Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA

Som en sorts självklar uppfattning, som alla utan att reflektera ska omfatta, är att sexarbetarna tvingas in i sexindustrin.  Liksom med andra djupt rotade myter kring prostitutionen så finns det emellertid inget som helst vetenskapligt empiriskt forskningsunderlag som kan konfirmera detta påstådda tvång.  Istället hänvisas så gott som alltid till den ovetenskapligt arbetande Melissa Farley.

Väldigt talande för den verkliga situationen är istället Thomas M Steinfatt och hans thailändska teams 12-åriga studie av mer än 4000 sexarbetare på barer i Thailand inriktade på västerländska turister.  Inte en enda av de intervjuade kvinnorna hävdade att de blivit tvingade in i verksamheten (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London, s 50f).  Totalt sett är det, enligt flera undersökningar, sex procent av sexarbetarna globalt som anser att de tvingas arbeta som prostituerade.  The prostitution Reform Act rapporterar att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet på Nya Zeeland p g a andras påverkan var 3,9 procent och Jenkins fann så låga nivåer bland eskorter att de inte ens diskuteras.

I den nämnda undersökningen av Steinfatt och hans team framgår det att endast 15 procent ville sluta att sälja sex, medan resten ville fortsätta, och så många som 69 procent tyckte att sexarbete var ett bra jobb (ibidem s 68f)!  Något som är betydligt fler än andra yrkesgrupper i USA, där endast 45 procent var nöjda med sina jobb 2009 (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).  Även Jenkins undersökning av eskorter visar tydligt, att önskan att sluta i yrket inte är speciellt hög.  Det visade sig att det bara var 3,2 procent av kvinnorna som planerade att sluta inom tre månader, mot 4,4 procent av männen och inga av de transsexuella.  35,3 procent av kvinnorna och lika många av männen hade inga planer alls på att sluta arbetet som eskort.  Samma siffra gällde för kvinnorna då planerna var att sluta mellan en tidsperiod av 1-5 år, medan 43,4 procent av männen gav samma svar och 40,9 procent av de transsexuella (s 4).  För Nederländernas del konstaterar Siegel efter sina intervjuer med ryskspråkiga sexarbetare att [d]e flesta av dem hade aldrig någon kontakt med organiserad brottslighet och ingen tvingade dem att fara till Nederländerna för att arbeta i sexindustrin (s 7).

Jenkins undersökning är också informativ när det gäller nivån på hur ”tvingade” sexarbetarna i hennes undersökning var.  Av kvinnorna hos Jenkins uppgav också 72,1 procent att sexarbetet stärkt deras självkänsla och endast 9,6 procent kände att den blivit sämre (s 7).  25 procent av kvinnorna hade någon gång känt sig fysiskt hotad i arbetet (s 5), men det värsta hotet för alla var att hotas med att avslöjas offentligt som sexarbetare (s 5f).  Något som understryker hur tung stigmatiseringen är för dem.  I den danska undersökningen, 2011, är det totalt fyra procent som uppger sig ha tvingats in i prostitution av andra, men uppdelat så är det noll bland eskortkvinnorna, en procent av de klinikprostituerade, två procent av eskortmännen, men 26 procent av de gatuprostituerade.  De som känt sig tvingade av ekonomiskt nödtvång är däremot sex procent (s 168).  Något som betyder att nio av tio gör ett helt eget och medvetet val.  Som kontrast kan man konstatera att tre av tio också gjorde det av sexuell nyfikenhet (s 168).

Intressant i sammanhanget att alla sexarbetare skulle vilja sluta i yrket är också undersökningen i Queensland, Australien.  På påståendet, om jag fick chansen skulle jag göra det [välja jobbet] igen så höll 36,4 procent av gatuarbetarna, 66 procent av bordellarbetarna och 69,5 procent av de privata arbetarna med om det (s 39).  Något som knappast vittnar om en önskan att sluta!  Även arbetstillfredsställelsen måste, med undantag för gatuarbetarna, sägas vara stor, då 46,5 procent av bordellarbetarna och 52,4 av de privata höll med om påståendet att deras arbete är en stor källa till tillfredsställelse i mitt liv.  Även det är högre siffror än för ”vanliga” arbeten i USA, och då talar vi inte om nöjda, men om stor källa till tillfredsställelse.  Däremot var det endast 12,1 procent av gatuarbetarna som höll med om detta (s 39).  Ett annat mått på tillfredsställelse kan också vara påståendet att mitt dagliga arbete är alltid varierat och intressant, vilket 69,7 procent av gatu-, 86,1 procent av bordell- och 79,2 procent av de privata arbetarna höll med om (s 39).

De undersökningar som gjordes av de nyzeeländska universiteten inför införandet av the Prostitution Reform Act visar också att för många är detta att lämna sexindustrin inte ens en fråga man funderar på, och som dessutom känns kränkande.  Enligt sexarbetarnas eget sätt att se det så lämnade de branschen när de ville.  Att jobba på småskaliga bordeller var dessutom ett karriärval som många var nöjda med:  Det är oförskämt att prata om att lämna det – det är en rättighet att kunna vara en sexarbetare.  Vi behöver ingen räddning.  För en del är det bara tre till fem år för en genomsnittlig karriär – ett medel för ett mål.  Skaffa pengarna för examen och sen gå vidare. (Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland, s 132)  Till skillnad mot skrämselaktivisterna vill jag inte hävda att enstaka röster är representativa för alla prostituerade, men de är betydligt mer representativa än katastrofutsagorna, som endast kan bygga på undersökningar bland utvalda gatu- och internerade prostituerade.

