Publicerat

EN STUDIE I SVENSK MEDELKLASSMENTALITET

Igår presenterade jag texten om att det inte är fel med porr, vilken en av mina facebookvänner delade.  På tråden uppstod ett meningsutbyte som kan vara intressant att studera ur synvinkeln ”medelklassmentalitet”.  Eftersom jag inte har intresse av att hänga ut någon människa anonymiserar jag meningsutbytet.  De två kvinnorna som det handlar om kallar jag för L respektive M.

Det är ett märkligt fenomen att svenska (medelklass)kvinnor anser sig kunna och veta så mycket – trots att de inte inhämtat ”kunskap” genom andra forum än svenska sensationsmedia (som t ex Aftonbladet, Expressen och Svt).  Sålunda inleder M med att påstå att ”det finns en mer eller mindre slavhandel med unga kvinnor som tvingas in i det här” (d v s porren).  Det fylls på med L:s tvärsäkra, ”rätta” åsikt: ”Sex skall inte vara ett geschäft! Det skall vara gratis för alla och envar! I det ögonblicket man gör affärer med sex har kvinnan förslavats! Sex skall vara fritt mellan vuxna människor på lika villkor!!! Ge kvinnorna RIKTIGA (min emfasering) jobb och bra betalt”.  Och för att understryka hur odiskutabelt rätt hon har så avslutar hon med ett ”Amen”.  Vad som är ”riktiga” jobb får vi dock inte veta, inte heller hur hon skulle kunna trolla fram sådana eller om hon själv lever upp till gratis sex.  Indignationen är det viktigaste.

I mitt svar inriktade jag mig på M, eftersom hon gör ett inte bara ounderbyggt, men också falskt påstående, att det skulle vara slavhandel i porren.  Jag skriver:  ”Det förekommer inget tvång inom porrbranschen och trafficking är ett s k ’nollbrott’ (mindre än ett fall på 100.000 invånare,  http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/.  Tvärtom så mår tjejer som arbetar som porrartister lika bra som eller bättre än genomsnittskvinnan, http://www.independent.co.uk/news/science/porn-stars-and-the-naked-truth-8348388.html.”  Jag rekommenderar också att kvinnorna som kommenterar utifrån moralistiska synpunkter och sprider floskler om prostitutionen läser min ”serie” om myter om prostitutionen:  http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/.  Annars, påpekade jag, kunde de också läsa min bok, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”.

Är det någon läsare här som tror att därefter följde någon kommentar som antydde att M och/eller L följde uppmaningen?  Om man redan anser sig så ”rätt” vetande som de bägge gör så behöver man inte ta in något som kan rucka på detta ”vetande”.  Istället följde M med ”den klassiska kommentaren. Ni män som gillar att se på porr, och anser att det är kvinnor som väljer det själva- vill ni att er dotter, fru, syster, mamma ger sig in i den branschen, och att andra män tittar på de filmerna? Eller skulle ni försöka övertala dem till att jobba med nåt annat?”  Självklart i M:s föreställningsvärld är det bara män som tittar på porr – vilket ju kan få en att undra vilken verklighetsuppfattning hon har i grunden.  Jag och en annan kommentator, B, påpekar att det är en irrelevant fråga, och att den kunde appliceras på vilket lågstatusjobb som helst, men det vet M att den inte kan.  I vanlig falsk retorik försöker hon föra ned detta på ett känslomässigt plan och bortse från vad som sägs genom att anknyta till att min fru eller dotter skulle ta den i ”r*ven” på film.  Man förstår här, att M vet så mycket bättre än porrartister och sexarbetare vad som är rätt för dem att hon kan bortse från vad de själva tycker.  Så fortsätter hon med att citera mig:  ”Att det skulle vara fel med sexhandel är uteslutande en moralistisk konstruktion” och ska kullkasta det med att fråga: ”Så om du blir kidnappad och kommer till ett ställe där du blir såld till bögar så är det enbart en ’evolutionär adaption’. Det är inte bara unga kvinnor som tvingas till detta, även pojkar.”  Åter levererar hon som ”vetskap” sambandet mellan slaveri och prostitution, men naturligtvis utan att kunna leverera någon källa som kan styrka detta.  M har inte öppnat länkarna som jag presenterat, hon vet ju bäst ändå.  Så avslutar hon med det dräpande: ”Jisses… jag lägger ner denna tråden, för den diskussionen kan jag inte vinna.”  Och det är nog klokt av henne, eftersom hon så uppenbart inte har något som kan understödja det hon säger än sin egen övertygelse.  Jag citerar Howard S Beckers kommentar, att måttet på avvikelse i en handling inte beror på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen, och då kommer hon med det som slutligen ska skjuta mig i sank: barnporr.  Vi har inte på något vis diskuterat eller nämnt det tidigare, men nu ska all porr associeras med barnporr.  Det är sådana metoder som svensk medelklassmentalitet uppmuntrar.  Min kommentar blir:  ”Sedan är det väl symptomatiskt att du, när du inte har källor eller forskning att anföra, måste dra ner debatten på det känslomässiga planet, genom att dra in barnporr.  Vad har barnporr att göra med att du inte kan respektera människors val att jobba med porrfilm eller som sexarbetare?”

B påpekar för M att porr och trafficking inte är samma sak, men M vet bättre (åter utan underlag):  ”Men det är heller inte skilt åt. Många östasiatiska kvinnor luras hit. Pojkar också skulle jag tro. Ok, nu skiter jag i det här.  Jag mår dåligt.”  M mår alltså dåligt av att inte alla inser hur salomoniskt ”rätt” hon har i sin moralism.  Våga inte ifrågasätta en svensk (medelklass)kvinnas ofelbara åsikter.  Att ingen som helst forskning antyder att östasiatiska kvinnor skulle tas hit för sexslaveri, att det är ett väldigt litet brott i omfattning (även om hemskt för de få som råkar ut för det) har ingen betydelse för M.  Hon ”vet” ändå hur det ligger till och behöver inte solka sina fingrar med motstridiga fakta.  Svensk medelklassmentalitet i dess prydno.

M lämnar nu tråden, men L har inte givit upp ännu:  ”Trafficking, porr och narkotika kommer alltid att gå i hand fatta det en gång för alla! Kvinnans sexualitet är INTE en handelsvara!!!!! STOPP!”.  Åter samma floskler som inte understöds av någon som helst vetenskaplig forskning, men vilka är säljande för medier, politiker och journalistkår.  L ”vet” också ”rätt” och behöver inte inta några motstridiga fakta gentemot hennes ”kunskap”.  Om de länkar och källor jag levererat sammanfattar L:  ”Jag skiter innerligt i denne ’Dick’.”  Men L har också helt fel, trots att hon lutar sig mot mentaliteten att tro sig veta utan att ta reda på fakta.  Sexualitet är och har alltid varit en handelsvara.  Det är, som Ullah Ahsan (Prostitution in Bangladesh: An Empirical Profile of Sex Workers. I Journal of International Women’s Studies Vol 7) skriver i sin text om Bangladesh:  ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting. Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning.”  Sexhandel är den mest framgångsrika överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin.  L:s moralistiska ställningstagande ändrar inte på det. Mot bakgrund av hur mentaliteten utvecklats bland svensk medelklass, d v s att man inte behöver respektera forskning, andras åsikter eller ens något man ”känner” är fel tror jag är ett hot mot demokratin.  Jag tror svensk medelklassmentalitet är ett minst lika stort hot mot demokratin och yttrandefriheten som ytterligheterna på vänster- och högerkanten.  Särskilt som den svenska journalistkåren lär ut till människor att det är rätt att dissa och hata dem med ”fel” åsikter.

Publicerat

DET ÄR INTE FEL MED PORR

Jag var 13 år då porr blev lagligt i vårt land, och jag började konsumera den med en gång.  Jag var i den åldern då hormonerna bara sprutar och eftersom detta med att få ”komma till” verkade vara lika svårt som att bestiga Mount Everest (men jag lyckades året därpå – inte Mount Everest alltså – den extremt varma sommaren 1969), och eftersom samhället hade lärt mig, att sex var bland det mest skamliga som fanns så fick porren bli substitutet (även om jag måste smyga med det och bara inför kompisarna, vilka var lika ivriga som jag, kunde tala om det) för drivet fanns där, evolutionärt nedärvt.

Förmodligen var jag den mest gynnade yngre tonåring som fanns i Sverige i avseendet porr.  Mina föräldrar hade en butik inne på Söder och där intill fanns det en välsorterad tidningskiosk.  Jag hade sedan ett par år tillbaka blivit kompis med ”gubben” som skötte den och lånade serietidningar på löpande band och läste, och när porrtidningarna dök upp (så dolda som möjligt) gjorde jag stora ögon.  ”Gubben” frågade mig:  ”Vill du låna ett par?”

