Publicerat

VÅLDTÄKTSKVINNAN

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevistats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

Publicerat

DEN ENKELRIKTADE KAMPANJEN ”METOO”

Intressant att kampanjen ”MeeToo” enbart kretsar kring kvinnor som blivit våldtagna/antastade. Och varför handlar det bara om sexuellt våld? Tror någon att det är att glida på en räkmacka att bli misshandlad? Jag kan inte skriva MeeToo eftersom jag bara blivit nedsparkad på stan en gång i min ungdom, och det fanns inte mer sexuellt i det än svartsjuka, men det krävdes mycket viljestyrka och eget intellektuellt argumenterande för att våga gå ut en lång period efter det. Men jag kom över det, vilket de flesta gör. Jag kan bli lika fascinerad som en Калисто Утриаинен i en tråd på Facebook blir över att kvinnor ifrågasätter kampanjen, men istället blir jag fascinerad över att kvinnor kan fixera så oerhört på hur just de är utsatta och fullständigt ignorera det våld som utövas mot män. Och det gäller även i fallet sexuella övergrepp. Det är faktiskt lika många män som utsätts för övergrepp av kvinnor som vice versa, men det ordas det aldrig om. Fiebert & Tucci fann i sin studie 1998 att 70 procent av de manliga studenterna vid California State University hade utsatts för sexuellt tvång av kvinnor under de senaste fem åren, Muehlenhard & Cook (1988) fann att 62,7 procent av männen och 46,3 av kvinnorna procent tvingats till oönskade samlag och Struckman & Johnson fann (1998) att 43 procent av männen utsatts för tvingande/oönskade sexuella handlingar av kvinnor, varav 36 procent av männen rapporterade oönskat tafsande och 27 att de tvingats av kvinnor till oönskat samlag. D v s att mer än var fjärde man hade blivit våldtagen av en kvinna!


Idag är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor inte är ett dugg mindre aggressiva än män, vare sig i förhållanden eller intrakvinnligt (även om aktivister, politiker och medier försöker tysta ned detta faktum). Ändå är det horder av kvinnor i vårt land (och även bland andra genuskreationister i andra länder) som enbart ylar om att ”kvinnor utsätts enbart för att de är kvinnor”. Det här är ett ALLMÄNMÄNSKLIGT problem där faktiskt kvinnorna är vida mer gynnade än männen i ett avseende. Om en kvinna säger att hon blivit misshandlad eller våldtagen ställer sig alla på hennes sida och fördömer mannen som påstås ha gjort det – vilken därefter är stigmatiserad och ”körd” i samhället. Om en man däremot påstår att han blivit misshandlad eller våldtagen av en kvinna tror ingen på honom och han närmast hånas istället. Inte undra på att män, som Pope visar, har ett väldigt mycket lägre förtroende för myndigheterna i dessa frågor än kvinnor och struntar i att anmäla.


Dessutom är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor kan utnyttja anklagelser om våld eller våldtäkt av män för att gynna sig själva – vilket de också gör  (En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa [Wakefield, H, & Underwager, IL [1990], Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations]). Det amerikanska Justitiedepartementet gjorde 2012 en undersökning av rapporterade våldtäkter i landet (McNamara & Lawrence) som visade att 60 procent var falska eller ogrundade anklagelser, 17 procent ledde till fällande domar, 15 till friande och 8 procent drog tillbaka anklagelsen innan dom fallit (förmodligen för att de insåg att deras bluff inte skulle lyckas). Det här är viktigt, eftersom de män som drabbas av anklagelsen blir stämplade och stigmatiserade för resten av livet (”ingen rök utan eld”), vilket är fullständigt enkelriktat till kvinnornas fördel (läs gärna, för svensk del, böckerna ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” av Patric Knutson och ”Oskyldigt dömd” av Anders Eriksson). Brottsmålsadvokaten Per E Samuelsson säger att det svenska samhället inte genomsyras av principen ”hellre fria än fälla” när det gäller kvinnors anklagelser om våldtäkt av män utan snarare ”hellre fälla än fria” (https://www.expressen.se/…/peter-eriksson-vill-doma…/). Ett resultat av att genuskreationister, medier, politiker och andra enbart fixerar på hur synd det är om kvinnor och hur onda män är. Men egentligen är detta, som sagt, allmänmänskliga problem som vi aldrig kommer kunna göra något åt om man enbart ska utmåla ett kön som offer och det andra som ondskefullt.  Det kan vara en av anledningarna till att vi i Sverige har högre frekvens av fällande domar än i USA.  I Sverige är det så många som 64 procent av de anklagade som döms, ca 10 procent mer än i det förstnämnda landet.

En annan fördel som kvinnor har i denna fråga är när det gäller falsk tillvitelse.  Tidningen Metro skriver den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  D v s att mindre än en procent av de falska tillvitelserna döms.  Men detta ligger ju helt i linje med hur kvinnor generellt gynnas av mildare domar än män.

Jag vet hur det är att utsättas för ett våldsövergrepp, så jag önskar verkligen att vi kan göra något mot detta. Men det kan vi inte så länge en ideologiskt fanatisk grupp blint stirrar på det som kvinnor utsätts för och anklagar män för att vara förövare. Det här handlar inte om att kvinnor utsätts bara för att de är kvinnor, det handlar om att både män och kvinnor utsätts för det därför att de är människor!  Jag vänder mig alltså inte mot kampanjen som sådan, bara att den är så blint enkelriktad. Läs även detta inlägg om falska våldtäktsanklagelser.

