Publicerat

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plåga … samtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

Publicerat

SVT LYCKAS ÅTER SÄNDA ETT PROPAGANDANUMMER SOM ”DOKUMENTÄR”

Så har SVT lyckats med det än en gång.  Att sända moralistisk propaganda under täckmanteln ”dokumentär”, fast det egentligen är en ”propagandtär”.  För det första så är de som har gjort propagandtären djupt kristna och därför färgade av en moralistisk övertygelse som överflyglar all saklighet.  Om Jared Brock kan man läsa att han är författaren till ”A Year of Living Prayerfully” och medgrundaren av ”Hope for the Sold”, en abolitionistik välgörenhetsorganisation som bekämpar mänsklig trafficking ett ord i taget.  Jared är lyckligt gift med sin bästa vän, Michelle, med vilken han samrgisserat och samproducerat ”Red Light Green Light” (en film lika ovetenskaplig och propagandistisk som ”Porrens drivkrafter”, min anmärkning) … Jared kom till tro på Jesus vid 17 års ålder och döptes på ett kristet läger påföljande sommar.  Redan här borde SVT ha satt ned fötterna eftersom de borde ha förstått att det finns en agenda hos filmskaparna som omöjliggör objektivitet och saklighet.

Det kraftigt vinklade anslaget understryks av en mängd faktorer i filmen.  För det första gäller det de som intervjuas.  Totalt sett är det tolv som avgjort är abolitionister mot två som är försvarare av porren, samt en oberoende forskare (Ogi Ogas).  Abolitionisterna får mer än fyra gånger så mycket utrymme i programmet (100 inlägg mot 24) och forskarens uttalande är grovt selekterat (tre inlägg).  Sedan gäller det programmets upplägg.  Det inleds med en 13-årig f d ”porrmissbrukare”, följd av särskilt utvalda likasinnade i vuxen ålder.  Innan en förespråkare för porren släpps in i programmet har abolitionisterna gjort 15 inlägg, så att tittaren ska övertygas om hur förfärligt detta är.  Samma sak sker i programmets avslutning.  Av de avslutande 30 sista kommentarerna är endast en av en försvarare av porren.  I mellandelen så får också abolitionisterna tala mer än dubbelt så mycket som försvararna (56 inlägg mot 23).  Det finns absolut ingenting som visar annat än att detta är ett grovt tillrättalagt propagandanummer och inte någon gång hänvisas till vetenskap, bara till personliga vittnesmål och ”forskaren” Gail Dines.

I två inlägg på denna blogg har jag behandlat Gail Dines (här och här) och kunnat belägga att hon är en notorisk lögnerska som aldrig belägger det hon påstår med forskning, utan förväntar sig att folk ska tro på henne bara för att hon är professor i sociologi.  Det visar sig även i denna propagandtär.  I hela programmet talas det om hur barn på gratissajter landar i de mest fruktansvärda scener med strypningar, våld och förnedring.  Dines säger om det barn får se att det är en kvinna och tre män, hon blir penetrerad oralt, vaginalt och analt. det fortsätter i all evighet, efter 20-30 minuter ejakulerar de samtidigt i hennes ansikte.  Hon är så slut att hon knappt kan röra sig men tvingas säga: ”Jag älskar det.”  Vidare säger hon: Sprutscenen har inom porren syftat på ejakulation någonstans på kvinnans överkropp.  Idag sker ejakulationen i ansiktet, framförallt i ögonen … den sexuella njutningen består av makt, eftersom mannen står över kvinnan och därför sprutar han i ansiktet  … Googla på porr, se en kvinna bli strypt och tre män ejakulera på henne tills hon inte kan öppna ögonen och säg sen till mig att det är att ta väl han om nästa generation.

Dines ger en fullständigt förljugen bild av gratisporren.  I mina bägge tidigare inlägg har hon gjort liknande påståenden och jag har genast prövat dem mot verkligheten och det visar sig att hon stått och ljugit rakt upp och ner.  Så jag gjorde en koll även denna gång.  För det första prövade jag om påståendet att alla scener är flera män mot en kvinna och resultatet för de första hundra filmerna på xvideos.com blev följande scener:

Par                                      55

ensam kvinna masturberar  12

fler män än kvinnor            10

fler kvinnor än män               7

lesbisk                                   7

kvinnor poserar                     5

par poserar                            2

När det gällde ”sprutet” i ansiktet och ögonen blev resultatet detta:

Inget sprut, totalt                53

därav i heterosex                21

i munnen                             11

vaginalt                                 9

ansikte                                  6 (varav en gång i ögonen)

utanpå vaginan                     6

över brösten                          5

utanpå stjärten                      5

över mans egen mage           4

Inget sex                               4

kvinnas mage                        1

analt                                      1

I fyra filmer fanns vad som kanske kan betecknas som våld, varav en var en Halloweenfilm där aktörerna var uppsminkade som Zombies, i en hade kvinnan rep runt handlederna och halsband runt halsen, i två var det regisserad BDSM i grupp, flera män och en kvinna.

Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att Gail Dines är en notorisk och fanatisk lögnare som använder sina lögner för att skrämma folk till att vara emot pornografi.  Intressant i sammanhanget är att den ende forskaren som får komma till tals, Ogi Ogas, på intet sätt vittnar om att män skulle eftersöka våldsporr.  I det forskningsprojekt som han deltagit i finner han att vi fick insikt i vad män och kvinnor går igång på.  Vi fann att dominans och underkastelse är ett genomgående tema hos alla, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.  Det finns i kärleksromaner och hårdporr.  Det är den enda sexuella preferens som lockar alla.  Mäns två vanligaste sökord:  analsex och sprutscener … Kvinnans uttryck under ejakulationen fungerar som en emotikon.  Hon kan vara glad, ledsen, rädd, arg.  Män föredrar olika känslostämningar.  D v s att det inte finns något kategoriskt som gäller ”alla män” och definitivt inget som pekar mot att män skulle söka våldsfilmer i stor skala.

Intressant nog så får Ogas inte säga något mer, för han kunde också ha berättat det som  Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies), som deltagit i samma forskningsprojekt, anger, nämligen att bland toppen av sökningar på PornHub en genre som, varnar jag er, kommer att störa många läsare: sex rörande våld mot kvinnor. Hela 25 procent av kvinnliga sökningar på hetero porr understryker plågandet och/eller förnedrandet av kvinnan ‒ ”plågsamt analt gråtande”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang, t ex.  Fem procent söker efter icke ömsesidig sex ‒ ”Våldtäkt” eller ”tvingad” sex ‒  även fast dessa videos är förbjudna på PornHub.  Och sökfrekvenser för alla dessa termer är åtminstone dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.  Om det är en genre av porr i vilken våld utövas mot en kvinna är min analys av data att den nästan alltid oproportionerligt attraherar kvinnor. (s 121).  Men propagandtären fokuserar totalt ensidigt på män för att smutskasta dem och inte låta någon skugga falla på kvinnan.  Visserligen finns en kvinnlig ”porrmissbrukare” med, och det enda viktiga hon säger vittnar om att många kvinnor tittar på porr.  Men utöver hennes fem inlägg nämns överhuvudtaget inte kvinnor och porr.  Hur trovärdig gör det Gail Dines?