Vad tror ni att jag svarade?

Men innan jag gick sa han:  ”Se till att lämna tillbaks dem i samma skick som de är nu!”  Jag höjer en hyllningens skål över ”gubben” i tidningskiosken, för idag hade polisen tagit honom och satt honom i fängelse och jag skulle ha fått dra på ett svårt själsligt sår resten av livet; jag skulle ha orsakat att en av de schysstaste ”gubbar” jag kände hade hamnat i fängelse.  Jag är så glad över att det var då det hände.  D v s på den tiden då det kunde ske.  Och jag var världens mest privilegierade 13-åring när det gällde porr!

Detta lånande fortsatte under ytterligare ett par, tre år, men sedan slog mina föräldrar igen butiken och jag kom inte in till Söder på samma sätt längre, så nu måste jag börja att i smyg, då och då, skaffa porrtidningar.  När jag började inleda förbindelser med tjejer på mer reguljär basis – så att säga – så blev inte porren heller lika viktig.  Men den försvann aldrig helt.  Egentligen var det först när jag började studera den vetenskapligt som entusiasmen mer påtagligt falnade av.  Det var i samband med skrivandet av min bok, ”Samlag eller Salighet”, som jag mätte vissa ”perversionsfrekvenser” mellan könen på en kontaktsajt som hette ICQ (vet inte om den existerar längre) som jag också fick för mig att jag skulle göra jämförelser med ”true stories” publicerade i läseforum och sedan att jag skulle jämföra med filmer.  Efter ett tag insåg jag att detta med filmer blev för komplicerat, eftersom påståenden som att det t ex var ”real” enkelt lät sig motbevisas.  Det var också då jag tydligt började se stereotyperna i porren.

Det finns vissa nyckelord som ständigt återkommer i titlar (och därför på mig verkar avtändande), som t ex ”first”.  D v s någons first ”swallow”, first ”anal” eller first whatsoever.  Och så ”teen” förstås.  Även fast man tydligt ser att tjejerna är i 27 ½-årsåldern (eller mer) så påstås de vara ”teen”.  Jag tror det finns tre anledningar till detta.  1) Karlar tänder mer på tonåringar än tjejer som närmar sig medelåldern, 2) kvinnor vill hellre bli sedda som tonåringar än som nära medelåldern och 3) falskfeminister behöver begreppet för att kunna anklaga alla män för att konsumera ”barnporr”.  Ett annat tema som är ofta förekommande är incest-titlar.  ”Mom and son” är – precis som i verkligheten – dubbelt så vanligt förekommande som ”Dad and daughter”, men det är lika svårbedömt om det är ”real” eller inte för bägge akterna.  Jag lärde mig – eftersom jag hade en ambition att kunna använda filmmaterialet (så det drog ut på tiden) – att verkligen snabbskumma porren, bara på titlarna, och då insåg jag hur gigantiskt mycket porr som produceras – men hur lite av den som jag har lust att titta på.

Missförstå mig inte, jag är absolut ingen motståndare till porr, men jag är förmodligen ett exempel på att verkligheten inte stämmer med vad falskfeminister och andra påstår.  Nämligen att man blir ”porrberoende”.  Man inser istället att det är verkligt schablonartat och inte ens upphetsande i de flesta fall (men åldern kanske också inverkar?).  Men jag tycker bra porr (jag tänker inte definiera det, för det är en smaksak, och det finns en del porr som jag tycker är motbjudande, liksom de som gillar den kanske tycker den porr som jag tycker är bra är motbjudande) inte bara är upphetsande, utan också estetiskt vackert!  Något som också de klassiska grekerna och romarna gjorde.  De dekorerade sina hus och offentliga miljöer med hårdporr och ansåg att den skyddade mot ondskan (eftersom det bodde så mycket glädje i det som avbildades).  Att man skulle dölja den för t ex barnen skulle de ha betraktat som en urbota idiotisk idé.  De var också lika avancerade i olika utövanden som vi, och avbildade olika akter, som t ex analsex (se bifogad – censurerad [man vill ju inte bli portad av Facebook för något fullständigt allmänmänskligt] – bild där det tillagts ”tryck in den försiktigt” – ”lente impelle”).  Jag kan verkligen förstå att de antika människorna gillade att ha sådana motiv på väggar och bruksföremål i stor mängd.

På samma sätt var det en självklarhet för mig att aldrig lägga ”föräldrafilter” på datorerna för mina barn när de växte upp, och de visste att de kunde komma och fråga mig utan fördömanden eller moralistiskt ylande om de undrade över något (att de sedan bara i undantagsfall gjorde det är en annan sak).  Jag utgår från (och hoppas) att de konsumerade porr.  De är nämligen normala och välartade människor.  En stor majoritet av den mänsklighet som har tillgång till porr på datorerna öppnar också upp sådan med jämna mellanrum.  Det är en evolutionär adaption att gilla porr (d v s ett helt artriktigt tillstånd) och vi har avbildat det så länge vi har kunnat.  Så de som gapar om dess skadlighet och ”kvinnoförakt” har inget annat än onormala föreställningar och är mer icke välartade människor än andra (även om de själva betraktar sig som den ”rätta” minoriteten)!  Men det är märkligt hur dessa har kunnat ropa så högt – sedan kristendomens införande – att de fått de med normala föreställningar, de välartade människorna, att hyckla samma onormalitet och icke välartighet som moralentreprenörerna uttrycker. Ja, herrejesses så korkad mänskligheten (och särskilt svenska falskfeminister) kan vara!

Publicerat

POLARISERINGEN KOMMER – MASKULINT INITIATIV?

Som historiker är jag mycket medveten om att åsiktstrender kommer och går.  Det vore naturligtvis inte fel om det vore så att det fanns sans och eftertänksamhet i detta, men problemet är att människan aldrig tycks ha varit sansad eller eftertänksam.  Det har nu tydligen bildats ett nytt parti, ”Maskulint initiativ”, som fått stort gensvar på Facebook och på nolltid kunnat registrera sig som riksdagspartikandidat.  Man kan tro att jag som jämställdist skulle applådera detta nya parti, eftersom det – till skillnad mot F! – säger sig kämpa för mäns och kvinnors lika rättigheter.  Men än så länge är jag tveksam.

Det hänger naturligtvis delvis ihop med att jag inte vet någonting om dem som ligger bakom partiet.  Jag har googlat på de fyra som anger sig som språkrör i artikeln på Nyheter 24, Max Delér, Ludvig Åkerlund, Robert Hermansson och Robin Gogberg, utan att ha funnit något substantiellt.  Jag har inte heller, mig veterligt, stött på dem i debatt eller faktasammanhang.  Det betyder naturligtvis inte att det måste vara suspekta personer.  Jag känner sympati för deras reaktion, men det som skrämmer mig är att folk så okritiskt hänger på.  Det har drag av… (radikal)feminism.

