Det är NGO:er, eller kanske Europol och andra, som för vidare andra NGO:ers s k ”rapporter” i en cirkelcitering som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig, kritisk granskning. Sedan följer de obligatoriska skräckfantasierna: ”unga flickor som har sålts till människohandlare av sina familjer, kidnappats eller lockats med löften om jobb och möjligheter till ett bättre liv. När de väl kommit till Sverige står de utan nätverk och kontaktar inte myndigheter av rädsla för konsekvenser för sig själva eller sina familjer.” Visst förekommer sådana fall, och de ska naturligtvis få hjälp och stöd, men de är i verkligheten väldigt få och definitivt inte representativa för sexarbetarna.

Om inte detta är absurt nog så bygger man sedan ett ”fall” på spekulationer runt kvinnan som Paolo Roberto köpte sex av. Där borde verkligen debattredaktionen på GP gjort halt. Får man verkligen föra debatt med fria fantasier? ”Baserat på den kunskap som finns vet vi att det är troligt att hon som säljer sex kanske behöver utsättas för tiotals övergrepp varje dag.” Det handlar definitivt inte om någon kunskap, för det finns inga som helst studier som kan konfirmera detta, enbart starkt ideologiskt färgade konstruktioner.

Inom åtminstone historievetenskapen, som är mitt eget ämne, är det viktigt att beakta ”Ockhams rakkniv”. Wilhelm av Ockham var en franciskanerbroder i England på 1300-talet som formulerade en princip som redan Aristoteles använt sig av: ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt,” eller som det oftast uttrycks: ”krångla inte till saker i onödan.” Är det något som de självutnämnt ”goda” gör, så är det att flagrant bryta mot denna princip. De fyra ”debattörerna” radar upp en lång rad ”mångfald” som inte hör till bilden av kvinnan som Roberto köpte sex av. Det är minst sex ”kan” eller ”kanske”, som bara appliceras för att det är övertygelsen hos dessa ”debattörer” att det är så: ”Hon kan ha infektioner, skador och virus som aldrig tillåts komma i kontakt med vården. Hon kan ha fått motta hot om att hennes barn kommer skadas om de gör motstånd. Hon kan ha lärt sig tidigt i livet att hennes nej inte är något värt. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken inne i munnen. Hon kanske är fjorton år men det står tjugoett i passet. Hon kanske inte har fått behålla en krona utan ges istället droger för att döva ångesten och för att inte ta sitt liv.” Jag undrar om de fyra, eller GP, skulle accepterat en lika spekulerande text om den lytt något i stil med: ”Hon kan ha varit tacksam mot Roberto för det ekonomiska tillskott han gav henne, hon kanske njöt ofantligt av denne karlakarl som besteg henne, hon kan ha varit lycklig över att ha hamnat i ett jobb som passade henne, hon kan ha blivit tvärförbannad på poliserna som förstörde hennes inkomstmöjligheter, hon kanske inte alls var tvingad, hon kan ha valt sitt arbete själv?” Det senare är det troligaste alternativet, för internationell forskning visar att ca 95 procent av alla som inträder i sexarbete inte tvingas in i det. Vad man skulle kunna anlägga på dessa debattörer ‒ och debattredaktionen på GP ‒ är Hanlons rakkniv: ”Tillskriv aldrig någon något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet.”

Vi får verkligen hoppas att det är dumhet som får de fyra debattörerna att skriva som de gör, för om det inte är det måste vi dra slutsatsen att de medvetet försöker lura läsarna. Hur som helst handlar det på intet sätt om att hjälpa sexarbetare, bara att finna sådana offer som kan gynna den egna framgången. Hade man velat hjälpa sexarbetare hade man i första hand värnat om deras säkerhet, med skademinimering, enligt det framgångsrika mönstret i Nya Zeeland, Queensland och New South Wales. Men det är absolut ingenting som aktivisterna är intresserade av, för deras agenda är egentligen inte att stötta sexarbetarna, enbart stämpla sexhandeln som något ont, vidrigt och djupt omoraliskt!

Vem var det som Paolo Roberto köpte sex av?

Så vem var det nu som Paolo ”Pudel” köpte sex av. Strömstedt vet tydligen vem det är, eftersom hon ”vet” att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder och befinner sig i en utsatt position. Ändå framträder kvinnan inte, fastän Donevan önskar det och om nu Strömstedt vet vem hon är, varför konfronterar hon henne inte med Paolo? Det kan finnas flera anledningar och den absolut troligaste är att Strömstedt inte har en susning om vem hon är, eftersom kvinnan förmodligen inte är ett dyft intresserad av att ställa upp på den av polisen initierade, och av TV4 marknadsförda, hetsjakten. Det har dykt upp uppgifter om att hon är en 22-årig kvinna, ”Deborah”, en självständig (fullständigt icke traffickerad) självvald eskort som kommer från Polen (som inte kan insorteras i ett av Europas fattigaste länder) vilken inte alls kan stämplas som ett offer. Det hjälper inte att Meghan Donevan ‒ forskningsledaren på Talita som uppenbarligen inte har en aning om hur man ska bedriva forskning ‒ påstår att ”sexköparen glömmer att de varit med om att förstöra kvinnans liv, och det är något vi ser i vårt dagliga arbete”, för ”Deborah” (som sägs tala fyra språk) uppvisar alla tecken på att ha gjort ett informerat val att bli eskort. Om det nu verkligen är ”Deborah” som sålt sex till Roberto så kommer hon, likt den stora majoriteten av sexarbetarna, vägra samarbeta med polisen (eftersom de inte är traffickerade), på intet sätt bekräfta häxjägarnas alla skräckfantasier och definitivt kommer hon inte bli inbjuden att uttala sig i TV, eftersom ”fel” vittnesmål är närmast bannlysta i svenska medier idag. ”Objektiva” nyheter i samma medier har idag absolut ingenting med objektivitet att göra. I verkligheten handlar det om att basunera ut ”det rätta” och ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”. Precis som i Östeuropa under kommunistperioden (och som kanske idag istället är på väg in från höger i samma del av kontinenten). Vi är inne i en utveckling av ”omskolning” som kommer belägga samhället med åsiktsofrihet ‒ med medierna i spetsen för denna utveckling!

