Publicerat

EN SKRÄMSELAKTIVIST – EU-MINISTER BIRGITTA OHLSSON

Egentligen tycker jag inte alls om detta med att ”hänga ut” människor offentligt.  Av egen erfarenhet vet jag hur mycket skada det kan göra att bli ovederhäftigt uthängd, därför är det viktigt att ha verkliga fakta när man kritiserar någon för att vara skrämselaktivist.  När det gäller EU-minister Birgitta Ohlsson är det emellertid väl dokumenterat att hon agerar som en sådan.  Det är illa redan när vanliga ”hatare” agerar skrämselaktivister, än värre är det när organisationer och den okunniga journalistkåren gör det, men när ministrar, regering och riksdag gör det är det katastrofalt.  Det strider grovt mot anständighetsprinciperna här ovan.

Så hur agerar då Birgitta Ohlsson som en skrämselaktivist?  Det är i hennes försvar av och försök att exportera den medeltida sexköpslagen.  Redan 1441 kläckte katolska kyrkan idén om att förbjuda sexköp – men då bara för gifta män och präster – men inte att sälja sex och införde regeln i påvestaden Avignon.  Så att kalla lagen för den ”svenska” sexköpslagen känns inte helt relevant för mig.  Men oavsett det så är Birgitta Ohlsson grovt ovederhäftig i sin retorik kring lagen.  Det är en sak att ha en åsikt, att lagen är bra, men att underbygga den med falska och felaktiga fakta och påståenden är direkt snuskigt – om än typiskt för just skrämselaktivister.

Offentligt har Birgitta Ohlsson påstått att ”vid sidan om handel med vapen och droger, är traffickerares exploatering av människor för sexuella syften del av den svåra organiserade brottsindustrin”.  Det är ett rent påhitt som inte har någon som helst bärighet i verkligheten alls!  Det är ett rent påhitt som valsar runt i ”rapporter” av Europol och andra, att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket inte har något som helst underlag i verkligheten.  Sextrafficking är en mycket liten kriminell verksamhet.

Ett annat direkt påhitt som Birgitta Ohlsson refererar som ”fakta” är när hon säger: ”Jag förnekar inte att det finns prostituerade som är tillfredsställda med deras val av yrke. Men tillfredsställda sexarbetare utgör bara en bråkdel av prostitutionsvärlden. De flesta människor som är fångade i businessen att sälja sina kroppar i världen idag är fattiga och traumatiserade ungdomar.  Det finns inte en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta påstående!  Skrämselaktivister älskar i ämnet prostitution att hänvisa till den kraftigt vetenskapligt kritiserade Melissa Farley, som gjort riktad forskning med det förutbestämda syftet att få det att framstå som att prostitutionen skadar människor något förfärligt.  Men precis som Birgitta Ohlsson är alltså Farley fullständigt ovetenskaplig och bortser totalt från all verklig forskning som gjorts i ämnet.  Som t ex världens förmodligen största studie av sexarbetare, Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares studie av barprostituerade i Thailand (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London).  Under 12 år djupintervjuade de över 4000 sexarbetare, fann ingen som tvingats in i arbetet, nästan 70 procent av sexarbetarna tyckte de hade ett bra jobb och maximalt 15 procent var minderåriga.  De fann bland dessa maximala 15 procent en 13-åring, tre 14-åringar och elva 15-åringar, men ingen yngre.

Lika tokigt blir det när EU-ministern påstår att ”klyftan mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människor som frivilligt vill sälja deras kroppar resulterar i tvingad prostitution i händerna på organiserad brottslighet”.  Det finns inget som helst dokumenterat automatiskt samband mellan prostitution och kriminalitet, lika lite som det finns dokumentation på att sexarbetare skulle vara mer tvingade än andra.  Tvärtom visar bl a avkriminaliseringen på Nya Zeeland att det är kriminaliseringen av sexarbetet i olika former som skapar kriminaliteten.  Birgitta Ohlsson är alltså en av dem som direkt orsakar att sexarbetare tvingas arbeta under kriminella former.  Ett flertal internationella undersökningar visar också att 94 procent av sexarbetarna inträder i arbetet av eget val.  Hon påstår också, enbart baserat på den högst ovetenskapliga och oundebyggda s k ”utvärderingen” av sexköpslagen att den varit framgångsrik, haft avsedda effekter och håller nere trafficking till Sverige.  Eftersom hon inte kan vara omedveten om den kraftiga kritik som riktats mot det beställningsverk som den s k ”utvärderingen” är så är det hon gör att närmast stå och ljuga rakt ut.

Birgitta Ohlsson har också, med Cecilia Wikström och Helena Holmberg, påstått att ”vår tids sexslaveri drabbar miljontals människor, mestadels kvinnor och barn. Till Europa fraktas årligen en halv miljon människor för att säljas till sexindustrin”med hänvisning till en rapport av Europol.  Men Europolrapporten har inte ett enda underlag för dessa påståenden, liksom naturligtvis inte heller de tre kvinnorna.  Siffran är en s k ”guesstimate” (”bluffskattning”) som inte har någon som helst bärighet i verkligheten.  I verkligheten är det maximalt 3000 fall av sextrafficking årligen i hela världen.

Det är möjligt att Birgitta Ohlsson tror på en del av det hon påstår, men vi ska inte ha ministrar som går omkring och förlitar sig på och för vidare hörsägen, lögner och påhitt när hon driver en skrämselaktivistisk linje som är direkt opassande för en minister.  Ministrar och politiker ska bygga på fakta, och har de inte fakta att basera det de säger på ska de varken uttala sig eller agera för repressiva, förtryckande lagar – som ju sexköpslagen och kopplerilagen är.  När man, som Birgitta Ohlsson gör, direkt agerar för att sexarbetare ska arbeta under kriminella och riskfyllda förhållanden ska man inte skylla deras kunder för det, utan våga stå upp för det man gör, nämligen skapar förutsättningar för kriminaliteten.  En minister måste naturligtvis också ha rätt att göra misstag, men inser man inte när man agerar fel så är man inte lämplig som minister. Första gången postad juli 2013.

Publicerat

SKA INTE SVERIGE GENUSNEUTRALISERAS?

Jag har vänner som tycker ”hen” är ett bra ord, och bekanta som hävdar att det inte finns några könsskillnader – förutom snopp och ? (vad man nu ska kalla den) – utan att det är miljöpåverkan/uppfostran och helt frikopplat från biologin.  Min inställning har alltid varit, att respektera att de har sina åsikter så länge de inte försöker tvinga dem på mig.  En del klarar inte av detta, utan försvarar att för människors ”eget bästa” (d v s de människor som inte förstår sanningen lika bra som de) ”hjälpa” mig och andra att inse det ”rätta” genom att stifta lagar eller inrätta ”pedagogiska” program för att vi ska förstå att de har rätt – och stöpa framtida generationer ”rätt” där evolutionen misslyckats.

