Publicerat

POLITISK KORREKTHET TILLRÄTTALÄGGER HISTORIA

Jag har ännu inte besökt det nya vikingatidsmuséet på Djurgården, men det var meningen att jag skulle göra det denna helg.  P g a andra omständigheter blev besöket dock uppskjutet, innan jag gått in och tittat på muséets hemsida.

Såsom tämligen kunnig på vikinga- och medeltid studsade jag till vid hur den (radikal)feministiska och politiskt korrekta åsiktskorridoren konstruerat en modern familj i vikingatida skepnad för utställningen.  Mönstret är dock inte på något vis ovanligt.  Eftersom människorna förr tänkte annorlunda än vi rörande familjebildning, sex, män och kvinnor så kan man inte i t ex romaner ha samtida människor befolkandes dem, utan det blir 1900- och 2000-talsmänniskor i kläder och yttre miljöer från den tid som romanen påstås utspela sig i.  Så också på Vikingamuséet.

Vad är det då som är fel i den familj som har skapats?  För det första var det högst ovanligt att man och hustru var jämngamla, så som fallet är i utställningsfamiljen (makarna är 35 år).  I genomsnitt var en make ca 8-10 år äldre än sin hustru, vilket berodde på att unga flickor gifte sig med äldre män. Detta p g a att primathannar – till vilka människan räknas – lätt dött av i det som hos människan kallas tonåren, varför det var osäkert att para sig med dem.  Något som bidragit till ett fenomen som kallas ”bimaturism”; d v s den mekanism som från puberteten riktar honors sexuella intresse mot äldre hannar.  I stort sett de enda fall av åldersjämlika makar under medeltiden – som inte avvek i detta mönster från vikingatiden – utgörs av änkor som gift om sig.

Naturligtvis kan man tänka sig att Ragnfrid varit änka och gift sig med en socialt något lägre stående man, men frågan är då varför man valt att konstruera en atypisk familj istället för en tidstypisk.

För det andra är det föga troligt att Harald (som f ö mer var ett danskt och norskt än svenskt namn) och Ragnfrid bara skulle ha haft ett enda barn.  Ett barn som dessutom fötts när Ragnfrid redan bör ha fött ett par barn tidigare.  Barnafödandet började tidigt, liksom man oftast gifte sig tidigt (för flickor ofta i samband med könsmognaden och menstruationen).  Dottern Sigrid (13 år) anges också mycket riktigt vara giftasvuxen och om hon hade fött ett barn redan (ingen kvinna förväntades vara oskuld vid äktenskapets ingående före kristendomens införande) hade hon varit attraktiv på äktenskapsmarknaden, i och med att hon visat sig som en dugande barnaföderska.  Men det är närmast omöjligt att Ragnfrid skulle ha fått sitt första barn så sent som vid 22 års ålder.  Dessutom borde hon ha fött åtminstone ett par barn efter Sigrid.

Naturligtvis kan man tänka sig att Ragnfrid varit änka och hennes tidigare make och barn omkommit i en katastrof, liksom även senare barn, men frågan är då varför man valt att konstruera en atypisk familj istället för en tidstypisk.

Mitt svar på det valet är (radikal)feministisk och politisk korrekthet.  Besökarna får inte tro att människor egentligen någonsin tänkt annorlunda än vad (radikal)feminister och medelklassnorm gör idag kring familjebildning.

Vad man också blir tveksam inför är att Harald anges ha yrket ”härskare”.  Han sitter som bonde på en gård och kan knappast beskrivas som ”härskare” – inte ens om han beger sig ut i viking.  Är han också jämnårig med Ragnfrid så bör han ha gift upp sig från en lägre position med änkan Ragnfrid, så härskarrollen är väldigt tveksam. Nu får jag inte tillfälle att skärskåda själva utställningen förrän efter sommaren (men jag är tveksam till att betala 190 kr för en utställning som tillrättalägger fakta p g a politisk korrekthet) och om jag gör det så ska jag återkomma med ännu en rapport.  Jag misstänker starkt att det finns fler sådana politiskt korrekta tillrättalägganden, men det får ett eventuellt besök utvisa.  Men jag blir upprörd när historia ska skrivas om av politiska skäl.  En sak är om en romanförfattare vill vara ohistorisk, men ett förment vetenskapligt museum ska inte göra det.  Så gör man med historia i diktaturer men det borde inte göras i Sverige.  När det görs är vi illa ute!

Publicerat

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

Publicerat

WOMEN WHO RAPE MEN

Författare:  John Davies, Bachelor in Academics, Juris Doctor och Master in Laws, nu pensionerad.

Det är väl för mycket att säga bok om ”Women who rape men”, snarare är det ett häfte, i omfång som en akademisk artikel i någon akademisk skrift.  Häftet utgör nr 2 i en serie som är tänkt att bli tre, varav den första var ”Female sex predators” och den sista ska bli ”How to avoid false accusations of rape”.

Skriften är väl underbyggd med källor, utom i ett par enstaka fall, och trovärdig i sin framställning.  Någon skärskådning av mäns våldtäkter mot kvinnor görs av förklarliga skäl inte, eftersom skriften är avsedd att väcka uppmärksamhet kring, vad Davies beskriver som ett faktum, att minst lika många våldtäkter – enligt den nya begreppsvärlden – utförs av kvinnor mot män som tvärtom.  Jag finner inte att Davies har anledning att ”balansera” ämnet på detta sätt, för som han påpekar så genomsyras detta ämne av en stark misandrisk rörelse som ignorerar utsatta män men kraftigt överdriver kvinnors utsatthet.

En av de viktigaste saker som Davies pekar på slår effektivt hål på myten om att Sveriges höga våldtäktstal skulle bero på särskilt ”speciell” lagstiftning.  Det är nämligen så, att de utökningar av begreppet våldtäkt som vi gjort i vårt land har man också gjort i andra västländer.  Inte så att han nämner kopplingen till Sverige direkt, men det framgår när han som exempel anför Californisk lagstiftning (som inte är lika omfattande som federala definitioner av vad som är våldtäkt), där han sammanfattar förutsättningarna för att döma våldtäkt.

1)  Mental eller fysisk svaghet hos offret.

2)  Användandet av våld eller hot om skada.

3)  Försvagande genom någon substans som affekterar en persons vilja.

4)  En av de deltagande i den sexuella akten är omedveten om det faktum att de utsätts för fysisk sex.  Och häri inräknas även bedrägeri för att få någon att gå med på sex.

5)  En av deltagarna tror (av något skäl) att den andre deltagaren är dess partner.

6)  En av deltagarna engagerar sig i sexuellt umgänge p g a hot om vedergällning.

7)  En av de deltagande är en offentlig person (som t ex en poliskvinna eller en terapeut) och hotar personen på något sätt, som t ex med arrestering, fängslande/inlåsande på institution eller deportering, om han/hon inte går med på sex.

Det är alltså uppenbart, att svensk lagstiftning inte har särskilt annorlunda definieringar av våldtäkt än andra västländer, så argumentet om att de höga svenska våldtäktstalen skulle bero på ”nya definitioner” är bara inte relevant.  Det är andra orsaker till att våldtäkterna i vårt land skenar!

Davies säger inledningsvis, att ”kvinnor regelbundet använder droger, bedrägeri, positioner av makt och auktoritet och känslomässig manipulation för att begå våldtäkt.”  Han presenterar också en del intressant statistik.  I en undersökning av utövande terapeuter (K Pope, Sexual Invovement With Therapists, American Psychological Association 1994) konstateras att endast 0,9 procent av de manliga terapeuterna använt sin position för att tilltvinga sig sex av klienter, men hela 3,1 procent av de kvinnliga.  D v s mer än tre gånger så många.  Innebär detta att vi ska förhindra kvinnor från att nå auktoritetsposter, förutsättandes att kvinnor på maktpositioner automatiskt blir potentiella våldtäktskvinnor?  Naturligtvis inte, eftersom de flesta kvinnor inte våldtar män, precis som de flesta män inte våldtar kvinnor.  Att hävda att alla män är presumtiva våldtäktsmän är lika vettigt som att påstå att alla kvinnor, och då särskilt dem på upphöjda positioner, är presumtiva våldtäktskvinnor.  I en Californisk studie 1998 (Fiebert & Tucci, Sexual coercion: Men Victimized by Women. 6 Journal of Men’s Studies 2, pp 127-133) hade 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och totalt är män, enligt samma studie, utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.

