Kategori: SVT

Så har vi då nått fram till sista delen av ”Vikingarnas tid” och inledningsvis i denna upplyses vi om att nordborna tyckte det var ett fullständigt accepterat sätt att dryga ut ekonomin genom att röva och plundra.  I princip stämmer det, men det gäller utanför den egna gruppen.  Man kunde dra ut i plundringståg mot andra folk och bete sig som de värsta barbarer, men inom det egna kunde man inte bära sig åt hur som helst.  Ett helt annat tänk som programmet borde grävt djupare i för att komma närmare vikingarna.  För övrigt gällde det tänket även mängder av kristna missionärer och lycksökare som skulle kristna ”hedningarna”.  Ta bara Columbus (även om den ende anständige i den expeditionen var dominikanern Bartholomeus de las Casas).

I samband med det nämnda pratar man om hur vikingarnas samhälle var uppbyggt.  Det sägs att det var ganska löst i fogarna, att hövdingarna och makthavarna hade makt över människor, inte över land och territorier.  Man utövade sin makt över grupper av människor och man måste ha en personlig relation över dem man hade makt över.  Min invändning mot det resonemanget är att det inte hindrar att man hade makt över territorier, det gällde bara att ha lojala individer som kunde upprätthålla den makten åt en kung i mer avlägsna områden.  Det skiljer sig inte från Medeltiden annat än i ett avseende, kyrkans makt ‒ vilken i och för sig var viktig, men som också kunde bli en konkurrerande maktfaktor.

Därefter kommer programmet in på att den äldre religionen, ”den forna seden”, hade annorlunda värderingar än den kristna.  Den förstnämnda var baserad på dels tron på ödet, dels att en stark person kunde påverka sitt öde sägs det. Den kristna kyrkan lade däremot tvärtom ödet i kyrkans och guds händer.  Om det förkristna samhället sägs det:  Då är man beroende av sina medmänniskor och de man kan lita på och hamnar man utanför den här gruppen så är man körd liksom.  Men det är lätt att tro att det därför är laglöst, men det är bara annorlunda och matchar inte våra värderingar och våran uppfattning om hur ett samhälle ska fungera, men det behöver inte vara ett icke fungerande samhälle, det är bara ett annorlunda fungerande samhälle.  Precis det som jag kommenterat ovan, att inom den egna gruppen kunde man inte bete sig hur som helst, det funkar inte i ett samhälle.

Så får vi veta att sveakungen gärna ville expandera vidare och hade ”pinkat revir” i Baltikum, vad nu programledaren baserar det på eftersom det var danskar och tyskar som senare tog kontroll över denna region.  Men kungarna såg möjligheten att ta hjälp av kyrkan för att stärka sin makt och därför fick denna institution en stark position i Sigtuna (men knappast förrän efter Erik Segersälls död, med början omkring år 1000, min anmärkning).  Man övergav Birka och snart därpå, eller kanske samtidigt, uppstod Sigtuna och där såg man till att kyrkan fick stort inflytande och fick på så sätt bättre kontroll över ekonomin.  Mot slutet av 1000-talet reste man också de första stenkyrkorna.

Sigtuna, som anläggs samtidigt som Birka överges, var en väldigt kontinental plats får vi veta.  Där finner man också mycket organiskt material, som saknas i Birka, t ex ben och annat med runor som har texter som t ex ”revben” och ”jag äger den här kniven” (och man visar bl a ett ben i bild men underlåter att berätta att det som är inristat är ordet ”fuþ”, d v s ”fitta”).

Åter ska vi ställas inför ond bråd död, via en massgrav från de allra första årtiondena, vid S:t Lars, med skador av stort våld på personer som tycks ha varit på flykt.  19 personer i öst-västlig riktning vittnar om att de var kristna.  Den yngsta, ett 6-7 årigt barn ”Sigtunaflickan”, ligger på tvärs och har huggits ner bakifrån.  Det vittnar om en attack och den inträffade omkring år 1000, när staden förändrades kraftigt.  Utifrån det antas att graven är en rest av maktstrider och omvälvning som kom att ändra riktning för Sigtunas framtid.  Personligen skulle jag lägga en liten fundering kring religionsskiftet som sker i och med att den kristne Olof Skötekonung tar över, men det kan ju aldrig bli annat än en fundering.

Varifrån har folket då kommit och vilka hantverk har utövats frågar man.  Tanken om slavinnor från öster vädras och det anges att man kan visa att folk invandrat och blivit kvar i generationer.  Det är svårt att veta om ”vikingaexperterna” menar att invandringen skett öster ifrån eller om de helt enkelt talar om inflyttning.  Om det senare, vilket förefaller rimligast, så är det ett helt vanligt mönster och föga anmärkningsvärt.  Men det får vi alltså inte klarhet i.

Omkring år 1000 började Sigtuna förändras.  Staden växte och fick ett annat utseende sägs det.  Utvecklingen kunde hänga ihop med överfallet, tänker man, och att man sedan planerade om staden.  Keramikmaterialet ändrades också.  I det äldsta lagret var det inhemsk keramik, men ganska snart in på 1000-talet blev det östlig keramik, från Rus.

Sigtunaflickan fästs på tidslinjen.

Därefter återvänder vi raskt till Gamla Uppsala där programledaren fäller den dummaste kommentaren av alla i hela serien, mot en bakgrund av mörka moln mot en ljus himmel:  Det här är ett perfekt väder för att diskutera religionsskiftet, hur vi tog oss ur det hedniska mörkret och kom över i den ljusa kristendomen.  Återigen en sådan där omotiverad inkastad värdering som inte tillför något och inte ens har ett uns av komik över sig, om jag får uttrycka min mening.  Många av tittarna håller med största sannolikhet inte med om den liknelsen, så den är fullständigt onödig.

Så frågar man sig om övergången mellan den forna seden och kristendomen kunde ha skett fullständigt smärtfritt.  Hedenstierna-Jonsson menar att det är osannolikt, men att det ofta är beskrivet som så.  Jag är benägen att till viss del hålla med henne.  Varför skulle det vara annorlunda här än i andra länder?  Men så länge Uppland hade många gammeltroende fick de kristna gå försiktigt fram, vilket ju inte minst visar sig av att de kristna kungarna, ända fram till dess Inge den äldre brände ner Uppsalen (omkring 1085) och mer eller mindre tvångskristnade svearna, fullföljde sin uppgift att leda niodagarsblotet.  Däremot instämmer jag i att den forna seden var betydligt mer öppen och tolerant än kristendomen, med dess krav på att sitta på ”den enda sanningen”.  Synkretismen, att på ett pragmatiskt sätt omvandla svårutrotade riter till den egna religionens, bidrog ju sedan till att människor enklare anammade den nya tron.