Publicerat

WOMEN WHO RAPE MEN

Författare:  John Davies, Bachelor in Academics, Juris Doctor och Master in Laws, nu pensionerad.

Det är väl för mycket att säga bok om ”Women who rape men”, snarare är det ett häfte, i omfång som en akademisk artikel i någon akademisk skrift.  Häftet utgör nr 2 i en serie som är tänkt att bli tre, varav den första var ”Female sex predators” och den sista ska bli ”How to avoid false accusations of rape”.

Skriften är väl underbyggd med källor, utom i ett par enstaka fall, och trovärdig i sin framställning.  Någon skärskådning av mäns våldtäkter mot kvinnor görs av förklarliga skäl inte, eftersom skriften är avsedd att väcka uppmärksamhet kring, vad Davies beskriver som ett faktum, att minst lika många våldtäkter – enligt den nya begreppsvärlden – utförs av kvinnor mot män som tvärtom.  Jag finner inte att Davies har anledning att ”balansera” ämnet på detta sätt, för som han påpekar så genomsyras detta ämne av en stark misandrisk rörelse som ignorerar utsatta män men kraftigt överdriver kvinnors utsatthet.

En av de viktigaste saker som Davies pekar på slår effektivt hål på myten om att Sveriges höga våldtäktstal skulle bero på särskilt ”speciell” lagstiftning.  Det är nämligen så, att de utökningar av begreppet våldtäkt som vi gjort i vårt land har man också gjort i andra västländer.  Inte så att han nämner kopplingen till Sverige direkt, men det framgår när han som exempel anför Californisk lagstiftning (som inte är lika omfattande som federala definitioner av vad som är våldtäkt), där han sammanfattar förutsättningarna för att döma våldtäkt.

1)  Mental eller fysisk svaghet hos offret.

2)  Användandet av våld eller hot om skada.

3)  Försvagande genom någon substans som affekterar en persons vilja.

4)  En av de deltagande i den sexuella akten är omedveten om det faktum att de utsätts för fysisk sex.  Och häri inräknas även bedrägeri för att få någon att gå med på sex.

5)  En av deltagarna tror (av något skäl) att den andre deltagaren är dess partner.

6)  En av deltagarna engagerar sig i sexuellt umgänge p g a hot om vedergällning.

7)  En av de deltagande är en offentlig person (som t ex en poliskvinna eller en terapeut) och hotar personen på något sätt, som t ex med arrestering, fängslande/inlåsande på institution eller deportering, om han/hon inte går med på sex.

Det är alltså uppenbart, att svensk lagstiftning inte har särskilt annorlunda definieringar av våldtäkt än andra västländer, så argumentet om att de höga svenska våldtäktstalen skulle bero på ”nya definitioner” är bara inte relevant.  Det är andra orsaker till att våldtäkterna i vårt land skenar!

Davies säger inledningsvis, att ”kvinnor regelbundet använder droger, bedrägeri, positioner av makt och auktoritet och känslomässig manipulation för att begå våldtäkt.”  Han presenterar också en del intressant statistik.  I en undersökning av utövande terapeuter (K Pope, Sexual Invovement With Therapists, American Psychological Association 1994) konstateras att endast 0,9 procent av de manliga terapeuterna använt sin position för att tilltvinga sig sex av klienter, men hela 3,1 procent av de kvinnliga.  D v s mer än tre gånger så många.  Innebär detta att vi ska förhindra kvinnor från att nå auktoritetsposter, förutsättandes att kvinnor på maktpositioner automatiskt blir potentiella våldtäktskvinnor?  Naturligtvis inte, eftersom de flesta kvinnor inte våldtar män, precis som de flesta män inte våldtar kvinnor.  Att hävda att alla män är presumtiva våldtäktsmän är lika vettigt som att påstå att alla kvinnor, och då särskilt dem på upphöjda positioner, är presumtiva våldtäktskvinnor.  I en Californisk studie 1998 (Fiebert & Tucci, Sexual coercion: Men Victimized by Women. 6 Journal of Men’s Studies 2, pp 127-133) hade 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och totalt är män, enligt samma studie, utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.

Författaren understryker också hur otillförlitlig våldtäktsstatistik är, ”beroende på de politiska och gynocentriska intressen som står för att profitera från att överdriva mängden våldtäkter som förekommer”.  Han jämför med FBI:s uppskattning att frekvensen av våldtäkter skulle utgöra 26,9 per 100.000 invånare i USA, vilket utgår från anmälda våldtäkter.  Dessa var 2012 i samma land 84.443 stycken.  Enligt den forskning som är gjord (och Davies räknar inte in den form av statistik som redovisas ovan, som nästan alltid ensidigt fokuserar på kvinnor och inte vittnar om hur många våldtäkter som begås årligen) – vilken redovisas med källhänvisningar och diagram på s 26 – är runt 60 procent av alla anmälningar falska eller felaktiga, ytterligare 8 procent tas tillbaka eller motbevisas genom DNA, 15 procent är frikännanden och 17 procent fällande domar.  Omräknat per 100.000 invånare blir siffran då istället 9 fall årligen.  Visserligen 166 gånger fler än sextraffickingoffer i Sverige (0,054 per 100.000 invånare, USA är det 0,024 per 100.000 invånare, hälften så många som i vårt land), men endast en bråkdel av antalet misshandlade män.