Författaren understryker också hur otillförlitlig våldtäktsstatistik är, ”beroende på de politiska och gynocentriska intressen som står för att profitera från att överdriva mängden våldtäkter som förekommer”.  Han jämför med FBI:s uppskattning att frekvensen av våldtäkter skulle utgöra 26,9 per 100.000 invånare i USA, vilket utgår från anmälda våldtäkter.  Dessa var 2012 i samma land 84.443 stycken.  Enligt den forskning som är gjord (och Davies räknar inte in den form av statistik som redovisas ovan, som nästan alltid ensidigt fokuserar på kvinnor och inte vittnar om hur många våldtäkter som begås årligen) – vilken redovisas med källhänvisningar och diagram på s 26 – är runt 60 procent av alla anmälningar falska eller felaktiga, ytterligare 8 procent tas tillbaka eller motbevisas genom DNA, 15 procent är frikännanden och 17 procent fällande domar.  Omräknat per 100.000 invånare blir siffran då istället 9 fall årligen.  Visserligen 166 gånger fler än sextraffickingoffer i Sverige (0,054 per 100.000 invånare, USA är det 0,024 per 100.000 invånare, hälften så många som i vårt land), men endast en bråkdel av antalet misshandlade män.

En verkligt intressant reflektion gör John Davies runt det faktum att nyttjande av bedrägeri för att erhålla sex anses vara våldtäkt.  Han tar ett verklighetsexempel, med en kvinna som ”fick omkull” en man på hans villkor, att han krävde att få använda kondom för att slippa oönskat faderskap.  Efter samlaget hade dock kvinnan tagit kondomen och ”inseminerat” sig själv, så att säga, med mannens sperma.  Kvinnan hade sedan stämt mannen för underhåll av barnet, men naturligtvis inte blivit straffad själv.  Men, som Davies påpekar, så föll det faktiskt under rubriken våldtäkt eftersom kvinnan använt bedrägeri för att få till den sexuella akten.

Nu förväntar sig kanske inte varenda läsare här att våra ”människorättskämpar”, som kämpar mot mäns våldtäkter, genast kommer att kräva att kvinnor som genom eget utövat bedrägeri blir gravida ska börja dömas för våldtäkt (endast om en man genom bedrägeri gör en kvinna gravid, naturligtvis) men nog skulle det kunna tänkas vara en dämpande faktor på denna form av bedrägeri.  Men i Sverige finns det inget som helst intresse av att undersöka kvinnors våldtäkter av män, för det skulle ju ytterligare kunna riskera den otadliga bilden av den ”goda” kvinnan som ensamt ”offer”.  Och då skulle många moralkarriärister riskera utkomst och socialt anseende.  Davies understryker det som borde vara en självklarhet i dagens samhälle, att DNA-test vid födsel borde vara ett obligatorium.  Då skulle antalet kvinnliga våldtäktsutövare rasa i höjden ordentligt!

En annan statistik som presenteras – men här hänvisar Davies till sin första skrift, så den kan jag inte bekräfta med en förstahandskälla – är att det påstås att 99,83 procent av våldtagna män aldrig rapporterar det och att 99,97 procent av kvinnor som begår våldtäkt aldrig ställs till svar för det.  En viss reservation måste jag lägga in här, eftersom det kan finnas liknande mönster med den ”statistik” som kablas ut för t ex påståendet att bara en femtedel av alla våldtäkter som utförs (enligt Brå:s ”uppskattning”, se t ex här).  Däremot finns det ingen som helst anledning att ifrågasätta att statistiken är lika tillförlitlig som den nyss nämnda Brå-uppskattningen.  Det förefaller alltså som det är oerhört mycket enklare för kvinnor att gå och anmäla för våldtäkt än tvärtom.  Detsamma gäller ounderbyggda påståenden, som t ex ”Tjejjouren” gör, om att en femtedel av alla kvinnor i världen någon gång i sitt liv utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök av en man.  Jämfört med de relaterade undersökningar som Davies refererar är det mellan en fjärde- och en tredjedel av männen som utsätts för våldtäkt av kvinnor.  D v s fler än kvinnorna.

Författaren ordar också om de attityder som möter män som försöker rapportera kvinnor som begått sexuella övergrepp mot dem.  Närmare beskrivning torde vara överflödig, för läsare här är förmodligen medvetna om att kvinnor är oerhört gynnade jämfört med män i sådana situationer.  Detsamma gäller också skriftens avslutande del om hjälp och stöd till män som blivit våldtagna av kvinnor.  Sådan är närmast icke existerande – till många ”människorättsaktivisters” förnöjsamhet.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag använt skrifter av Davies i andra sammanhang och upplever honom som en mycket kompetent och evidensinriktad forskare.

Publicerat

PROPAGANDTÄR I SVT OM PORREN

På något vis tycks det ha blivit mitt öde att skärskåda Svt:s journalistiska och uppdragsmässiga inkompetens när det gäller sexualdebatten.  Det här är åttonde gången jag analyserar och påpekar hur Svt fullständigt struntar i sitt uppdrag att leverera saklig och opartisk bevakning i frågan om sexualpolitiken och -debatten (tidigare texter här, här, häroch här) för att istället moralistiskt ”uppfostra” den svenska befolkningen till att tycka ”rätt”.

På medeltiden var det den katolska kyrkan som stod för moralismen, men idag har radikalfeminismen tagit över rollen som moralens väktare, men med samma retorik som den medeltida kyrkan.  I centrum står den ”goda” sexualiteten – och förställningen om att alla människor måste utöva sex på det ”rätta” sättet.  De som har avvikande ”böjelser” blir till vidriga varelser som man ska hata, förakta och förgöra.

Det senaste (men jag kommer att komma med fler analyser) bottennappet i Svt:s moralpolisuppdrag är visserligen inte producerat av Svt självt.  Det är en engelsk produktion, men presenteras av UR som någon sorts dokumentär.  Denna ”dokumentär” är dock så långt från verklig dokumentär som man kan komma och är helt producerad i avsikten att skrämma människor och rättfärdiga moralistiska anslag.

Jag talar om programmet ”Besatt av porr”.

För en person med insikt och kunskap i ämnet är upplägget lätt att genomskåda.  Man har låtit en tidigare ”porrtidningsredaktör” (snarare en herrtidning) ”undersöka” påståenden om porrens farlighet.  Ganska enkelt lyser det dock igenom att denne ”undersökare” – vid namn Martin Daubney – har ett personligt skäl till att vara kritisk gentemot nätporren.  Hans framgångsrika tidning fick nämligen läggas ned på grund av ökningen av denna, så redan där borde varningsklockorna ha ringt.  Men inte hos Svt:s moralpoliser, för detta passar deras uppfostringsuppdrag utmärkt.

Programmet inleds också – enligt vanligt mönster – mycket känslosamt.  Snart sitter denne detroniserade ”porredaktör” med en min av avsmak och finner på ett par sekunder en film som visar två vidöppna kroppsöppningar. Det liknar ett djur.  Sedan är det en kvinna med två kukar i munnen.  Här hör vi verkligen ekot från den katolska kyrkans föreställning om ”rätt” sex.  Är oralsex det som upprör den ”objektive” programledaren, eller är det att man bryter mot parnormen?  Jag kan tyvärr inte svara på det.  Sen hamnar vi på porr med äldre kvinnor. Herregud här är en äldre kvinna som ser ut som en gammal man.  Hon borde koka sylt, inte göra porr.

Ja, visst är det vidrigt med äldre kvinnor som har sex.  Tänk er bara t ex Gudrun Schyman utöva en sådan akt.  Det vore ju minst sagt vidrigt.  Hon borde koka sylt istället!

Den obligatoriska, men helt ovetenskapliga, scenen med ungdomar som uttrycker sin indignation måste sedan in.  Självklart tror alla som ser detta programmet att de som uttalar sig är sant uppriktiga, som t ex killen som säger: Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Risken för att de inför kameran säger vad som förväntas av dem är ju minimal, eller?  Man kan lugnt säga att detta inslag inte har någon som helst verklighetsrelevans!