Det påstås också att det var nu man bestämde sig för att börja resa monument över varandra, d v s ”runstenar”.  Men man har faktiskt rest monument över personer tidigare, men i mycket mindre skala, om man ska döma efter bevarade inskrifter (som t ex den förkristna Pilgårdsstenen på Gotland, ja redan före 700 har vi exempel på sådan, som t ex ”Stentoftenstenen” i Blekinge).  Jag skulle vilja säga att det är nu som det blir mycket mer allmänt att resa minnesmonument.

Vi får veta att det inte var så vanligt att kvinnor var i huvudfokus, men Inga reste fyra runstenar och manifesterade på dessa att hon ärvt gården genom sonen som hon och Ragnfast haft.  Ingvarstenarna nämns naturligtvis också och den över Ulf i Borresta, vilken hade tagit tre gälder i England.  Det understryks att stenarna ofta restes vid farleder, med avsikten att folk skulle se och läsa.  I det sammanhanget borde man ha nämnt att läskunnigheten bör ha varit ganska hög bland folk i gemen, för annars var det ingen vits att resa stenarna.

I slutet av 1000-talet brändes Uppsalen ned av kung Inge den äldre (men ännu omkring 1130, då Uppsala stift inrättades dristade man sig inte att röra platsen, eftersom domkyrkan byggdes i Gamla Uppsala, min anmärkning).  Nordens första domkyrka byggdes i Lund efter ca 1100 (med början omkring 1080, min anmärkning, då man egentligen måste säga att vikingatiden klingat ut).  Så får vi oss till livs ett stort nummer av detta bygge, vilket dock vilar endast på en hypotes, av arkeologen Anders Ödman.  Denne anser sig nämligen ha funnit det stenbrott där stenen till bygget bröts och hans åsikt är att skåningarna inte kunde klara detta på egen hand under 60 år, alltså måste slavar ha använts.  Han hänvisar till att de som är begravda på kyrkogårdarna i utkanterna av Lund till en tredjedel var främlingar, d v s inte var födda i Lund, och att de uppvisar svåra förslitningsskador, men jag blir inte övertygad.  Många i de fattigare folklagren ‒ oavsett om slavar eller inte ‒ torde uppvisa förslitningsskador, liksom det var en självklarhet att många i städerna var inflyttade.  Vad också gäller tidsaspekten byggs den äldsta Visby stadsmur, som innehåller betydligt mer sten än Lunds domkyrka, på halva tiden.  Visserligen kunde man bryta stenen på plats, men i Lund hade man dubbelt så mycket tid på sig och bygget fordrade betydligt mindre mängd sten.  Om gotlänningarna kunde klara Visby stadsmur borde skåningarna ha kunnat klara Lunds domkyrka.  Men Lindström får det till att under ett par generationers tid dog hundratals slavar när de fraktade många tusentals ton sten till detta, den nordiska kristenhetens skrytbygge.  Fan tro’t!

Sedan kommer vi in på klostren, och jag börjar fråga mig varför man inte gjort halt redan, eftersom vi är förbi vikingatiden för ett bra tag sedan.  Cistencienciermunkar börjar bygga kloster får vi veta och Alvastra påstås vara Sveriges finaste kloster.  Det sägs att munkarna hade ett försteg i att upprätta kontrakt, för att de i stort sett var de enda som kunde skriva (vilket bara är sant när det gäller latinska bokstäver, ”vanliga” människor skrev med runor, vilket inte minst mängder av funnet runklotter vittnar om, min anmärkning).  På så sätt kunde de bygga upp stora gods, påstås det, och var hänsynslösa och kunde utrymma hela bondbyar och göra om till betesmark.  Enligt mitt tycke är det en något onyanserad beskrivning av munkordnarna, vilka bidrog med innovationer i jordbruk och läkekonst och gjorde en hel del bra också.  Ett märkligt påstående som programledaren också gör är att den viktigaste byggnaden i klostret var badrummet, där de tvättade sig och rakade tonsur.  Vi får inte veta varför men jag undrar om någon kyrkohistoriker skulle hålla med.

Så ska vi träffa en man som hittades i en mur i domkyrkan i Lund, ärkebiskopen Andreas Suneson.  Nordens mäktigaste man någonsinpåstås han vara, men oklart på vilka grunder.  Kanske det var för att han var ”kompis” med Innocentius III, den mäktigaste påven någonsin?  (Det är liksom ingen hejd på hur mäktiga de är nu).  Andreas ansikte rekonstrueras digitalt under en hel del tramsprat och till sist börjar jag ana varför vi fortsätter förbi vikingatiden, en bit in i medeltiden.  Sunesen ska nämligen leda över till Lindströms egna teorier om Gråborg och en bosättning i Estland, vilket här i programmet naturligtvis presenteras som obestridbar sanning.

Idén är att byar på norra Öland har tömts på folk under inledningen av 1200-talet och ”troligtvis” överflyttats i maj 1206 för att slå sig ned på Ormsö i Estland.  Förflyttningen ska ha ombesörjts av Andreas Sunesen och Valdemar Sejr under det korståg som dessa ledde detta år, då Ösel och Dagö erövrades.  Det påstås dock att samma korståg planerades av Sunesen och kung Sverker (Hack/den yngre), men hur Lindström vet det får vi inte reda på.  Den verkligt svaga punkten i denna teori är att norra Öland skulle ha lytt under danskarna, liksom också Gråborg.  Vad jag förstår finns det ingenting som kan konfirmera att danskarna någonsin innehaft Öland, men enligt Lindström måste det ha varit under relativt lång tid, från ”framåt mitten av 1100-talet” till efter 1206.  Det enda indicium han uppvisar är förekomsten av ett S:t Knutskapell, vilket borde innebära att Gotland också var danskt, för i Visby fanns uppenbarligen ett sådant kapell också (som senare övergick i Helgeandsstiftelsens ägo).  Nej, det duger inte.  Jag har visserligen inte läst Lindströms bok, men jag tror inte på det uppmålade scenariot, inte ens med likheterna mellan måttenheterna på Öland och Ormsö adderade.  Det gör t ex inte heller arkeologiprofessor Anders Kaliff, som menar att den senaste tidens arkeologiska undersökningar tyder på att det snarare rör sig om en betydligt äldre och spontan bondekolonisation av skandinaviska folk till Estlands kustområden.  Dessutom var det på Ösel och Dagö som det danska korståget landade.  Ormsö ligger däremot alldeles invid det Estniska fastlandet.

Om nu denna senaste del av programmet bara bygger på ogrundade hypoteser så faller också spekulerandet om hur stormannen i Gårdby kyrka, den s k ”Hallonmannen”, kommit i kläm.  Hans död hade ingenting att göra med något danskt innehav av Gråborg.

Hallonmannen blir den sjätte på tidslinjen.