En verkligt intressant reflektion gör John Davies runt det faktum att nyttjande av bedrägeri för att erhålla sex anses vara våldtäkt.  Han tar ett verklighetsexempel, med en kvinna som ”fick omkull” en man på hans villkor, att han krävde att få använda kondom för att slippa oönskat faderskap.  Efter samlaget hade dock kvinnan tagit kondomen och ”inseminerat” sig själv, så att säga, med mannens sperma.  Kvinnan hade sedan stämt mannen för underhåll av barnet, men naturligtvis inte blivit straffad själv.  Men, som Davies påpekar, så föll det faktiskt under rubriken våldtäkt eftersom kvinnan använt bedrägeri för att få till den sexuella akten.

Nu förväntar sig kanske inte varenda läsare här att våra ”människorättskämpar”, som kämpar mot mäns våldtäkter, genast kommer att kräva att kvinnor som genom eget utövat bedrägeri blir gravida ska börja dömas för våldtäkt (endast om en man genom bedrägeri gör en kvinna gravid, naturligtvis) men nog skulle det kunna tänkas vara en dämpande faktor på denna form av bedrägeri.  Men i Sverige finns det inget som helst intresse av att undersöka kvinnors våldtäkter av män, för det skulle ju ytterligare kunna riskera den otadliga bilden av den ”goda” kvinnan som ensamt ”offer”.  Och då skulle många moralkarriärister riskera utkomst och socialt anseende.  Davies understryker det som borde vara en självklarhet i dagens samhälle, att DNA-test vid födsel borde vara ett obligatorium.  Då skulle antalet kvinnliga våldtäktsutövare rasa i höjden ordentligt!

En annan statistik som presenteras – men här hänvisar Davies till sin första skrift, så den kan jag inte bekräfta med en förstahandskälla – är att det påstås att 99,83 procent av våldtagna män aldrig rapporterar det och att 99,97 procent av kvinnor som begår våldtäkt aldrig ställs till svar för det.  En viss reservation måste jag lägga in här, eftersom det kan finnas liknande mönster med den ”statistik” som kablas ut för t ex påståendet att bara en femtedel av alla våldtäkter som utförs (enligt Brå:s ”uppskattning”, se t ex här).  Däremot finns det ingen som helst anledning att ifrågasätta att statistiken är lika tillförlitlig som den nyss nämnda Brå-uppskattningen.  Det förefaller alltså som det är oerhört mycket enklare för kvinnor att gå och anmäla för våldtäkt än tvärtom.  Detsamma gäller ounderbyggda påståenden, som t ex ”Tjejjouren” gör, om att en femtedel av alla kvinnor i världen någon gång i sitt liv utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök av en man.  Jämfört med de relaterade undersökningar som Davies refererar är det mellan en fjärde- och en tredjedel av männen som utsätts för våldtäkt av kvinnor.  D v s fler än kvinnorna.

Författaren ordar också om de attityder som möter män som försöker rapportera kvinnor som begått sexuella övergrepp mot dem.  Närmare beskrivning torde vara överflödig, för läsare här är förmodligen medvetna om att kvinnor är oerhört gynnade jämfört med män i sådana situationer.  Detsamma gäller också skriftens avslutande del om hjälp och stöd till män som blivit våldtagna av kvinnor.  Sådan är närmast icke existerande – till många ”människorättsaktivisters” förnöjsamhet.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag använt skrifter av Davies i andra sammanhang och upplever honom som en mycket kompetent och evidensinriktad forskare.

Publicerat

UPPROP FÖR RÄTTEN ATT FALSKANKLAGA MÄN – HEJ BLEKK!

Jag måste erkänna att jag idag läst en, som jag uppfattar den, av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska bloggtexter jag stött på.  Det gäller då att feministfundamentalisten ”Hej Blekk!” (Michaela) vill få medier (och samhälle) att ignorera kvinnors övergrepp mot män.  Indirekt ska vi alltså förstå, att det är helt okay för kvinnor att falskanmäla män för våldtäkt och att samhället inte ska bry sig om det.  Och för denna ståndpunkt räknar ”Hej Blekk!” upp fem, som jag misstänker att hon själv tycker, obestridbara argument för att män ska vara rättslösa i detta fall:  Hon påstår 1) att, ”varje dag sker 100 våldtäkter i Sverige. Det är 36 000 om året”, 2) kvinnor är mest utsatta (”unga kvinnor mellan 16 och 24 år utsätts för flest sexualbrott och trakasserier. Det är också dessa brottstyper som polisanmäls i minst utsträckning”), 3) att vi ska tro att endast vart tionde fall av sexualbrott och vart fjärde av trakasserier anmäls, 4) att endast 168 av 4274 anmälda våldtäkter dömdes, samt 5), att falska anklagelser påstås vara en ”sådan försvinnande liten del att det knappt existerar”.

Låt oss börja med det sista, fullständigt ounderbyggda påståendet.  ”Beviset” för detsamma är en länk till den postpatriarkala feministfittan (hennes egna ord, inte mina) lady dahmer, vilken ritat upp (eller kopierat) ett antal streckgubbar med färgkombinationer som ska visa anmälda, fällda och falska fall.  Något underlag för streckgubbarna redovisas inte, så vi ska tydligen tro det bara för att det är en postpatriarkal feministfitta som säger det.

Om man nu skulle spekulera i vad den postpatriarkala feministfittan möjligen skulle grunda sina streckgubbar i skulle det eventuellt kunna vara Christian Diesens och Eva Lokatt Diesens ”objektiva” artikel i ”Advokaten” 2008.  Deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är då oerhört mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt.  För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” (d v s domar) medan de accepterar vilken anmälan som helst, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till som måls-äganden beskrivit den”, eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska.  Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”.  De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få.  Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till.  I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med anmälningar i de aktuella anmälningarna för falsk tillvitelse och domarna, så som görs för våldtäkter.  Tidningen Metro rapporterade den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.

Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  Något som ju i högsta grad bekräftar vad Bruce Gross konstaterar; att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”.  Men det bortser Diesen & Lokatt Diesen helt från, utan förespråkar istället olika domskriterier för olika brott (alltså inte likhet inför lagen), nämligen att då det gäller våldtäkt ska alla anmälningar betraktas som obestridbar sanning, men när det gäller falsk tillvitelse så ska allting förkastas som inte konstaterats i domstol.  Jag undrar också över vad man har att säga om att minst fyra gånger så många anmälda våldtäkter än anmälda fall av falsk tillvitelse leder till fällande dom?  Och Christian Diesen ska föreställa professor i juridik?  Är det någon som blir förvånad över att svenska universitet rasar i kvalitet?

Intressant i sammanhanget är också att det inte finns EN ENDA VETENSKAPLIG UNDERSÖKNING SOM KAN KONFIRMERA ATT FALSKA/FELAKTIGA ANMÄLNINGAR ÄR FÅ.  Tvärtom så visar de enda undersökningar som gjorts, att hälften av alla anmälningar är falska/felaktiga.

Angående feministfundamentalistens punkt 4 så hänvisas till Motion 2013/14:Ju308 i riksdagen, där det sägs:  ”År 2011 anmäldes 4 272 våldtäkter, men endast 168 personer dömdes för våldtäkt. Många anmälningar anses för vaga för en fortsatt utredning och läggs ned på ett tidigt stadium. Upp till 30 procent av utpekade misstänkta blir aldrig ens hörda av polisen. Många nedläggningar beror på bristande uppfyllande av våld/tvångsrekvisitet: Offret tror att ett nej räcker, men lag och domstolar kräver våldsamt motstånd (eller bevisad redlöshet).”  Oavsett om siffran stämmer eller inte (det finns säker någon form av statistik som den kan hänföras till) så innehåller motionen också problematiken kring detta; vaghet (som kan tyda på felaktiga anmälningar), bristande uppfyllande av vålds/tvångsrekvisitet (förekom det ens?) och att vi har principen att det skall vara bevisat ”bortom rimligt tvivel” att gärningsmannen är skyldig.  Ruckar vi på den principen i våldtäktsmål måste vi göra det i alla andra fall också, något ”Hej Blekk” inte tycks förstå.  Som jämförelse, som vi sett ovan, var det bara sju av 300 anmälningar av falsk tillvitelse som dömdes 2005.

När det också gäller frekvensen av dömda brott så anförs inte hur stor frekvensen av domar i anmälda misshandelsmål är, och enligt den av feministfundamentalisten själv åberopade rapporten från Brå, är män utsatta för misshandel dubbelt så ofta som kvinnor, och när det gäller svår misshandel är det tre gånger så ofta.

Angående punkt 3 så måste jag först och främst göra klart för ”Hej Blekk”, att trakasserier inte är könsbestämt.  När hon indignerat meddelar att endast 23 procent av alla trakasserier anmäls så innefattar de 23 procenten också de trakasserier som kvinnor utsätts för av andra kvinnor.  Nu har jag inte koll på om undersökningar har gjorts angående detta med trakasserier (mobbing), men jag har faktiskt i 30 år arbetat med barn i åldrarna 7-13 år, och min absoluta erfarenhet är att tjejer är mycket mer trakasserande mot varandra än vad killar är.  Nu är detta inte något vetenskapligt säkerställt, men många av mina kollegor genom åren har delat denna bild, och den är tillräckligt bärande för att ifrågasätta ”Hej Blekks” insorterande av det som något som män begår mot kvinnor.  Det är fullständigt irrelevant i det avseendet.

Men låt oss då ta punkt 1, siffran 100 våldtäkter i Sverige varje dag, eller 36.000 om året.  Om vi jämför det med misshandel så blir plötsligt bilden helt annorlunda.  Om kvinnornas del av misshandeln och männens av sexualbrott adderas till denna kommer man upp i 64.500 individer (förutsatt att siffrorna är adekvata) och männen i 68.250 individer.  Och helt ointressant är det ju inte, att kvinnor i lesbiska förhållanden våldtar lika mycket som män i heterosexuella, eller?  Dessutom är kvinnor minst lika våldsamma i förhållanden som män.  Men kanske ”Hej Blekk” inte tycker att misshandel är ett allvarligt brott (eftersom det drabbar män hårdast)?  Men det borde ju då innebära att det inte är synd om misshandlade kvinnor heller, eller?  Har kvinnor andra skaderisker?  Är de mer utsatta för att de är kvinnor?  Finns det rent utav könsskillnader bortom genussanningen?

”Hej Blekk” är också fullständigt ute och cyklar angående punkt 2, om kvinnors utsatthet, eftersom hon bortsorterar de brott som män är mest utsatta för.  Den feministfundamentalisten har ingen som helst trovärdighet i mina ögon.