Även FN, genom underorganet ILO, understryker det informerade val som kvinnorna i branschen gör.  I en av de få verkligt vetenskapliga rapporter som FN åstadkommit i ämnet framgår det frivilliga valet genom refereranden av uppgifter som undersökarna fått av de intervjuade kvinnorna själva.  De visste vad de gav sig in på, det var vänner som visade dem vägen – av de malajiska kvinnorna sa omkring hälften att det var vänner som visade det lätta sättet att tjäna pengar på – betalningen är ojämförbart bättre än i deras andra möjligheter, arbetet är mer flexibelt och mindre tidskrävande för mödrar och, överlägset ofta, så är det det bästa sättet för dem att hjälpa sina föräldrar.  I alla de fyra undersökta länderna gav prostitution märkbart högre inkomster än annat okvalificerat arbete, vilket inte är oviktigt i samhällen med närmast total frånvaro av sociala välfärdsprogram.  Sexarbetarna klagade också över stigmatisering, fara, övergrepp, exploatering, utstötande och trakasserier.  Typiskt nog var dessa negativa saker något de oftast inte möttes av från kunder, utan från poliser, tjänstemän och kriminella.  Rapporten understryker, att sexarbete är arbete och att arbetarna i denna sektor ska omfattas av samma rättigheter som andra arbetare (The sex sector: The economic and social bases of prostitution in Southeast Asia.  Geneva.  ILO).

Än en gång visar det sig hur ounderbyggda skrämselaktivisternas myter om prostitutionen är.

Första gången postad augusti 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 1: NIVÅER PÅ VÅLD OCH EXPLOATERING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGALT

I den allmänna debatten, och särskilt våra undermåliga medier, förekommer det en mängd påståenden om prostitution som ska ”bevisa” hur förfärlig prostitutionen är.  Vid ett närmare vetenskapligt skärskådande visar det sig emellertid, att det enbart handlar om ounderbyggda myter i samma mönster av verklighetsförfalskning som skrämselaktivister alltid måste ägna sig åt.  Jag tänkte här på bloggen gå till botten med en rad av dessa myter om prostitutionens ”förfärlighet”, inte minst för att ge referenspunkter för sansade människor som ifrågasätter hysterinn kring sexualmoralismens korståg mot människors rätt till sin egen sexualitet, en moralism som t ex exemplifieras av organisationen Realstars och EU-minister Birgitta Ohlsson.  Den första myten som skärskådas är den om att nivåer på våld och exploatering ökar där prostitution är legalt.  Till grund för ”serien” ligger boken ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen (Dick Wase 2012, Stockholm) där alla källhänvisningar finns refererade.

Det är inte ovanligt att påståenden framförs om, att om legalisering/avkriminalisering av prostitution genomförs ökar exploateringen och riskerna för våld.  Påståendet har emellertid ingen som helst vetenskaplig substans och är enbart ägnat att skrämma människor att acceptera en abolitionistisk linje.  Apropå legaliseringen av sexarbete i Australien har t ex Janice Raymond – med hänvisning till sig själv – påstått att ”legalisering/avkriminalisering skyddar inte kvinnorna i prostitution”och Mary Sullivan har försäkrat att ”prostitution kan aldrig göras säker”.  Men, som sociologiprofessorn Ronald Weitzer påpekar, så har forskningen kring lagliga bordeller i Nevada konstaterat att bordellerna ”erbjuder den säkraste miljön möjlig för kvinnor att sälja ömsesidiga sexuella akter för pengar”, och en undersökning av holländska justitiedepartementet fann att den stora majoriteten av arbetare på holländska bordeller och fönsterenheter rapporterade att de ”ofta eller alltid känner sig säkra”.  I Australien säger Crime and Misconduct:  ”Det är ingen tvekan om att licensierade bordeller erbjuder den säkraste arbetsmiljön för sexarbetare… Lagliga bordeller som nu opererar i Queensland erbjuder en godtagbar paradigm för en hälsosam, brottsfri och säker licensierad bordellindustri”.

När Woodward & medförfattare intervjuade 101 sexarbetare på bordellerna i Queensland uppgav 97 procent att trygghet och säkerhet var en fördel med att arbeta på bordell, av de 82 privata arbetarna ansåg  81,7 procent att det var det och av de 33 gatuarbetarna 81,8.  Alla tre grupperna inser alltså säkerheten på bordellerna.  Dessutom var det endast tre procent på bordellerna i samma undersökning som någon gång blivit våldtagna av en kund, och två som blivit slagna, mot 60,6 respektive 54,5 procent bland gatuarbetarna.  I sammanfattningen om lagreformen, med legaliseringen av prostitutionen, skriver författarna också:  ”Den nuvarande lagstiftningen har varit effektiv i att förbättra sexarbetares hälsa och välbefinnande inom den.  Det återspeglas i den höga arbetstillfredsställelsen som rapporterades av många kvinnor.  Emellertid är det för dem som arbetar utanför det lagliga ramverket ett antal ofördelaktigheter, inkluderande ökad risk för exponering för veneriska sjukdomar och lägre fysisk säkerhet på arbetsplatsen”.  Såväl Nevada, Australien, Nederländerna och Nya Zeeland är bevis för att legalisering eller avkriminalisering ökar sexarbetares säkerhet.  Påståendet att legalisering skulle öka våld och exploatering är ren lögn!

Publicerat

EN SKRÄMSELAKTIVIST – EU-MINISTER BIRGITTA OHLSSON

Egentligen tycker jag inte alls om detta med att ”hänga ut” människor offentligt.  Av egen erfarenhet vet jag hur mycket skada det kan göra att bli ovederhäftigt uthängd, därför är det viktigt att ha verkliga fakta när man kritiserar någon för att vara skrämselaktivist.  När det gäller EU-minister Birgitta Ohlsson är det emellertid väl dokumenterat att hon agerar som en sådan.  Det är illa redan när vanliga ”hatare” agerar skrämselaktivister, än värre är det när organisationer och den okunniga journalistkåren gör det, men när ministrar, regering och riksdag gör det är det katastrofalt.  Det strider grovt mot anständighetsprinciperna här ovan.

Så hur agerar då Birgitta Ohlsson som en skrämselaktivist?  Det är i hennes försvar av och försök att exportera den medeltida sexköpslagen.  Redan 1441 kläckte katolska kyrkan idén om att förbjuda sexköp – men då bara för gifta män och präster – men inte att sälja sex och införde regeln i påvestaden Avignon.  Så att kalla lagen för den ”svenska” sexköpslagen känns inte helt relevant för mig.  Men oavsett det så är Birgitta Ohlsson grovt ovederhäftig i sin retorik kring lagen.  Det är en sak att ha en åsikt, att lagen är bra, men att underbygga den med falska och felaktiga fakta och påståenden är direkt snuskigt – om än typiskt för just skrämselaktivister.

