Publicerat

MEDIERNA – VÅR TIDS INKVISITION

Vilken är vår tids inkvistition?  En del av er som läser detta kanske skrattar till och tänker ”men inkvisitionen finns väl inte längre”.  Förutom att det är formellt fel, inkvisitionen lever nämligen fortfarande i form av Vatikanens ”troskongregation” och den har dömt ut alla andra kristna än katolikerna, så finns inkvisitoriska institutioner.

Men vad är då inkvisition?  Ja, ursprungligen handlade det om att bekämpa ”hedendom” eller ”fel” tolkningar av den enda sanna tolkning som kyrkan gjorde.  Men i och med Katarernas och Waldensernas framgångar under 1100-talet och tidigt 1200-tal, vilka ifrågasatte kyrkans ofelbarhet, så måste man gå hårdare fram.  Något som blev särskilt uppenbart under det s k ”Albigenserkriget” 1209-1229, då påven Innocentius III kallade till korståg mot ”fel” kristna.  Uppgifter finns om att så många som en miljon människor kan ha dödats för att motverka ”ondskan”.

1229 bildades den påvliga inkvisitionen formellt, och de som skulle komma att driva den var Dominikanerorden.  Intressant nog så tycks samma orden idag inte vilja kännas vid detta.  På denna sida om Dominikanerordens historia, så finns inte ett ord om inkvisitionen.  Annars var det två dominikanerbröder, Henrik Krämer och Jacob Sprenger, som på påven Innocentius VIII:s order på 1480-talet skrev ”Häxhammaren”, handboken i hur man skulle bekämpa häxor, och som drog igång de stora häxjakterna på 1500- och 1600-talen.  Anledningen till ordern att skriva denna ”handbok” var att samme knullglade påve blivit impotent och var övertygad om att det var häxor som förhäxat honom.  Därför måste de bekämpas.  För oss kan det låta absurt, men inte för katolska kyrkan än idag.  En påve är ofelbar, så att Innocentius drog igång mördandet av sannolikt hundratusentals ”häxor” var bara rätt gjort.

Vad är då karaktäristiskt för inkvisitionen.  Ja, ett citat från en handbok för inkvisitorer från 1578 sammanfattar det ganska bra:  ”ty straffet utövas inte i första hand och i sig för tillrättavisning och personens bästa, utan för det allmännas bästa i avsikt att andra ska bli skräckslagna och avvänjas från det onda de skulle ha begått.”  Till det kan läggas det visserligen felaktigt till Ignatius Loyola tillskrivna yttrandet ”ändamålet helgar medlen,” men vilket däremot är karaktäristiskt för inkvisitonens sätt att arbeta.  För den goda sakens skull är det tillåtet att ljuga, förvränga, smutskasta och utöva våld.  Den tredje viktiga ingrediensen är den absoluta övertygelsen om rättfärdigheten i det man gör.  Är ens sak bara rättfärdig så har man rätten att ta till vilka metoder som helst, så som kyrkofadern Augustinus av Hippo uttrycker det:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff… Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”

Idag har den kyrkliga inkvisitionen inte den makt den hade förr, med möjlighet att döma miljontals människor till döden och andra svåra straff för att de var ”fel” troende och/eller ”onda”.  Idag är det medierna som utgör denna inkvisition.  Däremot kan dessa inte längre sända individer till bålet eller kasta dem i fängelse för att de är ”fel”, men de kan sända ut dem i ett utanförskap, ställda utanför möjligheterna att få arbete eller ha en röst, de kan dra igång drev som mobiliserar mängder av hatare som drabbar inte bara den ”felaktige”, men också dennes familj och släktingar.  Allt i den oantastbara ”rättfärdighetens” namn.

Journalistkåren har med framgång axlat inkvisitorernas mantlar.  Man förfäktar ett antal obestridbara sanningar som rättfärdigar att man kan förvränga och förfalska fakta.  Som under hela den kristna kulturen är naturligtvis den skrämmande sexualiteten ett väldigt stort föremål för medieinkvisition.  När det gäller denna kan man helt hämningslöst förvränga och jaga upp skräck för att skrämma människor att bli rätt (enligt instruktionsboken från 1578).  De som inte följer den heliga konsensusnormen – eller kritiserar den – är lovligt villebråd för uthängning, smutskastning och degradering.  Och eftersom de är så ”fel” så har de ingen som helst rätt att få gå i svaromål (möjligen med undantag för vissa kändisar eller dem som obekvämt nog ändå har många människors stöd och sympati).  Så vägrar alla svenska medier att rapportera att den gigantiska sextraffickingen bara är en myt, att 96 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i yrket, att inomhusprostituerade (mer än 80 procent av alla sexarbetare) mår lika bra som genomsnittskvinnan, m m.

Marika Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin för dem som är ”rätt”.  Hon beskriver också väl vilket hyckleri journalisthögskolorna är, där man lär ut just ”värdegrundsdemokrati,” d v s att endast de som ansluter sig till konsensus ska få komma till tals.  Som ”fel” själv har hon drabbats just av utstötningen.  Villkoret för att få stanna i den fina vänstervridna journalistmiljön var att hon inte skrev politiskt inkorrekt.  Hur värdegrundsdemokraterna fungerar illustreras av en anonym journalist på SVT som Ivar Arpi citerar:

– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig.  Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.

Hur manipulativ och politiskt korrekt SVT är illustreras bl a av två program om sexarbete i Uppdrag granskning och Dokument inifrån, vilka uppvisar skriande brister på saklighet och faktaundersökning.  Det handlar om ren propaganda som ska skrämma folk till att tycka ”rätt” (åter enligt instruktionsboken från 1578) samtidigt som ändamålet får helga medlen i förvrängningarna av fakta, berättigade som de är enligt Augustinus ”fribrev” för ”de rättfärdiga krigarna.”  Hur man än vrider och vänder på det är ”värdegrundsdemokraterna” dagens största hot mot demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet.  De är ett mycket större hot än ett fåtal förvirrade högerextremister, eftersom ”värdegrundsdemokraterna” sitter vid makten.  Och den inkvisitoriska journalistkåren dompterar också politiker och journalister som vill utöva yrket som det ska utövas, vilka inte vågar stå upp för vad de kanske tycker av rädsla för att hängas ut och smutskastas.  Samma situation som vi hade i USA under McCarthyeran.  Idag fungerar journalistkåren, precis som inkvisitionen gjorde, som de som ska lära ut de ”rätta” värderingarna och straffa dem som är ”fel”.