Jag har länge insett att en reaktion måste komma (man lär sig det som historiker).  I över 40 år har vi haft en massiv feministisk, ideologisk bombmatta som fört ett krig mot mannen, och sådant fungerar inte i längden.  Människan har tyvärr den egenheten att hon sällan kan stanna på ett sansat stadium utan måste söka sig ut mot extremerna.  Nu har vi en lång period haft ett tillstånd av att det har varit ”rätt” att ovederhäftigt anklaga mannen för att ha varit ett svin, våldtäktsman, kvinnomisshandlare, barnskändare, utnyttjare av kvinnans arbete, m m, samtidigt som kvinnan varit ett helgonlikt offer som bara har lidit under förtryckets ok (ackompanjerat av tillrättalagd ”forskning” och politiskt korrekta texter i medierna).  Det kontrasterar mot tidigare perioders syn på kvinnan som en som utnyttjat mannens godtrogenhet, som varit manipulativ, intrigant, bedragande, beräknande, m m, vilken bild är lika sann (eller osann) som den som (radikal)feminismen presenterat om mannen de senaste 40 åren. När en grupp förföljs och smutskastas nås alltid en punkt där denna grupp slår tillbaka, och är det en så stor grupp som halva befolkningen så riskerar denna reaktion att slå hårt tillbaka.  Det är det som oroar mig, för jag önskar verkligen inte en polarisering åt andra hållet i vårt samhälle (som radikalfeministerna gjort upplägg för ska kunna ske).  Jag önskar att vi, istället för att lyssna på extremisterna – som vi gjort alltför länge – kunde respektera att vi är män och kvinnor.  Att vi är olika, med olika livsval och intressen, och kunde acceptera varandras olikhet utan att några (som t ex Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Maria Sveland, m fl) måste inbilla sig att de är så upphöjda av ”den enda sanningen” att de har rätt att tvinga alla att följa deras ”sanning”.  Det som gör att jag känner en viss oro för ”Maskulint Initiativ” är att det ska utvecklas till samma hatiska propagandaapparat som F! och ROKS.  Ironiskt nog skulle F!:s stora framgång i EU-valet kunna visa sig vara det som börjar bli backlashen för extremfeministerna, eftersom sansade människor kan känna, att nu är det nog!  Det skulle naturligtvis glädja mig, eftersom jag – liksom européerna i övrigt – inser att F! är ett extremistparti.  Men är jag därför beredd att rösta på ett osäkert kort som jag fruktar kan bli lika extremistiskt i längden – fast åt andra hållet?  I dagsläget inte.  Jag vill först se att detta nya parti lever upp till principer som i dagsläget helt saknas hos F! och övriga feministiska partier och organisationer.  Saklighet, respekt för alla olika åsikter, vetenskapligt baserad grund för beslut och frånvaron av tvingande och moralistiska lagar!  Om de visar sig leva upp till detta är jag övertygad om att inte bara jag – utan t ex många fler kvinnor än som röstar på F! – skulle ge partiet sin röst.  Förutsatt att de också kan balansera andra viktiga frågor – och det är inte så lätt!

Publicerat

(RADIKAL)FEMINISTERNAS OHEDERLIGA METODER

Med anledning av en postning i Facebookgruppen ”Jämställdism” måste jag reflektera över de ohederliga metoder som ideologiska aktivister – här representerade av radikalfeminister – använder sig av.  Fallet som postades i Facebookgruppen rörde en artikel som 2007 skrevs av Whitaker D J, Haileyesus T, Swahn M & Saltzman L S (Differences in frequency of violence and reported injury between relationships with reciprocal and nonreciprocal intimate partner violence, i American Journal of Public Health 97, s 941-947).  I en studie av 11.370 unga vuxna visade det sig, att nästan 24 % av alla relationer innehöll någon form av fysiskt våld och att hälften av våldet var ömsesidigt – I vilket kvinnor var mest sannolika att slå först men där männen stod för tre femtedelar av de orsakade skadorna, kvinnor för två femtedelar.  I det icke ömsesidiga våldet var kvinnor förövare i 70 procent av fallen (männen i 30 procent).  Medan i det hela kvinnor var något mer sannolika att skadas än män så rapporterar författarna att ”faktum är att män i relationer med ömsesidigt våld rapporterades skadade oftare (25,2 procent) än kvinnor i relationer med icke ömsesidigt våld (20 procent).”

Undersökningen stämmer överens med flera hundra över hela världen, så som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.  I samma inlägg exemplifierade jag också om (radikal)feministernas ohederliga metoder, vilka avslöjar sig även rörande undersökningen 2007.  När artikeln publicerades lades en sammanfattning ut på Harvard Medical School’s webbsida.  Från den skrev Joseph Ernest en artikel på Newscast media 2010, men tre år senare konstaterar han att den skurats bort.  Han skriver: ” min gissning är att vissa aktivistgrupper kanske pressat professorerna till att ta bort den.  De flesta av dessa institutioner är beroende av donationer och bidrag för att fungera, så det är förståeligt hur det kan ha blivit skäl för dess borttagande.”

Finns det då fog för Joseph Ernests gissning?  Ja, i allra högsta grad.  I onsdags var jag och föreläste under West Pride i Hagakyrkan i Göteborg och berättade bl a om moralism och kristendomens inverkan på sexualsynen och de homosexuella.  Moralism är ju en följd av att ideologiskt övertygade personer, mycket utifrån sin egen egocentriska empati, anser sig sitta på sådana obestridliga sanningar att de i konflikt mot andra människors egna upplevelser och känslor anser sig ha rätten att köra över dem och tvinga dem att leva enligt ”det rätta”.  Jag listade då också olika metoder som ideologerna/moralisterna använder sig av för att genomdriva sina mål.  Den främsta metoden är skrämsel!  Kan man skrämma upp människor är de beredda att acceptera inskränkande och kränkande lagar och regler för att de tror att de som skrämt upp dem ska skydda dem för det påstådda (inbillade) hotet.  Den främsta skrämselmetoden är att påstå att människors barn är hotade.  Den användes redan under Bacchanalieskandalen i Rom 186 f kr, sedan av t ex världsliga och kyrkliga myndigheter under medeltiden för att jaga judar (de ritualmördade barn), homosexuella (de ville förvrida ditt barn, jmf dagens Ryssland), häxor (de tog ditt barn till djävulen), masturberare (de måste med alla medel hindras från att förstöra sig själva – bortbränning av klitoris och omskärelse var metoder för detta) – och nu senast har (radikal)feminismen jagat upp en pedofili- och sexhandelspanik (med bl a inslag av ritualmord, jmf Eva Lundgren på 1990-talet) som ska hota ”barnen”.

Den andra metoden är smutskastning.  De som ifrågasätter anklagas för att vara ”judarnas försvarare”, ”häxornas medlöpare”, ”bögarnas vän”, ”ungdomens förstörare”, ”pedofilkramare”, ”prostitutionslobbyisternas handgångne man”, ”kvinnohatare” m m.  Metoden är ett absolut måste, eftersom ideologer/moralister aldrig klarar en djupare granskning.  Men genom smutskastningen så sätter de sig i en självtagen rätt av de enda som har rätt att uttala sig.  Det är därför en hedersmördande invandrare är ett mindre hot mot (radikal)feministerna än pålästa, vita heterosexuella män.  Därför att en del av de senare kan genomskåda bluffen.  Därför måste vita heterosexuella medelklasskvinnor bekämpa sina manliga ”likar”.  Genom skrämselpropagandan uppnår man också en period ett konsensus, som ger ett opinionsövertag.  Det är utifrån det man kan smutskasta.  Historikern Alf W Johansson skriver:  ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den.”  Precis det mönster som (radikal)feministerna uppvisar genomgående.

Den tredje grundläggande metoden är verklighetsförfalskning, genom förvrängning, falskproducering och nedtystande av fakta.  Receptet är enkelt.  Finns ingenting som stödjer det man påstår måste sådant produceras.  Förr räckte det ofta med att kyrka eller myndigheter bara gjorde ett påstående för att det skulle bli en ”sanning”.  Sedan den vetenskapliga revolutionen, från 1700-talet, krävs dock att man måste producera mer avancerade falsarier, eller förvränga redan existerande forskning.  Exempel på det förstnämnda är t ex Melissa Farleys s k ”forskning” kring prostitution, den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen 2010 och Eva Lundgrens ”Slagen dam”.  Exempel på det senare är t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, i boken ”Varat och varan” och journalistik som t ex Aftonbladet, Expressen, Uppdrag granskning och Dokument inifrån.  Vad gäller den tredje delen i verklighetsförfalskningen så är varenda media och politiker i landet exempel på det.

Den fjärde metoden är att hävda att man övergripande skyddar något eller någon.  Det kan vara ”barn”, ”kvinnor” ”rasen”, ”den svenska kulturen”, ”den kristna/muslimska tron”, m m.  Men faktum är, att aldrig någonsin genom historien har detta påstådda skydd varit den verkliga orsaken.  Det enda som ideologer/moralister önskar skydda är bilden av sig själva som mer förträffliga än andra och den självtagna rätten att diktera för andra hur de måste göra.  Den enda grupp som inte är skyddsvärd är männen.  Det är naturligtvis därför som så många fler män än kvinnor kan offras, oavsett om det är i krig, på arbetsplatser eller i vårdnadstvister.  Män är det aldrig synd om för de har ju alltid bara förtryckt, eller hur?  Jag brukar, när jag stöter på folk som åberopar ideologikonstruktionen ”könsmaktsordning” fråga: ”tror du på den judiska komplotten också?”  Parallellerna är ju uppenbara.  I könsmaktsordningen är det ”patriarkatet” som styr och konspirerar, i den judiska komplotten är det ”världsjudendomen”.  I könsmaktsordningen ordnar samhällets regler så att männen kan behålla makten, i den judiska komplotten infiltrerar judar samhällets alla nivåer för att styra världen.  För bägge fantasifostren gäller att biologiska fakta sätts ur spel.  Könsmaktsordningen bortser från alla biologiska fakta (utom möjligen ”snopp” och ”?”) den judiska konspirationen ser judarna som en biologisk förvrängning av människor.  (Radikal)feministerna ser också männen som en förvrängning, eftersom de anses stå för allt ont – kvinnan däremot är bara god.

