DEL 2:
HANDELSSTADEN
Del två av ”Vikingarnas
tid”, inleds med ett manifesterande av Jonathan Lindströms människoföraktande
medelklass-besserwisser-attityd, i det att han säger, att en utmaning som
arkeolog är att lära sig om människors dåliga smak. Personligen tycker
jag det är obegripligt, att SVT låter en person som tror sig veta bombsäkert
vad som är god smak anlägga en överlägsen syn på vad som är ”dålig” smak.
Det betyder inte att jag skriker på att karriärarkeologen Lindström ska
stoppas, eller att serien inte skulle ha sänts ‒ vilket annars anses så
legitimt att göra nuförtiden ‒ men osakligheten borde på något sätt ha
balanserats (som man på 70-talet tvingades göra med pekoralet ”Svearikets
vagga”). Tyvärr är dock detta förfarande inte något som SVT anser sig
vara skyldiga att göra längre. Reglerna om opartiskhet och saklighet har
för länge sedan spelats över.
Nu är vi inne på 500-talet och vi får veta att det finns en
mängd germanska småriken (som de Öst- och Västgotiska, Langobardiska eller Frankiska?)
som bildats genom folkvandringar i Europa. Här i Norden har Uppsala
klivit fram som det stora centrat med handel och gudakulten i centrum, ett rike
från Blekinge i söder och även med besittningar på andra sidan Östersjön.
Det här är intressant, för åtskilliga skribenter uppmålar ett Sverige ända fram
till 1000-talet som bestod av tillfälliga småkungadömen, men Lindström uppmålar
ett ”Sviþiod” som var omfattande, under sveakungen (se karta ovan).
Faktiskt måste jag i detta gå på hans linje. Jag har svårt att förstå
det, att germaner (som ofta antas ha ursprung här uppe i Norden) nere på
kontinenten kunde bygga större fungerande riken – liksom senare ruser och
normander gjorde – men att den färdigheten skulle vara som bortblåst direkt när
man var i Skandinavien. Principen Ockhams rakkniv säger oss, att sådana
antaganden är osannolika och helt enkelt märkliga, lärda konstruktioner av
modern tid. Vad jag däremot inte är överens med programledaren (och de
tre kvinnliga bisittarna) om är bilden av kulten i Gamla Uppsala. Det
råder ingen tvekan om att Gamla Uppsala var en viktig plats för
Uppsalakungarna. Men påståendet som görs i serien, att ”hednatemplet”
stått på platsen för Gamla Uppsala kyrka har faktiskt inget som helst stöd i
källor eller arkeologi. Tvärtom så utpekar de äldsta källorna Domberget i
Uppsala, där domkyrkan står, som den plats där den ”fornsedna” ”Uppsalen”
(=hednatemplet) var uppförd. De texter vi talar om är Prosaiska krönikan
och Ericus Olai. Den förstnämnda anger: och ther
war alt forgylt Och thz stodh vppa dombergith som nu star vpsala domkirkiæ,
den andra; erat in monte prefato templum mirificum multa ambicione
constructum, auro tectum (ungefär rest på nämnda berg [d
v s där domkyrkan är] ett sällsamt tempel mycket
överdrivet konstruerat, täckt av guld). D v s att bägge krönikorna
är överens om att det låg på domberget, vid nuvarande domkyrkan, och även
Johannes Magnus anger att templet låg där.
Mot detta står en sen konstruktion på 1600-talet (och då
borde ju alla dem som kritiserar de senare isländska sagorna som opålitliga för
att de inte är samtida invända att 1600-talet är ännu senare, men märkligt nog
så gör de inte det) som t o m producerade ett falsarium om att dåvarande
domkyrkan (i Gamla Uppsala) 1138 byggdes ihop med hednatemplet och påstod att
tornet i kyrkan skulle vara rest av samma tempel. Till detta kan fogas
att man inte funnit ett enda arkeologiskt fynd som kan styrka existensen av
”Uppsalen” i Gamla Uppsala, att Lejre – som av Thietmar av Merseburg beskrivs
ha samma kultiska funktion som Uppsala – inte uppvisar kungagravar och gravfält
som de i Gamla Uppsala, att Adam av Bremens beskrivning betydligt bättre passar
på Domberget, med de ”montes” som nämns, än gravhögarna vid Gamla Uppsala och
att den kultplats som man funnit rester av på samma plats, men på ett helt
annat ställe än vid kyrkan, inte uppvisar tecken på att ha härbärgerat
”Uppsalen” (http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/nyheter/2015/Pages/minne-fran-en-rituell-plats.aspx).