Jag tänkte på det häromdagen.  Kanske de har rätt?  Kanske måste Sverige genusneutraliseras så det inte blir några som helst skillnader i kvänskligheten?  Vad har vi för nytta av att vi är olika?  Tänk om alla kunde vara exakt likadana, med samma uppfostran och samma utstansning.  Vore inte det underbart?

Själv insåg jag snabbt, att min del i detta borde bli att genusneutralisera vårt sångkulturarv.  I detta skissade, framtida genusparadis kan vi naturligtvis inte längre ha sånger som skiljer på män och kvinnor.  Vi kan inte längre ha texter som handlar om hur han älskar hon – eller vice versa – utan det måste bli hen älskar hen.  Vi kan inte ha ”sjömanssånger” längre, utan det måste bli ”sjöhenssånger”.  T ex ”Hen hade seglat för om masten”

Hen hade seglat för om masten

som en den uti många år.

Hen hade seglat med förskjutning i lasten

ifrån Frisco till Singapore. 

Hen hade seglat med fransmän och britter

och med dem som betalt henom bäst.

Hen hade slungats mot Sydjyllands klitter en gång

i en storm från nordväst.

Flickan i Havanna måste ju bli ”Plojkan i Havanna”:

Plojkan i Havanna, hen har inga pengar kvar,

sitter i ett fönster, vinkar åt en kvar.

Kom du glade sjömetros, du ska få min röda ros.

Jag är vacker, du är ung, sjung av hjärtat sjung.

För att inte tala om ”Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind”:

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
Och fullmånen lyser som var den av glas
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
Med lilla frojken Cecilia Lind.
Hen dansar och blundar så nära intill,
hen följer i dansen precis vart hen vill.
Hen för och hen följer lätt som en vind.
Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Men här har vi ett stort genusproblem som måste få en lösning.  Uppdelningen i mans- och kvinnonamn.  Mans- och kvinnonamn har maskulina eller feminina ändelser.  Maskulina slutar i allmänhet på -e, feminina på -a.  Därför måste vi införa det genusneutrala -ä.  Så texten blir egentligen:

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
Och fullmånen lyser som var den av glas
Där dansar Fredrikä Åkare kind emot kind
Med lilla frojken Ceciliä Lind.
Hen dansar och blundar så nära intill,
hen följer i dansen precis vart hen vill.
Hen för och hen följer lätt som en vind.
Men säg varför rodnar Ceciliä Lind?

Det måste vara oerhört viktigt att omedelbart börja omarbeta hela det svenska sångarvet i genusneutraliserande riktning, och eftersom det var jag som kom på det borde jag vara mannen att göra det.  Regeringen borde genast inrätta en välbetald tjänst som jag kunde beträda – jag menar, efter arbetsförbudet som pålagts mig som lärare efter Expressens oerhört sakliga och journalistiska exponering av mig som ”monsterkramare” så måste jag ju göra någonting improduktivt – för att utföra detta viktiga arbete.  Jag ska genast skicka en länk till detta oerhört genusgenombrytande förslag till jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Sedan behöver vi naturligtvis ingen bråka om vilka olika kön det finns.  Det finns bara ett kön: hen.  Men för att vara riktigt könsneutralt borde det stavas ”hän”.

Första gången postad juni 2013.

Publicerat

AVVIKANDE DJURARTER OCH GENUSPERSPEKTIVEN

Jag blev uppmärksammad på en text på ”Nationella sekretariatet för genusforskning”.  Där frågar man sig hur sjöhästar, blågyltor och clownfiskar kan ”bidra till större medvetenhet om normer och könsroller”.  Efter att ha läst texten så är jag fortfarande lika frågande.  Det är på Göteborgs sjöfartsmuseum som två pedagoger(?) hävdar att de här udda och avvikande djuren är bra exempel ”att använda sig av för att diskutera föreställningar kring kön och genus”.  På vilket sätt då?  På vilket sätt skulle sjöhästen t ex säga att kön är en produkt av uppfostran och miljö istället för biologi?  Är det det udda undantaget som utgör grunden för genusvetenskapen så är man sannerligen illa ute.  Sjöhästen är också i annat sammanhang högst problematisk för genusforskningen, eftersom den är stöd för den s k ”föräldrainvesteringsteorin”.

”Föräldrainvesteringsteorin” brukar vara som ett rött skynke för många genustroende och radikal-/extremfeminister vilka istället hävdar att uppfostran under tusentals år, under ett manligt förtryck, gjort att kvinnor är mindre sexuellt aktiva än män.  Vad ”föräldrainvesteringsteorin” säger är, att eftersom kvinnan/honan investerar mycket mer i avkomman måste hon vara mer restriktiv i sitt val av fader till sin avkomma och blir alltså mindre sexuellt aktiv. 

En man skulle teoretiskt kunna bli far till cirka 30 000 barn under sitt liv (med kanske en genomsnittlig insats för varje avling om, högt räknat, cirka 20 minuter) och en kvinna kan teoretiskt bara bli mor till högst 45 barn (med en genomsnittlig insats av nio månader per barn, cirka 390 000 minuter) så är det, som Donald Symons (The Evolution of Human Sexuality. New York & Oxford 1979) säger, förståeligt att mannen har en mer ”promiskuös” prägling än kvinnan (total arbetsinsats för mannens 30 000 barn är cirka 600 000 minuter, för kvinnans 45 barn cirka 17 550 000 minuter – bara inräknat avling och graviditet). Vi vet också empiriskt att det är så att mannen är mer ”promiskuös” hos såväl människor (vilket visats gälla över hela världen i Schmitts studie, ”Sociosexuality from Argentina to Zimbabwe: A 48-Nation Study of Sex, Culture, and Strategies of Human Mating”. I Behavioral and Brain Science, vol 28, 2005, pp 247-311) som hos andra primater och däggdjur. Intressant nog bekräftar alltså sjöhästarna ”föräldrainvesteringsteorin”, eftersom det hos dessa är honorna som är de mer sexuellt aktiva och pockande och hannarna de mer restriktiva, eftersom det är hannarna som tar hand om avkomman.

Det blir ju ett märkligt fenomen, att sjöhästarna i ett synnerligen enstaka och avvikande mönster skulle bekräfta att biologin inte måste vara avgörande, men i ett allmänt mönster skulle de inte kunna bekräfta detta.  Det luktar ideologi, och inte vetenskap, lång väg!

Vad jag också undrar över är hur blågyltans och clownfiskens förmåga att byta kön skulle bekräfta att våra könsidentiteter beror på miljö, och inte biologi?  Den förmågan som dessa har till könsbyte är ju biologisk, eller menar de genustroende att det är en mental process hos dessa bägge djur?  Menar de att en mental process skulle kunna få oss människor att byta kön?  För mig har det ingen som helst bäring.

