Publicerat

SCHYFFERSK MATEMATIK TILL MINISTER FRIDOLIN

Den sakliga tidningen DN (nej, det var faktiskt ren ironi) har gjort en undersökning som visar att endast 13 procent av dem som nämns i svenska historieböcker är kvinnor.  Eftersom läroplanen har krav på jämställdhet kallade ideologen och den upphöjde ”utbildningsministern” Fridolin förlagen till sig och krävde rättning.  Hur ska flickor kunna intressera sig för historia med så få män i böckerna undrade han.  Och, ja, frågan är befogad. Hur ska bönder, arbetare, tjänstemän, icke adel, icke kungliga m fl kunna intressera sig för historia?  Hur många sådana nämns i historieböckerna?  Kanske ligger privilegierade ministrar som Fridolin på gränsen till att kunna få ett historieintresse, men jag som enkel arbetarson (fader från slummens – ja, jag talar naturligtvis om historiskt sett – Söder och modern statar- och torpardotter från Sörmland) kan naturligtvis inte bli intresserad av historia, eftersom inga fattigungar från Söder eller statardöttrar från Sörmland omnämns i historieböckerna.  Eller hur?

Och hur är det med jämställdheten?  Är det någonting som enbart gäller för att lyfta det kvinnliga könet, eller är det meningen att det ska omfatta alla?  Gäller jämställdheten t ex mig, som arbetslös gammal man, och den privilegierade karriäristen Fridolin?  Kan jag utifrån jämställdheten kräva att få bli minister?  Jag är övertygad om att jag skulle göra ett mycket bättre arbete än Fridolin gör, men den officiella jämställdheten tycks ju inte se till kompetens, utan tvärtom fungera för att vissa ska bli mer gynnade än andra.

Men så var det detta med den Schyfferska matematiken.  Sann jämställdhet borde ju kunna uppfordra till att vem som helst skulle ha samma rätt som t ex Augustus, Calpurnia, Karl den store, Olof Skötkonung, drottningarna Margareta och Elisabeth I, Karl XII, Voltaire, Karl Marx, Marie Curie, Per-Albin m fl att bli omnämnda i historieböckerna.  Och rent matematiskt sett är det faktiskt många fler män som inte blir omnämnda i historieböckerna än kvinnor.

Historiskt sett har det, p g a evolutionärt skapad inverkan, som dödsfall vid barnafödslar, m m, gått ungefär 52 % män på 48 % kvinnor (utom i städerna, där det alltid varit kvinnoöverskott, eftersom en stor kontingent kvinnor inte ansett de lokala ”bonnläpparna” duga åt dem – jmf t ex Nordnorge och det svenska lantbruket idag).  Om vi då lite försiktigt under människans ”historiska” period, s a s, räknar med ca 300.000.000 invånare i varje generation, så var det 156.000.000 som var män och 144.000.000 som var kvinnor.  Hur många nämns i historieböckerna?  Kanske tusen personer?  D v s ca 870 män och 130 kvinnor.  Om vi drar detta från det totala antalet så innebär det att i varje generation är det ca 143.999.870 kvinnor som inte omnämns i historieböckerna, medan det är 155.999.130 män som inte omnämns.  I varje generation handlar det alltså om 11.999.260 fler män som inte blir omnämnda i böckerna än kvinnor.  Om vi nu räknar 30 generationer på 1000 år – och att människans ”historiska” epok varat i 10.000 år, innebär det att det är 3.599.778.000 fler män än kvinnor som inte omnämns i historieböckerna.  D v s lika mycket som halva jordens nuvarande befolkning!  (Innebär det indirekt att Fridolin helt vill radera omnämnandet av män i historieböckerna i vår generation?)

Hur uppfyller läroplanen jämställdhetskravet utifrån det perspektivet upphöjde herr ministern Fridolin?  Ska du kalla in förlagen och kräva rättning där också, eller är läroplanens tal om jämställdhet bara avsett för att gynna kvinnor? Vilken tur att Sverige fått en så klok och insiktsfull utbildningsminister som efterföljare till den lika kloke och insiktsfulle major Björklund (obs, ironi här också).

