Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT DEL 2

Så har jag då även sett programmet om den minderåriga eskortkvinnan/flickan i dokument inifrån (på ett ställe där TV-licens betalas, själv har jag ingen TV) och det var kanske något mer sansat än Uppdrag granskning, men var det balanserat och journalistiskt något så när okay?  Tyvärr så anser jag att det utan tvekan faller inom SVT:s politiskt korrekta beroende att okritiskt propagera för den officiella hållningen i samhället.  SVT är inte en oberoende TV-kanal och förtjänar alltså inte licensavgifter.  Att SVT är en propagandacentral bekräftas härmed.

Om man utgår från att vi i vår kultur är ofelbara och vår syn på detta med sex, sexarbete och minderårigt sexarbete är det absolut rätta så gör de som intervjuas i programmet ett utmärkt arbete.  Däremot supporteras ju inte vår syn på detta historiskt och globalt, men det behöver vi ju inte diskutera nu.  Men vad jag framförallt vänder mig mot är den underliggande föreställningen om att minderåriga som ägnar sig åt sexarbete skulle vara dömda till ett liv i misär.  Det är genomgående i programmet och illustreras t ex av den färgade polisen när han säger:  ”De här barnen tar sig sakta ner i ett träsk som de inte tar sig ur”.  Det räcker med att gå till Rosen (Rosen, Ruth, 1982,The lost sisterhood: Prostitution in America 1900-1918) för att se att detta inte är sant.  Den stora majoriteten av sexarbetarna är i ”branschen” några år, även om de börjat tidigt, och går sedan vidare till annat.  Denna domedagsövertygelse är alltså falsk och bedräglig.  Vad den också är, är att den är skrämmande för tjejer som går in i sexarbete.  Det är också något som tydligt framgår av programmet, men som ingen låtsas om, att det största skälet till ”Hannas” ångest över vad hon gör inte är kunderna (även om hon känner lite rädsla inför den hon inte hinner träffa) utan det omkringliggande samhällets attityder.  Att hon inte har någon att dela sina upplevelser med annat än dagboken beror på samhällets stigmatisering; du är oren om du är ”hora”.  När hon skriver i dagboken att ”men det gnager också att sälja mig själv, jag vet att det kan ta hårt på mig psykiskt” så är det något hon lärt från det omgivande samhället, och vilket riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Detta med stigmatiseringen av ”yrket” leder naturligtvis till att hon – eller andra unga som sexarbetar – inte vill att föräldrarna, eller någon annan, ska få veta något.  Isoleringen i jobbet beror alltså inte på sysselsättningen, utan det kulturella fördömandet runt omkring det.  Sedan kan man på sätt och vis säga att hon utsatts för övergrepp i hemmet som är av värre typ än hon utsätts för som sexarbetare.  Hon har uppenbart drabbats av negligering, som unga själva klassar som den värsta formen av övergrepp de kan utsättas för (sexuella övergrepp är de minst problematiska, Ney, P, Fung, T & Wickett, A R, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect.  I Child Abuse and Neglect, vol 18(9), pp 705-714).  Det är också, förstår vi, detta som leder in henne på sexarbetsbanan.

Att sexsäljarna inte vill ha kontakt med polisen ligger också i stigmatiseringen av sexarbetet men också i att det är kriminellt med minderårig prostitution (oavsett om säljaren eller köparen är kriminaliserad).  Den kriminella miljön omöjliggör ju för tjejerna att vända sig till polisen om de blir hotade eller utsätts för våld.  På Nya Zeeland (där naturligtvis minderårig prostitution också är kriminaliserad) vittnar de vuxna sexsäljarna om att avkriminaliseringen har gjort att de nu enkelt kan säga nej till sexuella akter som de inte vill ställa upp på.  Tidigare var det mycket svårare.  Det är alltså kriminaliseringen som till stora delar orsakar att tjejer inte kan säga nej.

När det gäller detta med rättsläget är det skrämmande hur personer kring detta kan uttala sig.  Advokaten som företrätt unga anser att det inte är tillfredsställande med att män kan gå fria.  Men hur kan man i ett rättssystem, som hävdar att oskyldiga inte ska dömas, indirekt förespråka att vi på moralistiska grunder ska sänka rättsskyddet?  Men hennes senare kommentar vittnar väl om hennes verklighetsuppfattning, när hon indirekt säger att sexköp inte kan vara en ömsesidig handling.  Något som ju bl a ”Hannas” dagbok vittnar tvärtemot om.  Det är också allvarligt att en polis indirekt förespråkar rättsosäkerhet – d v s att brottets art ska göra att man döms på lägre bevisbörda – och sedan påstår att länder pratar om oss som ett föregångsland när det gäller sexköpslagen.  Han tycks också ha en något diffus verklighetsuppfattning.

Så måste man undra över hur mycket av ”Hannas” insikt som är hennes egen och hur mycket som hon säger därför att det är omöjligt att säga något annat?  Intervjuaren från programgruppen har ju uppenbara förbestämda ”korrekta” åsikter, så hur skulle ”Hanna” kunna säga annat än ”rätt” saker, särskilt som hennes föräldrar och resten av samhället också finns med som kontrollinstans på vad hon ska säga?  Frågan är viktig, särskilt mot bakgrund av att hon redovisar en annan bild i dagboken.  ”Jag visste att det skulle leda till en ond cirkel” säger hon när hon intervjuas, men det är ju en efterhandskonstruktion, även om den inte måste vara osann.  Jag tror däremot att det på det sätt som programmakarna gör är omöjligt att få till annat än ett tillrättalagt, politiskt korrekt program med korrekta svar från ”Hanna”.  Därmed inte sagt att det skulle vara vettigt att tillåta minderårig prostitution i vårt kulturområde.  Det är otvivelaktigt skadligt för tjejerna eftersom vi har detta kulturkontext.  Eller som den berömda sexologen Loretta Haroian (Haroian, Loretta:  Child Sexual Development.  Electronic Journal of Human Sexuality Vol 3, February 1, 2000.) uttrycker det:  ”Att uppmuntra barn till att bli sexuella i en sexuellt förtryckande eller restriktiv/ambivalent kultur är att exploatera deras sunda sexuella intressen, eftersom de lämnas ensamma att handskas med dubbelmoral och de sexnegativa, självtjänande attityderna hos likar och vuxna.”  Det är alltså inte de sexuella handlingarna i sig som skadar någon (om inte våld och tvång adderas, vilket är skadligt i alla sammanhang) utan det omgivande kulturella kontextet.  Hur påverkande detta kulturella kontext är kan t ex illustreras med hur skadlig masturbationen var under 1800-talet.  I mentalsjukhusrullorna finns mängder av exempel på människor som mådde fruktansvärt dåligt för att de inte kunde sluta masturbera, eftersom samhället talade om för dem att de måste må så – något som också gällde homosexuella.  Ett annat exempel är Baigafolket, där våldtäkt var det ”normala” sättet att ha sex på.  Eftersom det kulturella kontextet sa att detta var det rätta blev det också det rätta och kvinnorna fann det helt naturligt att de närsomhelst, varsomhelst kunde tvingas till sex med en man.  Att vår syn på sexhandel (och mycket annat) tävlar i samma division är det få som vill inse.