Jag tänker inte kommentera de vittnande ”porrmissbrukarna” med annat än att de är väldigt subjektiva partsinlagor, att man inte balanserat det med att låta positiva porrnyttjare komma till tals och att det inte finns någon egentlig vetenskaplig grund för att porrmissbruk existerar.  De enda porrförespråkarna som får yttra sig är två f d aktörer (varav en också varit producent och regissör).  Mot dem ställer man två f d kvinnliga aktörer som inte säger att porren skadat dem, men att de numera far illa av att ha varit porraktriser.  Naturligtvis väljer man att inte intervjua någon porraktris som uppskattat sitt arbete, för syftet är enbart att svartmåla.  För att kunna göra det måste man exklusivt för porrindustrins del ifrågasätta vedertagna normer för avtal och överenskommelser.  Det som är en självklarhet inom t ex annan filmindustri blir här suspekt enbart för att det är i porrfilmsbranschen.  Brittni De La Mora, f d porrstjärna säger:  Jag avsade mig genom kontrakt rättigheterna till scenerna och filmerna jag spelade in.  De tjänar pengar på mig i all evighet.  Jag fick mina 1000 dollar, eller vad det var, och det var allt.  Exakt det som gäller i andra branscher med liknande kontrakt.  Den andra f d porrstjärnan, Crissy Moran, tillägger:  Jag lät ett företag sköta min webbsajt genom kontrakt.  De vägrar ta bort materialet så de tjänar fortfarande på mig.  Jag vill inte ha pengar, bara att de ska ta bort min sajt.  Jag vet att det är ett företag, men jag trodde de var mina vänner.  Ingen motiverar varför villkoren skulle vara annorlunda i denna affärsverksamhet än i annan, man bara utgår från att porrbranschen ska särbehandlas negativt.  Istället har lögnerskan Gail Dines förberett detta genom att säga:  Ingen tror att McDonald gör burgare för en bättre kulinarisk upplevelse.  De vill tjäna pengar med låga kostnader.  Varför förstår ingen att porrbranschens syfte är att maximera vinsterna?  Och senare säger hon att Matbranschen styr våra matvanor, modebranschen våra klädvanor.  Självklart styr sexindustrin våra sexvanor.  Annars vore det den enda industrin i världen utan kulturell påverkan.  Men varför skulle det inte vara legalt för porrbranschen att maximera vinster när det är det för alla andra affärsverksamheter?  Varför ska porrindustrin lastas för att De La Mora och Moran ångrar sig i efterhand?  Det lastar man inga andra för. 

Och varför är det okay att andra branscher har kulturell påverkan?  Självklart har porren påverkan på unga människor eftersom det är det enda forum där unga kan få förebilder och exempel, eftersom vi i vår kultur inte ger annan sexupplysning än anatomiska fakta.  Det är ett ytterligt fåtal vuxna som upplyser sina barn om olika sexuella akter eller låter dem se i praktiken hur det går till (för då skulle de fängslas), vilket man annars gjort genom människans historia i hundratals kulturer (och ursprungligen i alla).  Det blir uppenbart då den kristne grundaren av ”Fight the new drug”, Clay Olsen säger:  När jag var barn hade mina föräldrar ett ”blommor och bin”-samtal med mig.  De hade en serie med sex videoband som vi gick igenom ett och ett.  Jag var fullständigt skräckslagen inför det hela.  Det var otroligt genant.  Men det var en engångshändelse.  Tanken var att prata om det en gång, och sen vet barnet allt det behöver veta.  En förälder sa: ”När min son blir 16 ska vi ha samtalet.”  Snälla nån, de vet allt redan när de är tio.  Ja, de vet, men inte därför att vuxna talat med dem om ”blommor och bin” utan för att de pratat med kompisar som inte vet och (numera) för att de tittat på porr.  Intressant nog är vi en kultur som förväntar oss att unga ska kunna inträda i förhållanden och ha ett bra sexliv fast de är helt okunniga om hur man kan få ett bra sexliv.  Det är kyrkans gamla hållning, att sex är så fult att man ska inte prata om det.  Att abolitionisterna i propagandtären är inne på att det bara får utövas ”rätt” sex framgår av Gail Dines när hon berättar att hon frågar kvinnor när hon föreläser vad män vill ha.  Då ska vi förfäras av att de ‒ enligt hennes påstående ‒ vill komma i ansiktet, ha trekanter och analsex.  Hu så fruktansvärt.  Att många kvinnor går igång på det också skulle hon aldrig drömma om att nämna.

Den här propagandtären ser mer och mer ut som en modern moralinkvisition, som ska stämpla och stigmatisera ”fel” människor och kräva att alla följer dessa religiösa moralisters syn på världen och hur sex ska utövas.  Det understryks inte minst av vad ett av ”porrmissbrukarvittnena” (Josh Gilman) säger:  Man hör talas om kvinnor som säger: ”Du får hellre titta på porr och gå till prostituerade, för jag vill inte göra de sakerna du vill göra.”  Vi tror att det som visas i porren är normal sexualitet.  Det är samma syn som kyrkan förfäktade under medeltiden, att det var bättre att en hustru skickade sin man till en prostituerad om han ville utföra andra sexuella akter på henne än avlande samlag i missionärsställningen.  Vad dessa moralister och sexualförnekare inte förstår är att ett bra sexliv inte bara handlar om att man har rätten att säga nej, det handlar också om öppenhet mot varandra och att min ibland måste ge lite för att också få.  Man måste våga pröva!

Så förväntas vi nu skattefinansiera så undermålig och grovt vinklad propaganda som SVT sänder.  Jag har anmält programmet till granskningsnämnden, men denna bevakar inte att SVT följer sina regler, åtminstone inte då det gäller sexualpolitik, så därför kräver jag en oberoende nämnd, med enbart jurister, som tar över granskningsnämndens uppgifter.  Inga journalister eller politiskt tillsatta ska få sitta där!

Länkar till tidigare granskade program:  Här, här, här, här, här och här.

Publicerat

FINNS DET INGET VETTIGT ALTERNATIV TILL FACEBOOK?

En vän till mig på Facebook delade min oroliga text rörande Metoo-kampanjen, som jag skrivit om här tidigare.  Den löd:

Jag blir mer och mer bekymrad över ”MeToo” kampanjen så som den utvecklar sig i medier och på sociala medier.  Som historiker, och efter att ha studerat flera häxjakter, ser jag uppenbara tecken på att denna kampanj kommer att dra igång en ny häxjakt på män.  Radikalfeministerna kommer naturligtvis att jubla över detta, men det kommer att skada samhället stort!  Inga samhällen vinner på krig, inte ens könskrig.  Folk som är lite sansade bör vara medvetna om att detta kommer att innebära att en mängd oskyldiga män kommer att hängas ut och stigmatiseras av kvinnor som någon gång känt sig förnärmade, avvisade eller orättvist behandlade (en vanlig anledning till falska våldsanklagelser och anklagelser mot fäder i vårdnadstvister).  Om några år riskerar vi att få nya fall av typen ”obducenterna”, ”Tomas Qvick”, ”Ulf”, ”Billy Butt”, m fl.  Och självklart kommer de som är kritiska att anklagas för att vara förövarnas försvarare, själva förövare och fiender till att kvinnor ska skyddas och få upprättelse.  Det är klassiskt i häxjakter att de som driver dem tar till sådana metoder och det har redan börjat.

Häxjakter lever på människors rädsla och indignation och sopar undan all sans och förnuft.  Vi är inne på den vägen nu!

Och det betyder inte att jag inte sympatiserar med verkliga offer.  Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på stan, så jag vet hur traumatiskt våld är (det tog lång tid innan jag vågade gå ut utan kraftfull intellektuell övertalan till mig själv).  Men det innebär inte att jag rakt av köper att man ska bedriva häxjakt!