Efter detta totalt ovetenskapliga inslag är det dags för ”skräckkabinettet”.  Om detta säger antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993): Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig.  Och programmakarna lever helt upp till detta.  Den ”opartiske” programledaren säger: Äckligt.  Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Så får vi höra om en kvinna som ligger på bänk och en man som har sin knytnäve i henne samtidigt som en annan kissar på henne.  Vi ska tro, att det är så här porr ser ut.  Det gäller att skrämma, uppröra och med varje tänkbar vinkling främja sin egen bild – så fram med extremexemplen!  Så avslutas det med att vi ska ”veta”, att nu ser vi nåt som bara handlar om manlig dominans och kvinnlig förnedring.

Överhuvudtaget är porr – enligt den ”opartiske” programledaren och programmakarna – ett  manligt fenomen.  Endast i en ögoblickssekvens nämns också kvinnor i sammanhanget.  Det uppges att 10 % av flickorna och 13 % av pojkarna i åldern sexton till nitton år säger att de ser alltmer extrema skildringar.  D v s att skillnaden mellan pojkar och flickor är ganska liten, men det förbigås naturligtvis och istället fokuseras direkt på pojkarna:  en femtedel av pojkarna sa sig vara beroende av porr som stimulans inför verklig sex.  Oavsett om det är sant eller inte – vilket jag högeligen betvivlar (se nedan om ”porrforskaren” Gail Dines) – så frågar man sig alltså inte alls hur många flickor som gillar porr som sexstimulans.  Det är åter detta mantra om den förövande, ”onde” mannen och den oskyldiga kvinnan som offer.  För det vet ju alla, att egentligen vill ALLA kvinnor bara ha vaniljsex i parförhållanden.  Eller hur?  Att det finns en uppsjö av amatör(webbkamera)filmer på nätet med t ex kvinnor som njuter av att inför manliga tittare masturbera eller stoppa upp sin egen knytnäve i sitt kön förbigås helt.  Man undrar om programmakarna ens tror att kvinnor är sexuella varelser.

Naturligtvis får män också erektionsproblem av porr.  Jon Grant ”expert på missbruk och beroende” påstår att han ser allt fler unga män som får problem av porr, bl.a. erektionsproblem.  Självklart finns det bara en enda sanning till dessa erektionsproblem, nämligen porren.  Feminiseringen av samhället, kraven på män att förneka sin manlighet, nedvärderingen av ”den vita heterosexuella mannen” kan naturligtvis inte ha med saken att göra.  Hur många gay män (som ju är ”rätt” män) kommer in med dessa problem?  Hur många porrförbrukande kvinnor får slidförträngning?  Själv hade jag i min ungdom svårt att få orgasm med tjejer under lång tid, för dåtidens debatt var att ”killar bara tar för sig”, ”killar får alltid sitt” och ”tjejerna blir utan orgasm”.  Det gjorde att jag var totalfixerad på att göra det bra för tjejen.  Så fixerad att jag själv fick problem med att ”komma”.  Det hade inte ett enda dugg med porr att göra, men idag hade jag utan tvivel blivit diagnostiserad som ”porroffer”, eftersom jag också konsumerade porr.

Naturligtvis måste man också ha med ett manligt ”offer” för detta porrberoende.  Man påvisar också, att hos vissa män (av någon outgrundlig anledning undersöker man åter igen bara män) blir det stimulansutslag som är högre för vissa män när de ser på porr.  Precis som det skulle bli för kvinnor som är modenördar, matnördar (har de kört testet med att visa kokböcker? Den typ av ”litteratur” som är storsäljare nu), skonördar, manshatarnördar (kör radikalfeminister i ett sådant test och visa bilder på förnedrade män) m m om de fick presenterat för sig motsvarande stimulantia.  Det ska vi tro ”bevisar” att detta är ett ”beroende”.  Och naturligtvis är det porren som skapat ”beroendet”.

Det är ingen som tvivlar på att olika människor går igång på olika saker som de nördar in på, men vad man fullständigt bortser från i detta program är att det inte är nördigheten i sig som är skadlig utan värderingarna kring den.  Ingen stigmatiseras för att den t ex är helt såld på 50-talsmode och spelberoende har inte samma sociala indignationsstämpel på sig (även om det anses omanligt och ovärdigt att spela bort pengar). Men eftersom detta gäller sex – det snuskigaste som finns – så måste man stämpla porrnördarna som mer sjuka missbrukare än någon annan grupp.  Borde vi alltså inte därför förbjuda mode, eftersom så många kvinnor blir beroende av det?  Borde vi inte förbjuda bilar, eftersom så många killar nördar in på det?  Borde vi inte förbjuda veckotidningar… borde vi inte…  Ja, uppräkningen för ”beroende” kunde bli lång, men i slutänden är det ändå vår värdering av ”beroendet” som är avgörande.  ”Besatt av porr”-programmet visar sig vara… blaha-blaha i sin ”vetenskaplighet”.

I det här läget kastar man emellertid in en ”porrforskare”, Gail Dines (om vilkens metoder jag skrivit här) en feministisk aktivist och ideologiskt övertygad porrmotståndare, som i andra sammanhang fabulerar friskt och uppenbarligen inte har någon som helst känsla för vetenskaplig forskning, saklighet eller objektivitet.  Om 11-12-åringar (killar, naturligtvis) sägs att de kastas in i en värld av sexuellt våld, grymhet och kroppsbestraffning.  Han har inte särskilt mycket egen erfarenhet av att ha sex.  Han har troligen aldrig haft sex.  Det här blir hans introduktion till sex…  Porren skapar ett sexuellt trauma för en hel generation pojkar…  Att lära sig sex via webbplatser som ”Gag me then fuck me”, ”Anally ripped whores” och ”First time with daddy” innebär ett sexuellt trauma för våra pojkar.

Men porrvärlden ser faktiskt inte ut på det sättet, även om sådana sajter finns. Det mesta är ganska ordinär porr – om dock kanske filmad i en lite ”häftigare” kringmiljö.  Det rör sig i allmänhet om filmade fantasier.  Och i det här inträder det som jag absolut inte kan acceptera med dessa rabiata moralister, nämligen deras totala oförståelse för att vi är olika!  Om folk inte har sex på det sätt som moralisterna anser är det ”rätta” så är dessa folk så klart sjuka, perversa eller avvikande.  Det här bygger på egocentrisk empati, där man antar att ens egen motvilja mot något också gäller alla andra.  Det är en grundbult i intoleransens mekanismer och en ännu kraftigare grundbult i radikalfeminismens sexualbild.

Vad som också utelämnas fullständigt av ”porrforskaren” Gail Dines är varför unga söker sig till porr.  Om det nu är så, vilket hävdas i programmet, att tonåringars hjärnor är så mottagliga för intryck så måste man ju fråga sig:  ”Varför erbjuds de inte möjlighet till riktig sex förrän efter halva tonårens passerande?  När vi förbjuder, förfular och fördömer blir inte effekten att de blir sedliga, sexuellt ointresserade varelser – som ju vår västerländska kultur egentligen strävar till – utan de greppar istället det alternativ som finns; porren.  Martin Daubney och Gail Dines är alltså synnerligen ansvariga i sin moralism till att unga söker sig till porren, eftersom de inte erbjuder några alternativ!

Avslutningsvis i detta moralistpropagandprogram (som alltså inte har ett uns av objektivt och/eller sakligt anslag – Svt måste ju inte bry sig om sådant i praktiken) så måste man försöka fastslå att porr leder till våld.  Man måste visserligen medge, att det inte finns en enda studie som kan visa att så är fallet, men däremot kan man helt förtiga att det finns ett flertal studier som visar på motsatsen.  Nämligen att porr leder till mindre våld.

FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av rabiata moralister typ Dines.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.

Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Det finns nu också svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Allt detta ignoreras i programmet ”Besatt av porr” och istället går man till en klinik (klinisk forskning är aldrig representativ för en befolkning, oavsett om det är på en klinik för sexbrottsutsatta eller hos skolpsykologen), nämligen Portman institute.  Där låter man John Woods, som behandlar unga sexualförbrytare, ”bevisa” sambandet.  Han säger:  För tio år sedan var konsumtion av nätporr sällan en del i unga sexförbrytares beteende.  Nu förekommer det hos majoriteten.  När den ”objektive” programledaren undrar över att det inte finns några bevis för att ”våldsporr” leder till våldshandlingar säger samme Woods:  Det är svårt att bevisa sambandet… men rent kliniskt ser vi ett samband.  ”Dräpande” kommenterar Daubney:  Det finns inga bevis för att man blir sexualförbrytare av våldsporr.  Men allt fler av de unga som John möter tittar tvångsmässigt på porr.