Slutligen har jag en stilla undran.  Är detta program ett bevis för att sexköpslagen har minskat prostitutionen i konungariket Sverige?  Mitt eget svar skulle nog bli, att detta är ett program som bekräftar att sexköpslagen är fullständigt misslyckad!  Man kan inte lagstifta mot evolutionära adaptioner.  När man gör det tillverkar man bara kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende, som Howard S Becker uttrycker det.  SVT är förkämpar för denna kriminalitetstillverkning som enligt ett tyskt ordspråk säger:  ”Falska lagar mognar till riktiga brott”.

Första gången postad januari 2014.

Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT

20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”.  Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt.  Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra.  Först en kort resumé med vissa kommentarer:

Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”.  Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år.  UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”.  Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30.  Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.

Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”.  Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar.  Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”.  Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin.  Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag.  Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare.  Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det.  D v s att det inte ledde fram till någon lagföring.  I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden.  Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera.  Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö.  Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.

Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna.  Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige.  De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet.  Men det får vi inte information om.  Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.  Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.

När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting.  Det som kommer kommer, inga problem.  Det tar bara fem-tio minuter.  Jag är som en sexmaskin.  Det är inte kärlek”.  Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd.  Hon är alltid beväpnad.  Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”.  Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare.  Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan.  Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män.  Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst?  Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det?  Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne.  Hon har också fått hotfulla sms.  Hon slappnar aldrig av.  Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.

Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom.  När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon:  ”Därför att jag gjort det för länge.  Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt.  Här får hon 500 kronor per kund.  I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen:  ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”.  Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill.  Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”.  Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”.  Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”.  ”Det finns ingen frivillighet i det här”.  Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking.  Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”?  Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han.  Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.

Analys

Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra.  För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja.  Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne.  Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om.  Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den).  Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!

Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen.  Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley.  Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete.  Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer.  Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb.  När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant.  En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).  Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar.  I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.

Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter.  Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma).  Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt.  De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss.  Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott.  Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.

Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum.  Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen.  Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.

Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.

Publicerat

SOMAR AL NAHER – EN TVÄTTÄKTA MORALENTREPRENÖR

På ledarsidan i Aftonbladet 27/11 2013 kräver Somar al Naher att svenskars sexköp utomlands ska förbjudas.  Eftersom jag av egen erfarenhet vet att Aftonbladet har den bestämda policyn att vägra att publicera ”fel” fakta inser jag att det inte skulle vara någon idé att sända in en polemiserande text dit.  Aftonbladet har tagit på sig rollen av att ”uppfostra” folk rätt och driva bedrägeriet kring sexarbete och trafficking in absurdum (t ex här).  Objektiv och saklig journalistik är inte välkommet i nämnda tidning.

Somar al Naher kliver in som en viktig länk i denna bedrägeripolicy, i avsikt att låta människor förstå att vi måste anpassa oss efter just hennes åsikt, och gör en del påståenden som utgår från att det skulle finnas någon sorts underförstådd självklarhet i att de är ”sanna”.  T ex skriver hon: ”Argumentationen för att förbjuda sexköp är i grunden djupt principiell. Om alla människor har samma värde ska ingen kunna köpas, eller säljas.”  En princip utgår från ett ställningstagande och det existerar verkligen principer som är universella och allmängiltiga.  Dessa principer utgår från evolutionär adaption, och existerar därför även hos våra artfränder, primaterna.  Men frågan om sexköps vara eller icke vara har ingenting med evolutionär adaption att göra, tvärtom är däremot sexhandel – d v s förmågan att kunna byta sex mot tillförsel i monetär eller annan form – en evolutionär adaption.  Denna sexhandel är också den absolut främsta överlevnadsmekanismen för primathonor alla kategorier, och många forskare anser att det är denna sexhandel som utplånat brunsttiderna hos primaterna.  De honor som kunde erbjuda sex i utbyte mot tillförsel överlevde och förde sina gener vidare, så drogs brunstperioderna ut längre och längre, till dess de slutligen försvann.

Somar al Nahers ”princip” vilar däremot enbart på en moralistisk grund.  Moralism är, till skillnad mot principer som är universella för att de vilar på evolutionära adaptioner, däremot kulturella konstruktioner och omfattas bara av dem som fått sig itutat en bestämd åsikt.  Synen att sexköp skulle vara förnedrande för kvinnan, eller att man ”köper någons kropp” vilar på samma grund som t ex idén om rasism eller synd.  Det är en ideologisk idé som utvecklats och förfäktas, och som alla idéer som strider mot evolutionär adaption måste den upprätthållas med falsarier, lögner och mörkanden av ”fel” fakta (Aftonbladet alltså).

Somar al Nahers påstående att man ”köper någons kropp” har t ex ingen som helst relevans.  Man köper nämligen en tjänst som involverar ens kropp på samma sätt som t ex städaren inte kan städa utan att placera sin kropp på den plats som ska städas, tunnelbaneföraren måste placera sin kropp i förarhytten eller direktören närvara med sin kropp på möten och inspektioner – eller ”journalisten” (citationstecknen för att jag tvekar om det finns journalister längre) ibland måste lyfta baken från stolen och bege sig till det den ska rapportera om.  Påståendet att man ”köper eller säljer en kropp” är alltså bara rent moralistiskt trams, som bara är relevant för dem som anser sig sitta på en särskild bestämd sorts sanning.

I och med det kommer vi in på vad som är det verkliga problemet med människor som Somar al Naher.  De anser sig nämligen vara uppfyllda av denna särskilt bestämda sanning, som ger dem rätt att bestämma hur andra människor måste agera.  Naturligtvis maskerar de det gärna i ”omsorgsslöjan”.  D v s att det skulle bero på ”omsorg” om människor som inte har kapaciteten att göra egna bedömningar eller ta vara på sig själva.  Inställningen är djupt patroniserande och odemokratisk och tävlar med nazisters och kommunisters föreställning om att just de var satta att leda världen rätt.  Liksom också nazister och kommunister måste man med näbbar och klor förvränga, förtiga och ignorera fakta och samtidigt producera falska ”fakta” som ska skrämma människor till att acceptera den åsikt som moralisten har.  Howard S Becker kallade dem ”moralentreprenörer”, d v s de som siktar på framgång genom moralism.  Somar al Naher profilerar sig som en tydlig moralentreprenör i sitt förfäktande att hennes åsikt ska vara tvingande för alla andra människor.

Låt oss ta några exempel på hur fakta måste förvrängas och falsifiseras för att kunna skrämma människor till underkastelse under de ”rättroendes” åsikter om sexköp:  Vi får ofta höra att kvinnor tvingas in i prostitution, och då refereras så gott som alltid till Melissa Farley.  Denna s k forskare är kraftfullt kritiserad på sin brist på vetenskaplighet, och för att hon låter sin forskning styras av ideologi.  Hon uppsöker nämligen f d prostituerade i sådana miljöer att de kan förväntas säga det hon vill höra.  D v s styrd eller ”ideologisk” s k forskning.  I motsats mot henne finns ett flertal internationella undersökningar som säger att 94 procent av sexarbetarna gör valet själva att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002 och Mai 2007) och i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).