Som avslutning på detta inlägg om ohederliga metoder vill jag erinra om hur ”demokratiskt”, ”objektivt” och ”könsneutralt” det gick till vid tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet 2000-2001.  Den mest meriterande sökande var Kristian Gerner, men den starkt övertygade (radikal)feministen, dekanen Inger Lövkrona, ville ha en kvinna som professor och utfärdade en hemlig promemoria om hur det skulle gå till.  Vid Gerners föreläsning anfördes ett antal nonsensskäl som påstods visa att han drev gäck med åhörarna – och så visade han inte tillräcklig genusmedvetenhet, så klart!  Men strategin läckte ut och många blev upprörda över Lövkronas ideologiska, ohederliga metoder och tillsättningsnämnden anklagades för maktmissbruk och den kvinnliga sökande som skulle bli professor enlig Lövkrona, Birgit Sawyer, var hedrande nog inte glad över att bli tillsatt på sådana grunder.  Misslyckandet att manipulera bort den mest meriterade hade misslyckats, men egentligen var det inte Lövkronas fel.  Det var plötsligt mediernas, där manliga skribenter påstods ha utövat ”symboliskt våld genom ett totalt misskännande av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet,” som medievetaren Gunilla Jarlbro sedan fick det till (se Ljungberg, Björn & Rydgren, Emma, 2007, Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland, Helsingborg, s 97ff).

Ett annat, sista, exempel är Erin Pizzey, som 1971 öppnade världens första kvinnohärbärge för slagna kvinnor.  Hon hade själv blivit slagen av sin mor som barn och gav 1982 ut boken ”Prone to violence”.  Problemet med den boken för (radikal)feministerna var dock, att den inte bara beskrev män som misshandlar sina barn, den beskrev också hur kvinnor gjorde det: ”Oturligt nog dog hennes far, hennes enda beskyddare, när hon var ganska ung, så hon var utlämnad till den barmhärtighet som hennes våldsamma, trakasserande moder kunde uppvisa.” Boken var så ideologiskt felaktig att (radikal)feministerna drev en kampanj som gjorde att den helt drogs tillbaka från bokstånd och -handlare.  I BBC-dokumentären “Who’s failing the family?” 1999 – som självklart inte visats i svensk TV – säger Pizzey: ”De senaste 25 årens tragedi är att den feministiska rörelsen tilläts att säga vad de ville, att slänga siffror och statistik runt sig som var falsk, att anklaga män för allt dåligt uppförande och försöka förstöra äktenskap och familjeliv och efter all denna tid, när ridån börjar att dras upp och vi börjar inse att det var en stor lögn ser vi att många människors liv, särskilt mäns, har förstörts av en stor lögn.”  Europa har helt rätt:  F! är ett extremistparti!  Det är bara den präktiga svenska PK-eliten som på allvar kan tro att Sverige ensamt har rätt och resten av världen fel.

2014-06-05

Publicerat

HUR KUNDE DET BLI SÅ FEL?

Hur kunde Sverige gå från att vara ett liberalt och tolerant land under 1970-talet, till att bli ett land där intoleransen och den ideologiska åsiktsstyrningen skulle bli ledande?  Jag vet att detta tagits upp av mig tidigare och ibland känner jag skrivkramp, därför att jag tycker att jag vill belysa nya saker när jag skriver.  Men igår fick jag en sorts aha-upplevelse:  Eftersom radikalfeministerna ständigt tjatar om sina myter och falsarier så finns det ett värde i att vi upprepar vår klarläggning av deras falskspeleri.

Så, hur kunde det gå så fel?  Från början var den feministiska tanken – i spåren av upplysning och vetenskap – att kvinnor, utifrån sina egna förutsättningar, skulle ha rätten till samma möjligheter som män (d v s närmast jämställdism).  Det var ett synnerligen berättigat krav och därför backade strax liberaler, många intellektuella och socialister upp detta krav, och dessa lagstadgade rättigheter uppnåddes med en hastighet som kan betecknas som jetfart (mindre än 150 år), jämfört med den som fattiga män och kvinnor gavs den formella rätten till samma rättigheter som de makthavande (efter agrarsamhällets införande ca 9000 år, i runda tal).

Tanken var bra, så småningom kunde de flesta människorna backa upp idén, men så skedde en omsvängning.  Efter en kort period av tolerans och strävan efter förståelse fick vi en feminism ville polarisera samhället.  En militant feminism uppträdde, som först bara såg mannen som en fiende (istället för den kompletterande livskamrat han varit i miljontals år) men sedan delades mannen i olika klasser, där den ”vite heterosexuelle mannen” blev vårt samhälles motsvarighet till Nazitysklands jude, eller Sovjetunionens klassfiende.

En sådan här process måste, precis som i Nazityskland och Sovjetunionen, ackompanjeras av en propaganda som utmålar ”fienden” som ond.  Liksom i dessa länder måste ondskans attribut pådyvlas detta nya hatobjekt.  Naturligtvis hotade hatobjekten kvinnor och barn.  På 80-talet blossade pedofilipaniken upp och fixeringen vid sex – enligt gammal vedertagen kristen norm – var perfekt för att monsterförklara mannen.  Men ett av de verkligt stora stegen för att monsterförklara honom var sexköpslagen!

Sexköpslagen infördes första gången av katolska kyrkan i Avignon 1441, då köp av sex förbjöds (för gifta män och präster), men inte försäljning av sex till dem.  Det är intressant, att ett av svensk radikalfeminisms stora flaggskepp idag är en medeltida puritansk katolsk förordning (angående detta se här).  Hur nära den katolska moralismen dessa polariseringsfeminister ligger illustreras t ex av Margareta Persson (s), som oroade sig för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism:  ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik.  Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.”  Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som inte alls är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Det är också ett faktum, att den svenska sexköpslagen vilar på falsk vetenskap.  Faktum är, att anslaget mot sexköparna – d v s monstren som ”utövar våld mot kvinnor” – är en genialisk skapelse för monsterförklaring.  Samtidigt som den tillåter att man smutskastar män (och deras sexualitet) tillåter den fortsatt demonisering och stigmatisering av dem man påstår sig skydda (de konkurrerande kvinnorna).  Under täckmanteln att lagen ska hjälpa ”de stackars offren” för prostitution säger den samtidigt att prostitutionen ska utrotas – varför man kan förakta och smutskasta de kvinnor som fortsätter att välja jobbet.  Ett lysande moment 22 alltså!

Men hur demokratiskt och tolerant är det att införa lagar som utpekar och monsterförklarar människor?  De flesta är idag överens om att Nazitysklands raslagar inte var toleranta, eller Sovjetunionens ”pogromer” om klassförrädare.  För att inte tala om Ugandas lagstiftning mot homosexuella.  Radikalfeministerna ska ju visa hur fruktansvärt toleranta de är, så när Måns Zelmerlöw råkar fälla en klumpig kommentar om homosexuella är PK-polisen Frida Boisen där direkt:  ”Och jag blir så fruktansvärt förbannad och ledsen” påstår hon.  Det är ju därför att hon är så rätt, och Måns nu stämplad för resten av sitt liv som en ”ond” av denna ”goda” och ”rättfärdiga” Frida Boisen.

Men vad skiljer då sexköpslagen från Ugandas lag mot homosexuella?  Ja, radikalfeministerna skulle naturligtvis påstå, att sexköpslagen motverkar mäns våld och övergrepp mot kvinnor och barn.  Enligt president Museveni är dock den ugandiska lagen nödvändig på grund av västerländska grupper som ska ha försökt ”rekrytera” barn till homosexualitet.  Men, självklart, så är ju våra svenska värderingar kring detta så oerhört mycket bättre än de svartas i Afrika, inte sant?  Enligt radikalfeministerna är sexköp något som är fullständigts sjukt och onaturligt.  Museveni säger:  ”Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen.”  Men, visst är vi svenskar mycket mer trovärdiga i våra bedömningar av vad som är naturligt eller inte än de svarta i Afrika, eller?

Museveni säger också:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan låta bli att attraheras av alla dessa vackra kvinnor, här och annorstädes, men bli attraherad av en man!”  En radikalfeminist hade kunna sagt:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan attraheras av att ha sex med män för pengar, här och annorstädes!”  Och Ugandas etikminister, Simon Lokodo, tillägger:  ”Och visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte.”  Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Margareta Winberg eller någon annan framstående radikalfeminist kunde säga:  ”Och visst är vi toleranta, vi fängslar dem ju bara.”