Offentligt har Birgitta Ohlsson påstått att ”vid sidan om handel med vapen och droger, är traffickerares exploatering av människor för sexuella syften del av den svåra organiserade brottsindustrin”.  Det är ett rent påhitt som inte har någon som helst bärighet i verkligheten alls!  Det är ett rent påhitt som valsar runt i ”rapporter” av Europol och andra, att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket inte har något som helst underlag i verkligheten.  Sextrafficking är en mycket liten kriminell verksamhet.

Ett annat direkt påhitt som Birgitta Ohlsson refererar som ”fakta” är när hon säger: ”Jag förnekar inte att det finns prostituerade som är tillfredsställda med deras val av yrke. Men tillfredsställda sexarbetare utgör bara en bråkdel av prostitutionsvärlden. De flesta människor som är fångade i businessen att sälja sina kroppar i världen idag är fattiga och traumatiserade ungdomar.  Det finns inte en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta påstående!  Skrämselaktivister älskar i ämnet prostitution att hänvisa till den kraftigt vetenskapligt kritiserade Melissa Farley, som gjort riktad forskning med det förutbestämda syftet att få det att framstå som att prostitutionen skadar människor något förfärligt.  Men precis som Birgitta Ohlsson är alltså Farley fullständigt ovetenskaplig och bortser totalt från all verklig forskning som gjorts i ämnet.  Som t ex världens förmodligen största studie av sexarbetare, Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares studie av barprostituerade i Thailand (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London).  Under 12 år djupintervjuade de över 4000 sexarbetare, fann ingen som tvingats in i arbetet, nästan 70 procent av sexarbetarna tyckte de hade ett bra jobb och maximalt 15 procent var minderåriga.  De fann bland dessa maximala 15 procent en 13-åring, tre 14-åringar och elva 15-åringar, men ingen yngre.

Lika tokigt blir det när EU-ministern påstår att ”klyftan mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människor som frivilligt vill sälja deras kroppar resulterar i tvingad prostitution i händerna på organiserad brottslighet”.  Det finns inget som helst dokumenterat automatiskt samband mellan prostitution och kriminalitet, lika lite som det finns dokumentation på att sexarbetare skulle vara mer tvingade än andra.  Tvärtom visar bl a avkriminaliseringen på Nya Zeeland att det är kriminaliseringen av sexarbetet i olika former som skapar kriminaliteten.  Birgitta Ohlsson är alltså en av dem som direkt orsakar att sexarbetare tvingas arbeta under kriminella former.  Ett flertal internationella undersökningar visar också att 94 procent av sexarbetarna inträder i arbetet av eget val.  Hon påstår också, enbart baserat på den högst ovetenskapliga och oundebyggda s k ”utvärderingen” av sexköpslagen att den varit framgångsrik, haft avsedda effekter och håller nere trafficking till Sverige.  Eftersom hon inte kan vara omedveten om den kraftiga kritik som riktats mot det beställningsverk som den s k ”utvärderingen” är så är det hon gör att närmast stå och ljuga rakt ut.

Birgitta Ohlsson har också, med Cecilia Wikström och Helena Holmberg, påstått att ”vår tids sexslaveri drabbar miljontals människor, mestadels kvinnor och barn. Till Europa fraktas årligen en halv miljon människor för att säljas till sexindustrin”med hänvisning till en rapport av Europol.  Men Europolrapporten har inte ett enda underlag för dessa påståenden, liksom naturligtvis inte heller de tre kvinnorna.  Siffran är en s k ”guesstimate” (”bluffskattning”) som inte har någon som helst bärighet i verkligheten.  I verkligheten är det maximalt 3000 fall av sextrafficking årligen i hela världen.

Det är möjligt att Birgitta Ohlsson tror på en del av det hon påstår, men vi ska inte ha ministrar som går omkring och förlitar sig på och för vidare hörsägen, lögner och påhitt när hon driver en skrämselaktivistisk linje som är direkt opassande för en minister.  Ministrar och politiker ska bygga på fakta, och har de inte fakta att basera det de säger på ska de varken uttala sig eller agera för repressiva, förtryckande lagar – som ju sexköpslagen och kopplerilagen är.  När man, som Birgitta Ohlsson gör, direkt agerar för att sexarbetare ska arbeta under kriminella och riskfyllda förhållanden ska man inte skylla deras kunder för det, utan våga stå upp för det man gör, nämligen skapar förutsättningar för kriminaliteten.  En minister måste naturligtvis också ha rätt att göra misstag, men inser man inte när man agerar fel så är man inte lämplig som minister. Första gången postad juli 2013.

Publicerat

SKRÄMSELAKTIVISMEN

Ja, jag vet att jag är sent ute och kommenterar turerna kring NSA och avlyssningen av västvärlden.  Det finns så många före mig som gjort detta, så jag tror inte jag behöver gå in på djupet på hur detta sker.  Däremot önskar jag lite mer fundera kring varför det sker.

Den amerikanska administrationen försvarar spionerandet med att man måste skydda sig mot terrordåd, vilket är högst tveksamt, med tanke på den lilla risken för terrordåd.  Visst, de existerar och många människor går omkring och är livrädda för dem, men det är åtminstone 1000 gånger större risk för att dödas i trafiken än att dö av ett terrordåd.  Men motiverar det spionage på alla körkortsinnehavare?