Det påstås också att kvinnorna i arbetet vill lämna det, men den största(?) undersökningen av prostituerade som någonsin gjorts, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares intervjuer under tolv år av över 4000 barsexarbetare uppdagade inte en enda som blivit tvingad in i jobbet och 69 procent av dem tyckte de hade ett bra jobb (Steinfatt 2002 s 68f).  I Queensland i Australien uppgav ca 50 procent av de inomhusarbetande sexarbetarna (där ca 95 procent av denna yrkeskår) att deras arbete var ”en stor källa till tillfredsställelse” (Woodward & medförfattare 2004 s 39).  Det kan jämföras med att i USA 2009 endast 45 procent av de förvärvsarbetande var nöjda med sina jobb (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).

Vi får också höra att prostituerade utsätts för så mycket våld och hot, vilket kan sägas gälla gatuarbetarna (eftersom de är rättslösa – oavsett om sexarbetet eller -köpet är kriminaliserat – kan de inte ta skydd av polisen), men däremot inte de inomhusarbetande (minst 80 procent av alla sexarbetare).  Angående sexarbetarnas hälsotillstånd så visade en undersökning i Queensland 2003, att nivån på fysisk inte skilde det sig någonting mellan prostituerade och ”vanliga” människor. När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad. För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng (Woodward & medförfattare 2004 s 43f).  Alltså inga stora skillnader mellan de 95 procent av sexarbetarna som arbetade inomhus och genomsnittskvinnan, vilket knappast beror på kunder eller arbetet i sig, men däremot den stigmatiseraing av sexarbetaren som personer som Somar al Naher utsätter sexarbetarna för.  Däremot – vilket är ett känt faktum – så mår gatuarbetarna betydligt sämre.  Tilläggas kan också, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska som, eller friskare än, andra kvinnor.

Ett annat påhitt som människor som Somar al Naher (även om jag inte direkt anklagar henne för det) gärna sprider runt sig är den radikalfeministiska retoriken att männen köper sig ”makt” över kvinnorna.  Det är emellertid något som sexarbetarna själva alls inte håller med om.  I Jenkins undersökning av eskorter 2009 uppger endast 6,8 procent av kvinnorna att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling. Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen. I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella. 77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna. Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna. 56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan. Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid. Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna.  Även Chapkis (1997) och Sullivan (2004) understryker sexarbetarnas känsla av kontroll.

Låt oss så slutligen titta på en av de största myterna, den vilken alla stora medier vägrar att beröra fakta kring, nämligen den gigantiska sextraffickingen.  I ett senare blogginlägg ska jag gå igenom och analysera den svenska propagandafabriken Svt, genom uppdrag gransknings tillrättalagda ”granskning” av prostitutionen för några veckor sedan, men i väntan på det kan jag meddela att SAMTLIGA större svenska tidningar vägrat att ta in texter om sextraffickingens verkliga omfång men att de gärna slår upp påhittade siffror om ett gigantiskt omfång.  Det cirkulerar siffror på mellan 800.000 och 2,8 miljoner sextraffickerade i världen varje år, och i Sverige har polisen ”uppskattat” att det är 400-600 årligen.  I själva verket så visar nationell statistik världen över, att det maximala antalet är 3000 i hela världen varje år (domar i verkliga fall, se närmare här) och i Sverige har vi i genomsnitt 5,4 fall, varav tre enbart leder till domar för att sexarbetarna varit under 18 år – trots deklarerad frivillighet.  Det är ingen som ifrågasätter att verklig sextrafficking är ett fruktansvärt brott, men däremot så är det symptomatiskt att de ideologiska moralentreprenörerna, med de ”rätta” åsikterna, måste förvränga verkligheten och gigantiskt överdriva omfånget för att skrämma människor till att acceptera att just moralentreprenörerna ska bestämma hur andra ska utöva sin sexualitet – och då får ju absolut inte ömsesidiga transaktioner i sexhandelns form förekomma (liksom inte heller andra sexuella handlingar som äcklar dessa moralentreprenörer).  När någon enstaka gång verkliga fakta får tränga igenom, och blottlägger detta moralbedrägeri, så försvarar sig moralentreprenörerna med att ”det är för en god sak”.  D v s, att de anser sig ha monopol på vad som är gott och att de legitimerar den annars förkastade principen om att ”ändamålet helgar medlen” (som ju inte bara jesuiter förfäktade, utan även t ex nazister och kommunister).

Jag tycker det är synnerligen obehagligt med såväl individer som Somar al Naher som Aftonbladet och andra ”uppfostrande” medier, vilka utan att blinka anser sig sitta på en sådan obestridlig moralisk sanning att de har rätten att kräva att alla människor ska rätta sig efter dem.  Det blottar ett stort människoförakt och en oerhört patroniserande och auktoritär människosyn menar jag.  De anser sig så upphöjda och ”rätt” att de har rätten att ignorera och förvanska fakta och att utse sig till talespersoner för människor som de vägrar att ge en egen röst – sexarbetarna.  De inbillar sig verkligen, utifrån sina privilegierade positioner, att de vet bättre än de berörda själva gör och anser sig kunna omyndigförklara och tysta de röster som motsäger deras egen sanning.  Jag skäms över att vara människa när jag ställs inför sådana!

Till sist vill jag bara understryka, att vad Somar al Naher – och andra moralentreprenörer – ägnar sig åt är brottslingstillverkning.  Utifrån en personlig åsikt som inte har vare sig historisk eller global relevans, utan är en helt isolerad företeelse, anser de sig ha rätt att göra kriminella av personer som inte förbryter sig mot något annat än deras egen – och deras åsiktsfränders – åsikt.  Det skiljer sig på intet vis från religiös, nazistisk eller kommunistisk lagstiftning som kriminaliserar ”fel” beteenden eller åsikter.  Den amerikanske sociologen Howard S Becker (”Outsiders” 1963) formulerar det så, att det att kriminalisera nedärvda sexuella beteenden bara är att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Skillnaden mellan mig och Somar al Naher är, att jag aldrig skulle kräva att hon måste leva enligt mina åsikter om det stred mot hennes egna.  För mig är principen viktigare att människor har rätt till sitt eget val än principen att de måste leva efter min övertygelse.  Jag anser mig inte heller – till skillnad mot Somar al Naher – ha rätt att blanda mig i andras sexuella handlingar.  Med sin text insorterar hon sig med dem som under 1600 år ansåg sig ha rätten att straffa bögar för deras läggning – hon bara byter bögar mot sexköpare.

Naher bryter mot punkterna 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 10 under punkterna här ovan. Första gången postad december 2013.

Publicerat

TÖRS DU FIRA LUCIA NU?

Det här är en text som jag skrev som en tidningsartikel, men det finns tydligen vissa saker som man inte får berätta om våra heliga traditioner.  Själv säger jag som jag gör på mina vandringar och föredrag, då jag berättar om sexualitetens kulturhistoria:  ”Det var inte jag som gjorde det, jag bara berättar hur det var – utan att morlisera (för det gör ni så bra själva)”.

Om man t ex slår upp ordet Lucia på Wikipedia så berättas en del om traditioner och ursprung, men de härrör alla från kristen tid, och vi får inte veta något om det hedniska ursprunget, mer än att det sägs att ”traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna”.  Men det finns faktiskt en del fakta som, åtminstone indirekt, kan kasta ljus över den äldsta lussetraditionen.