Jenny Strömstedt och redaktionen på TV 4 har utfört ett ”journalistiskt” arbete som en elev i sjätte klass kunde utföra. Ställa ”rätt” frågor, utan minsta tillstymmelse till kritisk granskning, aktivt verka för att alla ska betrakta den ”onde” Roberto som en skurk och tacka aktivisterna som avvisar vetenskaplighet och bara levererar skrönor för att de ”sätter agendan”.

Det har absolut ingenting med journalism i dess klassiska bemärkelse att göra, utan är enbart ett forum för att vidarebefordra propaganda. Skäms TV 4!

 http://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/smitta-och-ar-smittohardar/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/

Länk till trafficking:

https://www.anstandigt.com/2019/05/20/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri

Publicerat

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (här, här, här, här, här, här, här, här och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!

Publicerat

DET IDEOLOGISKA BEDRÄGERIET – GETTING SCREWED

”Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det är illusionen av kunskap”

Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de låter sig ledas av normer som de själva har hittat på.  Något som tydligt pekar på vilket ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet självklart.  Vårt samhälle faller helt in i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster.  Andra har varken haft tillräckligt stora rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin verklighetsuppfattning med skuggor.”

Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.

Den absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi (oftast upphovet till normer).  Genom historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd kronologisk ordning.  Det farliga i dessa är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det sålunda:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”  Man kan laborera med ”naturens” eller ”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten” och rätten att påtvinga alla andra densamma.

I det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet.  Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara det.  Problemet är bara, att om man då landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta förtigas.  I det här kan ”vetenskapliga” discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA sanningen.

Radikalfemininismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet.  Det illustreras inte minst av att man i kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.  Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat).  Något som inte minst visas av att det finns vissa tecken på att det förekommer mer våld i lesbiska förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29).  Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än fysisk.

I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella.  I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”.  Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män.  Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt).  Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig).  Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna verkar i sin självförverkligande gärning.  Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.

2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.

7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

Strauss skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar metoderna.  Naturligtvis kan man i andra sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”, ”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska samhället idag fungerar.  Besvärande nog är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor, övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan fortgå.

Här ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen utkommit.  Den är skriven av en representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”).  Just den här heter Alison Bass och boken ”Getting screwed” (University Press, New England 2015).

De många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap” har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land.  Denna lag är naturligtvis en del av kriget mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen sexualitet.  Jag är verkligen inte omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också väldigt bra av nämnda författare.

Stora delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning som relateras.  Vi får inledningsvis en historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var kvinnorna tvingade in i prostitution.  Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution.  William Acton fann också, att sexarbetarna hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem.  De prostituerade hade också en högre status än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i samhället.  Liksom idag använde ”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av prostituerade och prostitution.  EXAKT som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).

Sedan skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som 1978 myntade termen ”sexarbetare”).  Här kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot sexarbetare.  Hur man underlåter att undersöka eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras.  Något som genomsyrar hela boken.

Liksom undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet.  Som t ex den, att nästan alla sexarbetare varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.  Gatubaserade sexarbetare bär visserligen dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i världen.  Det är naturligtvis inte heller sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett finger till hjälp åt de utsatta.  Inte heller är minderårig prostitution ett stort problem.  Bass åberopar en nederländsk studie som visar att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare.  Det kan t ex kompletteras med Steinfatts studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla).  Inte heller har sexarbetare i stort en sämre psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem som barn.

Däremot är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på dem.  Det är ett mycket större problem än våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin omgivning.  De ”goda” är alltså en psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna.  Däremot, finner Bass – liksom ett flertal andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.

Boken berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt.  Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför ignoreras den i stort.  Bass understryker också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking – därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.  Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett relativt ovanligt fenomen.  ”Till exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York, att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar (s 93).  Endast var tionde åberopade en sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet.  De flesta kvinnor som arbetade med hallickar hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem.  Den kände sexualforskaren David Finkelhor beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer:  ”Att sätta fokus på att stoppa prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur prostitution.  Min känsla är att det inte är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).”  Liksom flera andra undersökningar fann också studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).

Boken handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m.  Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan 1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer respekt – kunnat gå vidare.  Idag är det devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.

Det är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113).  Här i Sverige hävdar ju gärna antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.

Sexarbetaren Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat sexsäljande.  ”När jag var tonåring och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle till festen.”  Och när hon enrollerat i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”.  Sex är ett kapital som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.

Liksom i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att förpesta livet för sexarbetarna.  De omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.

Förbudslagstiftningen leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser.  I jakten på att sätta dit människor för ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar!  I en del städer, som Los Angeles, Dallas, Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall.  Men att arrestera sexarbetare eller -köpare är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik  Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition).  Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte. 

