Publicerat

VIKINGARNAS TID ‒ ELLER VIKINGARNAS NID 2

DEL 2:

HANDELSSTADEN

Del två av ”Vikingarnas tid”, inleds med ett manifesterande av Jonathan Lindströms människoföraktande medelklass-besserwisser-attityd, i det att han säger, att en utmaning som arkeolog är att lära sig om människors dåliga smak.  Personligen tycker jag det är obegripligt, att SVT låter en person som tror sig veta bombsäkert vad som är god smak anlägga en överlägsen syn på vad som är ”dålig” smak.  Det betyder inte att jag skriker på att karriärarkeologen Lindström ska stoppas, eller att serien inte skulle ha sänts ‒ vilket annars anses så legitimt att göra nuförtiden ‒ men osakligheten borde på något sätt ha balanserats (som man på 70-talet tvingades göra med pekoralet ”Svearikets vagga”).  Tyvärr är dock detta förfarande inte något som SVT anser sig vara skyldiga att göra längre.  Reglerna om opartiskhet och saklighet har för länge sedan spelats över.

Nu är vi inne på 500-talet och vi får veta att det finns en mängd germanska småriken (som de Öst- och Västgotiska, Langobardiska eller Frankiska?) som bildats genom folkvandringar i Europa.  Här i Norden har Uppsala klivit fram som det stora centrat med handel och gudakulten i centrum, ett rike från Blekinge i söder och även med besittningar på andra sidan Östersjön.  Det här är intressant, för åtskilliga skribenter uppmålar ett Sverige ända fram till 1000-talet som bestod av tillfälliga småkungadömen, men Lindström uppmålar ett ”Sviþiod” som var omfattande, under sveakungen (se karta ovan).  Faktiskt måste jag i detta gå på hans linje.  Jag har svårt att förstå det, att germaner (som ofta antas ha ursprung här uppe i Norden) nere på kontinenten kunde bygga större fungerande riken – liksom senare ruser och normander gjorde – men att den färdigheten skulle vara som bortblåst direkt när man var i Skandinavien.  Principen Ockhams rakkniv säger oss, att sådana antaganden är osannolika och helt enkelt märkliga, lärda konstruktioner av modern tid.  Vad jag däremot inte är överens med programledaren (och de tre kvinnliga bisittarna) om är bilden av kulten i Gamla Uppsala.  Det råder ingen tvekan om att Gamla Uppsala var en viktig plats för Uppsalakungarna.  Men påståendet som görs i serien, att ”hednatemplet” stått på platsen för Gamla Uppsala kyrka har faktiskt inget som helst stöd i källor eller arkeologi.  Tvärtom så utpekar de äldsta källorna Domberget i Uppsala, där domkyrkan står, som den plats där den ”fornsedna” ”Uppsalen” (=hednatemplet) var uppförd.  De texter vi talar om är Prosaiska krönikan och Ericus Olai.  Den förstnämnda anger: och ther war alt forgylt Och thz stodh vppa dombergith som nu star vpsala domkirkiæ, den andra; erat in monte prefato templum mirificum multa ambicione constructum, auro tectum (ungefär rest på nämnda berg [d v s där domkyrkan är] ett sällsamt tempel mycket överdrivet konstruerat, täckt av guld). D v s att bägge krönikorna är överens om att det låg på domberget, vid nuvarande domkyrkan, och även Johannes Magnus anger att templet låg där.

Mot detta står en sen konstruktion på 1600-talet (och då borde ju alla dem som kritiserar de senare isländska sagorna som opålitliga för att de inte är samtida invända att 1600-talet är ännu senare, men märkligt nog så gör de inte det) som t o m producerade ett falsarium om att dåvarande domkyrkan (i Gamla Uppsala) 1138 byggdes ihop med hednatemplet och påstod att tornet i kyrkan skulle vara rest av samma tempel.  Till detta kan fogas att man inte funnit ett enda arkeologiskt fynd som kan styrka existensen av ”Uppsalen” i Gamla Uppsala, att Lejre – som av Thietmar av Merseburg beskrivs ha samma kultiska funktion som Uppsala – inte uppvisar kungagravar och gravfält som de i Gamla Uppsala, att Adam av Bremens beskrivning betydligt bättre passar på Domberget, med de ”montes” som nämns, än gravhögarna vid Gamla Uppsala och att den kultplats som man funnit rester av på samma plats, men på ett helt annat ställe än vid kyrkan, inte uppvisar tecken på att ha härbärgerat ”Uppsalen” (http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/nyheter/2015/Pages/minne-fran-en-rituell-plats.aspx).

Därtill kan läggas att Olav den heliges saga, som ibland anförs som bevis för att ”Uppsalen” låg i Gamla Uppsala, absolut inte vittnar om att så var fallet.  I denna sägs det, att Emund, Anund Jakobs äldre halvbror, tagit sig till Uppsala och skaffat sig ett gott härbärge. Sedan hade han påföljande dag rådgjort med ”hövdingar” om hur han skulle kunna behålla kungadömet och sitt fädernearv, eftersom han inte ville strida mot hela sveafolket. Han fick då rådet av Arnvid den blinde att ni rider ned till Aros med de män som vill följa er och där tar era skepp och far ut i Logen och uppbådar folk. Men det finns, som sagt, absolut ingenting i detta som säger att Emund befinner sig i Gamla Uppsala. Tvärtom borde det väl vara ganska osannolikt att han skulle befinna sig på kungsgården, eftersom hans anspråk på tronen stått i motsättning till brodern Anund, vilket alltså skulle tala mot att Uppsala i detta fall är Gamla Uppsala. Om man däremot rådgjorde uppe vid ”templet”, och det befann sig på Domberget, så blir det helt logiskt att man rider ner till handelsplatsen Aros, från höjden där ”templet” befann sig.

Det finns alltså inte en enda källa, eller ett enda arkologiskt fyndsom kan styrka att 1600-talskonstruktionen skulle ha någon som helst bärighet.  Men ändå fortsätter den officiella historieskrivningen, och då framförallt den arkeologiska världen, att hävda denna bild.  Anledningen till det, misstänker jag, är att om de verkliga förhållandena uppdagades så skulle många personer stå med ”byxorna neddragna”.  Och då är det bättre att hävda ett falsarium än att erkänna de verkliga förhållandena.

Detta pinsamma faktum, att vi håller fast vid en fullständigt ounderbyggd 1600-talskonstruktion i vår historieskrivning, kan naturligtvis inte enbart lastas dem bakom ”Vikingarnas tid”.  Men däremot understryker det den dåliga ambitionen i programmet, att man inte ens beaktar invändningarna mot denna tvivelaktiga historieskrivning utan okritiskt refererar den.  Därtill med en fantasifull ”rekonstruktion” av templet.

I samband med denna felaktiga bild av ”Uppsalen” som presenteras i program nummer två så kommer man in något lite på gudakulten.  Charlotte Hedenstierna-Jonsson tror att människor egentligen inte trodde på gudarna, utan levde parallellt med dem.  För mig framstår ett sådant antagande som synnerligen modernt och där borde verkligen den kritik som framförs mot författarna till de isländska sagorna, om sentida anpassning, appelleras i högsta grad.  Men än värre blir det när programledaren beskriver Tor som en individ med svåra agressionsproblem som borde ha fått terapi.  För mig blir det ett tydligt tecken på att man inte förstått någonting av den tids tankevärld som man försöker att skildra utan helt chronoscentrerat utgår från sin egen tid.  Vad vet vi om hur karaktären Tor uppfattades av vikingatidens människor?  Vem är Jonathan Lindström att så avgjort bedöma det?

En sansad kommentar fäller ovannämnda Hedenstierna-Jonsson då hon säger att texterna och arkeologin är små kikhål in i samhället, som inte speglar hela detta.  Men däremot tror jag att hon misstar sig när hon vill påskina att amuletter och religiösa föremål i kvinnogravar inte betyder att de var mer religiösa än män, utan att den kvinnliga religionen skulle se ut på ett sätt, den manliga på ett annat.  Det är väl känt att religiositeten generellt är större hos kvinnor än hos män, vilket bl a omvittnas bland de första kristna, så varför skulle detta inte ha varit fallet här i Norden?

Efter denna långa, inte alltid vederhäftiga, introduktion till ”staden” hamnar vi i Birka.  Ett avsnitt som känns lite mer genuint, vilket nog kan hänföras till att det är en Birkaexpert, Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som får ta en hel del plats vid sidan om Lindström.

Birka anlades i mitten av 700-talet och hade tätare kontakter med andra städer än med de omkringliggande områdena, sägs det.  En viktig faktor för utvecklingen var att det lättroda nordiska skeppet kombinerades med ett segel.  Varför det inte skett tidigare menar man, var att det var svårt att göra segel.

Jag vet inte om jag riktigt kan köpa denna förklaring, för vad var det som så drastiskt förändrade textilutvecklingen vid denna tid så att man plötsligt kunde göra segel?  För mig framstår frågan som väldigt komplex och jag skulle undvika att säga annat än att man nu – av någon okänd anledning – började producera segel.

Därefter följer en lång utfyllnadsscen, där programledaren och Charlotte Hedenstierna-Jonsson seglar till Björkö.  Väl framme där får vi reda på att den som anlagt Birka bestämt sig för att satsa på platsen och att den anläggs på en gång.  Därefter börjar vi komma in på enskilda fynd, som väl ska bidra till att förstå historien ”genom människorna”, och en ring från Khalifatet med inristningen ”Allad” (om jag nu hörde rätt) visas.  Vilket leder till en tanke om vilka som flyttade in som får mig att ”sparka bakut”.

Här slår plötsligt den politiska korrektheten igenom.  Utifrån denna ring ska vi indirekt fås att tänka att det kanske var araber som delvis bosatte sig i Birka, eftersom Hedenstierna-Jonsson undrar vilka som flyttade in.  Jag menar inte att hon medvetet tillrättalägger sin undran, det är inte främmande med den typen av funderingar vid den typen av fynd, men att producenten sedan lägger tonvikt på den passar bara så väl in i mönstret av att uppfostra det svenska folket till att tänka ”rätt”.  De samtida människorna hade definitivt aldrig haft denna typ av funderingar.