Men hallå?  Hur blev våldsporr plötsligt ”porr”?  Och varför skulle inte sexualförbrytare konsumera mera porr när hela samhället gör det?  Det finns inte tillstymmelse av bevisning i detta, men med just sådana här metoder vill Svt och programmakarna att du ska tro att porr leder till mer våld – fast det i själva verket är tvärtom!  Och att Woods endast ordar om en ”majoritet” talar ju snarast för det som sagts ovan, att sexualförbrytare tittar på mindre porr än genomsnittet.  Maken till undermålig ”dokumentär” har sällan setts på TV.  Det rätta vore att – precis som med redan tidigare av mig kommenterade Svt-program – kalla det för en ”propagandtär”.

Man må tycka vad man vill om porr privat, men när Svt sänder så undermåliga ”dokumentärer” – enbart för att tillfredsställa radikalfeminismen och genusnormen – ska de inte ha ett öre i licensavgifter!

Publicerat

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten.  Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte.  Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen.  Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver:  ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder.  Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned.  Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt).  Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft.  I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen.  Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik.  Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner.  Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chicago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen.  Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp.  I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta.  Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen.  Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt.  Då hade det utsatts för oralsex.  I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta.  Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker.  Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien:  ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.”  Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett?  Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier.  Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag.  När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor.  Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig?  Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick?  Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta.  Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det.  Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion).  Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter.  Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här).  Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text:  ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT

20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”.  Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt.  Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra.  Först en kort resumé med vissa kommentarer:

Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”.  Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år.  UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”.  Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30.  Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.

Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”.  Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar.  Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”.  Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin.  Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag.  Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare.  Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det.  D v s att det inte ledde fram till någon lagföring.  I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden.  Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera.  Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö.  Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.

Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna.  Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige.  De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet.  Men det får vi inte information om.  Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.  Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.

När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting.  Det som kommer kommer, inga problem.  Det tar bara fem-tio minuter.  Jag är som en sexmaskin.  Det är inte kärlek”.  Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd.  Hon är alltid beväpnad.  Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”.  Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare.  Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan.  Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män.  Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst?  Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det?  Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne.  Hon har också fått hotfulla sms.  Hon slappnar aldrig av.  Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.

Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom.  När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon:  ”Därför att jag gjort det för länge.  Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt.  Här får hon 500 kronor per kund.  I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen:  ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”.  Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill.  Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”.  Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”.  Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”.  ”Det finns ingen frivillighet i det här”.  Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking.  Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”?  Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han.  Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.

Analys

Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra.  För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja.  Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne.  Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om.  Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den).  Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!

Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen.  Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley.  Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete.  Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer.  Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb.  När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant.  En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).  Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar.  I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.

Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter.  Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma).  Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt.  De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss.  Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott.  Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.

Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum.  Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen.  Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.

Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.

Publicerat

DEN VÅLDSAMMA KVINNAN

Om det är något man kan säga om Belinda Olssons serie ”#Fittstim” så är det att tokfeminister inte klarar av att bli kritiserade. Som t ex i Sydsvenskan, där en skribent kallar kritik för ”klichébilder”. Att människor med stark ideologisk övertygelse har svårt för att acceptera att de ifrågasätts är inte nytt, utan manifesterar sig både inom politisk och religiös ideologi, och jag blir alltmer övertygad om, att ideologi är ett gissel som vi mådde bäst av att vara utan. Vad den tokfeministiska delen av den feministiska ideologin kan ställa till med kan exemplifieras på många sätt. På denna blogg har t ex myterna om sexarbetet, som omhuldas av tokfeministerna, tidigare belysts, och nu ska ytterligare en sådan myt belysas, nämligen den om att relationsvåld handlar om män som slår kvinnor.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika, eller ensamt, våldsamma som männen i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror det att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka.

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden. I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach universitet i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Hur ”öppna” tokfeministerna är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp(Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad, och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.”

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmberg & Waséns (2003) arbete säger: Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38.  De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor beskyddar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken bekräftar att kvinnor misshandlar barn mer än män:  ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent.  Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.”  Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska fundamentalismen som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare? När ska vi börja att lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer, rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 25 år senare!

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR

Jag ber om ursäkt för ett ganska långt inlägg, men det krävs för att underbygga en text som faktiskt visar att det är antiprostitutionsaktivisterna som är de ”onda”, inte sexturisterna.

Att primathonors (inklusive människan) förmåga att byta sex mot tillförsel i någon form är en evolutionär adaption – d v s genetiskt nedärvt i arten – är uppenbart.  T ex syns det tydligt av  dvärgschimpanshonors självklara sätt att utnyttja den sexuella attraktionen för att lura hannar.  Hrdy (1999) skriver att ”[s]exuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat”.  Det är t o m den främsta överlevnadsmekanismen någonsin för primathonor (inklusive människan), vilket i modern tid bl a uttryckt sig i kvinnliga Gulag-fångars säljande av sex, vilket gjorde dem mer framgångsrika än sina manliga medfångar, och unga kvinnors byte av sex mot föda och husrum i Burundi.  ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting.  Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning” (Ahsan Ullah 2005).

Det är de betydligt högre inkomsterna i sexarbetet som lockar kvinnor till det.  Det är också historiskt ett faktum att det är så, och Rosen (1982) skriver att prostitution för hundra år sedan var en verklig inkomstmöjlighet för en ung, hyfsat attraktiv kvinna, som också utgjorde en möjlighet till socialt avancemang.  I tidigare yrken hade de prostituerade tjänat mellan 4-6 dollar/vecka, vilket skiljde sig föga från andra arbetande kvinnor vid samma tid, samtidigt som det krävdes 9 dollar/vecka för att kunna leva.  I Prostitutionen tjänade en kvinna på en kväll vad andra kvinnor gjorde på en vecka.  Prostitution var lönande.  En ung kvinna som givit hela sin lön till sin familj och aldrig fått behålla något för eget nöje sa:  ”Tror du att jag tänker gå tillbaka till att tjäna fem eller sex dollar i veckan i en fabrik, och för det aldrig ha en cent att spendera själv, när jag kan tjäna den summan varje kväll, och ofta mycket mer”?  Föreställningen var att prostitution var ett enkelt jobb.  Bra betalt med kort arbetstid (i regel ca 21-02), med fria, disponibla eftermiddagar.

Sexhandeln är ju inte bara ett fenomen som handlar om pengar mot sex, utan används också inom människors förhållanden/äktenskap.  Eller som Laurie (2010) uttrycker det:  Upprepande Cicely Hamiltons ”Marriage as a trade”, vilken argumenterade att äktenskap var en form av privat snarare än offentlig prostitution, beskrev sexupplysaren Ettie Rout [1923] äktenskaplig sex som del av ”profitsystemet” och betraktade ”konvenansäktenskap” som en form av ”handelssamlag.”  Ett modernt exempel är en av mina söners vänner som för några år sedan inför kompisarna beklagade sig över att hans tjej inte ville ha lika mycket sex som han ville.  Men så la han till:  ”Men om hon vill att jag ska gå till kiosken och handla godis åt henne så kan jag få en avsugning.”  Borde den då 17-årige killen ha satts i fängelse 6 månader (nu ett år) för att de två gjort den ekonomiska överenskommelsen?  Hur absurd är inte svensk lagstiftning?!  Det är ju en adaptiv självklarhet att kvinnor kan utnyttja hur korkade män blir när testosteronet slår till.  Och varför skulle de inte göra det när det är syftet med överlevnadsmekanismer?  ”Ivern hos annars anständiga medborgare att ta emot den oanständiga tjänsten understryker starka krafter bakom efterfrågeelementet” (Ahsan Ullah 2005).  (Testosteronet gör karlar dumma i huvudet, lättutnyttjade och lättlurade, men det har också baksidan att dumheten gör att karlarna själva inte alltid förstår var gränsen går.  Men det är evolutionen som skapat detta, som övervägande gynnsamt för artens överlevnad).