Så kommer vi då till slut till den sista anhalten på den minst sagt utvidgade vikingatiden och då ska vi få veta varför vi har den bild av vikingatiden som vi har och vem som hittade på den.  Det låter minsann storslaget!  Det är de isländska sagornas fel.  Vi kan inte tro på dem för att de är skrivna 200 år efter vikingatiden och man har haft uppsåtet att lägga tillrätta dessa på så sätt som historieberättarna ville att vi skulle minnas livet i Norden under vikingatiden.  Problemet med Snorre Sturlasson är att han skriver sagor som inte är sanna, vilket är orsaken till att vi har fått en bild av vikingatiden som inte stämmer med verkligheten.

Det här är verkligen ett intressant fenomen med arkeologer och andra som vill skriva sin egen historia om vikingatiden, som de vill att vi och efterkommande ska tro på.  Indirekt måste man idiotförklara författarna till de isländska sagorna och t o m samtida skribenter, som Adam av Bremen, och förutsätta att de antingen var så korkade att de okritiskt gick på de blå dunster som samtiden tydligen hade ett obetvingligt behov av att slå i dem, eller att de förvrängde vikingatiden till oigenkännlighet ‒ bara för att människor hundratals år efter skulle få en vrångbild av vikingatiden.  Men det märkliga är, att vi ska tro på Olof Verelius, som verkade över 600 år efter vikingatiden, som inte hade ett enda dokument att hänvisa till och som t o m producerade ett falskt sådant (eller åtminstone gjorde någon av hans anhängare det) för att vi skulle tro på hans idé att Uppsalatemplet låg i Gamla Uppsala.  Och det i en tid som producerade så storpatriotiska verk som Atlantican.  Men till denna tidsepoks fördel ska ändå anföras Johannes Schefferus, som på ett vetenskapligt sätt motsatte sig Verelius’ idé.

Men Jonathan Lindström är övertygad om att de medeltida historieskrivarna (men inte Verelius) var ute efter att slå blå dunster i ögonen på folk och avslutar med ännu en spekulation:  Jag tänker mig att vikingatiden börjar sommaren 1219 … Snorre Sturlasson åkte iväg på ett Sverigebesök och hälsade på ingen mindre än Birger Jarls storebror, Eskil Magnusson, som var lagman i Västergötland … och de berättade historier … och jag är ganska säker på att Snorre fick med sig hem då, i bagaget, en massa historier om äldre tider i Sverige och det var då som den viktigaste delen, populärt sett, utav vikingatiden började, därför att det la grunden till sagans vikingatid.  Så lägger han till att en del kanske stämmer, men mycket gör inte det.  Visserligen är besöket helt autentiskt, men tolkningen av utfallet av detta är helt och hållet en grundlös konstruktion.

Så avslutas serien med att man säger: vi har försökt göra vikingatiden levande.  Försökt ja, men hur bra blev resultatet?  Här på sluttampen var det definitivt mer likt vikingarnas nid än deras tid.

Exkurs 1:  Vi fick ingen översikt av tidslinjen i programmet, så den kommer här:  1) Lau-mannen (en fredligt död krigare), 2) Torpakvinnan (en brutalt dödad vuxen kvinna), 3) Älgmannen (en fredligt död krigare), 4) Birkaflickan (en fredligt avliden, men i fostret alkoholskadad flicka), 5) Sigtunaflickan (en brutalt dödad flicka), 6) Hallonmanen (en brutalt dödad krigare).  Är det ett representativt urval av människor, eller ger det oss en bild av ”vikingarnas tid”?  Fanns det inte män som inte var krigare? Fanns det inga pojkar?

Exkurs 2:  Kanske läsare av min utvärdering tycker att jag är ute och cyklar, men jag har faktiskt skrivit manus för en (nio timmars) TV-serie, om ”Sex och vardag under Forn- och medeltid”, som ett TV-produktionsbolag tände på och gjorde ett promoavsnitt av.  Men i det moralistiska och sexualfientliga Sverige får man inte prata om att människor har sett på sex annorlunda än i vår tid, så ingen ville (vågade?) satsa på serien.  Klicka på länken så kan du se avsnittet.

DEL 2:

HANDELSSTADEN

Del två av ”Vikingarnas tid”, inleds med ett manifesterande av Jonathan Lindströms människoföraktande medelklass-besserwisser-attityd, i det att han säger, att en utmaning som arkeolog är att lära sig om människors dåliga smak.  Personligen tycker jag det är obegripligt, att SVT låter en person som tror sig veta bombsäkert vad som är god smak anlägga en överlägsen syn på vad som är ”dålig” smak.  Det betyder inte att jag skriker på att karriärarkeologen Lindström ska stoppas, eller att serien inte skulle ha sänts ‒ vilket annars anses så legitimt att göra nuförtiden ‒ men osakligheten borde på något sätt ha balanserats (som man på 70-talet tvingades göra med pekoralet ”Svearikets vagga”).  Tyvärr är dock detta förfarande inte något som SVT anser sig vara skyldiga att göra längre.  Reglerna om opartiskhet och saklighet har för länge sedan spelats över.

Nu är vi inne på 500-talet och vi får veta att det finns en mängd germanska småriken (som de Öst- och Västgotiska, Langobardiska eller Frankiska?) som bildats genom folkvandringar i Europa.  Här i Norden har Uppsala klivit fram som det stora centrat med handel och gudakulten i centrum, ett rike från Blekinge i söder och även med besittningar på andra sidan Östersjön.  Det här är intressant, för åtskilliga skribenter uppmålar ett Sverige ända fram till 1000-talet som bestod av tillfälliga småkungadömen, men Lindström uppmålar ett ”Sviþiod” som var omfattande, under sveakungen (se karta ovan).  Faktiskt måste jag i detta gå på hans linje.  Jag har svårt att förstå det, att germaner (som ofta antas ha ursprung här uppe i Norden) nere på kontinenten kunde bygga större fungerande riken – liksom senare ruser och normander gjorde – men att den färdigheten skulle vara som bortblåst direkt när man var i Skandinavien.  Principen Ockhams rakkniv säger oss, att sådana antaganden är osannolika och helt enkelt märkliga, lärda konstruktioner av modern tid.  Vad jag däremot inte är överens med programledaren (och de tre kvinnliga bisittarna) om är bilden av kulten i Gamla Uppsala.  Det råder ingen tvekan om att Gamla Uppsala var en viktig plats för Uppsalakungarna.  Men påståendet som görs i serien, att ”hednatemplet” stått på platsen för Gamla Uppsala kyrka har faktiskt inget som helst stöd i källor eller arkeologi.  Tvärtom så utpekar de äldsta källorna Domberget i Uppsala, där domkyrkan står, som den plats där den ”fornsedna” ”Uppsalen” (=hednatemplet) var uppförd.  De texter vi talar om är Prosaiska krönikan och Ericus Olai.  Den förstnämnda anger: och ther war alt forgylt Och thz stodh vppa dombergith som nu star vpsala domkirkiæ, den andra; erat in monte prefato templum mirificum multa ambicione constructum, auro tectum (ungefär rest på nämnda berg [d v s där domkyrkan är] ett sällsamt tempel mycket överdrivet konstruerat, täckt av guld). D v s att bägge krönikorna är överens om att det låg på domberget, vid nuvarande domkyrkan, och även Johannes Magnus anger att templet låg där.