Terrorhotet är en av delarna i det som jag vill kalla för ”skrämselaktivismen”.  Att spela på människors rädsla har i alla tider varit ett effektivt instrument för att genomföra sina egna suspekta intentioner.  Och skrämselaktivismen uppträder bara när det gäller just suspekta intentioner, för om de är sunda så inser folk det i allmänhet ändå.  Historiska exempel på skrämselaktivismen är t ex jakten på och brännandet av bögar (flator klarade sig i allmänhet undan) vilka, efter kristendomens ”kärleksbudskap” blivit allenarådande, började nyttjas i större skala av t ex kejsar Justinianus i Byzans och som reaktion på celibatets införande på 1200-talet.  Det här var också en lysande affärsidé, eftersom kyrkan och/eller staten fick lägga beslag på den egendom som den på bålet brände lämnade efter sig, och en god affärsidé är det fortfarande.  Att vara skrämselaktivist lönar sig idag t ex för politiker, som kan göra karriär genom att framstå som handlingskraftiga, och empatiska, fast de är ingendera.  För journalister och medier leder det till rubriker, sålda lösnummer, karriärer och ”namn”, för radikalfeminister till att man kan genomföra misandriska lagar och regler, akademiska karriärer (utan substantiell insats), lyfta löner, m m.  För välgörenhetsorganisationer leder det till anslag, löner och statuspositioner, något som också kan gälla tjänstemän och andra – som t ex polisstyrkan för bekämpningen av trafficking.  Skrämselaktivismen är idag en storindustri, som omsätter hundratals miljoner dollar i världen varje år – utan att åstadkomma ett enda dugg produktivt!  Eller, som den inspärrade prostituerade Tyra Eberwall uttryckte det på tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyåret 1934: …”något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på till spinnhuspersonal och detta samhället som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man ju spärras in som en stor brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss(min emfasering).

Andra historiska exempel på skrämselaktivism är jakten på kättare under medeltiden – Albigenserkriget, som startade 1209, ledde till slaktandet av en miljon människor – och jakten på dem som mördat Kristus; ett helt folk, judarna, skulle under århundraden förföljas.  För första gången introducerades då i stor skala det effektivaste skrämselargumentet någonsin; ”ditt barn är hotat”.  Judarna påstods ritualmörda barn, vilket gjorde det lätt att uppegga skrämda folkmassor mot dem.  Samma metod använde häxjägarna från 1480-talet och framåt i över 200 år.  Människor skulle ju skydda sitt kött och blod, sin egen avkomma.  I modern tid använder t ex Ecpat samma metod mot påstådda ”pedofiler” och andra ”onda” varelser som måste utplånas och anti-prostitutionsaktivisterna använder det för att stämpla den ”onde” sexköparen.  Barn i miljoner påstås – helt utan grund – varje år vara offer för hänsynslösa, djävulska män som helt känslokallt ödelägger oskyldiga barns liv genom att ha sex med dem.  Vilket genererar stora pengar till Ecpataktivisterna.

Skrämselaktivismen består av många delar och böljar fram och tillbaka.  I vår tid är det främst terroristskräcken, intimt sammanhängande med islamskräcken och invandringsskräcken, och så är det sexualpaniken, som yttrar sig i direkt förföljelse av utvalda ”monster”, som sexköpare, pedofiler, zoofilister, bdsm-utövare, och andra, som kan ta sig många uttryck.  Häxor, bögar och judar är just nu ”lågkonjunktur” i flera länder, men åtminstone bög- och jude-skräcken har sina starka yttringar på vissa håll.  En annan synnerligen framgångsrik skrämselaktivism är radikalfeminismen.  Genom monsterförklarandet av den onde mannen – och det hot han utgör mot de goda (kvinnor och barn) – är det mängder av annars ofta inkompetenta kvinnor som kunnat göra karriär inom politiken, medier, utbildning och förvaltning.  Vad som också är ett genomgående drag för alla dessa skrämselaktivister är att de ALLTID påstår att det är till skydd för något.  Det är barn, kvinnor, kultur, samhälle, seder, moral, anständighet, ras, jobb, m m, som måste ”skyddas”.  Och ”skyddet” måste alltid bestå av tvingande lagar och åtgärder vilka – som av en händelse – alltid ska löpa enligt skrämselaktivisternas åsikter, ideologi och moral.  Något som ju – förmodligen också det av en händelse – får skrämselaktivisterna att framstå som de som ”kan” frågan, som är ”goda” och ”ansvarskännande”, samtidigt som de glatt offrar en massa ”fel” individer.  Och – händelsevis – så leder det till karriärer, bra positioner och/eller löner och/eller andra förmåner för just skrämselaktivisterna.

Tre grundförutsättningar måste existera för att skrämselaktivismen ska bli effektiv:  För det första de fanatiska ”hatarna”, för det andra ett ideologiskt ”riktigt” politiskt och medialt stöd bakom skrämseltaktiken och för det tredje den ohämmade verklighetsförfalskningen.  Den första gruppen har uppgiften att ohämmat peka ut ”brottslingar”, skrika högt om krav på ”handling” och t o m ibland handgripligen ingripa för att t ex tysta kritiska röster.  Ett exempel är t ex den typ av ”väckelsemöten” som dras ihop, där personer ur den andra, ”övre” gruppen ska egga dem ur den första till handling och upprördhet.  Ett annat är när en skrikande mobb försöker att överrösta och smutskasta den som vill ställa kritiska frågor.  Men den viktigaste beståndsdelen i denna treenighet är den ohämmade verklighetsförfalskningen.  I detta arbete är journalistkåren och pressen den viktigaste beståndsdelen.  Stöpta i en miljö på journalisthögskolorna där man för länge sedan bortsorterat att lära ut objektivitet och kritiskt tänkande – som Paolo Roberto på så lysande sätt, när han ”klär av” den ”rätta” Hannah Fahl, illustrerar – och där man måste vara ”rätt” för att bli accepterad, är uppgiften att också presentera ”rätt” rubriker och texter (se här, här, här och här), oavsett om de har det minsta med verkligheten att göra.  Det absolut viktigaste arbetet i detta är dock att förhindra att verkliga, motstridiga fakta släpps fram.  Om det på en debattredaktion t ex publicerats en text som gör fullständigt absurda, men politiskt ”rätta”, med helt felaktiga påståenden som gynnar skrämselaktivismen, så ska verkliga fakta hindras från att få bemöta texten.  Medierna har också den suveräna makten att oemotsagda kunna smutskasta dem som ifrågasätter det ”rätta”.