Så blir det dags igen för en människa, genom vilken vi förmodligen ska förstå tidsepoken, nämligen ”Älgmannen”.  Denne har begravts under tröskeln till ett hus vilket leder till spekulationer om varför han hamnat där, vilka jag förbigår efter som de inte säger något.  Han var krigare och i graven låg ett älghorn, vilket namngivit honom, och dessutom en ung manlig träl.  Hornet ger upphov till spekulationer om ”krigiska” (jag skulle hellre kalla dem kultiska, men det är en smaksak) danser, sådana som kan ses på bleck från gravar i Vendel och Valsgärde.  Trälen tolkar man som en tjänare som skulle medfölja sin herre.  En spekulation som jag skulle framföra är att vi här har att göra med en ”stjärtgosse”.  Från Ibn Fadlans beskrivning av hövdingabegravningen framgår tydligt att det ligger en stark sexuell dimension i den tjänarinna som frivilligt väljer att följa med sin herre.  Detsamma kan mycket väl gälla den unge manlige trälen, särskilt som sex mellan män och ynglingar var helt accepterat i det förkristna Norden och på intet vis kränkande för den penetrerande mannen.  Nu vet jag ju inte om dessa förhållanden är kända för ”vikingaexperterna” bakom programmet, men förmodligen hade ett sådant spekulerande aldrig fått framföras i SVT ändå, eftersom det är ”stötande för vår tid”.

Efterföljande spekulation, om varför Älgmannen hamnade i Birka, känns däremot som väldigt långsökt.  Programledaren funderar på om han är en lokal storman från Mälardalen som har bedrivit handel med Norrland ‒ vilket skulle utvisas av älghornet (som om älgar bara skulle ha funnits i Norrland vid denna tid) ‒ vilket skulle vara anledningen till att han knöts till den kosmopolitiska platsen Birka i inledningsskedet.  Av det skulle man få en bild av hur det kunde ha varit när Birka kom till, hur både stormän och trälar samlades där.  För mig blir det en spekulation som inte säger någonting, eftersom det blir så långsökt.

Så åker Älgmannen upp på tidslinjen.

Nästa ämne som avhandlas, vilket naturligtvis är ett måste när det gäller Birka, är Ansgar.  Det inleds med ett besök i Hamburg och en modell av den ytterst lilla stad som Hamburg var omkring år 900.  Det är intressant och värt att meddela, men jag undrar vem som är intresserad av att Lindström skulle ha blivit uttråkad och rädd av att leva där vid den tiden.  Ett tydligt exempel på nonsensdialoger, eller tror han att människor tänkte som han då?  För om han inte tror det så vad har det för relevans?  Ansgar gjorde två besök i Birka och det är tack vare skriften om hans liv, ”Vitae Ansgari”, som vi har en hel del av vår kännedom om den tidiga mälarstaden.

Vi får också veta att Birka var en helt unik miljö i Norden, vilket väl är en sanning med viss modifikation.  En av modifikationerna är det danska Hedeby, som man också besöker.  Denna stad var dubbelt så stor och dubbelt så folkrik som Birka.  Bägge städerna levde på handeln, som kunde expandera tack vare att seglet förlängde räckvidden.

Så berättas det hur mycket arbete det var bakom ett skepp, med allt som skulle smidas, alla träarbeten och inte minst kvinnornas arbete med att tillverka seglen genom att spinna tråd, väva och sy.  Det anges att ett 25 m2 stort segel fordrade två års heltidsarbete att tillverka.  Det är en väldigt oklar uppgift eftersom vi inte får reda på om det gäller en kvinnas arbete eller ett team av kvinnor (vilket det naturligtvis alltid var).  Intressant hade ju också varit om man som jämförelse fått veta hur lång tid det manliga arbetet tog, enligt samma måttkriterier som för kvinnornas, men en sådan får vi inte – vilket jag tolkar som ett medvetet sätt att lyfta fram kvinnorna i sammanhanget.

Därefter är det bilder av en seglande kopia av en vikingatida båt och det påstås att en båt av detta slag, i 10 metersklassen, var ”var mans båt”.  Däremot får vi ingen uppgift om vilken typ av båt det var.  Gutalagen anger tre båttyper, nämligen ”Köpskepp” (13 spant och tre tvärbjälkar, eller mer), ”Börding”, som sägs vara en skuta i den tyska översättningen, samt ”Myndrickan”.  Förmodligen är det en ”Börding” man visar upp i programmet, för Myndrickan var så obetydlig att om man fann den obevakad på stranden och ropade tre gånger utan att någon svarade så fick man behålla den.  En detalj av det här slaget hade kunnat lyfta inslaget, eftersom det också avslöjar lite om hur annorlunda man tänkte.

Grävningarna på Birka har givit en bild av vardagslivet får vi veta efter båtavsnittet och för att illustrera detsamma får vi höra om en analyserad bajskorv som innehållit stora mängder lindpollen, som förekommer mycket i honung – och därmed även i mjöd.  Det gör att vi får anta att den som klämt ut densamma druckit rikligt med mjöd.  Detta faktum leder över till fokusering på den s k ”Birkaflickan”, som redan Hjalmar Stolpe grävde fram på 1800-talet, på vilken man gjort en ansiktsrekonstruktion 2011.  Denna visar att flickan under fosterstadiet påverkats negativt av att modern druckit mycket alkohol.  Detta inslag tycker jag hittills är det bästa, för det ger en vardagsinblick som hjälper oss att komma närmare människornas verklighet.  Detsamma kanske den enda brosch som följt flickan i graven (vanligen var det tre spännen) ger.  ”Vikingaexperterna” spekulerar i att det kan tyda på en sydligare dräkt, och att hon därför kunde kommit från Hedeby, men tanken slår nog fler tittare än mig att det istället kunde vittna om fattiga förhållanden.  Särskilt som Birka inte tycks ha varit särskilt viktigt för Hedebys handel.  Men vi vet naturligtvis inte vilket.

Det påstås också att det fanns mycket barn i samhället, vilket hänförs dels till den höga barnadödligheten och att man hade en så tidig dödsålder att barndomen var en väldigt stor del av sin livstid.  Här har jag invändningar att göra!  Dels för att vi vet att befolkningsökningen nästan var noll.  Det var däremot ett resultat av den höga barnadödligheten, men att denna skulle göra att många barn fanns i staden blir mindre troligt av att de allra flesta dog under de tidigaste levnadsåren, och särskilt då det första.  Kvinnorna födde många barn, och började göra det redan tidigt, men det innebar inte automatiskt att det sprang omkring horder av dem i staden eftersom de flesta dog.  Sedan borde man mer preciserat barndomen och varför berättar man inte att barndomen var mycket kortare än idag?  Kvinnor blev giftasvuxna redan i puberteten och ynglingarna män redan omkring 14-15 års ålder.  Man borde också ha berättat att barn redan omkring 6-7-års ålder delades upp så, att flickorna skulle gå med kvinnorna för att lära kvinnornas göromål och pojkarna med männen för att lära männens.  Om så skett hade vi kommit närmare de människor som levde då.

Birkaflickan blir nästa lapp på tidslinjen.

Så får vi veta att kvinnors och mäns roller under vikingatiden är ett hett ämne för diskussioner och därpå följer ett nytt sådant här politiskt korrekt grepp, för att lyfta fram kvinnorna.  Det påstås att det via arkeologin kommer en hel del information som utmanar myten om vikingen som den självklare mannen.  Så anförs ett exempel med en krigargrav där krigaren varit en kvinna, och vi får en utläggning om att forskarsamhället inte skulle ha varit villigt att ta till sig den diskussionen.  Denna diskussion känner jag inte till, så den tänker jag inte uttala mig om, men däremot frågar jag hur rimligt det är att lyfta fram en krigarkvinna för att utmana ”myter” om manligt och kvinnligt?  Exakt hur många kvinnliga krigargravar har man funnit?  Är det tre eller fyra?  Exakt hur många manliga krigargravar har man funnit?  Kan någon ens svara på det?  Vad är proportionen mellan kvinnliga krigare mot manliga?  En på 500?  En på 1000?  Enstaka undantag ruckar inte på bilden av vikingasamhället som väldigt könsuppdelat i sysslor och roller.  Ett betydligt bättre pedagogiskt grepp är det man använde tidigare med seglen.  Och varför vågar man inte lyfta fram de traditionellt kvinnliga sysslorna?  Är man rädd för att få en politiskt korrekt mobb efter sig om man gör det?

Sedan följer det enda inslag i serien som jag tycker drar något i vikingatidens tankevärld.  Det är när Catharina Ingelman-Sundberg berättar om att kvinnor kunde skilja sig, att de fick ha älskare (även som gifta, men kvinnornas älskare fick inte vara av lägre stånd än de själva, min anmärkning), att oäkta (eller utomäktenskapliga) barn inte var någon skam och att de kunde vara läkekvinnor och även präster (gydjor, men det tycks bara ha varit i Frej-Frejakulten som det var möjligt, min anmärkning).  Hur kom det sig att det var så annorlunda?  Hur tänkte man?  Det hade kunnat göras betydligt mer av detta för att närma sig människornas verklighet.

Sedan kommer den självklara uppgiften om att kvinnornas situation och position berodde på om man var hög- eller lågättad (rik eller fattig).  Det sägs också att ”textilindustrin” gav kvinnorna en roll i att tillverka segel, dräkter, dyrbara dräktdetaljer, m m.  Återigen denna rädsla för att beröra traditionella kvinnliga sysslor som fostran av barn, matlagning, kultivering av närmiljön, omsorg om djur m m.

I slutet av 900-talet sker ett anfall på Birka.  Det börjar dramatiskt med en attack mot vaktstyrkan på Borgen.  Hallen där blir nedbränd av en brandpil som man t o m har återfunnit.  Man spekulerar i att det är kungen själv som leder anfallet, för om en fiende hade anfallit så hade kungen låtit bygga upp staden.  Orsaken sägs vara att kungen höll på att tappa kontrollen över Birkaborna.

