Publicerat

PATRIARKATETS BRASA OCH MADELEINE SCHANTZ

I dagens (17 mars 2016) PeKtro (Metro) ondgör sig Madeleine Schantz (Fp – jag gillar inte falsk marknadsföring och Fp är inga liberaler) över ”extremfeministerna”.  Hon tror att det är något med ordet som är ”skrämmande” och påstår att feminina ord är ovanliga i en positiv mening (men definierar inte vad det är som totalt objektivt avgör det) och lägger en stor del av skulden på ”genustroll” och ”extremister med för mycket fritid”.  Hon menar att feminismen som ideologi inte är något negativt, men att extremfeministerna ”häller bensin på patriarkatets eld”, vilket innebär att ”feminismen får ett hårdare arbete när det kommer till att uppnå jämställdhet och att förgöra alla typer av diskriminering”.  Så tror hon att extremfeministerna göder ”fördomar” om feministerna.

Det kan tyckas som om Madeleine Schantz är en ”sansad” feminist.  Jag menar, jag som icke feminist, men jämställdist, kan naturligtvis inte invända mot att Schantz vänder sig mot extremfeministerna.  Men det är inte dessa feminismens ”Josefina Goebbels” som är problemet.  Det är i grunden sådana som textförfattaren, vilken själv uppvisar den där okunskapen hon tillskriver dem som inte har fattat feminismens storhet.  Vad hon uppenbarligen inte förstått är att det inte finns ”en feminism”, det finns en hel rad, precis som det fanns olika sekter inom vänstern på 1960- och 1970-talen.  Oförmågan att se detta är i o f s inte det största problemet.  Det största problemet är att hon, och de flesta andra ”sansade” feminister, använder samma terminologi, samma förvrängda ”fakta” och samma floskler som ”Josefina Goebbels”.  Schantz gör det själv när hon t ex skriver om att feminismen måste ”krossa patriarkatet”.  Hon utgår från att det finns någon sorts objektiv definition av ”patriarkatet” som något manligt, av män uppburet – vilket det definitivt inte gör.  Det är en synnerligen luddig term för en mångfasetterad företeelse, vilken hon inte minst själv bär upp genom att tro sig kunna peka med pekpinnar om vad som är rätt eller fel (eller för den delen klättra i karriären inom det ”patriarkaliska” systemet).  Hon bär upp ”patriarkatet” genom att helt utelämna alla faktorer (och forskning) som visar på kvinnlig aggressivitet, egoism och beräknande förgörande av andra och fokuserar istället på sådant som ensidigt ska peka ut mannen som den onde.  Som t ex när hon påstår att 98 procent av alla som misstänks för sexbrott är män, istället för att ta upp att två tredjedelar av dem som begår övergrepp – av olika slag – mot barn är kvinnor.  Genom att använda samma terminologi så legitimerar Schantz, och andra ”sansade” feminister, ”Josefina Goebbels”.  Det ger den senare en legitimitet, eftersom de ”sansade” inte uppvisar någon vilja till sansad betraktelse genom att i praktiken peka ut ”det manliga” som problemet – istället för att se den mänskliga dimensionen. 

Världen byggs av både män och kvinnor – bättre och sämre bland bägge könen – och verkligheten är inte sådan som Schantz och ”Josefina Goebbels” vill tro, att kvinnor är goda och män onda.  Det är en föreställning som uppstår först under 1700-talet.  Det finns dessutom starka skäl för att anklaga ”feminismen” för att ha skapat dagens hatarsamhälle.  Med den uppdelande terminologi på män som onda och kvinnor som goda – som Schantz uppenbarligen omfattar – så blir man inte trovärdig det minsta hos dem som har verklig kunskap, och som baserar sig på vetenskaplig forskning i sin strävan att skapa jämställdhet.  Skillnaden mellan mig och Madeleine Schantz – som jag förstår det – är att hon vill skapa ”jämställdhet” genom att legitimera en terminologi som är fylld av aggressivitet mot mannen, medan jag vill skapa jämställdhet genom att se de problem som finns som mänskliga.  Man kan inte vara en ”sansad” feminist samtidigt som man uppmuntrar extremfeministernas tankar och terminologier.  Och inte blir man mer trovärdig om man tillhör Fp – som ju vill styra över hur föräldrar ska ta ut sin föräldraledighet, i sann övertygelse om att veta vad som är ”bäst för alla” (så som ensanningsideologier genom hela historien gjort).  Liberalt är det inte!

Inte heller blir man trovärdig när man skriver på den sida som grovt dragit ner ordet debatt i propagandaträsket och vars redaktör tycks leva i någon sorts fantasivärld, där debatt är liktydigt med att enkom publicera normriktiga och politiskt korrekta texter.  Ditt anslag, Madeleine Schantz, kan kanske ha ett gott uppsåt, men du (eller någon annan av din ”sansade” sort) vinner inga jämställdister eller sansade människor över på din sida så länge du förfäktar mannen som världens problem, för det finns ingen som helst vetenskaplig forskning, eller empirisk erfarenhet, som kan understödja att kvinnan är ”bättre” än mannen.  Vi är lika goda kålsupare i bägge könen – på olika sätt.  Vi är människor!

Publicerat

HUR MAN VÄRNAR GAMLA KÖNSROLLER GENOM ATT VARA POLITISKT KORREKT – ELLER, EN NY PROPAGANDTÄR I SVT OM PORR

Naturligtvis skulle denna text ha skrivits och publicerats redan då den programpunkt som diskuteras sändes (10 december 2015), men för en som i hög ålder försöker slå sig in på arbetsmarknaden finns föga tid för samhällskritiska texter.  Men, intagen på sjukhus fick jag en stund över och satte mig och skrev.

Jag har redan tidigare i detta forum dissekerat en engelsk ”dokumentär” om porr, sänd av SVT, så därför kan jag rent faktamässigt hänvisa till den istället för att tugga om fakta som enkelt vederlägger de propagandistiska påståenden som programmakare av det slag som gjort ”Vi som har obegränsad tillgång till porr” måste använda sig av.  Istället kan det vara intressant att se, hur accepterat det kan vara att värna gammalmodiga föreställningar om kvinnlig sexualitet, bara det gynnar samhällets moraluppfostrande uppdrag och strävan efter att smutskasta mannen.

För att vi ska tro att detta är ett genuint ifrågasättande har en snart 18-årig engelsman, Tyger Drew-Honey, inkallats.  Grejen med att välja honom att säga rätt saker är, att hans farsa varit stor engelsk porr-artist (och även hans mor varit kopplad till branschen), så därför ska vi tro att detta är seriöst (om det är det eller inte får ni bilda en egen uppfattning om).  Och så verkar det ju förtroendeingivande med en ung kille som ska prata om det som gäller hans generation – inte sant?

Tyger kollar på porr då och då, för det gör ju de flesta nu för tiden – både tjejer och killar får vi veta.  Men han ska ”undersöka” om vår förkärlek för porr påverkar vårt sex i verkligheten och går till en ”expert”.  Hans farsa.

Och här börjar det.

Farsan inser att porren förändrat villkoren för tjejerna. ”Förr kunde tjejerna bara ligga där och ha sex, nu vill killarna att de ska göra mer och de känner sig pressade att göra det”.

Men, hallå där!  Var det bättre förr, när tjejer förväntades göra ingenting och killarna bara tog för sig?  Varför reagerar inte SVT:s genuspoliser mot ett sådant upphöjande av kvinnlig sexuell passivitet?  Istället backar man passivt upp en äldre syn på kvinnors sexualitet.  Men då reagerar väl i alla fall den moderne programledaren?  Inte då.  Istället tycker han farsan har en poäng.

Så drar Tyger vidare i sin undersökning, till Lesley Rose som finansierar sina studier via webcamsexshow.  Och nu sker nästa fadäs.  Rose trivs nämligen med sitt sätt att försörja sig och tillägger: ”Min sexualitet är min bästa handelsvara.”  Nu är det dags att dra i nödbromsen igen.  Kan en kvinna verkligen trivas med någon form av sexarbete?  Vad gör SVT:s genuspoliser egentligen?  Och handelsvara?  Det antyder ju att kvinnor inser att sexualiteten är en ekonomisk resurs – som kan omsättas i reda penningar, som Baumeister & Twenge meddelar oss.  Hur fel får det bli egentligen?

Och felen fortsätter.  Snart får vi höra att både unga män och kvinnor anser att de lär sig mycket av porren.  Precis detsamma som Malamuth finner i en undersökning av danska ungdomar.  Båda könen anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Man börjar bli betänksam.  Kommer vi att få se en sansad, balanserad bild av detta i slutänden?  Men, man fokuserar snabbt på den ”rätta” bilden igen och med utgångspunkten att ”tusentals killar kan vara beroende av porr” fokuseras återigen på de onda killarna.  För naturligtvis kan ingen kvinna vara ”beroende” av porr, eller?

Zack skickas in för att säga de rätta sakerna.  Han kände sig smutsig när han tittade på porr varje dag, alla är nog beroende på något sätt, med tjejer kände han att han hellre ville sitta framför dataskärmen och de flesta killar har nog känt att de hellre skulle titta på porr än att ha riktig sex med en tjej, när de ställts inför den senare möjligheten.  Låter inte det väldigt troligt?  Att killar hellre väljer att runka framför skärmen än ha riktig sex med en tjej, eller?