Jul och Lusse firades samtidigt

Under hednisk tid firades julen vid ”Haknatten”, som var årets längsta natt och i den julianska kalendern (som vi följde ända till 1753) fram emot medeltiden kom att infalla den 13 december.  I kung Hakons saga sägs det:  ”Kung Hakon […] stiftade lag om att julfirandet skulle börja vid samma tid som hos kristna män och då skulle var man ha ett mått öl eller annars betala med egendom och hålla helgd medan ölet räckte. Tidigare började julfirandet på Haknatten, det var midvinternatten, och man firade jul i tre nätter”.  Det betyder, att lussefirandet och julfirandet sammanföll.  Enligt de källor vi har skulle jul också drickas.  I Harald Hårfagres saga sägs det:

Ute ska jul drickas,

om den strävsamme

kungen ensam ska råda

och höra Freys lek.

En fruktbarhetsfest

Angivandet av Freys lek visar också tydligt att vi har att göra med en fruktbarhetsfest, en sådan som var vanlig i alla indoeuropeiska förkristna religioner och som även utgjorde del av t ex gudinnan Inanna/Ishtars fest i Mesopotamien, vilken inleddes med ett samlag mellan människa och åsna.  Att det senare luciafirandet återgår på denna hedniska äta- och drickafest antyds av sedermera prosten Karl Fredrik Nyman i hans otryckta Märkvärdigheter uti Ingelstads härad från en resa i Västergötland 1764:  ”Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmuisque utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna… det är Lussebete”.  Samma sak beskriver Erik Fernow i Beskrifning öfwer Wärmeland 1773, i vilken det sägs:  ”Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet. Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost. Hos Bönderne kallas detta ’äta Lussebete’”.  Kopplingen till fruktbarhetsguden Frey syns också av grisköttets centrala placering i jul-/lussefirandet, då grisen skulle slaktas vid Lucia redan under medeltiden.  Grisen var Freys djur.

Kopplingen till Freys fruktbarhetssyster, Freya, kan möjligen synas av ”lussekatterna”, eftersom katten var Freyas djur.  Det äldsta kända belägget för brödet är så sent som 1897, då brödet kallas ”dyvelskatt” – d v s ”djävulskatt”.  Men redan året efter nämns ”lussekatt” och namnet ”Lusse” finns belagt i ”Lussemässan” redan under medeltiden – kortnamnsformen för Lucia vid samma tid var annars ”Cia”/”Sia”.  Men då själva seden med Lussebruden inte finns omtalad förrän 1764 så är det inte märkligt att brödseden dyker upp ännu senare i källorna.  Redan under medeltiden kan vi emellertid belägga behovet av saffran, russin och mandel till julen.  1485 köpte t ex länsherren i Visby in dessa varor till denna högtid.  De hedniska gudarna blev också djävlar i den nya tron, så transformeringen till ”djävulskatt” är inget märkligt, men ordet ”lussekatt” måste också ha bevarats i folktraditionen.  Koppling till Freya kan möjligen också de två vingarna på den av Nyman beskrivna Lussebruden vara, eftersom gudinnan enligt myten ägde en falkhamn och kunde förvandla sig till en falk.

Att Lussebruden alltså på något sätt har varit kopplad till en hednisk fruktbarhetsfest, i anledning av firandet av ljusets återkomst (vid den längsta natten på året vände cykeln och ljuset och livet återvände), torde stå utom tvekan.  Det ger oss också anledning att ompröva själva namnet ”Lusse”, som i form av Lussebruden förmodligen inte har någonting alls med namnet Lucia att göra (särskilt som Lucia minst av allt var någon brud).  Lusse torde istället gå tillbaka på det fornnordiska ordet ”ljóss”, d v s ”ljus” – alltså ”ljusebruden”/”hon som kommer med det återvändande ljuset”.  Sammanträffandet Lusse-Lucia ligger inte i – skulle jag vilja påstå – att Lucia firas samma dag som Lussebruden gjorde sin entré, utan i att ett helgon med namnet ”ljusbärare” (Lucia kommer av latinets lux – ljus) konstruerats för samma datum.  Något som möjligen kan ha berott på en motsvarande fruktbarhetsfest i Syditalien årets längsta natt, vilken kyrkan anpassat med en enkel konstruktion.  Inte minst är det noterbart, att Lucia av Syrakusa sägs ha dömts till prostitution, d v s en promiskuös uppgift som ju möjligen skulle kunna anknyta till en äldre fruktbarhetsuppgift.

Lussebrudens förkristna kultuppgift

Men vilken var då lussebrudens förkristna uppgift här i Norden?  Ja, är du känslig mot fruktbarhetsriter i form av utövandet av sex (som var obligatoriskt i firandet av förkristna fruktbarhetsgudar) så bör du nog sluta läsa här, för det följande kan säkert uppröra en och annan i vår tid.  En ledtråd får vi i vad Lussebruden kunde drabbas av i delar av Västsverige:  ”Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud”.  D v s att hon kopplades ihop med den ursprungliga fruktbarhetsuppgiften, vilket indirekt gjorde henne promiskuös och därmed, sedan kristendomen slagit igenom, oren och alltså inte lämplig för äktenskap.  Därmed kan hon förmodligen kopplas ihop med t ex den unga kvinna/flicka som i Priapuskulten i Rom, under den heliga natten, var fruktbarhetsgudens representant och hade sex med alla män som så önskade.

En beskrivning av denna typ av fruktbarhetskult har vi från så sent som 1919, då Torday beskriver den hos Babundafolket i Angola:  ”Oskuld kan inte förväntas hos bruden då flickor tillåts att fritt utöva [sex] fram till puberteten. Det är seden i landet att vid perioden då hirsen mognar (i maj) ska de unga männen formera en klubb för att erhålla en ‘Mombanda’. ‘Mombandan’ måste vara en flicka under pubertetsåldern… och hon ska prostituera sig själv med alla unga männen i tur och ordning, men det är dagar då orgier sker och alla männen har samlag med henne… Inte bara gör det faktum att en flicka har varit ‘Mombanda’ att hennes chanser till äktenskap inte är till förfång för henne, men det anses som en utmärkelse; ingen flicka får vara ‘Mombanda’ mer än en gång”.  En ”utvecklad” variant av seden hade man i det antika Egypten, om vilken den grekiske historikern Strabo berättar omkring år 18.  ”Till Zeus [Amun] helgar de en av de mest vackra flickorna ur de främsta familjerna… hon blir en sköka och har könsumgänge med vem hon än önskar, ända till dess hennes kroppsrening [menstruation] inträder. Efter att hon fått sin menstruation ges hon i äktenskap till en man, men före äktenskapet och efter skökotiden, hålls en sorgehögtid till hennes ära”.  Institutionen innebar alltså, att de skönaste och förnämsta jungfrurna skulle tjäna som ställföreträdare för andra flickor till dess deras pubertetstecken visade sig, då de måste lämna tempelprostitutionen. Man har tänkt sig att detta var en sorts initiationsrit i vuxenlivet, att göra prostitutionstjänst fram till puberteten.  När flickan sedan tvingades lämna detta – som man då betraktade det som – trivsamma tillstånd hölls en sorgefest för henne.

