Publicerat

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den.  Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt.  Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften.  Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor.  Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver:  ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”.  Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare.  1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkra… så länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet.  1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel.  Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn.  Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”.  När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”.  Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta.  Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var.  Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren).  Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse.  När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen.  T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”.  Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång.  Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga.  Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning.  I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt!  Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”.  Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs.  Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig.  Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle.  Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”?  Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk.  Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen!  De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver:  ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”.  Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”.  Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting.  Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.

Publicerat

THE GIGANTIC SEX TRAFFICKING IS NOTHING BUT A FRAUD

How often don’t we see headlines that cry out figures about a gigantic sex trafficking and sex slavery in the world?  And they’re always based on “official reports”.  As late as 2012, in the American governmental “Trafficking In Persons” (TIP) “report”, it is quoted an “estimate”, made by ILO, that says that about 6.6 million women and girls were sex trafficked in the world in 2005, and that ILO in the 2012 report has “identified a higher percentage of sex trafficking victims, than in the 2005 Report”.  It sounds scary, doesn’t it?  The very big problem is, however, that none of these figures, or any figure concerning sex trafficking in any UN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- or whatsoever “report” has the slightest to do with science, reliable investigations or different countries’ authentic statistics around sex trafficking.  All these reports are, without any exception, nothing but “guesstimates”; or as Jay Albanese, criminologist at Virginia Commonwealth University, says: “There’s tons of estimates on human trafficking.  They’re all crap”.  They have nothing whatsoever to do with reality, but are only results of false propaganda, produced to serve the purposes of the abolitionistic agenda.

A very small crime

In reality there are an absolute maximum of about 3000 known cases of sex trafficking in the whole world every year, and since about 10-15 years back (when authorities started to count) they don’t become more or less frequent.  It means, that if ILO’s figures should be accurate the 6.6 million female sex trafficked victims 2005 must have been entering prostitution during a period of 2200 years, without anyone of them leaving the profession during their whole, endless lifetime (that is, with a global population as big as ours all that time).  And I really doubt that such old sex workers, as nearly 2200, or even 1100 years old, are attractive for anyone – regardless if you believe that people can live for such long time or not, as obviously the “researchers” at ILO do – not even the most fanatic gerontophile.

But the dark figures then, you say, don’t they explain the differences?  No, because sex trafficking is, beside terrorism, the most prioritized crime in the world.  Only in the US the government alone spends tens of millions of dollars every year, so a found victim costs about 110,000 $ each – to compare with a common non-sexual victim that costs about 150 $.  In a small country, like Sweden, the government spends about 2.8 million $ every year, which means that every found victim, forced or freely, costs about 570,000 $.  It doesn’t exist any possibility at all that there can be any high “dark figures” in sex trafficking.  Probably all, or at least the very big majority of the victims are found, especially as it is common in legalized environments, that costumers react and call for help for forced women, as most of the buyers prefer free sex workers.  Even the Swedish BRÅ (Crime preventing counsil) says that there are probably no dark figures (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

A fact is also, that almost all scientific investigations – with exception for those which focus only on clinical or street populations, as Melissa Farley does to pretend that all sex workers are forced – show that about 94 % of all sex workers make an own choice to enter prostitution.  Professor Thomas M. Steinfatt at Miami University, and his Thai crew, found during 12 years of interviews of more than 4000 bar prostitutes in Thailand none that claimed to have been forced into prostitution, although about 30 % didn’t enjoy their work.  That leaves very little room for trafficked women.  Australian and New Zeeland investigations have also found, that the indoor sex worker (at least 80 % of all sex workers in the whole world) has greater work satisfaction than the average American!  And furthermore not lower mental health than the average woman.

Sex trafficking is not a big criminal activity

Another myth is that sex trafficking is the third biggest criminal activity in the world.  Among others both Interpol and Europol has stated this, and that criminal “trafficking-networks” annually earn between 3 and 10 billion dollars.  Professor Ann Jordan, American University Washington College of Law, tried to localize the authentic source for the claim and the figure.  But it didn’t exist any such source.  The claim, and the figure, is nothing but manipulation.  Nothing exists that can confirm them.  In reality sex trafficking is a very, very small activity, most often involving – when it really occurs – about 1-3 loosely connected persons, and the “sex traffickers” mostly work as any businessman does.  They want profit from their invested work and money.

In reality sex trafficking is a “zero crime” (lesser than one case in 100,000 inhabitants).  In the whole world, counting from known sex trafficking cases in national statistics, it is at maximum an average of 0.048 cases in 100,000 inhabitants.  Comparing some countries we find, that the figure for Sweden, with it’s 0.054 cases in 100,000 inhabitants, is both higher than the world average and higher than Germany (0.051), United Kingdom (0.039), Cambodia (0.027), Thailand (0.025), USA (0.024), Australia and Nepal (0.020), Japan (0.008) and New Zealand (0).  So the Swedish government’s claim, that the Swedish sex-purchase-law has minimized sex trafficking, is nothing but a fraud.

The Swedish fraud

When speaking about fraud one must say, that in the subject of prostitution the Swedish government is quite good at it.  So for example the so called “evaluation” of the Swedish sex-purchase-law.  Inside Sweden it has been heavily criticized for being unscientific and for claiming results which it doesn’t have any grounds for.  The same opinion is expressed by an Australian official report, an Italian researcher, Daniela Danna, (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. In Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) and by the mentioned professor Ann Jordan, who says: “The reports produced by the Swedish government and other researchers reveal that the government’s claims of success are not supported by facts. There is no evidence that fewer men are purchasing sex, that fewer women are selling sex or that fewer people are being trafficked into forced prostitution.”  But this doesn’t stop for example the Swedish minister for EU, Birgitta Olsson, to speak about the success of the Swedish sex-purchase-law, or to quote all fantasy-figures concerning sex trafficking as facts, and that (sex) trafficking is the third biggest criminal activity in the world.  And, of course, the Swedish government refuses to comment the critics.  It only keeps on pretending the “evaluation” is reliable.

But Birgitta Olsson isn’t more to blame than the Swedish medias.  All the biggest papers, and Swedish television, stubbornly refuse to report facts that contradicts the official view of sex trafficking and slavery.  And the so called “debate” editorial staffs in all the big papers censor debate texts that contradicts the official view of the gigantic sex trafficking.  And an absolute taboo in Swedish media is to speak about the obvious opinion-corruption in the subject which occurs in the Swedish journalist corps.  As for example, a Swedish well known program leader, Robert Aschberg, advertised in public that “all opinions” were to be heard in his radio show.  But when it came to criticizing the Swedish view of trafficking and prostitution, and the opinion-corruption in media and among journalists, then the advertise statement didn’t matter any longer.  As a fact the Swedish journalists, as well-broken dogs, guard the political correctness, without any care whatsoever about the free spoken word within the subject of prostitution and sex trafficking.

Why do they lie?

So why do media/journalists, politicians, NGO’s, radical feminists, abolitionistic and religious activists so unrestrained use false facts, stop critical voices, exaggerate figures, and even lie – at the same time as they aggressively accuse critics for being “embracers of monsters” or supporters of the so called “prostitution lobby” (which also is pure fantasy)?  The answer is, that within that circle of people lies the only “trafficking industry” that exists in reality.  The subject of sex trafficking and sex slavery in the sex-condemning western society is a very profitable subject for the involved for different reasons.  For media/journalists it is about selling single copies, and it portraits them as engaged and compassionate, without them having to do any work.  It’s enough to repeat what the official view states and, as parrots, uncritically repeat what the activists and “reports” claim, and then and then hang out some critical person as an “embracer of monsters”.  The same goes for the politicians.  It makes them look as if they care for “the small” human being, without any need to engage in her at all.  As for NGO’s they profit economically.  In the position to be able to heavy exaggerate figures they can entice governments and upset people to give them more money.  Or as Steven Wagner, earlier at United States Department of Health and Humans Services, said about money given to groups aimed at finding trafficked victims:  “Those funds were wasted.  Many of the organizations that received grants didn’t really have to do anything.  They were available to help victims.  There weren’t any victims.”  As for radical feminists and activists, they can profit in several ways, but maybe the ideological one is the most important.  By scaring people, falsely claiming that millions of women and children are suffering sexually in prostitution, and pretending that the very few worst examples known are representative for all “victims”, they can force repressive and often male hostile laws, rules and agendas on the society – and of course get status and well paid positions for themselves.  And anyone who threats these profits and benefits with real facts must be attacked, accused and silenced.  So much for their “democratic mind”.