När absurditeten i detta börjar sjunka in tillstöter två förment trovärdiga killar och uttrycker den rätta åsikten, att ”nätporr är för mycket”!

Så vad gör då porren med killarna?  För att få svar på det måste vi kalla in tjejer att svara (ni vet, de där som, fast de gärna tittar på porr, inte kan uppskatta porren och vilja göra likadant som de gör i denna).  Den gamla kvinnliga sexualrollen dammas av igen och en tjej som uttrycker sig vid flera tillfällen menar att ”killar har högre förväntningar på hur tjejer ska uppträda sexuellt” … ”de vill kissa en i munnen och så” … ”folk får skeva idéer om hur sex ska vara.  Man knullar nu, har inte sex”.  Jo, det förstår ju alla, att tjejer naturligtvis inte har förväntningar på hur killar ska vara, och så klart vill alla killar kissa i munnen på tjejerna, för att inte tala om att de får skeva idéer.  Men har det existerat någon tidsålder när kvinnor inte ansett att män hade ”skeva idéer” om sex?  Jag tvivlar på det!

Andra menar att porr gör att ”killar vill göra fler saker” (för det vet man ju, kvinnor vill bara vara passiva och aldrig göra mer än den mest vanilliga av vaniljsex), ”de förväntar sig analsex” (något sådant kan väl inte någon enda kvinna gilla, inte sant?) att få ”komma i ansiktet” (fräter det sönder hennes ansikte?) och att kvinnorna ska vara rakade.

Tyger meddelar oss, att porr leder till att ungdomar har ett mer riskfyllt sexuellt beteende, och om de ser på porr är det mer sannolikt att de har analsex eller oskyddad anal- eller oralsex.  Vi får inte veta varifrån dessa påståenden kommer eller varför det är så farligt med anal- eller oralsex, vi ska bara förstå den inneboende fasan i detta.

Men visst är det förmodligen så att den ökande porren sänker tröskeln för kvinnor att säga stopp.  Som Baumeister och Twenge konstaterar, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme.  Det blir svårare att säga nej, eftersom risken är större att bli bortvald.  Det är ju därför kvinnor är tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi.  De måste slå vakt om en viktig handelsvara de sitter på.

Så närmar vi oss då den rätta avslutning i programmet som måste till för att få sändas i SVT.  Visserligen fadäsar man till det som hastigast – då den medelålders Cindy ledigt kan uttrycka att hon föredrar sex med unga män (en medelålders man skulle däremot inte kunna uttrycka en motsvarande åsikt i SVT) och att problemet är att vi inte pratar om sex i verkligheten.  Slutet närmar sig och nu är det dags för offret, med stort O, att göra sin entré.  Det är en anonym tjej som får berätta vilka fruktansvärda saker hon måst gå igenom med sin pojkvän, vilken inspirerats av den porr de bägge konsumerat.  ”Långt senare insåg jag att det var en hemsk upplevelse som kvinnor inte borde behöva gå igenom”.  Och självklart ska vi förstå, att porren gör alla män till sådana känslokalla sexmonster!

Vi får veta, att ”den här generationen växer upp med mer kunskap och mer skrämmande kunskap än någon generation före oss” och att ”det finns en annan, mörk sida av porr som är väldigt läskig.”  Visserligen får vi inte veta vilken mer skrämmande kunskap eller mörk sida det handlar om, men vi ska tro på det – för det sägs ju på TV!  Absolut måste vi förstå, att före porren så var all sex bara ren och vacker vaniljsex och alla perversa läggningar var frånvarande.  Så när Martialis, redan i slutet av det första århundradet av vår tideräkning, i ett av sina epigram, skildrar både analsex och ”ass to mouth” så inser vi hur mycket internetporr han måste ha kikat på:

Publicerat

SVENSKA JOURNALISTER HAR UNDERMÅLIG KOGNITIV FÖRMÅGA

Nu har ett forskarteam vid University of Waterloo i Kanada indirekt bekräftat vad många av oss egentligen vetat i 50 år, att svenska journalister har en låg kognitiv förmåga!

Naturligtvis blir man vid första anblicken av den svenska text som rapporterar lite skeptisk, eftersom det är i PeKtro (som försöker få oss att tro att tidningen heter ”Metro”), men vid kontroller med trovärdiga sidor på Internet visar det sig att PeKtro för en gångs skull i stort sett har rapporterat rätt – förutom, kanske, att man från The Independence något felaktigt använder ordet intelligent istället för kognitiv.

Egentligen kan jag av undersökningen inte utläsa annat än att en del personer har sämre kognitiv förmåga och är mer mottagliga för ”bullshit” än andra.  Att göra kopplingen till intelligens känns som något av en förenkling.  Det hade t ex varit intressant om här gjorts en jämförelse mellan könen, men det manliga inslaget är nog tyvärr alltför litet (58 av 280) för att dra slutsatser.  Jag kan dock misstänka att vi kunnat se en markant könsskillnad (och jag ordar inget om i vilken riktning) om en sådan mätning gjorts, men det får stanna vid just en misstanke.

Men, oavsett vilket begrepp man använder, så tycks det vara uppenbart att en grupp individer har sämre kognitiv förmåga än andra, vilket resulterar i att de har lättare för att tro på det som forskarna kallar ”bullshit”.  Undersökningen fokuserar ”på pseudodjupgående ’bullshit’, som består av vid anblicken imponerande försäkringar, vilka presenteras som sanna och meningsfulla men som i själva verket är substanslösa.”  Man kommer så i slutänden fram till att de som var mer mottagliga för ’bullshit’påståenden, och vilka tenderade att ranka dem högre, är ”mindre reflekterande, sämre på kognitiv förmåga och är mer benägna för ontologiska sammanblandningar och konspiratoriskt idéutbyte,” samt att de är mer sannolika att ”omfatta religiösa och paranormala övertygelser och är mer sannolika att saluföra kompletterande och alternativ medicin.  Man konstaterar också att ”’bullshit’ är en viktig aspekt av det mänskliga tillståndet. Med ökandet av den teknologiska kommunikationen så är människor sannerligen mer sannolika att omfatta mer ’bullshit’ i deras vardagsliv än någonsin förut.”   De säger även att ”för att vara bra på att resonera måste man ha kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs (d v s kognitiv förmåga, intelligens) och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer (d v s på analytiskt kognitivt sätt, tankedisposition).” 

Som ett brev på posten följer också min reflektion, att den kognitiva förmågan hänger ihop med tolerans och acceptans av avvikande åsikter och motstridiga fakta.  Har man dålig kognitiv förmåga saknas ”kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer” och därmed toleransen för och acceptansen för ”fel” åsikter och fakta.  Ett karaktärsdrag som människor med kognitiv förmåga vet är genomgående i journalistkåren (med några få undantag).

Nu finns så klart ingen anledning till att tro att ”journalisten” i PeKtro (151204 s 4), som rapporterade detta, visste vad det egentligen handlade om, nämligen i väldigt mycket hans egen yrkeskår.  Nu utsägs det ju inte heller rakt ut, men eftersom rapporten visar hur mindre kognitiva svenska journalister är så kan vi förstå att han helt enkelt inte fattade vidden av undersökningen.

Så på vilket sätt visar då undersökningen att journalistkåren är mindre kognitiv än folk i allmänhet?  Jo, där sägs att det finns ett samband mellan låg kognitiv förmåga och att uppskatta vagt formulerade påståenden om livet och existensen, det som forskarna själva benämner ”bullshit”.  D v s att man har lättare för att tro på myter, osanningar, skrönor och underbyggda påståenden.  Och vad gäller medievärlden manifesterar sig denna övertro på myter och falska påståenden gång efter gång.  För att bara nu ta PeKtro så har man under hösten haft artiklar om ”våldet i relationer” och en ”antivåldsdag”.  Men varenda journalist på tidningen är så uppfyllda av tro på det ogrundade påståendet att våld är ett fenomen som bara utövas av män att man inte ens tycker sig behöva ta reda på verkliga fakta, utan hänvisar till sådan källor som ska bekräfta den djupa och innerliga tro som journalistkåren omfattar.  I detta ämne är jag tämligen väl bevandrad själv och har skrivit om det ett flertal gånger (t ex relationsvåld och kvinnors övergrepp mot barn, kvinnors aggressivitet gentemot varandra, kvinnor som våldtar, maskulinitets- och femininitetsnormen) och det är helt uppenbart att denna myt om den onde mannen som misshandlar den goda kvinnan saknar all grund, eftersom det är ett mänskligt problem som inte är könsrelaterat.  Men även Brå intygar att våld är ett fenomen som inte är könsbestämt på annat sätt än att många fler män än kvinnor utsätts för våld (Vid samtliga mättillfällen har män oftare än kvinnor uppgett att de utsatts för misshandelsbrott, vid årets mätning var det 2,6 procent av männen och 1,3 procent av kvinnorna, s 37).  Men PeKtro’s och andra mediers journalister har så undermålig kognitiv förmåga att de istället litar till de myter om den kvinnomisshandlande mannen som olika aktivist- och intressegrupper odlar.

