Publicerat

KVINNORÖRELSEN ERODERAR LANDET

Det kan låta kategoriskt att påstå att ”kvinnorörelsen” eroderar landet.  Dock vill jag hävda att så är fallet.  Det är emellertid inte så att jag räknar alla kvinnor till ”kvinnorörelsen”.  Tvärtom är min övertygelse att de flesta kvinnor är kloka och sansade, liksom en stor majoritet av svenska folket inte alls är överens med ”kvinnorörelsen” om vad som är det rätta.  Det är därför jag sätter ”kvinnorörelsen” inom citationstecken, eftersom det INTE är en rörelse för kvinnor, utan enbart för dem som har tagit sig positioner där.  Det stora problemet är dock, att ”kvinnorörelsen” har tillåtits att ta ut svängarna in absurdum och att ta sig positionen som dem som ska diktera för alla andra vad som är ”rätt”.  Samhället har misslyckats stort i sin vaksamhet, mycket beroende på ”den tredje statsmakten”.

I botten ligger två elakartade fenomen i grunden för ”kvinnorörelsen”, nämligen 1) IDEOLOGI, vilket enkelt slår över i förtryck, intolerans och hat, eftersom den får bekännarna (kristna, [radikal]feministiska och andra) att övertyga sig själva om att de är innehavare av en obestridlig ”sanning” – och därmed är utvalda att leda andra ”rätt”.  Det andra är en direkt följd av ideologin, nämligen 2) MORALISM; normer, idéer och konstruktioner som uppstår ur den självtagna rättfärdigheten.  Historiskt sett har moralism aldrig bidragit med något positivt till mänskligheten, utan enbart lett till förtryck, död, hat och utstötning.  Eller, som den amerikanske sociologen indirekt säger, att moralism leder till kriminalisering av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.

Innan jag fortsätter vill jag reda ut vad ”moral” egentligen är.  En del menar att det är moral att både avvisa våld/mord och att man inte t ex får ha utomäktenskapliga förbindelser.  Det är emellertid helt fel, eftersom det tidigare är sprunget ur en universell övertygelse utifrån evolutionära adaptioner.  Det senare är en kulturell idé, med sitt grundursprung i bl a kunskapen om mannens del i avlingen (som dyker upp först för ca 8.000 år sedan och sedan accelererar i ”civilisationen”).  Det är alltså ett fenomen som är kulturellt skapat och som inte omfattas av hela mänskligheten, vare sig globalt eller historiskt.  Moral är också att fördöma sådant som är evolutionära adaptioner, som t ex kyrkans (och numera även radikalfeminismens) idé om vad som är ”rätt” och ”god” sexualitet.  I spåren av dessa idéer om moral föds också det som ”kvinnorörelsen” idag så frenetiskt förfäktar: att man ska straffa dem som man utpekar som ”fel” utifrån de ideologiska idéerna.  Genom historien har de varit olika, men aldrig på minsta sätt universellt gällande, som t ex de som utövade Bacchanalier i Rom 186 f kr (även hustrur och döttrar deltog, vilket inte kunde accepteras av män som måste kontrollera sitt faderskap), kristnas och muslimers ömsesidiga hat, brännandet av bögar och ”sodomiter”, häxor och bögar, utrotandet av ”hedniska” folk, stigmatiserandet av horor och i vår tid förföljelserna mot t ex sexköpare.