But non of these groups, however, care for all those people who they hurt from the official politics – and they’re a lot more than the “victims”.  As for the Swedish sex-purchase-law, “saving” one unwillingly sex worker make indirectly life hard for at least 18 willingly ones.  And in USA, during the period of the most intensive paedophile witch hunt, in the 90s, it was 267 unconfirmed cases of accusations to authorities on one confirmed.  And most of these 267 falsely accused persons lost their jobs, faced broken families and got their lives devastated, without getting any help from the society – or the “good” activists.  And – what’s maybe more important – saving one child victim consequently created as a minimum 267 child victims in hurt families!  So don’t try to fancy me that we’re talking about good and compassionate people in the prostitution, sex trafficking or any “rightful” sexually related agenda.  Their first and foremost care is about themselves, their economy, ideas, ideology, faith, status and/or well-being.  Real compassion – as we see from all the victims they create – has nothing to do with their acting.

An evolutionary adaption

Trading sex is an evolutionary adaption, which means that it is biologically inherited in most primate species, including mankind.  But this isn’t to say that all females trade sex for money, but most trade sex in some way; as reward for a service inside or outside marriage, to get a better position in the career, to get support, etc, as the testosterone makes the male easy to fool.  To eradicate an evolutionary adaption is impossible.  Christianity has tried for 1700 years and failed – and has only succeeded in haunting and terrorizing people.  So even if “the good ones” should eradicate, for example, every homosexual in the world today there would be as many in next generation, because it’s biologically inherited.  The only thing “righteous” people do, when trying to “correct” the evolution and outlaw evolutionary adaptions, is, as sociologist Howard S. Becker tells us, to make criminals out of people who otherwise don’t show a criminal behaviour.  It’s a way for society to produce unnecessarily criminals – and for self appointed “good” people to profit from them instead of doing any productive.  And the self appointed “good” activists also stigmatize and make lives a hell for those they condemn as “wrong”.  The “good” activist and her allied act today in the same way they did already during the hunt for heretics and “sodomites” in the Middle-age, the witch-hunts from the 15th to the 18th century, the masturbation panic during the 18th and 19th century, etc.  The “good” activist, unfortunately, really seems to never die, and almost always she/he is in the frontline of the haters.

Publicerat

DEN GIGANTISKA SEXTRAFFICKINGEN ÄR INGET ANNAT ÄN BEDRÄGERI

Detta var en text som jag skrev till engelskspråkiga tidningar, men ingen nappade. Följaktligen blir nästa inlägg den engelska versionen.

Hur ofta ser vi inte rubriker som skriker ut siffror om gigantisk sextrafficking och sexslaveri i världen?  Och de grundar sig alla på ”officiella rapporter”.  Så sent som 2012, i den amerikanska regeringsrapporten ”Trafficking In Persons” (TIP), citeras en ”uppskattning” gjord av ILO, som säger att 6,6 miljoner kvinnor och flickor sextraffickerades i världen 2005, och att ILO i rapporten 2012 har ”identifierat en högre procent av sextraffickingoffer än i 2005 års rapport”.  Det låter hemskt, eller hur?  Det stora problemet är emellertid att inga av dessa siffror rörande sextrafficking i någon som helst FN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- eller vilken som helst ”rapport” har det minsta att göra med vetenskap, pålitliga undersökningar eller olika länders autentiska statistik kring sextrafficking.  Alla dessa rapporter är, utan något undantag, inget annat än ”bluffskattningar” (”guesstimates”); eller som Jay Albanese, kriminolog vid Virginia Commonwealth University, säger:  ”Det finns tonvis med uppskattningar kring mänsklig trafficking.  De är alla skräp”.  De har ingenting som helst att göra med verklighet, utan är bara resultat av falsk propaganda, producerad för att tjäna den abolitionistiska agendans syften.

Ett väldigt litet brott

I verkligheten så är det ett absolut maximum av ca 3000 kända fall av sextrafficking i hela världen varje år, och sedan 10-15 års tid (när myndigheterna började räkna) så blir de varken fler eller färre.  Det betyder, att om ILO:s siffror skulle vara riktiga så skulle de 6,6 miljoner kvinnliga sextraffickingoffren 2005 ha inträtt i prostitution under en period av 2200 år, utan att någon av dem lämnat yrket under hela deras ändlösa levnadstid (d v s, med en global population lika stor som vår under hela denna tid).  Och jag tvivlar verkligen på att så gamla sexarbetare, som nästan 2200, eller ens 1100 år gamla, är attraktiva för någon – oavsett om du tror på att människor kan leva så länge eller inte, vilket uppenbarligen ILO tror – inte ens den mest fanatiske gerontofil.

Men mörkertalen då, säger du, förklarar inte de skillnaderna?  Nej, eftersom sextrafficking, vid sidan om terrorism, är det mest prioriterade brottet i världen.  Enbart i USA spenderar regeringen ensam tiotals miljoner dollar varje år, så ett funnet offer kostar kring 110.000 dollar varje år – att jämföra med ett vanligt, icke sexuellt offer, som kostar kring 150 dollar.  I ett litet land som Sverige spenderar regeringen kring 2,8 miljoner dollar varje år, vilket betyder att varje funnet offer, tvingat eller frivilligt, kostar kring 570.000 dollar.  Det finns ingen möjlighet alls att det kan finnas några höga mörkertal i sextrafficking.  Förmodligen hittas alla, eller åtminstone den absolut största majoriteten, särskilt som det i legala miljöer är vanligt att kunder reagerar och kallar på hjälp för tvingade kvinnor, då de flesta köparna föredrar fria sexarbetare.  T o m svenska BRÅ säger att det förmodligen inte existerar några mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Ett faktum är också, att nästan alla vetenskapliga undersökningar – med undantag för de som endast fokuserar på kliniska eller gatupopulationer, som Melissa Farley gör för att låtsas att alla sexarbetare är tvingade – visar att ca 94 procent av alla sexarbetare gör ett frivilligt val att inträda i prostitution.  Professor Thomas M Steinfatt vid Miami University, och hans thailändska medarbetare, fann under 12 år av intervjuer av mer än 4000 barprostituerade i Thailand ingen som sade sig ha blivit tvingad in i prostitution, även om ca 30 procent inte tyckte om sitt arbete.  Det lämnar väldigt lite plats för traffickerade kvinnor.  Australiensiska och Nyzeeländska undersökningar har också funnit, att inomhussexarbetaren (minst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen) har högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen!  Och dessutom inte sämre mental hälsa än genomsnittskvinnan.

Sextrafficking är inte en stor kriminell aktivitet

En annan myt är att sextrafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Bl a har Interpol och Europol påstått detta, och att kriminella ”trafficking-nätverk” årligen tjänar mellan 3 och 10 miljarder dollar.  Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran.  Men det existerade ingen sådan källa.  Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation.  Inget existerar som kan konfirmera dem.  I verkligheten är sextrafficking en väldigt, väldigt liten aktivitet, för det mesta involverandes – när det verkligen förekommer – ca 1-3 löst bundna personer, och ”sextraffickeraren” arbetar för det mesta som vilken affärsman som helst gör.  De vill tjäna på sitt investerade arbete och sina pengar.

I verkligheten är sextrafficking ett ”nollbrott” (färre än ett fall på 100.000 invånare).  I hela världen, räknat på kända traffickingfall i nationell statistik, så är det maximalt ett genomsnitt om 0,048 fall på 100.000 invånare.  Jämförandes några länder så finner vi, att siffran för Sverige, med dess 0,054 fall på 100.000 invånare, är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland (0,051), Storbritannien (0,039), Kambodja (0,027), Thailand (0,025), USA (0,024), Australien och Nepal (0,020), Japan (0,008) och Nya Zeeland (0).  Så den svenska regeringens påstående, att den svenska sexköpslagen har minimerat sextrafficking, är inget annat än ett bedrägeri.