Mot detta står en sen konstruktion på 1600-talet (och då borde ju alla dem som kritiserar de senare isländska sagorna som opålitliga för att de inte är samtida invända att 1600-talet är ännu senare, men märkligt nog så gör de inte det) som t o m producerade ett falsarium om att dåvarande domkyrkan (i Gamla Uppsala) 1138 byggdes ihop med hednatemplet och påstod att tornet i kyrkan skulle vara rest av samma tempel.  Till detta kan fogas att man inte funnit ett enda arkeologiskt fynd som kan styrka existensen av ”Uppsalen” i Gamla Uppsala, att Lejre – som av Thietmar av Merseburg beskrivs ha samma kultiska funktion som Uppsala – inte uppvisar kungagravar och gravfält som de i Gamla Uppsala, att Adam av Bremens beskrivning betydligt bättre passar på Domberget, med de ”montes” som nämns, än gravhögarna vid Gamla Uppsala och att den kultplats som man funnit rester av på samma plats, men på ett helt annat ställe än vid kyrkan, inte uppvisar tecken på att ha härbärgerat ”Uppsalen” (http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/nyheter/2015/Pages/minne-fran-en-rituell-plats.aspx).

Därtill kan läggas att Olav den heliges saga, som ibland anförs som bevis för att ”Uppsalen” låg i Gamla Uppsala, absolut inte vittnar om att så var fallet.  I denna sägs det, att Emund, Anund Jakobs äldre halvbror, tagit sig till Uppsala och skaffat sig ett gott härbärge. Sedan hade han påföljande dag rådgjort med ”hövdingar” om hur han skulle kunna behålla kungadömet och sitt fädernearv, eftersom han inte ville strida mot hela sveafolket. Han fick då rådet av Arnvid den blinde att ni rider ned till Aros med de män som vill följa er och där tar era skepp och far ut i Logen och uppbådar folk. Men det finns, som sagt, absolut ingenting i detta som säger att Emund befinner sig i Gamla Uppsala. Tvärtom borde det väl vara ganska osannolikt att han skulle befinna sig på kungsgården, eftersom hans anspråk på tronen stått i motsättning till brodern Anund, vilket alltså skulle tala mot att Uppsala i detta fall är Gamla Uppsala. Om man däremot rådgjorde uppe vid ”templet”, och det befann sig på Domberget, så blir det helt logiskt att man rider ner till handelsplatsen Aros, från höjden där ”templet” befann sig.

Det finns alltså inte en enda källa, eller ett enda arkologiskt fyndsom kan styrka att 1600-talskonstruktionen skulle ha någon som helst bärighet.  Men ändå fortsätter den officiella historieskrivningen, och då framförallt den arkeologiska världen, att hävda denna bild.  Anledningen till det, misstänker jag, är att om de verkliga förhållandena uppdagades så skulle många personer stå med ”byxorna neddragna”.  Och då är det bättre att hävda ett falsarium än att erkänna de verkliga förhållandena.

Detta pinsamma faktum, att vi håller fast vid en fullständigt ounderbyggd 1600-talskonstruktion i vår historieskrivning, kan naturligtvis inte enbart lastas dem bakom ”Vikingarnas tid”.  Men däremot understryker det den dåliga ambitionen i programmet, att man inte ens beaktar invändningarna mot denna tvivelaktiga historieskrivning utan okritiskt refererar den.  Därtill med en fantasifull ”rekonstruktion” av templet.

I samband med denna felaktiga bild av ”Uppsalen” som presenteras i program nummer två så kommer man in något lite på gudakulten.  Charlotte Hedenstierna-Jonsson tror att människor egentligen inte trodde på gudarna, utan levde parallellt med dem.  För mig framstår ett sådant antagande som synnerligen modernt och där borde verkligen den kritik som framförs mot författarna till de isländska sagorna, om sentida anpassning, appelleras i högsta grad.  Men än värre blir det när programledaren beskriver Tor som en individ med svåra agressionsproblem som borde ha fått terapi.  För mig blir det ett tydligt tecken på att man inte förstått någonting av den tids tankevärld som man försöker att skildra utan helt chronoscentrerat utgår från sin egen tid.  Vad vet vi om hur karaktären Tor uppfattades av vikingatidens människor?  Vem är Jonathan Lindström att så avgjort bedöma det?

En sansad kommentar fäller ovannämnda Hedenstierna-Jonsson då hon säger att texterna och arkeologin är små kikhål in i samhället, som inte speglar hela detta.  Men däremot tror jag att hon misstar sig när hon vill påskina att amuletter och religiösa föremål i kvinnogravar inte betyder att de var mer religiösa än män, utan att den kvinnliga religionen skulle se ut på ett sätt, den manliga på ett annat.  Det är väl känt att religiositeten generellt är större hos kvinnor än hos män, vilket bl a omvittnas bland de första kristna, så varför skulle detta inte ha varit fallet här i Norden?

Efter denna långa, inte alltid vederhäftiga, introduktion till ”staden” hamnar vi i Birka.  Ett avsnitt som känns lite mer genuint, vilket nog kan hänföras till att det är en Birkaexpert, Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som får ta en hel del plats vid sidan om Lindström.

Birka anlades i mitten av 700-talet och hade tätare kontakter med andra städer än med de omkringliggande områdena, sägs det.  En viktig faktor för utvecklingen var att det lättroda nordiska skeppet kombinerades med ett segel.  Varför det inte skett tidigare menar man, var att det var svårt att göra segel.

Jag vet inte om jag riktigt kan köpa denna förklaring, för vad var det som så drastiskt förändrade textilutvecklingen vid denna tid så att man plötsligt kunde göra segel?  För mig framstår frågan som väldigt komplex och jag skulle undvika att säga annat än att man nu – av någon okänd anledning – började producera segel.

Därefter följer en lång utfyllnadsscen, där programledaren och Charlotte Hedenstierna-Jonsson seglar till Björkö.  Väl framme där får vi reda på att den som anlagt Birka bestämt sig för att satsa på platsen och att den anläggs på en gång.  Därefter börjar vi komma in på enskilda fynd, som väl ska bidra till att förstå historien ”genom människorna”, och en ring från Khalifatet med inristningen ”Allad” (om jag nu hörde rätt) visas.  Vilket leder till en tanke om vilka som flyttade in som får mig att ”sparka bakut”.

Här slår plötsligt den politiska korrektheten igenom.  Utifrån denna ring ska vi indirekt fås att tänka att det kanske var araber som delvis bosatte sig i Birka, eftersom Hedenstierna-Jonsson undrar vilka som flyttade in.  Jag menar inte att hon medvetet tillrättalägger sin undran, det är inte främmande med den typen av funderingar vid den typen av fynd, men att producenten sedan lägger tonvikt på den passar bara så väl in i mönstret av att uppfostra det svenska folket till att tänka ”rätt”.  De samtida människorna hade definitivt aldrig haft denna typ av funderingar.