Någon anmälde texten till Facebook som tog bort den med moyiveringen att texten inte överensstämmer med Facebooks regler om att inte utmåla vissa grupper.  Så fick den som delade texten en varning.  Det verkar som moralisterna och PK-folket på Facebook spårat ur fullständigt.  Vilken grupp är det som utmålas?  Radikalfeminister?  Kvinnor som känt sig förnärmade, avvisade eller orättvist behandlade?  Nu måste det vara fritt fram att anmäla alla som uttalar kritik mot någon grupp.  Hänvisa till mitt inlägg så kan ni motivera att det strider mot Facebooks regler att peka ut män som grupp som våldsmän och dylikt.

Som om inte detta var nog råkade jag komma åt översättningsknappen på en tråd av Laura Agustin.  Översättningen utesluter ordet ”sexindustrin”.  Se bifogad skärmdump. Facebook spårar ur allt mer!

Publicerat

DEN POLITISKT KORREKTA ”VÅR TID ÄR NU” ‒ ELLER HUR SVT NORMALISERAR SEXUELLA ÖVERGREPP

Som historiker och samlare av gamla svenska spelfilmer och journalfilmer var jag ju naturligtvis tvungen att ge den svenska TV-serien ”Vår tid är nu” en chans (även om jag får titta på den på STV-play i efterhand).  Efter att ha börjat tittat på produktioner som ”Snapphanar” och ”1792” är jag ju väl medveten om den gigantiska grad av politisk korrekthet och inbäddade folk- och åsiktsuppfostringssträvan ‒ i motsats till realism ‒ som genomsyrar svensk TV-produktion (för att inte tala om deras s k ”dokumentärer”).  Därför var jag ju väldigt skeptisk redan från början.  Nu har jag sett tre avsnitt och till fullo fått mina farhågor bekräftade.  Det gäller inte bara att man missar i detaljer, som att bilar kör utan gengasaggregat så kort efter krigets slut, utan också för att serien är uppbyggd av politiskt korrekta extremer (och med extrem menar jag i kraft av att det är minoritetsfenomen).  Den enda som jag kan tycka är ok är skildringen av att två tjejer som påbörjar ett lesbiskt förhållande, eftersom homosexualitet är en evolutionär adaption och alltså en ”normalitet” (ett obehagligt ord som öppnar för att stämpla folk som onormala), men det speglar egentligen bara en liten minoritet av befolkningen och att det alls är med tillskriver jag politisk korrekthet.  Men, som sagt, det är helt okej och jag skulle absolut inte sluta titta för det.

Vad som ytterligare ‒ förutom de stereotyper av onda och goda som befolkar handlingen ‒ gör att serien är osannolik är dels att dottern i den fina familjen blir förälskad i den fattige och hunsade kocken.  Det är ungefär lika realistiskt som i sagorna när den fattige pojken får prinsessan och halva kungariket ‒ och jag tvivlar på att SVT skulle göra serie för vuxna av en sådan saga.  Men när det är politiskt korrekt att framställa verkligheten som om detta nästan är alldagligt, då kan man bli hur sagofixerade som helst.  Men det finns omfattande forskning som visar att kvinnor oftast är präglade av hypergyni, d v s en strävan att gifta sig uppåt (och inte nedåt) socialt.  Det är orealistiskt och även om det existerar enstaka undantagsfall (kronprinsessan och prins Daniel t ex) så är det ändå en extrem som man bygger TV-serien kring.

Den tredje extremen är sonens kärlek till den räddade judiska kvinnan som direkt flyttar in till honom.  Hon ska föreställa fransyska, och vid den här tiden gjorde man inte som idag och flyttade ihop som ”sambos”, för inte ens svenska män tyckte att det var ok på den här tiden, ännu mindre franska eller judiska kvinnor.  Det som gör det ytterligare orealistiskt är att han kommer från en så nazistiskt präglad familj.  Visst fanns en del från sådana familjer som revolterade och intog annan ståndpunkt, men att göra det på ett så flagrant och ”omoraliskt” sätt gör det direkt till en politiskt korrekt extrem i kraft av sällsyntheten.  Särskilt illa blir det att man bygger hela serien kring dessa extremer/undantagsfall.  Så såg verkligheten inte ut!  Det här framstår mer och mer som en urusel produktion och jag vet inte om jag ska orka mig igenom det fjärde avsnittet innan jag lägger ner tittandet.  Tacka vet jag ”Någonstans i Sverige” (som finns på SVT-play) om vilken min far (som låg inne under beredskapen) sa: ”precis så där var det”!  Jag tvivlar på att någon enda ännu levande som var med kan säga så om denna serie.

Det är verkligen beklagligt att man i Sverige inte längre kan göra TV-serier (eller film för den delen) som inte måste vara politiskt korrekta, folk- och åsiktsuppfostrande.  ”Vår tid är nu” är ytterligare ett exempel på den kraftiga och kreativitetshämmande självcensur som genomströmmar svensk kultur idag.  Ingen vågar utmana av rädsla för att bli stigmatiserad och/eller uthängd och pengar får bara politiskt korrekta produktioner.  Och så ska de lägga denna politiska korrekthet på skatten så att de som kan skåda igenom de underliggande politiska syftena med denna typ av produktion ska vara tvungna att vara med och betala den.  Fy fan!  Nej, tacka vet jag serier som den ovan nämnda ”Någonstans i Sverige” och t ex ”Markurells i Wadköping” och ”Hedebyborna”.  När de gjordes fanns fortfarande förmågan att göra realistisk och bra TV- och filmproduktion.

Förresten, apropå den nya häxjakten ”MeToo”, måste man undra om SVT vill normalisera sexuella övergrepp?  I det senaste avsnittet av ”Vår tid är nu” skildrade de när den lesbiska tjejen gav den andra tjejen en oönskad kyss, som om oönskade kyssar var något positivt.  Menar de att barn och ungdomar ska titta på detta?  Vad säger granskningsnämnden om det?  SVT uppmuntrar sexuella övergrepp.  Att de inte skäms!

Publicerat

GOTLANDS MUSEUM SKA INTE ÄGNA SIG ÅT ATT UNDERBLÅSA KRIG MELLAN KÖNEN

För några dagar sedan skrev jag om min debattartikel till Gotlands tidningar (S & C).  Jag sände den också till Gotlands Allehanda (M), vilka tog in den oavkortat.  GT ville att jag skulle korta den med ca 1000 tecken.  Nu har Gotlands museum svarat och tyvärr kan jag inte länka till museets text, men ni kan läsa mellan raderna i mitt svar.  Så här har jag formulerat min replik på repliken:

I en replik menar Gotlands museum att våld är någonting som drabbar män i det offentliga rummet, kvinnor i nära relationer. Förutom att det är fullständig osanning så förstår jag att de inte ordentligt läst min text, för våld drabbar män i nära relationer minst lika mycket som kvinnor. T o m en svensk undersökning, Gill & Remahl av svenska förhållanden, har funnit att ”[k]vinnor [är] lika våldsbenägna som män i parförhållanden” (DN Debatt 050127). Att museet i den fasta utställningen rapporterar fakta om stupade män 1361 balanserar absolut ingenting i att man presenterar en utställning som falskeligen utpekar män som förövare och kvinnor som offer. Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på gatan, så jag vet hur det är att utsättas för våld, vilket gör att jag starkt supporterar att man vänder sig mot sådant. Men jag vänder mig också starkt mot att man gör det ideologiskt ensidigt, utpekandes en grupp som våldsverkare, en som offer. Om man skulle göra en sådan utställning och t ex peka ut judar som onda, kristna som goda skulle man bli kallad för rasist ‒ och åtalas för hatbrott. Det finns t o m forskningsrapporter från USA som visar att sexuellt våld från kvinnor mot män är lika vanligt som vice versa (t ex Muehlenhard & Cook 1988, som visade att 62,7 % av männen, 46,3 av kvinnorna utsatts för sexuellt tvång av det motsatta könet).