Det finns också en länk till en text om Malin Ah-King som efterlyser ett genusperspektiv inom biologisk forskning, eftersom hon menar att en stereotyp syn på kön influerar forskningen.  Hon exemplifierar med en studie på tallskrikor, där hannarnas aggressivitet tolkades som aggressivitet men honornas aggressivitet som att de var ”snarstuckna”.  Det här måste ju vittna om vilket otroligt stereotypt könstänkande det finns hos radikal-/extremfeminister, som aldrig ser något våld från kvinnors sida, utan påstår att endast mannen är aggressiv och våldsam.  I och för sig är det trevligt att genusforskningen för en gångs skull bekräftar radikal-/extremfeministernas stereotypa könstänkande – själva påstår de ju att de inte tänker så – men hur motsäger det egentligen att våra könsidentiteter formas av både biologi och miljö?  D v s att biologin är en viktig del i detta.  Ah-Kings konstaterande att det som bestämmer könet är olika för däggdjur/fåglar å ena sidan, andra djur å andra är ju ingenting som beror på mentala processer, som människans miljöpåverkan i stort sett är, utan styrs av yttre omständigheter som djuren är oförmögna att påverka.  Hon menar att ett genusperspektiv är viktigt och avslutar med att säga:  ”Det är extra viktigt eftersom biologiska argument ibland används i den politiska debatten”.  Då kan man också säga, att det är extra viktigt att använda biologiska perspektiv, eftersom genusperspektiv snarast dominerar debatten.

Jag har inget emot att genusperspektiv anläggs, men att de ska få styra lagstiftning och normer på så sätt att självutnämnda experter i samarbete med stat, kommun och landsting tror sig ha rätten att ifrågasätta människors könsuppfattning – vilket nu är synnerligen vanligt – det motsätter jag mig å det bestämdaste!

Tidigast postat 2013.

Publicerat

EN SKRÄMSELAKTIVIST – ORGANISATIONEN REALSTARS

2010 grundades en ”ideell” förening, ”RealStars”, som påstår att de har målet att ”bidra till en bättre värld och ett Europa fri från sextrafficking”.  På sidan finns naturligtvis en uppmaning att skänka pengar, och för att den som går in där i önskan om att vara en medkännande människa så presenterar ”RealStar” påstådda ”fakta” – naturligtvis utan hänvisning till en enda källa, och särskilt inte då en vetenskaplig sådan.  Vi ska bland annat övertygas om, att detta är en lukrativ verksamhet, med gigantiskt liten risk för att ”åka fast”.  En oerhört alarmerande siffra, som hela tiden tickar upp mer och mer Euro, påstod i skrivögonblicket för detta, att sedan 1 januari 2012 så hade 3 miljarder 785 miljoner EURO satsats i sexhandel i Europa.  Vi ska också övertygas om att 25 procent av alla sextraffickingoffer är under 18 år, att 500.000 offer kommer varje år och att 92 procent av dem i prostitutionen vill lämna den.  Den underförstådda uppmaningen är, ”ge oss pengar för att bekämpa detta fruktansvärda”.

Allt som står på denna sida är inget annat än ”lögn och förbannad dikt”.  Det finns inte en enda undersökning gjord i världen som kan konfirmera ett enda dugg av vad som påstås!  I verkligheten kan maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen förekomma varje år.  Sextrafficking är inte på något sätt en storindustri, tvärtom så är det en mycket småskalig sådan, eftersom endast sex procent, världen över, av sexarbetarna inte själva väljer att inträda i arbetet (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

RealStars är ett snuskigt exempel på en organisation, helt utan anständighet, som agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen” och som helt uppfyller kriterierna för att vara ”skrämselaktivister”.  Utan att tveka ljuger man, refererar falska fakta, lägger upp fejkade siffror, m m, enbart för att skrämma folk att ge dem pengar.  Och jag är övertygad om att de, likt Ecpat, inte hjälper någon annan än sig själva.  De säger nämligen själva att ”pengarna går till förebyggande insatser för att motarbeta människohandel och med fokus på efterfrågan”, d v s propagandaarbete som ska säkra mer pengar till dem, inte någon hjälp till några ”offer” (eftersom det finns så få).  Det är en lukrativ verksamhet som säkert drar in stora pengar.  De skriver själva:  ”RealStars verksamhet utvecklas idag genom grundarna samt genom företag och personer som stödjer utvecklingen av organisationen. Under 2012 finansierades projekt av Ungdomsstyrelsen samt Västra Götalandsregionen, ”Ett Europa fritt från trafficking”. 2013 får Realstars fortsatt projektstöd av Ungdomsstyrelsen och stöd från Allmänna Arvsfonden i ett projekt där vi tar fram ett interaktivt läromedel (spel) för gymnasieskolor samt engagerar unga som deltar i olika former av skapande för Fair Sex och mot trafficking”.

Dessutom backas de upp av okritiska, fullkomligt okunniga och papegojliknande medier som rabblar upp de falska påståendena.  I brevlådan i fredags damp tidningen ”Årsta/Enskede” ned där man under rubriken ”Resa” kunde läsa:  ”Organisationen RealStars driver kampanjen Travel for Fair Sex för att uppmärksamma trafficking på stora semestermål som Barcelona, Berlin och Grekland.  Europa har flest sexslavar per invånare, och bara i exempelvis Barcelona finns 50.000 prostituerade varav 90 procent är offer för trafficking, uppger RealStars.  De vill inte avråda från att resa till dessa platser – men tycker att turister ska vara medvetna även om resmålens skuggsidor”.

Jag blir mörkrädd när jag ser sådana uppenbara exempel på oanständigt uppträdande och spridande av lögner, både från s k ”välgörenhetsorganisationer” och från press/journalister!  Är det sådant vi ska ha i ett upplyst samhälle?  Ska skattepengar gå till människor som försöker leva på att sprida falska uppgifter och bedriva ounderbyggd propaganda?

Tidigast postat 2013.

Publicerat

SVERIGE SJUNKER ALLT DJUPARE I MORALISTTRÄSKET

Nu ska tidelag, sex med djur, förbjudas, något som avkriminaliserades så sent som 1944.  Förbudet bygger på den medeltida kyrkans förbjudande av all ”sodomi”, d v s icke avlande sex, och har inget annat än en moralistisk grund.  I Mesopotamien inleddes gudinnan Inanna/Ishtars fest med samlag mellan människa och åsna, och av hällristningar vet vi att vi även här i Norden under förkristen tid hade kultiska samlag mellan människa och djur.  Fenomenet har existerat globalt, vilket t ex ses av skulpturer på Khajuraho-templet i Indien, där bl a sex mellan människa och häst finns avbildat.  Det förkommer också hos andra arter att man ”parar” sig utanför den egna arten.  Det är alltså ingen tvekan om, att detta är en evolutionär adaption, d v s att evolutionen funnit att det är gynnsamt för artens utveckling, och att lusten därför alltså är biologiskt nedärvt.  Det är alltså en sexuell läggning som vissa individer i en population föds med.  Lagen mot hets mot sexuell läggning sätts ur spel (men det har den å andra sidan gjorts sedan länge).