Så blir det dags igen för en människa, genom vilken vi förmodligen ska förstå tidsepoken, nämligen ”Älgmannen”.  Denne har begravts under tröskeln till ett hus vilket leder till spekulationer om varför han hamnat där, vilka jag förbigår efter som de inte säger något.  Han var krigare och i graven låg ett älghorn, vilket namngivit honom, och dessutom en ung manlig träl.  Hornet ger upphov till spekulationer om ”krigiska” (jag skulle hellre kalla dem kultiska, men det är en smaksak) danser, sådana som kan ses på bleck från gravar i Vendel och Valsgärde.  Trälen tolkar man som en tjänare som skulle medfölja sin herre.  En spekulation som jag skulle framföra är att vi här har att göra med en ”stjärtgosse”.  Från Ibn Fadlans beskrivning av hövdingabegravningen framgår tydligt att det ligger en stark sexuell dimension i den tjänarinna som frivilligt väljer att följa med sin herre.  Detsamma kan mycket väl gälla den unge manlige trälen, särskilt som sex mellan män och ynglingar var helt accepterat i det förkristna Norden och på intet vis kränkande för den penetrerande mannen.  Nu vet jag ju inte om dessa förhållanden är kända för ”vikingaexperterna” bakom programmet, men förmodligen hade ett sådant spekulerande aldrig fått framföras i SVT ändå, eftersom det är ”stötande för vår tid”.

Efterföljande spekulation, om varför Älgmannen hamnade i Birka, känns däremot som väldigt långsökt.  Programledaren funderar på om han är en lokal storman från Mälardalen som har bedrivit handel med Norrland ‒ vilket skulle utvisas av älghornet (som om älgar bara skulle ha funnits i Norrland vid denna tid) ‒ vilket skulle vara anledningen till att han knöts till den kosmopolitiska platsen Birka i inledningsskedet.  Av det skulle man få en bild av hur det kunde ha varit när Birka kom till, hur både stormän och trälar samlades där.  För mig blir det en spekulation som inte säger någonting, eftersom det blir så långsökt.

Så åker Älgmannen upp på tidslinjen.

Nästa ämne som avhandlas, vilket naturligtvis är ett måste när det gäller Birka, är Ansgar.  Det inleds med ett besök i Hamburg och en modell av den ytterst lilla stad som Hamburg var omkring år 900.  Det är intressant och värt att meddela, men jag undrar vem som är intresserad av att Lindström skulle ha blivit uttråkad och rädd av att leva där vid den tiden.  Ett tydligt exempel på nonsensdialoger, eller tror han att människor tänkte som han då?  För om han inte tror det så vad har det för relevans?  Ansgar gjorde två besök i Birka och det är tack vare skriften om hans liv, ”Vitae Ansgari”, som vi har en hel del av vår kännedom om den tidiga mälarstaden.

Vi får också veta att Birka var en helt unik miljö i Norden, vilket väl är en sanning med viss modifikation.  En av modifikationerna är det danska Hedeby, som man också besöker.  Denna stad var dubbelt så stor och dubbelt så folkrik som Birka.  Bägge städerna levde på handeln, som kunde expandera tack vare att seglet förlängde räckvidden.

Så berättas det hur mycket arbete det var bakom ett skepp, med allt som skulle smidas, alla träarbeten och inte minst kvinnornas arbete med att tillverka seglen genom att spinna tråd, väva och sy.  Det anges att ett 25 m² stort segel fordrade två års heltidsarbete att tillverka.  Det är en väldigt oklar uppgift eftersom vi inte får reda på om det gäller en kvinnas arbete eller ett team av kvinnor (vilket det naturligtvis alltid var).  Intressant hade ju också varit om man som jämförelse fått veta hur lång tid det manliga arbetet tog, enligt samma måttkriterier som för kvinnornas, men en sådan får vi inte – vilket jag tolkar som ett medvetet sätt att lyfta fram kvinnorna i sammanhanget.

Därefter är det bilder av en seglande kopia av en vikingatida båt och det påstås att en båt av detta slag, i 10 metersklassen, var ”var mans båt”.  Däremot får vi ingen uppgift om vilken typ av båt det var.  Gutalagen anger tre båttyper, nämligen ”Köpskepp” (13 spant och tre tvärbjälkar, eller mer), ”Börding”, som sägs vara en skuta i den tyska översättningen, samt ”Myndrickan”.  Förmodligen är det en ”Börding” man visar upp i programmet, för Myndrickan var så obetydlig att om man fann den obevakad på stranden och ropade tre gånger utan att någon svarade så fick man behålla den.  En detalj av det här slaget hade kunnat lyfta inslaget, eftersom det också avslöjar lite om hur annorlunda man tänkte.

Grävningarna på Birka har givit en bild av vardagslivet får vi veta efter båtavsnittet och för att illustrera detsamma får vi höra om en analyserad bajskorv som innehållit stora mängder lindpollen, som förekommer mycket i honung – och därmed även i mjöd.  Det gör att vi får anta att den som klämt ut densamma druckit rikligt med mjöd.  Detta faktum leder över till fokusering på den s k ”Birkaflickan”, som redan Hjalmar Stolpe grävde fram på 1800-talet, på vilken man gjort en ansiktsrekonstruktion 2011.  Denna visar att flickan under fosterstadiet påverkats negativt av att modern druckit mycket alkohol.  Detta inslag tycker jag hittills är det bästa, för det ger en vardagsinblick som hjälper oss att komma närmare människornas verklighet.  Detsamma kanske den enda brosch som följt flickan i graven (vanligen var det tre spännen) ger.  ”Vikingaexperterna” spekulerar i att det kan tyda på en sydligare dräkt, och att hon därför kunde kommit från Hedeby, men tanken slår nog fler tittare än mig att det istället kunde vittna om fattiga förhållanden.  Särskilt som Birka inte tycks ha varit särskilt viktigt för Hedebys handel.  Men vi vet naturligtvis inte vilket.

Det påstås också att det fanns mycket barn i samhället, vilket hänförs dels till den höga barnadödligheten och att man hade en så tidig dödsålder att barndomen var en väldigt stor del av sin livstid.  Här har jag invändningar att göra!  Dels för att vi vet att befolkningsökningen nästan var noll.  Det var däremot ett resultat av den höga barnadödligheten, men att denna skulle göra att många barn fanns i staden blir mindre troligt av att de allra flesta dog under de tidigaste levnadsåren, och särskilt då det första.  Kvinnorna födde många barn, och började göra det redan tidigt, men det innebar inte automatiskt att det sprang omkring horder av dem i staden eftersom de flesta dog.  Sedan borde man mer preciserat barndomen och varför berättar man inte att barndomen var mycket kortare än idag?  Kvinnor blev giftasvuxna redan i puberteten och ynglingarna män redan omkring 14-15 års ålder.  Man borde också ha berättat att barn redan omkring 6-7-års ålder delades upp så, att flickorna skulle gå med kvinnorna för att lära kvinnornas göromål och pojkarna med männen för att lära männens.  Om så skett hade vi kommit närmare de människor som levde då.