Naturligtvis gäller medieinkvisitionens uppdrag inte bara sexualiteten.  Det gäller även att inpränta genusnormer och framställa mannen som den ”onde”.  I det kan man helt ovetenskapligt gå radikalfeministernas ärenden och uppmåla mannen som den som utövar våld, trots att kvinnor gör det lika mycket, eller påstå att feminismen är god.  Sedan får man man naturligtvis aldrig heller ifrågasätta det heliga mångfaldssamhället eller invandringen för då är man per automatik ”rasist”.  Och i detta uppdrag har verkligheten blivit besvärande för medieinkvisitionen och därför måste man referera falsarier och fantasier som verkliga fakta.

Jag brukar aldrig sälla mig till förbudslagsförespråkare, och ska inte göra det denna gång heller, men däremot propagera för en skyddslag, eftersom skyddet mot obehag och påhopp är en stark evolutionär adaption.  Alla medier som – berättigat eller oberättigat – hänger ut och smutskastar individer eller organisationer ska vara skyldiga att ge dessa minst lika stort utrymme i samma media till slutreplik.  Det skulle förmodligen leda till att medieinkvisitionen blev mer försiktig med hur man beter sig och lägga ner ett större arbete på att leta upp verkliga fakta.  Detta vore ett nödvändigt renhållningsarbete i en medievärld som allt mer tenderar att efterlikna den i totalitära stater.

Publicerat

N STUDIE I HUR MAN FÖRSÖKER VRIDA EN DEBATT POLITISKT KORREKT

Titeln anspelar lite på en titel på en text jag postat på bloggen Anständigt.

Har ikväll varit och bevistat en debatt som ordnades av stiftelsen ”Tryggare Sverige”, med temat ”Mäns utsatthet för brott i nära relation”.  Ämnet är ju som bäddat för konfrontation efter 30 års fixering vid endast ”mäns våld mot kvinnor” och en sanslöst polariserad bild av mannen som den ensamme, onde våldsverkaren.  Inledningstalade gjorde generalsekreteraren Magnus Lindgren och lämnade sedan över till kriminologen Johanna.  I sin ”bakgrundsteckning” fokuserade hon på att ”forskning” kommit igång på senare tid som berörde mäns utsatthet i förhållanden.  Hon underströk flitigt att det kunde handla både om heterosexuella som enkönade relationer så till den grad, att det var lätt att tro att det nog mest var i enkönade relationer (d v s bög-bög-förhållanden) som våld mot män förekom.  Men det var mer en känsla jag fick, så jag ska absolut inte påstå att det var hennes avsikt.  Däremot var det uppenbart att internationell forskning var helt frånvarande i hennes ”bakgrundsteckning” (internationellt har man vetat att män är lika utsatta i förhållanden som kvinnor i snart 40 år) och trots att jag påpekade att Sverige forskningsmässigt sett är ett U-land när det gäller relationsvåld så var fixeringen på svenska ”undersökningar” total.

Det andra som kriminologen Johanna gjorde var att trycka på, att vi måste vara kritiska mot den BRÅ-undersökning som visar att andelen män som utsatts för brott i en nära relation i princip motsvarar samma andel som för kvinnor och hon lyfte särskilt att den kommer fram till att kvinnor utsätts för mer upprepat och svårare våld.  Den bilden är emellertid inte entydig.  Det finns undersökningar som visar på att kvinnor orsakar lika mycket, eller mer, svåra skador på män som vice versa, så som t ex Brinkerhoff & Lupri (1988, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13, pp 407-434), som finner att dubbelt så många kvinnor som män skadar sin partner svårt.  Man kan därför inte utifrån en undersökning vilken – enligt kriminolog Johannas egna ord – är tämligen summariskt gjord påstå att män skadar kvinnor svårare än tvärtom.  Att fokusera bort från resultatet att lika många män som kvinnor är utsatta i förhållanden på så svaga grunder anser jag inte relevant.  Särskilt som det finns all anledning att ifrågasätta BRÅ:s objektivitet.  Kriminolog Johanna gav helt enkelt inte ett helt trovärdigt intryck hos mig då hon fokuserade på svensk ”u-landsforskningsnivå” och helt utelämnade annan forskning.

Sedan följde flera bra och tänkvärda inlägg.  Brottsförebyggare Anna-Karin från Akillesjouren berättade om hur hon väckts av Glenn Forrestgates berättelse och bok och varit med och startat Akillesjouren för män som utsatts för våld i förhållanden.  Absurt i sammanhanget var, att mansjourerna i landet bara är till för män som slår, det finns inga för män som blir slagna.  Det påminner om Erin Pizzeys erfarenhet från öppnandet av den första kvinnojouren i världen, 1971, då hon snart fann att väldigt många av kvinnorna som kom dit själva var våldsamma i förhållandena och hon därför ville starta en jour för slagna män.  Ingen av de som givit pengar till kvinnojourerna ville ge pengar till det projektet.  Glenns egen berättelse var också väldigt stark, och eftersom jag själv i det enda fall av partnervåld jag bevittnat sett en kvinna slå en vän till mig besinningslöst så förstår jag att det är sant.  Mia underströk att det är dumt att hela tiden jämföra frekvensen huruvida män eller kvinnor slår mest, vilket naturligtvis har sin poäng.  Men att inte ta upp frågan är, enligt min mening, att bortse från att vi i 30 års tid haft en gigantisk fixering på mäns våld, samtidigt som kvinnor utmålats som oskyldiga offer.  Något som Robert på sätt och vis underströk när han poängterade att kunskapen om att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden är ett hot mot dem som profiterar på bilden av den våldsamme mannen.  Maja bidrog med att berätta hur chockad hon blivit när hon upptäckte det att i ett parförhållande som omfattade två av hennes bästa vänner så var kvinnan våldsam.  Hon har också skrivit en bok i ämnet, med titeln ”Som om inget hade hänt”.  En kvinnlig journalist berättade hur hon ifrågasätts och får motta en mängd hatmeddelanden från kvinnor för att hon skriver om detta.  Det är inte korrekt att tala om kvinnors våld mot män.