Men nu ska som sagt tidelag förbjudas.  Det är ett antal ”skrämselaktivister” – eller de som är inom ”indignationsindustrin”, som professor Bertil Rolf uttrycker det – som påstår att de måste skydda djuren mot ”djurplågeri”.  Djuren kan inte själva säga ifrån, och eftersom kyrkan på 300-talet inpräntade att sex är något skamligt så måste dessa skrämselaktivister skydda djuren mot detta skamliga.  Man hävdar att den nuvarande lagstiftningen mot djurplågeri inte räcker till.  Men istället för att försöka effektivisera den så ska man istället gå vidare i vårt samhälles vandring tillbaka till medeltiden och stämpla just sex i sig som djurplågeri.  Intressant nog så vet alltid de här skrämselaktivisterna bättre än evolutionen vad som är det rätta; ”evolutionen har spårat ur, så nu måste ni förstå att vi tar guds position och rättar till evolutionen”.  Snacka om hybris som dessa människor har!

Personligen tycker jag det skulle vara motbjudande med sex med ett djur och jag tycker också tanken på sex med en annan man är motbjudande.  Missförstå mig inte, jag har absolut ingenting mot enkönad sex, jag har vänner som är gay och jag försvarar fenomenet, men jag förstår inte hur vissa personers ”äckel” inför vissa fenomen ger dem rätten att förbjuda detta, men inte andra.  Jag äcklas av lax, som jag tycker smakar vedervärdigt i alla former, har jag därför rätten att förbjuda alla andra att äta lax?  Den här absurda självupphöjelsen som dessa skrämselaktivister gör, till att positionera sig själva som så bättre vetande att de har rätt att tvinga alla andra att följa deras åsikt, är verkligen motbjudande.  Det hjälper sedan inte hur mycket de gömmer sig bakom falska påståenden om att det är för att ”skydda” djuren.  De vet inte hur djuren tänker, eller har de engagerat Dr Doolittle för att göra djupintervjuer med olika arter?  Skulle knappast tro det.  Det här handlar enbart om deras egen självtillfredsställelse!

Låt oss ta exemplet ko.  När en veterinär går in för att inseminera kon gör han mycket större skada än vad en manslems inträngande någonsin skulle göra.  Dessutom är jag övertygad om, att veterinären inte har kons informerade medgivande till att insemineras.  Det handlar alltså om en tvångsdräktighet!  Skulle vi tillåta detta när det gäller människohonor?  Skulle inte tro det.  Men ändå är det alltså bara om en man skulle ha sex med kossan som är djurplågeri.  Hur trovärdig är den som hävdar detta?  Följaktligen borde all inseminering av djur omedelbart förbjudas.  Och inte kan vi heller ta användning av tjuren för att göra kossan dräktig.  Tjuren frågar aldrig kon om lov till att få para sig med henne.  Enda lösningen är att låta rasen dö ut.  Och det är enkelt kontrollerat (jag kollade just ute på nätet, det räcker med att googla på ”bestiality porn” under videor) att se att hanhundar som har sex med kvinnor inte har känslor av att bli plågade.  Men det är alltså djurplågeri, men inte att tvångsinseminera en ko!  Hur tänker dessa mänskliga kossor och oxar som lägger fram ett sådant här lagförslag?

Sverige är illa ute, då vi återinför ytterligare en lag från medeltiden.  Först den katolska kyrkans kriminalisering av sexköpare från år 1441 och nu den mot tidelag.  Min gissning är att nästa lag blir förbud mot incest i sju led, sedan kommer enkönad sex åter att bli förbjudet (senast om 33 år, då har det gått lika lång tid sedan avkriminaliseringen som mellan avkriminaliseringen av tidelag och återkriminaliseringen), liksom onani och annan vederstyggelse.  Middle-age, here we come!

Första gången postad juni 2013.

Publicerat

SKRÄMSELAKTIVISMEN

Ja, jag vet att jag är sent ute och kommenterar turerna kring NSA och avlyssningen av västvärlden.  Det finns så många före mig som gjort detta, så jag tror inte jag behöver gå in på djupet på hur detta sker.  Däremot önskar jag lite mer fundera kring varför det sker.

Den amerikanska administrationen försvarar spionerandet med att man måste skydda sig mot terrordåd, vilket är högst tveksamt, med tanke på den lilla risken för terrordåd.  Visst, de existerar och många människor går omkring och är livrädda för dem, men det är åtminstone 1000 gånger större risk för att dödas i trafiken än att dö av ett terrordåd.  Men motiverar det spionage på alla körkortsinnehavare?

Terrorhotet är en av delarna i det som jag vill kalla för ”skrämselaktivismen”.  Att spela på människors rädsla har i alla tider varit ett effektivt instrument för att genomföra sina egna suspekta intentioner.  Och skrämselaktivismen uppträder bara när det gäller just suspekta intentioner, för om de är sunda så inser folk det i allmänhet ändå.  Historiska exempel på skrämselaktivismen är t ex jakten på och brännandet av bögar (flator klarade sig i allmänhet undan) vilka, efter kristendomens ”kärleksbudskap” blivit allenarådande, började nyttjas i större skala av t ex kejsar Justinianus i Byzans och som reaktion på celibatets införande på 1200-talet.  Det här var också en lysande affärsidé, eftersom kyrkan och/eller staten fick lägga beslag på den egendom som den på bålet brände lämnade efter sig, och en god affärsidé är det fortfarande.  Att vara skrämselaktivist lönar sig idag t ex för politiker, som kan göra karriär genom att framstå som handlingskraftiga, och empatiska, fast de är ingendera.  För journalister och medier leder det till rubriker, sålda lösnummer, karriärer och ”namn”, för radikalfeminister till att man kan genomföra misandriska lagar och regler, akademiska karriärer (utan substantiell insats), lyfta löner, m m.  För välgörenhetsorganisationer leder det till anslag, löner och statuspositioner, något som också kan gälla tjänstemän och andra – som t ex polisstyrkan för bekämpningen av trafficking.  Skrämselaktivismen är idag en storindustri, som omsätter hundratals miljoner dollar i världen varje år – utan att åstadkomma ett enda dugg produktivt!  Eller, som den inspärrade prostituerade Tyra Eberwall uttryckte det på tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyåret 1934: …”något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på till spinnhuspersonal och detta samhället som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man ju spärras in som en stor brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss(min emfasering).