Birkaflickan blir nästa lapp på tidslinjen.

Så får vi veta att kvinnors och mäns roller under vikingatiden är ett hett ämne för diskussioner och därpå följer ett nytt sådant här politiskt korrekt grepp, för att lyfta fram kvinnorna.  Det påstås att det via arkeologin kommer en hel del information som utmanar myten om vikingen som den självklare mannen.  Så anförs ett exempel med en krigargrav där krigaren varit en kvinna, och vi får en utläggning om att forskarsamhället inte skulle ha varit villigt att ta till sig den diskussionen.  Denna diskussion känner jag inte till, så den tänker jag inte uttala mig om, men däremot frågar jag hur rimligt det är att lyfta fram en krigarkvinna för att utmana ”myter” om manligt och kvinnligt?  Exakt hur många kvinnliga krigargravar har man funnit?  Är det tre eller fyra?  Exakt hur många manliga krigargravar har man funnit?  Kan någon ens svara på det?  Vad är proportionen mellan kvinnliga krigare mot manliga?  En på 500?  En på 1000?  Enstaka undantag ruckar inte på bilden av vikingasamhället som väldigt könsuppdelat i sysslor och roller.  Ett betydligt bättre pedagogiskt grepp är det man använde tidigare med seglen.  Och varför vågar man inte lyfta fram de traditionellt kvinnliga sysslorna?  Är man rädd för att få en politiskt korrekt mobb efter sig om man gör det?

Sedan följer det enda inslag i serien som jag tycker drar något i vikingatidens tankevärld.  Det är när Catharina Ingelman-Sundberg berättar om att kvinnor kunde skilja sig, att de fick ha älskare (även som gifta, men kvinnornas älskare fick inte vara av lägre stånd än de själva, min anmärkning), att oäkta (eller utomäktenskapliga) barn inte var någon skam och att de kunde vara läkekvinnor och även präster (gydjor, men det tycks bara ha varit i Frej-Frejakulten som det var möjligt, min anmärkning).  Hur kom det sig att det var så annorlunda?  Hur tänkte man?  Det hade kunnat göras betydligt mer av detta för att närma sig människornas verklighet.

Sedan kommer den självklara uppgiften om att kvinnornas situation och position berodde på om man var hög- eller lågättad (rik eller fattig).  Det sägs också att ”textilindustrin” gav kvinnorna en roll i att tillverka segel, dräkter, dyrbara dräktdetaljer, m m.  Återigen denna rädsla för att beröra traditionella kvinnliga sysslor som fostran av barn, matlagning, kultivering av närmiljön, omsorg om djur m m.

I slutet av 900-talet sker ett anfall på Birka.  Det börjar dramatiskt med en attack mot vaktstyrkan på Borgen.  Hallen där blir nedbränd av en brandpil som man t o m har återfunnit.  Man spekulerar i att det är kungen själv som leder anfallet, för om en fiende hade anfallit så hade kungen låtit bygga upp staden.  Orsaken sägs vara att kungen höll på att tappa kontrollen över Birkaborna.

Att det är en kung som anfallit Birka är jag helt med på, men däremot tror jag inte ett ögonblick på den orsak som presenteras.  Det finns en helt annan anledning, som ingen tycks ha noterat, som skulle kunna användas som en bättre förklaring.  Vi vet nämligen att Erik (Emundsson) Segersäll från början inte var ensam kung.  Han samregerade med sin äldre bror Olof.  Av okänd anledning dog Olof ungefär vid den tidpunkt då Birka bränns ned, vilket sedan föranledde Olofs son Björn, senare kallad Styrbjörn, att vid sin faders hög kräva del i tronen.  Vi vet hur det slutade några år senare.  Vid Fyrisvall segrade Erik och tronen var säkrad för honom.  Vad man alltså hellre än att ”kungen” skulle förlorat kontroll över birkaborna kan tänka sig är att Erik tagit strid mot sin äldre broder, för att bli ensam kung, och att borgens besättning och invånarna i Birka varit lojala mot Olof.  Därför ville inte Erik att staden återuppfördes utan flyttade den till Sigtuna, som är närmare Uppsala och därför lättare att kontrollera.  Det är naturligtvis en spekulation även det, men den förefaller mig betydligt mer plausibel än att ”kungen” skulle ha tappat kontroll över birkaborna.  En spekulation om att birkaborna kanske t o m talat ett annat språk övertygar mig inte, för det är knappast troligt att man gjort.

Jag återkommer snart med sista delen.

DEL 1:

ALLA VÄGER LEDER FRÅN ROM

SVT har sänt en stor produktion om vikingatiden, vilken fått den vilseledande titeln ”Vikingarrnas tid” och som anges vara ”en serie om de som levde i Sverige för väldigt länge sedan”, med arkologen Jonathan Lindström och producenten Mikael Agaton som manusförfattare.   Som historiker med specialitet på Visbys vikinga- och medeltidshistoria har jag viss insikt i ämnet och det som slår mig väldigt ofta är hur fel det kan bli när arkeologer får för sig att de ska skriva historia. Så också i denna TV-serie.

Nid var under förkristen tid ett svårt brott. D v s det att pådyvla någon annan nedsättande eller felaktiga epitet.   Människorna på vikingatiden hade därför illa likat vårt moderna samhälle, där medierna istället gjort det till en dygd att baktala och felaktigt hänga ut människor. Jag ska på intet sätt påstå att ”Vikingarnas tid” baktalar någon enskild person, men pådyvlar däremot tidsepoker och människorna där felaktigheter.

För det första har jag svårt för den där typen av medelklassbesserwisserhet som programledaren, Jonathan Lindström, uppvisar då han föraktfullt ondgör sig över turistindustrin. Visst finner jag själv det fånigt med detta tingeltangel, men inte mer fånigt än den (obefogat) överlägsna, raljanta ton han anlägger. Dessutom inser jag att inte alla människor kan ha samma smak och utgår inte från att min egen är den ultimata. Jag anser att en programledare bör präglas av saklighet, vilket som tur är de tre övriga ”vikingatidsexperterna” som deltar, Anna Kjellström, (humanosteolog), Charlotte Hedenstierna-Jonsson (arkeolog med Birka som specialämne) och Torun Zackrisson (arkeolog med inriktning på järnåldern), mer uppvisar.   Några ”vikingatidsexperter” hittar jag dock inte bland dem, lika lite som jag själv är det. De är experter inom begränsade områden och har en förhållandevis bred kunskap om vikingatiden, men under resans gång kommer vi finna att bitar fattas.