Om vi nu skulle applicera denna radikalfeministiska ”tolerans” och ”godhet” på vad t ex den oantastligt präktiga och PK-rätta radikalfeministen Frida Boisen (som naturligtvis avskyr sexhandel) säger i Expressen, så kunde hennes självgoda och piedestalupphöjda kommentarer ha tett sig på detta vis:  Där sitter du Frida Boisen ”och pratar och lägger ut texten om din syn på sexköpare på ett skrämmande vis”…  ”Jag har sett unga människor förneka sig själva, gömma sig själva, försöka passa in i den ’naturliga’ mallen om sexköpare för att deras inskränkta föräldrar och vänner, och samhället, obetänksamt använder ord som du gör, förhoppningsvis utan avsikten att vilja skada”…  ”Har du någonsin hört skillnad på sexköpare- eller ickesexköpareapplåder? Det har inte jag. För vet du, vi är precis lika mycket människor allihop. Med lika mycket kärlek”…  ”Tänk om, tänk rätt. Bara för att någon inte är precis som du, är den personen inte ’mindre naturlig’. Tvärtom. Det är skillnaderna som ger det vackra i vår värld. Det har jag alltid tyckt.

Fundera på det, Frida Boisen. Skriv gärna en låt om det.  Annars gör jag det.”

Okay, det finns en skillnad i hatet mot homosexuella i Uganda och hatet mot sexköpare och andra i vårt land, nämligen i straffsatsen.  Men i retoriken är det ingen som helst skillnad.  Radikalfeminismen polariserar retoriskt samhället i sitt oförsonliga hat mot mannen på samma sätt som Nazityskland och Sovjetunionen, och polarisering i samhällen leder i slutänden till sammanbrott!  Radikalfeminismen håller på att rasera vårt samhälle, lierade med andra intoleranta, polariserande grupper, som höger- och vänsterextremister i invandringsfrågan.

Naturligtvis är jag själv ingen anhängare av Ugandas homosexualitetslagar.  Som jag skrivit i min bok, ”Samlag eller Salighet”, är jag själv övertygad om att homosexualitet – precis som flera sexuella ”avvikelser” – är evolutionära adaptioner, och fullständigt naturliga (och – åtminstone historiskt – nödvändiga för artens fortlevnad, varför vi borde applådera dem), men därför är jag också en inbiten motståndare till svensk moralism/radikalfeminism som med exakt samma retorik och förljugenhet (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) vill hata och fördöma människor som inte är som dem själva.  Och detta var bara ett exempel på hur det gick fel!

Avslutningsvis så vill jag lansera en ny beteckning på ”radikalfeministerna”.  Jag tycker de förtjänar att kallas ”falskfeminister”, till skillnad mot sansade, klassiska feminister som borde framställas som ”sannfeminister”.  Falskfeministerna har kidnappat den ursprungliga feministiska rörelsen, vilken manliga liberaler backade upp, som krävde det som jämställdisterna står för.  Dessutom skulle det bara vara nyttigt om epitetet ”falsk” knöts till dem, för det stämmer så väl in på dem.  Den stämpeln förtjänar de.

Tidigast postat våren 2014.

Publicerat

UPPROP FÖR RÄTTEN ATT FALSKANKLAGA MÄN – HEJ BLEKK!

Jag måste erkänna att jag idag läst en, som jag uppfattar den, av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska bloggtexter jag stött på.  Det gäller då att feministfundamentalisten ”Hej Blekk!” (Michaela) vill få medier (och samhälle) att ignorera kvinnors övergrepp mot män.  Indirekt ska vi alltså förstå, att det är helt okay för kvinnor att falskanmäla män för våldtäkt och att samhället inte ska bry sig om det.  Och för denna ståndpunkt räknar ”Hej Blekk!” upp fem, som jag misstänker att hon själv tycker, obestridbara argument för att män ska vara rättslösa i detta fall:  Hon påstår 1) att, ”varje dag sker 100 våldtäkter i Sverige. Det är 36 000 om året”, 2) kvinnor är mest utsatta (”unga kvinnor mellan 16 och 24 år utsätts för flest sexualbrott och trakasserier. Det är också dessa brottstyper som polisanmäls i minst utsträckning”), 3) att vi ska tro att endast vart tionde fall av sexualbrott och vart fjärde av trakasserier anmäls, 4) att endast 168 av 4274 anmälda våldtäkter dömdes, samt 5), att falska anklagelser påstås vara en ”sådan försvinnande liten del att det knappt existerar”.

Låt oss börja med det sista, fullständigt ounderbyggda påståendet.  ”Beviset” för detsamma är en länk till den postpatriarkala feministfittan (hennes egna ord, inte mina) lady dahmer, vilken ritat upp (eller kopierat) ett antal streckgubbar med färgkombinationer som ska visa anmälda, fällda och falska fall.  Något underlag för streckgubbarna redovisas inte, så vi ska tydligen tro det bara för att det är en postpatriarkal feministfitta som säger det.

Om man nu skulle spekulera i vad den postpatriarkala feministfittan möjligen skulle grunda sina streckgubbar i skulle det eventuellt kunna vara Christian Diesens och Eva Lokatt Diesens ”objektiva” artikel i ”Advokaten” 2008.  Deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är då oerhört mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt.  För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” (d v s domar) medan de accepterar vilken anmälan som helst, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till som måls-äganden beskrivit den”, eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska.  Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”.  De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få.  Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till.  I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med anmälningar i de aktuella anmälningarna för falsk tillvitelse och domarna, så som görs för våldtäkter.  Tidningen Metro rapporterade den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.

Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  Något som ju i högsta grad bekräftar vad Bruce Gross konstaterar; att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”.  Men det bortser Diesen & Lokatt Diesen helt från, utan förespråkar istället olika domskriterier för olika brott (alltså inte likhet inför lagen), nämligen att då det gäller våldtäkt ska alla anmälningar betraktas som obestridbar sanning, men när det gäller falsk tillvitelse så ska allting förkastas som inte konstaterats i domstol.  Jag undrar också över vad man har att säga om att minst fyra gånger så många anmälda våldtäkter än anmälda fall av falsk tillvitelse leder till fällande dom?  Och Christian Diesen ska föreställa professor i juridik?  Är det någon som blir förvånad över att svenska universitet rasar i kvalitet?

Intressant i sammanhanget är också att det inte finns EN ENDA VETENSKAPLIG UNDERSÖKNING SOM KAN KONFIRMERA ATT FALSKA/FELAKTIGA ANMÄLNINGAR ÄR FÅ.  Tvärtom så visar de enda undersökningar som gjorts, att hälften av alla anmälningar är falska/felaktiga.

Angående feministfundamentalistens punkt 4 så hänvisas till Motion 2013/14:Ju308 i riksdagen, där det sägs:  ”År 2011 anmäldes 4 272 våldtäkter, men endast 168 personer dömdes för våldtäkt. Många anmälningar anses för vaga för en fortsatt utredning och läggs ned på ett tidigt stadium. Upp till 30 procent av utpekade misstänkta blir aldrig ens hörda av polisen. Många nedläggningar beror på bristande uppfyllande av våld/tvångsrekvisitet: Offret tror att ett nej räcker, men lag och domstolar kräver våldsamt motstånd (eller bevisad redlöshet).”  Oavsett om siffran stämmer eller inte (det finns säker någon form av statistik som den kan hänföras till) så innehåller motionen också problematiken kring detta; vaghet (som kan tyda på felaktiga anmälningar), bristande uppfyllande av vålds/tvångsrekvisitet (förekom det ens?) och att vi har principen att det skall vara bevisat ”bortom rimligt tvivel” att gärningsmannen är skyldig.  Ruckar vi på den principen i våldtäktsmål måste vi göra det i alla andra fall också, något ”Hej Blekk” inte tycks förstå.  Som jämförelse, som vi sett ovan, var det bara sju av 300 anmälningar av falsk tillvitelse som dömdes 2005.

När det också gäller frekvensen av dömda brott så anförs inte hur stor frekvensen av domar i anmälda misshandelsmål är, och enligt den av feministfundamentalisten själv åberopade rapporten från Brå, är män utsatta för misshandel dubbelt så ofta som kvinnor, och när det gäller svår misshandel är det tre gånger så ofta.