Som tämligen inläst på detta ämne, efter researchen till min bok ”Samlag eller Salighet”, ville jag försöka vinkla ifrågasättandet av BRÅ-rapporten i en annan riktning, nämligen att den snarare är för ”snäll” mot kvinnor än mot män (som kriminolog Johanna flaggat för).  Anslaget var inte populärt, och moderatorn, generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige”, Magnus Lindgren, ansåg sig tvungen att avbryta mig innan jag talat till punkt.  Ska BRÅ:s undersökning ifrågasättas ska det uppenbarligen ske på politiskt korrekt vis.  Det var t o m så att en annan åhörare var tvungen att kritisera Lindgren för hur han så bryskt kapade det jag ville säga.  Därefter dröjde det länge innan jag fick yttra mig igen, men jag ska låta det vara osagt om det var avsiktligt eller inte.  Då anslöt jag emellertid till Mia, och underströk att relationsvåld inte är ett fenomen som ska stämplas på något kön, utan att det är ett mänskligt problem.

Det riktiga bottennappet kom dock då en utpräglad och rättroende radikalfeminist (minns inte namnet på henne/henom) precis på sluttampen fick ordet.  Jag misstänker, men kan inte säga det säkert, att detta var uppgjort på något vis.  Radikalfeministen var upprörd över att alla ”polariserade” frågan och att man måste se detta ur ett mångkönsperspektiv, och att polariseringen riskerade att ta bort fokus från könsmaktsordningen (d v s underförstått den ”rätta” polariseringen av mannen som den onde konspiratören).  Radikalfeministen var så upprörd att hon kände att hon nästan ville lämna rummet (jag beklagar att hon inte gjorde det).  Hela utspelet var närmast skrattretande, med tanke på hur radikalfeministerna i 30 års tid totalt polariserat på den ”onde mannen”.  Nu, när ljus långsamt sprids över våldsamma kvinnor, så ska man sluta polarisera (utom fantasifostret könsmaktsordning förstås).

De allra flesta i salen reagerade negativt på radikalfeministens utspel, inte minst därför att så många understrukit att detta var ett mänskligt problem, och Glenn levererade en – som jag uppfattade den – minst sagt kritisk kommentar.  Men moderatorn, generalsekreteraren Magnus Lindgren, nappade direkt och ville avsluta debatten med att det var just så som radikalfeministen sagt vi alla skulle tänka.  Därav min misstanke att detta var uppgjort, särskilt som att därefter skulle inga fler kommentarer få levereras.  Och trots att det sagts att debatten skulle avslutas kl 19.00 så deklarerade Lindgren kl 18.54 att nu var klockan 19.00 och inget mer fick sägas (han borde verkligen ställa sin klocka).  Eftersom jag har ganska välutvecklade röstresurser så uttryckte jag min mening ändå, vilket naturligtvis kan diskuteras om man ska göra.  Men vad som är fullständigt förkastligt är hur generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige” så oförblommat agerar för att en debatt ska sluta politiskt korrekt.  Jag har inget som helst förtroende för ”Tryggare Sverige” efter detta, men funderar på om jag ska gå på fler av deras debattkvällar.  Efteråt sa ett par personer att det nog varit den mest vitala debattkvällen någonsin.  Kan det vara därför att någon vågade ifrågasätta den s k moderatorn?

Första gången postat hösten 2014.

Publicerat

VI MÅSTE RÄDDA YTTRANDE- OCH ÅSIKTSFRIHETEN

Med anledning av en kolumn i PK-polisbladet ”Aftonbladet” igår, av Ehsan Fadakar kände jag mig föranledd att skriva detta inslag.  Rubriken han anför är ”Vi måste rädda de förbittrade männen”.  Det är sällan man ser så självförhärligande, självupphöjande texter som densamma ifråga.  Han klagar på att hans mailkorg är fylld av fientliga mejl, alltid från män.  Så fortsätter han:  Män våldtar. Män mördar. Män misshandlar kvinnor. ”Män misshandlar män. Män köper sex. Män slåss på fotbollsmatcher och män kladdar på krogen. Vi kan fortsätta så här i all evighet. Statistiken ljuger inte. Män står bakom alla stora problem i samhället.”  Här blottas för första gången hans uppenbara frånvaro av självinsikt.  Han kan tydligen inte se, att hans fördömande av ett kön är provocerande för det könet, eftersom det bygger på falsk grund.  Det enda i hans påstående som möjligen kan exkluderas är ”slåss på fotbollsmatcher”, vilket mycket kan förklaras av den stora mansdominansen bland supporterskarorna.  Men när det gäller det övriga så är det ett faktum att kvinnor våldtar, mördar, misshandlar både män och kvinnor, kladdar på krogen, och köper sex (om än i betydligt mindre omfattning än män – men man kunde faktiskt istället peka på den syn som varit förhärskande ända fram till 1990-talet, och fortfarande är i stora delar världen; kvinnor utnyttjar män för sin egen vinning).  Dessutom är det direkt osant att ”män står bakom alla stora problem i samhället”.  Det är ett rent ideologiskt påstående som presenteras som fakta, fast problemen är komplexa och består av både män och kvinnor.  Män är däremot de som, historiskt sett, till största del löst problem i samhället.

Fadakar är tydligen övertygad om och nöjd med att just han och hans meningsfränder sitter på den korrekta och icke kritiserbara ”sanningen” och tycker det är fint att vara politiskt korrekt.  Man undrar om han hade tyckt det i Tyskland på 30-talet också, eller i Sovjetunionen vid samma tid.  Med fog kan man applicera det historikern Peter Aronsson uttrycker om många av vår tids moraliska pch politiskt korrekta historiker: ”Vår egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar.”  Fadakar är uppenbarligen en som anser sig ha sett ”ljuset”.

Det här självförhärligandet av sina åsikter upphöjs till principen ”eftersom jag vet ’rätt’ har jag rätt att tvinga andra att göra ’rätt’ och därför också att straffa dem som gör ’fel’.”  De absolut värsta yttringarna av den principen uppstod i Tyskland och Sovjetunionen under 1900-talet, och i verkan går det naturligtvis inte att jämföra nutida ”sanningsmonopolisters” verkan på samhället med de i Sovjetunionen och Tyskland under 1900-talet.  Men det viktiga är att de bygger på samma princip, och att det därmed finns en stor risk för att den eskalering av åsiktslikriktningen, enligt radikalfeministisk genusideologi, som skett de senaste 30 åren kommer att sluta riktigt illa.