Andra historiska exempel på skrämselaktivism är jakten på kättare under medeltiden – Albigenserkriget, som startade 1209, ledde till slaktandet av en miljon människor – och jakten på dem som mördat Kristus; ett helt folk, judarna, skulle under århundraden förföljas.  För första gången introducerades då i stor skala det effektivaste skrämselargumentet någonsin; ”ditt barn är hotat”.  Judarna påstods ritualmörda barn, vilket gjorde det lätt att uppegga skrämda folkmassor mot dem.  Samma metod använde häxjägarna från 1480-talet och framåt i över 200 år.  Människor skulle ju skydda sitt kött och blod, sin egen avkomma.  I modern tid använder t ex Ecpat samma metod mot påstådda ”pedofiler” och andra ”onda” varelser som måste utplånas och anti-prostitutionsaktivisterna använder det för att stämpla den ”onde” sexköparen.  Barn i miljoner påstås – helt utan grund – varje år vara offer för hänsynslösa, djävulska män som helt känslokallt ödelägger oskyldiga barns liv genom att ha sex med dem.  Vilket genererar stora pengar till Ecpataktivisterna.

Skrämselaktivismen består av många delar och böljar fram och tillbaka.  I vår tid är det främst terroristskräcken, intimt sammanhängande med islamskräcken och invandringsskräcken, och så är det sexualpaniken, som yttrar sig i direkt förföljelse av utvalda ”monster”, som sexköpare, pedofiler, zoofilister, bdsm-utövare, och andra, som kan ta sig många uttryck.  Häxor, bögar och judar är just nu ”lågkonjunktur” i flera länder, men åtminstone bög- och jude-skräcken har sina starka yttringar på vissa håll.  En annan synnerligen framgångsrik skrämselaktivism är radikalfeminismen.  Genom monsterförklarandet av den onde mannen – och det hot han utgör mot de goda (kvinnor och barn) – är det mängder av annars ofta inkompetenta kvinnor som kunnat göra karriär inom politiken, medier, utbildning och förvaltning.  Vad som också är ett genomgående drag för alla dessa skrämselaktivister är att de ALLTID påstår att det är till skydd för något.  Det är barn, kvinnor, kultur, samhälle, seder, moral, anständighet, ras, jobb, m m, som måste ”skyddas”.  Och ”skyddet” måste alltid bestå av tvingande lagar och åtgärder vilka – som av en händelse – alltid ska löpa enligt skrämselaktivisternas åsikter, ideologi och moral.  Något som ju – förmodligen också det av en händelse – får skrämselaktivisterna att framstå som de som ”kan” frågan, som är ”goda” och ”ansvarskännande”, samtidigt som de glatt offrar en massa ”fel” individer.  Och – händelsevis – så leder det till karriärer, bra positioner och/eller löner och/eller andra förmåner för just skrämselaktivisterna.

Tre grundförutsättningar måste existera för att skrämselaktivismen ska bli effektiv:  För det första de fanatiska ”hatarna”, för det andra ett ideologiskt ”riktigt” politiskt och medialt stöd bakom skrämseltaktiken och för det tredje den ohämmade verklighetsförfalskningen.  Den första gruppen har uppgiften att ohämmat peka ut ”brottslingar”, skrika högt om krav på ”handling” och t o m ibland handgripligen ingripa för att t ex tysta kritiska röster.  Ett exempel är t ex den typ av ”väckelsemöten” som dras ihop, där personer ur den andra, ”övre” gruppen ska egga dem ur den första till handling och upprördhet.  Ett annat är när en skrikande mobb försöker att överrösta och smutskasta den som vill ställa kritiska frågor.  Men den viktigaste beståndsdelen i denna treenighet är den ohämmade verklighetsförfalskningen.  I detta arbete är journalistkåren och pressen den viktigaste beståndsdelen.  Stöpta i en miljö på journalisthögskolorna där man för länge sedan bortsorterat att lära ut objektivitet och kritiskt tänkande – som Paolo Roberto på så lysande sätt, när han ”klär av” den ”rätta” Hannah Fahl, illustrerar – och där man måste vara ”rätt” för att bli accepterad, är uppgiften att också presentera ”rätt” rubriker och texter (se här, här, här och här), oavsett om de har det minsta med verkligheten att göra.  Det absolut viktigaste arbetet i detta är dock att förhindra att verkliga, motstridiga fakta släpps fram.  Om det på en debattredaktion t ex publicerats en text som gör fullständigt absurda, men politiskt ”rätta”, med helt felaktiga påståenden som gynnar skrämselaktivismen, så ska verkliga fakta hindras från att få bemöta texten.  Medierna har också den suveräna makten att oemotsagda kunna smutskasta dem som ifrågasätter det ”rätta”.

Ett viktigt led i skrämselaktivismen är också att presentera fiktivt vetenskapliga ”undersökningar”, av ”akademisk” eller annan art, som ska ställa verkliga fakta åt sidan och istället presentera en bild som gynnar skrämselaktivismen (här, här och här).  Men politikers fullständigt ohämmade förfalskning av verkligheten – som naturligtvis inte granskas av några medier – är också en viktig del.  Här på denna sida har jag redan uppmärksammat ett sådant fall, men fler ska komma.  ”Ändamålet helgar medlen” har alltid varit skrämselaktivismens viktigaste princip.

Liksom skrämselaktivisterna är vi som försöker kasta ljus på deras metoder också av skiftande art.  Själv har jag, genom arbetet med mina 2008 och 2012 utgivna böcker ”Samlag eller Salighet” och ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, kommit i position att kunna kasta ljus över skrämmarnas metoder inom sfären sexualitet (se också här).  Därför är jag mest lämpad att kunna skriva om dessa ämnen, men skriver också om genus- och tokfeministraseriet, andra skriver om andra delar inom skrämselaktivismen.

Det råder ingen tvekan om, att övergrepp av alla de slag ska beivras, men det är också ett övergrepp att, som skrämselaktivisterna gör, jaga och förfölja människor på ideologiska och idémässiga grunder, som dessutom inte har grund i verkligheten.

Tidigast postad 2013.

Publicerat

KOPPLINGEN KÄRLEK-SEX MINSKAR SEXUALITETEN

Läste en text på Newsmill av Charlotte Rudenstam om problemet med den minskande sexualiteten.  Naturligtvis borde jag ha skrivit om detta på samma forum, men sedan jag kritiserade medierna och journalistkåren på Newsmill så är det uppenbart att jag blivit portad där, så jag har slutat att försöka få in texter där.