Därtill kan läggas att Olav den heliges saga, som ibland
anförs som bevis för att ”Uppsalen” låg i Gamla Uppsala, absolut inte vittnar
om att så var fallet. I denna sägs det, att Emund, Anund Jakobs äldre
halvbror, tagit sig till Uppsala och skaffat sig ett gott härbärge. Sedan hade
han påföljande dag rådgjort med ”hövdingar” om hur han skulle kunna behålla
kungadömet och sitt fädernearv, eftersom han inte ville strida mot hela
sveafolket. Han fick då rådet av Arnvid den blinde att ni rider ned till Aros med de män som vill följa er och där
tar era skepp och far ut i Logen och uppbådar folk. Men det finns,
som sagt, absolut ingenting i detta som säger att Emund befinner sig i Gamla
Uppsala. Tvärtom borde det väl vara ganska osannolikt att han skulle befinna sig
på kungsgården, eftersom hans anspråk på tronen stått i motsättning till
brodern Anund, vilket alltså skulle tala mot att Uppsala i detta fall är Gamla
Uppsala. Om man däremot rådgjorde uppe vid ”templet”, och det befann sig på
Domberget, så blir det helt logiskt att man rider ner till handelsplatsen Aros,
från höjden där ”templet” befann sig.
Det finns alltså inte en enda källa,
eller ett enda arkologiskt fyndsom kan styrka att
1600-talskonstruktionen skulle ha någon som helst bärighet. Men ändå
fortsätter den officiella historieskrivningen, och då framförallt den
arkeologiska världen, att hävda denna bild. Anledningen till det,
misstänker jag, är att om de verkliga förhållandena uppdagades så skulle många
personer stå med ”byxorna neddragna”. Och då är det bättre att hävda ett
falsarium än att erkänna de verkliga förhållandena.
Detta pinsamma faktum,
att vi håller fast vid en fullständigt ounderbyggd 1600-talskonstruktion i vår
historieskrivning, kan naturligtvis inte enbart lastas dem bakom ”Vikingarnas
tid”. Men däremot understryker det den dåliga ambitionen i programmet,
att man inte ens beaktar invändningarna mot denna tvivelaktiga
historieskrivning utan okritiskt refererar den. Därtill med en
fantasifull ”rekonstruktion” av templet.
I samband med denna
felaktiga bild av ”Uppsalen” som presenteras i program nummer två så kommer man
in något lite på gudakulten. Charlotte Hedenstierna-Jonsson tror att
människor egentligen inte trodde på gudarna, utan levde parallellt med
dem. För mig framstår ett sådant antagande som synnerligen modernt och
där borde verkligen den kritik som framförs mot författarna till de isländska
sagorna, om sentida anpassning, appelleras i högsta grad. Men än värre
blir det när programledaren beskriver Tor som en individ med svåra
agressionsproblem som borde ha fått terapi. För mig blir det ett tydligt
tecken på att man inte förstått någonting av den tids tankevärld som man
försöker att skildra utan helt chronoscentrerat utgår från sin egen tid.
Vad vet vi om hur karaktären Tor uppfattades av vikingatidens människor?
Vem är Jonathan Lindström att så avgjort bedöma det?
En sansad kommentar
fäller ovannämnda Hedenstierna-Jonsson då hon säger att texterna och arkeologin
är små kikhål in i samhället, som inte speglar hela detta. Men däremot
tror jag att hon misstar sig när hon vill påskina att amuletter och religiösa
föremål i kvinnogravar inte betyder att de var mer religiösa än män, utan att
den kvinnliga religionen skulle se ut på ett sätt, den manliga på ett
annat. Det är väl känt att religiositeten generellt är större hos kvinnor
än hos män, vilket bl a omvittnas bland de första kristna, så varför skulle
detta inte ha varit fallet här i Norden?
Efter denna långa, inte
alltid vederhäftiga, introduktion till ”staden” hamnar vi i Birka. Ett
avsnitt som känns lite mer genuint, vilket nog kan hänföras till att det är en
Birkaexpert, Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som får ta en hel del plats vid
sidan om Lindström.
Birka anlades i mitten
av 700-talet och hade tätare kontakter med andra städer än med de
omkringliggande områdena, sägs det. En viktig faktor för utvecklingen var
att det lättroda nordiska skeppet kombinerades med ett segel. Varför det
inte skett tidigare menar man, var att det var svårt att göra segel.