Vi ser alltså en kult där att vara ”Mombanda”/”Lusse” hade hög status, och flickor förmodligen själva gärna ville vara i samma position igen, eftersom det bestämts att ingen fick vara det mer än en gång.  Något som bara är möjligt i sexuellt uppmuntrande kulturer, som Norden var i förkristen tid, där sex betraktas som okomplicerat, roligt och nödvändigt för alla och tanken att någon enda skulle kunna ta skada av sex ses som absurd.  Men i och med kristendomen – då övergången till den sexuellt straffande kultur som vi fortfarande är inleddes – så ändrades förfarandet hos oss till att bli förkastligt, och den som varit ”Lussebrud” ansågs därefter inte kunna stå brud.

Att denna kult existerat hos oss har vi ett otvetydigt bevis för i form av en bild på en hällristning från Bronsåldern, på Aspeberget i Tanum.  På denna kan man se kultledaren stå till höger (markerad av särskild stor fallos och med svärdsskida) och framför honom en ensam flicka/kvinna.  Bakom henne står nio (ett heligt tal) män i kö, av vilka fyra har resta lemmar, väntandes på sin tur med flickan/kvinnan.  Att någon annan än Lussebruden senare i hednisk tid axlat denna position är knappast troligt.  Så nu är frågan; törs du fira Lucia i framtiden när du nu fått reda på vilket ursprung ”Lussebruden” med största sannolikhet har?

Första gången postad december 2013.

Bronsålderstida avbildning av kulten med ”Lussebruden”, Aspeberget, Tanum.
Hällristning från Stora Hoghem i Tanum.  En av åtminstone tre avbildningar som visar att även i den förkristna kulten i Norden har sex mellan människor och djur förekommit.
Publicerat

DET ÄR INTE SÅ ENKELT ATT VARA GUD FADER

Hur kan jag ha en rubrik som den jag givit detta inlägg?  Jo, därför att jag som författare har insett att det inte är helt enkelt att vara Gud fader.  Ni tror väl jag fått hybris när jag tror att jag kan veta någonting om det, eller hur?  Men jag har faktiskt en viss erfarenhet av att vara just – Gud fader.

Jag skriver just nu på en roman, som jag inte närmare tänker gå in på vad den handlar om, eftersom den förmodligen kommer publiceras under pseudonym (jag är annars en så farlig person att ett skönlitterärt verk av mig bara måste fördömas).  Men i arbetet med den inser jag att Gud fader inte alltid har det så förbannat lätt.  Som författare är det ju jag som avgör vad som ska hända med karaktärerna i historien, inte sant?  Så har jag också en tråd som jag följer.  Som gud har jag ju rätt att styra och befolka världen, eller hur?  Men ibland är jag totalt maktlös.  Det bara dyker upp situationer som jag varken har planerat eller förutsett.  Som häromdagen, då jag blev tvungen att ta livet av en förstagångsföderska och hennes barn.  Trots att jag formellt sett styr historien hade jag inte något val.  Och ännu värre var, när jag tvingades låta en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna offra sin fyraårige son.  Det var så tragiskt att jag faktiskt fick tårar i ögonen.  Men jag hade inget val!  Trots att jag var Gud fader (författaren som bestämmer) var jag maktlös.

Än mer maktlös blir jag, när jag inser att jag inte ens som författare kan skapa en värld av goda människor.  För verkligheten ser ut som den gör!  Och plötsligt känner jag mig oerhört sympatiskt inställd till ”Nommernas” påstående (en dogonsk myt om hur de fiskliknande Nommerna kommer från en planet från Orion och landar i silverglänsande skepp) att ”människan är visserligen en intelligent varelse, men hon är ett av universums stora misslyckanden, för hon förgör sig själv”.

Publicerat

DE ”GODAS” SMUTSKASTNINGSRETORIK OCH SKRÄMSELPROPAGANDA

Med anledning av ett meningsutbyte på en facebooktråd, som egentligen handlade om Alexander Bard, inte om sexarbete, lyckades ett par ”genomtänkta” kommentarer av sexköpsmotståndare leda in tråden på ämnet.  Den inledande kommentaren (från en man) var:  ”Dom som säljer sex har ofta blivit utsatta för övergrepp i någon form tidigare i sitt liv. Kom igen, för fan, det är inte ok att sälja sex. Inte köpa heller.”  Förmodligen var det med hänsyftning till att Alexander Bard försvarat sexhandel och själv deklarerat att han sålt sex.  Det här ledde till det ena och det andra och nya ”goda” aktörer som minsann ”vet” hur illa sexarbetarna far kom in, bl a en som ”skamlöst” ställer sig på alla offers sida.  Visst låter det som om hon är genomgod, inte sant?  Åtminstone tycks hon själv betrakta sig som sådan.  Men ”godheten” flagnade snart, när jag försökte förklara okunnigheten som uppvisades, och att det ”goda” egentligen handlar om egocentrisk empati.  Jag levererade också länkar till min ”serie” om myter kring prostitutionen och påpekade hur de ”goda” tror på myter och skrämselpropaganda.  Den ”skamlösa” upplyste oss då om att det finns gott om män som jag, och att jag lever i ”egna fantasier om den lyckliga horan”.

Hade någon trott att den ”skamlösa” skulle bry sig om att läsa om prostitutionsmyterna som jag länkat till?  Hade någon trott att hon därifrån skulle försöka att argumentera för sin sak, och anföra någon forskning som kunde styrka den?  Ni behöver inte oroa er, hon gjorde det inte.  Självklart påpekade jag att jag forskat vetenskapligt om detta och skrivit en bok i ämnet som uppskattats av flera (f d) sexarbetare.  Jag påpekade också, att det är hon som förlitar sig på myter och skräckpropaganda och uppmanade henne att läsa mina länkar, samt tog ett exempel från världens kanske största undersökning av prostituerade, av Thomas M Steinfatt, som visat att 15 % tyckte direkt illa om jobbet, men 69 % att det var ett bra eller okay jobb.  Jag frågade också den ”skamlösa” om hon talar om den ”lyckliga” städaren, eller den ”lyckliga” industriarbetaren.

Nu då, tänker ni, nu läste hon väl och försökte komma med motargument?  Nej, hon betedde sig precis som så många självutnämnda ”goda”, som sitter på den absoluta ”sanningen” gör.  Genom påhittad guilt by association behövde hon inte ta till sig fakta som strider mot hennes egen övertygelse/tro i detta fall.  Alltså skrev den ”skamlösa” bl a:  ”Jag hade absolut förväntat mig att flera ivriga män skulle försvara sin egen rätt att köpa sex – jag är inte förvånad. Män som ser kvinnor som sina likar skulle aldrig tycka som ni. Jag är inte okunnig och har också tagit del av rapporter på oehört lidande för t ex kvinnor från fattiga länder som tvingas i en vidrig sexindustri. Ni får gärna sitta här och gotta er åt kvinnors lidande…”  Hon påstår alltså, att de män som är kritiska till svensk lagstiftning kring sexköp, liksom till den falska bilden som florerar kring prostitution enbart gör det för att de själva köper sex (menar hon att det gäller kvinnor som är emot sexköpslagen också?).  Denna smutsiga retorik har gamla anor, även inom prostitutionsdebatten, och redan under 1800-talets debatt i England slungades detta helt ur luften tagna påhitt ut, som t ex då William T Stead påstod: ”därför att de är medbrottslingar till de kriminella och urskuldarna och  likställde opposition mot det han sa med skuld: ”Om dessa människor sa sanningen så kunde man finna att de gjort likadant själva.”  (Om någon är intresserad så har jag aldrig varit med en sexsäljare, inte därför att jag är emot det, utan enbart därför att det inte är min grej, men till skillnad mot t ex ”skamlös” kan jag acceptera att andra tycker och vill annorlunda än jag).