Ett viktigt led i skrämselaktivismen är också att presentera fiktivt vetenskapliga ”undersökningar”, av ”akademisk” eller annan art, som ska ställa verkliga fakta åt sidan och istället presentera en bild som gynnar skrämselaktivismen (här, här och här).  Men politikers fullständigt ohämmade förfalskning av verkligheten – som naturligtvis inte granskas av några medier – är också en viktig del.  Här på denna sida har jag redan uppmärksammat ett sådant fall, men fler ska komma.  ”Ändamålet helgar medlen” har alltid varit skrämselaktivismens viktigaste princip.

Liksom skrämselaktivisterna är vi som försöker kasta ljus på deras metoder också av skiftande art.  Själv har jag, genom arbetet med mina 2008 och 2012 utgivna böcker ”Samlag eller Salighet” och ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, kommit i position att kunna kasta ljus över skrämmarnas metoder inom sfären sexualitet (se också här).  Därför är jag mest lämpad att kunna skriva om dessa ämnen, men skriver också om genus- och tokfeministraseriet, andra skriver om andra delar inom skrämselaktivismen.

Det råder ingen tvekan om, att övergrepp av alla de slag ska beivras, men det är också ett övergrepp att, som skrämselaktivisterna gör, jaga och förfölja människor på ideologiska och idémässiga grunder, som dessutom inte har grund i verkligheten.

Tidigast postad 2013.

Publicerat

MORALPOLISEN SLÅR TILL IGEN!

Idag publicerar moralpolisbulletinen Dagens Nyheter en memoriam-artikel över Sexköpslagen som ”firar” 10 år.  För att försöka ge substans till föreställningen att lagen har någon sorts berättigande måste man dra till med det fullständigt ogrundade påståendet om att lagen har svenska folkets stöd – vilket den inte har.  Så måste en kvinnlig polis i prostitutionsgruppen påstå att sexköpslagen är polisens främsta verktyg i kampen mot organiserad människohandel.  Det är en ren bluff, för sexköpslagen har inte gjort någonting för att minska sextraffickingen till Sverige.  Detta internationellt sett till antalet oerhört lilla brott utgör ett antal av 0,048 fall per 100.000 invånare som världsgenomsnitt.  Sverige har ett genomsnitt på 0,054 fall och ligger högre än t ex både Tyskland och Storbritannien.

Sexköpslagen är ett tydligt exempel på den typ av lagar som enligt sociologen Howard S Becker (Outsiders 1963) bara gör kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är en hundraprocentig morallag som har tillkommit enbart i syfte att tillfredsställa moralistiska egos hos en drös medelklassabolitionister med radikalfeministiska förtecken.  Den har inte ens haft som syfte att hjälpa någon, utan enbart att visa att ”samhället” (d v s nämnda medelklassabolitionister) inte tolererar sexköp.  Den har införts utan vetenskapliga underlag, mot folkviljan och i vetskap om att den kommer drabba sexarbetares välbefinnande.  Den är precis lika mycket ”raslag” som någon av Nürnberglagarna, om dock inte lika förödande ännu.

Sexköpslagen är en skamfläck på det svenska samhället!

Första gången postad maj 2013.

Publicerat

FLER LÖGNER OM PORREN

En journalist som brutit mot det allmänna mönstret hos hans okunniga och ideologiskt styrda kollegor är Mattias Andersson, som tog reda på verkliga fakta och skrev boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005).  Inte för att den fick hans kollegor att lära sig något ändå, eller att någon politiker läste den, men den går till botten med många av de osanna påståendena om porren.  Bl a påpekade han hur absurt en del politiker kan bete sig i detta (precis som i trafficking- och antiprostitutionsdiskurserna).  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.

Ett annat vittnesbörd om hur lätt politiker tar på sanning och fakta när det gäller att ideologiskt riktigt bekämpa ”fel” sex är Marita Ulvskog.  I februari 2000 sa hon i riksdagen:  ”Fru talman! Igår pratade jag med en kvinna som levt många år inom porrbranschen. Jag är annorlunda, för jag lever fortfarande, sade hon. De andra har tagit livet av sig eller blivit ihjälslagna”. När Mattias Andersson frågade vem uppgiften kom ifrån lät Marita Ulvskog hälsa genom sin pressekreterare att hon ”inte minns namnet på personen hon citerade”. Något som verkar minst sagt märkligt med tanke på den indignation som detta framkallade hos Ulvskog. Några särskilda åtgärder hade inte heller vidtagits med anledning av berättelsen, vilket blir ännu mer märkligt eftersom ju Ulvskog påstod att branschen leder till ond, bråd död, som Andersson påpekar.  Det blir ju också än mer tydligt hur lätt Ulvskog tar på kravet på objektivitet och saklighet när det nu finns svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Ibland kan man se vissa radikalfeminister hänvisa till forskning av Donnerstein & medförfattare (The Question of Pornography, 1987) och särskilt Neil Malamuth, vilkas forskning sägs ”bevisa” att porr leder till våldtäkt. Eller som Robin Morgan uttrycker det: Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.  Donnerstein trycker emellertid på att ”sammantaget antyder dessa studier starkt att våld mot kvinnor inte behöver förekomma i ett pornografiskt eller rent sexuellt sammanhang för att ha en negativ effekt på tittares attityder och uppförande”. Senare har han helt gått över till att trycka på att våld, med eller utan sex, är en huvudingrediens för att framkalla sexuell upphetsning hos sexualförbrytare. Vanliga actionfilmer är alltså värre för att utlösa våldsbrott än porr, där ett samband över huvud taget inte kan stärkas.  Vad gäller Malamuth så konstaterar han att det är svårt att avgöra orsak eller verkan.  Är det så att konsumtion av porr för en liten grupp av män leder till aggression, eller är det kulturella och/eller sociala bakgrundsfaktorer?  Hur som helst finner han att porr för de flesta inte har någon som helst inverkan, och i en undersökning som han gjorde bland unga män och kvinnor i Danmark finner han att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Men det här anser inte de två ”dokumentärfilmare” som intervjuas av moralpolisen Thomas Lerner i DN (samme moralpolis som skrivit serien om porrimpotens).  Vare sig de eller moralpolisen själv tycks någonsin i sin utbildning fått lära sig vad objektivitet och saklighet är, och det är uppenbart att de bägge tjejerna istället tror att dokumentärfilm är detsamma som propagandafilm.

Antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993) ger en bra beskrivning av porrmotståndare och associerade rörelsers skrifter, i vilka man kan inkludera de nyss nämnda ”dokumentärfilmarna”: ”Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig”.

Första gången postad maj 2013.

Publicerat

LÖGNERNA OM PORREN

I ett antal texter i DN påstås att”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, och man hänvisar bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.

Ovetenskap, förvrängningar och falska påståenden går som en röd tråd genom moralismens fördömande av porr (och är lika kulturellt konstruerat som t ex ”sexmissbruk”), ända sedan kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till idag.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antikt porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.

Emellertid är vårt intresse för porr i allra högsta grad ”naturligt” och motviljan mot den är lika mycket en kulturell konstruktion baserad på sexualmoralism som motståndet mot ”avvikelser”.  Som alltid är det värt att åberopa sociologen Howard S Becker (boken ”Outsiders” 1963), vilken konstaterar, att måttet på ”perversitet” i en handling (eller fenomen) inte beror på handlingen (eller fenomenet) i sig, utan enbart på den värdering vi lägger i den (det).  Det är därför som tidigare ”perversiteter” – som t ex oralsex, homosexualitet och utomäktenskapliga barn – kan bli till ”normaliteter” när vi ändrar värderingarna.  Eller tidigare ”normaliteter” – som t ex sexköp och pedofili – plötsligt kan bli ”perversiteter” när vi ändrar värderingarna åt andra hållet.  Hur kulturellt betingat värderingarna av porr är ses tydligt av hur synen på den förändrades när kyrkan fördömde den.  Plötsligt blev den något förkastligt, från att istället tidigare ha varit något önskvärt.

Ett försök vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004, understryker också att intresset för porr är en evolutionär adaption.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.

Liksom all annan sexualmoralism så måste den om porren underhållas av lögner, överdrifter, ignorerande av ”fel” fakta, m m.  För det första måste man fråga sig hur adekvat åsikten om den förfärliga porren är, när fakta visar att en stor majoritet av människorna är förbrukare av den?  Här har vi samma mönster som i all annan sexualmoralism, att de förbudsivrande fördömarna upphöjer sig till så mycket mer ”rätt” än den stora majoriteten – samtidigt som de tycker att majoriteten är skyldiga att anpassa sig efter den ”rätta” synen på detta (som just moralisterna innehar).  Och trycket från denna ”rättroende” minoritet blir, tack vare medier, politiker och journalistkår, så starkt, att även porrkonsumenterna måste låtsas som om de inte är porrkonsumenter.  Timur Kuran beskriver fenomenet ”Private truths, Public lies”, hur ”preferensförfalskning” skapar kollektiva beslut, styr strukturella förändringar, vidmakthåller social stabilitet, mörkar mänskligt kunnande och döljer politiska möjligheter. För det är ju uppenbart att folk hycklar, eftersom porr ändå konsumeras så mycket.

Emellertid är de direkta lögnaktiga påståendena det som tyngst belastar dem som kämpar mot porren.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av abolitionister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten. Vår nuvarande porrintoleranta diskurs är alltså ett tecken på ett allt mer intolerant samhälle!

Den slående skillnaden mellan den lilla gruppen antiporrmoralister och den stora gruppen porrkonsumenter är, att den sistnämnda i allmänhet inte försöker tvinga den förstnämnda att konsumera porr, under det att den förstnämnda däremot försöker tvinga på sina värderingar på den sistnämnda, med metoder som är högst tveksamma.  Det är ett synnerligen oanständigt beteende av moralisterna, som bryter mot punkterna 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9 och 10 ovan. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

SVERIGE LIDER AV EN PK-FASCISM

Det är befriande att en offentlig och dessutom så folkkär person som Robert Gustafsson tar bladet från munnen och uttrycker vad de flesta av oss vet.  Svenskarna är inte ett tolerant folk!  Vi försöker gärna framstå som någon sorts världssamvete och moralistisk klippa i en värld som inte förstår ”sanningen” lika bra som de präktiga svenskarna gör.  Ironiskt nog så tycks vi inte fatta att man i andra länder skakar på huvudet åt denna självpåtagna moralistiska ”ledarposition”.  En bekant till mig, som arbetar mycket med konsultering inom EU, säger, att man i arbetsgrupper där gärna ser att svenskarna lämnar gruppen, ”för då går det att arbeta”.  Svenskarna är kända för att vilja framstå som de duktigaste och som oklanderliga i moraliskt avseende – vilket naturligtvis alla utom de självgoda svenskarna inser inte är med verkligheten överensstämmande.  Något som inte minst illustreras av den idiotiska strävan att ”exportera” sexköpslagen.

I intervjun i Aftonbladet 31 mars 2013 säger Robert Gustafsson bl a:  ”Jag brukar säga att jag och hela Sverige lider av en enorm PK-fascism…  Om du inte gör rätt eller har rätt åsikter blir du utsatt för PK-mobben…  Du måste vara miljömedveten.  Du måste tänka in genusperspektiv i allt.  Du måste älska barn, kvinnor, djur, natur och müsli…  Du ska vara öppen för alla religioner.  Du får inte skämta om minoriteter eller religiösa företeelser”…

I ett land där vi försöker slå oss för bröstet och påstå att vi är toleranta och vidsynta accepterar vi inga åsikter som avviker från medelklassnormen.  Den som har ”fel” åsikt är lovligt byte för alla, från hatarna på Internet till redaktionscheferna på medierna och politikerna i Riksdagen.  Och värst av alla är de som i sin kritik av ”sanningen” har verkligt stöd för sin kritik, i form av undersökningar, vittnesmål m m.  Särskilt illa är det att kritisera svensk invandringspolitik och den moralistiska, oklanderliga synen på vad som är ”rätt” sexualitet.

Robert Gustafsson fortsätter:  ”Det hämmar alla människor.  Det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Det är både tragikomiskt och väldigt svenskt.  Och man vet inte om det är på skämt.  Är det ett aprilskämt att vi ska skriva hen istället för han eller hon?  Nej, de menar det.  Man tror inte det är sant.  Var ska det sluta”?