Detsamma som gäller relationsvåld och den aggressive mannen gäller även myten om sexualbrottslingen och pedofilen (mannen), som bl a drabbade Sture Bergvall hårt.  Efter Bergvalls frikännande har dock denna stämpling av mannen tonats ner något, men när filmen ”Jakten” gick upp på biograferna var medierna totalt ovilliga att ta upp eller diskutera den (kvinnliga) aggressivitet som lett till de moderna häxjakter som följde.  Aldrig ser man heller några artiklar som berättar att det faktiskt är kvinnor som begår mest övergrepp mot barn (se de senaste två länkarna) eftersom journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga gör att de istället förlitar sig på de myter och falsarier som de hört så ofta att de vill tro att de är sanna (dessutom är det ju arbetsamt att försöka ifrågasätta sin övertygelse).

Ett annat ypperligt bevis på journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga (observera att det finns några få, enstaka journalister som har sådan, men de tillåts sällan att presentera ”fel” fakta) är den blinda tron på sexbrottens gigantiska och sextraffickingens monstruösa omfattning.  Vad gäller det första så intygar t o m Brå (se länken ovan, s 35) att sexualbrott är det brott som lägst antal människor uppger sig ha blivit utsatta för och när det gäller sextrafficking så är det i själva verket ett oerhört sällan förekommande brott.  T o m Brå har rapporterat det som ett ”nollbrott” (d v s färre än ett fall per 100.000 invånare) och jämfört med misshandel (ca 190.000 fall 2012) så är det försvinnande få fall (enligt Trafficking in Persons report totalt 33 fall av ”traffickerare” – vilket utgick från totalt 21 sextraffickingfall [varav i nio fall inkluderande minderåriga] och 48 arbetstraffickingfall – vi vet alltså inte hur många av dessa 33 som var ”sextraffickerare, tidigare år var det i genomsnitt 5,4 fall) i vårt land.  Sannolikt var det bara i fallen med minderåriga som någon blev fälld, så misshandel är alltså ca 21.000 gånger så vanligt som sextrafficking.  Överhuvudtaget så är sextrafficking världen över ett ”nollbrott” och når i anmälningar maximalt upp i 0,5 fall per 100.000 invånare.  När det gäller misshandel så är det bara i Sverige över 900 fall av misshandel på samma antal invånare). Men då talar vi ju ”bara” om ca 2000 gånger fler fall.  Men jakten på sextraffickingoffer kostar varje år 10 miljoner kronor, förutom de 215 miljoner regeringen anslog 2010.

Tycker ni att proportionerna 20.000 eller 2000 mot 1 speglas i den ”kognitiva” journalistkårens bevakning av detta?

Exakt samma mönster gäller myterna om prostitutionen (https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/smitta-och-ar-smittohardar/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/).  Avsaknaden av kognitiv förmåga hos journalisterna gör att ingen ens skulle tänka tanken att ifrågasätta sin egen tro på de myter som florerar.  Och att göra det är ju intimt förknippat med fara, eftersom den kognitiva oförmågan gör att journalistkåren kan landa i sådan självgodhet att de måste stämpla och förfölja dem som vittnar ”fel”.  Denna kollektiva kognitiva oförmåga som journalistkåren uppvisar bör också vara en av de starkaste orsakerna till att man varit med och skapat det institutionaliserade hat- och intoleranssamhället som Sverige är idag.  Även när det gäller porren (och här) manifisterar sig journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga.  Bara ”rätt” åsikter och ”fakta” släpps fram.

Ett ämne som jag egentligen inte kan, men som jag som historiker inte tror på (var är t ex alla artefakter efter Vokswagen från bronsålderns värmeperiod?), är klimathysterin.  Parallellerna mellan rapporteringen runt sexualia (som tydliggör journalisternas kognitiva oförmåga) och rapporteringen om ”växthuseffekten” är så uppenbara att jag måste bli skeptisk.  För, som jag brukar säga, när politiker, journalister och aktivister är eniga om, och gemensamt tjänar på, en ståndpunkt i en kontroversiell fråga, då ligger det en hund begraven.  Och där kom vi in på att det ju inte bara är journalister som saknar kognitiv förmåga, utan även våra politiker.  Som t ex Birgitta Ohlsson i Folkpartiet (jag vägrar att kalla dem liberaler).  Och när vi ändå är inne på personer i avsaknad av kognitiv förmåga vill jag åter anknyta till PeKtro (PK+ tro, eftersom journalistkåren baserar sig på tro istället för fakta, och PeK för att journalisterna där vill ”lära” oss med att peka finger mot vad vi måste tycka).  Finns det t ex någon enda människa i detta land med kognitiv förmåga som kan påstå att PeKtro’s s k ”debattsida” har någonting med debatt att göra?  ”Redaktören” där uppvisar ju – enligt min mening – en total brist på kognitiv förmåga, eftersom endast politiskt korrekta, icke normifrågasättande texter publiceras.  För att inte tala om ”viralgranskaren” som verkar anse att hans feministiska ståndpunkter ska genomsyra hans ”journalistiska” gärning.

Var någonstans på vägen blev det ett ideal att journalister skulle vara i avsaknad av kognitiv förmåga och istället följa nedanstående (med travestering på Richard Strauss) metoder?

1) Tysta ner bevis.

2) Undvika data som inte överensstämmer med den journalistiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den journalistiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den journalistiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Trakassera dem som producerar bevis motstridiga den journalistiska ”sanningen”.

Publicerat

ÄR DU GENUSKOMPETENT?

Ironiskt nog avslöjar historien om genuscertifieringen, och inte minst dess eftermäle, hur genuscertifierarna själva använder sig av ”härskartekniker” gentemot motståndarna. Motståndet förlöjligas och osynliggörs, och reduceras till ”okunskap” och ”bristande intresse”. Motståndaren skuldbeläggs och beskrivs som ofullkomlig. Det var ju inget fel på projektet i sig – förutom möjligtvis namnet. De som gör motstånd mot den mjuka makten, mot genuscertifieringen, skall inte bara besegras utan även känna sig ”onda”. (s 240)

Jag har just avslutat läsningen av Steven Sampson’s excellenta text, i en antologi om universitetens förfall, om Genuscertifieringsraseriet vid tre svenska universitet; Umeå – som inledde processen – Lund, som försökte att okritiskt följa efter, och Uppsala, där anslagen hittills har avvisats.

Min spontana reflektion är, att detta borde vara obligatorisk läsning för samtliga politiker som marknadsför sig genom stämpeln ”jämställdhet” och ”mer genus”.  Ja faktiskt för alla politiker, för att väcka dem som – på samma sätt som Sampson beskriver – hukar för den ”mjuka makten”.  Vad vi i vår tid faktiskt beskådar är införande av samma maskerade kontrollmetoder som ofta utmärker fascistiska och kommunistiska samhällen!  Skrämsel genom hotet att du inte gör ”rätt” – och därmed efterföljande självkontroll för att inte riskera social och samhällelig utstötning.

Det började i Umeå 2004 (s 225ff) som någon form av marknadsföringsprojekt då universitetet skulle ”genuscertifieras”.  En grupp skulle ”fastställa kriterier för sitt eget jämställdhetsarbete”, påverkan skulle ske genom ”temadagar, bildande av jämställdhetsgrupper, diskussioner, utformande av kurs- och programkataloger och på olika sätt problematiserande och belysande av jämställdhetsfrågan” och genuscertifiering påstods inte vara annorlunda än ”miljömärkning”.  Sampson skriver: Antagandet var att studenter hellre skulle välja att anmäla sig till en kurs, läsa ett program eller studera vid en institution som är genusmärkt än en som inte är det, precis som många föredrar att handla ekologiskt odlad mat framför mat som inte är det.  Om det blev så vet vi inte, men ifråga om Lund – som en jämförelse – kan man anföra det som författaren senare påpekar, att ingen registrerade sig till kursen om genuskompetens vid Lunds universitet 2010 (s 240).

Naturligtvis kunde ekonomiska medel komma att ges till institutioner som erbjuder jämställdhetscertifierade kurser, i form av antingen en lite högre studentpeng eller så kallade matchningspengar.  Hur skulle man kunna genomföra en ”viktig” reform utan att de som såg nödvändigheten av det skulle kunna sko sig på det?  Institutionen för matematik ville profilera och marknadsföra sig för alla de matematikstuderanden runt om i landet som gick och törstade efter genuscertifierad matematik – i detta fall i form av statistik.  Man skulle ”Reflektera över hur du fördelar talartiden mellan kvinnor och män samt hur litteraturlistan ser ut vad gäller könsfördelning av författare”.  Sampson konstaterar:  Om kurser i statistik vid Umeå universitet har förbättrats efter denna insats vet vi inte, men hundratals arbetstimmar såväl som tusentals skattekronor gick åt för att åstadkomma pilotrapporten. (s 228).

Till Lund kom genuscertifieringen genom en informell rapport och projektet leddes av den radikalfeministiska medgrundaren av F!, professor Tiina Rosenberg från Centrum för genus-vetenskap.  ”Processen” var tänkt att ”bevaka att relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning” (s 229).  I detta sammanhang funderar en ”okunnig” genusbetraktare över hur man – utan att det finns någon som helst forskning kring (obefintligt) praktiskt utövande eller någon som helst utvärdering av ”könsmedveten pedagogik” – kunde förutsätta att sådan skulle införas på ett bräde.  Skulle man kunna göra samma sak med t ex ”parapsykologisk pedagogik”?  Varför diskriminera osaliga andar?  Men åter till ”processen”.