Angående punkt 3 så måste jag först och främst göra klart för ”Hej Blekk”, att trakasserier inte är könsbestämt.  När hon indignerat meddelar att endast 23 procent av alla trakasserier anmäls så innefattar de 23 procenten också de trakasserier som kvinnor utsätts för av andra kvinnor.  Nu har jag inte koll på om undersökningar har gjorts angående detta med trakasserier (mobbing), men jag har faktiskt i 30 år arbetat med barn i åldrarna 7-13 år, och min absoluta erfarenhet är att tjejer är mycket mer trakasserande mot varandra än vad killar är.  Nu är detta inte något vetenskapligt säkerställt, men många av mina kollegor genom åren har delat denna bild, och den är tillräckligt bärande för att ifrågasätta ”Hej Blekks” insorterande av det som något som män begår mot kvinnor.  Det är fullständigt irrelevant i det avseendet.

Men låt oss då ta punkt 1, siffran 100 våldtäkter i Sverige varje dag, eller 36.000 om året.  Om vi jämför det med misshandel så blir plötsligt bilden helt annorlunda.  Om kvinnornas del av misshandeln och männens av sexualbrott adderas till denna kommer man upp i 64.500 individer (förutsatt att siffrorna är adekvata) och männen i 68.250 individer.  Och helt ointressant är det ju inte, att kvinnor i lesbiska förhållanden våldtar lika mycket som män i heterosexuella, eller?  Dessutom är kvinnor minst lika våldsamma i förhållanden som män.  Men kanske ”Hej Blekk” inte tycker att misshandel är ett allvarligt brott (eftersom det drabbar män hårdast)?  Men det borde ju då innebära att det inte är synd om misshandlade kvinnor heller, eller?  Har kvinnor andra skaderisker?  Är de mer utsatta för att de är kvinnor?  Finns det rent utav könsskillnader bortom genussanningen?

”Hej Blekk” är också fullständigt ute och cyklar angående punkt 2, om kvinnors utsatthet, eftersom hon bortsorterar de brott som män är mest utsatta för.  Den feministfundamentalisten har ingen som helst trovärdighet i mina ögon.

Låt oss så skärskåda vad ”Hej Blekk” säger i övrigt.  T ex häver hon ur sig detta, efter sina inledande ”bevispunkter”:  ”Därför är det inte okej av Metro att lägga ut på löpet att en ung 16-årig tjej anklagat falskt. Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter. Det gör att det förs en retorik kring våldtäkter som om de vore delvis självförvållade (hon får skylla sig själv) och delvis hittepå (hon anklagade falskt).”  Nu är hon återigen ute och cyklar.  Ett fall uppammar inte bilden av att det finns flera, men här fruktar väl ”Hej Blekk” att tidningar ska börja belysa detta objektivt och journalistiskt, så att fasaden ska rämna.  Och det finns fler fall, som t ex här.  Dessutom, som jag redan påpekat, så pekar den enda vetenskapliga forskningen i detta på att falska/felaktiga anklagelser är frekventa.  Men det har ingenting att göra med att verkliga våldtäkter skulle vara ”självförvållade”.  Övergrepp är inte självförvållade, men däremot är det inte avgjort att allt som människor i senare skeden hävdar är övergrepp var övergrepp när det skedde.  Dessutom är det så, att det finns alltför många kvinnor som gör ”hittepå” för att gynna/urskulda/rädda sig själva – liksom män – det är ett mänskligt drag.  Men det är också så, att den gigantiskt övervägande majoriteten av oss som utgör mänskligheten avvisar våld, tvång, hot, bedrägeri, stöld m m.  Men vissa tycks tycka det är ok om det drabbar andra grupper än dem själva – så som tydligen många (radikal)feminister tycker det är helt rätt att män utsätts för övergrepp (och de övertrumfar mångfalt bibelns sju led).

”Hej Blekks” påstående att ”[d]et är inte vanligt med faktiska falska anklagelser, dock är det tyvärr vanligt att rapportera om falska anklagelser” har ingen som helst grund i forskning eller statistik.  Och Metro skulle inte heller kunna skriva en sådan artikel utan att göra våld på verkligheten (men det bekymrar dem säkert inte).  Vad man skulle ha att hänvisa till är artiklar, som t ex den ovan refererade av Diesen & Lokatt Diesen, som är fullständigt ounderbyggda och ovetenskapliga i sig.

I sin ”uppföljning” påstår ”Hej Blekk” att vi lever i en våldtäktskultur.  Det är naturligtvis inte heller något annat än fundamentalistiska, ideologiska påståenden och har inget med verkligheten att göra.  Det råder en universell konsensus kring att våld, tvång, hot, stöld, m m, som innebär universellt obehag, är förkastligt.  Det är lika mycket våldtäktskultur i lesbiska förhållanden som heterosexuella, men våldtäkt och misshandel är något som de flesta försöker undvika.  Så det nonsenspåståendet lägger jag åt sidan och koncentrerar mig istället på varför ”Hej Blekk” anser att övergrepp mot män ska tystas ned.  Min uppfattning är att hon inte har förmåga att ta till sig någonting som sträcker sig utanför hennes egen egocentriska empati, och att den är gravt ideologiskt begränsad.  Jag misstänker starkt, att hon inte har förmågan att inse vilket enormt övergrepp det är, att som man i vårt samhälle, bli falskt anklagad för att ha utfört en våldtäkt.  I denna artikel, där också tjejens som falskt anklagade mannen sms-konversation finns, får vi en inblick i vad som ofta styr kvinnor i sådana här fall: hämnd.  Hon kände sig kränkt för att han inte visade samma intresse som hon kände för honom.  Och hur förödande denna anklagelse om våldtäkt är – och ”Hej Blekk” är medskyldig i detta sitt avvisande av att övergrepp mot män ska få räknas eller redovisas – syns av att den oskyldige mannen försökte ta sitt eget liv.  Han visste vilket liv som väntade honom, tack vare alla de som påstår att alla anklagelser om våldtäkt (om en kvinna gör dem) är sanna.  Han skulle förmodligen aldrig få ett jobb, stötas ut socialt, bli stämplad som paria och kanske uppsökt av dem som anser att ”sexualbrottslingar” ska hängas ut (så man kan ge dem det straff som domstolen inte gav).

Jag beklagar att ”hatare” kommenterade ”Hej Blekks” texter, men själv anser jag att jag, som sagt, läste en av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska texter jag läst på länge.  Men det finns mängder av självutnämnda sanningsinnehavare och apostlar för den ”rätta” godheten – i paritet med ”Hej Blekk” – därute.  Så länge de finns, och självgynnande bryter mot anständighet, tolerans, objektivitet och förståelse, kommer vi att ha samhällen fyllda av hat.

Första gången postad mars 2014.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 11: DEN ALLTID ONDE KOPPLAREN

I detta årets första inlägg får det bli en komplettering av serien om myter kring prostitutionen, nämligen myten om den alltid onde kopplaren.

I vårt och många andra länder finns kopplerilagar som förbjuder att andra än sexarbetarna själva tjänar pengar på deras arbete.  I grunden för detta ligger den uteslutande moralistiska konstruktionen av sexarbete som förnedrande i kombination med myten om den tvingade horan.  I den prostitutionshatande retoriken så uppmålas också bilden av kopplaren, ”hallicken”, med samma ounderbyggda stereotypitet som den av ”torsken”, ”traffickeraren”, ”offret” eller ”prostitutionen”.  Medan det är en självklarhet i alla andra industrier, att det finns ”managers” som tar betalt eller procent, och att de som investerar pengar i byggnader, marknadsföring, utrustning, material, m m, ska ha avkastning för sina investeringar, eller tjäna på anställda, så handlar plötsligt denna självklarhet om ”exploatering” och ”utnyttjande” så fort det kommer till sexindustrin.  Men inte heller när det gäller kopplarna så finns någon som helst substantiell forskning som kan visa på att dessa, i olika skepnader, skulle fungera annorlunda än motsvarande ”managers”, arbetsgivare eller investerare i andra industrier.  Tvärtom, så finns det forskning som tyder på, att ”hallickar” inte alltid är dessa exploaterande odjur som den abolitionistiska retoriken påstår att de är.  Så skriver t ex Edlund & Korn 2008:  ”Medan ägare av bordeller, barer och klubbar utan tvekan tar deras del, så finns det lite som antyder att inte den prostituerade ställs med ansenliga förtjänster.  Den grad som gatuvandrare betalar till hallickar är också oklar…  Nagaraj & Yahya, studerandes 44 prostituerade i Malaysia i början av 1990-talet, fann att hallickars avgifter uppgick till mindre än två procent av vad de prostituerade tjänade netto på dricks.”  Precis som med ”offret”, ”traffickingen”, ”torsken” och ”prostitutionen” i övrigt så handlar bilden av ”hallicken” till väldigt stora delar om rent bedrägeri eftersom den blandar ihop alla sorters kopplare i en klump.