Låt oss så skärskåda vad ”Hej Blekk” säger i övrigt.  T ex häver hon ur sig detta, efter sina inledande ”bevispunkter”:  ”Därför är det inte okej av Metro att lägga ut på löpet att en ung 16-årig tjej anklagat falskt. Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter. Det gör att det förs en retorik kring våldtäkter som om de vore delvis självförvållade (hon får skylla sig själv) och delvis hittepå (hon anklagade falskt).”  Nu är hon återigen ute och cyklar.  Ett fall uppammar inte bilden av att det finns flera, men här fruktar väl ”Hej Blekk” att tidningar ska börja belysa detta objektivt och journalistiskt, så att fasaden ska rämna.  Och det finns fler fall, som t ex här.  Dessutom, som jag redan påpekat, så pekar den enda vetenskapliga forskningen i detta på att falska/felaktiga anklagelser är frekventa.  Men det har ingenting att göra med att verkliga våldtäkter skulle vara ”självförvållade”.  Övergrepp är inte självförvållade, men däremot är det inte avgjort att allt som människor i senare skeden hävdar är övergrepp var övergrepp när det skedde.  Dessutom är det så, att det finns alltför många kvinnor som gör ”hittepå” för att gynna/urskulda/rädda sig själva – liksom män – det är ett mänskligt drag.  Men det är också så, att den gigantiskt övervägande majoriteten av oss som utgör mänskligheten avvisar våld, tvång, hot, bedrägeri, stöld m m.  Men vissa tycks tycka det är ok om det drabbar andra grupper än dem själva – så som tydligen många (radikal)feminister tycker det är helt rätt att män utsätts för övergrepp (och de övertrumfar mångfalt bibelns sju led).

”Hej Blekks” påstående att ”[d]et är inte vanligt med faktiska falska anklagelser, dock är det tyvärr vanligt att rapportera om falska anklagelser” har ingen som helst grund i forskning eller statistik.  Och Metro skulle inte heller kunna skriva en sådan artikel utan att göra våld på verkligheten (men det bekymrar dem säkert inte).  Vad man skulle ha att hänvisa till är artiklar, som t ex den ovan refererade av Diesen & Lokatt Diesen, som är fullständigt ounderbyggda och ovetenskapliga i sig.

I sin ”uppföljning” påstår ”Hej Blekk” att vi lever i en våldtäktskultur.  Det är naturligtvis inte heller något annat än fundamentalistiska, ideologiska påståenden och har inget med verkligheten att göra.  Det råder en universell konsensus kring att våld, tvång, hot, stöld, m m, som innebär universellt obehag, är förkastligt.  Det är lika mycket våldtäktskultur i lesbiska förhållanden som heterosexuella, men våldtäkt och misshandel är något som de flesta försöker undvika.  Så det nonsenspåståendet lägger jag åt sidan och koncentrerar mig istället på varför ”Hej Blekk” anser att övergrepp mot män ska tystas ned.  Min uppfattning är att hon inte har förmåga att ta till sig någonting som sträcker sig utanför hennes egen egocentriska empati, och att den är gravt ideologiskt begränsad.  Jag misstänker starkt, att hon inte har förmågan att inse vilket enormt övergrepp det är, att som man i vårt samhälle, bli falskt anklagad för att ha utfört en våldtäkt.  I denna artikel, där också tjejens som falskt anklagade mannen sms-konversation finns, får vi en inblick i vad som ofta styr kvinnor i sådana här fall: hämnd.  Hon kände sig kränkt för att han inte visade samma intresse som hon kände för honom.  Och hur förödande denna anklagelse om våldtäkt är – och ”Hej Blekk” är medskyldig i detta sitt avvisande av att övergrepp mot män ska få räknas eller redovisas – syns av att den oskyldige mannen försökte ta sitt eget liv.  Han visste vilket liv som väntade honom, tack vare alla de som påstår att alla anklagelser om våldtäkt (om en kvinna gör dem) är sanna.  Han skulle förmodligen aldrig få ett jobb, stötas ut socialt, bli stämplad som paria och kanske uppsökt av dem som anser att ”sexualbrottslingar” ska hängas ut (så man kan ge dem det straff som domstolen inte gav).

Jag beklagar att ”hatare” kommenterade ”Hej Blekks” texter, men själv anser jag att jag, som sagt, läste en av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska texter jag läst på länge.  Men det finns mängder av självutnämnda sanningsinnehavare och apostlar för den ”rätta” godheten – i paritet med ”Hej Blekk” – därute.  Så länge de finns, och självgynnande bryter mot anständighet, tolerans, objektivitet och förståelse, kommer vi att ha samhällen fyllda av hat.

Första gången postad mars 2014.

Publicerat

MYTEN OM ATT DET ÄR INVANDRING AV MUSLIMER SOM GÖR ATT SVERIGE HAR VÄRLDENS NÄST HÖGSTA VÅLDTÄKTSFREKVENSER

Ibland är det så att även personer som man respekterar gör misstag, och det må vara hänt, särskilt som vi i vårt land aldrig tycks tolerera ens det allra minsta misstag – åtminstone inte om det bryter mot den politiskt korrekta medelklassnormen.  Ett sådant misstag, som jag måste påpeka, är det som den i övrigt beundransvärda förkämpen för objektivitet och journalistetik, Ingrid Carlqvist, står för när det gäller våldtäkter.  I denna intervju menar hon att det är Sveriges stora invandring av muslimer som orsakar att vi har så höga våldtäktstal.  Men vad hon missar är den egentliga orsaken, nämligen Sveriges moralpuritanska sexualpolitk.  Sverige är faktiskt inte ensamt om att ha en stor invandring av muslimska män, inte ens per capita.  Tre jämförbara länder är Danmark, Frankrike och Spanien, av vilka de två första har ungefär samma invandring per capita som Sverige har, men det tredje högre antal.  Samtliga dessa tre länder har högre andel av icke EU-medborgare bland sina invandrare än Sverige, men ändå har alla tre länderna mer än fyra gånger så låga våldtäktsfrekvenser.  Det är alltså fullständigt omöjligt att det kan vara vår invandring som driver upp våldtäktsfrekvenserna.  Dessutom visar den norska utredningen, ”Voldtekt i den globale byen” (s 86) att det alls inte är någon överrepresentation av muslimska män bland våldtäktsförövarna.  Det är andra européer och inhemska män som utgör huvuddelen.  Det finns faktiskt bara en förklaring för de mycket högre svenska våldtäktstalen; det är den svenska puritanska moralpaniken och misandrin som driver upp dem.  Redan kyrkofadern Augustinus förstod att behovet av sex måste uppfyllas i samhället, även om han naturligtvis samtidigt fördömde allt utom ”naturlig” sex – precis som riksdagen och medierna gör idag.  Men Augustinus var ändå mer verklighetsnära än vår tids politiker och journalister, som lever uppe i det blå, och deklarerade:  ”Förbjud prostitutionen… och du för ner samhället till kaos genom otillfredsställda lustar”.