Jag tycker det är tragiskt när tänkta ”sexliberaler” spelar det spel som leder till minskad sexualitet – även om det kanske är omedvetet.  Politisk korrekthet och sexualpuritanska normer kommer aldrig att uppmuntra sexualitet, som jag påpekar i mitt tidigare inlägg om detta.  Och just detta politiskt korrekta, sexualpuritanska spel driver faktiskt Charlotte Rudenstam i sitt inlägg.  För det första ”avkönar” hon individerna genom att använda det konstgjorda ”hen”.  Att sexualiteten som en självklar del innefattar enkönad sex till en viss proportion innebär inte att man måste blunda för könsolikheterna i tvåkönad sex.  Även om man skulle kunna tolka en liten mängd av sexutövandet som att ”hen” har sex med ”hen” så är det inte vad det stora flertalet eftersträvar.  Heterosexuellt utövande är den största delen i det sexuella spelet, och för deltagarna däri är det i allmänhet viktigt att det är ”han” och ”hon” som har sex.  Det är liksom grunden för den sexuella upphetsningen och att politiskt korrekt indirekt försöka göra om det till att ”hen” har sex med ”hen” kan inte gynna sexualiteten på något sätt.

Men det största felet som Charlotte Rudenstam gör är att försöka låsa in sexualiteten inom ”kärleksskranket”.  ”Hur kan det vara viktigare att ha snyggt i köket eller att ha skickat den senaste tweeten, än att se en älskad (min emfasering) person i ögonen en stund?  …Att smeka en älskads (min emfasering) ryggslut?”  Här exponerar Rudenstam sin okunnighet om sexualitetens kulturhistoria.  Kopplingen kärlek och sex är nämligen helt och hållet en kristen konstruktion från medeltiden.  Det är t o m så, att ”romantisk kärlek” historiskt och kulturellt är en anomali.  Visst, limerans förekommer, d v s det som vanligtvis kallas ”den första förälskelsen”, också hos våra primatartfränder.  Man har t ex studerat det hos makakerapor, där hannar och honor kan gå in i detta tillstånd – men det är övergående.  I t ex Mehinakustammen i Brasilien har i genomsnitt en man samtidigt sexuella relationer med 4,4 kvinnor.  En man i 20-årsåldern har ofta tio sådana samtidigt (ThomasGregor, 1995, Sexuality and the Experience of Love.  I Sexual Nature Sexual Culture, ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton, Chicago and London).  Och det här är inget unikt.  I över tio procent av alla världens kulturer existerar inte romantisk kärlek som begrepp och i de flesta andra är det ovanligt.  Faktum är att vårt koncept för kärlek framstår som löjligt för Mehinaku.  En ung man som lyssnade till portugisiska kärlekssånger på sin transistorradio frågade:  ”Vad är det här ”jag älskar dig, jag älskar dig”?  Jag förstår det inte.  Jag tycker inte om det.  Varför gör den vite mannen sig själv till en idiot?”

Draget att låsa in sexualiteten inom ”kärleken” togs av kyrkan under medeltiden.  Sex var endast tillåtet inom äktenskapet och kyrkan bestämde nu, att äktenskap bara fick ingås om det fanns kärlek mellan makarna.  Därigenom konstruerades kopplingen, och den håller vi fast vid än idag.  Att låsa fast sexualiteten inom äktenskapet är också ett överlevnadsfördelaktigt drag för kvinnan historiskt sett, eftersom det tillförsäkrade henne om att hannen – i de flesta fall fadern till hennes barn – inte spred tillförseln till andra än henne och hennes avkomma.  Det var därför kristendomen blev så populär hos kvinnorna i antikens Rom, eftersom den som första ideologi sa att mannen skulle lämna allt till sin hustru (före kristendomen var det en självklarhet att män måste ha fler förbindelser än med bara sin hustru).  Det hade alltså ingenting att göra med att kvinnorna skulle få komma till himlen, som felaktigt ofta hävdas.  Men även kvinnor tröttnar på sina makar.  Därför har kvinnorna i jägar- och samlarkulturer i genomsnitt sex olika makar under sitt liv, men en del har väldigt många fler.  I Amazonas 1959 påträffades t ex en 12-årig flicka som redan varit gift tio ånger (Arne Falk Rönne: Fest och vardag hos de vilda indianstammarna i urskogen. Allers familjemagasin 1959 nr 39).

Att sex och kärlek inte hör ihop innebär dock inte att de inte kan kombineras.  Ovan nämnda makaerapepar som studerades höll ihop i stort sett hela tiden under limeransfasen och kopulerade oupphörligt (ni minns hur det var vad, vid den ”första förälskelsen”?).  Men det innebar inte att de inte kunde utföra ”snedsprång”, och efter ett tag gick det över, då de sökte sig nya partners.  Däremot är det helt klart, att draget att låsa in sexualiteten i ”kärleksfållan” drar ner sexfrekvensen.  Så också nypuritanismen i samhället.

Även fortsättningsvis agerar Rudenstam, enligt min mening, tvärt emot att gynna en ökad sexualitet.  Hon frågar sig: ”Hur kul är orgasmjakt”, underförstått att orgasmen måste vara något speciellt.  Säg det till alla hormonstinna tonåringar som onanerar flera gånger om dagen!  Att uttrycka sig så känns på något märkligt sett som att hon försöker att säga att även orgasmen måste ske inom ”kärleksfållan”.  D v s uppe i en kristen idealvärldsmoral som i alla fall inte jag kan sympatisera med.  Sedan ställer hon också frågan om ”hur kul är sex på den ene partnens villkor?” och där menar jag att hon gör samma idealiseringsvurpa som i fallet ”kärleksfållan”.  Den här idiotiska föreställningen om ”jämlika” förhållanden uttrycker professorn i psykologi vid University of Californa Los Angeles:  ”Instabiliteten och mångdimensionen i tvåsamhetens makt, och det faktum att ’maktbalanserade’ relationer är uppenbart mytologiska (i avseende att det aldrig kan bli logiskt fastslaget) lägger argumentet om ’maktojämlikhet’ åt sidan.  I bästa fall är detta argument ett bra exempel på sent 1900-tals kulturell-feministisk dumhet.”

Man gynnar inte människor genom att låtsas att verkligheten ser annorlunda ut än vad den gör.  Ett förhållande kan aldrig bli ”jämlikt” utan handlar om att ge och ta för att göra det bästa av det.  Därför blir jag också irriterad när jag ser alla idealiserande sex-”upplysare” som säger att man aldrig ska behöva göra något sexuellt som man inte vill.  Naturligtvis ska ingen tvingas till något, men i ett förhållande måste man ibland kompromissa, vilket även gäller i sängen.  Det vore mycket bättre om dessa s k ”upplysare” sa att man borde vara öppen för att ge saker och ting en chans istället.  I verkligheten kan följden av att följa ”att inte göra det man inte vill” bli att förhållandet bryter ihop istället.  Det hänger ihop med en annan verklighetsfrånvarande fråga som Rudenstam ställer:  ”Hur kul är känslan att den ene vill mer?”  Men det är så verkligheten ser ut.  I de flesta förhållanden fungerar det så, det är bara i det kärleksbefriade tillfälliga knullet  som det möjligen kan vara på annat sätt (och möjligen några enstaka undantag).  Vad vinner vi på att låtsas som om verkligheten är annorlunda än vad den är?