Det svenska bedrägeriet

När man talar om bedrägeri så måste man säga, att i ämnet prostitution så är den svenska regeringen riktigt bra på det.  Så t ex den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen.  Inom Sverige har den blivit kraftigt kritiserad för att vara ovetenskaplig och för att hävda resultat som den inte har några grunder för.  Samma åsikt uttrycks av en officiell australiensisk rapport, en italiensk forskare (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. I Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) och av den nämnda professor Ann Jordan, vilken 2012 säger:  ”Rapporterna producerade av den svenska regeringen och andra forskare avslöjar att regeringens påståenden om framgång inte stöttas av fakta.  Det finns inga bevis för att färre män köper sex, att färre kvinnor säljer sex eller att färre människor traffickeras in i tvingad prostitution.”  Men det hindrar inte t ex den svenska EU-ministern, Birgitta Olsson, från att tala om den svenska sexköpslagens framgång, eller att citera alla fantasisiffror runt sextrafficking som fakta, och att (sex)trafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Och självklart så vägrar den svenska regeringen att kommentera all kritik.  Den bara fortsätter att låtsas som att ”utvärderingen” är pålitlig.

Men Birgitta Olsson ska inte klandras mer än svenska medier.  Alla de stora tidningarna, och svensk TV, vägrar envist att rapportera fakta som motsäger den officiella bilden av sextrafficking och -slaveri.  Och de s k ”debatt”-redaktionerna på alla stora tidningar censurerar debattexter som motsäger den officiella bilden av den gigantiska sextraffickingen.  Och ett absolut tabu i svenska medier är att tala om den uppenbara åsiktskorruption i ämnet som förekommer i den svenska journalistkåren.  Så t ex annonserade en välkänd svensk programledare, Robert Aschberg, offentligt att ”alla åsikter” fick komma till tals i hans radioshow.  Men när det gällde att kritisera den svenska synen på trafficking och prostitution, och åsiktskorruptionen i media och bland journalister, då gällde inte påståendet i annonsen längre.  Det är ett faktum, att svenska journalister, som väldresserade hundar, vaktar den politiska korrektheten, utan någon som helst omsorg om det fria ordet i ämnet prostitution och sextrafficking.

Varför ljuger de?

Så varför använder då medier/journalister, politiker, välgörenhetsorganisationer, radikalfeminister, abolitionister och religiösa aktivister så gränslöst falska fakta, stoppar kritiska röster, överdriver siffror och t o m ljuger – samtidigt som de aggressivt anklagar kritiker för att vara ”monsterkramare” eller anhängare av den s k ”prostitutionslobbyn” (vilken också är ren fantasi)?  Svaret är att det är inom denna krets av människor som den enda ”traffickingindustrin” i verkligheten existerar.  Ämnet sextrafficking och -slaveri är av olika skäl ett väldigt lönsamt ämne i det sexfördömande västerländska samhället.  För medier/journalister handlar det om att sälja lösnummer, och det framställer dem som engagerade och medkännande utan att de behöver jobba för det.  Det räcker med att repetera vad den officiella ståndpunkten påstår och att, som papegojor, okritiskt upprepa vad aktivisterna och ”rapporterna” påstår, och då och då hänga ut några kritiska personer som ”monsterkramare”.  Detsamma gäller politiker.  Det får dem att framstå som att de bryr sig om ”den lilla människan”, utan behov av att engagera sig i henne alls.  Välgörenhetsorganisationer profiterar ekonomiskt.  I positionen att kraftigt överdriva siffror kan de tubba regeringar och upprörda människor att skänka dem pengar.  Eller som Steven Wagner, tidigare vid det amerikanska hälsodepartementet, sa om pengar som gavs till grupper med målet att finna traffickingoffer:  ”Dessa pengar var bortkastade.  Många av organisationerna som fick bidrag behövde inte göra ett dugg.  De var där för att hjälpa offer.  Det fanns inga offer”.  Vad gäller radikalfeminister och aktivister så kan de tjäna på många sätt, men kanske det ideologiska är det viktigaste.  Genom att skrämma upp människor, falskt påstående att miljoner kvinnor och barn lider sexuellt i prostitution, och låtsas att de mycket få värsta exemplen är representativa för alla ”offer”, så kan de påtvinga samhället repressiva och ofta mansfientliga lagar, regler och agendor – och naturligtvis erhålla status och välbetalda positioner för dem själva.  Och vem som helst som hotar dessa förtjänster med verkliga fakta måste attackeras, anklagas och tystas.  Så mycket för deras ”demokratiska sinne”.

Men ingen av dessa grupper bryr sig dock om alla dessa människor som de skadar med den officiella politiken – och de är många gånger fler än ”offren”.  Vad gäller den svenska sexköpslagen så gör ”räddandet” av en ovillig sexarbetare livet svårare för minst 18 villiga.  Och i USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det 267 obekräftade anmälningar till myndigheter på en bekräftad).  Och de flesta av dessa 267 falskt anklagade personer blev av med jobb, fick familjen splittrad och sina liv ödelagda, utan att få någon hjälp av samhället – eller de ”goda” aktivisterna.  Och – vad som kanske är det viktigaste – räddandet av ett barnoffer skapade minimalt 267 barnoffer i skadade familjer!  Så försök inte slå i mig att vi talar om goda och medkännande människor i prostitutions, sextraffickings, eller vad helst sexualrelaterad ”rättfärdig” agenda.  Deras främsta och över allt annat stående omsorg är dem själva, deras ekonomi, idéer, ideologi, övertygelse, status och/eller välbefinnande.  Verklig medkänsla – som vi förstår från alla offer de skapar – har ingenting med deras handlande att göra.

En evolutionär adaption

Sexhandel är en evolutionär adaption, vilket betyder att det är biologiskt nedärvt i de flesta primater, inklusive människan.  Men det betyder inte att alla kvinnor handlar med sex för pengar, men de flesta handlar med sex på något sätt; som belöning för utförda tjänster inom eller utanför äktenskapet, för att få en bättre position i karriären, för att få tillförsel, o s v, eftersom testosteronet gör mannen lätt att lura.  Att utrota en evolutionär adaption är omöjligt.  Kristendomen har försökt i 1700 år och misslyckats – och har bara lyckats med att jaga och terrorisera människor.  Så även om ”de goda” skulle utplåna t ex varenda homosexuell i världen idag så skulle det finnas lika många i nästa generation, eftersom det är biologiskt nedärvt.  Det enda som ”rättfärdiga” människor gör, när de försöker att ”korrigera” evolutionen och olagligförklara evolutionära adaptioner, är, som sociologen Howard S Becker säger oss, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är ett sätt för samhället att skapa onödiga brottslingar – och för självutnämnda ”goda” människor att profitera på dem istället för att göra något produktivt.  Och de självutnämnda ”goda” aktivisterna stigmatiserar också och gör livet till ett helvete för dessa som de fördömer som ”fel”.  Den ”goda” aktivisten och hennes allierade agerar idag på samma sätt som de gjorde redan under jakten på hedningar och ”sodomiter” under medeltiden, häxjakterna från 1400- till 1700-talen, masturbationspaniken under 1700- och 1800-talen, o s v.  Den ”goda” aktivisten tycks, tyvärr, aldrig dö.

Publicerat

EGOCENTRISK EMPATI

Mångfald, rätten att vara unik, valfrihet, tolerans eller rätten till sin egen kropp brukar framföras som honnörsord och ”grundpelare” i demokratin.  Men så fort det handlar om sex sätts det ur spel.  Den som inte är som medelklassidealet stämplas som abnorm, patologisk, pervers och – framför allt – bara värd att hatas och föraktas i en stenhård PK-fascism.  En sexarbetare, t ex, har absolut inte rätt till sin kropp och om någon i yrket säger att hon inte trivs med det, då blir plötsligt denna vantrivsel så oerhört viktig att man vill utplåna yrket från jordens yta.  Den omsorgen visar minsann inte vår svenska (eller någon annan) regering andra personer som vantrivs på sina arbeten.

Josephine Butler, den första ”moderna” antiprostitutionsaktivisten, fällde på 1800-talet den berömda kommentaren, att ”om jag vore en prostituerad skulle jag gråta varje dag”.  Egentligen inrymmer den i sin påstådda empati hela svaret på varför sexarbetare inte ska tillåtas att utöva sitt yrke under säkra former.  Det handlar om ”empati”, eller som det sägs i en artikel om incest i ”Journal of Marriage and the Family” (Gilgun, We Shared Something Special:  The Moral Discourse of Incest Perpetrators.  1995) när Martha Manning citeras; ”en sympatisk identifikation med andra… När vi till exempel ser någon lida så känner vi lidandet som det var vårt eget”.  Vi ska uppfatta detta som att det är något gott, något eftertraktansvärt och osjälviskt.  Men hur osjälviskt blir det, när denna empati fullständigt ignorerar vad föremålet för empatin själv säger och tycker, så som radikalfeminister och andra moralentreprenörer ignorerar alla andra utsagor än de som bekräftar deras ”empati”?