Driften att fortplanta sig, uttryckt i sexualdriften, är biologiskt inplanterad i oss, och i samhällen som stryper tillgången på sex – som i vårt – uppstår med automatik våldtäkter.  Randy Thornhill & Craig T Palmer säger i studien ”A natural history of rape” (Boston 2000): ”Våldtäkten är en genetiskt programmerad reproduktionsmetod som utbildats till följd av den sexuella asymmetrin mellan män och kvinnor. Evolutionen selekterar kvinnor som ratar de män de inte vill ha. Samma obetvingliga kraft selekterar de män som parar sig oavsett vad kvinnan vill. Detta leder till konflikt eftersom de [män] som är oförmögna att konkurrera om de resurser och positioner de behöver för att bli attraktiva och reproducera sig med framgång hamnar utanför fortplantningscykeln om de inte tillgriper våld. Detta gör alla män till potentiella våldtäktsmän. Det sexuella våldet är biologiskt (vilket inte betyder att det är socialt godtagbart) och biologin struntar i moralen”.

Men våldtäkter är inte en naturnödvändighet.  I kulturer där det är enkelt att få sex, och alla får vara med – som i de ursprungliga jägar- och samlarsamhällena – finns inte behovet av våldtäkter, och i vårt eget förkristna Norden så existerade inte ens lagar mot det, eftersom det var en självklarhet att det var enkelt att få sex.  Visserligen handlade det då ofta om ”sexhandel”, eftersom det både i jägar- och samlarsamhället och det förkristna Norden var en självklarhet att kvinnan man hade sex med förväntades kunna få någon materiell fördel av det (även om det naturligtvis inte alltid krävdes).  Sexhandeln är en evolutionär adaption och alltså evolutionärt helt riktig.  För, som jag alltid understryker, de som tror sig veta bättre än evolutionen och ska lagstifta bort dess utveckling skapar bara hyckleri, förtryck och förföljelse.  Och de som basunerar ut att sex inte är någon rättighet är de kraftfullaste förkämparna för fler våldtäkter!  Det bästa sättet för att eliminera våldtäkter är sexuellt uppmuntrande samhällen, inte sexuellt fördömande som vårt är.  I t ex Canela-stammen i västra Brasilien hade pojkar i åldern ca 12-20 år plikten att ha sex med stammens äldre kvinnor/änkor för att de inte skulle vara utan sexuell tillfredsställelse.  Eller som Mehinacú-stammens ordspråk säger:  ”God fisk blir dålig, men knulla är alltid roligt”.  Avdramatisera sexualiteten så sänker vi våldtäktstalen. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

FELAKTIGA/FALSKA VÅLDTÄKTSANMÄLNINGAR

I det starkt intoleranta kungariket Sverige är det idag omöjligt att föra en sansad debatt eller påpeka hur förvrängd den allmänna bilden av ett fenomen är – ett flagrant brott mot bud 7 i anständighetens budord.  Ett ämne som särskilt vidhäftas med frånvaron av sans är våldtäkter.  Det råder ingen tvekan om att en gigantisk majoritet av alla människor, över hela världen, tycker att våldtäkter är ett uppenbart brott, eftersom vi som en evolutionär adaption bär med oss obehaget inför tvång och våld.  Vad som urskiljer våldtäkt från andra våldsbrott är emellertid det moralistiska anslag som betraktar sex i sig som något särskilt kränkande, vilket i sin tur har sin grund i kristet sexualhat och det behov hos rika män, som uppstod i det antika agrarsamhällets högkulturer, nämligen att kontrollera att avkomman verkligen var den egna, biologiska avkomman.  I t ex det förkristna Norden var inte det biologiska faderskapet viktigt, vilket gjorde att vi inte hade särskilda lagar mot våldtäkter.  Vi hade lagar mot våld och övergrepp, och mot kvinnorov, men det var med kristendomen som begreppet våldtäkt uppstod som ett eget brott.

Principen för brott som samhället ser allvarligt på – vilket det gör med våldtäkt – är att bevisbördan ska vara stor.  I vårt samhälle håller vi däremot på att sänka kraven på bevisbördan, och det förutsätts att våldtäkt är ett så hemskt brott att ingen skulle ljuga om det.  Verkligheten är emellertid tvärtom.  Myten att kvinnor inte ljuger om sådana saker, som radikalfeministerna försökte driva på 80- och 90-talen, har mattats av något, men fixeringen vid våldtäkten kvarstår som ett vapen i deras strävan att monsterförklara mannen.  Kvinnor ljuger dock om våldtäkter, misshandel och kränkningar.