En utställning av det här slaget är ”könsrasistisk” och bidrar bara till ett könskrig ‒ och krig har aldrig varit en bra lösning på problem. Att skriva som Seidegård & Thedéen avslutningsvis gör: ”Mäns våld mot kvinnor finns även på Gotland. Och som museum har vi en betydelsefull roll att spela som forum för debatt och dialog och debatt för vår tids stora frågor” är ett direkt hån mot alla de män som utsätts för våld av kvinnor i relationer (och kvinnor i lesbiska). Det har absolut ingenting att göra med dialog att presentera en utställning som ensidigt och på ovetenskapliga grunder pekar ut män som de enda förövarna av våld i relationer (för jag utgår från att ingen föreläsare kommer prata om kvinnors våld mot män). Det är bara att underblåsa krig och det ska inte Gotlands museum ägna sig åt!

Dick Wase

Gotlandshistoriker

Publicerat

DEN ENKELRIKTADE KAMPANJEN ”METOO”

Intressant att kampanjen ”MeeToo” enbart kretsar kring kvinnor som blivit våldtagna/antastade. Och varför handlar det bara om sexuellt våld? Tror någon att det är att glida på en räkmacka att bli misshandlad? Jag kan inte skriva MeeToo eftersom jag bara blivit nedsparkad på stan en gång i min ungdom, och det fanns inte mer sexuellt i det än svartsjuka, men det krävdes mycket viljestyrka och eget intellektuellt argumenterande för att våga gå ut en lång period efter det. Men jag kom över det, vilket de flesta gör. Jag kan bli lika fascinerad som en Калисто Утриаинен i en tråd på Facebook blir över att kvinnor ifrågasätter kampanjen, men istället blir jag fascinerad över att kvinnor kan fixera så oerhört på hur just de är utsatta och fullständigt ignorera det våld som utövas mot män. Och det gäller även i fallet sexuella övergrepp. Det är faktiskt lika många män som utsätts för övergrepp av kvinnor som vice versa, men det ordas det aldrig om. Fiebert & Tucci fann i sin studie 1998 att 70 procent av de manliga studenterna vid California State University hade utsatts för sexuellt tvång av kvinnor under de senaste fem åren, Muehlenhard & Cook (1988) fann att 62,7 procent av männen och 46,3 av kvinnorna procent tvingats till oönskade samlag och Struckman & Johnson fann (1998) att 43 procent av männen utsatts för tvingande/oönskade sexuella handlingar av kvinnor, varav 36 procent av männen rapporterade oönskat tafsande och 27 att de tvingats av kvinnor till oönskat samlag. D v s att mer än var fjärde man hade blivit våldtagen av en kvinna!


Idag är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor inte är ett dugg mindre aggressiva än män, vare sig i förhållanden eller intrakvinnligt (även om aktivister, politiker och medier försöker tysta ned detta faktum). Ändå är det horder av kvinnor i vårt land (och även bland andra genuskreationister i andra länder) som enbart ylar om att ”kvinnor utsätts enbart för att de är kvinnor”. Det här är ett ALLMÄNMÄNSKLIGT problem där faktiskt kvinnorna är vida mer gynnade än männen i ett avseende. Om en kvinna säger att hon blivit misshandlad eller våldtagen ställer sig alla på hennes sida och fördömer mannen som påstås ha gjort det – vilken därefter är stigmatiserad och ”körd” i samhället. Om en man däremot påstår att han blivit misshandlad eller våldtagen av en kvinna tror ingen på honom och han närmast hånas istället. Inte undra på att män, som Pope visar, har ett väldigt mycket lägre förtroende för myndigheterna i dessa frågor än kvinnor och struntar i att anmäla.


Dessutom är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor kan utnyttja anklagelser om våld eller våldtäkt av män för att gynna sig själva – vilket de också gör  (En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa [Wakefield, H, & Underwager, IL [1990], Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations]). Det amerikanska Justitiedepartementet gjorde 2012 en undersökning av rapporterade våldtäkter i landet (McNamara & Lawrence) som visade att 60 procent var falska eller ogrundade anklagelser, 17 procent ledde till fällande domar, 15 till friande och 8 procent drog tillbaka anklagelsen innan dom fallit (förmodligen för att de insåg att deras bluff inte skulle lyckas). Det här är viktigt, eftersom de män som drabbas av anklagelsen blir stämplade och stigmatiserade för resten av livet (”ingen rök utan eld”), vilket är fullständigt enkelriktat till kvinnornas fördel (läs gärna, för svensk del, böckerna ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” av Patric Knutson och ”Oskyldigt dömd” av Anders Eriksson). Brottsmålsadvokaten Per E Samuelsson säger att det svenska samhället inte genomsyras av principen ”hellre fria än fälla” när det gäller kvinnors anklagelser om våldtäkt av män utan snarare ”hellre fälla än fria” (https://www.expressen.se/…/peter-eriksson-vill-doma…/). Ett resultat av att genuskreationister, medier, politiker och andra enbart fixerar på hur synd det är om kvinnor och hur onda män är. Men egentligen är detta, som sagt, allmänmänskliga problem som vi aldrig kommer kunna göra något åt om man enbart ska utmåla ett kön som offer och det andra som ondskefullt.  Det kan vara en av anledningarna till att vi i Sverige har högre frekvens av fällande domar än i USA.  I Sverige är det så många som 64 procent av de anklagade som döms, ca 10 procent mer än i det förstnämnda landet.

En annan fördel som kvinnor har i denna fråga är när det gäller falsk tillvitelse.  Tidningen Metro skriver den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  D v s att mindre än en procent av de falska tillvitelserna döms.  Men detta ligger ju helt i linje med hur kvinnor generellt gynnas av mildare domar än män.

Jag vet hur det är att utsättas för ett våldsövergrepp, så jag önskar verkligen att vi kan göra något mot detta. Men det kan vi inte så länge en ideologiskt fanatisk grupp blint stirrar på det som kvinnor utsätts för och anklagar män för att vara förövare. Det här handlar inte om att kvinnor utsätts bara för att de är kvinnor, det handlar om att både män och kvinnor utsätts för det därför att de är människor!  Jag vänder mig alltså inte mot kampanjen som sådan, bara att den är så blint enkelriktad. Läs även detta inlägg om falska våldtäktsanklagelser.

Publicerat

FORTFARANDE VILL KVINNOR HA EN TRYGG MANS AXEL ATT LUTA SIG EMOT

Bifogade bild tog jag i fredags på bussen från Visby mot Kapellshamn.  Att jag inte publicerade den då beror på att jag inte hade tillgång till Internet.  För mig är det en klassisk bild på unga förälskade (i gymnasieåldern, och han bekräftar bilden genom att luta sitt huvud mot hennes, en gång i tiden kunde det ha varit jag och min stora gymnasiekärlek) men den väcker också en fråga i mig.  Vad är det för trams detta med ”maskulinitetsnormen”?