Fessler & Navarrete (Third-party attitudes toward sibling incest Evidence for Westermarck’s hypotheses.  I Evolution and Human Behaviour 25, 2004) ser inte alls denna empati som något positivt.  De kallar den ”egocentrisk empati”, en term som annars bara används på barn, då den utgår från ens egna känslor, utan hänsyn till andras;  ”Vi kallar den antagna processen ”egocentrisk empati”, då individer empatiskt upplever andras uppträdande som om det var deras eget, och därför ignorerar andras subjektiva försäkringar, förlitande sig på sina egna dispositioner istället.  Vi föreslår, att egocentrisk empati är ofullständig genom brist på förnuftsdjup”.  Det handlar alltså om personer som i princip empatiskt är kvar på barnstadiet, med en oförmåga att förstå att andra människor kan känna annorlunda än de själva, och jag skulle alls inte bli förvånad om man plötsligt skulle upptäcka släktskap med psykopati.  Denna egocentriska empati illustreras på ett lysande sätt av sexsäljaren Sanna, som kommer till tals hos Petra Östergren (Porr, horror och feminister.  Stockholm 2007), när hon uttalar sig om de radikalfeministiska medelklassaktivisterna och deras ”sanningar”:  ”Deras snyftiga och egocentriska utläggningar om vad prostitution skulle innebära för dom är viktigare än mina faktiska erfarenheter.  Det är nämligen inte mig dom talar om när dom diskuterar sexsäljare.  Det är inte sexsäljares erfarenheter de sätter ord på.  De söker Sanningen om prostitution genom att fantisera ihop hur de själva skulle kunna tänkas känna i prostitutionen.  Och varför kan bara en sanning finnas när det finns så många olika upplevelser”?

Denna egocentriska empati verkar verkligen inte bara på genetiska dispositioner, utan lika mycket på inlärda, kulturella adaptioner, så som Fessler & Navarrete finner av forskning kring tabun kring mat;  ”Vår forskning i ett annat ämne, mattabun, gav oss en bild att, åtminstone under vissa omständigheter, folk verkligen kan arbeta hårt för att se till att andra inte gör saker som de själva finner vämjeliga om de skulle delta i dem”.  Egocentrisk empati arbetar alltså inte för att hjälpa andra, utan för att tillgodose ens egna behov av att slippa äcklas eller känna obehag.  Men mekanismen tillåter de egocentriska empatikerna att intala sig själva att det de gör egentligen är för föremålets bästa.  Det är samma mekanism som ligger bakom oförblommad hänsynslöshet för ”den goda sakens skull” och det är också samma mekanism som tillåter de västerländska medelklasskvinnorna att inta samma koloniala attityder som en av de främsta liberala ideologerna, John Stuart Mill (1859, On liberty, London), kunde göra på 1800-talet, rättfärdigandes de ”civiliserades” överlägsenhet över ”vildarna”:  ”De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån”.  Han ansåg att mänskliga varelser i ”civiliserade” samhällen (nämligen de flesta europeiska) hade uppnått mognad i sin förmåga och hade ”uppnått kapaciteten att ha letts till sin egen utveckling genom övertygelse eller varseblivning”, men att alla ickeeuropeiska samhällen var ”efterblivna”, och om de skulle utvecklas vidare ”så måste det ske genom främlingar”.

När alltså personer som Josephine Butler eller våra nutida antiprostitutionsaktivister påstår att de agerar av omsorg och medkänsla så har det ingenting med verkligheten att göra.  Den egocentriska empati som de är besatta av gör istället att de ignorerar rösterna hos dem de påstår sig ”rädda” och enbart lyssnar till de få som konfirmerar deras egna egocentriska känslor.  D v s ren egoism gömd bakom en falsk ridå av ”godhet”.  Det gör också att de kan göra karriär, genomföra ideologisk lagstiftning med helt andra syften än omsorg och framstå som empatiska fast det alltså handlar om ren, skär egoism.  Det gör även att de, utan att blinka, kan skapa väldigt många fler offer än de någonsin ”räddar”.  De självutnämnda ”goda” agerar alltid i egenintresse – inte i andras.

Egocentriska empatiker bryter mot alla tio anständighetsprinciperna här ovan. Första gången postat juni 2013.

Publicerat

MYTEN OM ATT DET ÄR INVANDRING AV MUSLIMER SOM GÖR ATT SVERIGE HAR VÄRLDENS NÄST HÖGSTA VÅLDTÄKTSFREKVENSER

Ibland är det så att även personer som man respekterar gör misstag, och det må vara hänt, särskilt som vi i vårt land aldrig tycks tolerera ens det allra minsta misstag – åtminstone inte om det bryter mot den politiskt korrekta medelklassnormen.  Ett sådant misstag, som jag måste påpeka, är det som den i övrigt beundransvärda förkämpen för objektivitet och journalistetik, Ingrid Carlqvist, står för när det gäller våldtäkter.  I denna intervju menar hon att det är Sveriges stora invandring av muslimer som orsakar att vi har så höga våldtäktstal.  Men vad hon missar är den egentliga orsaken, nämligen Sveriges moralpuritanska sexualpolitk.  Sverige är faktiskt inte ensamt om att ha en stor invandring av muslimska män, inte ens per capita.  Tre jämförbara länder är Danmark, Frankrike och Spanien, av vilka de två första har ungefär samma invandring per capita som Sverige har, men det tredje högre antal.  Samtliga dessa tre länder har högre andel av icke EU-medborgare bland sina invandrare än Sverige, men ändå har alla tre länderna mer än fyra gånger så låga våldtäktsfrekvenser.  Det är alltså fullständigt omöjligt att det kan vara vår invandring som driver upp våldtäktsfrekvenserna.  Dessutom visar den norska utredningen, ”Voldtekt i den globale byen” (s 86) att det alls inte är någon överrepresentation av muslimska män bland våldtäktsförövarna.  Det är andra européer och inhemska män som utgör huvuddelen.  Det finns faktiskt bara en förklaring för de mycket högre svenska våldtäktstalen; det är den svenska puritanska moralpaniken och misandrin som driver upp dem.  Redan kyrkofadern Augustinus förstod att behovet av sex måste uppfyllas i samhället, även om han naturligtvis samtidigt fördömde allt utom ”naturlig” sex – precis som riksdagen och medierna gör idag.  Men Augustinus var ändå mer verklighetsnära än vår tids politiker och journalister, som lever uppe i det blå, och deklarerade:  ”Förbjud prostitutionen… och du för ner samhället till kaos genom otillfredsställda lustar”.

Driften att fortplanta sig, uttryckt i sexualdriften, är biologiskt inplanterad i oss, och i samhällen som stryper tillgången på sex – som i vårt – uppstår med automatik våldtäkter.  Randy Thornhill & Craig T Palmer säger i studien ”A natural history of rape” (Boston 2000): ”Våldtäkten är en genetiskt programmerad reproduktionsmetod som utbildats till följd av den sexuella asymmetrin mellan män och kvinnor. Evolutionen selekterar kvinnor som ratar de män de inte vill ha. Samma obetvingliga kraft selekterar de män som parar sig oavsett vad kvinnan vill. Detta leder till konflikt eftersom de [män] som är oförmögna att konkurrera om de resurser och positioner de behöver för att bli attraktiva och reproducera sig med framgång hamnar utanför fortplantningscykeln om de inte tillgriper våld. Detta gör alla män till potentiella våldtäktsmän. Det sexuella våldet är biologiskt (vilket inte betyder att det är socialt godtagbart) och biologin struntar i moralen”.