Alison Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna sexarbetarna.  Bl a refereras den mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att hon varit ”prostituerad”.  Det understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen tenderar att öka andelen tvingade prostituerade.  Om detta kan man argumentera, men helt klart är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till vårt land enbart är en kallhamrad lögn!  Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över världsgenomsnittet.  Vi har faktiskt högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report” årligen.  Bass konstaterar att sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”.  I den påstådda ”utvärderingen” av sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.  Den officiella svenska hållningen är alltså – precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de har oacceptabla arbetsförhållanden.

Bass konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003).  Ändå matas vi med myter av ideologerna om att traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.”  Men varför fortsätter då ideologer att sprida denna myt?  Är det för omsorg av kvinnor eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas till”?  Jag skulle definitivt säga det senare.

Även i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter legaliseringen (s 191).  Däremot inte i vårt land efter sexköpslagens införande.

Uppenbart är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt på att minska sjukdomsspridning.  En FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av HIV.  FN rekommenderar avkriminalisering, men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor.  Här är det kriminalisering som står i högsätet.  Man får ju vara tacksam för att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska radikalfeministerna.  I allmänhet står de väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga.  Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194).  Och det är där den verkliga traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.

Hur angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet Kanada.  Där förkastade högsta domstolen landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna, vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer visa precis samma sak.  Lagen är skadlig för sexarbetarna.  Det enda syftet med den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting.  Men däri måste de också tillämpa de sju metoder som Strauss listat ovan.

De radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!

Publicerat

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW MUST BE DEFENDED THROUGH LIES AND DISTORTIONS

The 26th of August (2015), Birgitta Ohlsson and Simon Hedlin published a text in the American Newspaper “Los Angeles times”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

It’s depressing to find out that on the 26th of August a text was published here by former Swedish EU Minister Birgitta Ohlsson and her former political advisor Simon Hedlin; their text was full of factual errors and false claims.  What both the authors are doing is hard “cherry-picking”, in that that they only pick out the few formulations that can be used as support for their own self-righteous position.  Surveying their claim that ‘its [New Zeeland] Prostitution Law Review Committee reported that the law did little to curb violence in the sex trade’ one can establish that it’s a pure lie.  Nowhere in the report such a claim exists, but instead a review of how exposed to violence workers have been during the last 12 months and that street-based workers were most likely to face violence.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks; were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.”

What we see is a typical behaviour by individuals of the kind that Birgitta Ohlsson & Simon Hedlin constitute, that is to argue with false “facts”; to suppress everything that speaks against their own moralistic belief, and to distort.  So, for example, they suppress that the NZ-report says that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal. Of course thay also suppress the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed ‘at risk’ are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Ohlsson and Hedlin that  ‘several studies of prostitution laws have reported that in countries where buying sex has been decriminalized, sex trafficking typically is more prevalent.’Like other claims Ohlsson & Hedlin do they don’t refer to a concrete “study”, which simply depends in that no such “study” exists, because – as  Ronald Weitzer shows – the “studies” have not any solid ground.  “Reports” and “claims” are several, but if using real figures – which even in the “Trafficking-in-persons-reports” can be studied – there are no evidence what so ever that trafficking should rise in countries where prostitution is legal or decriminalized.  In New Zeeland no case of sex-trafficking has been reported after the decriminalization.

The space does not allow countering all the incorrectness that Ohlsson & Hedlin presents, but in the end one can ascertain that their text is a proof of how a big failure the Swedish sex-purchasing-law is, as it has to be defended through lies and distortion of facts.  But just to shortly show which value their claims about Germany have, the German report (http://www.cahrv.uni-osnabrueck.de/reddot/BroschuereProstGenglisch.pdf) says that ”Since the Act came into force, neither the benefits expected nor the negative effects feared have manifested to the extent originally assumed.”  Furthermore that ”The vast majority of prostitutes and operators of prostitution businesses surveyed had a positive view of the existence of the Prostitution Act”, that “It became clear that the route to social security is currently not so much to be found in waged employment relationships but rather through improving working conditions and above all continuing to reduce stigmatization” and finally that “…there is a lack of clear political will to change, and the general stagnation gives the impression that, although politicians passed the Act, ultimately they did not really want it.”  That is, that the “failure” is not depending on the legalization but on authorities unwillingness to fulfill the reform.  The German report contradicts the “Swedish model”. Furthermore, the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – has never been meant to be any protection or help for sexworkers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So the purpose of the Swedish sex-purchase-law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying!

Publicerat

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW IS A FAILURE

The 14th of August (2015), Simon Hedlin published a text in the Cadian Newspaper “The Globe and Mail”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

On 14th of August a Swedish former advisor to the former Swedish government, Simon Hedlin, in this paper wrongly claimed that the Swedish sex model is a success.  He’s right in the matter, that some other countries stupidly enough followed the example (who ever said politicians are sane?), but in terms of prostitution and trafficking it is no success at all!

As all self-righteous moralists through history Hedlin must use the methods which always have been used for “proving” that he’s right, namely the methods of lying, exaggerating, “cherry-picking” and distorting “wrong” facts (that is, such that contradicts his own opinion).  First he claims, that ‘New Zealand decriminalized prostitution in 2003 and yet the country’s Prostitution Law Review Committee found in its evaluation that a majority of prostituted persons felt that the decriminalization act “could do little about violence [in prostitution].”’  But in the NZ-report this fake quotation doesn’t exist anywhere.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks and were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.” 