Publicerat

MODET ATT PÅPEKA VERKLIGHETEN

I ett samhälle finns det några modiga människor och en mängd medlöpare till den för tillfället gällande ”rätta” normen – illustrerandes Churchills ack så sanna ord; ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare.”  Till den förra kategorin hör dock Tommy Sandström, som i Uppsala lagt fram en uppsats i specialpedagogik, med titeln ”Den svenska staten och pojkarnas misslyckande i skolan undersökt utifrån ett relationellt perspektiv.”

Syftet med arbetet är ”att ta reda på vilka åtgärder som den svenska statsmakten vidtagit för att komma till rätta med pojkarnas svaga prestationer i skolan.”  Resultatet är emellertid synnerligen beklämmande.  Som författaren skriver så visar undersökningen ”att den svenska staten visat ett tämligen svalt intresse för att komma till rätt med pojkarnas skolsvårigheter. Endast en  riksdagsmotion i ämnet har under åren 2004 – 2014 skrivits utifrån ett relationellt perspektiv för att söka förbättra pojkarnas möjligheter att lyckas i skolan.”  Denna enda riksdagsmotion lades fram av Miljöpartiet 2005 och röstades ner av en – utom Miljöpartiet – enig riksdag.  Inte heller de undersökningar (SOU 2010:51, SOU 2010:52 samt slutbetänkandet SOU 2010:99) som berört frågan har lett till konkreta propositioner från regeringen vad gäller förändringar i skolans arbetssätt eller organisation visavi pojkarna.  Det finns ett uppenbart ointresse från svensk riksdag och svenska regeringar att bry sig om pojkarna i skolan.  Detta trots att SOU 2010:52 (av hjärnforskaren Martin Ingvar) konstaterar att könsstereotypa beteenden har sitt ursprung ”i både arv och miljö.”  D v s att också biologiska skillnader spelar in i detta.

Istället, visar Sandström, har den övergripande statsfeminismens feminisering av skolan varit den enda ”metoden” för att komma ”tillrätta” med problemen.  En feminisering som istället direkt har försvårat för pojkarna!  Ett exempel som författaren tar upp är projektet ”Genus och ämnesdidaktik”, vilket bl a tillämpades på den omskrivna Frejaskolan i Gnesta, med stort uppslagen text i DN, under rubriken ”När mansrollerna ifrågasätts så höjer pojkarna sina betyg”.  Sandström visar tydligt att detta var en (omedveten?) bluff.  Han skriver: ”Ännu mera förvånad blir man av en mera detaljerad studie av Frejaskolans meritvärden för året 2013 när projektet avslutades. Pojkarna har inte höjt sina meritvärden under projektet utan tvärtom sänkt dem med nästan 15 meritpoäng om man jämför med tidigvarande år. Dessutom ligger pojkarna lång efter riksgenomsnittet på 202 poäng. Flickorna har också sänkt sina meritvärden, dock mindre än pojkarna; men flickorna ligger långt under riksgenomsnittet på 224 meritpoäng.”  Så tilllägger han: ”Slutsatsen blir att det är svårt att förändra elevers beteenden och könsroller utifrån statliga feministiska normer.”  Men i det ”jämställda” landet Sverige behöver inte riksdag och regering göra något åt att man skapat en skola där pojkarna halkar efter, man skyller nämligen detta på pojkarna själva, för de har en ”antipluggkultur” (SOU 2014:6).  I slutdiskussionen skriver Sandström, utifrån svenska statens s k ”åtgärder”: ”Det är pojkarnas normsyn som ska förändras. Om bara pojkarnas jämställda tänkande utvecklas kan de komma ikapp flickornas övertag i skolan. Hur den här typen av ovetenskapliga resonemang fått fotfäste i Sverige kan bara förklaras av ideologiska vanföreställningar.”