För det första måste jag fråga mig, finns det en maskulinitetsnorm, eller finns det ett antal olika?  Mitt svar är tveklöst det senare, särskilt som jag själv aldrig har försökt vara ”macho” på det sätt som det traditionellt anses vara – men jag har däremot aldrig tvekat i min könstillhörighet ändå.  Men det är egentligen inte den viktiga frågan.  Den är istället vem det är som driver på och önskar ”maskulinitetsnormen”.  Jag tycker att fotot ger ganska mycket av svaret.

Med reservation för att det inte finns något så enkelt som två kön så är ändå en överväldigande majoritet av mänskligheten heterosexuella män eller kvinnor – vilket också är den avgörande orsaken till artens fortlevnad (Darwinism).  Och jag menar att det är kvinnorna som i första hand underblåser den s k ”maskulinitetsnormen”.  Se på bilden; den kunde vara tagen i närapå vilket samhälle som helst, i vilken tid som helst, med de roller som evolutionen givit oss och som inte minst omhuldas av kvinnorna; mannen, som den som kvinnan tryggt vilar sitt huvud mot (och jag undrar om jag någonsin sett den omvända situationen i heterosexuella förhållanden).  Det innebär naturligtvis inte att mannen alltid är den trygghet som kvinnan önskar – långt ifrån (lika lite som kvinnan alltid är den partner som mannen ville ha) – men det är den bilden hon, som majoritetsuppfostrare, också förmedlat till sina barn under miljontals år!  Det är också delvis därför som kvinnor styrs av hypregyni (kvinnor strävar att gifta sig uppåt, med män som är av högre social status än de själva, för att försäkra sig om bästa support för sin avkomma). En negativ följd av hypergynin (åtminstone för män) är till exempel det som Norberg-Schönfeldt konstaterar (dock utan att förstå att det hänger ihop med hypergyni), att åtskilliga kvinnor överger sina män då de blir långtidsarbetslösa, medan däremot få män överger sina kvinnor på grund av dessas ekonomiska ”förfall”.  När mannen inte kan leverera tillräckligt så är han inte värd något längre.

Det finns väldigt evolutionära skäl till att män och kvinnor fungerar som de gör och det handlar om att vi utvecklats olika under miljontals år, för att på mest effektiva sätt överleva (åter Darwinism).  En väldigt bra text kring detta är t ex Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H, Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006).  The Evolutionary Psychology of Human Mate Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior.  Från den kan vi bl a lära att ”människor [kan] ses som kulturella Einsteins med kroppar formade för en Flintstonevärld: det vill säga, organismer välanpassade till en långsam, relativt oföränderlig Pleistocen livsstil, ännu inte matchad till svårigheterna i en snabbt förändrandes, modern värld.  Eftersom dessa anpassningar tänktes vara resultat från upprepat förflutet urval under mänsklig förhistorisk evolution på den Pleistocena afrikanska savannen, har evolutionär psykologi fokuserat på de utmaningar som tidiga människor ställdes inför i denna evolutionära anpassningsmiljö.”  Det är alltså fullständigt makabert med tanken att ”vi är ju civiliserade och därför inga djur”, eftersom vi fortfarande är pleistocena och alltså i högsta grad fortfarande djur.  Om dock med en tunn fernissa av ”civilisation”.

Vidare kan vi i skriften lära att ”Darwin [noterade] att sexuellt särskiljande drag typiskt var mer komplexa och utarbetade hos hannar än hos honor bland de flesta arter han studerade.  Han teoretiserade att dessa könsskillnader (dimorfismer) berodde på att kvinnor var mer utväljande i sina partners och hannar mer tävlande för partners.”  D v s att kvinnan är mer kräsen och selekterande, som ju stämmer med refererade Norberg-Schönfeldt.  Något som också hänger ihop med den s k ”föräldrainvesteringsteorin”.

”I praktiken är hannar bara utväljande av kvinnliga duglighetsindikatorer när de investerar tillräcklig möda och resurser i barn, så som monogama fåglar och människor gör.  Kvinnligt val av duglighetsindikatorer är mycket mer förekommande bland arter.”  Åter detta med hypergynin – kvinnor måste vara mer kräsna och sikta uppåt.

”Tvärtemot populära föreställningar så är exklusiv monogami ganska ovanligt bland mänskliga populationer.  Bara 16 procent av världens förindustriella kulturer praktiserar monogama äktenskap exklusivt.  Monogami är ännu mer sällsynt (kring tre procent av arterna) bland icke mänskliga däggdjur.”  Något att kanske tänka på för alla som förfäras av polygyni och -andri.

”Polygyni förekommer när en hanne parar sig med, eller formar par med mer än en hona samtidigt […]  I djurens rike är polygyni normen, förekommandes hos kring 90 procent av arterna och 97 procent av däggjuren.”  Men om män eller kvinnor är mer eller mindre promiskuösa beror därför enbart på uppfostran, eller?  Evolutionen har spårat ur och måste korrigeras för att bli ”rätt” och monogam (obs ironi).

”Polyandri […] är mycket ovanligt, förekommandes bara hos några få kända arter av fåglar, insekter och sjöhästar och i några få mänskliga kulturer i Nepal, Tibet, Sri Lanka och Indien.  Polyandri uppstår […] där det är färre sedda honor i miljön relativt till hannar.”  Något som är historiskt nästan omöjligt, eftersom män dött lättare i ung ålder och dessutom offrats i krig och konflikter för att försvara hem, kvinnor och barn.  Men, som undantag har det existerat för artens fortlevnad.

”Kvinnors preferens för män med resurser är inte bara grundat på den direkta fördel hon erhåller, utan också delvis på den fördel som ges till hennes barn.  Till exempel hade söner till män med de flesta kamelerna hos Gabbra i Kenya mer kvinnliga partners relativt till medtävlare av samma kön, och dessa privilegierade söner erhöll deras första fruar tidigare i livet, antydande att Gabbrakvinnor väljer sina partners delvis grundat på mannens materiella resurser:  d v s utifrån antal ägda kameler.  Ett liknande mönster av kvinnors preferens för män med materiella resurser har påvisats i många samhällen.”  D v s åter detsamma som ovan nämnda hypergyni.

”Kvinnor föredrog att para sig med män som är längre än dem själva, mer än män föredrog att para sig med kvinnor som är kortare än dem själva.”  Kvinnor är alltså mer selektiva och skulle aldrig kunna fungera på samma villkor som män, ens om de uppfostrades så.  Men å andra sidan kräver ju genusvetarna och radikalfeministerna att män ska följa feminina ideal.  Synd bara då att männen slutar att vara attraktiva för kvinnorna!

”Könsskillnader i personlighet är förekommande bland människor och icke mänskliga djur.”  Något som verkligen radikalfeminister och genusvetare borde ta till sig, istället för att ständigt döma ut dem som är maskulina eller inte tillräckligt kvinnligt normrikiga (men på ett”normkritiskt” sätt för att mörka att det är den nya normen).  Dessutom borde det få dem att förstå att inte alla fungerar likadant, ens sexuellt.

”Den sexuella strategiteorin” [gör att] ”män mer placerar kapital i sexuella partners kvantitet än kvalitet, jämfört med kvinnor som vanligtvis fokuserar på partners kvalitet.  Till skillnad mot de flesta djur, så bidrar mänskliga hannar vanligtvis med en signifikant andel föräldrainvestering i deras avkomma.  Följaktligen tenderar män att engagera sig i långvariga relationer med sexuellt attraktiva och receptiva kvinnliga partners, kanske ibland kryddande dessa paranden med några kortvariga partners vid sidan om.”  Mänskliga hannar är alltså bäst av alla däggdjursarter i detta att backa upp moder och barn, men ändå utmålas de som sämst.  Personligen tycker jag radikalfeministerna borde inrikta sin ilska på lejon, eller så.  Veganerna också för den delen.