Jag vet inte om jag
riktigt kan köpa denna förklaring, för vad var det som så drastiskt förändrade
textilutvecklingen vid denna tid så att man plötsligt kunde göra segel?
För mig framstår frågan som väldigt komplex och jag skulle undvika att säga
annat än att man nu – av någon okänd anledning – började producera segel.
Därefter följer en lång
utfyllnadsscen, där programledaren och Charlotte Hedenstierna-Jonsson seglar
till Björkö. Väl framme där får vi reda på att den som anlagt Birka
bestämt sig för att satsa på platsen och att den anläggs på en gång.
Därefter börjar vi komma in på enskilda fynd, som väl ska bidra till att förstå
historien ”genom människorna”, och en ring från Khalifatet med inristningen
”Allad” (om jag nu hörde rätt) visas. Vilket leder till en tanke om vilka
som flyttade in som får mig att ”sparka bakut”.
Här slår plötsligt den
politiska korrektheten igenom. Utifrån denna ring ska vi indirekt fås att
tänka att det kanske var araber som delvis bosatte sig i Birka, eftersom
Hedenstierna-Jonsson undrar vilka som flyttade in. Jag menar inte att hon
medvetet tillrättalägger sin undran, det är inte främmande med den typen av
funderingar vid den typen av fynd, men att producenten sedan lägger tonvikt på
den passar bara så väl in i mönstret av att uppfostra det svenska folket till
att tänka ”rätt”. De samtida människorna hade definitivt aldrig haft
denna typ av funderingar.
Så blir det dags igen
för en människa, genom vilken vi förmodligen ska förstå tidsepoken, nämligen
”Älgmannen”. Denne har begravts under tröskeln till ett hus vilket leder
till spekulationer om varför han hamnat där, vilka jag förbigår efter som de
inte säger något. Han var krigare och i graven låg ett älghorn, vilket
namngivit honom, och dessutom en ung manlig träl. Hornet ger upphov till
spekulationer om ”krigiska” (jag skulle hellre kalla dem kultiska, men det är
en smaksak) danser, sådana som kan ses på bleck från gravar i Vendel och
Valsgärde. Trälen tolkar man som en tjänare som skulle medfölja sin
herre. En spekulation som jag skulle framföra är att vi här har att göra
med en ”stjärtgosse”. Från Ibn Fadlans beskrivning av
hövdingabegravningen framgår tydligt att det ligger en stark sexuell dimension
i den tjänarinna som frivilligt väljer att följa med sin herre. Detsamma
kan mycket väl gälla den unge manlige trälen, särskilt som sex mellan män och
ynglingar var helt accepterat i det förkristna Norden och på intet vis
kränkande för den penetrerande mannen. Nu vet jag ju inte om dessa
förhållanden är kända för ”vikingaexperterna” bakom programmet, men förmodligen
hade ett sådant spekulerande aldrig fått framföras i SVT ändå, eftersom det är
”stötande för vår tid”.
Efterföljande
spekulation, om varför Älgmannen hamnade i Birka, känns däremot som väldigt
långsökt. Programledaren funderar på om han är en lokal storman från
Mälardalen som har bedrivit handel med Norrland ‒ vilket skulle utvisas av
älghornet (som om älgar bara skulle ha funnits i Norrland vid denna tid) ‒
vilket skulle vara anledningen till att han knöts till den kosmopolitiska
platsen Birka i inledningsskedet. Av det skulle man få en bild av hur det
kunde ha varit när Birka kom till, hur både stormän och trälar samlades där.
För mig blir det en spekulation som inte säger någonting, eftersom det
blir så långsökt.
Så åker Älgmannen upp på
tidslinjen.
Nästa ämne som
avhandlas, vilket naturligtvis är ett måste när det gäller Birka, är
Ansgar. Det inleds med ett besök i Hamburg och en modell av den ytterst
lilla stad som Hamburg var omkring år 900. Det är intressant och värt att
meddela, men jag undrar vem som är intresserad av att Lindström skulle ha blivit
uttråkad och rädd av att leva där vid den tiden. Ett tydligt exempel på
nonsensdialoger, eller tror han att människor tänkte som han då? För om
han inte tror det så vad har det för relevans? Ansgar gjorde två besök i
Birka och det är tack vare skriften om hans liv, ”Vitae Ansgari”, som vi har en
hel del av vår kännedom om den tidiga mälarstaden.