I slutdiskussionen konstateras, med rätta, att statsfeminismen förhindrar att pojkarnas problem i skolan tas upp och att inga vetenskapliga bevis finns för genusordningens existens.  ”Den anses finnas a priori på samma sätt som Kant ansåg att Guds existens var given utan att den behövde bevisas.”  Och så ställer författaren frågan om hur rimligt det är att pojkars misslyckande skulle bero på bristande jämställdhet i skolan, när Sverige som ett av världens mest jämställda länder befinner sig i OECD-mätningarnas botten.  Men den frågan anser sig inte det genuskorrekta politiska etablissemanget behöva bry sig om.

Det här är en angelägen uppsats och det krävs mod för att skriva den i dagens åsiktsstyrda Sverige – landet där det är en belastning att berätta sanningar.  Uppsatsens största ”problem” är väl dock att den ytterligare kommer att bevisa, att svensk riksdag och regering tillhör den kategori av människor som Churchill uttalar sig om, enligt citatet ovan.  D v s dumma, fega medlöpare som bara bryr sig om sitt eget bästa.

Publicerat

JAN BJÖRKLUND GER SVÄLVGODHETEN ETT ANSIKTE

I dagens (22/1-15) Metro gör Johan Norberg en tankvärd reflektion kring den svenska skolpolitiken.  På ett tydligt sätt illustreras hur svenska politiker – med Jan Björklund i spetsen – inte bryr sig om skola, elever, lärare eller undervisning, utan hur det istället handlar om personlig prestige.  Som Norberg visar så trampar man på i sin egen självgodhet och -intresse utan att bry sig om att man lägger ökande arbetsbörda på den redan överansträngda lärarkåren.  Det är svenska politiker i ett nötskal!

Trots att det är den svenska riksdagen som – blocköverskridande – kör den svenska skolan i botten så är naturligtvis ingen beredd att ta ansvar för det.  Istället menar man, att metoderna för att ”räta upp” skolan ska vara att köra den ännu mer i botten.  Tydligtvis bekänner man sig till talesättet ”ont skall med ont fördrivas”.  Att det inte fungerar har ingen betydelse, det gäller bara att i sitt eget intresse framstå som handlingskraftig.

Men situationen i skolan idag är inte bara arbetsam.  Det är också en påtaglig riskmiljö i det att läroplanens fina beskrivningar om att lära ut ett ”kritiskt tänkande” bara är kosmetika.  Som lärare gäller det hela tiden att balansera på det politiskt korrekta och helt följa den rådande samhällsnormen för vad som är rätt.  Att t ex ge eleverna i uppgift att kritiskt betrakta nuvarande konsensus kring ”växthuseffekten” balanserar på gränsen till det tillåtna.  Otänkbart är att uppmuntra eleverna till att kritiskt betrakta invandringspolitiken, sexköpslagen (överhuvudtaget sexualia är tabu – annat än sexualupplysning via anatomiska planscher och PK-RFSU som kommer och säger ”rätt” saker), genus, feminism och/eller att svenskar i kraft av att vara en moralistisk stormakt vet bäst.  Gör man det så riskerar man att pariastämplas och få många års studier bortkastade – eftersom man sedan inte får jobb.

Hur normstyrd vår svenska skola är visar detta exempel:  Jag var i ett sammanhang och pratade för blivande lärare om normer och dessas påverkan i samhället (som forskare i sexualia har jag nämligen stor insikt i ämnet).  Jag ställde dem på prov med att fråga hur många av dem som skulle våga läsa en mellanstadietext som beskrev den sexuella verkligheten ifråga synen på barn under vikingatiden.  Inte någon enda skulle ha vågat göra det, eftersom de är så styrda av dagens norm.