Som Karandikari (2007) säger, angående prostitutionen i Asien, så anläggs moralistiska och religiösa synsätt på frågan om densamma – med efterföljande fördömelse.  Men moralistiska synsätt är definitivt inte universella, de växlar över tid och plats och saknas helt hos våra artfränder bland primaterna – och gjorde det även hos människan innan upptäckten av sambandet mellan sex och graviditet, och ”civilisationens” religiösa idévärld.  De är alltså inte adaptioner, utan kulturella konstruktioner!  Sexarbete är däremot, som redan sagts, en stark överlevnadsmekanism och det involverar för människans del en stor mängd andra aktörer, runt en ekonomi som håller stora människomassor under armarna:  ”Den kommersiella sexsektorn tillhandahåller inte bara betydande inkomster och anställningar för dem som är direkt involverade i prostitution; den tjänar också till att vidarebefordra inkomster från urbana områden till landsbygdsområden och från prostituerade som arbetar på andra sidan havet.  I många länder är prostitution en överlevnadsmekanism för att handskas med fattigdom och en metod för att kompensera för brist på social välfärds inkomstuppehållande program.  I sydostasiatiska länder som Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Indien så är det en betydande källa till främmande utbyte genom en högt strukturerad transnationell affärsverksamhet och expansionen av turistindustrin likväl som arbetskraftsexport” (Karandikari 2007).

Bristen på vilja från de västerländska NGO:erna, (medelklass)aktivisterna och politikerna att satsa på kostsamma sociala och ekonomiska insatser i fattiga länder, men istället ekonomiskt billiga moralistiska agendor, som ska tvinga kvinnorna tillbaka till fattigdom, elände och underkastelse, visar tydligt, att antitraffickingagendan inte har ett enda dugg att göra med att hjälpa människor.  Det är, åtminstone för de starkt drivande, enkom en språngbräda för västerländska (medelklass)aktivister för att känna tillfredsställelsen att få vara ”god”, i att få ”bekräftat” att den egna ideologin är den bästa, kombinerat med goda karriärmöjligheter.  På vägen lyckas man manipulera mängder av människor som uppriktigt vill göra gott, och som tror sig göra det, men som alltför okritiskt sväljer ideologernas verklighetsförfalskning och rena lögner.

Faktum är, att den ekonomiska potentialen inte bara handlar om sexarbetare.  En CDCD-rapport 1997 (Thailändska hälsoministeriet) fann att av 36.473 personer i Bangkok, arbetandes på 1421 etablissemang, så var 26.361 sexarbetare, men i provinserna fann Bhatiashevi samma år att av 67.789 personer på 6338 etablissemang så var 38.525 sexarbetare.  D v s att av alla dem som arbetar i sexindustrin är det endast 60,7 procent som är sexarbetare (Steinfatt 2002, Lim 1999).  Så fyra av tio arbetare i sexindustrin får sin försörjning i kringarbete.  Det visar, att inte endast sexarbetarna bygger sin ekonomi runt detta, utan även andra stora befolkningsskikt och att det är en oerhört viktig ekonomisk faktor för fattiga människor.  I t ex Thailand, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” (Lim 1999) rapporterar, överförs varje år omkring 300 miljoner dollar till familjer på landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden.  En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling.  Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar.  1980 erkände och rättfärdigade också den thailändske premiärministern sexindustrins existens som landets främsta turistattraktion:  ”Jag ber alla guvernörer att ta i beaktande det naturliga scenariot i era provinser, med några former av underhållning som några av er kan se som motbjudande och skamliga därför att de är former av sexuell underhållning som lockar turister… vi måste göra detta eftersom vi måste räkna med de arbeten som skapas” (Ennew 1986).

Det är ett faktum, att prostitutionen överför oändligt mycket större summor från dem som redan har resurser till dem som inte har sådana än några offentliga program – precis som det har varit i alla tider.  Och det är ett fundamentalt faktum, att dessa pengar går direkt till de fattiga, utan inblandning i form av välbetald medelklass som mellanhänder, som i t ex bistånd, utvecklingsprogram och ”rehabilitering”.  ”När kunden betalar en sexarbetare, så inträder betalningen direkt i de fattigas ekonomi” (Steinfatt 2002).  Det är också ett fundamentalt faktum, att det är just de fattigaste som tjänar på detta, och dessutom så handlar det inte bara om att sexarbetarna erhåller pengarna, effekten sprider sig till deras familjer, till kringanställda, och till den servicesektor som finns runt de fattiga.  ”[V]arje person som spenderar pengar som tjänats av en sexarbetare hjälper till att supportera stora service- och produktionssektorer i ekonomin som också i stort utgörs av de fattiga” (Steinfatt 2002).  T o m den halvtomma schampoflaskan, oanvända mediciner och icke uppätna matartiklar vid slutet av semestern kan utgöra viktiga bidrag till ett hushåll som kämpar för att överleva.  Därför är det verkligen inte konstigt, att många invånare, både vuxna och barn, försöker vara vänner med turister och/eller inleda sexuella relationer med dem (eftersom sådana tillförsäkrar dem större tillförsel).  Sådana relationer representerar en av de få möjligheter där vanliga lokala vuxna och barn kan nosa på de privilegier som annars är reserverade för turister och den lokala eliten (O’Connell Davidson 2005).  Och turisten själv ser det ofta inte som prostitution, när han/hon på morgonen ger några dollar till taxi och för att hjälpa den tillfälliga partnern.  I Sánchez Taylors (2001) undersökning av 240 kvinnliga turister i Karibien finner hon att nästan en tredjedel hade sex med en eller flera lokala män under semestern.  Av dessa angav 57 procent att de hade hjälpt deras partners finansiellt eller materiellt.  Men ingen av dem ansåg att de nyttjat en prostituerad.

Antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dessa omständigheter, tvärt emot de fattigas egen syn på det, som att det är ett ”tvång”, fullständigt bortseendes från att alla former av anställningar dessa fattiga måste ta är av nödtvång.  Indirekt inbillar man sig, att en kvinna självklart hellre skulle slita tio timmar i ett mattväveri en dag för några futtiga bath än att tjäna tio gånger så mycket på att t ex ”suga av” en turist under 20 minuter.  Man framställer sexköparna som onda män, som åker på ”sexturism” för att utnyttja de fattigas situation (som t ex Re 2003 och Pruth 2007), trots att de bara utövar ett adaptivt beteende.  Men varenda turist som åker till ett utvecklingsland ”utnyttjar” faktiskt de fattigas situation, oavsett vilken form av turism han/hon utövar.  Och det är verkligen inte så att kvinnorna i sexindustrin vittnar om att sexturisterna är onda män.  Tvärtom så framställs de som vänner, pojkvänner, och i åtminstone fallet Thailand ser sexarbetarna på barerna ”farang” män (de västerländska sexköparna) som bättre än thailändska män (Steinfatt 2002, Re 2003), och dessutom har många sexköpare, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” påpekar, hjälpt kvinnor att fly från kränkande situationer (Lim 1999).

Faktum är, att ska vi tala om några som är onda i detta avseende så är det antitrafficking- och antiprostitutionsaktivisterna, som strävar efter att beröva fattiga människor deras främsta inkomstmöjlighet, som strävar efter att hålla kvar stora människogrupper i en större fattigdom och misär än nödvändigt och att beröva människor hoppet om en bättre framtid.  Och varför?  Jo, för att dessa medelklassmänniskor anser sig veta bättre, utifrån en ideologisk idé om att prostitution är ”fel” sex, och att de på ett kolonialistiskt sätt har rätten att diktera för andra vad som är ”rätt” sex.  I grunden, groteskt nog, utgående dels utifrån en kristen sexualfientlig ideologi, som nu också har anammats av moderna radikalfeminister, och dels ett adaptivt mindre smickrande kvinnligt beteende; det att kvinnor ogärna delar med sig av de resurser som de förväntar sig att erhålla från männen (Sefcek & medförfattare 2006, Lyngbye & Hansen-Hansen 2009).