Programledaren anger inledningsvis lite pompöst att, för att förstå en historisk epok så ska man gå via dom enskilda mänskorna, hur dom upplevde de här sakerna en gång i tiden.   Det låter ju bra, men problemet är att jag ser detta bara i begränsad omfattning. Visst, vi får höra om sjukdomar och våld och annat, men väldigt lite om hur människor tänkte och trodde, något som är viktigare – menar jag – än sjukdomar och våld, som finns i alla kulturer under människans historia.   Sedan ställer jag mig väldigt frågande till detta att sätta begynnelsepunkten för vikingatiden till ca år 100 e kr. Varför inte redan under bronsålder, då importen av bronsföremål visar på kontakter med kontinenten? Men visst, Rom innebar en början på ett inflöde som kanske var bredare fördelat än under bronsåldern, men det finns naturligtvis en mängd argument för att börja vikingatiden vid andra tidpunkter. Det är ju en subjektiv värderingsfråga och nu vill Jonathan Lindström börja den vid omkring år 100 e kr.

Vi får höra att de nordbor som for till Rom gjorde att människor i Norden fick smak på den stora världen. Det är naturligtvis nonsens, eftersom människor alltid haft smak på ”den stora världen”, även om deras värld kanske varit mindre. Men det mest störande i detta är den där enkla arkeologlogiken som utgår från, att om ett föremål är tillverkat i Rom så måste den som lagt ned det i jorden också ha varit där och hämtat det. Men så var det naturligtvis långt ifrån alltid. Rom utgjorde lockelse även på de germanfolk som bodde betydligt närmare Romarriket, och med vilka germanfolk nordborna hade kontakter och bedrev handel. En handel som resulterade i att romerska produkter nådde Norden via mellanhänder.   Så antyder t ex Gutasagan att gutarna tidigare haft kontakt med anfränderna goterna, en del av Herulerna återvände, enligt Prokopios (som var närmast samtida med händelserna), till Skandinavien, frankerkungen Hlothar Gamles tredje gemål, Ingigund, har ett namn som vittnar om nordiskt ursprung, liksom kontakter mellan England och Norden kan beläggas i minst två fall: Sutton Hoo och Wessexkungen Ingild (Ingjald), vilken rent av har ett svenskt kunganamn. Likaså är det tveksamt om romarna gjorde så att nordborna fick smak på vin. Vin var en lyxprodukt (Oden levde ju enbart på vin) och långt ifrån allmänt, så det är tveksamt om kontakten med Rom gjorde att de fick smak på det. Särskilt som vi förmodligen producerat vin själva under bronsåldern.

När det berättas om skrivkonsten så framgår det vilken tveksam berättarmetod som programledaren använder sig av. Det påstås närmast tvärsäkert att det var en dansk som kom på runorna, vilket absolut inte kan sägas vara säkert. Det är ett påstående grundat på en teori framförd av lundaforskaren John Troeng, som ännu är obestyrkt. Att därför framföra det som ett faktum är fullständigt uppåt väggarna. Den äldsta kända, kompletta futharken är Kylverstenen från Gotland. Den kunde lika väl användas för att påstå att det var en gotlänning som kommit på runorna, men vore naturligtvis lika osäkert som att påstå att det var en dansk.   Vi har helt enkelt ingen aning om vem som uppfann runorna och då ska man inte göra ogrundade påståenden som Lindström gör. Fel är det också att direkt koppla det till Rom med att jämföra antal tecken med det latinska alfabetet.   Det senare hade 23 tecken, inte 24 som Lindström påstår. Latinska tecken har naturligtvis inspirerat flertalet runor, men en del av dem har inte romarnas alfabete som förebild. Sedan förstår jag inte vad fånerierna och det indirekta förlöjligandet av de germanska språkljuden har att göra med specialtecken. Det räcker väl med att meddela att vissa språkljud (särskilt thorn-runan) krävde särskilda tecken.

Man undrar ju också varför inte alla europeer utanför Rom blev vikingar, med tanke på att romarna kunde säga till alla dessa att ”det kommer från oss” på vilket område som helst.   Naturligtvis är det också nonsens, eftersom det är att förutsätta att nordborna var mer eller mindre dumma i huvudet och inte kunde komma på saker själv. Rimligare hade varit att säga att väldigt mycket kommer från romarna.

Så kommer man in på ett av ”bevisen” för dessa som for ned till Rom och tog värvning, nämligen Lau-mannen från Gotland, i vilkens grav man fann svärd, spjut, hammare och tång.   Här följer ett längre stycke med rundprat och demonstration av hur en strontiumundersökning går till. Jag förmodar att det råder olika mening om nyttan i denna typ av scener, men inser också att utan den typen av inslag hade det förmodligen bara blivit ett enda program, eftersom den faktamängd som totalt levereras hade rymts inom det.

Angående Lau-mannen så säger man sig inte finna några tecken på att han vistats i Rom, men att strontiumvärdena stämmer bra med att han vuxit upp på en kalkstensö. Här kunde man dock ha sett ett tecken på att han varit i Rom i den höga blyhalten, eftersom Roms vattenledningar bestod av blyrör. Istället hänför man det till att han skulle ha varit smed. Vi vet dock inte om han varit nere på kontinenten, eftersom förekomsten av vapen enbart indikerar att han varit krigare, vilket lika väl kan ha varit hemmavid

Lau-mannen blir den första lappen på en tidslinje som Lindström nödvändigtvis ska ha med.   Varför förstår jag inte, för det ges aldrig någon egentlig översikt av den utan det är bara personer som fästs där i kronologisk ordning. Jag förmodar att det är de människor genom vilka vi ska ”förstå den historiska epoken”.

Nästa steg på vägen i ”vikingatiden” är Helgö (och Uppåkra) och vi får veta att det då inte fanns ett svenskt rike, samtidigt som det sägs att den senare platsen tillhörde ett danskt rike. Logiken i detta är lite svårt att förstå, men vi får veta att det var platser för handel och utfärder till platser utanför den egna, att man funnit romerska förtjänsttecken, ett unikt romerskt bronskärl och glas från romersk järnålder på Helgö, vilket leder till det tvärsäkra påståendet att de som etablerar sig har varit i tjänst som soldater i Rom. Jag förmodar att det betyder att åtminstone en person varit soldat i Indien då, eftersom den Buddhafigur som har återfunnits på platsen visas upp. För det kan väl inte ha varit så att produkter nått Helgö via mellanhänder?

Sedan kommer det första framlyftandet av kvinnorna: Vi underskattar hantverksyrkena, men också hemarbetet, hur lång tid det tog att producera en mansdräkt eller kvinnodräkt, att bygga hus, det som måste till för att samhället ska fungera. Egentligen är det inget nytt och poängen hade varit tydligare om man redan nu understrukit hur mycket tid det tog att få fram ett segel – vilkets tillverkning var kvinnogöra. Men varken nu eller senare berättar man om hur självklart det var under denna tid att könsrollerna var självklara och på intet vis ifrågasatta.