Men det är inte bara så att det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Allvarligare är att det eroderar vetenskapen!  Vi har idag upphöjt ideologin – och särskilt då radikalfeminismen – till att vara överordnad den objektiva vetenskapliga forskningen.  Istället ska ideologiska hänsyn, som t ex genus, få styra resultaten.  Utifrån ett ideologiskt modellbygge som ”könsmaktsordning” ska vetenskapen tillrättaläggas för att passa det ideologiska anslaget.  Själv har jag en person i min närhet som fick sitt fempoängsarbete i historia och genus underkänt för att personen ifråga bl a kritiserade ”nestorn” inom genusinriktad historieskrivning, Yvonne Hirdman.  Naturligtvis sades det att det inte var kritiken mot genus som var orsaken, men som mångårig historiker själv så kunde jag inte se något i arbetet som skulle göra att det blev underkänt, så jag delar arbetets författares övertygelse om att det var just denna kritik som fällde personen.  Hur genus kan yttra sig inom historievetenskapen såg man ju inte minst vid tillsättningen av historieprofessuren i Lund 2000, då radikalfeministerna, med Inger Lövkrona i spetsen, försökte mygla bort den mest meriterade, Kristian Gerner, enbart för att han var man.

För övrigt är det högst oroande med denna ideologiska överordning, eftersom det har öppnat vägen för att bortse från vetenskap, eller enbart referera till ideologiskt tillrättalagd sådan, vid t ex skapandet av nya lagar.  Så är det ovedersägligt, att t ex sexköpslagen uteslutande vilar på ideologi och tillrättalagd ”forskning” (se bilaga 9 i Wase 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”).  Även medierna är starkt anfrätta av detta ideologiska anslag, vilket inte minst visar sig i de politiska sympatierna hos journalistkåren.

På frågan om Robert Gustafsson är feminist svarar han:  ”Nej, jag föredrar jämställdhet, rättvisa, frihet, demokrati och rätten att få vara den man vill.  Helt enkelt allt det som feminism egentligen borde stå för…  Folk ska få vara som de är och tycka vad de vill så länge de inte gör någon illa.  Likriktning har aldrig varit gynnsamt för ett samhälle.  Det heter inte kvinnolitteratur, kvinnokurser och kvinnliga chefer, utan litteratur, kurser och chefer.  Att separera och försöka lyfta fram ett kön som det ”bästa” samtidigt som man förlöjligar detsamma är idioti.  Ett könskrig är lika onödigt som vilket annat krig som helst.  Vi borde sluta sätta likhetstecken mellan åsikt och person”.

Även om jag föredrar att särskilja mellan klassisk feminism, som jag sympatiserar med, och den ideologiskt blinda allmän- och radikalfeminismen så kan inte jag tolka Gustafsson annat än som att han delar min åsikt om det som idag är den statsbärande ”feminismen”, d v s allmän- och framförallt radikalfeminismen.  Denna är helt enkelt motståndare till demokrati, tolerans, jämställdhet, rättvisa, vetenskap, m m, och företrädarna förfäktar istället deras rätt att tvinga på alla andra sin ideologi vi lagar, normer och ignorering.  På det sättet skiljer sig denna ideologi på intet sätt från kommunism, fascism eller nazism.  De som omfattar den anser sig sitta på den enda och okränkbara sanningen och i kraft av denna anser de sig ha rätten att förfölja, smutskasta och stöta ut kritiker – precis som de tre andra uppräknade ideologierna.  Så fort saklig kritik framförs så blir kritikerna beskyllda för att vara ”feminist-” eller ”kvinnohatare” och det är ytterst sällsynt att debatten förs sakligt av de kritiserade, istället bygger retoriken på smutskastning, obefogade anklagelser och utmålandet av radikalfeministerna som ”offer”.

De flesta människor vet att det förhåller sig på detta sätt och vet dessutom att det finns biologiska och mentala skillnader mellan män och kvinnor.  Ändå kan fanatikerna driva igenom sin kurs och få ett samhälle att – enligt Rousseaus princip om det obefläckade barnet – förfäkta att kön bestäms av uppfostran och attityder.  I ett samhälle vilket har medier som, p g a journalistkårens ensidighet och okunnighet, hänger på tystandet av kritik, publicerar ensidigt vinklade reportage och smutskastning av ”fel” åsikter är detta möjligt.  Men ett samhälle som låter en elitistisk, ideologiskt blind grupp styra så mycket som de gör i vårt land är ett sjukt samhälle.  Det lider bl a av ”PK-fascism”.

Radikalfeminismen bryter mot alla anständighetens principer, och tyvärr så gör de svenska medierna det också. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

DEN FÖRLJUGNA SEXUALMORALISMEN

Är det någon som läser detta som tror att översvämningar, jordbävningar, epidemier m m beror på att ostraffade bögar vandrar omkring på jorden?  Eller tror ni att alla homosexuella dog det ögonblick Jesus föddes?  Att alla judar blöder i anus varje långfredag?  Kunde väl tro att ni inte gör det.  Men ni tror förmodligen på en del av de moderna sexualmoralisternas och –hatarnas ”odiskutabla sanningar”.

Sexualmoralismen har en lång historia av just ”odiskutabla sanningar” bakom sig.  De nyss uppräknade härrör från medeltiden, men många fler har tillkommit senare.  Inte minst sedan sexualiteten under 1700- och 1800-talen blev en sjukdom.  Då omvandlades homosexualitet, masturbering, zoofili, oral- och analsex, m m, till sjukdomar.  Det var masturbationspaniken under de två århundradena som gjorde att sex i sig blev betraktat som något skadligt.  Före det så var den skada som kunde komma av sex, för vem det än vara månde, att det var ”synd”.  D v s att det skadade din odödliga själs chanser att få komma till paradiset.  Men i och med masturbationspaniken på 1700-talet kom föreställningen om att kroppen dränerades på ”liqueur séminale”, och att det alltså blev fysiska skadeverkningar av sex.  Simon-Andre Tissot spred föreställningen om, att förlusten av ett uns sädesvätska var att jämföra med förlusten av fyrtio uns blod. Det vill säga, att det var mycket farligare att ejakulera än att blöda. Den orgasm som framkallades av onanerandet var också mycket farligare än den som orsakades av samlag, eftersom den närdes av sexuella fantasier, vilka överhettade hjärnan och ökade på blodrusningen dit.  Han beskrev också som en odiskutabel sanning, att för mycket onanerande krympte hjärnan så den låg och skramlade inne i huvudet.  Det var dåtidens otadliga ”vetenskap”.