En intressant notis är denna:  ”Män hos Achestammen i nordöstra Paraguay använder uppskattningsvis 6,7 timmar om dagen för försörjningsaktiviteter och delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor tillbringar uppskattningsvis 8 timmar om dagen för barnomsorg och 4 timmar om dagen för foderanskaffning, delandes endast 58 procent av samlat gods utanför familjen.”  Kvinnor tycks alltså, kanske p g a en historiskt sett större arbetsbörda för hemmet, dela mindre utanför familjen än vad män gör.  Men männen har alltid haft den tunga uppgiften att offras urskillningslöst för att försvara hem, barn och kvinnor.  Så sammantaget framstår männen som mer utåtriktat ”generösa” än kvinnor, vilket kan hänga samman med att män tar för sig mer i det offentliga rummet – liksom naturligtvis också deras större tävlan för ”kvantitet” när det gäller partners.

”[…] kvinnor kommer vanligtvis högre på skalan för fostran och kärlek […] men därtill har kvinnor genomsnittligt högre nivåer av neurotiskhet än män.  Folk som graderas högt neurotiskt tenderar att uppvisa större känslomässigt ansvar […]  Därmed, kan män kanske dra fördel av neurotisism hos en partner genom lägre risk för kopulering utanför parbildningen.”  D v s att du kan få en trogen hustru om du är beredd att tolerera vaneföreställningar, raseriutbrott, stark svartsjuka och annat.  Jag undrar om det finns någon win-win situation här?

”Mot bakgrund av spektret av bedragande så tenderar män att fokusera på ledtrådar som antyder en partners otrohet, medan kvinnor fokuserar på signaler som antyder deras partners emotionella involverande med någon annan, vilket kan signalera resursdelande.”  Ja, det är ju svårt att säga vem som är värst här.  Mannen som vaktar på kvinnans trohet (förmodligen för att vara säker på faderskapet som han ska investera i) eller kvinnan som tänker på vad hon (och barnen) riskerar att gå miste om.  Jag är absolut för att alla barn obligatoriskt ska dna-testas för att säkra faderskap, när vi nu har den möjligheten, men jag tror inte att det kommer förändra några av våra beteenden.  Bara säkra att en del män slipper bli lurade.

Summa summarum, så illustrerar den bifogade bilden den genetiska prägling som sitter djupt i oss.  Maskulinitetsnormen är alltså (en) norm(er) som utvecklats evolutionärt och som omhuldas både av kvinnors och mäns beteende – men med kvinnor som mer ansvarsfulla för att de varit majoritetsuppfostrare.  Det genusforskningen och radikalfeministerna idag tror – liksom kyrkan och andra ”sanningsideologier” före dem – att de är utsedda till att sidsteppa evolutionen, och veta bättre än densamma, kommer bara att leda till förtryck och förföljelse.  Precis som det ledde till under religionens (och vänster- och högerfascismens för den delen) ideologiska krig mot evolutionen.  Till religionens fördel, gentemot genus och radikalfeminism, kan sägas att de var de tongivande i detta i en tid när vi inte hade så mycket kunskap om dessa frågor.  De senare agerar likadant, trots att vi idag har så mycket kunskap, vilket gör – anser jag – att man måste bedöma dem mer kritiskt än de som verkade under tider av mycket mindre kunskap. 

Det är verkligen inte fel att säga att merparten av dagens genusforskning (och radikalfeminism, de går ju hand i hand) är kreationism.  Inte så att de tror att gud skapade världen, men att de själva på gudomligt vis ska kunna skapa en ny sorts människa, genom att förneka evolutionen.  Men, ska vi kunna göra världen bättre ska vi inte tro att vi ska omstöpa människan till att bli ideologiskt rätt, som genuskreationisterna nu har fått för sig, utan att vi utifrån kunskapen om varför vi är olika ska kunna förändra och försöka skapa förståelse – istället för köns- eller andra krig.

Genuskreationister kan skrika hur mycket de vill.  Bilden ovan visar ändå, menar jag, att vi är danade som vi är!  Fortfarande lägger tjejer och kvinnor sitt huvud mot en (förhoppningsvis) trygg axel på en man – och kommer att vilja det i hundratusentals år till, om arten fortsätter att existera.  Men genuskreationisterna vill förmena dem det för att uppnå sina egna egoistiska mål! Slutklargörande:  Jag är mycket medveten om att det finns åtskilliga andra kombinationer än den som beskrivs här ovan och bejakar dem i högsta grad.  Men jag talar om den övervägande majoritetskombination som evolutionärt utvecklats för att möjliggöra artens fortlevnad.  Den kombinationen är den evolutionärt och fortplantande viktigaste, men utesluter naturligtvis inte andra, vilket utvisas av att evolutionära adaptioner kan visa sig i många former – som t ex homosexualitet.

Publicerat

UTSTÄLLNING PÅ GOTLANDS MUSEUM

Har just skickat in en debattext till Gotlands tidningar, med anledning av att jag fick ett mail (som ständig medlem av Gotlands fornvänner, helst skulle de nog inte maila mig alls) som säger:

”På söndag den 15/10 kl. 14.00 invigs ”Cause of Death: Woman” på Fornsalen.
Tema för utställningen är mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen.
Bakom utställningen står fotografen Linda Forsell och journalisterna Karin Alfredsson och Kerstin Weigl. Tillsammans har de undersökt mäns våld mot kvinnor i tio länder. I varje land träffade de överlevare och personer som arbetar för förändring.
Cause of Death: Woman har tidigare visats i Stockholm, Karlstad, Peking och New York. På Gotlands Museum kompletteras grundutställningen med nedslag i historien på Gotland, i Sverige och i Västeuropa.
I arbetet med utställningen samarbetar Gotlands Museum med Länsstyrelsen i Gotlands län, Polisen, kvinnojouren Amanda och Region Gotland. Som en del av utställningen finns intervjuer med representanter från de fyra organisationerna.”

Min text till Gotlands tidningar lyder:

”STOPPA POLITISERINGEN AV GOTLANDS MUSEUM

Med fasa tar jag emot ett mail om en utställning på Gotlands museum, med temat ‘mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen’. Förutom att museet därmed ignorerar det våld som utövas mot män så är det att politisera i en bestämd riktning.

Hur kan mäns våld mot kvinnor vara ett större problem än kvinnors våld mot män? Eller mäns mot män och kvinnors mot kvinnor? Hundratals internationella undersökningar visar entydigt att kvinnor är lika mycket eller något mer våldsamma i förhållanden än män. I det offentliga rummet är det avsevärt många fler män än kvinnor som råkar ut för våld och som museum borde man beakta det faktum, att historiskt sett har män under historien hänsynslöst offrats för att skydda hem, kvinnor och barn. Läser man också en undersökning som t ex ‘Cultural suppression of female sexuality’, av Roy F Baumeister och Jean M Twenge (finns tillgänglig på internet) så inser man, att intrakvinnligt våld är lika omfattande som intramanligt sådant, samt att det är kvinnor i första hand som dömer ut andra kvinnor som t ex ”horor”. Det är en följd av att det intrakvinnliga våldet är mer psykologiskt än fysiskt (kvinnor är mycket mer mobbande än män). Som exempel kan också anföras en rapport från FBI, refererad av Mercy & Saltzman (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85), av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Det understryker att kvinnor drabbas något hårdare av svårare skador, men å andra sidan tar kvinnor mycket oftare till tillhyggen när de utövar våld mot sina partners. Men innebär det att våld enbart handlar om ‘mäns våld mot kvinnor?’ Och då vill jag understryka att det inte finns några undersökningar som antyder att kvinnligt våld mot män skulle vara självförsvar mer än i motsatt riktning. Tvärtom är det vanligare att kvinnor slår först! Inte ens lesbiska förhållanden är mindre våldsamma än heterosexuella, som t ex Lori B Girschik (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?) förstod då hon blev tillsammans med en kvinna som tidigare regelbundet våldtagits av sin lesbiska partner.