Fadakar uppvisar ingen åstundan till att acceptera några andra åsikter än de han själv har och utgår så bestämt från att just han har ”rätt” att han inte kan föra en dialog med de män som ”har fel”, utan istället ska han och hans ”rätta” gelikar ”rädda” dem till ett ”rätt” leverne.  Precis som katolska kyrkan under medeltiden ville rädda judarna genom att tvångsdöpa dem – eller åtminstone tvinga dem att följa de ”sanna”, gudomliga lagarna.  Han skriver:  ”Jag kan föreställa mig hur det måste vara för dessa män. De förstår nog inte ens vad de gjort för fel… Vissa förnyar sig i takt med samhällsutvecklingen och andra hamnar direkt efter och blir isolerade…  Det är eftersläntrarna vi måste rädda. De har blivit våra fiender, men de behöver inte vara det.  Jag ser varje dag hur vi skrattar åt och fryser ut dessa män. Jag förstår att vi gör det. De kan vara elaka som fan…  Vi måste fortsätta vara världens mest jämlika och politiskt korrekta land.”

Jag har sällan sett ett så naket, arrogant och patroniserande förnekande av åsiktsmångfald och yttrandefrihet och en så total avsaknad av insikt om att människor som inte sympatiserar med förhärskande åsikter har rätt att invända när de blir tvingade att följa det de inte själva anser.  Det är grunden för demokrati- och yttrandefrihet att man har rätt att protestera och ha avvikande åsikter.  Men den idén tror uppenbarligen inte Fadakar på, utan han ska istället ”rädda” de som är ”fel” till att bli ”rätt”.  Han kunde lika väl ha sagt ”död åt åsiktsfrihetssamhället”.  Det är däremot vi som han vill ”rädda” som måste försöka rädda åsikts- och yttrandefrihet och demokrati från sådana som Fadakar.

Fadakar bryter mot anständighetsprinciperna nr 2, 3, 5, 6, 7, 8 och 10.

Första gången postad februari 2014.

Publicerat

SVERIGE LIDER AV EN PK-FASCISM

Det är befriande att en offentlig och dessutom så folkkär person som Robert Gustafsson tar bladet från munnen och uttrycker vad de flesta av oss vet.  Svenskarna är inte ett tolerant folk!  Vi försöker gärna framstå som någon sorts världssamvete och moralistisk klippa i en värld som inte förstår ”sanningen” lika bra som de präktiga svenskarna gör.  Ironiskt nog så tycks vi inte fatta att man i andra länder skakar på huvudet åt denna självpåtagna moralistiska ”ledarposition”.  En bekant till mig, som arbetar mycket med konsultering inom EU, säger, att man i arbetsgrupper där gärna ser att svenskarna lämnar gruppen, ”för då går det att arbeta”.  Svenskarna är kända för att vilja framstå som de duktigaste och som oklanderliga i moraliskt avseende – vilket naturligtvis alla utom de självgoda svenskarna inser inte är med verkligheten överensstämmande.  Något som inte minst illustreras av den idiotiska strävan att ”exportera” sexköpslagen.

I intervjun i Aftonbladet 31 mars 2013 säger Robert Gustafsson bl a:  ”Jag brukar säga att jag och hela Sverige lider av en enorm PK-fascism…  Om du inte gör rätt eller har rätt åsikter blir du utsatt för PK-mobben…  Du måste vara miljömedveten.  Du måste tänka in genusperspektiv i allt.  Du måste älska barn, kvinnor, djur, natur och müsli…  Du ska vara öppen för alla religioner.  Du får inte skämta om minoriteter eller religiösa företeelser”…

I ett land där vi försöker slå oss för bröstet och påstå att vi är toleranta och vidsynta accepterar vi inga åsikter som avviker från medelklassnormen.  Den som har ”fel” åsikt är lovligt byte för alla, från hatarna på Internet till redaktionscheferna på medierna och politikerna i Riksdagen.  Och värst av alla är de som i sin kritik av ”sanningen” har verkligt stöd för sin kritik, i form av undersökningar, vittnesmål m m.  Särskilt illa är det att kritisera svensk invandringspolitik och den moralistiska, oklanderliga synen på vad som är ”rätt” sexualitet.

Robert Gustafsson fortsätter:  ”Det hämmar alla människor.  Det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Det är både tragikomiskt och väldigt svenskt.  Och man vet inte om det är på skämt.  Är det ett aprilskämt att vi ska skriva hen istället för han eller hon?  Nej, de menar det.  Man tror inte det är sant.  Var ska det sluta”?

Men det är inte bara så att det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Allvarligare är att det eroderar vetenskapen!  Vi har idag upphöjt ideologin – och särskilt då radikalfeminismen – till att vara överordnad den objektiva vetenskapliga forskningen.  Istället ska ideologiska hänsyn, som t ex genus, få styra resultaten.  Utifrån ett ideologiskt modellbygge som ”könsmaktsordning” ska vetenskapen tillrättaläggas för att passa det ideologiska anslaget.  Själv har jag en person i min närhet som fick sitt fempoängsarbete i historia och genus underkänt för att personen ifråga bl a kritiserade ”nestorn” inom genusinriktad historieskrivning, Yvonne Hirdman.  Naturligtvis sades det att det inte var kritiken mot genus som var orsaken, men som mångårig historiker själv så kunde jag inte se något i arbetet som skulle göra att det blev underkänt, så jag delar arbetets författares övertygelse om att det var just denna kritik som fällde personen.  Hur genus kan yttra sig inom historievetenskapen såg man ju inte minst vid tillsättningen av historieprofessuren i Lund 2000, då radikalfeministerna, med Inger Lövkrona i spetsen, försökte mygla bort den mest meriterade, Kristian Gerner, enbart för att han var man.

För övrigt är det högst oroande med denna ideologiska överordning, eftersom det har öppnat vägen för att bortse från vetenskap, eller enbart referera till ideologiskt tillrättalagd sådan, vid t ex skapandet av nya lagar.  Så är det ovedersägligt, att t ex sexköpslagen uteslutande vilar på ideologi och tillrättalagd ”forskning” (se bilaga 9 i Wase 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”).  Även medierna är starkt anfrätta av detta ideologiska anslag, vilket inte minst visar sig i de politiska sympatierna hos journalistkåren.