Man måste också fråga sig om det är en tillfällighet att detta med strävan att beröva de fattiga möjligheten till inkomster från prostitutionen sammanfaller med att det gynnar medelklassen?  Om man får bort prostitutionen kommer nämligen konkurrensen om de redan lågbetalda jobben i olika sektorer, som mattvävning, hembiträde, fabriker och andra att öka, och pressa lönerna nedåt.  Det kommer att innebära, att de fattiga får arbeta mer för sämre betalning, och därför får de tillgång till mindre – även om priserna sjunker.  Men för medel- och överklass blir det bara gynnsamt, samtidigt som inkomstklyftorna ökar.  Phongpaichit meddelar, att 1981 tjänade de rikaste tio procenten i det Thailändska samhället 17 gånger så mycket som de tio lägsta, men 1994 var skillnaden 37 gånger (Phongpaichit & Baker 1998).  Som Boonchalaksi & Guest (1998) uttrycker det så är det ingen annan industri än sexindustrin som ”skulle tillhandahålla möjligheten för unga outbildade kvinnor att regelbundet sända dessa stora mängder pengar till deras lantliga familjer”.  I början av 2000-talet var det mellan 1.475.000 och 1.845.000 människor som direkt supporterades av någon som arbetade inom sexindustrin i Thailand och miljontals fler supporterades indirekt (Steinfatt 2002).  Att nå framgång i bekämpandet av prostitutionen skulle i framtiden direkt garantera medel- och överklass t ex billiga hembiträden – som de i praktiken kan behandla hur illa som helst eftersom de inte är intressanta ur antitraffickingsynpunkt – men de fattiga skulle berövas möjligheter till bättre liv.  Som Steinfatt (2002) konstaterar, att eftersom det är ett faktum – åtminstone enligt dem själva och de som seriöst och något så när objektivt försöker att studera detta – att sexarbete är arbete, så är det att förneka detta ”att förneka ekonomisk och social kraft för de miljontals kvinnor världen över som ger mat till sina barn, sina familjer och sina vidhängande ekonomiska samhällen med intäkterna från sitt arbete, som är sexarbete”.

Kvinnorna i detta arbete är också långt ifrån hjälplösa ”flickor”, som antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dem som, utan ofta medvetet kalkylerande kvinnor som agerar som ”professionella flickvänner”, med tydliga strategier i sitt jobb, i vilka också ofta ingår att lura de godtrogna västerländska ”sexköparna” – som tror deras ”flickvänner” troget väntar på dem (Hoefinger 2011).  Över två tredjedelar av de barprostituerade i Thailand anser också att de har ett bra jobb (Steinfatt 2002).

Väldigt talande för hur sexarbetarna själva ser på de västerländska antiprostitutionsaktivisternas ”omsorg” ses i debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010.  Då skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin”.  Lite senare la de till:  ”Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ’Rädda oss från räddare’”.  Det är inte sexturisterna som är onda, det är de ”goda” antiprostitutionsaktivisterna som är det!

Postat tidigast 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER

Som ett led i att demonisera sexarbete, sexarbetarna och sexköparna måste de skrupelfria skrämselaktivisterna ibland ta till det riktigt ”tunga” artilleriet:  barnprostitutionen.  I detta korståg för sina egna åsikter tar man gärna till kändisar, som glatt åsiktsprostituerar sig för att framstå som ”goda” och ”kännande”, som t ex Ashton Kutchner vilken för CNN:s Piers Morgan 18 april 2011 påstod att ”Det finns mellan 100.000 och 300.000 barnsexslavar i USA idag”.  Hans fru, Demi Moore, fyllde på med att säga att ”vi vill skapa en förändring på detta”.  De publicerade ett antal offentliga annonser under rubriken ”Riktiga män köper inte flickor”, och flera celibriteter, som Justin Timberlake, Sean Penn och Jason Mraz hängde på.  Det föranledde bl a en stor bloggare för Hollywoodinriktade läsare att föreslå att de skulle sätta sig ner och ”inta ett helt års utbud av dumskallig, självupptagen Hollywoodnarcissism”.

Siffran som Kutchner utslungade är dock helt falsk!  Trots det har den helt okritiskt refererats av bl a New York Times, USA Today, CNN, Family Court Chronicles m fl, för att inte tala om ett antal Antitraffickinggrupper.  Den härrör från en studie av Estes & Weiner vid University of Pennsylvania, från 2001, vilka gjorde uppskattningen att 100.000 till 300.000 minderåriga är i riskzonen för att hamna i prostitution.  Cizmar & medförfattare undersökte emellertid, som en jämförelse, arresteringar rörande minderårig prostitution i USA:s 37 största städer, de fann i genomsnitt 827 arresteringar per år (ca 0,3 per 100.000 invånare), långt från 100.000 och ännu längre från 300.000.  En del städer har inga tillslag alls, andra ligger på något hundratal.  Enligt sexualforskaren David Finkelhor, som ändå intar ett restriktivt perspektiv på detta med minderårig sex (Jmf t ex Wase 2008 s 287, 288, 296, 298), så är studien inte vetenskapligt hållbar.  Själv säger Estes, tillfrågad hur många fall han tror att det i verkligheten kan vara, att det är ”ett litet antal”.  David Finkelhor efterlyser, att de som skriver om detta borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.  Något som i allra högsta grad även gäller antalet traffickingfall.

Estes & Weiners undersökning är också orsaken till det fullständigt felaktiga påståendet att den genomsnittliga åldern för inträde i prostitution är 13 års ålder.  Enligt amerikanska justitiedepartementet ska det vara så, med hänvisning till dessa författare (Koyama 2011 s 4).  Problemet med Estes & Weiner’s underlag är dock att det är helt ”kliniskt”.  D v s att det inte inkluderar någon som är 18 år eller äldre.  Ett sådant underlag får också en kumulativ effekt, i det att sannolikheten för att de som börjat i lägsta ålder ska räknas är betydligt högre än de som t ex börjat vid 17 års ålder, eftersom de befinner sig inom åldersgruppen längre tid.  Det är ett tydligt exempel på hur man kan felanvända underlag och dra slutsatser som inte stämmer med verkligheten.  Men eftersom det gynnar skrämselaktivistiska grupper så slår man gärna upp detta, i avsikt att erhålla mer statliga pengar.  Så har flera antiprostitutionsgrupper påstått detta som fakta, som t ex  ”Not for Sale”, GEMS, Polaris Projekt, Rebecca Project for Human Rights och Stop Child Trafficking Now.  Organisationen ”Shared Hope” påstår i en pamflett att ”forskning har visat att genomsnittsåldern för inträde i prostitution är 12 till 14 års ålder i USA”, men i samma pamflett visar ett cirkeldiagram, att genomsnittsåldern för de tillfrågade för inträde i prostitutionen i åldersgruppen 11-17 år var 15 år!  En studie under John Jay 2008, av samma åldersgrupp i New York, visade däremot att genomsnittsåldern för flickor/kvinnor i samma åldersgrupp var 15,15 år och för pojkar/män 15,28 år.  Men det gäller alltså inte för sexarbete som helhet, det gäller endast åldersgruppen minderåriga.

Shared Hope International skapades f ö av tidigare kongresskvinnan Linda Smith, som är en framträdande ledare av det moralistiska korståget.  Bl a så stödde hon ett lagförslag som skulle förbjuda sex för minderåriga med varandra, som skulle förbjuda oralsex och avancerad petting, med straff om fängelse och böter.  Organisationen fick 2003 och 2004 nästan en miljon dollar per år i statliga bidrag, 2005 1,9 miljoner dollar och 2006 987.228 dollar för att underlätta tjänster till ”inhemska barnsextraffickingoffer”.  Offer som i praktiken inte existerade.  Det är lukrativt att vara antitraffickingaktivist!

Ett ytterligare skräckexempel på abolitionisternas skrupelfria metoder, hur fakta mörkas och enbart selektiva uppgifter med ”rätt” påståenden lyft fram, är ”Washington State Office of the Attorney General”.  Där hänvisas till Estes & Weiner’s ”studie” för att påstå att 293.000 barn riskerar att traffickeras varje år.  För att ”bevisa” att traffickingoffren är allt från spädbarn till tonåringar hänvisas till en informationsskrift för en video, från Shared Hope, som inte innehåller en enda källhänvisning.  Beviset för att hallickar säljer barn för 400 dollar i timmen är en hänvisning till Shared Hopes hemsida, liksom påståendet att ”upptäckta minderåriga såldes genomsnittligt 10-15 gånger om dagen, sex dagar i veckan, i totalt mellan 9360 och 14.040 sexakter per år.  Flickorna fick inga av dessa pengar”.  Allt påståenden som fullständigt saknar vetenskapliga eller empiriska underlag!  ”Bevis” för att genomsnittsåldern för inträde i pornografi och prostitution är 12 år anser åklagarkontoret ”The Safe Act” vara, att var femte pornografisk bild skulle föreställa ett barn tycks också bevisas av Estes & Weiner, enligt den text som amerikanska justitiedepartementet lagt upp, och att barnporr är en industri som omsätter 3 miljarder dollar om året anses vara bevisat genom en hänvisning till ”Family Safe Media”, med en sida fullproppad av påståenden utan hänvisning till någon enda källa/underlag.  Att över 100.000 sidor skulle erbjuda barnporr bevisas av sidan http://www.levelbest.com/design/sites/enough/index.htm, vilken inte längre kan öppnas, liksom att 55 procent av all barnporr skulle komma från USA.  Detta är alltså de krav som amerikanska myndigheter ställer på ”bevis” för alla abolitionistiska påståenden.  Artiklar och texter som är kritiska mot dessa upp-/bluffskattningar tycks däremot inte existera överhuvudtaget i myndigheternas värld!