Att Gotlands museum ensidigt politiserar en fråga som inte handlar om mäns våld mot kvinnor, men däremot ett allmänmänskligt problem, måste jag protestera starkt emot! Jag väcker härmed frågan, till Fornvännernas nästa årsmöte, om Gotlands museum verkligen ska ägna sig åt denna typ av korrekt politisering. Min åsikt är att museet ska ägna sig åt gotländsk historia. Dessutom väcker jag frågan om hur årsmötesprotokoll kan försvinna. Jag kommer att infinna mig på mötet och bevaka dessa frågor.

Om Gotlands museum ska ta upp frågan om våld ska det göras i ett allmänmänskligt perspektiv. Följaktligen väntar jag på nästa utställning, om hur män utsatts för våld genom historien och utan urskillning kunnat offras som krigsboskap genom århundradena. Man kan ju t ex exemplifiera med hur män som misshandlades och toppreds av sina kvinnor tvingades att rida baklänges på en åsna genom staden, till allmän skam. Om museet betalar avtalsenlig lön kan jag bistå, eftersom jag är väl inläst på området.

Skulle någon tvivla på att kvinnor i förhållanden är minst lika aggressiva som män så rekommenderar jag översikten av 572 internationella studier som gjorts av Martin S Fiebert, Department of Psychology, California State University, Long Beach (som också finns tillgänglig på Internet).”

Vi får se om de tar in den.

Publicerat

HUR KUNDE VI ÅTERVÄNDA TILL 20-30-TALET?

Om vi ska vara ärliga så är Sverige, mer eller mindre, tillbaka i 20-30-talets Europa.  Precis som på gatorna då slåss nu höger- och vänsterfascistiska grupper mot varandra, försäkrandes sig själva om att de sitter på sådana oantastliga sanningar att de har rätt att tvinga andra att följa ”sanningen”.  Precis som i 20-30-talets Tyskland används akademisk forskning för att föra fram bestämda ideologiska ståndpunkter, och de som inte är ”rätt” utmålas som så fruktansvärda att det är korrekt att stigmatisera, stöta ut och trakassera, i sann sovjetisk och fascistisk stil.  Var tog de akademiska, humanistiska och demokratiska värdena vägen?

Häromdagen besökte jag en nu hädangångens f d gotlandsforskare änka.  Under många år har jag varje sommar varit inbjuden på lunch till dem, så som varandes gotlandshistoriker själv.  Vi kom att tala om vilken tid i ens liv som var bäst.  För min del är det tveklöst slutet av 60-talet och tiden fram till ca 1976.  Naturligtvis handlar det delvis om att jag var ung, men framförallt så fanns det en optimism i samhället.  Vi trodde helt enkelt att det var möjligt att samhället skulle bli bättre och det var en tid av sexuell liberalisering.  Visst, vänstern var redan då fruktansvärt dogmatisk, men man trodde nog inte att de skulle kunna vrida samhället att bli så fel som det blev.  God hjälp hade de också av ”kapitalisterna”, som i samklang med radikalfeminismens krig mot mannen lanserade idén om att bara tänka på sig själv och skita i alla andra.

Om jag får skissera utvecklingen så är det framförallt genus/radikalfeminism, borgerlig egoismtanke och journalistisk självgodhet som bäddat för att vi nu är på väg tillbaka till en tid av intolerans och polarisering.  Radikalfeminismen och genusvansinnet har legitimerat ett samhälle av stigmatisering och ovetenskap genom att förklara att hälften av mänskligheten egentligen inte äger rätt att existera – nämligen männen.  Det enda som kan legitimera att de finns är om de totalt underordnar sig kvinnliga ”dygder” (eller möjligen om de är hbtq), annars är de utrotnings- och negligerbara.  Att det inte i praktiken existerar några kvinnliga ”dygder” – eftersom kvinnor är lika intoleranta och aggressiva som män – har ingen betydelse, eftersom man automatiskt är legitimerad i kraft av att ha fötts utan manligt könsorgan.  Precis som epitetet ”tysk” legitimerade människor i 30-talets Tyskland.

När det gäller den borgerliga egoismen är det flera saker som spelar in.  Bl a tanken att skatt är något av ondo och den outtalade rätten att kunna bygga egna enorma förmögenheter.  I det fallet hänvisar jag till en dokumentär som jag finner väldigt talande, nämligen ”Inequality for all” (finns på Netflix).  Den borgerliga egoistiska tanken manifesterade sig tydligt i bl a Arbetsgivarföreningens kampanjer från omkring 1980, som legitimerade att man bara behöver tänka på sig själv och skita i alla andra.  Det är en tanke som också direkt legitimerar stigmatisering och utstötande, eftersom man inte behöver tänka på dem som drabbas av det.

Den journalistiska självgodheten har legitimerat hatsamhället, i och med att mängder av journalister tror sig om att ha rätten att hatfyllt hänga ut människor, falsifiera och undanhålla fakta för att skriva människor på näsan vad de måste tycka i kontroversiella frågor.  Man har helt enkelt lärt människor att hata, ljuga och förtiga, något som inte minst är tydligt när det gäller debatten om invandring.  Som historiker, som också studerat migration, inser jag att invandring är en nyttig och nödvändig företeelse, men att – som politiker och journalister gjort – enbart tro att det finns en enda väg, som måste försvaras genom att förtiga och ljuga om fakta – är bara att skapa en hopplöshetskänsla hos människor, som leder till hat och intolerans.  Eftersom de som är kritiker istället för att bemötas med respekt och argument bemöts med smutskastning och stigmatisering.

Jag påstår bestämt, att de som bäddat för en återgång till 30-talssamhället i första hand är egennyttiga radikalfeminister, journalister och politiker.  Men naturligtvis har den enskilde individen också ett ansvar, särskilt om man gett dessa grupper legitimitet.  Tyvärr så brister alltför många i att de tror på det dessa tre grupper påstår.  Kritiskt tänkande är en nödvändighet för bevarandet av den demokratiska samhällsformen, men också en öppenhet för att inse att man kan ha tagit fel själv.

Hur kunde samhällsoptimismen från min ungdom vändas till ett destruktivt samhälle?

Publicerat

SKA SVENSK REGERINGSPOLITIK BASERA SIG PÅ FASCISTISK IDEOLOGI?