Som jag sa i mitt tidigare inlägg om detta så kommer man förmodligen helt att förbigå de verkliga orsakerna till att sexaktiviteten sjunker i vårt land, och istället fokusera på nonsensorsaker, eftersom det inte är politiskt korrekt att diskutera de verkliga problemen.  Något som understryks av Rudenstams text som också bortser från verkligheten till förmån för idealiserandet.

Första gången postat 2013.

Publicerat

BUSSFILS-MADDE-SPEKTAKLET

Idag gifter sig Madelaine Bernadotte, numera kallad ”Bussfils-Madde” efter att olagligen ha kört i en bussfil och ovederhäftigt försökt åkalla åtalsimmunitet för att slippa betala 1000:- i böter.  Vittnar inte detta om att Bernadottskan är en otroligt självupptagen människa?

Det påstås att kungen ska betala för bröllopet, vilket låter otroligt med tanke på polispådrag, avspärrningar m m.  Men om så skulle vara så blir det ännu mer makabert än om skattebetalarna skulle stå för notan, eftersom det är absurt att någon kan spendera så många miljoner samtidigt som människor i stora mängder går arbetslösa i detta land och många lever nära svältnivåer.  Och så försöker denna bortskämda brud slippa undan att böta 1000:-.  När jag tänker på det blir jag faktiskt illamående!

Bernadotterna har alltid varit krakar.  De har t ex under sin tid på den svenska tronen skaffat mängder med horungar som de med få undantag inte har tagit något som helst ansvar för.  Där bröt de med traditionen från äldre kungaätter, som t ex den kungliga Waseätten, som sörjde för alla sina horbarn.  Mina egna söners mormors farmors mor ska enligt tradition ha varit dotter till Carl XV och dennes faders (Oscar I) halvbastardsyster Brita Katarina Wallgren (men den dottern påstås hovet ha skaffat en handskbutik i Götgatsbacken – hur sant det nu kan vara).  Men vi kan aldrig ta reda på om det stämmer, eftersom det på 60-talet – när det bestämdes att även ”oäktingar” hade rätt att ärva och rätt till vetskap – ska ha utgått en order direkt från Gustav VI Adolf att bränna handlingar om Bernadotternas oäktingar i kakelugnarna på slottet.

Spektaklet får mig, som sagt, att må illa, men jag inser att många människor kommer att följa det.  Och tyvärr så är detta ingenting som man kan göra något åt, eftersom fäblessen för kungliga och andra ”societetsmänniskor” är en evolutionär adaption.  D v s, att det är biologiskt nedärvt för att det gynnar artens fortlevnad.  Att det verkligen är en evolutionär adaption visades vid ett test på makakeraphannar vid Duke University North Carolina 2004 (som också visade att intresset för porr är en evolutionär adaption).  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.  Men bara för att det är en evolutionär adaption behöver jag inte tycka om spektaklet – eller monarkin som företeelse.  Republikanska föreningen, here I come.

Första gången postad juni 2013.

Publicerat

EVERT TAUBE HADE ALDRIG STÖTTAT SEXKÖPSLAGEN

En av våra riksradikalfascister… förlåt, -feminister, Margareta Winberg, önskade för sådär ca 15 år sedan diskvalificera sig själv inför framtiden, då hon påstod att Evert Taube hade en fruktansvärd kvinnosyn.  Självklart ska vi inte betvivla hennes ord, för Margareta Winberg hade ju förstått att hon var en av de få i världen som ensam satt på den obestridliga sanningen.  Och till skillnad mot alla generationer före henne så kommer framtiden alltid att förstå det salomoniska i vad hon sa.  Personligen så avundas jag dessa människor, som så ofelbart kan veta exakt vad som är rätt och som har så rätt att de aldrig någonsin kommer att betraktas som historiska idioter.  Det är ju annars någonting som ofta vidhäftar epokerna som har föregått oss själva.  ”Hur kunde de vara så korkade att de tyckte så” brukar det ofta heta, men naturligtvis kommer det aldrig att låta så om Margareta Winberg, eller?

Till skillnad från Margareta Winberg var Evert Taube – och jag har varit Taubefantast sedan slutet av järnåldern (1968, jag innehar bl a alla hans skivinspelningar) – en humanist, som hade förmågan att se och acceptera att människor var olika.  Det finns aldrig i hans texter pekpinnar om hur man måste vara, vilket det däremot finns i Winbergs uttalanden (som t ex när hon med Louise Eek riktar pekpinnen mot hur ”sann” sexualitet är: När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ”köpa” varandra.  Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män).  Tvärtom, så bejakar han våra olikheter, som t ex i ”Balladen om Gustaf Blom från Mönstrås”:  Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-sing.  Ett väldigt humanistiskt – och realistiskt – perspektiv intar han också när det gäller detta med sexhandel.  Tre av hans sånger handlar om sexarbetare (då för tiden ”horor” – prostituerade är bara politiker och journalister), varav jag senast idag hörde en spelas av barn på Svinmyra torg, ”Flickan i Havanna” (som inspirerade mig till detta inlägg).

Taube har en realistisk blick för verkligheten, och lägger inte ideologiska dimridåer för det han betraktar (som däremot t ex Winberg gör).

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar

sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.

Kom du glade sjömatros!

Du ska få min röda ros. (som alla symboliskt förstår vad det är)

Jag är vacker, du är ung,

sjung av hjärtat sjung!

Sedan följer textraderna som beskriver situationen, och vi hoppar lite i texten:

Vill du bli mitt hjärtas kung?

Har du pengar i din pung?

Och han har något för henne:

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick

ringen med rubiner, som hon genast fick.

Ringen kostar femton pund! (han fick betala väldigt mycket 1919, men hon var säkert värd det)

Stanna du – en liten stund!

Taube skildrar här en ömsesidig handling och överenskommelse, som bägge är nöjda med.  Winberg och radikalfeminist-abolitionisterna hade velat förbjuda den, och istället hellre låtit flickan i Havanna svälta eller vara utan pengar (och kanske få slita som underbetald piga – om hon ens hade fått jobb).  Man måste fråga sig, är det humanistiskt att förpassa människor till armod bara för att tillfredsställa sin egen ideologiska moralism?  Jag anser det inte!