Idag expanderar ”kvinnorörelsen” moralismen med skrämmande fart i vårt samhälle, vilket ger upphov till nya hatade och förföljda grupper, där det räcker med att inte till hundra procent säga ja och amen till vad ”kvinnorörelsen” påstår är det ”rätta”.  Som med alla klassiska förföljare är ett av ”kvinnorörelsens” främsta vapen smutskastningen.  Den som inte är ”rätt”, eller som vågar kritisera vad ”sanningsinnehavarna” påstår, är ond och ska stötas ut.  Den självtagna positionen av ”god” och ”hjälpande” omfattar sedan naturligtvis också bara de som ansluter sig till ”sanningen”.  Alla andra offrar man utan att blinka.  Det finns alltså aldrig någon ”godhet” bland förtryckare av det slag som ”kvinnorörelsen”.  Naturligtvis finns individer som ansluter sig med goda intentioner och som i avsaknad av eget tänkande eller rädsla för att stötas ut intalar sig att de gör det ”rätta”.  Men ”godheten” är inte ett dugg mer än t ex sovjetiska politruker under Stalintiden.  Det handlar om att rensa ut ”fel” människor, föreställningar och fakta – och att straffa dem som inte infogar sig i leden.  Två som mycket påtagligt erfarit detta är Erin Pizzey och Emi Koyama, vilka tyvärr bägge hade inställningen att man skulle hjälpa oavsett kön, ras, åsikt, bakgrund, m m.  Effektivt slängdes de ut, och den senare skriver bl a: ”Självklart var det inte första gången jag ifrågasatte hur skydden sköts.  Jag ifrågasatte allting: dess ”ren och nykter” policy rörande droganvändande, dess policy gentemot att tillåta kvinnor att ha överblick över deras egen medicinering, dess användande av hot och skrämsel för att kontrollera överlevare, dess stämplande av brist på överensstämmelse eller befogade klagomål som ”respektlös kommunikation”, dess patroniserande ”levnadskonst” och ”föräldraklasser”, dess till synes slumpvisa påtvingandet av regler som på något sätt alltid sätter ljuset på färgade kvinnor först.  Jag hatade ungefär allting som pågick i centret, och jag vägrade att delta i det mesta av det.”  Så konstaterar hon också: ”Inom rörelsen mot partnervåld hindrar emellertid den genomträngande föreställningen om ”kvinnors delade erfarenheter” och andra feministiska försköningar vår möjlighet att upptäcka vår paternalism och att skapa strukturer som är sant överlevnadsdrivna.”

Vad som emellertid är den absolut största faran med ”kvinnorörelsen” är dess antivetenskaplighet.  Liksom andra ”sanningsinnehavare” (kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl) så står ju verkligheten aldrig på deras sida.  Tvärtom så är den i allmänhet motstridig ”sanningen”, vilket alltid ger dessa ”goda” ”världsförbättrare” ett uppdrag att ”förändra människorna” – d v s att korrigera evolutionen.  De förstår naturligtvis inte själva vilket jobb de påtagit sig – och vilken hybris det ligger i att tro sig veta bättre än den evolutionära utvecklingen.  Men metoderna för denna ”evolutionskorrigering” blir förvrängning av fakta, ”fixad” forskning – som endast har som syfte att hitta och konstruera ”fakta” som kan stötta deras ideologiska idéer – förtigandet av motstridiga fakta, tystandet av kritiker och ignorans.

Själv är jag förstahandsvittne angående detta ovetenskapliga och korrumperade tillvägagångssätt inom sexualia.  Medan jag i mina böcker polemiserar mot just ”kvinnorörelsens” ”fakta”, ”siffror”, ”undersökningar”, m m, så är det karaktäristiska att de sällan eller aldrig går i svaromål på faktakritik – eftersom de inte har verkliga fakta att ta till.  Istället förtiger de och låtsas som om man inte existerar – vilket funkar utmärkt, eftersom medierna följer denna princip.  I fallet sextrafficking och sexarbete sprider man t ex gärna skrämmande gigantiska siffror och ovederhäftiga påståenden om hur alla far illa, men kan ALDRIG visa vetenskapliga underlag för detta.  Alltid hänvisas till den ovetenskapliga Melissa Farley, FN-, Euro-, EU-, IOM-, Europol-, ILO-rapporter m fl.  Men, som professor Anne Jordan vid Washington University, law school, säger:  Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta.  Det är inte nog för författare och aktivister[, politiker eller medier] att referera till en källa, så som FN, för att stötta ett påstående.  I många fall kommer lite forskning avslöja att dessa källor är opålitliga.  Vi skulle alla akta oss för att inte bli del av det manipulationsproducerande maskineri som ständigt presenterar åsikter eller ideologi som ”fakta”.