På frågan om Robert Gustafsson är feminist svarar han:  ”Nej, jag föredrar jämställdhet, rättvisa, frihet, demokrati och rätten att få vara den man vill.  Helt enkelt allt det som feminism egentligen borde stå för…  Folk ska få vara som de är och tycka vad de vill så länge de inte gör någon illa.  Likriktning har aldrig varit gynnsamt för ett samhälle.  Det heter inte kvinnolitteratur, kvinnokurser och kvinnliga chefer, utan litteratur, kurser och chefer.  Att separera och försöka lyfta fram ett kön som det ”bästa” samtidigt som man förlöjligar detsamma är idioti.  Ett könskrig är lika onödigt som vilket annat krig som helst.  Vi borde sluta sätta likhetstecken mellan åsikt och person”.

Även om jag föredrar att särskilja mellan klassisk feminism, som jag sympatiserar med, och den ideologiskt blinda allmän- och radikalfeminismen så kan inte jag tolka Gustafsson annat än som att han delar min åsikt om det som idag är den statsbärande ”feminismen”, d v s allmän- och framförallt radikalfeminismen.  Denna är helt enkelt motståndare till demokrati, tolerans, jämställdhet, rättvisa, vetenskap, m m, och företrädarna förfäktar istället deras rätt att tvinga på alla andra sin ideologi vi lagar, normer och ignorering.  På det sättet skiljer sig denna ideologi på intet sätt från kommunism, fascism eller nazism.  De som omfattar den anser sig sitta på den enda och okränkbara sanningen och i kraft av denna anser de sig ha rätten att förfölja, smutskasta och stöta ut kritiker – precis som de tre andra uppräknade ideologierna.  Så fort saklig kritik framförs så blir kritikerna beskyllda för att vara ”feminist-” eller ”kvinnohatare” och det är ytterst sällsynt att debatten förs sakligt av de kritiserade, istället bygger retoriken på smutskastning, obefogade anklagelser och utmålandet av radikalfeministerna som ”offer”.

De flesta människor vet att det förhåller sig på detta sätt och vet dessutom att det finns biologiska och mentala skillnader mellan män och kvinnor.  Ändå kan fanatikerna driva igenom sin kurs och få ett samhälle att – enligt Rousseaus princip om det obefläckade barnet – förfäkta att kön bestäms av uppfostran och attityder.  I ett samhälle vilket har medier som, p g a journalistkårens ensidighet och okunnighet, hänger på tystandet av kritik, publicerar ensidigt vinklade reportage och smutskastning av ”fel” åsikter är detta möjligt.  Men ett samhälle som låter en elitistisk, ideologiskt blind grupp styra så mycket som de gör i vårt land är ett sjukt samhälle.  Det lider bl a av ”PK-fascism”.

Radikalfeminismen bryter mot alla anständighetens principer, och tyvärr så gör de svenska medierna det också. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

EVOLUTIONÄRA ADAPTIONER

Totalitära ideologier – som kommunism, fascism, radikalfeminism, kristendom m fl, vilka har bestämda idéer om t ex klass, moral, ras och kön – måste alltid avvisa objektiv vetenskap och istället hävda att den egna ideologin är ”vetenskapen”.  Detta görs numera inte på samma sätt som t ex vänstern tidigare påstod att Marxism var ”vetenskap”, utan istället inrättas det ”stödvetenskaper”, som t ex genuskunskap (se exempelvis Ninnis genomgångar av den s k ”kurslitteraturen” inom det ”vetenskapliga” ämnet, eller kreationism/intellegent design.  Sedan måste man smutskasta dem som biologiskt kritiserar bristerna i det ideologiska bygget och påstå att de är ”biologister”, och att det alltså också är en ideologi – vilket naturligtvis är fullständigt nonsens.  En ideologi, som radikalfeminismen, producerar förklaringsmodeller för att motivera tvingande åtgärder och lagar i enlighet med den ideologiska övertygelsen, medan vetenskap strävar efter att förklarar existerande fenomen.  Ett tydligt exempel på en ideologiskt producerad förklaringsmodell är den påstådda, men hopplöst vetenskapligt undermåliga, könsmakts-ordningen och den Rousseauinspirerade föreställningen, att kön enbart är ett resultat av kulturell stöpning.  Bägge saknar fullständigt vetenskapliga, empiriska underlag som kan stötta dem, något som inte minst ”Hjernevask”-serien i Norge tydligt klargjorde.

Den absoluta merparten av t o m det svenska folket vet att det existerar skillnader mellan könen.  2005 underströk t ex Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, att det existerar biologiska skillnader mellan män och kvinnor som styr deras livsval.  Bl a skrev han (DN 19/2):  ”Skillnaderna mellan könen är uppenbara och väldokumenterade. Det är till exempel välkänt att män i genomsnitt har en större förmåga till rumsligt tänkande och matematisk problemlösning. Kvinnor har större verbal förmåga och bättre detaljminne. Män är mer aggressiva och riskbenägna. Kvinnor är mer omhändertagande, särskilt när det gäller spädbarn. Det finns viktiga skillnader mellan mäns och kvinnors upplevelse av sexualitet. Kvinnor är mer nogräknade vid valet av partner och känner sig mer bundna vid en man till vilken de utlämnat sig. Män har lättare att tänka sig även kravlösa och kortsiktiga sexuella förbindelser. Dessa och en stor mängd andra skillnader gör att män och kvinnor har olika preferenser i många av livets valsituationer”.  Ingo & medförfattare säger: ”Evolutionär teori representerar en sund logisk och sammanhängande paradigm inom vilken bidragen från bägge könen är nödvändiga för överlevnad…  naturen är annorlunda än mänskliga moralistiska bekymmer”  (se här, och också här).  Att män och kvinnor är och ofta tänker annorlunda är ett resultat av miljontals års evolutionär utveckling där de mest framgångsrika egenskaperna – i symbios – överlevt hos män och kvinnor, därför att det var mest gynnsamt för artens överlevnad.  Något som t ex tydligt framgår i serien ”Människans ursprung” (del 2) som sändes i Svt (vilket företag i sin politiska korrekthet dock vägrar sända ”Hjernevask”)  Detta har hos oss skapat evolutionära adaptioner, d v s biologiskt nedärvda drag och preferenser som finns där för att de gynnar artens överlevnad.  De måste inte finnas hos alla individer, utan tvärtom kan de ofta bara finnas hos en mindre del av populationen.  Det är också tre kriterier som måste uppfyllas för att beteendet ifråga ska kunna avgöras vara en evolutionär adaption, nämligen att det ska kunna (1)”undersökas historiskt över en lång tid, (2) det måste observeras i en mångfald kulturella sammanhang som tillåter experter att fortsätta att testa hypotesen att beteendet är kulturellt universellt, och (3) det måste kunna ses i åtminstone en annan icke mänsklig art så att det ökar anpassning och reproduktiv framgång.”