En annan överhängande fara som (manlig) lärare är att stämplas som ”olämplig” i umgänget med kvinnliga elever.  En lärare som jag talade med berättade att han ofta pratade uppmuntrande med en tjej som var ganska svag i ämnet, för att peppa henne.  Problemet var bara, att han bland de kvinnliga eleverna på skolan (högstadiet) betraktades som den ”snyggaste” manlige läraren.  En dag kom biträdande rektorn och ville tala med honom.  Dennä berättade att eleven kommit och bett att läraren skulle bli ombedd sluta att prata med henne ”så mycket”.  De andra tjejerna i klassen hade nämligen börjat reta henne för att läraren var ”kär” i henne.  Man kan föreställa sig vad som hänt i ett värre anmälningsscenario av någon avundsjuk elev.  I ett sådant läge skulle förmodligen lärarkarriären vara över – trots avsaknad av saklig grund.  Och detta är faktorer som tillkommer utöver den orimliga arbetsbelastningen.

En annan lärare jag talade med arbetade på en friskola, där man hade särskilt upplagd undervisning, utan lärobok, som innebar att lärarna själva ska utforma undervisningsgrunden.  Förutom det merarbete som detta innebar krävdes också en ständig avvägning till läroplanen och att materialet utformades i enlighet med betygskriterierna där.  Förutom att det omintetgör mycket av egna initiativ från lärarens sida (särskilt kritiska sådana) så ökar det på en redan stor arbetsbelastning med omdömen, rättningar, utvecklingssamtal, betygssättning, m m.

Och då har jag inte ens berört den genusskola som gjort en lärdomsunderklass av killarna.

Men hur kan då den svenska skolan ha gått en så katastrofal utveckling till mötes?  Ja, egentligen tror jag inte att grundproblemet ligger hos politikerna.  Dessa är i sin självgynnande strävan ute efter att följa de vindar som blåser (d v s, de är ärkeopportunister).  Är det för tillfället rätt att lyssna till vad ”vanligt” folk säger gör man det, är det företagarna gör man det, är det ideologiska strömningar som växer sig starka så gör man det.  Politikern är helt enkelt ute efter att göra det som gynnar henne/honom mest.

De största bovarna i sammanhanget är snarare journalistkår och (radikal)feminism.  I denna kombination av den moderna journalistkårens nya självpåtagna position av ”folkuppfostrare” – samtidigt som de kastat sitt ifrågasättande uppdrag åt sidan – med (radikal)feminismens anspråk på att, likt vilken religion som helst, sitta inne med lösningarna på ALLA problem (genus, könskvotering och feministisk politik är det goda, patriarkat och män är onda) har blivit förödande för vetenskap, skola, samhälle, tolerans och acceptans av avvikelse från normen.  Det hjälper sedan inte heller att man gjort tidigare normförkastade fenomen, som t ex hbtq, till ny norm, för det har samtidigt inneburit en ökning av den blinda inbillningen av att allt som normen säger är rätt – och journalisternas uthängningar av dem som avviker mot normen har direkt gjort att hatsamhället har eskalerat.

Till skillnad mot många andra ”förståsigpåare” tror jag inte rasismen är ett lika stort hot mot demokratin och toleransen som journalistkår och (radikal)feminism.  Rasismen är snarare ett symptom på, och en följd av de självgoda samhällsmedborgarnas upphöjande av sig till ofelbara och perfekta – och därmed innehavandes rätten att förkasta alla som inte är lika ”rätt”.  Men Jan Björklund ger ett ansikte till dessa självgoda samhällsmedborgare och ett parti som har en sådan partiledare, och dessutom en sådan tänkt efterträdare som de har (Birgitta Ohlsson), borde egentligen självdö på nolltid.  Särskilt som de hycklar liberalism och samtidigt applåderar t ex FRA- och sexköpslagen (vilket i o f s alla riksdagspartierna också gör).

Skolans förfall är en konsekvens av hela samhällets förfall och jag förutspår personligen demokratins snara (i ett historiskt perspektiv) sammanbrott.  Det kan gå lika fort som i Tyskland på 30-talet.  Vi är redan en bra bit på vägen.