Jag råkade titta på en video med Cassie Jaye, där hon berättar hur hon bemötts av feminister, aktivister och media sedan hon via sin dokumentär ”The red pill” bytte sida och tog avstånd från radikalfeminismen. Vi är några som fått smaka på denna typ av reaktioner, vilka följer som ett brev på posten om man ifrågasätter ideologiskt beslutade ”sanningar” – särskilt om man kan visa att dessa påstådda ”sanningar” i själva verket är osanningar. Då riskerar man att drabbas av ett osminkat hat, stigmatisering, ignorering och smutskastning från de ”rättrogna”. Särskilt problematiskt är det när medierna domineras av sådana ”rättrogna” journalister, vilka selekterar bort, censurerar, förtiger och förvränger fakta – som nämnda video, liksom denna, visar för Australiens del. I Sverige är det betydligt värre än i Australien, eftersom inte någon enda svensk TV-kanal vill visa ”fel” domumentärer, som t ex ”The red pill”, ”Don’t shout too loud” eller ”Hjernevask”.   Istället ska vi matas med propaganda som ska inskärpa hur människor måste tycka för att få vara del av samhället – i åsiktskorridorens trängsel (här, här, här, här, här, här, här, här). Jay Levy beskriver fenomenet i sin undersökning av sexköpslagens verkningar och kallar det för mönster för tystande.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” aktivisterna, politikerna och journalisterna verkar i sin självförverkligande gärning. Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.
2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.
3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.
4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.
5) Skapa ”bevis” genom citeringar.
6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.
7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

D v s rent fascistiska metoder som idag genomsyrar akademisk, politisk och journalistisk värld i Sverige!

Det här agerandet leder även till ett upphöjande av Semmelweisreflexen till ett fullständigt normriktigt beteende.   Personligen har jag studerat sexual- och moralhistoria ingående, liksom hundratals undersökningar om bl a prostitution och trafficking, och producerat två omfattande böcker i ämnena. Men när jag motsäger individer i deras föreställningar, som t ex att faktiskt 94 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i arbetet, att inomhussexarbetare (minst 80 procent av alla sexarbetare) mentalt mår lika bra som genomsnittskvinnan och att sextrafficking är ett s k ”nollbrott” (mindre än ett fall på 100.000 invånare världen över) sparkar de genast bakut och vägrar att tro detta, anförandes alla möjliga konstiga undanflykter. Då inträder ett fenomen som aldrig skulle gälla icke kontroversiell och oomstridd kunskap. Om jag t ex diskuterar fysik med en fysiker har jag, p g a mina dåliga kunskaper i detta ämne, ingen anledning att annat än försiktigt ifrågasätta eller undra – samtidigt som jag måste vara ödmjuk, eftersom jag vet att jag inte kan ämnet. Men när det handlar om mitt specialämne så tror sig varje människa jag pratar med – trots att de aldrig studerat annat än grovt vinklade tidningsartiklar och propagandtärer i ämnet – att de vet precis hur det ligger till.  Även fast de i andra sammanhang kan ifrågasätta tidningar och TV.   Ett tydligt exempel på detta beteende har jag givit i ett tidigare inlägg, då två ungdomar, en miljöpartist och en socialdemokrat, utan något som helst underlag, och fast jag satt vid datorn och slog upp de undersökningar jag hänvisade till (Bl a en av BRÅ som säger att det är högst osannolikt med mörkertal när det gäller sextrafficking [s 21]). Jag gav dem ett år på sig att finna vetenskapliga undersökningar som stöttade deras övertygelse, men träffade bara den ene (miljöpartisten) efter ett år och frågade då om denne nu hittat sådana.   Till svar fick jag ett generat skratt.

Orsaken till denna Semmelweisreflex är i första hand att människor inte vill erkänna för sig själva att de dels har för dålig kunskap och dels inte vill vidgå att de blivit grundlurade av ”samhället”. D v s av den vänsterfascistiska radikalfeminismen. Speciellt gäller det många i den ”välutbildade” medelklassen, vilka p g a utbildning i ett eller ett par ämnen tror sig om att kunna omfatta alla ämnen. Som jag visat i tidigare inlägg (här, här) så uppfyller radikalfeminismen kriterierna för fascism till fullo – vilket också kommunismen gör. Men den senare riktningen lämnas på något sätt oantastad av stora grupper av journalist- och politikerkåren (av vilka ju en hel del sympatiserar med denna ideologi) och därför, menar jag, måste vi börja inse att radikalfeminismen är vänsterfascistisk och bör benämnas sådan. Något som borde gälla även andra aktionsgrupper till vänster.   De ska inte komma undan med att vara ”socialister” eller ”marxister” när de är fascister på vänsterskalan. Vi bör också tala om för de ”demokratiska” politiker från andra partier, vilka förfäktar dessa radikalfeministiska idéer (som t ex Birgitta Olsson), att de agerar vänsterfascistiskt.

Jag behöver inte orda om hur repressiv radikalfeminismen är för flertalet av läsarna här. För att bara ta ett exempel rekommenderar jag det här Youtube-klippet, vilket tydligt visar på hur man i sann fascistisk anda strävar efter att göra män till en grupp som inte ska ha samma rättigheter och möjligheter som kvinnor. Jag är verkligen ingen vän av SD, men jag förstår inte hur man kan påstå att det partiet skulle vara mer fascistiskt än t ex F! Eller V. Dessa har sin bakgrund i kommunism och marxism, som uppfyller alla kriterier för fascism genom sin historia och vilka, genom att agera för att upphöja radikalfeminismen som en tvingande idé för alla, visar de att de inte lämnat denna väg.

Det skrämmande är att denna vänsterfascism ligger till grund för Svensk officiell politik: Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi (regeringsdokument Skr2002/2003:140, jmf också Pelle Billing). I rent ideologisk anda, fullständigt ounderbyggt av vetenskap, ska alltså samhället formas efter en liten vänsterfascistisk grupps åsikter, med grund i de ideologiska konstruktionerna ”könsmaktsordning” och att kön är ”en social konstruktion”. För att inte tala om könskvotering i lagform, som ju faktiskt är en direkt könsdiskriminerande lag, enbart riktande sig mot män!

Redan 1975 skrev antropologen Susan Carol Rogers (American Ethnologist, Vol. 2, No. 4, Sex Roles in Cross-Cultural Perspective (Nov., 1975), s 727-756.), apropå den senare påhittade ”könsmaktsordningen”, att [a]ntagandet om universell manlig dominans, som kommer från epistemologiska felaktigheter i antropologin, visar sig lögnaktigt utfrån bevis att kvinnor utövar ansenlig makt inom kontextet bondehushållet och gemenskapen. Den uppenbara motsatsen mellan officiella ståndpunkter kring manlig dominans och verklighetens kvinnliga makt kan lösas och förklaras av en modell som starkt kan sträckas ut till andra typer av förindustriella samhällen. Slutsatsen blir att transformeringen av manlig dominans från myt till verklighet genom industrialiseringsprocessen kort sagt är utforskad.  Men ändå ska en ideologiskt helt ovetenskaplig idé, genom tvingande lagstiftning och officiell politik, drabba oss.

Jag har inget att invända mot att människor har sina åsikter och övertygelser, men lika lite som kristen, muslimsk, höger- eller vänsterfascistisk ideologi ska få tvingas på människor, lika lite ska radikalfeministisk sådan få ligga till grund för tvingande och diskriminerande lagstiftning!  Jag ser faktiskt inte stor skillnad mot hur man agerade i Tyskland på 30-talet, när man lät ideologiska idéer peka ut vissa ”raser” som biologiskt mindervärdiga, eller i Sovjet, där ”borgarklassen” alltigenom stämplades som ”folkets fiende”. Skillnaden är att man ännu inte börjat att utrota de ”avvikande”. Men förföljer dem gör man, som ovan nämnda video visar och många kan vittna om. Även om de inte döms juridiskt så stöts de ut och stigmatiseras – precis som t ex judarna råkade ut för i Tyskland innan utrotningen sattes igång. Ska verkligen svensk regeringspolitik basera sig på fascistisk ideologi?