Universitetets lärare skulle fostras till att vara könsmedvetna och bland de studerande skulle det finnas en genusombudsman, hänsyn skulle tas till ”fler faktorer än kön, såsom etnicitet, klass, sexuell läggning, ålder, funktion, religion, och andra samverkande och varandra förstärkande maktordningar”.  ”Krav och kriterier” skulle definieras i ett så kallat ”normerande dokument” och lärare skulle fylla i en ”genussjälvdeklaration” där de bekände sina svagheter – med efterföljande extra utbildning. Varje kurs och institution skulle granskas av ”ett oberoende och kompetensprövat kontrollorgan”, som skulle ge en större tilltro till ”certifieringen”.  Som vi ser fanns här gott utrymme för nyinrättade, ”nödvändiga” funktioner (och födslokrokar) för att kontrollera att ”missförhållandena” på universitetet ”rättades till”.  Det förutsattes alltså, precis som i fascistiska och kommunistiska ideologier, att den statliga linjen, via särskilt ideologiskt insatta ”politruker”, är så pass perfekt att den måste korrigera de felkonstruerade människorna.  För att rädda studenterna från lärarens inkorrekta åsikter förordade rapporten att vi borde ”beakta samhällsklimat”, och utveckla en ”systematisk strategi för varierande gruppindelning”, allt under överinseende av ett ”genusombud” … ”talartid [skulle] fördelas mellan kvinnor och män” och vi skulle vara uppmärksamma på ”härskartekniker och bekräftelsetekniker”. Och om vi led brist på det fick vi frågan på enkäten: ”Används kompetensen som finns på Centrum för genusvetenskap?”  Om man inte har en rimlig efterfrågan måste man konstruera en – även om den inte är rimlig.

I Uppsala blev det däremot motstånd direkt.  Professorerna Bertil Holmlund och Tore Frängsmyr fronderade genom att (högst relevant) jämföra det med Sovjet, respektive oroa sig för att den akademiska friheten skulle undergrävas.  Projektet har (temporärt?) gått på grund där.

Så långt genuscertifieringens utveckling på universiteten, men det är efter den genomgången som texten kommer fram till det essentiella.  Sampson skriver: Så länge kampen om resurser bygger på kollegial kontroll och ömsesidig tilltro både mellan meningsfränder och meningsmotståndare, rör den sig ändå relativt bekvämt inom universitetet … den tilltagande politiska styrningen har [däremot] i grunden förändrat systemets logik. Inte minst premieras nu en ny personlighetstyp – inte den ämnesmässigt kompetenta och principfasta, utan den organisatoriskt smarta och flexibla.  Så tillägger han senare: Dessa människor är inte onda, de är inte skoningslösa och de är absolut inte dumma (s 235).  Man bör också tillägga att de inte heller, på minsta vis, är goda – även om det är så de framställer sig.  De är helt enkelt ogenerat egennyttiga!  Problemet är bara att de urholkar universitetens gamla tradition av att vara […] en fristående kunskapssökande enklav.

Sampson konstaterar:  Det historien om genuscertifiering åskådliggör, är ytterligare ett moment i denna process av urholkning av universitetets och professionens vetenskapliga värden. Den visar på hur universiteten idag blivit en politisk plattform, ett socialt laboratorium och ett ideologiskt slagfält. Men eftersom en sådan logik inte omedelbart ryms i universitetens egen självbild av en fri, professionell verksamhet måste den politiska interventionen kläs i – ja, gömmas under – rubriker som till ytan signalerar profession, till exempel ”kvalitet”, ”excellens”, ”relevans”, ”breddad rekrytering”, ”kompetens” och ”reform”.  Men, bakom dessa förment förtroendeingivande initiativ och rubriker visar sig genuscertifieringen bygga på dess absoluta motsats – på ett genuint misstroende mot den enskilde läraren och forskaren … Den lärare som inte räknar sidor med kvinnoförfattare, inte kollar talartid mellan könen, inte beaktar ”olika inlärningsstilar” eller använder anonym examination brister inte bara i kompetens och ”intresse”, utan riskerar medvetet eller omedvetet att upprätthålla patriarkala maktstrukturer och ”härskartekniker” (s 237).  Därför måste man implicera en ”policy” ”oavsett enskilda […] lärares intresse”.  För lärarna förstår ju inte hur att göra på bästa sätt – det gör bara genuscertifieringens apostlar.  Därför är det givetvis också dessa salomoniskt ”upplysta” innehavare av ”den enda vägens rätta sanning” som ska inta positionerna av dem som ska leda universiteteten till ”genuskorrekt” forskning – istället för vetenskaplig sådan.  Genom indirekta och osynliga maktmekanismer som går ut på att ”upplysa” universitetslärarna om det korrekta perspektivet och om de tekniker som skall användas i deras arbete, det som i allmänna termer kallas ”kompetensutveckling” – och i det här specifika fallet ”ökad könsmedvetenhet” ska det ”jämställda” universitetet förverkligas.

Genom ”mjuk makt”, förklädd som ”makt för ditt eget bästa” såsom ”ökad kompetens” som syftar till att ”skydda oss” eller ”öka kvaliteten” skickas signaler ut som ska tysta och få oss att acceptera ”den enda sanningen”, att göra ”det rätta valet” … Vi beslutar att göra vad alla andra anser vara rätt och så håller vi tyst. Vi fattar ”förnuftiga” beslut.  Träffande formulerar Sampson de psykologiska mekanismerna i denna gigantiska härskarteknik som genuscertifieringen utgör; Den goda makten odlar ett tillstånd av ständigt ifrågasättande av ens person, en genuin osäkerhet, där vi, när makten är effektiv, inte bara utifrån utan också inom oss granskar oss själva. Är jag god? Gör jag rätt? Eller är jag egentligen en förtryckare? I genuscertifieringens fall blir detta tydligt. Den inledande enkäten jag fick på Lunds universitet innehöll inte en enda fråga om min ämneskompetens, eller frågade efter vetenskapligt grundade belägg för min undervisning. I stället var den helt fokuserad på en självinspektion över det personliga beteendet och attityderna – ur ett genusperspektiv.

Jag hade kunnat formulera denna analys av situationen själv, men varför göra det när Steven Simpson gör det så bra:  Att handskas med elever, klienter, patienter, medborgare och studenter innebär en risk för ”konflikt”. Att visa sin auktoritet, sin kompetens, blir till en ”kränkning” av någon annan. Att misslyckas med att uppmärksamma ”speciella behov”, brist på hänsynstagande, förvandlas till något okänsligt. Protesterar vi mot initiativ uppifrån anklagas vi som ”försvarare av föråldrad tradition” eller ”förändringsobenägna”. Några av oss får höra att vi skall ”förbättra vår kompetens”, att vi skall gå på ännu en förbättringskurs, ta ett ytterligare certifikat eller lära en ny färdighet. Andra av oss reagerar genom att bli sjuka, deprimerade, stressade eller börjar dricka alkohol. Somliga blir arga, säger upp sig eller bara kopplar av.  Ett uppenbart recept för dagens svenska skamstämplings- och utstötningssamhälle.

Så har vi då knutit ihop med det citat jag började med.  Genus i den form det uppträder som i vårt land är helt tydligt ett auktoritärt anslag för att genomdriva en självgynnande, ideologisk agenda som kräver kontrollmekanismer som är legio i fascistiska och kommunistiska samhällen. Det understryks inte minst av Sampson’s refererande av hur anstiftarna av ”genuscertifieringen” inte har sakargument att försvara sig med, utan istället hävdar att intentionerna har ”missförståtts”, att folk är ”okunniga” eller ”inte vill förändra” när motståndet stoppar dem.  Ett drag som verkar vara allmänt bland självutnämnda, ideologiska världsförbättrare som talar i egen sak – som radikalfeminister och sexualbeteendeförbättrare.

Sampson menar, att när genusperspektiv kommer till universitetet som ett vetenskapligt argument bland andra, kan de välkomnas, stödjas och kritiseras enligt den öppna vetenskapens villkor och kriterier.  Både ja och nej, skulle jag vilja säga.  Naturligtvis ska genusperspektiv anläggas och diskuteras, men inte – och där är Sampson och jag nog helt eniga – som ett obligatorium.  Och frågan är om det är tillräckligt för att Genus ska betraktas som en egen vetenskaplig fakultet att genusperspektiv behöver anläggas?  Min egen reflektion är, att genusvetarna, med få undantag, utför ett arbete som är fullständigt improduktivt (därmed inte sagt att det inte finns dem som verkligen vill göra ett bra arbete) och att det huvudsakligen, så långt, visat sig vara en tärande och – framförallt – förtärande disciplin.  För det är, som författaren avslutningsvis säger, att när perspektivet kommer som en statsunderstödd ”agenda” och odlar misstro, då är det vår rätt, ja till och med vår professionella skyldighet att säga ”nej!” Nej till agendan.  Frågan är bara hur många människor som fortfarande vågar?  T ex journalistkåren gör det ju inte. Men läs hela Steven Sampson’s text!

Publicerat

DET IDEOLOGISKA BEDRÄGERIET – GETTING SCREWED

”Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det är illusionen av kunskap”

Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de låter sig ledas av normer som de själva har hittat på.  Något som tydligt pekar på vilket ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet självklart.  Vårt samhälle faller helt in i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster.  Andra har varken haft tillräckligt stora rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin verklighetsuppfattning med skuggor.”

Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.

Den absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi (oftast upphovet till normer).  Genom historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd kronologisk ordning.  Det farliga i dessa är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det sålunda:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”  Man kan laborera med ”naturens” eller ”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten” och rätten att påtvinga alla andra densamma.

I det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet.  Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara det.  Problemet är bara, att om man då landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta förtigas.  I det här kan ”vetenskapliga” discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA sanningen.

Radikalfemininismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet.  Det illustreras inte minst av att man i kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.  Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat).  Något som inte minst visas av att det finns vissa tecken på att det förekommer mer våld i lesbiska förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29).  Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än fysisk.

I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella.  I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”.  Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män.  Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt).  Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig).  Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna verkar i sin självförverkligande gärning.  Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.

2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.

7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

Strauss skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar metoderna.  Naturligtvis kan man i andra sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”, ”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska samhället idag fungerar.  Besvärande nog är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor, övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan fortgå.

Här ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen utkommit.  Den är skriven av en representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”).  Just den här heter Alison Bass och boken ”Getting screwed” (University Press, New England 2015).

De många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap” har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land.  Denna lag är naturligtvis en del av kriget mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen sexualitet.  Jag är verkligen inte omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också väldigt bra av nämnda författare.

Stora delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning som relateras.  Vi får inledningsvis en historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var kvinnorna tvingade in i prostitution.  Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution.  William Acton fann också, att sexarbetarna hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem.  De prostituerade hade också en högre status än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i samhället.  Liksom idag använde ”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av prostituerade och prostitution.  EXAKT som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).

Sedan skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som 1978 myntade termen ”sexarbetare”).  Här kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot sexarbetare.  Hur man underlåter att undersöka eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras.  Något som genomsyrar hela boken.

Liksom undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet.  Som t ex den, att nästan alla sexarbetare varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.  Gatubaserade sexarbetare bär visserligen dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i världen.  Det är naturligtvis inte heller sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett finger till hjälp åt de utsatta.  Inte heller är minderårig prostitution ett stort problem.  Bass åberopar en nederländsk studie som visar att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare.  Det kan t ex kompletteras med Steinfatts studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla).  Inte heller har sexarbetare i stort en sämre psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem som barn.

Däremot är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på dem.  Det är ett mycket större problem än våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin omgivning.  De ”goda” är alltså en psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna.  Däremot, finner Bass – liksom ett flertal andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.

Boken berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt.  Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför ignoreras den i stort.  Bass understryker också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking – därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.  Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett relativt ovanligt fenomen.  ”Till exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York, att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar (s 93).  Endast var tionde åberopade en sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet.  De flesta kvinnor som arbetade med hallickar hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem.  Den kände sexualforskaren David Finkelhor beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer:  ”Att sätta fokus på att stoppa prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur prostitution.  Min känsla är att det inte är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).”  Liksom flera andra undersökningar fann också studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).

Boken handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m.  Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan 1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer respekt – kunnat gå vidare.  Idag är det devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.

Det är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113).  Här i Sverige hävdar ju gärna antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.

Sexarbetaren Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat sexsäljande.  ”När jag var tonåring och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle till festen.”  Och när hon enrollerat i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”.  Sex är ett kapital som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.

Liksom i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att förpesta livet för sexarbetarna.  De omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.

Förbudslagstiftningen leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser.  I jakten på att sätta dit människor för ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar!  I en del städer, som Los Angeles, Dallas, Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall.  Men att arrestera sexarbetare eller -köpare är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik  Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition).  Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte. 

Alison Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna sexarbetarna.  Bl a refereras den mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att hon varit ”prostituerad”.  Det understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen tenderar att öka andelen tvingade prostituerade.  Om detta kan man argumentera, men helt klart är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till vårt land enbart är en kallhamrad lögn!  Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över världsgenomsnittet.  Vi har faktiskt högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report” årligen.  Bass konstaterar att sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”.  I den påstådda ”utvärderingen” av sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.  Den officiella svenska hållningen är alltså – precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de har oacceptabla arbetsförhållanden.

Bass konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003).  Ändå matas vi med myter av ideologerna om att traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.”  Men varför fortsätter då ideologer att sprida denna myt?  Är det för omsorg av kvinnor eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas till”?  Jag skulle definitivt säga det senare.

Även i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter legaliseringen (s 191).  Däremot inte i vårt land efter sexköpslagens införande.

Uppenbart är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt på att minska sjukdomsspridning.  En FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av HIV.  FN rekommenderar avkriminalisering, men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor.  Här är det kriminalisering som står i högsätet.  Man får ju vara tacksam för att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska radikalfeministerna.  I allmänhet står de väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga.  Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194).  Och det är där den verkliga traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.

Hur angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet Kanada.  Där förkastade högsta domstolen landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna, vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer visa precis samma sak.  Lagen är skadlig för sexarbetarna.  Det enda syftet med den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting.  Men däri måste de också tillämpa de sju metoder som Strauss listat ovan.

De radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!

Publicerat

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW MUST BE DEFENDED THROUGH LIES AND DISTORTIONS

The 26th of August (2015), Birgitta Ohlsson and Simon Hedlin published a text in the American Newspaper “Los Angeles times”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

It’s depressing to find out that on the 26th of August a text was published here by former Swedish EU Minister Birgitta Ohlsson and her former political advisor Simon Hedlin; their text was full of factual errors and false claims.  What both the authors are doing is hard “cherry-picking”, in that that they only pick out the few formulations that can be used as support for their own self-righteous position.  Surveying their claim that ‘its [New Zeeland] Prostitution Law Review Committee reported that the law did little to curb violence in the sex trade’ one can establish that it’s a pure lie.  Nowhere in the report such a claim exists, but instead a review of how exposed to violence workers have been during the last 12 months and that street-based workers were most likely to face violence.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks; were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.”

What we see is a typical behaviour by individuals of the kind that Birgitta Ohlsson & Simon Hedlin constitute, that is to argue with false “facts”; to suppress everything that speaks against their own moralistic belief, and to distort.  So, for example, they suppress that the NZ-report says that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal. Of course thay also suppress the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed ‘at risk’ are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Ohlsson and Hedlin that  ‘several studies of prostitution laws have reported that in countries where buying sex has been decriminalized, sex trafficking typically is more prevalent.’Like other claims Ohlsson & Hedlin do they don’t refer to a concrete “study”, which simply depends in that no such “study” exists, because – as  Ronald Weitzer shows – the “studies” have not any solid ground.  “Reports” and “claims” are several, but if using real figures – which even in the “Trafficking-in-persons-reports” can be studied – there are no evidence what so ever that trafficking should rise in countries where prostitution is legal or decriminalized.  In New Zeeland no case of sex-trafficking has been reported after the decriminalization.

The space does not allow countering all the incorrectness that Ohlsson & Hedlin presents, but in the end one can ascertain that their text is a proof of how a big failure the Swedish sex-purchasing-law is, as it has to be defended through lies and distortion of facts.  But just to shortly show which value their claims about Germany have, the German report (http://www.cahrv.uni-osnabrueck.de/reddot/BroschuereProstGenglisch.pdf) says that ”Since the Act came into force, neither the benefits expected nor the negative effects feared have manifested to the extent originally assumed.”  Furthermore that ”The vast majority of prostitutes and operators of prostitution businesses surveyed had a positive view of the existence of the Prostitution Act”, that “It became clear that the route to social security is currently not so much to be found in waged employment relationships but rather through improving working conditions and above all continuing to reduce stigmatization” and finally that “…there is a lack of clear political will to change, and the general stagnation gives the impression that, although politicians passed the Act, ultimately they did not really want it.”  That is, that the “failure” is not depending on the legalization but on authorities unwillingness to fulfill the reform.  The German report contradicts the “Swedish model”. Furthermore, the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – has never been meant to be any protection or help for sexworkers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So the purpose of the Swedish sex-purchase-law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying!

Publicerat

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW IS A FAILURE

The 14th of August (2015), Simon Hedlin published a text in the Cadian Newspaper “The Globe and Mail”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

On 14th of August a Swedish former advisor to the former Swedish government, Simon Hedlin, in this paper wrongly claimed that the Swedish sex model is a success.  He’s right in the matter, that some other countries stupidly enough followed the example (who ever said politicians are sane?), but in terms of prostitution and trafficking it is no success at all!

As all self-righteous moralists through history Hedlin must use the methods which always have been used for “proving” that he’s right, namely the methods of lying, exaggerating, “cherry-picking” and distorting “wrong” facts (that is, such that contradicts his own opinion).  First he claims, that ‘New Zealand decriminalized prostitution in 2003 and yet the country’s Prostitution Law Review Committee found in its evaluation that a majority of prostituted persons felt that the decriminalization act “could do little about violence [in prostitution].”’  But in the NZ-report this fake quotation doesn’t exist anywhere.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks and were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.” 

And what among other things is said in the same NZ-report is, that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal! Of course he also suppresses the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed “at risk” are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Hedlin that ‘several studies have found that countries where buying sex is decriminalized, sex trafficking is more prevalent.’  The two so called studies he’s referring to is heavily criticised by professor Ronald Weitzer, who shows that the basic data used is full of errors, so they’re not adequate.  As Weitzer also notes, the Dutch government’s trafficking agency has made this point in one of its annual reports:  ‘It is often said in the media that lifting of the general ban on brothels [in 2000] has led to more THB [trafficking in human beings].  This is not correct.’  And in New Zeeland no victim of sex-trafficking has been reported since the decriminalization in 2003, which shows that decriminalization is the best way to eliminate sex-trafficking.