En av sina vissamlingar lät Evert bära namn efter en sexarbetare, nämligen Pepita (Pepita dansar 1950).  Det är i grunden en tragisk berättelse, som berättar om mäns svek (men en sådan text kan väl inte Winberg applådera, eftersom Evert hade sådan fruktansvärd kvinnosyn).  Den börjar så hoppfullt, med den unga indianflickans dröm om den goda framtiden för barnet:

Den morgon när jag föddes då blommade var dal,

den afton när jag döptes då sjöng en näktergal.

Sedan följer tragedin med den spanske Fernando Fernandito (Evert intog indianflickans position):

…du fick min första kärlek, du tog den och försvann.

Vad Taube sedan gör, på ett genialiskt sätt, är att skildra hur snabbt det går att transformeras från den drömmande förälskelsen till den cyniska realismen:

Den första kärleken så söt som socker kan den vara,

Den andra kärleken ger tröst, den tredje – handelsvara.

Och så avslutningen.  Pepita har förstått hur verkligheten ser ut.  Hellre än att svälta – som abolitionisterna kräver att hon ska göra – så köper hon läget (som så många andra måste göra som tvingas jobba med sådant de kanske inte vill jobba med):

Fernando Fernandito, du ser min kavaljer!

Här dansar din Pepita i glädjens kvarter!

Den tredje av Taubes sånger som handlar om en sexarbetare är ”Violavà”, ur ”Förlustelse och frid” (1957).  Den beskriver situationen för en mängd kvinnor världen över:

Därhemma i vår bondby var jag mager,

jag levde mest på sallad och spenat…

Men sexarbetet har förändrat hennes situation:

Nu trippar jag i gränden och är fager

Och stora stekar bjudes mig på fat…

Strategin är klar i det religiöst, katolska landet någonstans i Latinamerika:

Där sedlarna prasslar bäst,

Där är jag en flitig gäst,

Sen reser jag hem och biktar mig för vår egen lilla präst.

Men modern tror ju, att Violavà tjänar sina pengar på blommorna hon säljer (blommor var redan under antiken att tecken för kvinnor att visa att de sålde sex).  Och Violavà håller färgen:

Min dygd är väl inte stor,

men jag kan försörja mor

(fast blommorna som jag säljer knappt ger pengar till nya skor!)

Men abolitionisterna önskar hellre att Violavà och hennes mor ska svälta än att pengarna ska komma från sexhandeln.  De är absolut inte humanister!  Det var däremot Evert Taube – och han hade avgjort varit motståndare till sexköpslagen!

Släng dig i väggen Margareta Winberg! Första gången postad juni 2013.

Publicerat

HUR FASCISTISK ÄR RADIKALFEMINISMEN?

Efter att ha läst en recension, skriven av Torbjörn Jerlerup,  av Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism” (som jag själv inte läst), så blev jag fundersam över hur fascistisk radikalfeminismen är.  Naturligtvis är det en och annan av de få läsare som denna blogg har som hajar till.  Hur kan man överhuvudtaget ens tänka tanken att någon sorts feminism skulle vara en fascistisk yttring?  En tanke som också Henrik Arnstad sällade sig till, då han i en tråd på facebook – där vi diskuterar detta – menade att feminism aldrig kan vara fascism.  Det är möjligt att han formellt, definitionsmässigt har rätt – jag menar, det är ju också formell skillnad mellan fascism och kommunism.  Men det viktiga är ju det som förenar dessa bägge ideologier i deras auktoritära framtoning.  Eller som Torbjörn Jerlerup skriver: ”Kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska.  Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga.  Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur.  Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp”.

Vad Jerlerup säger är ju i allra högsta grad också applicerbart på radikalfeminismen.  Enligt denna är vi massmänniskor – men istället för klasser och nationaliteter är det istället könstillhörigheten som är det avgörande.  Alla kvinnor – som naturligtvis är männen överlägsna på alla sätt – är ett kollektiv som måste se till kvinnokollektivets bästa och sortera bort personliga känslor.  Det är tillhörigheten till kvinnokollektivet som är det viktiga, det individuella däremot är oviktigt.  Och det kvinnliga kollektivet måste skyddas genom kampen mot den onde mannen – som naturligtvis är den ende som, bara som ett exempel, utövar våld.  I radikalfeminismen blir mannen fascismens icke nationstillhörige, kommunismens klassfiende och nazismens jude.  Kampen mot honom berättigar till nästan vilka åtgärder som helst.

Jerlerup fortsätter med att säga: ”Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella”.  I radikalfeminismen är likriktning det högsta målet.  Det finns inga könsskillnader, allt är bara otillbörlig påverkan från ett vidrigt patriarkat, som har tvingat in oss i ”fel” könsroller.  Om bara radikalfeminismen får råda så kommer skillnaderna utplånas och vi kommer att bli ”hen” allihopa.  Det här har lett fram till, att vi skapat ett samhälle som censurerar ”fel” åsikter i Tv och press (se t  ex här) och att objektivitet, evidens och vetenskapliga principer åsidosätts – som t ex hos Eva Lundgren och Kajsa Ekis Ekman.  Vi har fått en antiintellektuell ideologi som kräver att allt ska likriktas efter genus- och könsmaktsperspektiv.  Så går t o m regeringen ut och beordrar en antiintellektuell likriktning:  ”Trots en lång historia av jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning.  Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning…  Det innebär… att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, d v s  könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstruktur och politisk ideologi”.

Radikalfeminism uppfyller alltså, helt klart, de kriterier som gäller för fascism – bara med den kosmetiska skillnaden att man bytt ut nationell (och klassmässig) tillhörighet mot könstillhörighet.  För mig gör det att radikalfeminismen framstår som en fascistoid ideologi – om det nu är en ideologi, och inte en avart av en sådan, som ju fascismen var av socialismen.  Vad jag i sådana lägen absolut inte kan fatta är, hur denna fascistoida rörelse kan anses som rumsren medan man samtidigt anklagar Sverigedemokraterna för att vara fascister.  För mig blir det bara ett uttryck för rent hyckleri!  I grunden omfattar radikalfeministerna samma odemokratiska och totalitära likriktningssyn på samhället som den Sverigedemokraterna omfattar – men bägge grupperna påstår att de hyllar demokrati.  Eller som Jerlerup också skriver: ”De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati”.  Jag är verkligen ingen sympatisör med Sverigedemokraterna, men däremot anser jag att man är helt fel ute – som Henrik Arnstad i DN – när man kan förespråka rent antidemokratiska metoder för att stoppa ”det onda”.  Jag vet som historiker, och som jag tydliggör väldigt uppenbart i min bok ”Samlag eller salighet”, att det tillvägagångssättet ALDRIG har lett till annat än elände och det är min mening att det sänker en själv till deras nivå.  Till skillnad mot dem som vägrar att ta diskussionen förfäktar jag istället det som (felaktigt) tillskrivits Voltaire:  ” Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttala dem”.  Och det gäller även radikalfascisterna… förlåt, -feministerna. Första gången postad juni 2013.