Så hamnade vi alltså i det som de ”goda” ivrigt tar till när de saknar kunskaper, argument och förmåga att ta till sig andra åsikter och synpunkter än deras ”enda sanning”; smutskastningsretoriken och påståenden om att de minsann visst har läst ”rapporter” som bekräftar deras ”sanning”.  Och det är inte omöjligt att de har, men eftersom dessa ”rapporter” inte presenteras så finns ingen möjlighet att bemöta deras brister.  Om det nu verkligen skulle ha varit annat än tidnings– och TV–propaganda som ”skamlös” sett så är risken total för att det är något i stil med den nedan länkade Europol-rapporten.  Smutsig nivå är det emellertid på och det har, enligt min mening, ingenting med anständighet, tolerans och acceptans av avvikande åsikter att göra.

Ett exempel på hur sådan här skrämselpropaganda fungerar är t ex de alltid alarmerande påståendena att sexhandel med och prostitution av unga hela tiden ökar.  T ex så skrev två poliser detta på SVT-debatt för ett halvår sedan.  Att det inte finns underlag för detta i den officiella statistiken är inga problem för de bägge poliserna, utan vi ska tro det bara för att det är två poliser som påstår det.  Det är också ett typiskt drag hos de ”goda”.  De svänger sig med rapporter som är proppade med ”uppskattningar” (eller snarare ”guesstimates”, som det kallas i engelskspråkiga länder) som inte har någon som helst grund i verklig forskning eller nationell statistik, utan bara är ren propaganda.  Som t ex en fullständigt undermålig ”rapport” från Europol, vilken bl a EU-minister Birgitta Olsson har hänvisat till i ”debatten”.  Hur trovärdig den svenska polisen är ses väl av den ”uppskattning” som gjordes för ett tiotal år sedan, och som fortfarande hänvisas till titt och tätt, om 400-600 sextraffickerade kvinnor till Sverige varje år, fast den nationella statistiken säger 5,4, varav nästan tre kommit självmant och är offer endast i kraft av att vara under 18 år.  Svensk polis tvekar alltså inte ett ögonblick att överdriva de verkliga siffrorna hundrafalt!

Och hur kan det komma sig att ungdomsprostitutionen ökar just i Sverige, när den minskar i andra länder?  I USA har den t ex minskat från 2316 kvinnliga minderåriga arrester (och ”räddningar” är arrester) år 1982 till 470 år 2012.  Hur kan det komma sig att Sverige, med världens ”bästa” lagstiftning kring sexarbete ökar när andra länder minskar?  Beror det månne på sexköpslagen?  Men då säger ju de bägge poliserna att denna lag har ÖKAT prostitutionen samtidigt som den minskar i andra länder!  Hur kan då regeringen påstå att den minskar av samma lag?  Hur som helst är detta ett tydligt exempel på den falska skräckpropaganda som ska motivera att ”goda” människor, innehavare av ”den enda sanningen”, genom lagar och straff ska kunna tvinga alla att följa deras åsikt – samtidigt som man patroniserar och stigmatiserar de kvinnor som står längst ned på samhällshierarkin.  Fy fan för sådan ”godhet”!

Här är länkarna till serien om myter i prostitutionen:

MYTER OM PROSTITUTIONEN 1: NIVÅER PÅ VÅLD OCH EXPLOATERING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGALT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 2: SEXARBETARNA FÖRSKÖNAR TILLVARON SOM AKTIVA, MEN INSER VERKLIGHETEN NÄR DE SLUTAT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 3: TRAFFICKING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGAL
MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 6: PROSTITUTIONEN ÖKAR DÄR DEN ÄR LAGLIG, SÄRSKILT MINDERÅRIG SÅDAN
MYTER OM PROSTITUTIONEN 7: SEXARBETARNA UTSÄTTS FÖR OMFATTANDE SMITTA OCH ÄR SMITTOHÄRDAR
MYTER OM PROSTITUTIONEN 8: DE PROSTITUERADE ÄR VÅLDSUTSATTA, DROGBEROENDE OCH MÅR DÅLIGT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER
MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR
Publicerat

VITA HETEROSEXUELLA MÄN OFFRAS PÅ MANSHATETS ALTARE

I en kolumn av Cissi Wallin i Metro (4/2 2014, ”Kvinnor offras på ’geniets’ altare”) kan vi se en grandios uppvisning av vad jag menar är könsrasism.  Kvinnan ifråga uppvisar till synes en rad av fördomar, ounderbyggda antaganden och att hon uppenbarligen på ett kick – endast utifrån att Woody Allen är vit, heterosexuell, framgångsrik man – vet att Allen är skyldig.  Hon vet tydligen också att Roman Polanski är en ”erkänd pedofil” och att Stig Larsson nog egentligen var det.

Wallin fortsätter med att falskeligen påstå att Allen ”gift sig med sin tonåriga styvdotter” (man får inte tveka för lite faktaförvrängning när man ska offra vita heterosexuella män), men Mia Farrow och Allen var aldrig gifta, så Soon-Yi Previn var inte “styvdotter” och såg aldrig Allen som en fadersfigur (Allen tillbringade f ö inte en enda natt under 12 år i Mias hem).  Allen och Soon-Yi Previn inledde förhållandet när hon var 19 eller 21 och han gifte sig inte alls med ”sin tonåriga styvdotter”, eftersom de gifte sig 1997 (då Soon-Yi var 25 eller 27 år gammal).

Så ställer Cissi Wallin frågan, ”vem skulle tro henne”?  Självklart skulle hon inte ställa den mer påträngande frågan, ”vem skulle tro honom”?  Men han blev trodd av de som redan 1992-1993 utredde Mia Farrows anklagelser mot honom, så frågan är varför adoptivdottern Dylan skulle ljuga idag?  Ja, förmodligen ljuger hon inte, hon bara talar osanning.  Hon tror förmodligen på det hon säger, därför att det har varit ”sanning” i det Farrowska hemmet under hela hennes uppväxt.  Intressant är att hennes adoptivbror, Moses, vilken som 15-åring valde att inte mer träffa sin far, nu har fjärmat sig från modern och istället tagit upp kontakten med fadern.  I en konversation nyligen talade han om att han till slut sett verkligheten på Frog Hollow och utan tvekan använde han omdömet ”hjärntvätt”.

Cissi Wallin anser sig förmodligen inte behöva bry sig om det faktum att vi idag vet hur lätt det är att plantera in falska minnen.  Här i Sverige har vi t ex exemplet ”Thomas Quick”, och om hon brytt sig om att se Hannes Råstams dokumentär om ”fallet Ulf” hade hon fått konkret på hur lätt en terapeut kan få någon att tro att något förfärligt har hänt – som inte har hänt.  Jag utgår från att Cissi Wallin aldrig öppnat en skrift av t ex Elisabeth Loftus, för hon behöver väl bara sin övertygelse om att vita heterosexuella män alltid är skyldiga?