Det är omöjligt att utrota en evolutionär adaption, eftersom den är biologiskt stöpt och nedärvd – och därmed gillad av evolutionen.  Ett tydligt exempel på en evolutionär adaption är t ex homosexualitet.  Ungefär tre till fyra procent av totalbefolkningen är exklusivt homosexuella och, åtminstone bland män, upp till ytterligare 20 procent bisexuella i skiftande grad.  Om vi, rent hypotetiskt, skulle kunna lokalisera och avrätta alla dessa individer under ett år så skulle det ändå vara samma proportioner i nästkommande generation, eftersom det är biologiskt nedärvt.  Nu slår sig gärna de politiskt korrekta för bröstet och säger, att de har eliminerat förföljelsen av homosexuella.  Problemet för dem är bara, att de istället har dragit igång häxjakt på flera andra evolutionära adaptioner, idag främst sexhandel och pedofili, vilka bägge uppfyller kriterierna för evolutionär adaption och biologisk nedärvning.  Att lagstifta bort sådana fenomen skiljer sig därför faktiskt inte det minsta från t ex apartheid, som ideologiskt försökte hävda den vita rasens överlägsenhet.  Men alla försök att med kulturellt stöpt moralism/ideologi utrota en evolutionär adaption leder bara till förföljelse, häxjakter, skada och död, och att – som sociologen Howard S Becker uttrycker det i boken ”Outsiders” 1963 – göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Däremot är det alltid lönsamt på något sätt för de ”moralentreprenörer”, som Becker benämner dem, vilka driver dessa häxjakter.  Ekonomiskt, statusmässigt, ideologiskt, karriärsmässigt m fl.  Men det handlar aldrig om den påstådda ”omsorgen”.

Att via lagar, straff, häxjakter, m m, försöka utrota evolutionära adaptioner är faktiskt ren fascism.  Det är att sätta sig i positionen att veta bättre än evolutionen hur evolutionen egentligen borde ha utvecklats.  För de religiösa är det att säga sig veta bättre än gud, eftersom de ska korrigera guds skapelse.  Men evolutionen kan inte korrigeras, eftersom den inte tar hänsyn till det minimala ögonblick av kulturellt konstruerad moral under mänsklighetens historia som de, vilka utser sig själva till att ”rätta till” evolutionen, åberopar.  Men plötsligt upphäver någon moralist då sin röst och vill legitimera sin upphöjelse över evolutionen och gud och påstår att; ”då måste ju mord också vara en evolutionär adaption, eftersom det uppfyller kriterierna för evolutionära adaptioner och moralen fördömer ju det också”.  Temat är legio bland sexualmoralister, och i mitt stilla sinne så undrar jag inte på att de blivit moralister, eftersom de tydligen personligen upplevt sex som att själva bli mördade (de stackarna är dock väldigt ensamma om den upplevelsen).  Men mord och dödande är ingen evolutionär adaption.  Om de vill påstå det måste de också hävda tanken att mord är en läggning – d v s att man föds till brottsling.  Däremot är mord och dödande en följd av andra evolutionära adaptioner, som t ex överlevnadsinstinkten.  Evolutionär adaption är att försöka överleva, att uppsöka det behagliga och undvika det obehagliga.  När man då ställs inför situationer med risk för död eller stora obehag så styrs våra handlingar av det.  Sex är behagligt, våld och tvång obehagligt.  I princip allt som kombineras med våld och tvång blir obehagligt – även sex.  Men att hävda att vissa mönster automatiskt är våld – som radikalfeminismen påstår att t ex sexhandel är – är inget annat än en ideologisk konstruktion, och dessutom rent bedrägeri.  Sexhandel är, historiskt sett, den främsta överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin och primathannarna har utrustats med testosteron för att de ska tappa sans och vett och bli lättlurade, så de förser primathonan med tillförsel av olika slag.  Något som t ex illustreras av ”Människans ursprung” del 2, där killars risktagande fördubblas när tjejer dyker upp.  Sexhandel är inte våld, det är en evolutionär adaption och följaktligen ett evolutionärt helt artiktigt beteende för människan.  Evolutionen gillar sexhandel!

F ö är motståndet mot mord, död, stöld, tvång, bedrägeri, m fl, universellt och över alla tider har det i alla kulturer varit konsensus om att lagstifta mot detta, eftersom det strider mot vår nedärvda, evolutionärt adaptiva strävan att undvika det obehagliga.  Lagstiftning mot det behagliga fenomenet sex är däremot ingenting som på något som helst sätt sorterar under konsensus, utan är i den västerländska kulturen en kulturell konstruktion som är ett resultat av sexualfientligheten i kristendomen. När vi lagstiftar eller skapar normer som inte är i enlighet med universell uppfattning – d v s evolutionär adaption – utan enbart är kulturellt betingat, då handlar det om moral. Precis som fallet är med all lagstiftning som vi har kring sexualia i västerlandet.  Det är däremot inte moral när universell konsensus råder.

När man kulturellt försöker straffa och lagstifta bort någon evolutionär adaption lyckas man aldrig!  Det enda som fundamentalistiska kristna, rasister, nazister, radikalfeminister m fl – som alltså anser sig veta bättre än evolutionen/gud – åstadkommer är att skapa förföljelse, häxjakter, skada och i slutänden död.

Första gången postad 2013

Publicerat

VAD ÄR DET FÖR FEL ATT ANSE ATT MAN HAR RÄTT?