The above referred is also an example of Hedlin’s using of the methods “cherry-picking” and distortion.  He ignores contradicting facts and uses unreliable works that are meant to convince the reader that he is right – even that he isn’t.  Hard facts concerning sex-trafficking is, however, figures around convicted traffickers.  In 2012 I studied those figures (from The Trafficking in persons annually reports) in my Swedish book about the sex-trafficking myth, and real figures is, that Sweden has 0.054 case of sex-trafficking in 100,000 inhabitants annually, to compare with, for example, New Zeeland, 0 in 100,000 inhabitants, 0.051 in Germany, 0.09 in Denmark, 0.008 in Japan, 0.032 in UK, 0.02 in Australia and 0.031 in USA (worldwide it’s about 0.048).  The Swedish sex-purchase-law has done absolutely NOTHING to reduce sex-trafficking!  That is a pure myth!

Furthermore, Hedlin tries to convince the reader, that prostitution in Denmark has raised a lot more than in Sweden and Norway, although we have no actual figures for any of the later countries (it’s impossible to investigate depending on the illegal status). So this is just a claim without any ground at all.  But most important of all is, that the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – never has been meant to be any protection or help for sex workers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So, the purpose of the law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying! Talking about blowing anything, the Swedish sex-purchase-law has blown the lives of many sex-workers, but the law in itself cannot be proved to have helped anyone.  Because of that abolitionists have to lie and distort to create false “evidence” for their moralistic believes and to be perceived as “adequate”.

Publicerat

DET ÄR KVINNOR – INTE MÄN – SOM FÖRTRYCKER KVINNORS SEXUALITET

(En ingående resumé av den artikel, av Baumeister & Twenge, som texten huvudsakligen vilar på finns här).

Det finns en (radikal)feministisk förställning om, att män i egenintresse är de som förtrycker kvinnors sexualitet.  I det allmänna monsterförklarande av män som ”onda” passar en sådan ”sanning” alldeles utmärkt.  En av de första som formulerade tesen var Sherfey 1966 (för källhänvisningar, se länken ovan), som påstod att kvinnlig sexualitet har en starkare driv än manlig, men att män för att samhället skulle utvecklas måste stävja den kvinnliga sexualiteten.  Essensen var, att mäns förtryck av kvinnors sexualitet var orsaken till kvinnors svagare sexdriv, inkluderandes kirurgiska ingrepp.  2002 undersökte emellertid Baumeister & Twenge bärigheten i denna teori (teori 1) och ställde den och ytterligare hypoteser mot existerande forskning.  De andra teorierna var först (teori 2) att istället kvinnor har en aktiv roll i att stävja andra kvinnors sexualitet, utifrån social bytesteori, vilken analyserar mänskligt beteende i termer av kostnader och belöningar, så att sex är en resurs som män eftersträvar och kvinnor besitter (vilket konfirmeras av mängder av undersökningar).  Därför ligger det i kvinnors intresse att hålla priset på sex högt, för att maximera den belöning som de ska få i utbyte.  Sedan anförs också två ”nollteorier”, nämligen (teori 3) att kvinnor inneboende har lägre sexdriv än män och att det därför är en naturlig sak att kvinnor har mindre intresse av sex, varför förtryck är av underordnad betydelse.  Den fjärde teorin menar att de högre kostnaderna som drabbar kvinnor för sex kan göra att kvinnor kan backa från sex, även utan historiska eller socialiserande krafter för att stävja dem.  Men mot det senare står i viss mån en del tecken som antyder att kvinnor ibland avstår från sex av rädsla för att få ett dåligt rykte, snarare än rädsla för graviditet.

Genomgående finner författarna, att teori 1 inte stöds av någon forskning alls, utan att sådan helt står i samklang med teori 2 och delvis även med teori 3 och 4.  Bland annat konstaterar man utifrån maktperspektiv, att t ex Reiss’ (1986) feministiska hypotes, att ju större obalans det är till förmån för män desto större är den kvinnliga sexualiteten förtryckt, inte har någon som helst relevans.  Tvärtom visar forskningen att när balansen väger över till mäns fördel så ökar sexualiteten, eftersom priset för sex sjunker.  Ironiskt nog är det t ex mer sannolikt att tonåriga tjejer blir gravida när det är brist på män.  Eftersom det är en brist måste kvinnor tävla mer seriöst om dem, och därmed sänka priset för sex.  Alltså, när män har fördelarna på marknaden så liberaliseras kvinnors sexualitet snarare än att förtryckas, i direkt strid mot teori 1.  Det har också visat sig att underdåniga (”submissive”) kvinnor har mer sex än självsäkra och dominanta.

Undersökningar visar också, att kvinnor och jämnåriga flickor har det i särklass största inflytandet på formandet av flickors sexualitet.  Fäder är högst marginella och den ende mansperson som har en viss påverkan är pojkvännen.  Men det har visat sig att han istället för att vilja begränsa den kvinnliga partnerns sexutövande istället verkar för att öka frekvensen.  Unga tjejer tenderar att gå så långt som deras ålders- och könsjämlikar gör och deras rykte är en mycket viktig faktor, eftersom tjejgrupper straffar tjejer som är för generösa med sex, med att stämpla dem som ”billiga”, stöta ut dem och aktivt sprida förklenande rykten.  På samma sätt är det viktigt för kvinnor att i det praktiska sexuella utövandet hålla sig inom vad som anses acceptabelt och normativt, och kvinnor som överskrider gränsen föredrar att inte berätta detta för sina väninnor.

Också vuxna kvinnor är mer fördömande mot andra kvinnor än män, vilket bl a visar sig av att fler kvinnor än män accepterar dubbelmoralen i att vissa handlingar är tillåtna för män men inte för kvinnor.  De är också i högre grad fördömande mot sex utanför relation/äktenskap och en klar majoritet anser att andra kvinnor är de som dömer dem hårdast, inte män.

Även när det gäller sexuell stympning (kvinnlig omskärelse) visar det sig att kvinnor är de drivande.  Det är en tradition som både i beslut och genomförande stort domineras av kvinnor.  Som exempel kan anföras undersökningar från Sudan, där 100 % av kvinnorna ställde sig bakom omskärelse då även mannen önskade det, men 41 % sa att de skulle genomföra den oavsett att fadern motsatte sig ritualen.  Muslimska män har också visat sig föredra sexuellt aktiva, icke omskurna kvinnor, framför omskurna, vilka är mer sexuellt ointresserade.  Omskärelse är alltså ett kvinnligt förtryck av kvinnor, inte ett manligt.

När det gäller fenomen som begränsar kvinnors möjligheter till sex i form av en partners ”ägandekänslor” så finner författarna att kvinnor snarare är något mer benägna än män för att utöva begränsningskontroll mot partnern – inkluderat lesbiska förhållanden.

En annan, idag högst besvärande och starkt politiskt inkorrekt (min anmärkning), faktor som talar för att det är kvinnor som är förtryckare av andra kvinnors sexualitet är det faktum att en undersökning funnit att  39 % av tillfrågade kvinnor medgav att de någon gång sagt nej till sex när de menade ja.  T o m 12 % av oskulderna hade sagt nej fast de menat ja.  Något som starkt stöttar teori 2, eftersom ett nej innebär förhandlingsfördelar gentemot mannen.  Däremot är det högst besvärande för påståendet att ett nej alltid är ett nej (min anmärkning).

I summeringen säger Baumeister & Twnge bl a att, influenserna som begränsar kvinnlig adolescent sexualitet är kvinnliga … Vuxna kvinnor förefaller att vara mer förkastande av föräktenskaplig sex och annan kvinnlig sexualitet än män … Sammanfattningsvis så har de direkta undersökningarna tillhandahållit tydligt stöd för den kvinnliga kontrollteorin (teori 2).  Den manliga kontrollteorin (teori 1) tillbakavisades regelbundet.

Därefter konstaterar man, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme.  Kvinnor är också tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi, utifrån egenintresse.  När det också gäller sexuallagar visar det sig, att dessa i första hand straffar mäns sexuella beteende, inte kvinnors.

Ett av de tydligaste tecknen på strävan att kontrollera adolescent kvinnlig sexualitet är de institutioner som alltsedan 1800-talets början satts upp för att motverka graviditet och promiskuitet bland unga kvinnor, och i ett citat av Nathanson konstateras:  De viktigaste aktörerna för kvinnlig social kontroll är andra kvinnor.  Sedan mitten av 1800-talet … så var frontkämparna i den sexuella regleringsindustrin – socialarbetare, sjuksköterskor, rådgivare, lärare, medlemmar av de halvprofessionella – och fortsatte att vara, nästan uteslutande kvinnor.  Det är därför ett faktum, att då regerings- och andra organ reglerar kvinnlig sexualitet så är det kvinnor som tar ledningen i påverkan att göra så!  Något som inte minst visas av dagens sexualpolitiska diskurs, med sexköps- och kopplerilag och en fullständigt ovetenskaplig traffickingpanik, som helt styrs av kvinnogrupper.  Kvinnor använder rykte, skvaller och andra kontrollmedel för att reglera andra kvinnors beteende och män använder lagar och andra krafter för att begränsa andra mäns uppförande.  Helt linje med att göra sex svårtillgängligt och därför dyrbarare.