Att det är en kung som anfallit Birka är jag helt med på, men däremot tror jag inte ett ögonblick på den orsak som presenteras.  Det finns en helt annan anledning, som ingen tycks ha noterat, som skulle kunna användas som en bättre förklaring.  Vi vet nämligen att Erik (Emundsson) Segersäll från början inte var ensam kung.  Han samregerade med sin äldre bror Olof.  Av okänd anledning dog Olof ungefär vid den tidpunkt då Birka bränns ned, vilket sedan föranledde Olofs son Björn, senare kallad Styrbjörn, att vid sin faders hög kräva del i tronen.  Vi vet hur det slutade några år senare.  Vid Fyrisvall segrade Erik och tronen var säkrad för honom.  Vad man alltså hellre än att ”kungen” skulle förlorat kontroll över birkaborna kan tänka sig är att Erik tagit strid mot sin äldre broder, för att bli ensam kung, och att borgens besättning och invånarna i Birka varit lojala mot Olof.  Därför ville inte Erik att staden återuppfördes utan flyttade den till Sigtuna, som är närmare Uppsala och därför lättare att kontrollera.  Det är naturligtvis en spekulation även det, men den förefaller mig betydligt mer plausibel än att ”kungen” skulle ha tappat kontroll över birkaborna.  En spekulation om att birkaborna kanske t o m talat ett annat språk övertygar mig inte, för det är knappast troligt att man gjort.

Jag återkommer snart med sista delen.

Publicerat

VIKINGARNAS TID ‒ ELLER VIKINGARNAS NID 1

DEL 1:

ALLA VÄGER LEDER FRÅN ROM

SVT har sänt en stor produktion om vikingatiden, vilken fått den vilseledande titeln ”Vikingarrnas tid” och som anges vara ”en serie om de som levde i Sverige för väldigt länge sedan”, med arkologen Jonathan Lindström och producenten Mikael Agaton som manusförfattare.   Som historiker med specialitet på Visbys vikinga- och medeltidshistoria har jag viss insikt i ämnet och det som slår mig väldigt ofta är hur fel det kan bli när arkeologer får för sig att de ska skriva historia. Så också i denna TV-serie.

Nid var under förkristen tid ett svårt brott. D v s det att pådyvla någon annan nedsättande eller felaktiga epitet.   Människorna på vikingatiden hade därför illa likat vårt moderna samhälle, där medierna istället gjort det till en dygd att baktala och felaktigt hänga ut människor. Jag ska på intet sätt påstå att ”Vikingarnas tid” baktalar någon enskild person, men pådyvlar däremot tidsepoker och människorna där felaktigheter.

För det första har jag svårt för den där typen av medelklassbesserwisserhet som programledaren, Jonathan Lindström, uppvisar då han föraktfullt ondgör sig över turistindustrin. Visst finner jag själv det fånigt med detta tingeltangel, men inte mer fånigt än den (obefogat) överlägsna, raljanta ton han anlägger. Dessutom inser jag att inte alla människor kan ha samma smak och utgår inte från att min egen är den ultimata. Jag anser att en programledare bör präglas av saklighet, vilket som tur är de tre övriga ”vikingatidsexperterna” som deltar, Anna Kjellström, (humanosteolog), Charlotte Hedenstierna-Jonsson (arkeolog med Birka som specialämne) och Torun Zackrisson (arkeolog med inriktning på järnåldern), mer uppvisar.   Några ”vikingatidsexperter” hittar jag dock inte bland dem, lika lite som jag själv är det. De är experter inom begränsade områden och har en förhållandevis bred kunskap om vikingatiden, men under resans gång kommer vi finna att bitar fattas.

Programledaren anger inledningsvis lite pompöst att, för att förstå en historisk epok så ska man gå via dom enskilda mänskorna, hur dom upplevde de här sakerna en gång i tiden.   Det låter ju bra, men problemet är att jag ser detta bara i begränsad omfattning. Visst, vi får höra om sjukdomar och våld och annat, men väldigt lite om hur människor tänkte och trodde, något som är viktigare – menar jag – än sjukdomar och våld, som finns i alla kulturer under människans historia.   Sedan ställer jag mig väldigt frågande till detta att sätta begynnelsepunkten för vikingatiden till ca år 100 e kr. Varför inte redan under bronsålder, då importen av bronsföremål visar på kontakter med kontinenten? Men visst, Rom innebar en början på ett inflöde som kanske var bredare fördelat än under bronsåldern, men det finns naturligtvis en mängd argument för att börja vikingatiden vid andra tidpunkter. Det är ju en subjektiv värderingsfråga och nu vill Jonathan Lindström börja den vid omkring år 100 e kr.

Vi får höra att de nordbor som for till Rom gjorde att människor i Norden fick smak på den stora världen. Det är naturligtvis nonsens, eftersom människor alltid haft smak på ”den stora världen”, även om deras värld kanske varit mindre. Men det mest störande i detta är den där enkla arkeologlogiken som utgår från, att om ett föremål är tillverkat i Rom så måste den som lagt ned det i jorden också ha varit där och hämtat det. Men så var det naturligtvis långt ifrån alltid. Rom utgjorde lockelse även på de germanfolk som bodde betydligt närmare Romarriket, och med vilka germanfolk nordborna hade kontakter och bedrev handel. En handel som resulterade i att romerska produkter nådde Norden via mellanhänder.   Så antyder t ex Gutasagan att gutarna tidigare haft kontakt med anfränderna goterna, en del av Herulerna återvände, enligt Prokopios (som var närmast samtida med händelserna), till Skandinavien, frankerkungen Hlothar Gamles tredje gemål, Ingigund, har ett namn som vittnar om nordiskt ursprung, liksom kontakter mellan England och Norden kan beläggas i minst två fall: Sutton Hoo och Wessexkungen Ingild (Ingjald), vilken rent av har ett svenskt kunganamn. Likaså är det tveksamt om romarna gjorde så att nordborna fick smak på vin. Vin var en lyxprodukt (Oden levde ju enbart på vin) och långt ifrån allmänt, så det är tveksamt om kontakten med Rom gjorde att de fick smak på det. Särskilt som vi förmodligen producerat vin själva under bronsåldern.

När det berättas om skrivkonsten så framgår det vilken tveksam berättarmetod som programledaren använder sig av. Det påstås närmast tvärsäkert att det var en dansk som kom på runorna, vilket absolut inte kan sägas vara säkert. Det är ett påstående grundat på en teori framförd av lundaforskaren John Troeng, som ännu är obestyrkt. Att därför framföra det som ett faktum är fullständigt uppåt väggarna. Den äldsta kända, kompletta futharken är Kylverstenen från Gotland. Den kunde lika väl användas för att påstå att det var en gotlänning som kommit på runorna, men vore naturligtvis lika osäkert som att påstå att det var en dansk.   Vi har helt enkelt ingen aning om vem som uppfann runorna och då ska man inte göra ogrundade påståenden som Lindström gör. Fel är det också att direkt koppla det till Rom med att jämföra antal tecken med det latinska alfabetet.   Det senare hade 23 tecken, inte 24 som Lindström påstår. Latinska tecken har naturligtvis inspirerat flertalet runor, men en del av dem har inte romarnas alfabete som förebild. Sedan förstår jag inte vad fånerierna och det indirekta förlöjligandet av de germanska språkljuden har att göra med specialtecken. Det räcker väl med att meddela att vissa språkljud (särskilt thorn-runan) krävde särskilda tecken.

Man undrar ju också varför inte alla europeer utanför Rom blev vikingar, med tanke på att romarna kunde säga till alla dessa att ”det kommer från oss” på vilket område som helst.   Naturligtvis är det också nonsens, eftersom det är att förutsätta att nordborna var mer eller mindre dumma i huvudet och inte kunde komma på saker själv. Rimligare hade varit att säga att väldigt mycket kommer från romarna.

Så kommer man in på ett av ”bevisen” för dessa som for ned till Rom och tog värvning, nämligen Lau-mannen från Gotland, i vilkens grav man fann svärd, spjut, hammare och tång.   Här följer ett längre stycke med rundprat och demonstration av hur en strontiumundersökning går till. Jag förmodar att det råder olika mening om nyttan i denna typ av scener, men inser också att utan den typen av inslag hade det förmodligen bara blivit ett enda program, eftersom den faktamängd som totalt levereras hade rymts inom det.

Angående Lau-mannen så säger man sig inte finna några tecken på att han vistats i Rom, men att strontiumvärdena stämmer bra med att han vuxit upp på en kalkstensö. Här kunde man dock ha sett ett tecken på att han varit i Rom i den höga blyhalten, eftersom Roms vattenledningar bestod av blyrör. Istället hänför man det till att han skulle ha varit smed. Vi vet dock inte om han varit nere på kontinenten, eftersom förekomsten av vapen enbart indikerar att han varit krigare, vilket lika väl kan ha varit hemmavid

Lau-mannen blir den första lappen på en tidslinje som Lindström nödvändigtvis ska ha med.   Varför förstår jag inte, för det ges aldrig någon egentlig översikt av den utan det är bara personer som fästs där i kronologisk ordning. Jag förmodar att det är de människor genom vilka vi ska ”förstå den historiska epoken”.

Nästa steg på vägen i ”vikingatiden” är Helgö (och Uppåkra) och vi får veta att det då inte fanns ett svenskt rike, samtidigt som det sägs att den senare platsen tillhörde ett danskt rike. Logiken i detta är lite svårt att förstå, men vi får veta att det var platser för handel och utfärder till platser utanför den egna, att man funnit romerska förtjänsttecken, ett unikt romerskt bronskärl och glas från romersk järnålder på Helgö, vilket leder till det tvärsäkra påståendet att de som etablerar sig har varit i tjänst som soldater i Rom. Jag förmodar att det betyder att åtminstone en person varit soldat i Indien då, eftersom den Buddhafigur som har återfunnits på platsen visas upp. För det kan väl inte ha varit så att produkter nått Helgö via mellanhänder?

Sedan kommer det första framlyftandet av kvinnorna: Vi underskattar hantverksyrkena, men också hemarbetet, hur lång tid det tog att producera en mansdräkt eller kvinnodräkt, att bygga hus, det som måste till för att samhället ska fungera. Egentligen är det inget nytt och poängen hade varit tydligare om man redan nu understrukit hur mycket tid det tog att få fram ett segel – vilkets tillverkning var kvinnogöra. Men varken nu eller senare berättar man om hur självklart det var under denna tid att könsrollerna var självklara och på intet vis ifrågasatta.