Ibland får jag höra, när jag kritiserar vad någon säger eller anser, att jag minsann anser att jag själv har rätt, så varför får inte den jag ifrågasätter göra det.  Särskilt händer det när det gäller ämnen där jag är väl påläst, och speciellt då när det handlar om sexualiteten, eftersom inte ens bildade människor brukar ha några särskilda kunskaper i ämnet.  Något som faktiskt ofta gäller även dem som yrkesarbetar med sex i någon form, som sexologer, RFSU och andra – åtminstone i fråga om sexualitetens kulturhistoria (jag har bl a varit ute och föreläst på Sexologen på Karolinska).  Det verkar som om människor tycker att det räcker med att se på TV:s vinklade ”dokumentärer” eller läsa ”sanningarna” i tidningarna (vilket är märkligt, eftersom många påstår att de är kritiska till tidningarna).  Inte heller blir det bättre av att det är så fruktansvärt förbjudet att ha ”fel” åsikt i ämnet.  D v s en ståndpunkt som inte är politiskt korrekt.

Själv brukar jag försöka låta bli att uttala mig i ämnen som jag inte vet så mycket om, som t ex ”växthuseffekten”.  Som historiker har jag visserligen svårt att få ihop den med klimatet under den sena sten- och hela bronsåldern.  Jag fattar helt enkelt inte hur de kunde ha så mycket bilar och utsläpp då, så att klimatet blev betydligt varmare än i vår tid.  Jag har nämligen aldrig sett artefakter efter några Folkvagnar eller annat som slukade fossila bränslen i sådan mängd att temperaturen kunde stiga så under denna period.  Dessutom blir jag alltid skeptisk när det finns en enad och ofelbar åsiktsfront av ”vetenskapen”, medier och politiker.  Bakom den konstellationen brukar det alltid ligga stora pengar eller fördelar för de inblandade grupperna (d v s ”en hund begraven”), som t ex med myten om den gigantiska sextraffickingen, och i sådana lägen tenderar alltid ensidiga, subjektiva ”fakta” att enbart lyftas fram, och kritiska röster att tystas, för att inte penga- och förmånsflödet ska sina.  Men, trots min skepticism till ”växthuseffekten”, och vetenskapligheten och objektiviteten i agendan kring densamma, så kommer jag undvika att uttala mig om den, annat än undantagsvis, eftersom jag inte känner mig tillräckligt påläst.  Dessutom finns det kritiker av växthuseffekten som gör detta bättre än jag, som t ex här.

Men nu var det detta med att få anse att man har rätt.  Självklart har alla rätten att anse att de har rätt.  Men problemet är bara, att alldeles för många av dem som anser att de har rätt tycker att det befriar dem från att få sin åsikt prövad, att lyssna till motargument och – framförallt – att de kan bortse från fakta.  I min egen umgängeskrets har jag två tydliga exempel på attityden.

Av någon anledning så är ämnet sexualitet sådant att det lätt väcker folks nyfikenhet och intresse.  Om man då, som jag, forskar och skriver böcker i detsamma så hamnar man ofta i diskussion med olika individer.  Och jag kan faktiskt, med handen på hjärtat, säga, att numera så är jag inte den pådrivande i att få till dessa diskussioner, men det verkar som om folk har ett obändigt behov av att få ventilera ämnet – förmodligen för att det är så tabubelagt och förbjudet i det kristna västerländska samhället, och trycket på att tycka ”rätt” är så enormt att man automatiskt blir skeptisk mot den som uttrycker ”fel” vinklingar.  Under de första åren av min forskning, för min sexualhistoriska bok ”Samlag eller salighet” (2008), så var jag ivrig att diskutera, eftersom det arbetet innebar en så omtumlande resa för mig själv.  Jag blev nämligen, från att ha varit nästan lika ”mainstream” som de flesta, tvungen att ompröva de flesta av mina föreställningar – just därför att jag ställdes inför en mängd ovedersägliga fakta.  Jag insåg hur okunnig jag varit – och hur otroligt okunniga de allra flesta är.  Jag förstår därför att det är en prövning att ställas inför någon, som jag, som har ett brett vetenskapligt underlag för att ifrågasätta de politiskt korrekta åsikterna inom detta tabubelagda ämne, därför att de på en kort stund får sig serverat de fakta som det tog mig själv flera år att smälta.  Och det värsta av allt är, att de som man ”ventilerar” ämnet med inte har något annat att sätta emot än ”åsikter”, eller – i bästa fall – vad de läst i ”de trovärdiga” tidningarna.  Men jag anser ändå inte att det ursäktar vad en i min krets sa, när vi diskuterade relationsvåld (och personen ifråga hade åsikten att det enbart är män som slår) och jag påpekade att det på denna sida listas 550 olika internationella, vetenskapliga undersökningar som tydligt visar, att kvinnor är lika eller mer aggressiva än män i relationer (jag ska återkomma till ämnet), och att alltså agendan kring den slagna kvinnan är ett rent bedrägeri.  Då sa personen ifråga; ”när folk försöker övertyga mig på det där sättet, då bryr jag mig inte om att lyssna”.

Det andra exemplet är när jag hamnade i diskussion om sextrafficking och prostitution, under arbetet med min bok ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen”.  Efter att jag tydligt klargjort, att i stort sett hela den samlade internationella forskningen – med undantag för den vetenskapligt hårt kritiserade Melissa Farley – är överens om att mer än nio av tio sexarbetare inträder frivilligt i arbetet, och att all samlad nationell statistik över hela världen visar att sextrafficking och -slaveri är ett mycket litet brott, så sa personen ifråga; ”jag har rätt att ha min åsikt i detta”.  D v s, att vad fakta jag än presenterade så hade det ingen betydelse.

Det här mönstret med ignorans av allt som motsäger den egna uppfattningen är regel inom abolitionistisk,  allmän- och radikalfeministisk, nationalistisk, socialistisk, konservativ, nyliberal, kristen, muslimsk, m fl, s k ”forskning” – d v s starkt ideologisk uppbunden sådan.  Som fenomen är det i allra högsta grad mänskligt, och genom historien har människor som anser sig sitta på ”den enda sanningen” alltid agerat så.  Men då det upphöjs till officiell ”sanning” blir det farligt!  Men jag unnar faktiskt de två personerna som jag refererat att få ha sina åsikter på det sätt som de har dem.  Det jag däremot underkänner är att vara så blint blockerad att man i alla lägen tror sig själv om att sitta på ”den enda sanningen”.  Det jag också fullständigt avvisar är, att man tror sig vara så rättfärdig att man har rätten att offentligt smutskasta och förfölja andra och/eller att med lagar, regler, straff och påtryckningar tvinga alla andra att följa den egna övertygelsen.  Just det som radikalfeminismen nu gör på bred skala i vårt land sedan många år tillbaka.  Så skulle faktiskt jag själv inte drömma om att agera – men däremot tar jag mig rätten att kritisera dessa ideologiskt grundade, inhumana lagar som redan stiftats och fortsätter att stiftas.  Nämligen de lagar som följer principen ”jag har rätt att bortse från att andra människors liv ödeläggs för att få igenom min vilja” – som är legio bland t ex radikalfeministerna.  Jag själv hyllar istället principen att ”jag avskyr dina åsikter, men skulle kunna dö för din rätt att förfäkta dem” (även om det nu faktiskt inte var Voltaire som sa så) istället för den självgoda uppfattningen att ”du är så fel, så att jag måste leda dig rätt med alla medel”, som den svenska riksdagen, radikalfeminismen, medierna, m fl, har som riktmärke.