Men våldtäkter är inte en naturnödvändighet.  I kulturer där det är enkelt att få sex, och alla får vara med – som i de ursprungliga jägar- och samlarsamhällena – finns inte behovet av våldtäkter, och i vårt eget förkristna Norden så existerade inte ens lagar mot det, eftersom det var en självklarhet att det var enkelt att få sex.  Visserligen handlade det då ofta om ”sexhandel”, eftersom det både i jägar- och samlarsamhället och det förkristna Norden var en självklarhet att kvinnan man hade sex med förväntades kunna få någon materiell fördel av det (även om det naturligtvis inte alltid krävdes).  Sexhandeln är en evolutionär adaption och alltså evolutionärt helt riktig.  För, som jag alltid understryker, de som tror sig veta bättre än evolutionen och ska lagstifta bort dess utveckling skapar bara hyckleri, förtryck och förföljelse.  Och de som basunerar ut att sex inte är någon rättighet är de kraftfullaste förkämparna för fler våldtäkter!  Det bästa sättet för att eliminera våldtäkter är sexuellt uppmuntrande samhällen, inte sexuellt fördömande som vårt är.  I t ex Canela-stammen i västra Brasilien hade pojkar i åldern ca 12-20 år plikten att ha sex med stammens äldre kvinnor/änkor för att de inte skulle vara utan sexuell tillfredsställelse.  Eller som Mehinacú-stammens ordspråk säger:  ”God fisk blir dålig, men knulla är alltid roligt”.  Avdramatisera sexualiteten så sänker vi våldtäktstalen. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

RADIKALFEMINISMENS SANNA ANSIKTE

En ”expertgrupp”, innehållandes bl a Maria Sveland, rekommenderar att regeringarna i vart och ett av de Nordiska länderna ser till att ”hot och trakasserier på grund av kön ska bli straffbara” (vilket det faktiskt redan är), och att det ska straffas på samma sätt som diskriminering.  Det påstås att det gäller manskönet också, men i rapporten talas det enbart om ”antifeminism”, vilket sägs vara ”hållning, värdesätt och handling”, ”motstånd mot feminism och jämställdhet”, ”en önskan om att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är priviligierade” och ”ett motstånd mot att utmana köns-, sexualitets- och raskategorier”.  Så rekommenderar man tio åtgärder mot hot, hat och trakasserier:

1) Antifeministiska trakasserier och hatfulla yttringar ska göras straffbart (men inte trakasserier och hatfulla yttringar mot män),

2) uppringningstjänster för rapportering av hot och trakasserier ska upprättas (en sorts underrättelsetjänst),

3) årliga nationella kartläggningar av antifeminism ska genomföras (manshatande verksamheter är däremot oviktiga),

4)  forskning om antifeminism ska prioriteras (forskning om mäns diskriminering är oviktig),

5) arbetet för jämställdhet och antidiskriminering ska bidra till utvidgade normer för maskulinintet (Maria Sveland och andra medelklass-mainstream radikalfeminister ska ges rätten att bestämma hur män ska vara),

6) åtgärder för marginaliserade män och pojkar ska iståndsättas (eftersom alla män – åtminstone alla heterofila – är talibaner så blir detta en verkningslös åtgärd, de är ju aldrig marginaliserade),

7) antifeminism bör vara en del av jämställdhetsombudens verksamhetsområde (istället för att arbeta för kvinnlig dominans i samhället ska man nu också aktivt motarbeta dem som tillvaratar mäns rättigheter).

8) pressen måste iaktta sitt ansvar (d v s självcensur mot ”fel” åsikter – yttrande- och åsiktsfriheten ska sättas ur spel),

9) samarbete mellan stat och fackgrupper ska fortsätta (radikalfeministerna ska kunna diktera mer lagstiftning),

10) tvärfackliga nordiska konferenser bör genomföras (utbyte av metoder för att kontrollera de brottsliga kritiserarna av radikalfeminismen).

I detta förslag visar radikalfeminismen öppet sitt sanna ansikte som en totalitär ideologi.  I ett demokratiskt och liberalt samhälle är kritik och debatt en grundförutsättning, men radikalfeministerna önskar istället gå samma väg som man gjorde i de kommunistiska, fascistiska och nazistiska diktaturerna:  Man bannlyser och straffar kritiken mot den egna, ”ofelbara” ideologin.  Med facit i hand från diktaturstaterna så är det en underdrift att säga att det inte är någon lyckad idé.  Men det visar ju, som sagt, verkligt tydligt vad radikalfeminismen står för; totalitarism, avvisande av demokrati och avvisande av vetenskap.  Man sällar öppet in sig bland de andra totalitära ensanningsideologierna, med förenklingar och förvrängningar av verkligheten.  Något som i Maria Svelands fall t ex visas av hennes scenariokonstruktion av ett feministhat som utgått från dokumentären ”Könskriget” och de obligatoriska förvrängningar hon i det sammanhanget gjort för att vrida verkligheten ”rätt” – d v s som hon själv och radikalfeministerna vill att den ska se ut.

En stilla undran infinner sig dock i tanken att betrakta feminister som en etnisk grupp som ska skyddas på samma sätt som etniska folkgrupper eller medelklassaccepterade sexuella läggningar (de icke godkända – liksom män – är det ju dock fritt fram att trakassera, trots lagstiftningen).  Det finns ju inte bara en sorts feminism, även om den radikalfeministiska kretsen runt Maria Sveland vill påskina det (läs t ex här och här).  När feminister kritiserar varandra, vilken av kombattanterna är det då som ska straffas?  Eller ska det inte vara straffbart för den ena feministen att kritisera den andra?  Är det kanske bara män som ska straffas då de kritiserar feminismer av olika slag?  Så har det ju fungerat hittills.  Män som uttalar kritik mot olika feministiska dogmer blir ju genast anklagade för att vara anti-feminister och utsatta för ”de godas” samlade hat, som t ex Per Ström.  Utan tvekan kommer jag själv att hamna i det gebitet, även fast jag – om dock inte feminist själv – sympatiserar med klassisk feminism så som den t ex framstår som hos Louise Persson.  Louise pekar också på just hur totalitär radikalfeminismen är och att den inte har befriat kvinnan från ett patriarkaliskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”.  Men att jag sympatiserar med vad hon skriver kan förmodligen av de ”rättroende” radikalfeministerna anföras som ”bevis” för att Louise är ond.  Hur skulle annars en som jag kunna backa upp vad hon skriver?  Vi får väl hoppas att legalitetsprincipen gäller för eventuella nya lagar kring förbudet att kritisera feminism (även om principen övergivits i fallet med TV-licensen och Internet) annars riskerar ju bl a den klassiska feministen Louise Persson att åtalas för hets mot feminister p g a sin bok.  För att inte tala om alla de som på andra sätt kritiserat t ex den nya beordrade fördelningen av pappaledigheten, könskvotering, orättvisan i behandlingen av män i vårdnadstvister m m.  Som alltid lyckas ideologiska lagar inte med något annat än att kriminalisera människor som annars inte är benägna för kriminellt uppförande.  Och syftet är enbart att gynna en starkt privilegierad grupp av människor som anser sig sitta inne med den enda sanningen och som anser sig ha rätten att tvinga alla andra att följa deras sanning.  En grupp som anser sig ha rätten att attackera ”fel” människor hur kränkande och ounderbyggt som helst men att ha rätten att slippa bli kritiserade själva – oavsett hur underbyggt det är.  För deras attacker mot andra är ”befogade”, medan andras kritik av dem är ”förföljelse”.  Allt enligt den närmast religiösa litanian om offerskap i egenskap av ”absolut rättfärdighet”.

Radikalfeminismen, som har fått segla upp till position som allenarådande och statsbärande ideologi, har varit förödande för det svenska samhället.  Genom att spela på panik och skrämsel – via förvrängningar, tystande av kritik, förkastandet av vetenskap till förmån för ideologi, häxjakter och smutskastning för att uppnå sina mål, precis som t ex nazismen gjorde – har radikalfeminismen skapat ett samhälle som är intolerant, fördömande och – som Robert Gustafsson uttrycker det – PK-fascistiskt.  Som historiker inser jag, att framtiden tungt kommer att döma dem som skapade detta samhälle, men det är tyvärr föga tröst för oss som just nu tvingas leva i det.  Det märkligaste är dock, att en mycket stor majoritet av det svenska folket inte alls sympatiserar med den kurs som förs, men ändå lyckas fanatikerna få igenom den.  Radikalfeministerna är inte besvärade av någon sorts hat mot feminister, de är besvärade över att deras kritiker ifrågasätter deras självtagna rätt att bestämma hur alla ska vara, leva och tycka.