Att staten inte drar sig för förfalskningar och förvrängningar syns också bl a av den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen 2010.  Men Ronald Weitzer redogör för hur den amerikanska regeringen kan arbeta på lika bedrägligt vis som den svenska.  2004 presenterades en ”faktafolder” med titeln ”Länken mellan prostitution och sextrafficking”, liksom en årlig rapport.  ”Faktafoldern” var fylld med grandiosa påståenden:  ”Prostitution är automatiskt skadlig.  Få aktiviteter är så brutala och förödande för människor som prostitution”.  Legal prostitution sägs ”skapa ett säkert paradis för kriminella som traffickerar människor in i prostitution. …Prostitution lämnar kvinnor och barn fysiskt, mentalt, emotionellt och andligt ödelagda.  …Prostitution är inte det äldsta yrket utan den äldsta formen av förtryck”.  Så gott som alla ”faktafolderns” citat kom från litteratur och påståenden av radikalfe­ministiska ”forskare” och antiprostitutionsaktivister.  Citerandes deras förvrängda argument och ”resultat” kom inrikesdepartementet fram till att ”rutinmässiga övergrepp och våld…formar prostitutionserfarenheten”.  Men ”faktafolderns” ”fakta” var utan verkliga underlag och kom under tung kritik – som naturligtvis inte den amerikanska regeringen tog till sig (Weitzer 2005c s 3).

Hallgrimsdottir & medförfattare (2006 s 274) fann också, att majoriteten av prostituerade inträdde som äldre tonåringar eller vuxna.  Av de 201 intervjuade var 89 procent födda i Kanada, övriga i ”höginkomstländer” och bara en från tredje världen.  Föga tecken på ”trafficking” alltså.  I Latinamerika fann man att de flesta prostituerade började i prostitution tidigast i 15-årsåldern, och Podhisita & medförfattare (1993) fann i sin studie av bordellarbetare att hälften av de intervjuade var under 21 års ålder, men endast tolv procent under 18 år.  Och så få som 0,4 procent hade sin första sexuella erfarenhet (alltså inte kommersiell sex) under tio års ålder och 15, 2 procent mellan elva och 14, vilket definitivt inte skiljer sig från befolkningen i övrigt (Steinfatt 2002 s 104ff).  Det finns inget som helst underlag för att påstå att flickor inträder i prostitution vid 13 års ålder.  Det är bara skrämselretorik från dem som inte kan stå ut med att människor har ”fel” sex.

Inte ens för hundra år sedan var inträdesåldern i prostitution så låg som 13 års ålder annat än i undantagsfall.  Rosen (1982) anger att den sexuella debuten i allmänhet skedde mellan 15 och 18 år, och de började vanligtvis i yrket i åldern 17-21 år.  Deras liv ”på sporten” förde dem i kontakt med del- eller heltidsprostituerade och gradvis blev de medvetna om den ekonomiska potentialen i de sexuella tjänster som de ”skänkte bort”.  Nästan varenda studie understryker att den genomsnittliga tid en kvinna tillbringade i prostitution sällan översteg 5-6 år.  Det stämmer med vad som gäller historiskt också (Wase 2008 s 209) och tycks alltså vara ett tidlöst mönster.

Än en gång visar det sig, att antiprostitutionsaktivister måste hänfalla till förfalskning av verklighet, historia, statistik, m m, för att propagera för något som enbart är självgynnande för dem själva.  Verklighetsförfalskning har nämligen aldrig något med omsorg eller ”godhet” att göra och är djupt oanständigt!

Postad tidigast 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 6: PROSTITUTIONEN ÖKAR DÄR DEN ÄR LAGLIG, SÄRSKILT MINDERÅRIG SÅDAN

Eftersom detta kommer att handla om s k minderårig prostitution kommer inlägget att bli lite längre än vanligt.  Det beror på, att i vårt samhälle är det tabu att ifrågasätta att det kristna, västerländska samhället skulle kunna ha en fel, eller att normen för detta med ung sexualitet skulle ha brister.  Tvärtom, så anser sig ju de västerländska aktivisterna idag ha korrigerat evolutionen i ”rätt” riktning, d v s den evolution som skapat en stark manlig attraktion till kvinnliga tonåringar.  Wilson & Cox (1986, The Child Lovers: A Study of Paedophiles in Society, London and Boston, s 18) menar utifrån sin forskning, att en bestämd nivå av attraktion till välutvecklade 13 och 14 år gamla flickor är mycket vanlig bland hela den manliga befolkningen, om inte rent av endemisk, och Sittirai & Brown (1994, The Impact of HIV on Children in Thailand, Bangkok s 4) meddelar att en studie bland thailändska män visade att många tyckte att unga kvinnor/flickor under 18 år var mer attraktiva än över, men att det var fel att ligga med dem som var under 14.  I Yanomamostammen i Venezuela, som betraktas som en av de mest ursprungliga kulturerna som ännu existerar på jorden, är männen av alla åldrar också eniga om att kvinnor är som mest attraktiva sexuellt och som hustrur, när de är i moko-tillstånd.  Det vill säga när kvinnan är ”fruktig”, alltså som mest fertil, vilket i genomsnitt inträffar i åldern 15-17 år (Symons, 1995,  Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary Psychology of Human Female Sexual Attractiviness.  I Sexual Nature Sexual Culture, Chicago and London, s 106).  Ett faktum är också, att 90 procent av alla 14-åriga flickor i stammen, som något fullständigt självklart, regelbundet har samlag med äldre män och i retur får materiell tillförsel (ibidem s 112).  Att det alltså finns en marknad för de av västerländska aktivister som minderåriga klassade att tjäna pengar i sexarbete råder därför ingen tvekan om.  Evolutionen har sett till detta.  Jag tänker dock inte diskutera de korrigeringar som de som anser sig veta bättre än evolutionen gjort, utan istället koncentrera mig på den aktuella myten.

Liksom de tidigare avhandlade myterna så är den om att prostitutionen skulle öka där den är laglig helt ounderbyggd av objektiv empirisk forskning.  T ex påstår Janice Raymond att ett legaliserande/avkriminaliserande expanderar sexindustrin (Raymond 2003, Ten reasons for not legalizing prostitution and a legal response to the demand for prostitution.  I Journal of Trauma Practice, 2 s 318) och att det ökar barnprostitution (Ibidem s 321).  De underlag hon kan prestera för dessa påståenden är hänvisningar till tre tidningsartiklar, upp-/bluffskattningarna att 500.000 kvinnor och barn varje år traffickeras till Europa och 45.000-50.000 till USA, antiprostitutionsaktivisterna Sullivan & Jeffreys, samt två NGO:er med inriktning mot barn, varav den ena är Ecpat.  Inte en enda empirisk vetenskaplig undersökning har hon i sin artikel och litteraturlistan består uteslutande av abolitionistisk litteratur, som Ekberg, Raymond själv, Sullivan & Jeffreys m fl, samt tidningsartiklar och NGO-rapporter.  I ett annat sammanhang hävdar hon att [e]tt avkriminaliserat system ger män mer berättigande att fara utanför landet eftersom de inte vill ha den reglerade trädgårdens sexvariation som erbjuds; de efterfrågar mer lagöverskridande sexuella aktiviteter, sex med barn, sex med andra som de inte kan få på de lagliga bordellerna… Det främjar en uppmuntran för icke lagligt sex (Raymond 2008 Cross-examination of Janice J. Raymond, in Bedford v. Attorney General of Canada, Case No. 07-CV-329807PD1, Ontario: Superior Court of Justice s 74, Weitzer 2010 s 23)  Även här är hon helt i avsaknad av annat än abolitionistiskt tyckande som kan underbygga hennes påstående.