Första gången postad 2013

Publicerat

ANSTÄNDIGT?

Varför startar man en blogg?  Ja, jag har hållit emot i ett antal år, sedan jag började bli aktiv i debatten.  Jag har egentligen föredragit forumet med debattartiklar, att jag gästbloggat här och där, eller skrivit böcker.  Men sedan redaktionen på Newsmill har bannlyst mina texter, efter min senaste artikel där (som var kritisk till medierna och journalistkåren) och jag insett att svenska medier sällan släpper igenom bokrecensioner av politiskt inkorrekta böcker (och inte mina), så har jag slutgiltigt fått konfirmerat, att Sverige inte är ett anständigt land.  Begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet, tolerans för annat tänkande och andras åsikter, sansad debatt och – framför allt – respekten för objektiv vetenskaplig forskning finns inte längre i landet, hos politiker, medier eller aktivister.  Som jag kommer visa i mina bloggningar så har det istället ersatts av ideologisk intolerans och avvisande av vetenskaplig, empirisk forskning, till förmån för ideologi och känslosamma åsikter, som falskt presenteras som ”vetenskap”.  Dessutom talar vi om ideologi som är lika kategorisk som fanatisk religion, kommunism och nazism – även om den ännu inte givits samma maktmedel.  Sverige är idag, enligt min mening, ett land på väg mot ett auktoritärt elitstyre som inte accepterar dem som avviker mot medelklassnormen.  Vi är på väg in i en ny mental medeltid där hatet är legitimerat genom att man kan avfärda de som inte tycker som man själv som ”fel”.  En PK-fascism som Robert Gustafsson uttrycker det.

Så vem är då mannen bakom denna blogg, och varför väljer han att kalla den för ”Anständigt?”?  Ja, från början hade jag ungefär samma mainstream-föreställning som de flesta.  Mina intryck skapades av medierna – så som fallet är för en stor majoritet av befolkningen – och även om jag var kritisk till dem, och journalistkåren, så hade jag inte tillräckligt mycket ”på fötterna” för att ifrågasätta deras påståenden.  Vändpunkten kom då jag insåg att det svenska formaliasystemet – som bara accepterar formella meriter, men inte kunskap – inte skulle tillåta mig att leva på min kunskap, enbart därför att jag inte har en formell akademisk examen.  Då bestämde jag mig för att skriva sexualitetens historia i västerlandet, eftersom någon sådan bok inte existerade på svenska.  ”Sex säljer” tänkte jag i min dumhet, men jag bedrog mig stort, för i ”jämlikhetens land” får man bara uttrycka det som är politiskt korrekt – och det kunde inte jag, eftersom jag alltid hyllat strävan efter objektivitet och saklighet.  När jag började min forskning för boken upptäckte jag snart, att den officiella bilden kring all sexualitet var gigantiskt förljugen.  Jag insåg att det flöt omkring en enorm mängd av falska påståenden och föreställningar om fenomenet, helt utan grund i objektiv, empirisk forskning – och att kunskapen är minimal bland merparten av dem som uttalar sig.  Det handlar mer eller mindre om ett ideologiskt bedrägeri, med grund i kristen, puritansk sexualsyn från medeltiden.  Naivt nog trodde jag, att om man upplyser folk om detta så skulle de säga ”aha”.  Men det var precis tvärtom.  Människor vill inte få skrivet på näsan att de tagit fel, och slåss med näbbar och klor mot att tvingas inse att de låtit sig luras.  Och bakom dem finns hela tiden ideologiska fanatiker som slåss för sin egen position, och är beredda att driva förvrängningar, lögner och ihjältigandet av ”obekväma” fakta in absurdum.  De som eldar på dem som inte vill inse att de faktiskt inte har rätten att hävda sanningsmonopol.

Det är därför som min blogg fått namnet ”Anständigt?”, eftersom jag ifrågasätter det jag anser inte är anständigt – och anständigt har ingenting med kristen/radikalfeministisk moralism att göra, utan hur samhället fungerar.  Det är naturligtvis en sorts självterapi, i ett intolerant samhälle som vårt, att starta en sådan här blogg – och jag vet inte om någon enda ens kommer att läsa den.  Men genom att göra det kan i alla fall inte framtiden säga, att jag inte försökte.  Men det kommer inte bara att handla om sexualitet i texterna.  Däremot värjer jag mig starkt mot begreppet ”moral”, vilket alltid någonstans på vägen leder till moralism – något som uteslutande skadat mänskligheten och aldrig gjort något gott.  Men det jag anser ÄR anständigt är bl a att:

1) Inte fara med osanning, göra ogrundade påståenden eller anklagelser, förvränga eller förtiga fakta eller verklighet,

2) inte smutskasta eller stämpla individer,

3) inte se sig som att man är innehavare av en sådan sanning att man får tvinga den på andra,

4) inte döma andras ageranden eller läggningar som ligger inom evolutionära adaptioner,

5) inte avvisa kunskap eller kompetens bara för att den inte är formellt konfirmerad,

6) pröva varje individs förmåga och argument utan förutfattat fördömande,

7) föra en sansad debatt,

8) respektera andras åsikter och stå upp för att de ska få yttras,

9) överväga och lyfta fram reella fakta som motsäger det man själv är övertygad om,

10) inte tvinga eller pressa någon, utan skäl som inte strider mot det ovan listade.

Det ska bli intressant att se vilka, och hur många, som kommer att invända mot dessa principer.

Det handlar alltså om tio principer som för mig har en stark relevans.  I eventuella kommentarer på det jag skriver förväntar jag mig att kommentatorerna följer dessa principer.

Första gången postat april 2013