Sedan förflyttas vi först till Ismanstorp fornborg på Öland där det bl a påpekas att de nio portarna tyder på kultverksamhet eftersom talet nio var ett ”kultiskt” (heligt) tal.   Anläggningen är fantastisk och väl värd att visas upp, men besöket där blir inte så långt utan strax så är vi i Runsa fornborg i Uppland där vi får veta att tekniken för att få upp murarna i höjden saknade inhemsk tradition och förstår därigenom indirekt att det var importerad teknik. Logiken i språnget till nästa fornborg, Sandbyborg – även den på Öland, känns dock lite långsökt. Programledaren låter oss först veta att det var småbröder som åkte till Rom, för att de inte fick ärva gård. Det gör ju att man blir förvånad över att gårdsägare, dokumenterat i runinskrifter, for på utfärder under vikingatiden. Borde det inte ha varit småbröder då också? Jag undrar vilken märklig omvälvning i samhället Lindström tänker på som kan ha förändrat detta mönster, så att även storebröder kunde fara i utfärd.

Småbröderna betalades ofta i romerska guldmynt, får vi veta, vilket ledde till avundsjuka hemmavid, vilket vi ska förstå är orsaken till massakern i Sandbyborg omkring 480 e kr. Efter massakern, får vi veta, kom ingen tillbaka, men en mängd saker blev kvar och ingen begravde de döda. Det fanns smyckesgömmor kvar, men ingen hämtade dem för alla som visste var de fanns var döda. Det låter plausibelt, även om vi faktiskt inte har den minsta susning varför Sandbyborg anfölls.

Så tas vi till den brutala verklighet denna massaker måste ha varit, genom skelettet av en ung person, i 12-15-årsåldern som slagits ihjäl med ett trubbigt föremål. Det är intressant att man så gärna visar upp barn i sådana sammanhang, precis som om vi inte kan förstå grymheten och plågan i det om det är vuxna män(niskor).

Nästa brutala värld är ”ett litet kungadöme” i trakten kring Sundsvall. Vid Torp har man grävt fram fem personer, kanske en brukspatronsfamilj, som lidit en ond, bråd död. Tre män och två kvinnor som gravsatts på ett ”skändligt” sätt, med ansiktet nedåt.

Nu ska vi komma ännu närmre människorna från den tiden, genom att en ansiktsrekonstruktion görs av en av kvinnorna från Torp. Denna görs i Leuven i Belgien och nu följer en sådan där sekvens när vi får följa arbetet med att få fram ansiktsrekonstruktionen via dator. När sedan ansiktet visas upp får vi veta att strontium visar att Torpkvinnan växte upp norr om Uppsala, men att dna-profilen för kvinnorna pekar på ett ursprung någonstans i trakten Kroatien-Ungern-Ukraina.   Härmed får kvinnorna en ”dramatisk” släkthistoria, med att vara invandrare av andra generationen. Två personer från nämnda trakt av Europa ska ha invandrat till Sverige i den tidigare generationen och sedan har deras döttrar hamnat i Torpa. Kanske stämmer det, kanske inte. Intressant hade varit om man dragit mer i den här tråden för att tänka sig hur och varför den tidigare generationen kom till Norden.

Torpakvinnan blir nummer två på tidslinjen.

I nästa anhalt är vi i mitten av 500-talet då något händer, med centrum i Mälardalen. Stora gravhögar börjar resas och en ”maffiakung” i svearnas kärnområde ser sin chans att expandera. Jag reagerar synnerligen negativt på den här typen av personliga, nedsättande värderingar som Lindström slänger in då och då. En programledare ska vara saklig och inte spekulera utifrån förutfattade meningar. Spekulationen att det är en ”maffiakung” bygger på ett tvärsäkert påstående att det som kan möjliggöra expansionen är vulkanutbrott långt borta år 536 (på norra halvklotet) och i två omgångar på 540-talet (540 och 547 i tropikerna, parenteserna mitt förtydligande) och den efterföljande köldperioden. Vi får nämligen veta att det är typiskt ”kriminella” och andra personer att se sin chans när exeptionella saker händer.   Något som rimligen borde betyda att gravskicket ändrades i hela världen vid den här tiden och att det dök upp ”maffiakungar” överallt. Jag ska köpa Lindströms teoretiserande när han kan visa att det var fallet.

En annan förklaring till det förändrade gravskicket kan vara ett skifte i den religiösa världsbilden, som Charlotte Fabech ser omkring år 500 i Sydskandinavien då ett nytt, härskarstyrt mönster för offer framträder, istället för de gamla våtmarksoffren. Istället börjar offergåvor i form av brakteatrar och guldbleck uppträda, något som Fabech tolkar som påverkan från en ny härskarmakt i Skandinavien på 500-talet, och att den nya ”aristokratin” monopoliserade de religiösa ritualerna.   Men det säger inte att det var en särskild ”maffiakung”. Man kan spekulera också i detta religionsskifte, vilket Åke Ohlmarks på sätt och vis gjorde redan 1972, då han – utifrån att Skialfingarna och gotiska kungar har kunganamnen Alrik och Erik gemensamt – tänkte sig att gotiska kungar ersatte den ursprungliga Ynglingaätten på 300-talet i Uppsala.   Ett sådant regimbyte kan mycket väl ha inneburit att religionen påverkats, eftersom goterna rimligtvis fört med sig influenser från Rom, då de var betydligt närmre dessa influenser.   Tanken är lika hållbar som den om ”maffiakungar”, men det vore mig främmande att i en TV-serie framföra det som ”fakta”.

Kungariket som skapas från Uppsala är det mest vidsträckta hittills i vårt land påstås det och gravarna det första tecknet på att kungarna börjar att expandera. Ett bevis på det är, menar programledaren, att en sveaprinsessa blir bortgift med kung Redwald i East Anglia – han som anses begraven i Sutton Hoo. Förmodligen har han rätt i att en sveaprinsessa sändes dit för giftermål, men det bör ha varit Tytila, Redwalds fader, hon gifte sig med, för det är inte rimligt att Redwald som make skulle anamma svearnas seder så totalt, utan det bör vara som son han gjorde det. Om man i sammanhanget skulle tillåta sig att ytterligare en gång spekulera så är det möjligt att Redwalds son, Ragnar (Reginhere), som stupade vid River Idle 616, är anfader för den senare Uppsalaätten. Enligt sagorna hette nämligen Sigurd Hrings farfar Rædbert, ett namn som direkt anknyter till Redwald och tidsmässigt kunde denne mycket väl vara Ragnars son (och dessutom var Sigurds äldste son Ragnar). Men, som sagt, det är bara ren spekulation och jag tänker inte påstå att det är en sanning.

Snart följer del 2.

Publicerat

VÅLDTÄKTSKVINNAN

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevistats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

Publicerat

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plåga … samtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

Publicerat

SVT LYCKAS ÅTER SÄNDA ETT PROPAGANDANUMMER SOM ”DOKUMENTÄR”

Så har SVT lyckats med det än en gång.  Att sända moralistisk propaganda under täckmanteln ”dokumentär”, fast det egentligen är en ”propagandtär”.  För det första så är de som har gjort propagandtären djupt kristna och därför färgade av en moralistisk övertygelse som överflyglar all saklighet.  Om Jared Brock kan man läsa att han är författaren till ”A Year of Living Prayerfully” och medgrundaren av ”Hope for the Sold”, en abolitionistik välgörenhetsorganisation som bekämpar mänsklig trafficking ett ord i taget.  Jared är lyckligt gift med sin bästa vän, Michelle, med vilken han samrgisserat och samproducerat ”Red Light Green Light” (en film lika ovetenskaplig och propagandistisk som ”Porrens drivkrafter”, min anmärkning) … Jared kom till tro på Jesus vid 17 års ålder och döptes på ett kristet läger påföljande sommar.  Redan här borde SVT ha satt ned fötterna eftersom de borde ha förstått att det finns en agenda hos filmskaparna som omöjliggör objektivitet och saklighet.

Det kraftigt vinklade anslaget understryks av en mängd faktorer i filmen.  För det första gäller det de som intervjuas.  Totalt sett är det tolv som avgjort är abolitionister mot två som är försvarare av porren, samt en oberoende forskare (Ogi Ogas).  Abolitionisterna får mer än fyra gånger så mycket utrymme i programmet (100 inlägg mot 24) och forskarens uttalande är grovt selekterat (tre inlägg).  Sedan gäller det programmets upplägg.  Det inleds med en 13-årig f d ”porrmissbrukare”, följd av särskilt utvalda likasinnade i vuxen ålder.  Innan en förespråkare för porren släpps in i programmet har abolitionisterna gjort 15 inlägg, så att tittaren ska övertygas om hur förfärligt detta är.  Samma sak sker i programmets avslutning.  Av de avslutande 30 sista kommentarerna är endast en av en försvarare av porren.  I mellandelen så får också abolitionisterna tala mer än dubbelt så mycket som försvararna (56 inlägg mot 23).  Det finns absolut ingenting som visar annat än att detta är ett grovt tillrättalagt propagandanummer och inte någon gång hänvisas till vetenskap, bara till personliga vittnesmål och ”forskaren” Gail Dines.

I två inlägg på denna blogg har jag behandlat Gail Dines (här och här) och kunnat belägga att hon är en notorisk lögnerska som aldrig belägger det hon påstår med forskning, utan förväntar sig att folk ska tro på henne bara för att hon är professor i sociologi.  Det visar sig även i denna propagandtär.  I hela programmet talas det om hur barn på gratissajter landar i de mest fruktansvärda scener med strypningar, våld och förnedring.  Dines säger om det barn får se att det är en kvinna och tre män, hon blir penetrerad oralt, vaginalt och analt. det fortsätter i all evighet, efter 20-30 minuter ejakulerar de samtidigt i hennes ansikte.  Hon är så slut att hon knappt kan röra sig men tvingas säga: ”Jag älskar det.”  Vidare säger hon: Sprutscenen har inom porren syftat på ejakulation någonstans på kvinnans överkropp.  Idag sker ejakulationen i ansiktet, framförallt i ögonen … den sexuella njutningen består av makt, eftersom mannen står över kvinnan och därför sprutar han i ansiktet  … Googla på porr, se en kvinna bli strypt och tre män ejakulera på henne tills hon inte kan öppna ögonen och säg sen till mig att det är att ta väl han om nästa generation.