Förslaget om att kriminalisera kritik mot feminismen bryter mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen alla tio!

Första gången postad 2013

Publicerat

MORALHYSTERIN SKÖRDAR NYA OFFER

För en knapp vecka sedan föll en dom i Gävle tingsrätt mot en 19-årig ung man, som under ett års tid haft ett ömsesidigt sexuellt förhållande med en tre och ett halvt år yngre flicka.  Internationellt brukar den av sexualforskaren David Finkelhor 1979 (Sexually Victimised Children, New York) godtyckligt konstruerade ”regeln” om 5 års åldersskillnad gälla för ansvarsfrihet vid liten åldersskillnad, men Sverige måste naturligtvis på alla områden gå i spetsen för moraliserandet i världen, så tre och ett halvt år ansågs vara för stor åldersskillnad för att tillåta ansvarsfrihet.  Den unge mannen dömdes för sexuellt utnyttjande av barn till skyddstillsyn, dagsböter om 2500 kr och att betala skadestånd till flickan, om 35.000 kr.

Hur absurt kan egentligen ett samhälle bli?  Den dömde hade inte förgripit sig på flickan, och han hade inte skadat henne – om man nu inte räknar graviditet med efterföljande abort som en skada, men det hade det inte varit om hon hade hunnit fylla 15 eller han inte hunnit fylla 18 (för då hade han själv varit barn).  Flickan var helt med på det och önskade rimligen inte få honom straffad.  Vem i hela denna process tänkte på hur hon ska må efter denna dom?  Att orsaka att den man tycker mycket om och önskat ett förhållande med ska straffas med dryga summor och dessutom i framtiden i belastningsregister och annat utpekas som ”pedofil” kommer knappast att bidra till att flickan mår bra.  Hur den unge mannen ska må av detta är det väl ingen som bryr sig om, för han är ju en ”brottsling”.  Men han har inte förbrutit sig mot flickan.  Det enda han förbrutit sig mot är de moralistiska principerna som styrt lagstiftning, åklagare och tingsrätt, och åter igen har vi fått ett tydligt exempel på, att principen – inte människorna – är det enda som betyder något för moralismen.  I ”rättfärdighetens” namn är moralismen beredd att, genom sina ombud, hänsynslöst offra hur många människor som helst!

Som en god vän till mig uttryckte det apropå domen:  Det är ju själva fan att de ungdomar som vuxensamhället varken kan erbjuda jobb eller bostad inte ens får knulla!

Domen i Gävle bryter mot nr 1-4 och 10 av anständighetsprinciperna här ovan.

Första gången postad april 2013.

Publicerat

SVENSKARNAS PÅSTÅDDA STÖD FÖR SEXKÖPSLAGEN

Ofta påstår de som anser sig ha rätt att reglera andra individers sexualitet i form av sexköpslagen, att denna lag har ett starkt stöd bland det svenska folket.  Vad som påstås bevisa det är två telefonintervju-undersökningar av Sifo, en 1999 och en 2002, vilka sägs visa att 76 procent var för sexköpslagen, samt Juri Kuosmanens undersökning 2008, där 71 procent var för den.  Vad som dock är verkligt problematiskt med dessa undersökningar är att de har ett extremt högt bortfall av svarande.  För Sifo-undersökningarna finns visserligen inga siffror på hur stort bortfallet var (anges bara 1000 telefonintervjuer, men inte hur många försök), men i undersökningen 2008 var det 55 procent(!).  D v s att inte ens hälften av de tillfrågade svarade.  I en undersökning 1996 var 67 procent av de tillfrågade mot en kriminalisering.

Det är uppenbart, mot bakgrund av det stora bortfallet av svarande, att de tre undersökningarna inte kan säga någonting alls om vad det svenska folket tycker om sexköpslagen.  Man måste också fråga sig varför bortfallet blir så väldigt stort?  Det är högst troligt att det beror på det skamliga ämnet och kravet på konsensus, som är så extremt tryckande i det svenska samhället.  Det är ingen överdrift att säga att stigmatiseringen av dem som tycker eller är ”fel” rörande sexualiteten är väldigt stor i vårt land, särskilt efter införandet av sexköpslagen.  Så även om intervjun sägs vara anonym så drar sig förmodligen många som inte stödjer sexköpslagen för att svara, vilket sannolikt var fallet vid Sifos telefonintervjuer också.  Som jämförelse kan anföras en undersökning i Nederländerna 1998, vilken indirekt visar att 80 procent av männen som gått till prostituerade ljög om det.  Det är nämligen, i det sexualfientliga västerländska kristna samhället, så skamligt att tycka eller vara ”fel” sexuellt att man måste tillrättalägga sina svar för att inte bli stämplad som ”monster”.  Intoleransen i det svenska samhället är gigantisk!

En betydligt större opinionsyttring, men inte urvalsrepresentativ för hela befolkningen, är millningarna på Newsmill.  Av 15.819 millningar (18/4 2013) var det 81 procent som var arga på lagen och endast 12 procent som var glada.  Det är en viss skillnad mot de drygt 1100 (av 2500) som svarat på Kuosmanens undersökning 2008, som ”visar” att svenska folket är ”för” sexköpslagen (Kuosmanen själv varnar dock för att förlita sig för mycket på undersökningen, vilket inte hindrar både ministrar och den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen från att referera till den som ett faktum att svenskarna stödjer lagen.  Intressant är också, att om man tar denna undersökning, och antar att de 55 procenten som inte svarade inte stöttade sexköpslagen, så blir utfallet 67 procent mot densamma – precis som i 1996 års undersökning.  Det är alltså ett faktum, att vi inte har något som helst underlag för att säga att svenska folket stöder sexköpslagen.  Man bygger helt och hållet på en övertolkning av ett högst bristfälligt underlag.  Det är snarare så, som syns av millningarna på Newsmill, att svenska folket är motståndare till lagen!

Mot bakgrund av det extremt höga bortfallet vore det angeläget att undersöka varför folk inte vill svara på frågor om sexköpslagen och prostitution.

Vad som också är ett faktum är, att sexköpslagen direkt strider mot åsikts-, handlings- och integritetsfrihet.  I vårt land, och många andra västländer, fördömde vi kommunistiska ”omskolningsläger”, där folk skulle omskolas till att omfatta de ”rätta” tankarna.  Men sexköpslagen är ju ingenting annat än en ”omskolningslag”.  På ett högst odemokratiskt och rättsoanständigt sätt har ett antal folkvalda satt sig över sin egen befolkning, och remissinstanserna, och utsett sig själva till så mycket bättre vetande än sina ”undersåtar” att de givit sig själva rätten att via lagen ”korrigera” medborgarnas syn på detta.  Det är nämligen ett faktum, att sexköpslagen inte infördes för att hjälpa några sexsäljare, utan det deklarerades att”syftet med lagen i första hand var att ’markera en ståndpunkt’ eller ’sända ett meddelande’ att ’samhället’ inte accepterar prostitution.”  D v s att riksdagsledamöterna utsåg sig själva till ”samhället” vid beslutet och skärpningen, utan att inkludera majoriteten av landets befolkning däri.  Att man också bygger densamma lagen på ett ideologiskt vinklat och ovetenskapligt underlag (se t ex Wase, 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, bilaga 9) gör den inte ett dugg mindre lik t ex raslagar, vilka också är ideologiska och ovetenskapliga.  Särskilt som sexarbetarna själva också var utelämnade från förarbetet.  Att folkvalda personer som genomför, skärper och försvarar sådan lagstiftning kan betrakta sig som demokratiska står jag totalt oförstående till.

Samtliga de riksdagsledamöter som infört och skärpt sexköpslagen bryter mot anständighetsprinciperna här ovanför i alla fall utom nr 5. Första gången postad juni 2013.