Kvinnor uppvisar också större intresse och öppenhet för religion och är mer positiva till kristendomen.  Det är också mest mödrar som är de drivande i att få in döttrarna i kyrkan.  Något som helt stämmer med teori 2, eftersom kristendomen (och andra religioner) är fientliga mot främst kvinnors sexualitet.

I den övergripande diskussionen konstaterar Baumeister & Twenge att bevisen regelbundet supporterade teori 2 men däremot inte teori 1 och att teori 3 och 4 kunde ses som komplement till teori 2.  De menar också, att den sexuella revolutionen mer tillbakavisades av kvinnor än av män, indikerandes att kvinnor mer stöttade det sexuella förtryck som förekom före samma revolution.  De konstaterar också – helt i enlighet med dagens vetenskapsavvisande svenska samhälle (min anmärkning) – att förtrycket av kvinnlig sexualitet har uppammat långt mycket mer diskussion och politiskt kommenterande än noggrann empirisk forskning.  Tyckande – inte kunskap och forskning – är alltså det som får styra, precis som med all sexualia i konungariket Sverige och en del andra länder (min anmärkning).

Denna utmärkta undersökning borde emellertid ha stoppats där, för när författarna kommer till framtidsvyer så spårar de ur något.  De menar att kvinnor kan slappna av i sin begränsningsinfluens när de erhåller alternativa mönster för det goda livet, och vi antydde verkligen att den sexuella revolutionen delvis skedde för att kvinnor erhållit tillräckligt ekonomiska, utbildningsmässiga, arbetsmarknadsmässiga och politiska möjligheter så de inte längre kände det nödvändigt att erhålla det högsta möjliga priset i utbyte för sex och adderar det ”faktum” att kvinnor tycks slappna av i sitt förtryck av kvinnlig sexualitet när deras ekonomiska möjligheter ökar.  Så säger man också att en återgång till det utbredda förtryck som man kan finna i det förgångna är osannolikt.

Det de säger i framtidsperspektiven visar inte bara på en historielöshet, utan också på aningslöshet.  Angående det förstnämnda så finns det gott om exempel på kulturer där kvinnor inte ”snålar” på sina sexuella gåvor (som t ex Cashinahuafolket i Brasilien) och där sex är något som är enkelt att erhålla (drottning Njuta av Danmark berättade t ex 845 för det arabiska sändebudet ”Gasellen” att ingen kvinna före kristendomen här i Norden avvisade en mans invit till sex), men sådan promiskuitet har alltid varit kombinerad med att män ska ge kvinnan något.  Därför är det inte ett permanent tillstånd av kvinnligt motstånd mot att bjuda män sex, eftersom ”förhandlingsfördelen” redan är inbyggd.

När det sedan gäller påståendet att kvinnlig frigörelse gör att kvinnor blir mer generösa om de av sig själva erhåller makt och pengar så rimmar det synnerligen illa med dagens svenska och andra samhällen.  De senaste 30 åren har vi sett en allt mer restriktiv sexualpolitik genom kvinnor som driver på för allt mer puritanska lagar (som sexköpslagen, skärpt våldtäktslagstiftning, ömsesidighetslagstiftningskrav, utpekande av män som generella ”sexmonster”, rop på förbud mot pornografi, m m), vilket direkt motsäger att när kvinnor får andra möjligheter att erhålla makt och försörja sig så skulle de lätta på kostnaden för sex.  Istället visar det klart att deras ökade makt används för att pressa upp priset på sex – med männen som tydliga förlorare.

Därtill måste också tilläggas, att författarna helt utelämnar två alternativa viktiga faktorer som kan ha varit drivande för den sexuella frigörelsen.  Denna startade ju i USA, där man efter andra världskriget utkämpade både Korea- och Vietnamkriget.  Av den anledningen fortsatte därför bristen på män – inte minst för att också många stationerades i Europa – vilket enligt tillgång och efterfrågansteorin bör ha pressat ner priset för kvinnor i den sexuella utbyteshandeln.  Att denna dimension utelämnas är en stor brist men, summa summarum, visar artikeln ändå tydligt att det är kvinnor – inte män – som förtrycker kvinnors sexualitet!

Publicerat

ETT RADIKALFEMINISTISKT, ”JÄMSTÄLLT”, SAMHÄLLE KRÄVER OFFENTLIGT BEDRÄGERI

Jag ber inledningsvis om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier bör man göra det underbyggt:

För att (radikal)feministernas drömsamhälle – den kvinnliga aggressionen institutionaliserad – ska kunna förverkligas krävs ett samhälle byggt på bedrägeri och lögn.  Precis som t ex Sovjetunionen och Nazityskland upprätthöll sina ideologiska idéer med falska fakta, påståenden och vetenskap – för att inte tala om utstötning och förföljelse av dem som ifrågasatte – så verkar dagens (radikal)feminister på precis samma sätt.  Detta följer ett mönster av kvinnlig aggression som beskrivs av Benson (2013, The development of human female competition: allies and adversaries, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631) och Cant & Young (2013, Resolving social conflict among females without overt aggression, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631), nämligen att kvinnor vanligtvis är mer känsliga för socialt tryck, vilket de fogar sig efter (så som stigmatisering och hot), ett tillstånd som leder till det faktum att strategin med verbal aggression är så allmän bland dem.  Rädslan för att straffas verbalt eller psykiskt av andra medlemmar i gruppen landar i kvinnors större underkastelse under sociala normer.  Ett sätt att undvika social vedergällning är att ansluta sig till ett kvinnligt kollektiv där alla är lika och som straffar dem som har ett avvikande beteende.  D v s det som har förvrängts till ”kvinnosolidaritet”.

Kapitulationen inför den aggressivitet som (radikal)feminismen utövar har fått samhället att upphöja denna utstötningsmekanism till det ”normala” tillståndet.  Och för att kunna vidmakthålla denna institutionaliserade form av aggression – som också fullständigt irrelevant associeras med ”jämställdhet” – krävs att vi åsidosätter vetenskap, tolerans för olika åsikter och mångfald, för att istället låta självutnämnda ”sanningsmonopolister” tala om vad som måste gälla för alla.

Ett av de senare exemplen på en självutnämnd ”sanningsmonopolist”, vilken använder förvrängningsmetoden, är Zozan Inci, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, som i en debattartikel i Expressen 9 juli påstår att ”ett jämställt samhälle kräver ett porrfritt samhälle”.  I samma artikel inleder hon med en rad lögnaktiga påståenden:  ”Flera decenniers forskning visar en mängd skadeverkningar i den kommersiella pornografins kölvatten. Bland annat blir män som konsumerar porr mer sexuellt aggressiva och mer benägna att köpa sex, dagens mest populära porrfilmer innehåller fysisk aggression i 90 procent av scenerna och fysiska skador är vanligt förekommande inom framställningen av porr. Bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar. Många har även prostituerat sig och tillhör inte sällan missgynnade minoriteter.”  Jag ska inte anklaga henne för medveten lögn, för det kan mycket väl vara så att hon verkligen tror på det hon hasplar ur sig, men däremot existerar ingen sådan forskning som hon påstår, det är skrämselpropaganda som emanerar från bl a Robin Morgan, vilken helt ovetenskapligt, ideologiskt påstod att ”Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.”

Faktum är att Zozan Inci är direkt emot jämställdhet i och med sitt krav på porrförbud,  1990 fann nämligen Larry Byron  (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research), då han skulle testa en feministisk hypotes (att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större), att tvärtemot feministiska förhoppningar visade resultaten att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att”både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen.”  Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Incis krav indikerar starkt, att jämlikhet inte är det hon eftersträvar, men däremot att hon själv ska få agera normsättare för hur alla andra måste uppföra sig.

Intresset för erotiska avbildningar/pornografi är en evolutionär adaption, d v s biologiskt nedärvt i vår art, vilket inte minst visas av ett test som gjordes vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.  Människan har också producerat ”pornografi”, förmodligen i olika former under hela sin existens, men de äldsta bilderna vi har är ca 18.000 år gamla, från platser som Laussel Dordogne, där ett kopulerande par är avbildat.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antik porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.  Zozan Inci sällar sig till den kader av moralister som har föregångare som Inkvisitionen och moralväktare i form av t ex dem som skulle rädda människor från masturbering.

Men tillbaka till de direkta lögnaktiga påståendena som vidhäftar dem som kämpar mot porren – inklusive Inci.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av sanningsmonopolister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Zozan Inci driver alltså en linje som ökar det sexuella våldet, vilket inte har någonting som helst med jämställdhet att göra.

Låt oss så gå vidare med Incis (omedvetet?) lögnaktiga påståenden.  Hon hävdar att ”pornografins extrema kroppsideal och normaliserade kränkningar kan sabotera konsumenternas eget sexliv.”  Förmodligen skulle hon åberopa en helt vetenskapligt ounderbyggd text i DN, i vilken påstås att ”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, hänvisandes bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.  Det finns inget som helst vetenskapligt underlag för påståendet.