Dines ger en fullständigt förljugen bild av gratisporren.  I mina bägge tidigare inlägg har hon gjort liknande påståenden och jag har genast prövat dem mot verkligheten och det visar sig att hon stått och ljugit rakt upp och ner.  Så jag gjorde en koll även denna gång.  För det första prövade jag om påståendet att alla scener är flera män mot en kvinna och resultatet för de första hundra filmerna på xvideos.com blev följande scener:

Par                                      55

ensam kvinna masturberar  12

fler män än kvinnor            10

fler kvinnor än män               7

lesbisk                                   7

kvinnor poserar                     5

par poserar                            2

När det gällde ”sprutet” i ansiktet och ögonen blev resultatet detta:

Inget sprut, totalt                53

därav i heterosex                21

i munnen                             11

vaginalt                                 9

ansikte                                  6 (varav en gång i ögonen)

utanpå vaginan                     6

över brösten                          5

utanpå stjärten                      5

över mans egen mage           4

Inget sex                               4

kvinnas mage                        1

analt                                      1

I fyra filmer fanns vad som kanske kan betecknas som våld, varav en var en Halloweenfilm där aktörerna var uppsminkade som Zombies, i en hade kvinnan rep runt handlederna och halsband runt halsen, i två var det regisserad BDSM i grupp, flera män och en kvinna.

Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att Gail Dines är en notorisk och fanatisk lögnare som använder sina lögner för att skrämma folk till att vara emot pornografi.  Intressant i sammanhanget är att den ende forskaren som får komma till tals, Ogi Ogas, på intet sätt vittnar om att män skulle eftersöka våldsporr.  I det forskningsprojekt som han deltagit i finner han att vi fick insikt i vad män och kvinnor går igång på.  Vi fann att dominans och underkastelse är ett genomgående tema hos alla, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.  Det finns i kärleksromaner och hårdporr.  Det är den enda sexuella preferens som lockar alla.  Mäns två vanligaste sökord:  analsex och sprutscener … Kvinnans uttryck under ejakulationen fungerar som en emotikon.  Hon kan vara glad, ledsen, rädd, arg.  Män föredrar olika känslostämningar.  D v s att det inte finns något kategoriskt som gäller ”alla män” och definitivt inget som pekar mot att män skulle söka våldsfilmer i stor skala.

Intressant nog så får Ogas inte säga något mer, för han kunde också ha berättat det som  Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies), som deltagit i samma forskningsprojekt, anger, nämligen att bland toppen av sökningar på PornHub en genre som, varnar jag er, kommer att störa många läsare: sex rörande våld mot kvinnor. Hela 25 procent av kvinnliga sökningar på hetero porr understryker plågandet och/eller förnedrandet av kvinnan ‒ ”plågsamt analt gråtande”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang, t ex.  Fem procent söker efter icke ömsesidig sex ‒ ”Våldtäkt” eller ”tvingad” sex ‒  även fast dessa videos är förbjudna på PornHub.  Och sökfrekvenser för alla dessa termer är åtminstone dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.  Om det är en genre av porr i vilken våld utövas mot en kvinna är min analys av data att den nästan alltid oproportionerligt attraherar kvinnor. (s 121).  Men propagandtären fokuserar totalt ensidigt på män för att smutskasta dem och inte låta någon skugga falla på kvinnan.  Visserligen finns en kvinnlig ”porrmissbrukare” med, och det enda viktiga hon säger vittnar om att många kvinnor tittar på porr.  Men utöver hennes fem inlägg nämns överhuvudtaget inte kvinnor och porr.  Hur trovärdig gör det Gail Dines?

Jag tänker inte kommentera de vittnande ”porrmissbrukarna” med annat än att de är väldigt subjektiva partsinlagor, att man inte balanserat det med att låta positiva porrnyttjare komma till tals och att det inte finns någon egentlig vetenskaplig grund för att porrmissbruk existerar.  De enda porrförespråkarna som får yttra sig är två f d aktörer (varav en också varit producent och regissör).  Mot dem ställer man två f d kvinnliga aktörer som inte säger att porren skadat dem, men att de numera far illa av att ha varit porraktriser.  Naturligtvis väljer man att inte intervjua någon porraktris som uppskattat sitt arbete, för syftet är enbart att svartmåla.  För att kunna göra det måste man exklusivt för porrindustrins del ifrågasätta vedertagna normer för avtal och överenskommelser.  Det som är en självklarhet inom t ex annan filmindustri blir här suspekt enbart för att det är i porrfilmsbranschen.  Brittni De La Mora, f d porrstjärna säger:  Jag avsade mig genom kontrakt rättigheterna till scenerna och filmerna jag spelade in.  De tjänar pengar på mig i all evighet.  Jag fick mina 1000 dollar, eller vad det var, och det var allt.  Exakt det som gäller i andra branscher med liknande kontrakt.  Den andra f d porrstjärnan, Crissy Moran, tillägger:  Jag lät ett företag sköta min webbsajt genom kontrakt.  De vägrar ta bort materialet så de tjänar fortfarande på mig.  Jag vill inte ha pengar, bara att de ska ta bort min sajt.  Jag vet att det är ett företag, men jag trodde de var mina vänner.  Ingen motiverar varför villkoren skulle vara annorlunda i denna affärsverksamhet än i annan, man bara utgår från att porrbranschen ska särbehandlas negativt.  Istället har lögnerskan Gail Dines förberett detta genom att säga:  Ingen tror att McDonald gör burgare för en bättre kulinarisk upplevelse.  De vill tjäna pengar med låga kostnader.  Varför förstår ingen att porrbranschens syfte är att maximera vinsterna?  Och senare säger hon att Matbranschen styr våra matvanor, modebranschen våra klädvanor.  Självklart styr sexindustrin våra sexvanor.  Annars vore det den enda industrin i världen utan kulturell påverkan.  Men varför skulle det inte vara legalt för porrbranschen att maximera vinster när det är det för alla andra affärsverksamheter?  Varför ska porrindustrin lastas för att De La Mora och Moran ångrar sig i efterhand?  Det lastar man inga andra för. 

Och varför är det okay att andra branscher har kulturell påverkan?  Självklart har porren påverkan på unga människor eftersom det är det enda forum där unga kan få förebilder och exempel, eftersom vi i vår kultur inte ger annan sexupplysning än anatomiska fakta.  Det är ett ytterligt fåtal vuxna som upplyser sina barn om olika sexuella akter eller låter dem se i praktiken hur det går till (för då skulle de fängslas), vilket man annars gjort genom människans historia i hundratals kulturer (och ursprungligen i alla).  Det blir uppenbart då den kristne grundaren av ”Fight the new drug”, Clay Olsen säger:  När jag var barn hade mina föräldrar ett ”blommor och bin”-samtal med mig.  De hade en serie med sex videoband som vi gick igenom ett och ett.  Jag var fullständigt skräckslagen inför det hela.  Det var otroligt genant.  Men det var en engångshändelse.  Tanken var att prata om det en gång, och sen vet barnet allt det behöver veta.  En förälder sa: ”När min son blir 16 ska vi ha samtalet.”  Snälla nån, de vet allt redan när de är tio.  Ja, de vet, men inte därför att vuxna talat med dem om ”blommor och bin” utan för att de pratat med kompisar som inte vet och (numera) för att de tittat på porr.  Intressant nog är vi en kultur som förväntar oss att unga ska kunna inträda i förhållanden och ha ett bra sexliv fast de är helt okunniga om hur man kan få ett bra sexliv.  Det är kyrkans gamla hållning, att sex är så fult att man ska inte prata om det.  Att abolitionisterna i propagandtären är inne på att det bara får utövas ”rätt” sex framgår av Gail Dines när hon berättar att hon frågar kvinnor när hon föreläser vad män vill ha.  Då ska vi förfäras av att de ‒ enligt hennes påstående ‒ vill komma i ansiktet, ha trekanter och analsex.  Hu så fruktansvärt.  Att många kvinnor går igång på det också skulle hon aldrig drömma om att nämna.

Den här propagandtären ser mer och mer ut som en modern moralinkvisition, som ska stämpla och stigmatisera ”fel” människor och kräva att alla följer dessa religiösa moralisters syn på världen och hur sex ska utövas.  Det understryks inte minst av vad ett av ”porrmissbrukarvittnena” (Josh Gilman) säger:  Man hör talas om kvinnor som säger: ”Du får hellre titta på porr och gå till prostituerade, för jag vill inte göra de sakerna du vill göra.”  Vi tror att det som visas i porren är normal sexualitet.  Det är samma syn som kyrkan förfäktade under medeltiden, att det var bättre att en hustru skickade sin man till en prostituerad om han ville utföra andra sexuella akter på henne än avlande samlag i missionärsställningen.  Vad dessa moralister och sexualförnekare inte förstår är att ett bra sexliv inte bara handlar om att man har rätten att säga nej, det handlar också om öppenhet mot varandra och att min ibland måste ge lite för att också få.  Man måste våga pröva!

Så förväntas vi nu skattefinansiera så undermålig och grovt vinklad propaganda som SVT sänder.  Jag har anmält programmet till granskningsnämnden, men denna bevakar inte att SVT följer sina regler, åtminstone inte då det gäller sexualpolitik, så därför kräver jag en oberoende nämnd, med enbart jurister, som tar över granskningsnämndens uppgifter.  Inga journalister eller politiskt tillsatta ska få sitta där!

Länkar till tidigare granskade program:  Här, här, här, här, här och här.