Adoptivdottern Dylan har under sin uppväxt varit utsatt för sin bittra mors påverkan och dessutom undergått en period av terapi, mitt under den värsta förträngda-minnen-paniken på 90-talet.  Det vore verkligen inget unikt om hon skulle berätta ”sanningar” som aldrig inträffat.  Men är man könsrasist så behöver man tydligen inte bry sig om sådana futiliteter som att väga in alla aspekter, betrakta objektivt, inte agera domare på förhand, m m.  Då kan man uppenbarligen, som offerpräst vid manshatets altare, utan urskillning offra vita, heterosexuella, framgångsrika män, bara för att de är just sådana (räcker f ö med att vara vit heterosexuell icke framgångsrik också, det kan jag intyga).  Sedan kan man också säga att ”vi måste såklart ha rättssäkerhet, men…”

Om Genusdebatten skulle bestämma sig för att börja utdela utmärkelsen ”årets könsrasist” i kategorierna mans- respektive kvinnohatare så skulle Cissi Wallin, enligt min mening, vara en kandidat till den förstnämnda utmärkelsen.

De uppgifter som anförs angående Allen och Farrow finns på en 27/1 publicerad artikel här.

F ö är det inte heller med sanningen överensstämmande när Cissi Wallin påstår att hon ”vet” hur statistiken ser ut runt ”mörkertal och faktiska anmälningar”.  Den påstådda siffran 80 procent är en ”uppskattning” som ännu inte redovisats med vetenskapliga undersökningsmetoder.  Den kan lika väl vara sann som falsk.  Sanningen är att vi inte vet hur stora mörkertal det finns, men från t ex sextraffickingfantasierna vet vi att ”mörkertal” används som ett slagträ när man inte har fakta att bygga på.  BRÅ säger själva att det är osannolikt med mörkertal i sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21) , ändå påstås de ständigt.  Med tanke på att Christian Diesen och Eva Lokatt Diesen ofta använder siffran 80 procent rörande våldtäktsanmälningar är det högst sannolikt att den är gravt överdriven.

Wallin bryter mot anständighetsprinciperna 1, 2, 6 och 9 här ovan.

Första gången postad februari 2014.

Publicerat

EXPRESSEN GÖR BORT SIG IGEN!

PK-polisbladet Expressen hade igår en ledartext med rubriken ”Amnesty international gör bort sig igen” som vänder sig mot att Amnesty International överväger att verka för kvinnors (sexarbetares) mänskliga rättigheter genom att verka för legalisering av prostitutionen.  Att sexarbete är legalt i Sverige (det är sexköp som är kriminellt) tycks vara okänt för den okunnige ledarskribenten, och så går denne på i ullstrumporna.  Sexköpslagen kallas ”revolutionerande”, men vad den okunnige skribenten tycks helt ovetande om är, att vi 1999 införde en katolsk, puritansk och sexualfientlig förordning från 1441.  Då infördes nämligen sexköpslagen för första gången i Europa, i påvestaden Avignon, men förbudet mot sexköp gällde då bara gifta män och präster.  Det är smickrande för Sverige som nation att vi dammar av gamla katolska medeltidsförordningar och gör till svensk lag, inte sant?

Så fortsätter man som alltid fundamentalistiska aktivister måste göra, med att ljuga – eller åtminstone förtiga verkligheten.  Det sägs att en utvärdering 2008 (fast i själva verket var det 2010) visar att lagen har ”verkan”.  I själva verket visar denna s k ”utvärdering” inget annat än att den är ett ideologiskt beställningsarbete, utan någon som helst vetenskaplig bärighet.  Att åberopa den visar bara hur svag grunden för sexarbeteshatarna är.  Detsamma visar åberopandet av ”en studie från London School of Economics 2012” (Cho, Dreher & Neumeyer, 2013, Does Legalized Prostitution Increase Human Trafficking? i World Development vol 41) som påstås visa att legalisering leder till ökad trafficking.  Denna studie är nämligen lika mycket ren pseudovetenskap som Skarheds s k ”utvärdering”.  I den ”fallstudie” man gör mellan Sverige, Danmark och Tyskland så är de ”siffror” man använder sig av för Sveriges del ILO:s guesstimate om 500 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 0 dokumenterade fall), för Danmarks del samma ILO:s guesstimate om 2250 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 3 dokumenterade fall) samt för Tyskland samma ILO-”källa” om 32.800 år 2004 (i verkligheten 137 formella, dokumenterade fall, varav 70 procent ledde till villkorlig dom eller böter, d v s att det var relaterade brott, vilket torde ställa oss inför ca 41 verkliga fall).  Detta är en helt värdelös, intetsägande studie, vilket ytterligare understryks av att för Sveriges del åberopas Gunilla Ekberg (2004, The Swedish Law that prohibits the purchase of sexual services. I Violence Against Women) och den italienska studien ”Study on national legislation on prostitution and the trafficking in women and children, European Parliament.”  I denna studie antyder man, på fullaste allvar, att det skulle komma 1800 sextraffickingoffer till Sverige varje år.  Det vittnar ganska bra om kvaliteten på nämnda ”studie”.

Vidare utgår Cho, Dreher & Neumeyer från att de obevisade påståendena om att legalisering dels ökar efterfrågan och dels tillgång i prostitutionen skulle vara fakta, vilket vittnar om den vetenskapliga nivån hos de tre författarna.  Inte heller anförs en enda siffra med verklighetsgrund.  ”Källorna” är internationella organisationer (32 %), regeringsinstitutioner (27 %), odefinierade ”forskningsinstitut” (18 %), NGO:er (18 %) och medier (5 %).  Någon sexarbetarorganisation finns självklart inte representerad.  Inte heller har Nya Zeeland tagits med i studien, det enda land som bevisligen lyckats eliminera sextrafficking – tack vare legaliseringen av sexhandeln.  Som sagt, en vetenskapligt fullständigt värdelös studie som om den inte vore digital möjligen skulle duga som toapapper.  Men det är typiskt att det är det bästa Expressen har att tillgå.  Detsamma törs jag påstå gäller den påstådda skotska studie som sägs visa att barnprostitutionen ökar.  Den mycket utförliga och noggranna utvärderingen av Nya Zeelands avkriminalisering 2003 av prostitutionen visar att ingen ökning av barnprostitution (vilken f ö är väldigt låg) har skett.

Är det här det bästa som en svensk tidning kan åstadkomma i sexarbetsfrågan?  Expressen har gjort bort sig igen och ställt sig på fördumningens, subjektivitetens, okunskapens och intoleransens barrikad.  Precis som vanligt alltså. Första gången postad februari 2014.

Publicerat

MÅSTE VARDAGSBROTTEN FÅ ÖKA?

Jag läser i dagens (31/1 2014) Metro, att vardagsbrotten i Stockholm har ökat med fyra procent mellan 2012 och 2013.  Man kan ju diskutera vad det beror på, men också rimligheten i att denna typ av brott ska få florera samtidigt som stora resurser läggs på påhittade brott.  Ja, då menar jag inte att folk gör falska anmälningar, vilket ju är ett himla ofog i sig, utan främst det som Howard S Becker klargör, nämligen att då man kriminaliserar biologiskt nedärvda drag hos människan så gör man bara brottslingar av individer som annars inte är benägna för ett brottsligt beteende.  Framförallt talar jag då om kriminaliseringen av sexköpare.