Självklart ignorerar man också internationell forskning, eftersom den – som i t ex fallet Nya Zeeland – helt motsäger den svenska ”kvinnorörelsens” ”sanningar” (jag bifogar nedan länkar till texter om myterna kring prostitutionen för den intresserade).  Istället måste egen ”forskning”, som t ex den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, produceras.  Men faktum är, att det inte finns någon vetenskaplig forskning, internationellt, som skulle visa på att sexarbete skadar någon.  Om man vill finna sådana resultat får man gå till rent klinisk forskning – d v s på institutioner som behandlar folk som av olika anledningar mår dåligt.  Och att hänvisa till klinisk forskning som representativ skulle t ex göra att vi måste slå igen alla skolor, eftersom de som går till skolpsykologen mår dåligt – alltså måste alla elever må dåligt.  Det är exakt den ”logiken” som kvinnorörelsen använder sig av.

Men det är ju inte bara inom sexualia som ”kvinnorörelsen” förfalskar verkligheten.  Det gäller närmast alla frågor som rör interagerandet mellan män och kvinnor, som t ex relationsvåld.  Och ytterligare exempel på den påtalade ovetenskapligheten är ju ”genusvetenskapen”, vilken ju är ett kraftigt verktyg för att korrigera evolutionen.  Karaktäristiskt är också att man genom åren aldrig producerat något förslag som skulle lyfta pojkarna i skolan.  Det är ju högst intressant att ”kvinnorörelsen” är beredd att offra sina egna söner för sin ideologi (d v s de är bara önskvärda om de blir ”genuscertifierade”).  Säger inte det något om vilken ”godhet” som i verkligheten dväljes där?  ”Kvinnorörelsen” (religiös, politisk och [radikal]feministisk) är livsfarlig för samhället, eftersom den – liksom de andra ovan exemplifierade absoluta ”sanningsideologierna” – med tvång och repression strävar efter att ”förändra” människan till att bli ”rätt” (alltså som de anser att hon ska vara) och kallblodigt offrar dem som är ”fel”.  I detta använder man samma metoder som någonsin genom historien alla ”förbättrare” använt.

Jag motsätter mig inte att ”kvinnorörelsen” ska ha rätten att förfäkta sina åsikter, men de har inte rätten att tvinga andra att leva efter deras idéer, lika lite som kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl.  På alla sätt har ”kvinnorörelsen”, i kraft av sitt ökande inflytande, kommit att bli en auktoritär och icke humanistisk rörelse – oavsett att det finns gott om individuella undantag.  Om inte hela samhället ska kapsejsa måste vi sätta ner foten och säga, ”stopp, det räcker nu.  Det är dags att bygga ett samhälle som istället tar hänsyn till evolution och verklighet och som bygger på verklig jämställdhet, samtidigt som vi erkänner och bejakar att vi är olika.”

MYTER OM PROSTITUTIONEN 1: NIVÅER PÅ VÅLD OCH EXPLOATERING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGALT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 2: SEXARBETARNA FÖRSKÖNAR TILLVARON SOM AKTIVA, MEN INSER VERKLIGHETEN NÄR DE SLUTAT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 3: TRAFFICKING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGAL
MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 6: PROSTITUTIONEN ÖKAR DÄR DEN ÄR LAGLIG, SÄRSKILT MINDERÅRIG SÅDAN
MYTER OM PROSTITUTIONEN 7: SEXARBETARNA UTSÄTTS FÖR OMFATTANDE SMITTA OCH ÄR SMITTOHÄRDAR
MYTER OM PROSTITUTIONEN 8: DE PROSTITUERADE ÄR VÅLDSUTSATTA, DROGBEROENDE OCH MÅR DÅLIGT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER
MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR
MYTER OM PROSTITUTIONEN 11: DEN ALLTID ONDE KOPPLAREN
DEN GIGANTISKA SEXTRAFFICKINGEN ÄR INGET ANNAT ÄN BEDRÄGERI
Publicerat

MODET ATT PÅPEKA VERKLIGHETEN

I ett samhälle finns det några modiga människor och en mängd medlöpare till den för tillfället gällande ”rätta” normen – illustrerandes Churchills ack så sanna ord; ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare.”  Till den förra kategorin hör dock Tommy Sandström, som i Uppsala lagt fram en uppsats i specialpedagogik, med titeln ”Den svenska staten och pojkarnas misslyckande i skolan undersökt utifrån ett relationellt perspektiv.”