Vi får också veta att
Birka var en helt unik miljö i Norden, vilket väl är en sanning med viss
modifikation. En av modifikationerna är det danska Hedeby, som man också
besöker. Denna stad var dubbelt så stor och dubbelt så folkrik som Birka.
Bägge städerna levde på handeln, som kunde expandera tack vare att seglet
förlängde räckvidden.
Så berättas det hur mycket arbete det var bakom ett skepp,
med allt som skulle smidas, alla träarbeten och inte minst kvinnornas arbete
med att tillverka seglen genom att spinna tråd, väva och sy. Det anges
att ett 25 m2 stort segel fordrade två års heltidsarbete att
tillverka. Det är en väldigt oklar uppgift eftersom vi inte får reda på
om det gäller en kvinnas arbete eller ett team av kvinnor (vilket det
naturligtvis alltid var). Intressant hade ju också varit om man som
jämförelse fått veta hur lång tid det manliga arbetet tog, enligt samma
måttkriterier som för kvinnornas, men en sådan får vi inte – vilket jag tolkar
som ett medvetet sätt att lyfta fram kvinnorna i sammanhanget.
Därefter är det bilder
av en seglande kopia av en vikingatida båt och det påstås att en båt av detta
slag, i 10 metersklassen, var ”var mans båt”. Däremot får vi ingen
uppgift om vilken typ av båt det var. Gutalagen anger tre båttyper,
nämligen ”Köpskepp” (13 spant och tre tvärbjälkar, eller mer), ”Börding”, som
sägs vara en skuta i den tyska översättningen, samt ”Myndrickan”. Förmodligen
är det en ”Börding” man visar upp i programmet, för Myndrickan var så obetydlig
att om man fann den obevakad på stranden och ropade tre gånger utan att någon
svarade så fick man behålla den. En detalj av det här slaget hade kunnat
lyfta inslaget, eftersom det också avslöjar lite om hur annorlunda man tänkte.
Grävningarna på Birka
har givit en bild av vardagslivet får vi veta efter båtavsnittet och för att
illustrera detsamma får vi höra om en analyserad bajskorv som innehållit stora
mängder lindpollen, som förekommer mycket i honung – och därmed även i
mjöd. Det gör att vi får anta att den som klämt ut densamma druckit
rikligt med mjöd. Detta faktum leder över till fokusering på den s k
”Birkaflickan”, som redan Hjalmar Stolpe grävde fram på 1800-talet, på vilken
man gjort en ansiktsrekonstruktion 2011. Denna visar att flickan under
fosterstadiet påverkats negativt av att modern druckit mycket alkohol.
Detta inslag tycker jag hittills är det bästa, för det ger en
vardagsinblick som hjälper oss att komma närmare människornas verklighet.
Detsamma kanske den enda brosch som följt flickan i graven (vanligen var
det tre spännen) ger. ”Vikingaexperterna” spekulerar i att det kan tyda
på en sydligare dräkt, och att hon därför kunde kommit från Hedeby, men tanken
slår nog fler tittare än mig att det istället kunde vittna om fattiga
förhållanden. Särskilt som Birka inte tycks ha varit särskilt viktigt för
Hedebys handel. Men vi vet naturligtvis inte vilket.
Det påstås också att det
fanns mycket barn i samhället, vilket hänförs dels till den höga
barnadödligheten och att man hade en så tidig dödsålder att barndomen var en
väldigt stor del av sin livstid. Här har jag invändningar att göra!
Dels för att vi vet att befolkningsökningen nästan var noll. Det var
däremot ett resultat av den höga barnadödligheten, men att denna skulle göra
att många barn fanns i staden blir mindre troligt av att de allra flesta dog
under de tidigaste levnadsåren, och särskilt då det första. Kvinnorna
födde många barn, och började göra det redan tidigt, men det innebar inte
automatiskt att det sprang omkring horder av dem i staden eftersom de flesta
dog. Sedan borde man mer preciserat barndomen och varför berättar man
inte att barndomen var mycket kortare än idag? Kvinnor blev giftasvuxna
redan i puberteten och ynglingarna män redan omkring 14-15 års ålder. Man
borde också ha berättat att barn redan omkring 6-7-års ålder delades upp så,
att flickorna skulle gå med kvinnorna för att lära kvinnornas göromål och
pojkarna med männen för att lära männens. Om så skett hade vi kommit
närmare de människor som levde då.
Birkaflickan blir nästa
lapp på tidslinjen.