Publicerat

DEN ENKELRIKTADE KAMPANJEN ”METOO”

Intressant att kampanjen ”MeeToo” enbart kretsar kring kvinnor som blivit våldtagna/antastade. Och varför handlar det bara om sexuellt våld? Tror någon att det är att glida på en räkmacka att bli misshandlad? Jag kan inte skriva MeeToo eftersom jag bara blivit nedsparkad på stan en gång i min ungdom, och det fanns inte mer sexuellt i det än svartsjuka, men det krävdes mycket viljestyrka och eget intellektuellt argumenterande för att våga gå ut en lång period efter det. Men jag kom över det, vilket de flesta gör. Jag kan bli lika fascinerad som en Калисто Утриаинен i en tråd på Facebook blir över att kvinnor ifrågasätter kampanjen, men istället blir jag fascinerad över att kvinnor kan fixera så oerhört på hur just de är utsatta och fullständigt ignorera det våld som utövas mot män. Och det gäller även i fallet sexuella övergrepp. Det är faktiskt lika många män som utsätts för övergrepp av kvinnor som vice versa, men det ordas det aldrig om. Fiebert & Tucci fann i sin studie 1998 att 70 procent av de manliga studenterna vid California State University hade utsatts för sexuellt tvång av kvinnor under de senaste fem åren, Muehlenhard & Cook (1988) fann att 62,7 procent av männen och 46,3 av kvinnorna procent tvingats till oönskade samlag och Struckman & Johnson fann (1998) att 43 procent av männen utsatts för tvingande/oönskade sexuella handlingar av kvinnor, varav 36 procent av männen rapporterade oönskat tafsande och 27 att de tvingats av kvinnor till oönskat samlag. D v s att mer än var fjärde man hade blivit våldtagen av en kvinna!


Idag är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor inte är ett dugg mindre aggressiva än män, vare sig i förhållanden eller intrakvinnligt (även om aktivister, politiker och medier försöker tysta ned detta faktum). Ändå är det horder av kvinnor i vårt land (och även bland andra genuskreationister i andra länder) som enbart ylar om att ”kvinnor utsätts enbart för att de är kvinnor”. Det här är ett ALLMÄNMÄNSKLIGT problem där faktiskt kvinnorna är vida mer gynnade än männen i ett avseende. Om en kvinna säger att hon blivit misshandlad eller våldtagen ställer sig alla på hennes sida och fördömer mannen som påstås ha gjort det – vilken därefter är stigmatiserad och ”körd” i samhället. Om en man däremot påstår att han blivit misshandlad eller våldtagen av en kvinna tror ingen på honom och han närmast hånas istället. Inte undra på att män, som Pope visar, har ett väldigt mycket lägre förtroende för myndigheterna i dessa frågor än kvinnor och struntar i att anmäla.


Dessutom är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor kan utnyttja anklagelser om våld eller våldtäkt av män för att gynna sig själva – vilket de också gör  (En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa [Wakefield, H, & Underwager, IL [1990], Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations]). Det amerikanska Justitiedepartementet gjorde 2012 en undersökning av rapporterade våldtäkter i landet (McNamara & Lawrence) som visade att 60 procent var falska eller ogrundade anklagelser, 17 procent ledde till fällande domar, 15 till friande och 8 procent drog tillbaka anklagelsen innan dom fallit (förmodligen för att de insåg att deras bluff inte skulle lyckas). Det här är viktigt, eftersom de män som drabbas av anklagelsen blir stämplade och stigmatiserade för resten av livet (”ingen rök utan eld”), vilket är fullständigt enkelriktat till kvinnornas fördel (läs gärna, för svensk del, böckerna ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” av Patric Knutson och ”Oskyldigt dömd” av Anders Eriksson). Brottsmålsadvokaten Per E Samuelsson säger att det svenska samhället inte genomsyras av principen ”hellre fria än fälla” när det gäller kvinnors anklagelser om våldtäkt av män utan snarare ”hellre fälla än fria” (https://www.expressen.se/…/peter-eriksson-vill-doma…/). Ett resultat av att genuskreationister, medier, politiker och andra enbart fixerar på hur synd det är om kvinnor och hur onda män är. Men egentligen är detta, som sagt, allmänmänskliga problem som vi aldrig kommer kunna göra något åt om man enbart ska utmåla ett kön som offer och det andra som ondskefullt.  Det kan vara en av anledningarna till att vi i Sverige har högre frekvens av fällande domar än i USA.  I Sverige är det så många som 64 procent av de anklagade som döms, ca 10 procent mer än i det förstnämnda landet.

En annan fördel som kvinnor har i denna fråga är när det gäller falsk tillvitelse.  Tidningen Metro skriver den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  D v s att mindre än en procent av de falska tillvitelserna döms.  Men detta ligger ju helt i linje med hur kvinnor generellt gynnas av mildare domar än män.

Jag vet hur det är att utsättas för ett våldsövergrepp, så jag önskar verkligen att vi kan göra något mot detta. Men det kan vi inte så länge en ideologiskt fanatisk grupp blint stirrar på det som kvinnor utsätts för och anklagar män för att vara förövare. Det här handlar inte om att kvinnor utsätts bara för att de är kvinnor, det handlar om att både män och kvinnor utsätts för det därför att de är människor!  Jag vänder mig alltså inte mot kampanjen som sådan, bara att den är så blint enkelriktad. Läs även detta inlägg om falska våldtäktsanklagelser.

Publicerat

FORTFARANDE VILL KVINNOR HA EN TRYGG MANS AXEL ATT LUTA SIG EMOT

Bifogade bild tog jag i fredags på bussen från Visby mot Kapellshamn.  Att jag inte publicerade den då beror på att jag inte hade tillgång till Internet.  För mig är det en klassisk bild på unga förälskade (i gymnasieåldern, och han bekräftar bilden genom att luta sitt huvud mot hennes, en gång i tiden kunde det ha varit jag och min stora gymnasiekärlek) men den väcker också en fråga i mig.  Vad är det för trams detta med ”maskulinitetsnormen”?

För det första måste jag fråga mig, finns det en maskulinitetsnorm, eller finns det ett antal olika?  Mitt svar är tveklöst det senare, särskilt som jag själv aldrig har försökt vara ”macho” på det sätt som det traditionellt anses vara – men jag har däremot aldrig tvekat i min könstillhörighet ändå.  Men det är egentligen inte den viktiga frågan.  Den är istället vem det är som driver på och önskar ”maskulinitetsnormen”.  Jag tycker att fotot ger ganska mycket av svaret.

Med reservation för att det inte finns något så enkelt som två kön så är ändå en överväldigande majoritet av mänskligheten heterosexuella män eller kvinnor – vilket också är den avgörande orsaken till artens fortlevnad (Darwinism).  Och jag menar att det är kvinnorna som i första hand underblåser den s k ”maskulinitetsnormen”.  Se på bilden; den kunde vara tagen i närapå vilket samhälle som helst, i vilken tid som helst, med de roller som evolutionen givit oss och som inte minst omhuldas av kvinnorna; mannen, som den som kvinnan tryggt vilar sitt huvud mot (och jag undrar om jag någonsin sett den omvända situationen i heterosexuella förhållanden).  Det innebär naturligtvis inte att mannen alltid är den trygghet som kvinnan önskar – långt ifrån (lika lite som kvinnan alltid är den partner som mannen ville ha) – men det är den bilden hon, som majoritetsuppfostrare, också förmedlat till sina barn under miljontals år!  Det är också delvis därför som kvinnor styrs av hypregyni (kvinnor strävar att gifta sig uppåt, med män som är av högre social status än de själva, för att försäkra sig om bästa support för sin avkomma). En negativ följd av hypergynin (åtminstone för män) är till exempel det som Norberg-Schönfeldt konstaterar (dock utan att förstå att det hänger ihop med hypergyni), att åtskilliga kvinnor överger sina män då de blir långtidsarbetslösa, medan däremot få män överger sina kvinnor på grund av dessas ekonomiska ”förfall”.  När mannen inte kan leverera tillräckligt så är han inte värd något längre.

Det finns väldigt evolutionära skäl till att män och kvinnor fungerar som de gör och det handlar om att vi utvecklats olika under miljontals år, för att på mest effektiva sätt överleva (åter Darwinism).  En väldigt bra text kring detta är t ex Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H, Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006).  The Evolutionary Psychology of Human Mate Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior.  Från den kan vi bl a lära att ”människor [kan] ses som kulturella Einsteins med kroppar formade för en Flintstonevärld: det vill säga, organismer välanpassade till en långsam, relativt oföränderlig Pleistocen livsstil, ännu inte matchad till svårigheterna i en snabbt förändrandes, modern värld.  Eftersom dessa anpassningar tänktes vara resultat från upprepat förflutet urval under mänsklig förhistorisk evolution på den Pleistocena afrikanska savannen, har evolutionär psykologi fokuserat på de utmaningar som tidiga människor ställdes inför i denna evolutionära anpassningsmiljö.”  Det är alltså fullständigt makabert med tanken att ”vi är ju civiliserade och därför inga djur”, eftersom vi fortfarande är pleistocena och alltså i högsta grad fortfarande djur.  Om dock med en tunn fernissa av ”civilisation”.

Vidare kan vi i skriften lära att ”Darwin [noterade] att sexuellt särskiljande drag typiskt var mer komplexa och utarbetade hos hannar än hos honor bland de flesta arter han studerade.  Han teoretiserade att dessa könsskillnader (dimorfismer) berodde på att kvinnor var mer utväljande i sina partners och hannar mer tävlande för partners.”  D v s att kvinnan är mer kräsen och selekterande, som ju stämmer med refererade Norberg-Schönfeldt.  Något som också hänger ihop med den s k ”föräldrainvesteringsteorin”.

”I praktiken är hannar bara utväljande av kvinnliga duglighetsindikatorer när de investerar tillräcklig möda och resurser i barn, så som monogama fåglar och människor gör.  Kvinnligt val av duglighetsindikatorer är mycket mer förekommande bland arter.”  Åter detta med hypergynin – kvinnor måste vara mer kräsna och sikta uppåt.

”Tvärtemot populära föreställningar så är exklusiv monogami ganska ovanligt bland mänskliga populationer.  Bara 16 procent av världens förindustriella kulturer praktiserar monogama äktenskap exklusivt.  Monogami är ännu mer sällsynt (kring tre procent av arterna) bland icke mänskliga däggdjur.”  Något att kanske tänka på för alla som förfäras av polygyni och -andri.