Syftet med arbetet är ”att ta reda på vilka åtgärder som den svenska statsmakten vidtagit för att komma till rätta med pojkarnas svaga prestationer i skolan.”  Resultatet är emellertid synnerligen beklämmande.  Som författaren skriver så visar undersökningen ”att den svenska staten visat ett tämligen svalt intresse för att komma till rätt med pojkarnas skolsvårigheter. Endast en  riksdagsmotion i ämnet har under åren 2004 – 2014 skrivits utifrån ett relationellt perspektiv för att söka förbättra pojkarnas möjligheter att lyckas i skolan.”  Denna enda riksdagsmotion lades fram av Miljöpartiet 2005 och röstades ner av en – utom Miljöpartiet – enig riksdag.  Inte heller de undersökningar (SOU 2010:51, SOU 2010:52 samt slutbetänkandet SOU 2010:99) som berört frågan har lett till konkreta propositioner från regeringen vad gäller förändringar i skolans arbetssätt eller organisation visavi pojkarna.  Det finns ett uppenbart ointresse från svensk riksdag och svenska regeringar att bry sig om pojkarna i skolan.  Detta trots att SOU 2010:52 (av hjärnforskaren Martin Ingvar) konstaterar att könsstereotypa beteenden har sitt ursprung ”i både arv och miljö.”  D v s att också biologiska skillnader spelar in i detta.

Istället, visar Sandström, har den övergripande statsfeminismens feminisering av skolan varit den enda ”metoden” för att komma ”tillrätta” med problemen.  En feminisering som istället direkt har försvårat för pojkarna!  Ett exempel som författaren tar upp är projektet ”Genus och ämnesdidaktik”, vilket bl a tillämpades på den omskrivna Frejaskolan i Gnesta, med stort uppslagen text i DN, under rubriken ”När mansrollerna ifrågasätts så höjer pojkarna sina betyg”.  Sandström visar tydligt att detta var en (omedveten?) bluff.  Han skriver: ”Ännu mera förvånad blir man av en mera detaljerad studie av Frejaskolans meritvärden för året 2013 när projektet avslutades. Pojkarna har inte höjt sina meritvärden under projektet utan tvärtom sänkt dem med nästan 15 meritpoäng om man jämför med tidigvarande år. Dessutom ligger pojkarna lång efter riksgenomsnittet på 202 poäng. Flickorna har också sänkt sina meritvärden, dock mindre än pojkarna; men flickorna ligger långt under riksgenomsnittet på 224 meritpoäng.”  Så tilllägger han: ”Slutsatsen blir att det är svårt att förändra elevers beteenden och könsroller utifrån statliga feministiska normer.”  Men i det ”jämställda” landet Sverige behöver inte riksdag och regering göra något åt att man skapat en skola där pojkarna halkar efter, man skyller nämligen detta på pojkarna själva, för de har en ”antipluggkultur” (SOU 2014:6).  I slutdiskussionen skriver Sandström, utifrån svenska statens s k ”åtgärder”: ”Det är pojkarnas normsyn som ska förändras. Om bara pojkarnas jämställda tänkande utvecklas kan de komma ikapp flickornas övertag i skolan. Hur den här typen av ovetenskapliga resonemang fått fotfäste i Sverige kan bara förklaras av ideologiska vanföreställningar.”

I slutdiskussionen konstateras, med rätta, att statsfeminismen förhindrar att pojkarnas problem i skolan tas upp och att inga vetenskapliga bevis finns för genusordningens existens.  ”Den anses finnas a priori på samma sätt som Kant ansåg att Guds existens var given utan att den behövde bevisas.”  Och så ställer författaren frågan om hur rimligt det är att pojkars misslyckande skulle bero på bristande jämställdhet i skolan, när Sverige som ett av världens mest jämställda länder befinner sig i OECD-mätningarnas botten.  Men den frågan anser sig inte det genuskorrekta politiska etablissemanget behöva bry sig om.