Sedan förflyttas vi först till Ismanstorp fornborg på Öland där det bl a påpekas att de nio portarna tyder på kultverksamhet eftersom talet nio var ett ”kultiskt” (heligt) tal.   Anläggningen är fantastisk och väl värd att visas upp, men besöket där blir inte så långt utan strax så är vi i Runsa fornborg i Uppland där vi får veta att tekniken för att få upp murarna i höjden saknade inhemsk tradition och förstår därigenom indirekt att det var importerad teknik. Logiken i språnget till nästa fornborg, Sandbyborg – även den på Öland, känns dock lite långsökt. Programledaren låter oss först veta att det var småbröder som åkte till Rom, för att de inte fick ärva gård. Det gör ju att man blir förvånad över att gårdsägare, dokumenterat i runinskrifter, for på utfärder under vikingatiden. Borde det inte ha varit småbröder då också? Jag undrar vilken märklig omvälvning i samhället Lindström tänker på som kan ha förändrat detta mönster, så att även storebröder kunde fara i utfärd.

Småbröderna betalades ofta i romerska guldmynt, får vi veta, vilket ledde till avundsjuka hemmavid, vilket vi ska förstå är orsaken till massakern i Sandbyborg omkring 480 e kr. Efter massakern, får vi veta, kom ingen tillbaka, men en mängd saker blev kvar och ingen begravde de döda. Det fanns smyckesgömmor kvar, men ingen hämtade dem för alla som visste var de fanns var döda. Det låter plausibelt, även om vi faktiskt inte har den minsta susning varför Sandbyborg anfölls.

Så tas vi till den brutala verklighet denna massaker måste ha varit, genom skelettet av en ung person, i 12-15-årsåldern som slagits ihjäl med ett trubbigt föremål. Det är intressant att man så gärna visar upp barn i sådana sammanhang, precis som om vi inte kan förstå grymheten och plågan i det om det är vuxna män(niskor).

Nästa brutala värld är ”ett litet kungadöme” i trakten kring Sundsvall. Vid Torp har man grävt fram fem personer, kanske en brukspatronsfamilj, som lidit en ond, bråd död. Tre män och två kvinnor som gravsatts på ett ”skändligt” sätt, med ansiktet nedåt.

Nu ska vi komma ännu närmre människorna från den tiden, genom att en ansiktsrekonstruktion görs av en av kvinnorna från Torp. Denna görs i Leuven i Belgien och nu följer en sådan där sekvens när vi får följa arbetet med att få fram ansiktsrekonstruktionen via dator. När sedan ansiktet visas upp får vi veta att strontium visar att Torpkvinnan växte upp norr om Uppsala, men att dna-profilen för kvinnorna pekar på ett ursprung någonstans i trakten Kroatien-Ungern-Ukraina.   Härmed får kvinnorna en ”dramatisk” släkthistoria, med att vara invandrare av andra generationen. Två personer från nämnda trakt av Europa ska ha invandrat till Sverige i den tidigare generationen och sedan har deras döttrar hamnat i Torpa. Kanske stämmer det, kanske inte. Intressant hade varit om man dragit mer i den här tråden för att tänka sig hur och varför den tidigare generationen kom till Norden.

Torpakvinnan blir nummer två på tidslinjen.

I nästa anhalt är vi i mitten av 500-talet då något händer, med centrum i Mälardalen. Stora gravhögar börjar resas och en ”maffiakung” i svearnas kärnområde ser sin chans att expandera. Jag reagerar synnerligen negativt på den här typen av personliga, nedsättande värderingar som Lindström slänger in då och då. En programledare ska vara saklig och inte spekulera utifrån förutfattade meningar. Spekulationen att det är en ”maffiakung” bygger på ett tvärsäkert påstående att det som kan möjliggöra expansionen är vulkanutbrott långt borta år 536 (på norra halvklotet) och i två omgångar på 540-talet (540 och 547 i tropikerna, parenteserna mitt förtydligande) och den efterföljande köldperioden. Vi får nämligen veta att det är typiskt ”kriminella” och andra personer att se sin chans när exeptionella saker händer.   Något som rimligen borde betyda att gravskicket ändrades i hela världen vid den här tiden och att det dök upp ”maffiakungar” överallt. Jag ska köpa Lindströms teoretiserande när han kan visa att det var fallet.

En annan förklaring till det förändrade gravskicket kan vara ett skifte i den religiösa världsbilden, som Charlotte Fabech ser omkring år 500 i Sydskandinavien då ett nytt, härskarstyrt mönster för offer framträder, istället för de gamla våtmarksoffren. Istället börjar offergåvor i form av brakteatrar och guldbleck uppträda, något som Fabech tolkar som påverkan från en ny härskarmakt i Skandinavien på 500-talet, och att den nya ”aristokratin” monopoliserade de religiösa ritualerna.   Men det säger inte att det var en särskild ”maffiakung”. Man kan spekulera också i detta religionsskifte, vilket Åke Ohlmarks på sätt och vis gjorde redan 1972, då han – utifrån att Skialfingarna och gotiska kungar har kunganamnen Alrik och Erik gemensamt – tänkte sig att gotiska kungar ersatte den ursprungliga Ynglingaätten på 300-talet i Uppsala.   Ett sådant regimbyte kan mycket väl ha inneburit att religionen påverkats, eftersom goterna rimligtvis fört med sig influenser från Rom, då de var betydligt närmre dessa influenser.   Tanken är lika hållbar som den om ”maffiakungar”, men det vore mig främmande att i en TV-serie framföra det som ”fakta”.

Kungariket som skapas från Uppsala är det mest vidsträckta hittills i vårt land påstås det och gravarna det första tecknet på att kungarna börjar att expandera. Ett bevis på det är, menar programledaren, att en sveaprinsessa blir bortgift med kung Redwald i East Anglia – han som anses begraven i Sutton Hoo. Förmodligen har han rätt i att en sveaprinsessa sändes dit för giftermål, men det bör ha varit Tytila, Redwalds fader, hon gifte sig med, för det är inte rimligt att Redwald som make skulle anamma svearnas seder så totalt, utan det bör vara som son han gjorde det. Om man i sammanhanget skulle tillåta sig att ytterligare en gång spekulera så är det möjligt att Redwalds son, Ragnar (Reginhere), som stupade vid River Idle 616, är anfader för den senare Uppsalaätten. Enligt sagorna hette nämligen Sigurd Hrings farfar Rædbert, ett namn som direkt anknyter till Redwald och tidsmässigt kunde denne mycket väl vara Ragnars son (och dessutom var Sigurds äldste son Ragnar). Men, som sagt, det är bara ren spekulation och jag tänker inte påstå att det är en sanning.

Snart följer del 2.