Polisens enheter för bekämpandet av ömsesidiga sexuella handlingar och sextrafficking lyfter årligen 10.000.000 kronor och 2008 anslogs 215 miljoner kronor extra för detta.  Att verklig sextrafficking är ett grovt brott råder ingen som helst tvekan om, problemet är bara att det är ett så hopplöst sällsynt brott.  I Sverige har vi 0,5 anmälningar om det per 100.000 invånare varje år (och 0,05 verkliga fall), samtidigt som vi har t ex 100 anmälningar om rån och 1000 om bedrägeri per 100.000 invånare.  Vad så gäller ”brottet” sexköp så existerar det inget brottsoffer.  Det är ett helt ideologiskt och moralistiskt konstruerat brott, utgående från en åsikt, att det är ”våld” mot en kvinna (konstigt nog inte mot en man) att ha sex med henne mot betalning.  Att bägge är överens har ingen betydelse, för de med denna åsikt känner sig kränkta av att andra inte delar deras åsikt, så de måste straffa dem som inte delar åsikten och så hittar man på ”brottet” sexköp.

Är det verkligen meningen att vi ska lägga hundratals miljoner på att tillfredsställa åsikterna hos ett antal ideologiska aktivister istället för att använda dem till bekämpning av verkliga brott?  Är det värt priset med ökad skadegörelse, stölder, inbrott, m m, för att kunna jaga nästan inte existerande brottslingar (sextraffickerare) och tillfredsställa harmsna aktivister?  Jag anser det inte.  Vi ska inte hitta på brott bara för att tillfredsställa åsikter, eller skapa inkomster och karriärvägar åt människor som istället kunde ta itu med verkliga problem.  Resonemanget kunde vidgas till fler områden, som t ex klimatreligionen, där också skrämselpanikindustrier bildats, men den grundläggande slutsatsen måste ändå bli, att vi ska ägna oss åt verkliga och inte psudoproblem.

Första gången postad januari 2014.

Publicerat

VI MÅSTE RÄDDA YTTRANDE- OCH ÅSIKTSFRIHETEN

Med anledning av en kolumn i PK-polisbladet ”Aftonbladet” igår, av Ehsan Fadakar kände jag mig föranledd att skriva detta inslag.  Rubriken han anför är ”Vi måste rädda de förbittrade männen”.  Det är sällan man ser så självförhärligande, självupphöjande texter som densamma ifråga.  Han klagar på att hans mailkorg är fylld av fientliga mejl, alltid från män.  Så fortsätter han:  Män våldtar. Män mördar. Män misshandlar kvinnor. ”Män misshandlar män. Män köper sex. Män slåss på fotbollsmatcher och män kladdar på krogen. Vi kan fortsätta så här i all evighet. Statistiken ljuger inte. Män står bakom alla stora problem i samhället.”  Här blottas för första gången hans uppenbara frånvaro av självinsikt.  Han kan tydligen inte se, att hans fördömande av ett kön är provocerande för det könet, eftersom det bygger på falsk grund.  Det enda i hans påstående som möjligen kan exkluderas är ”slåss på fotbollsmatcher”, vilket mycket kan förklaras av den stora mansdominansen bland supporterskarorna.  Men när det gäller det övriga så är det ett faktum att kvinnor våldtar, mördar, misshandlar både män och kvinnor, kladdar på krogen, och köper sex (om än i betydligt mindre omfattning än män – men man kunde faktiskt istället peka på den syn som varit förhärskande ända fram till 1990-talet, och fortfarande är i stora delar världen; kvinnor utnyttjar män för sin egen vinning).  Dessutom är det direkt osant att ”män står bakom alla stora problem i samhället”.  Det är ett rent ideologiskt påstående som presenteras som fakta, fast problemen är komplexa och består av både män och kvinnor.  Män är däremot de som, historiskt sett, till största del löst problem i samhället.

Fadakar är tydligen övertygad om och nöjd med att just han och hans meningsfränder sitter på den korrekta och icke kritiserbara ”sanningen” och tycker det är fint att vara politiskt korrekt.  Man undrar om han hade tyckt det i Tyskland på 30-talet också, eller i Sovjetunionen vid samma tid.  Med fog kan man applicera det historikern Peter Aronsson uttrycker om många av vår tids moraliska pch politiskt korrekta historiker: ”Vår egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar.”  Fadakar är uppenbarligen en som anser sig ha sett ”ljuset”.

Det här självförhärligandet av sina åsikter upphöjs till principen ”eftersom jag vet ’rätt’ har jag rätt att tvinga andra att göra ’rätt’ och därför också att straffa dem som gör ’fel’.”  De absolut värsta yttringarna av den principen uppstod i Tyskland och Sovjetunionen under 1900-talet, och i verkan går det naturligtvis inte att jämföra nutida ”sanningsmonopolisters” verkan på samhället med de i Sovjetunionen och Tyskland under 1900-talet.  Men det viktiga är att de bygger på samma princip, och att det därmed finns en stor risk för att den eskalering av åsiktslikriktningen, enligt radikalfeministisk genusideologi, som skett de senaste 30 åren kommer att sluta riktigt illa.

Fadakar uppvisar ingen åstundan till att acceptera några andra åsikter än de han själv har och utgår så bestämt från att just han har ”rätt” att han inte kan föra en dialog med de män som ”har fel”, utan istället ska han och hans ”rätta” gelikar ”rädda” dem till ett ”rätt” leverne.  Precis som katolska kyrkan under medeltiden ville rädda judarna genom att tvångsdöpa dem – eller åtminstone tvinga dem att följa de ”sanna”, gudomliga lagarna.  Han skriver:  ”Jag kan föreställa mig hur det måste vara för dessa män. De förstår nog inte ens vad de gjort för fel… Vissa förnyar sig i takt med samhällsutvecklingen och andra hamnar direkt efter och blir isolerade…  Det är eftersläntrarna vi måste rädda. De har blivit våra fiender, men de behöver inte vara det.  Jag ser varje dag hur vi skrattar åt och fryser ut dessa män. Jag förstår att vi gör det. De kan vara elaka som fan…  Vi måste fortsätta vara världens mest jämlika och politiskt korrekta land.”

Jag har sällan sett ett så naket, arrogant och patroniserande förnekande av åsiktsmångfald och yttrandefrihet och en så total avsaknad av insikt om att människor som inte sympatiserar med förhärskande åsikter har rätt att invända när de blir tvingade att följa det de inte själva anser.  Det är grunden för demokrati- och yttrandefrihet att man har rätt att protestera och ha avvikande åsikter.  Men den idén tror uppenbarligen inte Fadakar på, utan han ska istället ”rädda” de som är ”fel” till att bli ”rätt”.  Han kunde lika väl ha sagt ”död åt åsiktsfrihetssamhället”.  Det är däremot vi som han vill ”rädda” som måste försöka rädda åsikts- och yttrandefrihet och demokrati från sådana som Fadakar.

Fadakar bryter mot anständighetsprinciperna nr 2, 3, 5, 6, 7, 8 och 10.

Första gången postad februari 2014.