Du som läser det här tror förmodligen inte på detta om masturberingens skadlighet längre, men kanske du tror på att sex kan vara skadligt?  Faktum är emellertid, att det inte finns någon enda vetenskaplig, empirisk undersökning som kan påvisa att sex i sig är skadligt för någon enda individ, ung eller gammal, man eller kvinna.  Kombineras det däremot med våld eller tvång så kan skada uppstå, men det kan det göra av vad som helst som kombineras med dessa fenomen.  Men föreställningen om sexualitetens skadlighet förfäktas ändå ständigt av dem som bara kan acceptera ”rätt” sexualitet.  D v s den av medelklassnormen accepterade, utan inslag av påstådda ”perversioner”.

Det är också ett faktum, att för att kunna upprätthålla den moralistiska bilden av skadlig sexualitet så har de ”rättfärdiga” i alla tider måst producera falska fakta och presentera lögner som sanningar.  Jag har redan berört hur medier åberopar påstådda ”experter” som presenterar falska påståenden som sanning, för att skrämma upp folk, men också hur direkta förvrängningar av fakta är legio, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan,” hur motstridig forskning måste ignoreras och hur falsk ”vetenskap” måste produceras.  Detta är nu inte bara något som gäller sexualmoralism, det gäller all absolut ideologi.  Som t ex radikalfeminismen, vilken via genusteorier och presentation av ideologiskt styrda konstruktioner (som exempelvis ”könsmaktsordning”) som ”vetenskap” ska få oss att acceptera olika absurditeter (jag ska återkomma till ämnet).

Det är märkligt hur ett samhälle som påstår sig vara upplyst och vetenskapligt så ogenerat bygger lagstiftning och normer på rena falsarier som vårt samhälle gör.  Det är också märkligt hur förblindade de ”rättfärdiga” i riksdag, medier, kvinnorörelse, kyrkor, välgörenhetsorganisationer, m fl, är av sin egen förträfflighet, att de förlorat förmågan att kritiskt betrakta, tolerera kritik, acceptera andra åsikter och vara ödmjuka för att det de nu så tvärsäkert förfäktar imorgon kan vara förpassat till historiens avskrädeshög.  Eller som historikern Peter Aronsson uttrycker det om många av vår tids moralister: ”[V]år egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar”.

Den kinesiske filosofen Lao-tsu sa för över tvåtusen år sedan: ”När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda”.  D v s, att när en norm etablerats som påstår att en sak är riktig, så blir automatiskt det som inte lever upp till normen fel.  Sociologen Howard S Becker uttrycker det i sin bok ”Outsiders” så, att måttet på perversion i en handling inte ligger i handlingen i sig, utan i de värderingar vi lägger i handlingen.  Ett tydligt exempel på det är homosexualitet, vilken från kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till 1977 var en abnormitet, eftersom vi stämplat den som en sådan.  När vi tog bort den stämpeln upphörde abnormiteten.  Ett annat är incest, vilket avkriminaliserades i revolutionens Sovjetunionen (och fortfarande är avkriminaliserat i Ryssland), och vilket därför inte är någon stor sak i det ryska samhället.  När jag på en av mina vandringar om sexualitetens kulturhistoria berättade om att incest inte varit något anmärkningsvärt i det förkristna nordiska samhället sa en estniska som deltog; ”det är precis som i huset där jag växte upp, i ena familjen var det syskonen som höll på, i den andra var det alla med alla”.  D v s odramatiskt och ingenting att bry sig om.  En motsatt utveckling har vi i vår tid sett rörande pedofilin, vilken aldrig har betraktats som särskilt avvikande i några kulturer tidigare, men som efter den moralistiska kampanj som 1976 tog sitt avstamp i USA blivit det absolut främsta västerländska hat- och stigmatiseringsobjektet.

En synnerligen obehaglig grupp hos moralisterna är ”hatarna”.  De som är så övertygade om sin egen förträfflighet att de anser att de har rätt att göra närmast vad som helt för att driva igenom sin egen ”rättfärdiga” ståndpunkt.  Historieprofessorn Alf W Johansson uttrycker det sålunda:  ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den. Det räcker inte med att medborgarna förklarar sig vara mot nazism, kommunism etc. De måste också vara beredda att stå på torget och skandera det”.  Jag tvivlar på att få samhällen är så konsensuskrävande som det svenska.  Här existerar absolut ingen som helst tolerans för dem som har ”fel” åsikter, och medierna går i spetsen i smutskastningen av dem – förmodligen för att slippa ta en sansad debatt och anstränga sig för att ta reda på fakta.  Hyckleriet blir uppenbart, när man samtidigt utmålar sig som förkämpar för mänskliga rättigheter, men inte tillåter människor att ha avvikande åsikter i t ex frågan om invandring, eller stiftar lagar om förbud mot hets mot sexuella minoriteter samtidigt som man blundar för hatiska och hätska utfall mot t ex zoofilister och BDSM-folk.

Självklart måste också moralisterna påstå att de inte alls är moralistiska, eftersom ordet moralism har en dålig klang.  Margareta Persson (S) oroade sig t ex för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet”. Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Förutom det argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Moralisterna, eller ”moralentreprenörerna” som Howard S Becker kallar dem, bryter mot alla anständighetsprinciper ovan.  Möjligen med undantag i vissa fall för punkt 5.

Publicerat

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den.  Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt.  Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften.  Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor.  Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver:  ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”.  Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare.  1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkra… så länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet.  1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel.  Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn.  Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”.  När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”.  Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta.  Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var.  Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren).  Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse.  När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen.  T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”.  Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång.  Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga.  Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning.  I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt!  Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”.  Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs.  Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig.  Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle.  Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”?  Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk.  Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen!  De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver:  ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”.  Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”.  Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting.  Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.