Publicerat

EVOLUTIONÄRA ADAPTIONER

Totalitära ideologier – som kommunism, fascism, radikalfeminism, kristendom m fl, vilka har bestämda idéer om t ex klass, moral, ras och kön – måste alltid avvisa objektiv vetenskap och istället hävda att den egna ideologin är ”vetenskapen”.  Detta görs numera inte på samma sätt som t ex vänstern tidigare påstod att Marxism var ”vetenskap”, utan istället inrättas det ”stödvetenskaper”, som t ex genuskunskap (se exempelvis Ninnis genomgångar av den s k ”kurslitteraturen” inom det ”vetenskapliga” ämnet, eller kreationism/intellegent design.  Sedan måste man smutskasta dem som biologiskt kritiserar bristerna i det ideologiska bygget och påstå att de är ”biologister”, och att det alltså också är en ideologi – vilket naturligtvis är fullständigt nonsens.  En ideologi, som radikalfeminismen, producerar förklaringsmodeller för att motivera tvingande åtgärder och lagar i enlighet med den ideologiska övertygelsen, medan vetenskap strävar efter att förklarar existerande fenomen.  Ett tydligt exempel på en ideologiskt producerad förklaringsmodell är den påstådda, men hopplöst vetenskapligt undermåliga, könsmakts-ordningen och den Rousseauinspirerade föreställningen, att kön enbart är ett resultat av kulturell stöpning.  Bägge saknar fullständigt vetenskapliga, empiriska underlag som kan stötta dem, något som inte minst ”Hjernevask”-serien i Norge tydligt klargjorde.

Den absoluta merparten av t o m det svenska folket vet att det existerar skillnader mellan könen.  2005 underströk t ex Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, att det existerar biologiska skillnader mellan män och kvinnor som styr deras livsval.  Bl a skrev han (DN 19/2):  ”Skillnaderna mellan könen är uppenbara och väldokumenterade. Det är till exempel välkänt att män i genomsnitt har en större förmåga till rumsligt tänkande och matematisk problemlösning. Kvinnor har större verbal förmåga och bättre detaljminne. Män är mer aggressiva och riskbenägna. Kvinnor är mer omhändertagande, särskilt när det gäller spädbarn. Det finns viktiga skillnader mellan mäns och kvinnors upplevelse av sexualitet. Kvinnor är mer nogräknade vid valet av partner och känner sig mer bundna vid en man till vilken de utlämnat sig. Män har lättare att tänka sig även kravlösa och kortsiktiga sexuella förbindelser. Dessa och en stor mängd andra skillnader gör att män och kvinnor har olika preferenser i många av livets valsituationer”.  Ingo & medförfattare säger: ”Evolutionär teori representerar en sund logisk och sammanhängande paradigm inom vilken bidragen från bägge könen är nödvändiga för överlevnad…  naturen är annorlunda än mänskliga moralistiska bekymmer”  (se här, och också här).  Att män och kvinnor är och ofta tänker annorlunda är ett resultat av miljontals års evolutionär utveckling där de mest framgångsrika egenskaperna – i symbios – överlevt hos män och kvinnor, därför att det var mest gynnsamt för artens överlevnad.  Något som t ex tydligt framgår i serien ”Människans ursprung” (del 2) som sändes i Svt (vilket företag i sin politiska korrekthet dock vägrar sända ”Hjernevask”)  Detta har hos oss skapat evolutionära adaptioner, d v s biologiskt nedärvda drag och preferenser som finns där för att de gynnar artens överlevnad.  De måste inte finnas hos alla individer, utan tvärtom kan de ofta bara finnas hos en mindre del av populationen.  Det är också tre kriterier som måste uppfyllas för att beteendet ifråga ska kunna avgöras vara en evolutionär adaption, nämligen att det ska kunna (1)”undersökas historiskt över en lång tid, (2) det måste observeras i en mångfald kulturella sammanhang som tillåter experter att fortsätta att testa hypotesen att beteendet är kulturellt universellt, och (3) det måste kunna ses i åtminstone en annan icke mänsklig art så att det ökar anpassning och reproduktiv framgång.”

Det är omöjligt att utrota en evolutionär adaption, eftersom den är biologiskt stöpt och nedärvd – och därmed gillad av evolutionen.  Ett tydligt exempel på en evolutionär adaption är t ex homosexualitet.  Ungefär tre till fyra procent av totalbefolkningen är exklusivt homosexuella och, åtminstone bland män, upp till ytterligare 20 procent bisexuella i skiftande grad.  Om vi, rent hypotetiskt, skulle kunna lokalisera och avrätta alla dessa individer under ett år så skulle det ändå vara samma proportioner i nästkommande generation, eftersom det är biologiskt nedärvt.  Nu slår sig gärna de politiskt korrekta för bröstet och säger, att de har eliminerat förföljelsen av homosexuella.  Problemet för dem är bara, att de istället har dragit igång häxjakt på flera andra evolutionära adaptioner, idag främst sexhandel och pedofili, vilka bägge uppfyller kriterierna för evolutionär adaption och biologisk nedärvning.  Att lagstifta bort sådana fenomen skiljer sig därför faktiskt inte det minsta från t ex apartheid, som ideologiskt försökte hävda den vita rasens överlägsenhet.  Men alla försök att med kulturellt stöpt moralism/ideologi utrota en evolutionär adaption leder bara till förföljelse, häxjakter, skada och död, och att – som sociologen Howard S Becker uttrycker det i boken ”Outsiders” 1963 – göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Däremot är det alltid lönsamt på något sätt för de ”moralentreprenörer”, som Becker benämner dem, vilka driver dessa häxjakter.  Ekonomiskt, statusmässigt, ideologiskt, karriärsmässigt m fl.  Men det handlar aldrig om den påstådda ”omsorgen”.

Att via lagar, straff, häxjakter, m m, försöka utrota evolutionära adaptioner är faktiskt ren fascism.  Det är att sätta sig i positionen att veta bättre än evolutionen hur evolutionen egentligen borde ha utvecklats.  För de religiösa är det att säga sig veta bättre än gud, eftersom de ska korrigera guds skapelse.  Men evolutionen kan inte korrigeras, eftersom den inte tar hänsyn till det minimala ögonblick av kulturellt konstruerad moral under mänsklighetens historia som de, vilka utser sig själva till att ”rätta till” evolutionen, åberopar.  Men plötsligt upphäver någon moralist då sin röst och vill legitimera sin upphöjelse över evolutionen och gud och påstår att; ”då måste ju mord också vara en evolutionär adaption, eftersom det uppfyller kriterierna för evolutionära adaptioner och moralen fördömer ju det också”.  Temat är legio bland sexualmoralister, och i mitt stilla sinne så undrar jag inte på att de blivit moralister, eftersom de tydligen personligen upplevt sex som att själva bli mördade (de stackarna är dock väldigt ensamma om den upplevelsen).  Men mord och dödande är ingen evolutionär adaption.  Om de vill påstå det måste de också hävda tanken att mord är en läggning – d v s att man föds till brottsling.  Däremot är mord och dödande en följd av andra evolutionära adaptioner, som t ex överlevnadsinstinkten.  Evolutionär adaption är att försöka överleva, att uppsöka det behagliga och undvika det obehagliga.  När man då ställs inför situationer med risk för död eller stora obehag så styrs våra handlingar av det.  Sex är behagligt, våld och tvång obehagligt.  I princip allt som kombineras med våld och tvång blir obehagligt – även sex.  Men att hävda att vissa mönster automatiskt är våld – som radikalfeminismen påstår att t ex sexhandel är – är inget annat än en ideologisk konstruktion, och dessutom rent bedrägeri.  Sexhandel är, historiskt sett, den främsta överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin och primathannarna har utrustats med testosteron för att de ska tappa sans och vett och bli lättlurade, så de förser primathonan med tillförsel av olika slag.  Något som t ex illustreras av ”Människans ursprung” del 2, där killars risktagande fördubblas när tjejer dyker upp.  Sexhandel är inte våld, det är en evolutionär adaption och följaktligen ett evolutionärt helt artiktigt beteende för människan.  Evolutionen gillar sexhandel!

F ö är motståndet mot mord, död, stöld, tvång, bedrägeri, m fl, universellt och över alla tider har det i alla kulturer varit konsensus om att lagstifta mot detta, eftersom det strider mot vår nedärvda, evolutionärt adaptiva strävan att undvika det obehagliga.  Lagstiftning mot det behagliga fenomenet sex är däremot ingenting som på något som helst sätt sorterar under konsensus, utan är i den västerländska kulturen en kulturell konstruktion som är ett resultat av sexualfientligheten i kristendomen. När vi lagstiftar eller skapar normer som inte är i enlighet med universell uppfattning – d v s evolutionär adaption – utan enbart är kulturellt betingat, då handlar det om moral. Precis som fallet är med all lagstiftning som vi har kring sexualia i västerlandet.  Det är däremot inte moral när universell konsensus råder.