Så får vi veta att
kvinnors och mäns roller under vikingatiden är ett hett ämne för diskussioner
och därpå följer ett nytt sådant här politiskt korrekt grepp, för att lyfta
fram kvinnorna. Det påstås att det via arkeologin kommer en hel del
information som utmanar myten om vikingen som den självklare mannen. Så
anförs ett exempel med en krigargrav där krigaren varit en kvinna, och vi får
en utläggning om att forskarsamhället inte skulle ha varit villigt att ta till
sig den diskussionen. Denna diskussion känner jag inte till, så den
tänker jag inte uttala mig om, men däremot frågar jag hur rimligt det är att
lyfta fram en krigarkvinna för att utmana ”myter” om manligt och
kvinnligt? Exakt hur många kvinnliga krigargravar har man funnit?
Är det tre eller fyra? Exakt hur många manliga krigargravar har man
funnit? Kan någon ens svara på det? Vad är proportionen mellan
kvinnliga krigare mot manliga? En på 500? En på 1000? Enstaka
undantag ruckar inte på bilden av vikingasamhället som väldigt könsuppdelat i
sysslor och roller. Ett betydligt bättre pedagogiskt grepp är det man
använde tidigare med seglen. Och varför vågar man inte lyfta fram de
traditionellt kvinnliga sysslorna? Är man rädd för att få en politiskt
korrekt mobb efter sig om man gör det?
Sedan följer det enda
inslag i serien som jag tycker drar något i vikingatidens tankevärld. Det
är när Catharina Ingelman-Sundberg berättar om att kvinnor kunde skilja sig,
att de fick ha älskare (även som gifta, men kvinnornas älskare fick inte vara
av lägre stånd än de själva, min anmärkning), att oäkta (eller
utomäktenskapliga) barn inte var någon skam och att de kunde vara läkekvinnor
och även präster (gydjor, men det tycks bara ha varit i Frej-Frejakulten som
det var möjligt, min anmärkning). Hur kom det sig att det var så
annorlunda? Hur tänkte man? Det hade kunnat göras betydligt mer av
detta för att närma sig människornas verklighet.
Sedan kommer den
självklara uppgiften om att kvinnornas situation och position berodde på om man
var hög- eller lågättad (rik eller fattig). Det sägs också att
”textilindustrin” gav kvinnorna en roll i att tillverka segel, dräkter, dyrbara
dräktdetaljer, m m. Återigen denna rädsla för att beröra traditionella
kvinnliga sysslor som fostran av barn, matlagning, kultivering av närmiljön,
omsorg om djur m m.
I slutet av 900-talet
sker ett anfall på Birka. Det börjar dramatiskt med en attack mot vaktstyrkan
på Borgen. Hallen där blir nedbränd av en brandpil som man t o m har
återfunnit. Man spekulerar i att det är kungen själv som leder anfallet,
för om en fiende hade anfallit så hade kungen låtit bygga upp staden.
Orsaken sägs vara att kungen höll på att tappa kontrollen över
Birkaborna.
Att det är en kung som anfallit Birka är jag helt med på, men däremot tror jag inte ett ögonblick på den orsak som presenteras. Det finns en helt annan anledning, som ingen tycks ha noterat, som skulle kunna användas som en bättre förklaring. Vi vet nämligen att Erik (Emundsson) Segersäll från början inte var ensam kung. Han samregerade med sin äldre bror Olof. Av okänd anledning dog Olof ungefär vid den tidpunkt då Birka bränns ned, vilket sedan föranledde Olofs son Björn, senare kallad Styrbjörn, att vid sin faders hög kräva del i tronen. Vi vet hur det slutade några år senare. Vid Fyrisvall segrade Erik och tronen var säkrad för honom. Vad man alltså hellre än att ”kungen” skulle förlorat kontroll över birkaborna kan tänka sig är att Erik tagit strid mot sin äldre broder, för att bli ensam kung, och att borgens besättning och invånarna i Birka varit lojala mot Olof. Därför ville inte Erik att staden återuppfördes utan flyttade den till Sigtuna, som är närmare Uppsala och därför lättare att kontrollera. Det är naturligtvis en spekulation även det, men den förefaller mig betydligt mer plausibel än att ”kungen” skulle ha tappat kontroll över birkaborna. En spekulation om att birkaborna kanske t o m talat ett annat språk övertygar mig inte, för det är knappast troligt att man gjort.
Jag återkommer snart med sista delen.