Det finns väldigt lite forskning kring ”hallicken” men en engelsk studie visade att långt från alla prostituerade hade hallick.  Hallickarna för de gatuprostituerade tenderade att ha en repertoar av övergreppshandlingar och hade långa kriminella historier.  De använde rutinmässigt våld och hotade kvinnorna.  Många hade också egna missbruksproblem (May & medförfattare 2000).  Föreståndare i inomhusmiljö var i allmänhet utan inblandning i andra brott.  Relationerna med sexarbetarna var snarare kontraktsmässiga än tvingande, d v s som i vilken annan arbetsmiljö som helst.  I Danmark är det många av de danska gatuprostituerade som arbetar utan tredjepart, och bland de invandrade finns det några som har en tredjepart involverad.  Det förekommer också bland immigranterna att en sexarbetare bestämmer över flera andra (Kofod & medförfattare 2011).

Alla 19 intervjuade (16 kvinnor tre män) gatusexarbetare med ”hallick” i den nämnda engelska studien hade utsatts för fysiska övergrepp från deras nuvarande.  Tio hade blivit våldtagna eller utsatta för sexuella övergrepp.  Några hade utsatts för svårt våld.  Av de 15 intervjuade kvinnliga sexarbetarna med partner var det ingen av dem som betraktade partnern som en hallick.  De hade bara hälften så mycket kunder som sexarbetarna med hallick, men tjänade betydligt bättre på varje kund (i genomsnitt 32 pund för varje kund mot 22 för sexarbetarna med hallick).  Nästan tre fjärdedelar hade upplevt våld från partnern, men beskrev ändå sina partners i positiva termer.  Bara en nämnde sexuellt övergrepp från sin partner.  De hade alla varit involverade i något brott, men mindre senare tid än sexarbetarna med hallick.  Bland massageinstitutsföreståndarna hade alla rekryterats muntligt eller via annons (nio av tio var kvinnor).  Alla höll hårt på att droger och minderåriga arbetare inte var tillåtna i lokalen.

”I andra studier rapporterar uppskattningsvis två tredjedelar att de blivit utsatta för övergrepp för att de visat brist på respekt, tjänat för lite pengar, brutit mot hallickens regler och försök att lämna honom” (Davis 2000, Silbert & Pines 1982).  Men Levitt & Venkatesh finner i sin undersökning av gatuprostituerade i Chicago 2007, att det är eftertraktat att jobba med en kopplare i icke gatumiljö.  ”I Roseland finns inga hallickar och kvinnor kontaktar kunderna från gatan.  Bara några kvarter bort i Pullman arbetar alla med hallickar vilka letar upp kunder och ordnar träffar, så att de prostituerade sällan raggar i gathörn. Under hallickmodellen är det färre transaktioner, men priserna som tas ut är jämförelsevis högre och klientelet annorlunda. Prostituerade som arbetar med hallickar förefaller tjäna mer, och är mindre sannolika att bli arresterade. Det förefaller som om hallickarna väljer att betala ordentliga löner. I linje med denna hypotes är många kvinnor som inte arbetar med hallickar ivriga att få göra så.”

Frederick (2005) skriver i sin undersökning av nepalesiska flickor i Mumbai, Indien, att ”gharwalis”/”mamasans” visade tydlig medkänsla för de unga kvinnorna/flickorna när de ankom till bordellen, och att de skulle vara fria när de betalat sin skuld.  Bordellägarna hade då emellertid en tydlig tendens att antyda att tiden skulle bli kortare än den i verkligheten blev, i avsikt att lugna flickorna.  Men även han understryker att det kan vara stor skillnad mellan goda och dåliga ”gharwalis” och att en del utvecklade en relation till ”gharwalin” som liknade en surrogatmamma som verkligen månade om dem.  Motsatt fanns en del som berättade om sin första ”gharwali” med hat, som kunde slå dem om de lämnade sitt rum eller vägrade klienter.  Men det är ju ett tillstånd som bara är möjligt i samhällen där de prostituerade ställs utan reglerade arbetsrättigheter och arbetet på något sätt är kriminaliserat.  Angående kopplare skriver också Childwatch (1996) att ”[h]allickar porträtteras nästan alltid som korrumperade och onda psykopater, och det faktum att många flickor talar kärleksfullt om deras “beskyddare” förklaras som beroende.”  D v s åter detta patroniserande omyndighetsförklarande av ”offren” som lider av ”falsk medvetenhet”, eftersom de inte bekräftar aktivisternas fördomar.  Kvinnorna på Nevadas bordeller uppvisade ”mycket positiva” känslor för sina madamer (Prince 1986).

Naturligtvis finns de kopplare som är exploaterande, men det är också sexindustrins status av illegal verksamhet som tillåter dem att vara det, eftersom det gör att arbetarna däri är helt i avsaknad av självklara arbetsskyddslagar som vidhänger andra sektorer.  Som inom vilken sektor som helst finns det både bra och dåliga arbetsgivare i sexindustrin.  Det är inte ovanligt med tredjeparter, ens där sexindustrin är illegal, som försöker att driva bordeller och verksamhet efter ”normala”, allmänna regler för affärsutövning, liksom det naturligtvis – precis som i andra branscher – finns ”skitstövlar” (O’Connell Davidsson 2005).  Men ingen som helst undersökning tycks vara gjord som har prövat om det är mer eller mindre vanligt med dåliga kopplare i sexindustrin än andra industrier.  Skulle fallet vara det, att där är proportionellt fler dåliga kopplare, så är det emellertid bara att vänta i en industri som helt ställts utan laglig arbetsreglering där det blir omöjligt för sexarbetaren att kunna anmäla övergreppen.  Innan arbetsskyddslagarna började komma på 1800-talet i ”vanliga” yrken så fanns det få omvittnade goda arbetsgivare.  Men kopplerilagen i sig vilar uteslutande på förutfattade meningar och ideologiska påståenden, och saknar all vetenskaplig grund.  Justitieutskottet betonade också 1983 att den strängare lagen mot koppleri skulle motverka prostitutionen – alltså ett rent moralistiskt ställningstagande – varför lagen alltså inte var ägnad att hjälpa prostituerade (JuU 1983/84:25 s 24).  I sexualbrottsutredningen 1976 (SSOU 1976:9) försökte man avdramatisera koppleribrottet, men då gick naturligtvis sexualmoralisterna i taket.  Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) skrev bland annat att detta skulle riskera att ”s k lyxprostitution” skulle bedömas annorlunda än ”annan prostitution.”  Så la man till det att ”[v]erkligheten är ju istället den, att de flesta prostituerade kvinnor lever ett mycket farligt liv, där de ofta utsätts för våld av skilda slag både av kunder och hallickar och där många bryts ner av alkohol och narkotika.”  Naturligtvis hade man inget annat underlag för sina påståenden än sina egna fördomar.

Kopplerilagen fyller emellertid inte på något sätt någon funktion för sexarbetarna själva.  Tvärtom så förpestar den tillvaron i hög grad, eftersom den omöjliggör för dem att arbeta under säkra omständigheter.  Som vi sett i denna serie om myter inom prostitutionen så är både privata och bordellmiljöer väldigt mycket säkrare än gatumiljön, men kopplerilagen förbjuder sexarbetare att arbeta tillsammans, att anställa någon som kan skydda dem, någon som kan främja deras affärer och att ens hållas i lokaler – eftersom hyresvärden skulle bli dömd för koppleri – förutom att en prostituerad inte kan bidra med pengar till en partner, som då automatiskt blir ”hallick”.  Det är kanske för mycket sagt att våra nuvarande lagstiftare önskar att sexarbetare ska skadas och fara illa, men det är definitivt inte för mycket att säga att de anser att det är värt priset med onödigt många attackerade och skadade sexarbetare för att uppfylla lagstiftarnas egna moralistiska och ”normerande” självbelåtenhet.  Sådan inhuman lagstiftning är verklighet i Sverige år 2012!