Falska våldtäktsanmälningar är ett infekterat område, eftersom det å ena sidan är de som enbart ser till den drabbade kvinnan.  För dem blir det lätt till ett instrument för att demonisera mannen, så de bryr sig inte alls om att det finns män som anklagas felaktigt/falskt och försöker påskina att dessa anklagelser är överdrivna.  Å andra sidan står de som vill se en balans i detta och som inser att de som döms felaktigt och drabbas av sådana anklagelser också är offer – och att förövarna borde straffas.

Strävan att ignorera de felaktiga/falska anklagelserna om våldtäkt kan vara mycket stark i vårt samhälle.  Problemet för dem är att det ännu inte presenterats en vetenskaplig hållbar studie som kan konfirmera att de felaktiga/falska anmälningarna skulle vara få.  Jag har visserligen inte läst Christian Diesens & Eva Lokatt Diesens refererade undersökningar som ligger till grund för denna artikel, men konstaterar att deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är väldigt mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt.  För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” medan de accepterar alla andra, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till så som målsäganden beskrivit den” eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska.  Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”.  De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få.  Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till.  I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med domar i de aktuella anmälningarna.

Även en engelsk undersökning, av 159 åtal för falsk tillvitelse, antyder att det ska vara färre falska anmälningar än vad som tidigare sagts.  Men ett stort metodfel som görs i denna är att jämföra antalet åtal (5651) för våldtäkt med antalet fällande domar för falsk tillvitelse (35) och att utelämna anmälningar och bortse från hur lätt det är att komma undan åtal för falsk tillvitelse i sådana fall.  D v s ungefär som Diesen & Lokatt Diesen agerar.  Bruce Gross konstaterar att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”.  F ö skrev tidningen Metro den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  Något som ju i högsta grad bekräftar vad Gross säger, men som Diesen & Lokatt Diesen helt bortser från.

Jag är inte övertygad om att alla som vetenskapligt och i sin yrkesutövning sysslar med dessa frågor skulle betrakta Diesens & Lokatt Diesens slutsatser som vetenskapligt oantastliga.  För å andra sidan finns det undersökningar som faktiskt pekar på, att felaktig/falskanmälningarna utgör en hög procent.  McDowell (McDowell C P. False allegations. I Forensic Science Digest, Vol. 11, No. 4, December 1985) fann i två studier, den första av 556 anmälningar inom det amerikanska flygvapnet och den andra från en stad i mellanvästern och en i sydvästra USA, att 60 procent av våldtäktsanmälningarna var falska.  Men i den första undersökningen hade många kvinnor stått på sig, att anmälan var sann, ända till dess de ställdes inför hot om ett polygraftest, då de erkände att de var falska.  Några erkände inte förrän efter att ha genomgått testet.  Eugene J Kanin undersökte 1994 (Kanin E J. An alarming national trend: False rape allegations. Archives of Sexual Behavior, Vol. 23, No. 1, 1994) alla anmälda fall av våldtäkt i en liten stad i USA, med 70 000 invånare, under en nioårsperiod och fann, att 41 procent var direkt falska anklagelser. Kriterierna för att bedöma ett fall som falsk anklagelse var också mycket stränga, bland annat innefattandes att den anmälande själv skulle ha deklarerat detta.  Kanin gjorde en uppföljande studie (ibidem, addenda) av två universitet i Mellanvästern som studerades under en treårsperiod, och intressant nog var det på bägge polisstationerna kvinnor som var ansvariga för uppföljningen. I dessa studier var exakt hälften av alla anmälningar falska, vilket visar att högutbildade kvinnor är minst lika benägna att göra falska anmälningar som lägre utbildade.

Även Jay (Jay, D R: Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, pp 35-37) rapporterar fakta som stöder dessa siffror. Även här var ”alibiskälet” det största (53 procent) men hämnd utgjorde så mycket som 44 procent och bara en procent handlade om sympati eller uppmärksamhet. Något som antyder att högutbildade kvinnor är mer hämndlystna än lågutbildade (vilket är i överensstämmelse med att högutbildade kvinnors aggressivitet ökar, medan högutbildade mäns minskar). Karaktäristiskt är också, att kvinnor som försöker att skada män på detta sätt ofta är affekterade av emotionell instabilitet eller mental sjukdom. En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa (Wakefield, H, & Underwager, IL (1990), Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes.  I Issues in Child Abuse Accusations, 2(3), pp 121-136). Viktigt är också utomståendes inverkan, nämligen sådana som kvinnan anförtrott sig till. De kan ofta övertyga en kvinna om att hon varit utsatt för övergrepp, även om hon inte själv upplevt detta först.

Tre huvudskäl finns för dem som lämnar in falska anklagelser enligt Kanin: Erhållande av alibi, hämnd, samt försök att erhålla sympati eller uppmärksamhet. Över hälften (56 procent) utgjorde den anmälandes behov av att skapa ett godtagbart skäl (alibi) för något plötsligt förbisett, en obehaglig konsekvens av ett ömsesidigt sexuellt möte med en manlig deltagare, med mera. Till exempel så anmälde en kvinna en man för våldtäkt då hon senare fruktade att hon kunde bli gravid, för att kunna urskulda sig inför sin man. 27 procent använde våldtäktsanmälan som hämnd. Denna kategori är också den som riskerar att drabba flest oskyldiga med straff, eftersom ”förövaren” alltid är identifierad. Så till exempel då en 17 årig flicka anmälde en av männen för våldtäkt på grupphemmet där hon bodde. När hon emellertid misslyckats i polygraftestet erkände hon att hon var förtjust i mannen, men när han avvisat hennes inviter anmälde hon honom för att ”komma på samma nivå” med honom. Cirka 18 procent var kvinnor som ville ha uppmärksamhet eller sympati, som till exempel en 17-årig flicka som hade jobbiga gräl med mamman och hittade på en historia för att ”hon skulle sluta vara så jobbig och ge henne lite sympati”, eller en 41-årig kvinna som var förtjust i sin terapeut och därför hittade på historien.  Den norska undersökningen ”Våldtekt i den globale byen” adderar ytterligare ett skäl till felaktiga/falska våldtäktsanmälningar: möjligheten till våldsofferersättning.