And what among other things is said in the same NZ-report is, that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal! Of course he also suppresses the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed “at risk” are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Hedlin that ‘several studies have found that countries where buying sex is decriminalized, sex trafficking is more prevalent.’  The two so called studies he’s referring to is heavily criticised by professor Ronald Weitzer, who shows that the basic data used is full of errors, so they’re not adequate.  As Weitzer also notes, the Dutch government’s trafficking agency has made this point in one of its annual reports:  ‘It is often said in the media that lifting of the general ban on brothels [in 2000] has led to more THB [trafficking in human beings].  This is not correct.’  And in New Zeeland no victim of sex-trafficking has been reported since the decriminalization in 2003, which shows that decriminalization is the best way to eliminate sex-trafficking.

The above referred is also an example of Hedlin’s using of the methods “cherry-picking” and distortion.  He ignores contradicting facts and uses unreliable works that are meant to convince the reader that he is right – even that he isn’t.  Hard facts concerning sex-trafficking is, however, figures around convicted traffickers.  In 2012 I studied those figures (from The Trafficking in persons annually reports) in my Swedish book about the sex-trafficking myth, and real figures is, that Sweden has 0.054 case of sex-trafficking in 100,000 inhabitants annually, to compare with, for example, New Zeeland, 0 in 100,000 inhabitants, 0.051 in Germany, 0.09 in Denmark, 0.008 in Japan, 0.032 in UK, 0.02 in Australia and 0.031 in USA (worldwide it’s about 0.048).  The Swedish sex-purchase-law has done absolutely NOTHING to reduce sex-trafficking!  That is a pure myth!

Furthermore, Hedlin tries to convince the reader, that prostitution in Denmark has raised a lot more than in Sweden and Norway, although we have no actual figures for any of the later countries (it’s impossible to investigate depending on the illegal status). So this is just a claim without any ground at all.  But most important of all is, that the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – never has been meant to be any protection or help for sex workers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So, the purpose of the law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying! Talking about blowing anything, the Swedish sex-purchase-law has blown the lives of many sex-workers, but the law in itself cannot be proved to have helped anyone.  Because of that abolitionists have to lie and distort to create false “evidence” for their moralistic believes and to be perceived as “adequate”.

Publicerat

VEM BRYR SIG OM VETENSKAPLIGHET OCH STATISTIK?

En gång i tiden var kritiskt tänkande och vetenskaplighet honnörsord inom både forskning och journalistisk, men så verkar inte längre vara fallet.  Relativismens ”min ’kunskap’ är lika god som din” upplever jag istället som den bortförklaring man kan ta till för att inte behöva ta hänsyn till fakta och statistik.  Inte minst gäller det journalister!

Häromsistens hade jag en diskussion med en journaliststuderande/-praktiserande ung man med partibeteckningen MP och hans unga uppbackande dam med partibeteckningen S.  Eftersom jag anser att man inte ska hänga ut människor och vi dessutom är goda vänner så kommer de i det följande att benämnas med sina partibeteckningar.  Jag vill också understryka, att ingen gång under diskussionen så hänföll någon av oss till smutskastning eller avvisning p g a åsikter, även om meningsutbytet då och då kunde vara hetsigt.  För mig är det en självklarhet att stå för det jag förfäktar, liksom att acceptera att andra kan ha andra åsikter – även om jag kan tycka att de är fel.

Vi började med att diskutera relationsvåld.  För att dra en liknelse så representerade MP och S det som McNeely & Robinson-Simpson redan 1988 skriver (The truth about domestic violence: A falsely framed issue. IGender Sanity): ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.”  När jag försökte förklara att kvinnor är lika eller mer våldsamma i förhållanden som män så trodde de mig helt enkelt inte.  Jag kan nu inte klandra dem för det, eftersom svensk propagandajournalistik i minst 30 år utbasunerat att endast män är aggressiva, men däremot så blir jag bekymrad över den attityd till vetenskap och statistik som de bägge uppvisar.  Jag hänvisade till och plockade också fram Martin S Fieberts översikt över forskning kring detta, där han i sammanfattningen konstaterar:  ”Denna bibliografi besiktigar 286 vetenskapliga undersökningar, 221 empiriska studier och 65 översyner och/eller analyser som demonstrerar att kvinnor är lika fysiskt aggressiva, eller mer aggressiva, än män i deras relationer med deras makar eller manliga parters.  Det sammantagna exempelantalet i de undersökta studierna överstiger 371.600.”

I diskussionen nämndes av MP och S tvivel över att detta kunde vara sant, eftersom mycket färre män anmäler relationsvåld än kvinnor gör.  Att 562 studier visar att kvinnor är lika aggressiva som män blev därför underförstått av ringa värde.  Här hajar man till inför respekten för statistik och vetenskap, som ju i sammanhanget blir i det närmaste noll från deras sida, då de sätter sin tro i centrum istället.  Hänvisningen till Palmberg & Wasén – där det tydligt framgår att det är en skam för män att bli slagna – bet heller inte.  I denna text kan jag även t ex citera vad Hermansson  skriver i sin uppsats 2009:  ”Något jag upptäckte både i litteraturen, i min omgivning och i intervjuerna med informanterna är den starka ovilja som finns vad gäller att se män som brottsoffer, och då framför allt om förövaren är en kvinna. Männen vill inte kalla sig för brottsoffer överhuvudtaget även om de kan medge att de utsatts för ett brott. Något som hänger ihop med att bilden av det svaga och försvarslösa brottsoffret inte går ihop med manlighetsidealet som säger att en man skall vara stark och handlingskraftig. Dessutom ser man kvinnan som svag och i underläge gentemot mannen. Dessa stereotyper påverkar med andra ord inte bara samhällets bild av det manliga brottsoffret utan även männens egen uppfattning.”