Det finns inte heller någon som helst logisk juridisk grund för kopplerilagen, eftersom exploatering annars aldrig är ett straffrättsligt utan ett arbets- eller civilrättsligt begrepp.  D v s att det borde sortera under vanliga arbetsskyddslagar, eller som juridikprofessor Monica Frommel förklarar via Susanne Dodillet (2009):  ”Lagstiftaren slår fast under vilka betingelser och under vilka villkor ett arbete ska utföras, och skapar på så sätt ett regelverk för goda arbetsvillkor.  Arbetsgivare som bryter mot dessa regler gör sig skyldiga till exploatering och lagförs.  För sexsäljare saknas motsvarande skyddslagar inte bara i Sverige utan också i Tyskland…  När det gäller prostitutionen betraktas arbetsgivarens eller kundens handlande inte som mer eller mindre exploaterande, utan alltid som lika förkastligt eftersom det är själva prostitutionen som definieras som problem.”  D v s ett uteslutande moraliserande anslag. Jenkins understryker i sin undersökning av eskorter 2009 hur förödande lagar som Kopplerilagen och sexköpslagen är för sexarbetarna.  Förutom det stigma som lagarna underhåller argumenterar hon att ”det nuvarande lagmässiga anslaget gentemot prostitution ökar sexarbetares sårbarhet för exploatering på fyra sätt:  först genom att isolera sexarbetare från att arbeta med andra personer så kompromissas det med deras säkerhet; för det andra, genom att straffa tredjeparter så förhindras sexarbetare från tillgång till tjänster som skulle hjälpa dem att underlätta och organisera deras sexarbete mer säkert, och ansvarsfulla organisatörer hålls borta från att verka; för det tredje tvetydig laglig status hos prostitution och de negativa effekterna från denna tvetydighet på socialt stigma lämnar sexarbetare med en ofördelaktighet när det handlar om förhandlande med andra människor avseende deras arbete; för det fjärde så ses sexarbetare (både av sig själva och av potentiella exploatörer) som att vara oskyddade av lagen och är därför karaktäriserade som ”lätta mål” för exploatering.”

Publicerat

NÅGOT OM JUL

Idag är det julafton, alltså dagen före jul.  Det är ju lite märkligt att vi här uppe firar den som den viktigaste dagen i julen, med tanke på att i större delen av den ursprungligt katolskt kristna världen så är det juldagen som är den viktigaste – som Jeshua ben Pantéras födelsedag.  I andra riktningar firar man jul 6 eller 7 januari.

Ordet ”jul” är ett som är gemensamt för de äldsta germanska och keltiska språken och enligt Harald Hårfagres och Håkon Godes sagor inföll den vid ”haknatten” (d v s 13 december, årets mörkaste dag i den julianska kalendern).  Julen skulle drickas och ”Freys lek” skulle utövas (se närmare här).  Håkon Gode lät flytta julen till den tid då de kristna firade den (25 december) och det datumet beslutades om på ett kyrkomöte år 388 att det skulle vara Jeshuas födelsedag.  Anledningen till att just detta datum fixerades tros vara, att romarna 25 december firade en stor fest till solgudens ära, vilken inte prästerna lyckades få stopp på, så då var det mest praktiskt med en anpassning.  Om de ändå skulle festa var det bättre att de festade till Jeshuas ära än någon hednisk solgud.

Hur svårt kyrkan kunde ha det med att få slut på roliga fester syns t ex av Valborg, då våren firades in, majgreven kårades och ”dårarnas fest” firades. Festen var en direkt fortsättning på de antika floralierna, där natten till 1 maj var en natt av ohejdad liderlighet. I facklors sken dansade nakna skökor, beredda att ha sex med vem som helst närmast var som helst. Man åt, drack och knullade.  Samma datum firades Bona Deas pervigilium veneris (könsaktens heliga natt), då inga bojor fjättrade könsakten – särskilt inte äktenskapets bojor. Det dionysiska sexualruset släpptes loss. Ännu på 1400- och 1500-talet omvittnas 1 maj som en fest med stor sexuell lössläppthet, då skökorna gjorde sig goda förtjänster. Den måste därför bekämpas av gud och hans kristliga styrkor. Trots kyrkans ihärdiga försök att avskaffa festen så fortsatte den emellertid ändå, ända in på 1600-talet. Det enda man kunde göra var att försöka dämpa festen något. 1444 säger till exempel kapitlet i staden Sens angående firandet av densamma att de som önskar kopulera bör göra det utanför kyrkan.

Tursen vet om det inte var roligare förr.

Första gången postad december 2013.

Publicerat

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten.  Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte.  Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen.  Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver:  ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder.  Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned.  Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt).  Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft.  I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen.  Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik.  Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner.  Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chicago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen.  Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp.  I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta.  Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen.  Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt.  Då hade det utsatts för oralsex.  I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta.  Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker.  Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien:  ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.”  Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett?  Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier.  Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag.  När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor.  Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig?  Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick?  Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta.  Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det.  Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion).  Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter.  Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här).  Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text:  ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

Publicerat

REINFELDT VITSAR TILL DET PÅ ETT JULPARTY

Fredrik Reinfeldt har dragit en massa vitsar i årets jultal.  Jag känner mig lite lockad att i samma anda kalla honom ”Fritzi”, för att skämta till det, så som han själv gör.  Men hans vitsar är inte särskilt roliga.  De är bara patetiska!  Så jag lägger Fritzi åt sidan.  Det känns däremot inte särskilt förtroendeingivande att Reinfeldt måste ta utgångspunkt i fiction för att beskriva ”verkligheten” i sextraffickingen (Roslund & Hellström) och som vanligt måste det värsta exemplet man kan finna vara en ”spegling” av ”verkligheten”.  Och att prata om att människor ska ha frihet att forma sina liv samtidigt som man omyndigförklarar sexarbetare som själva valt yrket hur vitsigt är det?  Man bara skakar på huvudet åt sådana skämt. 

Sedan ljuger antingen Reinfeldt eller polisen.  Det finns inte något fall med en 13-åring i svenskt rättsväsende.  Och själv måste jag också vara traffickerad.  Jag har nämligen en skuld till banken för köp av lägenhet.  (Reinfeldt skämtar indirekt om att kvinnor som lånat pengar för att komma hit och sexarbeta inte ska behöva betala tillbaka sin skuld).  Men Reinfeldt ska få ett erkännande.  Han är en hyfsad skådespelare – men verkligen ingen lysande komiker – även om det manus som skapats för honom bara är ett hopkok av myter, hyckleri och trams.

”Hur stort är då människohandel- eller traffickingproblemet” frågar Reinfeldt och drar till med en guesstimate i storvitsarklassen från UNODC.  140.000 säljer sex (och är alltså traffickingoffer) i Europa påstår han obekymrad om att det inte har det minsta med verkligheten att göra (I UNODC:s rapport 2008 kunde man inte finna mer än två-tre tusen fall enligt domstolsstatistiken, och t o m BRÅ anser att det är otroligt att det kan existera mörkertal för ett brott som sextrafficking, BRÅ 2011:18 s 21).  När man använder ”guesstimates” kan man påstå vad som helst för att jaga upp skräcken och strunta i verklighet och vetenskap.  Så följer naturligtvis myten om miljardindustrin (som professor Ann Jordan redan dödat).  Men det bekymrar inte Sveriges statsminister/-komiker.  Han kan stå och dra vitsar rakt ut ändå (även om det är oklart om han vet att det är en vits).

Sedan drar han upp svenska polisens gamla guesstimate om 400-600 kvinnor.  I det sammanhanget kunde det ju ha varit på sin plats att han påpekat hur usel den svenska polisen är, som inte löser mer än en hundradel av dessa påstådda fall.  Klart som fan att de inte är säkra på siffrorna eftersom det är ren fantasi.  Det måste väl ändå betecknas som det största ”understatement” som förekommer i talet.  Intressant också hur han indirekt menar att man måste få ”rumänskorna” att säga saker som den politiskt korrekte Reinfeldt vill höra från dem (”vi måste få flickorna att erkänna”).

Ja, han är en riktig ”valsare” den är Reinfeldt.  Kul kille som drar vitsar på julpartyt.  Sverige har lägre efterfrågan på sexköp än i andra länder tack vare sexköpslagen vitsar han till det.  Inget fel på fantasin där inte!  Men varför vägrar han träffa personer som är kritiska till sexköpslagen?  Har han något emot Fredrik Federley, så att han aldrig träffar honom, eftersom alla han träffar är överens om att sexköpslagen är bra?  Ska en svensk statsminister, även om han drar vitsar på ett julparty, verkligen sortera bort dem som inte delar hans åsikter?

Konceptet ”nu ska jag visa mig som en empatisk person som ömmar för individer” (även om de knappast existerar) är ju ganska typiskt för de som politiskt känner sig hotade.  Det kostar inget att sprida dessa konstruerade och påhittade ”empatiska” påståenden, eftersom man ändå inte måste betala för det.  Kan man vända opinionen genom att dra vitsar kan det vara värt priset.  Fredrik Reinfeldt är inget undantag. Första gången postad december 2013.