Sällan uppmärksammas idag fenomenet ”post-orgasmic regret” (POR, ånger efter orgasm, eller ånger efter samlag), vilket leder vissa kvinnor till att betrakta det som tidigare varit ömsesidig sex till att känna olust, vilket kan leda till en känsla av att det varit påtvingat eller att rättfärdiga sig själva genom att se sig som offer. Fenomenet ses även hos män som inte vill involvera sig i en djupare relation med en kvinna, vilka kan vara tända ända till orgasmen, varefter hon plötsligt blir oattraktiv. För en man existerar emellertid inte möjligheten att rättfärdiga sig själv genom att överföra skulden och känslorna på kvinnan, vilket det däremot gör för en kvinna i motsvarande position. Om någon är kvinna och säger att hon blivit våldtagen av en man blir hon trodd, och kan få samhället med sig på att det var våldtäkt – och därigenom bekräftelse på att hon var ett offer. En man tror man däremot inte om han påstår att en kvinna våldtagit honom.  I övrigt kan refereras, att domaren Randy Daniels, i New York, började forska kring anklagelser om sexuella trakasserier, efter att han själv höll på att förlora sin utnämning efter en falsk anmälan om sådana, och av 2119 fall visade sig 59 procent vara grundlösa.

En följd av vår panikattityd kring att ”kvinnor ljuger aldrig om våldtäkt eller sexuella trakasserier” är, att rättssäkerhetskraven i denna typ av brott sänks.  Neufield & Check konstaterar, att mellan 1989 och 1996 så har en fjärdedel av de anklagade för sexuella brott friats av DNA-test (s xxviii ff, något som på ett tydligt sätt starkt indikerar att Diesens & Lokatt Diesens förmodan, att endast 1,5 procent av alla anmälningar skulle vara falska, enbart är antingen ett önsketänkande eller ett ideologiskt tillrättaläggande).  Det är ju intressant, att Diesen & Lokatt Diesen räknar alla anmälningar och utredningar när det gäller våldtäkterna, men inte när det gäller falsk tillvitelse, då endast domar anförs.  Och om man nu räknar med att bara vart femte våldtäktsbrott anmäls,  vad säger man då om att mindre än en procent av alla falsk tillvitelse brott döms?  Även jag anser mig ha skäl att ifrågasätta artikelns vetenskaplighet och objektivitet.  Särskilt som det den försöker få oss att tro så flagrant avviker från fem amerikanska undersökningar – även om dessa är för få för att slå fast de siffror de rapporterar.

I samhället förefaller inte attityderna ”fria våldtäktsmännen” dominera, som så ofta påstås, utan snarare ”döm hellre en för mycket än en för lite” – d v s att rättssäkerheten satts ur spel.  Den refererade norska undersökningen (s 88) skriver också:  ”Anmälningar representerar ibland en försenad gränssättning.  Att minska avskrivningsfrekvensen för dessa kan innebära ett hot mot mäns rättssäkerhet”.  D v s det ovan refererade fenomenet med POR.  Här finns f ö länkar till felaktiga/falska anmälningar i Sverige.

En tröst i eländet är, att många av de felaktiga/falska anmälningarna rör en okänd förövare.  D v s, att en person inte felaktigt/falskt pekas ut.  Men i många anmälningar är det just vad som sker, och som vi sett av de skäl som ligger bakom dessa så finns det ingen grund i världen för att hävda att kvinnor skulle vara ”mer goda” eller ”obenägna att ljuga” som de radikalfeministiska ideologerna vill få oss att tro.  Människor är människor, oavsett kön, och rättssäkerheten borde omfatta alla – vilket den uppenbarligen inte gör när det gäller våldtäktsanmälningar, där manliga offer närmast totalt negligeras.

Länkarna är tagna från denna skrift, som också innehåller länkar till artiklar i DN, som jag inte kan öppna:

Problem med ”uppskattningar om mörkertal” det ounderbyggda påståendet att ”kvinnor avstår från att anmäla för att det är så jobbigt”, att ”för få våldtäktsmän fälls” (d v s ideologiska påståenden eller antaganden), polisers uppskattningar, tidningars enstaka exemplars fall (d v s enskilda erfarenheter) vidhänger dock i allmänhet inte empiriska, vetenskapliga undersökningar (som dock kan ha andra begränsningar). Frank S. Zepezauer gjorde i „Institute for Psychological Therapies Journal“ 1994 en sammanställning av forskningen kring falska våldtäktsanmälningar i USA. Här är en länk, så du kan läsa själv: http://www.californiamenscenters.org/wordpress/wp-content/uploads/2009/11/reasons-why-women-false-accusations-summary.pdf. På denna sida finns också intressanta fakta; http://www.americanchronicle.com/articles/view/18108. Läs gärna också denna sida: http://www.theforensicexaminer.com/archive/spring09/15/. Det torde väl också lösa problemet med att finna källorna för Milan, om du läser detta. Här finns de uppräknade, inklusive de tre studier jag använde mig av i min bok ”Samlag eller Salighet” (Kanin, McDowell (2 stycken), dessa tre undersökningar konfirmerade att 50-60 procent av alla anklagelser var falska).