Vare sig MP eller S kunde tro att kvinnor misshandlar lika mycket som män, och klamrade sig också fast vid stereotypen att män måste orsaka svårare skador än kvinnor.  Vetenskapliga fakta är ovidkommande, deras egen tro istället det viktigaste.  Är MP och S (partierna alltså) religiösa rörelser som sätter tro framför vetenskap och statistik?  Frågan är faktiskt befogad efter (Tok-)Åsa Romsons tal i Almedalen.  Jag utgår från att inte heller det faktum att män förr direkt straffades (Malcolm J George, 1994, Riding the Donkey Backwards: Men as the Unacceptable Victims of Marital Violence. I The Journal of Men’s Studies, Volume 3 (2), pp 137-159) om de ”lät sig misshandlas” av kvinnor skulle rubba på MP:s och S:s övertygelse att deras tro är mer relevant än fakta.

Snart gled diskussionen in på sextrafficking och prostitution.  Även här var MP:s och S:s ”argument” deras tro.  Jag förklarade tydligt att diskursen kring dessa ämnen är ett bedrägeri.  Bl a anförde jag den tabell från TIP (Trafficking in Persons) rapporten 2011 (se bifogad bild), som visar att det maximalt rör sig om 3000 domar för sextrafficking i hela världen årligen, samtidigt som paniken runt detta påstår 1,8 miljoner offer eller fler.  Naturligtvis kom invändningen ”mörkertal” som ett brev på posten.  När jag då påpekade att t o m BRÅ tvivlar på förekomsten av mörkertal fick jag plocka fram rapporten.  Jag citerar (s 21):  ”Brå:s sammanfattande bild är att det förekommer mycket allvarliga fall av människohandel för sexuella ändamål i Sverige, men att antalet kända sådana fall är få. Det rör sig om runt sju fall per år under perioden… Större ”härvor” är ovanliga bland de anmälda fallen. Det vanligaste är att det finns en gärningsperson och en målsägande. De genomgångna fallen ger inget stöd för att människohandel för sexuella ändamål i Sverige ofta är kopplad till grov organiserad brottslighet… Enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder. Däremot kan det vara svårare att uttala sig om mörkertalet när det gäller mindre allvarliga brott med en begränsad kundkrets.”

Vad kunde då MP och S anföra mot detta?  Jo, den sista meningen om ”mindre allvarliga brott”, vilket förvånar mig att de tydligen betraktar sextrafficking som.  Men det är uppenbart att BRÅ inte betraktar sextrafficking som ”mindre allvarliga brott”, vilket alltså helt sidsteppar MP:s och S:s invändning.  En annan sak som de hängde upp sig på var denna formulering:  ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i.”  Enligt dem betyder ”kan bero på” att det är så, för de argumenterade att BRÅ aldrig skulle uttrycka sig så om det inte är så.  Detta rimmar dock väldigt illa med de ovetenskapliga påståenden som BRÅ ibland av politiskt korrekta skäl kan göra sig skyldiga till, som t ex i rapporten The Organisation of Human Trafficking. A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia. BRÅ report 2008:21.  Där påstår man bl a ”tvärsäkert” att ”[i] relationen mellan traffickerare och traffickingoffer förefaller våld i någon form vara ett ganska vanligt medel för att kontrollera och underkuva offer.” Något som står i direkt motsättning till vad man något tidigare kommit fram till.  Men trots de egna resultaten så ifrågasätts inte denna bild, utan man hänvisar till en ”rapport”.  De påstår också tvärsäkert att det angående de kommunistiska regimernas fall finns länkar mellan mäktiga kriminella nätverk och de fortlevande kommunistiska makterna och att dessa grupper är involverade i den mänskliga traffickinghandeln, trots att de själva något tidigare sagt att ”[d]e flesta operationer är småskaliga. Det är få storskaliga organisationer involverade. Majoriteten är inte långvariga, involverar inte många kriminella eller kvinnor och genererar inte stora förtjänster.”

Det är uppenbart att BRÅ-”utredarna” anser sig tvingade att leverera politiskt korrekta påståenden som inte stämmer med deras egna undersökningsresultat, varför formuleringen ”kan bero på” tvärtemot visar att de inte har något som helst underlag för ett sådant eventuellt förhållande.  Detsamma gäller när de ”tvärsäkert” uttrycker detta:  ”Endast ett av de 20 allra grövsta fallen har lett till en fällande dom (det gällde en minderårig). I de fallen är kvinnorna så ”oinformerade”, rädda eller bundna till gärningspersonen att de sällan kan bidra med information eller vill medverka i utredningen.  Men hur kan de så ”säkert” veta det när kvinnorna inte vill samarbeta med undersökarna?  Det är ju enbart ett politiskt korrekt påstående som de inte har något som helst underlag för.  Kvar står faktum, att BRÅ anser att mörkertal inom sextrafficking är ytterst osannolikt!

Det är här som MP:s och S:s ovetenskapliga attityd blir så uppenbar, både vad gäller relationsvåld och sextrafficking (och sannolikt andra PK-ämnen).  Jag har nu givit dem en respit om ett år att finna vetenskapliga undersökningar som konfirmerar vad de insupit från de svenska mediernas propagandaapparat (och förvandlat till egna trossatser), men eftersom jag studerat ämnena mycket ingående vet jag att de inte kommer finna sådana.  De försökte också göra en jämförelse mellan frånvaron av mäns anmälningar mot kvinnor för övervåld med frånvaron av anmälningar om sextrafficking (vilket underförstått skulle visa att BRÅ har fel och deras tro rätt).  Men vad de då bortsåg från är att det finns mer än 500 undersökningar som konfirmerar kvinnors våld mot män, men inte en enda som konfirmerar mörkertal i sextrafficking.  Deras respekt för vetenskap och statistik är alltså noll och istället är det deras egen tro som de låter sig styras av.  För mig framstår det som skrämmande att de också representerar två maktgrupper i samhället.  Journalister och politiker.  Det är på denna nivå som svensk medierapportering och politik ligger på idag!

Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT

20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”.  Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt.  Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra.  Först en kort resumé med vissa kommentarer:

Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”.  Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år.  UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”.  Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30.  Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.

Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”.  Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar.  Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”.  Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin.  Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag.  Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare.  Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det.  D v s att det inte ledde fram till någon lagföring.  I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden.  Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera.  Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö.  Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.

Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna.  Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige.  De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet.  Men det får vi inte information om.  Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.  Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.

När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting.  Det som kommer kommer, inga problem.  Det tar bara fem-tio minuter.  Jag är som en sexmaskin.  Det är inte kärlek”.  Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd.  Hon är alltid beväpnad.  Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”.  Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare.  Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan.  Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män.  Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst?  Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det?  Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne.  Hon har också fått hotfulla sms.  Hon slappnar aldrig av.  Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.

Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom.  När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon:  ”Därför att jag gjort det för länge.  Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt.  Här får hon 500 kronor per kund.  I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen:  ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”.  Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill.  Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”.  Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”.  Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”.  ”Det finns ingen frivillighet i det här”.  Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking.  Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”?  Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han.  Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.

Analys

Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra.  För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja.  Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne.  Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om.  Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den).  Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!

Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen.  Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley.  Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete.  Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer.  Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb.  När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant.  En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).  Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar.  I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.

Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter.  Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma).  Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt.  De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss.  Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott.  Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.

Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum.  Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen.  Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.

Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR

Jag ber om ursäkt för ett ganska långt inlägg, men det krävs för att underbygga en text som faktiskt visar att det är antiprostitutionsaktivisterna som är de ”onda”, inte sexturisterna.

Att primathonors (inklusive människan) förmåga att byta sex mot tillförsel i någon form är en evolutionär adaption – d v s genetiskt nedärvt i arten – är uppenbart.  T ex syns det tydligt av  dvärgschimpanshonors självklara sätt att utnyttja den sexuella attraktionen för att lura hannar.  Hrdy (1999) skriver att ”[s]exuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat”.  Det är t o m den främsta överlevnadsmekanismen någonsin för primathonor (inklusive människan), vilket i modern tid bl a uttryckt sig i kvinnliga Gulag-fångars säljande av sex, vilket gjorde dem mer framgångsrika än sina manliga medfångar, och unga kvinnors byte av sex mot föda och husrum i Burundi.  ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting.  Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning” (Ahsan Ullah 2005).

Det är de betydligt högre inkomsterna i sexarbetet som lockar kvinnor till det.  Det är också historiskt ett faktum att det är så, och Rosen (1982) skriver att prostitution för hundra år sedan var en verklig inkomstmöjlighet för en ung, hyfsat attraktiv kvinna, som också utgjorde en möjlighet till socialt avancemang.  I tidigare yrken hade de prostituerade tjänat mellan 4-6 dollar/vecka, vilket skiljde sig föga från andra arbetande kvinnor vid samma tid, samtidigt som det krävdes 9 dollar/vecka för att kunna leva.  I Prostitutionen tjänade en kvinna på en kväll vad andra kvinnor gjorde på en vecka.  Prostitution var lönande.  En ung kvinna som givit hela sin lön till sin familj och aldrig fått behålla något för eget nöje sa:  ”Tror du att jag tänker gå tillbaka till att tjäna fem eller sex dollar i veckan i en fabrik, och för det aldrig ha en cent att spendera själv, när jag kan tjäna den summan varje kväll, och ofta mycket mer”?  Föreställningen var att prostitution var ett enkelt jobb.  Bra betalt med kort arbetstid (i regel ca 21-02), med fria, disponibla eftermiddagar.

Sexhandeln är ju inte bara ett fenomen som handlar om pengar mot sex, utan används också inom människors förhållanden/äktenskap.  Eller som Laurie (2010) uttrycker det:  Upprepande Cicely Hamiltons ”Marriage as a trade”, vilken argumenterade att äktenskap var en form av privat snarare än offentlig prostitution, beskrev sexupplysaren Ettie Rout [1923] äktenskaplig sex som del av ”profitsystemet” och betraktade ”konvenansäktenskap” som en form av ”handelssamlag.”  Ett modernt exempel är en av mina söners vänner som för några år sedan inför kompisarna beklagade sig över att hans tjej inte ville ha lika mycket sex som han ville.  Men så la han till:  ”Men om hon vill att jag ska gå till kiosken och handla godis åt henne så kan jag få en avsugning.”  Borde den då 17-årige killen ha satts i fängelse 6 månader (nu ett år) för att de två gjort den ekonomiska överenskommelsen?  Hur absurd är inte svensk lagstiftning?!  Det är ju en adaptiv självklarhet att kvinnor kan utnyttja hur korkade män blir när testosteronet slår till.  Och varför skulle de inte göra det när det är syftet med överlevnadsmekanismer?  ”Ivern hos annars anständiga medborgare att ta emot den oanständiga tjänsten understryker starka krafter bakom efterfrågeelementet” (Ahsan Ullah 2005).  (Testosteronet gör karlar dumma i huvudet, lättutnyttjade och lättlurade, men det har också baksidan att dumheten gör att karlarna själva inte alltid förstår var gränsen går.  Men det är evolutionen som skapat detta, som övervägande gynnsamt för artens överlevnad).