”Polygyni förekommer när en hanne parar sig med, eller formar par med mer än en hona samtidigt […]  I djurens rike är polygyni normen, förekommandes hos kring 90 procent av arterna och 97 procent av däggjuren.”  Men om män eller kvinnor är mer eller mindre promiskuösa beror därför enbart på uppfostran, eller?  Evolutionen har spårat ur och måste korrigeras för att bli ”rätt” och monogam (obs ironi).

”Polyandri […] är mycket ovanligt, förekommandes bara hos några få kända arter av fåglar, insekter och sjöhästar och i några få mänskliga kulturer i Nepal, Tibet, Sri Lanka och Indien.  Polyandri uppstår […] där det är färre sedda honor i miljön relativt till hannar.”  Något som är historiskt nästan omöjligt, eftersom män dött lättare i ung ålder och dessutom offrats i krig och konflikter för att försvara hem, kvinnor och barn.  Men, som undantag har det existerat för artens fortlevnad.

”Kvinnors preferens för män med resurser är inte bara grundat på den direkta fördel hon erhåller, utan också delvis på den fördel som ges till hennes barn.  Till exempel hade söner till män med de flesta kamelerna hos Gabbra i Kenya mer kvinnliga partners relativt till medtävlare av samma kön, och dessa privilegierade söner erhöll deras första fruar tidigare i livet, antydande att Gabbrakvinnor väljer sina partners delvis grundat på mannens materiella resurser:  d v s utifrån antal ägda kameler.  Ett liknande mönster av kvinnors preferens för män med materiella resurser har påvisats i många samhällen.”  D v s åter detsamma som ovan nämnda hypergyni.

”Kvinnor föredrog att para sig med män som är längre än dem själva, mer än män föredrog att para sig med kvinnor som är kortare än dem själva.”  Kvinnor är alltså mer selektiva och skulle aldrig kunna fungera på samma villkor som män, ens om de uppfostrades så.  Men å andra sidan kräver ju genusvetarna och radikalfeministerna att män ska följa feminina ideal.  Synd bara då att männen slutar att vara attraktiva för kvinnorna!

”Könsskillnader i personlighet är förekommande bland människor och icke mänskliga djur.”  Något som verkligen radikalfeminister och genusvetare borde ta till sig, istället för att ständigt döma ut dem som är maskulina eller inte tillräckligt kvinnligt normrikiga (men på ett”normkritiskt” sätt för att mörka att det är den nya normen).  Dessutom borde det få dem att förstå att inte alla fungerar likadant, ens sexuellt.

”Den sexuella strategiteorin” [gör att] ”män mer placerar kapital i sexuella partners kvantitet än kvalitet, jämfört med kvinnor som vanligtvis fokuserar på partners kvalitet.  Till skillnad mot de flesta djur, så bidrar mänskliga hannar vanligtvis med en signifikant andel föräldrainvestering i deras avkomma.  Följaktligen tenderar män att engagera sig i långvariga relationer med sexuellt attraktiva och receptiva kvinnliga partners, kanske ibland kryddande dessa paranden med några kortvariga partners vid sidan om.”  Mänskliga hannar är alltså bäst av alla däggdjursarter i detta att backa upp moder och barn, men ändå utmålas de som sämst.  Personligen tycker jag radikalfeministerna borde inrikta sin ilska på lejon, eller så.  Veganerna också för den delen.

En intressant notis är denna:  ”Män hos Achestammen i nordöstra Paraguay använder uppskattningsvis 6,7 timmar om dagen för försörjningsaktiviteter och delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor tillbringar uppskattningsvis 8 timmar om dagen för barnomsorg och 4 timmar om dagen för foderanskaffning, delandes endast 58 procent av samlat gods utanför familjen.”  Kvinnor tycks alltså, kanske p g a en historiskt sett större arbetsbörda för hemmet, dela mindre utanför familjen än vad män gör.  Men männen har alltid haft den tunga uppgiften att offras urskillningslöst för att försvara hem, barn och kvinnor.  Så sammantaget framstår männen som mer utåtriktat ”generösa” än kvinnor, vilket kan hänga samman med att män tar för sig mer i det offentliga rummet – liksom naturligtvis också deras större tävlan för ”kvantitet” när det gäller partners.

”[…] kvinnor kommer vanligtvis högre på skalan för fostran och kärlek […] men därtill har kvinnor genomsnittligt högre nivåer av neurotiskhet än män.  Folk som graderas högt neurotiskt tenderar att uppvisa större känslomässigt ansvar […]  Därmed, kan män kanske dra fördel av neurotisism hos en partner genom lägre risk för kopulering utanför parbildningen.”  D v s att du kan få en trogen hustru om du är beredd att tolerera vaneföreställningar, raseriutbrott, stark svartsjuka och annat.  Jag undrar om det finns någon win-win situation här?

”Mot bakgrund av spektret av bedragande så tenderar män att fokusera på ledtrådar som antyder en partners otrohet, medan kvinnor fokuserar på signaler som antyder deras partners emotionella involverande med någon annan, vilket kan signalera resursdelande.”  Ja, det är ju svårt att säga vem som är värst här.  Mannen som vaktar på kvinnans trohet (förmodligen för att vara säker på faderskapet som han ska investera i) eller kvinnan som tänker på vad hon (och barnen) riskerar att gå miste om.  Jag är absolut för att alla barn obligatoriskt ska dna-testas för att säkra faderskap, när vi nu har den möjligheten, men jag tror inte att det kommer förändra några av våra beteenden.  Bara säkra att en del män slipper bli lurade.

Summa summarum, så illustrerar den bifogade bilden den genetiska prägling som sitter djupt i oss.  Maskulinitetsnormen är alltså (en) norm(er) som utvecklats evolutionärt och som omhuldas både av kvinnors och mäns beteende – men med kvinnor som mer ansvarsfulla för att de varit majoritetsuppfostrare.  Det genusforskningen och radikalfeministerna idag tror – liksom kyrkan och andra ”sanningsideologier” före dem – att de är utsedda till att sidsteppa evolutionen, och veta bättre än densamma, kommer bara att leda till förtryck och förföljelse.  Precis som det ledde till under religionens (och vänster- och högerfascismens för den delen) ideologiska krig mot evolutionen.  Till religionens fördel, gentemot genus och radikalfeminism, kan sägas att de var de tongivande i detta i en tid när vi inte hade så mycket kunskap om dessa frågor.  De senare agerar likadant, trots att vi idag har så mycket kunskap, vilket gör – anser jag – att man måste bedöma dem mer kritiskt än de som verkade under tider av mycket mindre kunskap. 

Det är verkligen inte fel att säga att merparten av dagens genusforskning (och radikalfeminism, de går ju hand i hand) är kreationism.  Inte så att de tror att gud skapade världen, men att de själva på gudomligt vis ska kunna skapa en ny sorts människa, genom att förneka evolutionen.  Men, ska vi kunna göra världen bättre ska vi inte tro att vi ska omstöpa människan till att bli ideologiskt rätt, som genuskreationisterna nu har fått för sig, utan att vi utifrån kunskapen om varför vi är olika ska kunna förändra och försöka skapa förståelse – istället för köns- eller andra krig.

Genuskreationister kan skrika hur mycket de vill.  Bilden ovan visar ändå, menar jag, att vi är danade som vi är!  Fortfarande lägger tjejer och kvinnor sitt huvud mot en (förhoppningsvis) trygg axel på en man – och kommer att vilja det i hundratusentals år till, om arten fortsätter att existera.  Men genuskreationisterna vill förmena dem det för att uppnå sina egna egoistiska mål! Slutklargörande:  Jag är mycket medveten om att det finns åtskilliga andra kombinationer än den som beskrivs här ovan och bejakar dem i högsta grad.  Men jag talar om den övervägande majoritetskombination som evolutionärt utvecklats för att möjliggöra artens fortlevnad.  Den kombinationen är den evolutionärt och fortplantande viktigaste, men utesluter naturligtvis inte andra, vilket utvisas av att evolutionära adaptioner kan visa sig i många former – som t ex homosexualitet.

Publicerat

UTSTÄLLNING PÅ GOTLANDS MUSEUM

Har just skickat in en debattext till Gotlands tidningar, med anledning av att jag fick ett mail (som ständig medlem av Gotlands fornvänner, helst skulle de nog inte maila mig alls) som säger:

”På söndag den 15/10 kl. 14.00 invigs ”Cause of Death: Woman” på Fornsalen.
Tema för utställningen är mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen.
Bakom utställningen står fotografen Linda Forsell och journalisterna Karin Alfredsson och Kerstin Weigl. Tillsammans har de undersökt mäns våld mot kvinnor i tio länder. I varje land träffade de överlevare och personer som arbetar för förändring.
Cause of Death: Woman har tidigare visats i Stockholm, Karlstad, Peking och New York. På Gotlands Museum kompletteras grundutställningen med nedslag i historien på Gotland, i Sverige och i Västeuropa.
I arbetet med utställningen samarbetar Gotlands Museum med Länsstyrelsen i Gotlands län, Polisen, kvinnojouren Amanda och Region Gotland. Som en del av utställningen finns intervjuer med representanter från de fyra organisationerna.”

Min text till Gotlands tidningar lyder:

”STOPPA POLITISERINGEN AV GOTLANDS MUSEUM

Med fasa tar jag emot ett mail om en utställning på Gotlands museum, med temat ‘mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen’. Förutom att museet därmed ignorerar det våld som utövas mot män så är det att politisera i en bestämd riktning.