Inci går sedan vidare med sagan om den gigantiska ekonomiska porrindustrin.  Hon kastar ur sig ännu en lögn utan att blinka; ”om vi kritiskt studerar dessa fantasiers upphov och varför de börjat praktiseras går det inte att bortse från att pornografin är en multimiljardindustri, en av världens mest lukrativa verksamheter, som till 96 procent produceras för män och av män.”  En för ovanlighetens skull rakryggad journalist, Mattias Andersson, har gått till botten med denna propagandamyt.  I boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005)  påpekade han bl a hur absurt en del politiker kan bete sig kring denna offentliga lögn.  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.  Han påpekar också, att i USA har det uppgivits att porr omsätter tio miljarder dollar årligen, men den enda något sånär kritiska undersökning som gjorts, av tidningen ”Forbes Magazine”, uppskattar densamma till mellan 2,6 och 3,9 miljarder.  Mattias Andersson understryker, att de största tio porrbolagen i USA omsätter drygt en miljard dollar, en tredjedel av vad Sverige betalar i avgift till EU.  I Sverige – enligt samme Andersson – är omsättningen maximalt 500 miljoner kronor om året med de största tolv porrföretagen görandes en vinst på 3,6 miljoner kronor, jämfört med en omsättning på 150.000 miljoner kronor för Volvo och Astra Zenecas vinst på 37.000 miljoner kronor 2003.

Jag ber om ursäkt, men jag tror inte ett ögonblick på att Zozan Inci kämpar för jämställdhet.  Användandes samma metoder som Inkvisitionen och regimerna i Sovjetunionen och Nazityskland, d v s lögner, falska påståenden (även om jag håller öppet för att hon tror på det själv, vilket i så fall skulle visa att hon avvisar kritiskt tänkande och ifrågasättande av det som passar henne) och skrämselpropaganda så kan jag inte finna annat än att hon kämpar mot vetenskaplig och kritisk forskning, att hon anser sig ha ett tolkningsföreträde som ger henne rätten att tvinga alla andra att leva enligt hennes uppfattning och att hon tar sig rätten att försöka skrämma folk till underkastelse under hennes åsikter genom lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda.

Tyvärr är det så ett (radikal)feministiskt samhälle måste byggas.  Det är därför man som anständig människa och bejakare av vetenskap, objektivitet och tolerans för olika åsikter inte kan acceptera ett sådant samhälle!  Sedan kan man som individ ha vilka åsikter som helst om pornografi i sig, men vilka de än är berättigar de ingen att tvinga andra att leva efter ens egna personliga övertygelse. Och, just det, med tanke på Incis återgivande av hittepåskrämselpropagandan om att ”bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar” så finns det nu svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Publicerat

RADIKALFEMINISMENS FÖRÖDANDE MEKANISMER

Det finns de som påstår att vi inte har en åsiktskorridor i detta land, att människor inte fryses ut, stigmatiseras eller fördrivs från sina jobb för att de har ”fel” åsikter. En sådan ståndpunkt är en nödvändighet för mobbarna att inta, för annars skulle det kunna hända att deras egna ageranden skulle skärskådas.  Men för att bara ta ett exempel på ”klimatet” i landet ska jag citera Steven Sampson, då han berättar vad som hände när han själv ifrågasatte ”genuscertifieringen” i den akademiska världen:

”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.

Även där gick människor på äggskal och vågade inte säga vad de egentligen tyckte, utan underkastade sig istället den ”korrekta linjen”. Där opererade ideologi, byråkrati och kontroll och om du protesterade sågs du som anti arbetarklassen, precis som någon idag som protesterar mot genuscertifiering eller genusordningen kan anklagas för att vara anti kvinnor.”

Här pratar vi om ett mönster som är mycket typiskt för kvinnlig intrasexuell aggression.  Ur en översiktligt text om sådan på Internetsidan ”Social ethology” så kan man skrämmande nog se att dagens svenska samhällets sätt att handskas med ”avvikande” är som en karbonkopia av mönstret med kvinnors aggression.  Jag citerar:  ”I händelse av konflikter startar kvinnor vanligtvis skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar sina potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför antydande och ironiska åtbörder och minspel mot dem”.

Exakt detta är vad som drabbar dem som ifrågasätter ”rätta” normer och åsikter i medier och debatt idag.  De smutskastas, misstänkliggörs, isoleras socialt, beläggs med munkavle och riskerar att förlora jobb och social grund.  Det är kvinnlig intrasexuell aggression som dominerar samhällsreaktionerna.

”En annan taktik består i att starta skvaller om andra kvinnors promiskuitet […] en annan studie som utförts av Kanadensiska forskare visade att en grupp kvinnor kommer ha mer kritiska attityder gentemot representanter för samma kön som är klädda på ett sexigt sätt […] efter att hon lämnat gruppen så blev kvinnan som hade en mer sexuell uppenbarelse mycket mer förtalad och stigmatiserad med förnedrande ord […] kvinnor kan därför sammangadda sig mot en potentiell rival och deras uppförande är speciellt synligt när i en redan stabiliserad gemenskap en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna inträder. (Det är alltså inte män som är skyldiga till att horstämpla kvinnor, det är de rivaliserande kvinnorna).

Gissa varför vi har sexköpslagen.  Inte är det då för ”omsorg” om sexsäljarna.  Hade det handlat om det hade man brytt sig om att lyssna på dessa, men nu är det istället självutnämnda uttolkare av ”sexhandeln” som utser sig själva till ”röst” åt sexarbetarna, genom att tysta ned dem.  Den här kvinnliga aggressionen kan ta sig rent absurda uttryck, som det exempel som ges från Ryssland 2014, när fyra andra flickor spöade upp 13-åriga Vlada för att hon var ”för söt”.

Naturligtvis finns det förklaringar till detta kvinnliga aggressionsmönster.  Kvinnor är mer känsliga än män för socialt tryck, varför verbal aggression är ett så effektivt medel.  Uteslutning ur gruppen kan för kvinnor – mer än män – leda till en närmast fysisk psykologisk plåga.  Denna rädsla leder till att kvinnor lättare underordnar sig normer och vad som är ”rätt”.  D v s ett mönster med mer likriktning.  ”Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutningen till ett kvinnokollektiv där var och en är jämlik och som straffar dem som har ett avvikande beteende […] ibland kan de [kvinnorna] t o m välja att ge upp eller underordna sig gruppen eller mannen för att undvika offentlig vanära”.  Känns mönstret igen?  Men nu gäller det hela samhället.  Jämlikhet i radikalfeministernas ögon handlar inte om lika rättigheter, eller lika möjligheter, det handlar om att alla ska inrätta sig i gruppens dominerande kvinnors syn på rätt och fel, och den som inte gör det ska brännmärkas.  Så som t ex Petra Östergren slängdes ut ur ”gemenskapen” då hon började ifrågasätta den.

Vad radikalfeminismen i praktiken gör, är att upphöja kvinnlig intrasexuell aggression till mönster för hur det svenska samhället ska behandla meningsavvikare.  I detta finns inte plats för olika åsikter, demokrati eller yttrandefrihet.  Långt ifrån alla kvinnor eftersträvar detta, men vad som är problematiskt är att dessa aggressiva kvinnor i den radikalfeministiska rörelsen tillåtits att sätta dagordningen och dominera medier och kulturlandskap.

Jag påstår inte att det skulle bli bättre med enbart manligt aggressionsmönster som dominanta i ett samhälle, men det finns vissa skillnader mellan mäns aggression och kvinnors som är fördelaktiga för de förstnämnda (däremot inte den benägenhet att ta till fysiskt våld som är vida mycket större bland män som grupp än bland kvinnor).  ”Dessutom så har studier visat att kvinnor som hade en konflikt behöver mer tid för att komma överens med varandra. Jämfört med män är de mindre sannolika att lösa en intrasexuell konflikt”.  Jag skulle vilja säga att alla som arbetat med barn i åldrarna ca 6-12 år känner igen detta.  När det blir konflikt mellan killarna ryker de ihop, men efter en stund har de lagt det åt sidan och leker igen.  Tjejerna däremot kan hålla på med sitt ”bästis”-mönster och intrigera månad efter månad.

En annan fördel med manlig aggressivitet bör vara att män intrasexuellt tävlar om position (ekonomisk, social, retorisk m m).  Det, menar jag, gör att män som inte tar till knytnävarna försöker att hävda sin position på annat sätt, som t ex verbalt.  Det är alltså vanligare för män än för kvinnor att argumentera för sin sak än att smutskasta och stigmatisera sin motståndare (därmed inte sagt att det inte finns ganska många undantag bland bägge könen).

Den intrasexuella aggressionen och tävlan finns biologiskt nedärvd i den mänskliga arten och går tillbaka till långt innan vi blev humanoider.  Ska vi kunna handskas med verkligheten måste vi utgå från detta och inte försöka omskapa evolutionen genom att ideologiskt implementera kvinnliga aggressionsmönster som samhällsnorm.  Vi bör också omedelbart såga genusideologi som rättesnöre för hur samhället ska styras och istället förklara i t ex skolan av vilka orsaker män och kvinnor är annorlunda – så den uppväxande generationen slipper att plötsligt upptäcka att den fantasibild de fått sig itutad inte har något med verkligheten att göra.  Vi får inte heller förfäkta att det finns ett ”gott”/”oskyldigt”/”utsatt” och ett ”ont” kön.  Kvinnor är minst lika stora mobbare som män är slagskämpar.