När man kulturellt försöker straffa och lagstifta bort någon evolutionär adaption lyckas man aldrig!  Det enda som fundamentalistiska kristna, rasister, nazister, radikalfeminister m fl – som alltså anser sig veta bättre än evolutionen/gud – åstadkommer är att skapa förföljelse, häxjakter, skada och i slutänden död.

Första gången postad 2013

Publicerat

VAD ÄR DET FÖR FEL ATT ANSE ATT MAN HAR RÄTT?

Ibland får jag höra, när jag kritiserar vad någon säger eller anser, att jag minsann anser att jag själv har rätt, så varför får inte den jag ifrågasätter göra det.  Särskilt händer det när det gäller ämnen där jag är väl påläst, och speciellt då när det handlar om sexualiteten, eftersom inte ens bildade människor brukar ha några särskilda kunskaper i ämnet.  Något som faktiskt ofta gäller även dem som yrkesarbetar med sex i någon form, som sexologer, RFSU och andra – åtminstone i fråga om sexualitetens kulturhistoria (jag har bl a varit ute och föreläst på Sexologen på Karolinska).  Det verkar som om människor tycker att det räcker med att se på TV:s vinklade ”dokumentärer” eller läsa ”sanningarna” i tidningarna (vilket är märkligt, eftersom många påstår att de är kritiska till tidningarna).  Inte heller blir det bättre av att det är så fruktansvärt förbjudet att ha ”fel” åsikt i ämnet.  D v s en ståndpunkt som inte är politiskt korrekt.

Själv brukar jag försöka låta bli att uttala mig i ämnen som jag inte vet så mycket om, som t ex ”växthuseffekten”.  Som historiker har jag visserligen svårt att få ihop den med klimatet under den sena sten- och hela bronsåldern.  Jag fattar helt enkelt inte hur de kunde ha så mycket bilar och utsläpp då, så att klimatet blev betydligt varmare än i vår tid.  Jag har nämligen aldrig sett artefakter efter några Folkvagnar eller annat som slukade fossila bränslen i sådan mängd att temperaturen kunde stiga så under denna period.  Dessutom blir jag alltid skeptisk när det finns en enad och ofelbar åsiktsfront av ”vetenskapen”, medier och politiker.  Bakom den konstellationen brukar det alltid ligga stora pengar eller fördelar för de inblandade grupperna (d v s ”en hund begraven”), som t ex med myten om den gigantiska sextraffickingen, och i sådana lägen tenderar alltid ensidiga, subjektiva ”fakta” att enbart lyftas fram, och kritiska röster att tystas, för att inte penga- och förmånsflödet ska sina.  Men, trots min skepticism till ”växthuseffekten”, och vetenskapligheten och objektiviteten i agendan kring densamma, så kommer jag undvika att uttala mig om den, annat än undantagsvis, eftersom jag inte känner mig tillräckligt påläst.  Dessutom finns det kritiker av växthuseffekten som gör detta bättre än jag, som t ex här.

Men nu var det detta med att få anse att man har rätt.  Självklart har alla rätten att anse att de har rätt.  Men problemet är bara, att alldeles för många av dem som anser att de har rätt tycker att det befriar dem från att få sin åsikt prövad, att lyssna till motargument och – framförallt – att de kan bortse från fakta.  I min egen umgängeskrets har jag två tydliga exempel på attityden.

Av någon anledning så är ämnet sexualitet sådant att det lätt väcker folks nyfikenhet och intresse.  Om man då, som jag, forskar och skriver böcker i detsamma så hamnar man ofta i diskussion med olika individer.  Och jag kan faktiskt, med handen på hjärtat, säga, att numera så är jag inte den pådrivande i att få till dessa diskussioner, men det verkar som om folk har ett obändigt behov av att få ventilera ämnet – förmodligen för att det är så tabubelagt och förbjudet i det kristna västerländska samhället, och trycket på att tycka ”rätt” är så enormt att man automatiskt blir skeptisk mot den som uttrycker ”fel” vinklingar.  Under de första åren av min forskning, för min sexualhistoriska bok ”Samlag eller salighet” (2008), så var jag ivrig att diskutera, eftersom det arbetet innebar en så omtumlande resa för mig själv.  Jag blev nämligen, från att ha varit nästan lika ”mainstream” som de flesta, tvungen att ompröva de flesta av mina föreställningar – just därför att jag ställdes inför en mängd ovedersägliga fakta.  Jag insåg hur okunnig jag varit – och hur otroligt okunniga de allra flesta är.  Jag förstår därför att det är en prövning att ställas inför någon, som jag, som har ett brett vetenskapligt underlag för att ifrågasätta de politiskt korrekta åsikterna inom detta tabubelagda ämne, därför att de på en kort stund får sig serverat de fakta som det tog mig själv flera år att smälta.  Och det värsta av allt är, att de som man ”ventilerar” ämnet med inte har något annat att sätta emot än ”åsikter”, eller – i bästa fall – vad de läst i ”de trovärdiga” tidningarna.  Men jag anser ändå inte att det ursäktar vad en i min krets sa, när vi diskuterade relationsvåld (och personen ifråga hade åsikten att det enbart är män som slår) och jag påpekade att det på denna sida listas 550 olika internationella, vetenskapliga undersökningar som tydligt visar, att kvinnor är lika eller mer aggressiva än män i relationer (jag ska återkomma till ämnet), och att alltså agendan kring den slagna kvinnan är ett rent bedrägeri.  Då sa personen ifråga; ”när folk försöker övertyga mig på det där sättet, då bryr jag mig inte om att lyssna”.

Det andra exemplet är när jag hamnade i diskussion om sextrafficking och prostitution, under arbetet med min bok ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen”.  Efter att jag tydligt klargjort, att i stort sett hela den samlade internationella forskningen – med undantag för den vetenskapligt hårt kritiserade Melissa Farley – är överens om att mer än nio av tio sexarbetare inträder frivilligt i arbetet, och att all samlad nationell statistik över hela världen visar att sextrafficking och -slaveri är ett mycket litet brott, så sa personen ifråga; ”jag har rätt att ha min åsikt i detta”.  D v s, att vad fakta jag än presenterade så hade det ingen betydelse.

Det här mönstret med ignorans av allt som motsäger den egna uppfattningen är regel inom abolitionistisk,  allmän- och radikalfeministisk, nationalistisk, socialistisk, konservativ, nyliberal, kristen, muslimsk, m fl, s k ”forskning” – d v s starkt ideologisk uppbunden sådan.  Som fenomen är det i allra högsta grad mänskligt, och genom historien har människor som anser sig sitta på ”den enda sanningen” alltid agerat så.  Men då det upphöjs till officiell ”sanning” blir det farligt!  Men jag unnar faktiskt de två personerna som jag refererat att få ha sina åsikter på det sätt som de har dem.  Det jag däremot underkänner är att vara så blint blockerad att man i alla lägen tror sig själv om att sitta på ”den enda sanningen”.  Det jag också fullständigt avvisar är, att man tror sig vara så rättfärdig att man har rätten att offentligt smutskasta och förfölja andra och/eller att med lagar, regler, straff och påtryckningar tvinga alla andra att följa den egna övertygelsen.  Just det som radikalfeminismen nu gör på bred skala i vårt land sedan många år tillbaka.  Så skulle faktiskt jag själv inte drömma om att agera – men däremot tar jag mig rätten att kritisera dessa ideologiskt grundade, inhumana lagar som redan stiftats och fortsätter att stiftas.  Nämligen de lagar som följer principen ”jag har rätt att bortse från att andra människors liv ödeläggs för att få igenom min vilja” – som är legio bland t ex radikalfeministerna.  Jag själv hyllar istället principen att ”jag avskyr dina åsikter, men skulle kunna dö för din rätt att förfäkta dem” (även om det nu faktiskt inte var Voltaire som sa så) istället för den självgoda uppfattningen att ”du är så fel, så att jag måste leda dig rätt med alla medel”, som den svenska riksdagen, radikalfeminismen, medierna, m fl, har som riktmärke.

Första gången postad 2013