Hur kan mäns våld mot kvinnor vara ett större problem än kvinnors våld mot män? Eller mäns mot män och kvinnors mot kvinnor? Hundratals internationella undersökningar visar entydigt att kvinnor är lika mycket eller något mer våldsamma i förhållanden än män. I det offentliga rummet är det avsevärt många fler män än kvinnor som råkar ut för våld och som museum borde man beakta det faktum, att historiskt sett har män under historien hänsynslöst offrats för att skydda hem, kvinnor och barn. Läser man också en undersökning som t ex ‘Cultural suppression of female sexuality’, av Roy F Baumeister och Jean M Twenge (finns tillgänglig på internet) så inser man, att intrakvinnligt våld är lika omfattande som intramanligt sådant, samt att det är kvinnor i första hand som dömer ut andra kvinnor som t ex ”horor”. Det är en följd av att det intrakvinnliga våldet är mer psykologiskt än fysiskt (kvinnor är mycket mer mobbande än män). Som exempel kan också anföras en rapport från FBI, refererad av Mercy & Saltzman (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85), av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Det understryker att kvinnor drabbas något hårdare av svårare skador, men å andra sidan tar kvinnor mycket oftare till tillhyggen när de utövar våld mot sina partners. Men innebär det att våld enbart handlar om ‘mäns våld mot kvinnor?’ Och då vill jag understryka att det inte finns några undersökningar som antyder att kvinnligt våld mot män skulle vara självförsvar mer än i motsatt riktning. Tvärtom är det vanligare att kvinnor slår först! Inte ens lesbiska förhållanden är mindre våldsamma än heterosexuella, som t ex Lori B Girschik (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?) förstod då hon blev tillsammans med en kvinna som tidigare regelbundet våldtagits av sin lesbiska partner.

Att Gotlands museum ensidigt politiserar en fråga som inte handlar om mäns våld mot kvinnor, men däremot ett allmänmänskligt problem, måste jag protestera starkt emot! Jag väcker härmed frågan, till Fornvännernas nästa årsmöte, om Gotlands museum verkligen ska ägna sig åt denna typ av korrekt politisering. Min åsikt är att museet ska ägna sig åt gotländsk historia. Dessutom väcker jag frågan om hur årsmötesprotokoll kan försvinna. Jag kommer att infinna mig på mötet och bevaka dessa frågor.

Om Gotlands museum ska ta upp frågan om våld ska det göras i ett allmänmänskligt perspektiv. Följaktligen väntar jag på nästa utställning, om hur män utsatts för våld genom historien och utan urskillning kunnat offras som krigsboskap genom århundradena. Man kan ju t ex exemplifiera med hur män som misshandlades och toppreds av sina kvinnor tvingades att rida baklänges på en åsna genom staden, till allmän skam. Om museet betalar avtalsenlig lön kan jag bistå, eftersom jag är väl inläst på området.

Skulle någon tvivla på att kvinnor i förhållanden är minst lika aggressiva som män så rekommenderar jag översikten av 572 internationella studier som gjorts av Martin S Fiebert, Department of Psychology, California State University, Long Beach (som också finns tillgänglig på Internet).”

Vi får se om de tar in den.

Publicerat

VARFÖR SLÖSAS RESURSER PÅ LÅTSASBROTT ISTÄLLET FÖR PÅ VERKLIGA?

Igår (20/9-17) rapporterades på Rapport och Aktuellt om hur Östberga i Stockholm var ett utsatt område, där gängen tagit över och människor inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott.  Jag tänker inte orda om vad det är som skapat situationen, mer än att de ansvariga politikerna – i alla fall av denna typ av utsatta områden – fullständigt brustit i ansvar och kompetens.  Men jag måste också i detta sammanhang fråga mig varför vi i detta land varje år lägger tio miljoner kronor på polisiär verksamhet för låtsasbrott istället för att satsa dem på verklig brottslighet?

Det låtsasbrott jag i första hand talar om är sexköp.  Hela agendan bygger på en fascistoid radikalfeministisk tolkning av sexköp som kränkande och skadligt för den kvinnliga sexsäljaren – dock inte mot män och/eller transsexuella som säljer sex, märkligt nog bara mot kvinnor.  I denna agenda måste man falsifiera, både vad gäller sexköp (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här), porr (här och här) och trafficking (här och här).

Sex är en ekonomisk resurs som i miljontals år på olika sätt sålts av kvinnor och män för att överleva eller förbättra levnadsvillkoren för dem som säljer det.  Beteendet är vad man kallar för en ”evolutionär adaption”, d v s ett genetiskt nedärvt beteende som lika lite går att via lagar eller kultur eliminera som t ex homosexualitet.  Själva idén om att det också är kränkande och/eller förnedrande är uteslutande en kulturell konstruktion och på intet vis en universell övertygelse, som t ex motståndet mot våld, tvång, stöld, bedrägeri och förräderi är.  Motståndet mot dessa fenomen omfattas av alla kulturer, globalt över hela mänsklighetens historia, medan motståndet mot sexhandel är ett religiöst skapat motstånd som borde vara totalt främmande för en feministisk rörelse.  En sådan borde istället värna om välbefinnandet för de kvinnor (och män och transsexuella) som väljer att sälja sex, men istället är man ute efter att i praktiken straffa sexarbetarna för deras radikalfeministiskt ideologiskt totalt felaktiga uppförande.

Den amerikanske sociologen Howard S Becker skrev 1963 boken ”Outsiders” om människor i utanförskap, av olika anledningar utstötta av det ”normriktiga” (politiskt korrekta) samhället, och han säger, att det att kriminalisera beteenden som är naturliga är ”att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende”.  Och det är precis vad det handlar om i fallet sexköpslagen.  Ytterst, ytterst sällan kan de sexköpare som infångas – och man tar ju bara sådana som köper sex av kvinnor – lastas för någon verklig typ av kriminellt beteende.  Tvärtom vidgår även svenska myndigheter att sexköparna är ”som vanliga män”.  Det betyder att det är ett låtsasbrott – eller som det tyska ordspråket säger, ”falska lagar mognar snart till riktiga brott”.  Vad Howard S Becker också mycket insiktsfullt säger är, att ”måttet på perversion ligger inte i en handling i sig, utan i den värdering som vi lägger i handlingen”.  Som ett bra parallellexempel kan tas homosexualitet.  När kyrkan bestämde att det skulle vara en pervers handling på 300-talet blev det en sådan ända fram till 1979, då vi plötsligt beslutade att det inte skulle vara en pervers handling.  En hel rad av exempel kan andras på sådana kulturella konstruktioner av sexuella handlingar som beslutats vara perversa.  Bara för att ta ytterligare ett så är det oralsex.  Det var fortfarande på 1950-talet förbjudet i lag i de flesta amerikanska delstater men idag ligger t o m de fascistiska feministerna lågt i att angripa oralsex, åtminstone om det är cunnilingus.  Men fellatio är naturligtvis förnedrande för en kvinna enligt dem.

Man kunde ju tro att vi i vår ”upplysta” tid inte skulle ägna oss åt denna typ av kulturella stigmatiseringar av genetiskt inplanterade beteenden, men det är vi alltså inte.  En fascistoid ideologi, som radikalfeminismen är (och jag undantar verkligen vettiga, traditionella feminister, som tar avstånd från tokerierna, från detta), kan alltså med falsarier, bedrägeri och lögner – precis som religion, kommunister och nazister tidigare – få oss att acceptera att man stämplar annars laglydiga individer som brottslingar och lägger tio miljoner om året på detta låtsasbrott enbart för att tillfredsställa en ideologisk ståndpunkt.  Något som drar bort resurser från verklig brottsbekämpning.  Det gäller även fast dessa tio miljoner även läggs på bekämpning av trafficking, vilket brott – när det sällsynt nog förekommer (tio miljoner kronor resulterar i genomsnitt i 2,5 hittade verkliga offer i vårt land och världen över är det endast 0,48 fall på 100.000 invånare) – borde kunna skötas av vanlig polisiär brottsbekämpning.  Men det är väl ett betyg på hur vettiga och ansvarskännande politiker och journalister vi har, vilka hellre försöker plocka billiga poäng på ideologi än på att bekämpa verklig brottslighet!

Och vad gäller vår ”upplysta” tid.  Varje generation under människans historia har ansett sig vara mest upplyst – vilket kallas för ”chronoscentrering” – och varje generation har följts av senare generationer, vilka skakat på huvudet åt de dumheter de tidigare generationerna utfört.  Sexköpslagen kommer avgjort vara ett sådant fall och de som genomdrev denna djupt diskriminerande och stigmatiserande lag kommer nån gång i efterhand att få stå med hundhuvudet.  Men det är inte till hjälp för dem – sexarbetare och sexköpare – som drabbas av den idag.  Inte heller är det till hjälp för de verkliga brottsoffer i vårt samhälle som inte får hjälp för att resurser istället läggs på låtsasbrott.

Jag vill i detta sammanhang också påminna om att Amnesty International i en rapport 2016 gör ner sexköpslagens verkningar i Norge – vilket även måste sägas gälla för Sverige, se nedan – och rekommenderar avkriminalisering av sexhandeln, eftersom sexköpslagen våldför sig på mänskliga rättigheter.  En annan rapport, från Kanada 2014, visar att sexköpslagen tvingat de gatubaserade sexarbetarna att arbeta längre arbetspass för att få kunder, att de tvingats till mindre säkerhet för att få kunder och efter lagens införande att våldet mot dem ökade.  Man skriver:  Tvärtemot målet med kriminaliseringen av kunder visar våra studier att detta anslag har begränsade eller inga effekter på att begränsa gatubaserat sexarbete och att det inte reducerade förekomsten av sexarbetar-relaterat våld.  Våra analyser tillhandahåller starka empiriska exempel på sexarbetares upplevda erfarenheter indikerandes att den fortsatta kriminaliseringen och policyn gentemot kunder, även fast sexarbetare inte längre är mål för polisen, avgjort påverkade sexarbetare i att förhandla deras villkor, hälsa och säkerhet.”  De finner inga som helst positiva verkningar av lagen.  En tredje rapport, från 2015, är engelsk och gör ner den svenska sexköpslagen, och vilken även den konstaterar att lagen förgriper sig på mänskliga rättigheter (kan läsas som referat här).

Det finns alltså inte någon vetenskaplig utredning (och den svenska s k ”utvärderingen” eller Melissa Farley är ljusår från att vara vetenskapliga) som visar annat än att sexköpslagen är skadlig, implementerad som den är på rent fascistoida radikalfeministiska (och religiösa) grunder.  Sexköp, liksom sexarbete i andra länder, är låtsasbrott som drar resurser från verklig brottsbekämpning.  Avkriminalisera sexköp och lägg resurserna på verkliga brott!

Publicerat

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och understödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon havdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!  Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!