Det existerar emellertid ingen forskning som pekar mot att legalisering eller avkriminalisering har ökat vare sig prostitutionen eller antalet minderåriga i den.  I utvärderingen av The prostitution Reform Act 2008 slås det fast att antalet sexarbetare på Nya Zeeland inte har ökat som resultat av införandet av PRA (s 29) och ytterligare undersökningar kunde också visa att ingen ökning av antalet involverade i sexindustrin, inklusive unga människor hade skett på Nya Zeeland (PRA s 102, Fitzgerald & Abel 2010, The media and the Prostitution Reform Act.  I Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland, s 203).  I rapporten sägs det att minderåriga personer utnyttjade i prostitutionen uppgår till 1,3 procent av det totala antalet av de undersökta sexarbetarna (PRA 2008).  D v s, att antalet är tydligt lägre än i kriminaliserade sammanhang!  Även i Nederländerna kunde man konstatera att det förefaller vara knappast någon prostitution av minderåriga i den licensierade sektorn och inspektörer stöter på minderåriga prostituerade bara undantagsvis (Daalder, A L, 2007, Prostitution in the Netherlands since the lifting of the brothel ban. The Hague:  Ministry of Justice s 86).  Legalisering/avkriminalisering tycks alltså tvärtom minska antalet minderåriga sexarbetare.  Dessutom var det bara fem procent av dem som arbetade som prostituerade som börjat sälja sex innan de var 18 år. 

Mindre än var femte har, globalt sett, börjat sälja sex före 18 års ålder och bara någon enstaka procent före 14-15 års ålder.  För att ta några exempel världen över, utom Nya Zeeland och Nederländerna, så slår den danska prostitutionsutredningen fast att fyra procent av sexarbetarna har inträtt i sexarbete före 18 års ålder (Wase. 2012.  Den kidnappade sanningen.  Myten om den gigantiska sextraffickingen.  Stockholm s 32), i Grekland utgör de minderåriga 4,7 procent av yrkeskåren (ibidem s 33), i Indien är det maximalt 20 procent som är minderåriga (ibidem s 38) samtidigt som det i andra yrkesområden är 90 procent av arbetsstyrkan som utgörs av minderåriga (ibidem).  Intressant nog drar de västerländska aktivisterna aldrig upp dessa fakta, utan fixerar bara på sexarbete enligt 1700-talets devis, att det är ”ett öde värre än döden”.

I Kambodja kom en undersökning av situationen i Phnom Penh 2009 fram till att 3,1 procent av sexarbetarna där är minderåriga (Wase s 45f), i Nepal kommer ILO fram till att 25 procent inträtt i arbetet före 18 års ålder (men bara 3,4 procent vid 14 års ålder eller tidigare, ibidem s 49), i Thailand utgör de minderåriga maximalt 15 procent av sexarbetarna (ibidem s 61), i Tyskland pendlar de åren 2000-2010 mellan 3 och 15 procent, med ett år (2008) i en topp på 24 procent (ibidem s 62f) och i USA slutligen lyckas man i genomsnitt spåra ca 250 minderåriga i hela landet årligen (ibidem s 65f).  Det finns inget som helst underlag för att minderåriga skulle öka i prostitution p g a legalisering/avkriminalisering, tvärtom så tycks de minska – förutom att de överlag är betydligt färre än vad skrämselaktivisterna vill få oss att tro.

De västerländska antiprostitutionsaktivisterna vill få oss att tro, att deras kamp mot sexturism och minderårigt sexarbete skulle ha något att göra med omsorg om de kvinnor/flickor som engagerar sig i prostitutionen, men det är faktiskt inte sant.  Om man ser på de reella förutsättningarna för dessa unga sexarbetare, särskilt i tredje världen, så handlar det inte ett enda dugg om omsorg.  Vi har all anledning i världen att ifrågasätta dessa självutnämnda ”barnräddare”, därför att de egentligen syftar till att försvåra tillvaron för dem – enbart i avsikt att själva på något sätt tjäna på det.  Som Heather Montgomery slår fast:  I jämförelse med de jobb som är tillgängliga så är prostitution väl betalat…  Utan sådana slutbetyg som krävs för kontors- eller affärsarbete, och brist på yrkespraktik, är barnens enda möjlighet, vid sidan om att sortera sopor, att tigga, vilket betraktas som ett dåligt val för att tjäna regelbundna pengar (Montgomery, Heather, 2001, Modern Babylon? Prostituting Children in Thailand, New York, s 98).

Ett väldigt tydligt exempel på den gigantiska skillnaden mellan inkomster i prostitution och andra arbeten ges i den prostitutionsfientliga undersökningen A report on Trafficking in women and children in India 2002-2003 (se även Wase a a s 33ff).  Av den framgår det, att en sexarbetare, 18 år och yngre, i genomsnitt tjänar 13.800 rupier i månaden, medan en arbetare 18 år och yngre i andra tillgängliga, okvalificerade yrken i genomsnitt tjänar kanske 500 rupier i månaden (hälften uppbär ingen lön alls).  Det tar alltså över två år för en i andra yrken att tjäna lika mycket som en sexarbetare gör på en månad.  Är någon förvånad över att även de som västerländska aktivister har klassat som minderåriga kan välja sexarbete?  Förvåningen lär inte öka när man jämför ”domestic work” med sexarbete.  I sexarbetet inträder i Indien – som vi ovan sett – maximalt 20 procent före 18 års ålder, i ”domestic work” är det istället 80 procent, varav 70 procent utsätts för fysiska övergrepp (Abuse Among Child Domestic Workers. A Research Study in West Bengal).  De västerländska “goda” barnräddarna talar aldrig om detta.  Tvärtom så arbetar de aktivt för att tvinga de minderåriga (och äldre) kvar i sådana förhållanden genom att undandra dem möjligheten till goda förtjänster som sexarbetare.  En sådan cynisk och kallhamrad känslolöshet kommer jag aldrig att kunna se som ”omsorg”.  Jo, men enbart om den västerländska aktivistens egen självgodhet och präktighet, men inte om dem som lever i den fattiga verkligheten!  Michael Bourdillon skrev för svenska röda korset i en utredning 2006:  Barns liv har större sannolikhet för att förbättras genom att förse dem med fler och bättre möjligheter än med att ta bort de möjligheter som de valt för att försöka förbättra för sig själva.  Ingen i detta land tycks ha lyssnat på vad han sa, utan istället strävar man i ”barnräddande” kampanjer att tvinga de minderåriga tillbaka till misär och svält.  Detta görs i självintresse, för – Som Steinfatt uttrycker det – när spektrumet av övergrepp mot barn vinkas med, oavsett om av Ecpat, politiska rådgivare, människorättsväktare, institutioner eller individer inom FN, eller helt enkelt lokala medborgare, så är ofta rationalitet det första offret (Steinfatt 2002 s 359).  Det skändade barnet är, som Scheper-Hughes & Stein påpekar, en generativ metafor som tjänar till att undanröja annan oenig oro och motsägelse i… samhället (Scheper-Hughes & Stein 1998 citerade hos Adler 2001). 

När man inte kan komma överens om konkreta andra problem kan man alltid jaga upp en panik kring metaforen om det hotade barnet Det visar sig alltid i efterhand att besluten blivit skadliga för dem man skulle hata och dem man påstod sig skydda.  Och tyvärr är det så i det här fallet också:  Åtgärder avsedda att skydda barn har ofta den effekten att den driver minderåriga arbetare under jorden och in i mycket farligare villkor än lagstiftningen avsåg att rätta till.

När spektrumet av övergrepp mot barn vinkas med, oavsett om av Ecpat, politiska rådgivare, människorättsväktare, institutioner eller individer inom FN, eller helt enkelt lokala medborgare, så är ofta rationalitet det första offret (Steinfatt 2002 s 359).  Det skändade barnet är, som Scheper-Hughes & Stein påpekar, en generativ metafor som tjänar till att undanröja annan oenig oro och motsägelse i… samhället (Scheper-Hughes & Stein 1998 citerade hos Adler 2001).  När man inte kan komma överens om konkreta andra problem kan man alltid jaga upp en panik kring metaforen om det hotade barnet

Det visar sig alltid i efterhand att besluten blivit skadliga för dem man skulle hata och dem man påstod sig skydda.  Och tyvärr är det så i det här fallet också:  Åtgärder avsedda att skydda barn har ofta den effekten att den driver minderåriga arbetare under jorden och in i mycket farligare villkor än lagstiftningen avsåg att rätta till.