Som Karandikari (2007) säger, angående prostitutionen i Asien, så anläggs moralistiska och religiösa synsätt på frågan om densamma – med efterföljande fördömelse.  Men moralistiska synsätt är definitivt inte universella, de växlar över tid och plats och saknas helt hos våra artfränder bland primaterna – och gjorde det även hos människan innan upptäckten av sambandet mellan sex och graviditet, och ”civilisationens” religiösa idévärld.  De är alltså inte adaptioner, utan kulturella konstruktioner!  Sexarbete är däremot, som redan sagts, en stark överlevnadsmekanism och det involverar för människans del en stor mängd andra aktörer, runt en ekonomi som håller stora människomassor under armarna:  ”Den kommersiella sexsektorn tillhandahåller inte bara betydande inkomster och anställningar för dem som är direkt involverade i prostitution; den tjänar också till att vidarebefordra inkomster från urbana områden till landsbygdsområden och från prostituerade som arbetar på andra sidan havet.  I många länder är prostitution en överlevnadsmekanism för att handskas med fattigdom och en metod för att kompensera för brist på social välfärds inkomstuppehållande program.  I sydostasiatiska länder som Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Indien så är det en betydande källa till främmande utbyte genom en högt strukturerad transnationell affärsverksamhet och expansionen av turistindustrin likväl som arbetskraftsexport” (Karandikari 2007).

Bristen på vilja från de västerländska NGO:erna, (medelklass)aktivisterna och politikerna att satsa på kostsamma sociala och ekonomiska insatser i fattiga länder, men istället ekonomiskt billiga moralistiska agendor, som ska tvinga kvinnorna tillbaka till fattigdom, elände och underkastelse, visar tydligt, att antitraffickingagendan inte har ett enda dugg att göra med att hjälpa människor.  Det är, åtminstone för de starkt drivande, enkom en språngbräda för västerländska (medelklass)aktivister för att känna tillfredsställelsen att få vara ”god”, i att få ”bekräftat” att den egna ideologin är den bästa, kombinerat med goda karriärmöjligheter.  På vägen lyckas man manipulera mängder av människor som uppriktigt vill göra gott, och som tror sig göra det, men som alltför okritiskt sväljer ideologernas verklighetsförfalskning och rena lögner.

Faktum är, att den ekonomiska potentialen inte bara handlar om sexarbetare.  En CDCD-rapport 1997 (Thailändska hälsoministeriet) fann att av 36.473 personer i Bangkok, arbetandes på 1421 etablissemang, så var 26.361 sexarbetare, men i provinserna fann Bhatiashevi samma år att av 67.789 personer på 6338 etablissemang så var 38.525 sexarbetare.  D v s att av alla dem som arbetar i sexindustrin är det endast 60,7 procent som är sexarbetare (Steinfatt 2002, Lim 1999).  Så fyra av tio arbetare i sexindustrin får sin försörjning i kringarbete.  Det visar, att inte endast sexarbetarna bygger sin ekonomi runt detta, utan även andra stora befolkningsskikt och att det är en oerhört viktig ekonomisk faktor för fattiga människor.  I t ex Thailand, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” (Lim 1999) rapporterar, överförs varje år omkring 300 miljoner dollar till familjer på landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden.  En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling.  Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar.  1980 erkände och rättfärdigade också den thailändske premiärministern sexindustrins existens som landets främsta turistattraktion:  ”Jag ber alla guvernörer att ta i beaktande det naturliga scenariot i era provinser, med några former av underhållning som några av er kan se som motbjudande och skamliga därför att de är former av sexuell underhållning som lockar turister… vi måste göra detta eftersom vi måste räkna med de arbeten som skapas” (Ennew 1986).

Det är ett faktum, att prostitutionen överför oändligt mycket större summor från dem som redan har resurser till dem som inte har sådana än några offentliga program – precis som det har varit i alla tider.  Och det är ett fundamentalt faktum, att dessa pengar går direkt till de fattiga, utan inblandning i form av välbetald medelklass som mellanhänder, som i t ex bistånd, utvecklingsprogram och ”rehabilitering”.  ”När kunden betalar en sexarbetare, så inträder betalningen direkt i de fattigas ekonomi” (Steinfatt 2002).  Det är också ett fundamentalt faktum, att det är just de fattigaste som tjänar på detta, och dessutom så handlar det inte bara om att sexarbetarna erhåller pengarna, effekten sprider sig till deras familjer, till kringanställda, och till den servicesektor som finns runt de fattiga.  ”[V]arje person som spenderar pengar som tjänats av en sexarbetare hjälper till att supportera stora service- och produktionssektorer i ekonomin som också i stort utgörs av de fattiga” (Steinfatt 2002).  T o m den halvtomma schampoflaskan, oanvända mediciner och icke uppätna matartiklar vid slutet av semestern kan utgöra viktiga bidrag till ett hushåll som kämpar för att överleva.  Därför är det verkligen inte konstigt, att många invånare, både vuxna och barn, försöker vara vänner med turister och/eller inleda sexuella relationer med dem (eftersom sådana tillförsäkrar dem större tillförsel).  Sådana relationer representerar en av de få möjligheter där vanliga lokala vuxna och barn kan nosa på de privilegier som annars är reserverade för turister och den lokala eliten (O’Connell Davidson 2005).  Och turisten själv ser det ofta inte som prostitution, när han/hon på morgonen ger några dollar till taxi och för att hjälpa den tillfälliga partnern.  I Sánchez Taylors (2001) undersökning av 240 kvinnliga turister i Karibien finner hon att nästan en tredjedel hade sex med en eller flera lokala män under semestern.  Av dessa angav 57 procent att de hade hjälpt deras partners finansiellt eller materiellt.  Men ingen av dem ansåg att de nyttjat en prostituerad.

Antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dessa omständigheter, tvärt emot de fattigas egen syn på det, som att det är ett ”tvång”, fullständigt bortseendes från att alla former av anställningar dessa fattiga måste ta är av nödtvång.  Indirekt inbillar man sig, att en kvinna självklart hellre skulle slita tio timmar i ett mattväveri en dag för några futtiga bath än att tjäna tio gånger så mycket på att t ex ”suga av” en turist under 20 minuter.  Man framställer sexköparna som onda män, som åker på ”sexturism” för att utnyttja de fattigas situation (som t ex Re 2003 och Pruth 2007), trots att de bara utövar ett adaptivt beteende.  Men varenda turist som åker till ett utvecklingsland ”utnyttjar” faktiskt de fattigas situation, oavsett vilken form av turism han/hon utövar.  Och det är verkligen inte så att kvinnorna i sexindustrin vittnar om att sexturisterna är onda män.  Tvärtom så framställs de som vänner, pojkvänner, och i åtminstone fallet Thailand ser sexarbetarna på barerna ”farang” män (de västerländska sexköparna) som bättre än thailändska män (Steinfatt 2002, Re 2003), och dessutom har många sexköpare, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” påpekar, hjälpt kvinnor att fly från kränkande situationer (Lim 1999).

Faktum är, att ska vi tala om några som är onda i detta avseende så är det antitrafficking- och antiprostitutionsaktivisterna, som strävar efter att beröva fattiga människor deras främsta inkomstmöjlighet, som strävar efter att hålla kvar stora människogrupper i en större fattigdom och misär än nödvändigt och att beröva människor hoppet om en bättre framtid.  Och varför?  Jo, för att dessa medelklassmänniskor anser sig veta bättre, utifrån en ideologisk idé om att prostitution är ”fel” sex, och att de på ett kolonialistiskt sätt har rätten att diktera för andra vad som är ”rätt” sex.  I grunden, groteskt nog, utgående dels utifrån en kristen sexualfientlig ideologi, som nu också har anammats av moderna radikalfeminister, och dels ett adaptivt mindre smickrande kvinnligt beteende; det att kvinnor ogärna delar med sig av de resurser som de förväntar sig att erhålla från männen (Sefcek & medförfattare 2006, Lyngbye & Hansen-Hansen 2009).

Man måste också fråga sig om det är en tillfällighet att detta med strävan att beröva de fattiga möjligheten till inkomster från prostitutionen sammanfaller med att det gynnar medelklassen?  Om man får bort prostitutionen kommer nämligen konkurrensen om de redan lågbetalda jobben i olika sektorer, som mattvävning, hembiträde, fabriker och andra att öka, och pressa lönerna nedåt.  Det kommer att innebära, att de fattiga får arbeta mer för sämre betalning, och därför får de tillgång till mindre – även om priserna sjunker.  Men för medel- och överklass blir det bara gynnsamt, samtidigt som inkomstklyftorna ökar.  Phongpaichit meddelar, att 1981 tjänade de rikaste tio procenten i det Thailändska samhället 17 gånger så mycket som de tio lägsta, men 1994 var skillnaden 37 gånger (Phongpaichit & Baker 1998).  Som Boonchalaksi & Guest (1998) uttrycker det så är det ingen annan industri än sexindustrin som ”skulle tillhandahålla möjligheten för unga outbildade kvinnor att regelbundet sända dessa stora mängder pengar till deras lantliga familjer”.  I början av 2000-talet var det mellan 1.475.000 och 1.845.000 människor som direkt supporterades av någon som arbetade inom sexindustrin i Thailand och miljontals fler supporterades indirekt (Steinfatt 2002).  Att nå framgång i bekämpandet av prostitutionen skulle i framtiden direkt garantera medel- och överklass t ex billiga hembiträden – som de i praktiken kan behandla hur illa som helst eftersom de inte är intressanta ur antitraffickingsynpunkt – men de fattiga skulle berövas möjligheter till bättre liv.  Som Steinfatt (2002) konstaterar, att eftersom det är ett faktum – åtminstone enligt dem själva och de som seriöst och något så när objektivt försöker att studera detta – att sexarbete är arbete, så är det att förneka detta ”att förneka ekonomisk och social kraft för de miljontals kvinnor världen över som ger mat till sina barn, sina familjer och sina vidhängande ekonomiska samhällen med intäkterna från sitt arbete, som är sexarbete”.

Kvinnorna i detta arbete är också långt ifrån hjälplösa ”flickor”, som antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dem som, utan ofta medvetet kalkylerande kvinnor som agerar som ”professionella flickvänner”, med tydliga strategier i sitt jobb, i vilka också ofta ingår att lura de godtrogna västerländska ”sexköparna” – som tror deras ”flickvänner” troget väntar på dem (Hoefinger 2011).  Över två tredjedelar av de barprostituerade i Thailand anser också att de har ett bra jobb (Steinfatt 2002).

Väldigt talande för hur sexarbetarna själva ser på de västerländska antiprostitutionsaktivisternas ”omsorg” ses i debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010.  Då skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin”.  Lite senare la de till:  ”Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ’Rädda oss från räddare’”.  Det är inte sexturisterna som är onda, det är de ”goda” antiprostitutionsaktivisterna som är det!

Postat tidigast 2013.