Det här är en angelägen uppsats och det krävs mod för att skriva den i dagens åsiktsstyrda Sverige – landet där det är en belastning att berätta sanningar.  Uppsatsens största ”problem” är väl dock att den ytterligare kommer att bevisa, att svensk riksdag och regering tillhör den kategori av människor som Churchill uttalar sig om, enligt citatet ovan.  D v s dumma, fega medlöpare som bara bryr sig om sitt eget bästa.

Publicerat

JAN BJÖRKLUND GER SVÄLVGODHETEN ETT ANSIKTE

I dagens (22/1-15) Metro gör Johan Norberg en tankvärd reflektion kring den svenska skolpolitiken.  På ett tydligt sätt illustreras hur svenska politiker – med Jan Björklund i spetsen – inte bryr sig om skola, elever, lärare eller undervisning, utan hur det istället handlar om personlig prestige.  Som Norberg visar så trampar man på i sin egen självgodhet och -intresse utan att bry sig om att man lägger ökande arbetsbörda på den redan överansträngda lärarkåren.  Det är svenska politiker i ett nötskal!

Trots att det är den svenska riksdagen som – blocköverskridande – kör den svenska skolan i botten så är naturligtvis ingen beredd att ta ansvar för det.  Istället menar man, att metoderna för att ”räta upp” skolan ska vara att köra den ännu mer i botten.  Tydligtvis bekänner man sig till talesättet ”ont skall med ont fördrivas”.  Att det inte fungerar har ingen betydelse, det gäller bara att i sitt eget intresse framstå som handlingskraftig.

Men situationen i skolan idag är inte bara arbetsam.  Det är också en påtaglig riskmiljö i det att läroplanens fina beskrivningar om att lära ut ett ”kritiskt tänkande” bara är kosmetika.  Som lärare gäller det hela tiden att balansera på det politiskt korrekta och helt följa den rådande samhällsnormen för vad som är rätt.  Att t ex ge eleverna i uppgift att kritiskt betrakta nuvarande konsensus kring ”växthuseffekten” balanserar på gränsen till det tillåtna.  Otänkbart är att uppmuntra eleverna till att kritiskt betrakta invandringspolitiken, sexköpslagen (överhuvudtaget sexualia är tabu – annat än sexualupplysning via anatomiska planscher och PK-RFSU som kommer och säger ”rätt” saker), genus, feminism och/eller att svenskar i kraft av att vara en moralistisk stormakt vet bäst.  Gör man det så riskerar man att pariastämplas och få många års studier bortkastade – eftersom man sedan inte får jobb.

Hur normstyrd vår svenska skola är visar detta exempel:  Jag var i ett sammanhang och pratade för blivande lärare om normer och dessas påverkan i samhället (som forskare i sexualia har jag nämligen stor insikt i ämnet).  Jag ställde dem på prov med att fråga hur många av dem som skulle våga läsa en mellanstadietext som beskrev den sexuella verkligheten ifråga synen på barn under vikingatiden.  Inte någon enda skulle ha vågat göra det, eftersom de är så styrda av dagens norm.

En annan överhängande fara som (manlig) lärare är att stämplas som ”olämplig” i umgänget med kvinnliga elever.  En lärare som jag talade med berättade att han ofta pratade uppmuntrande med en tjej som var ganska svag i ämnet, för att peppa henne.  Problemet var bara, att han bland de kvinnliga eleverna på skolan (högstadiet) betraktades som den ”snyggaste” manlige läraren.  En dag kom biträdande rektorn och ville tala med honom.  Dennä berättade att eleven kommit och bett att läraren skulle bli ombedd sluta att prata med henne ”så mycket”.  De andra tjejerna i klassen hade nämligen börjat reta henne för att läraren var ”kär” i henne.  Man kan föreställa sig vad som hänt i ett värre anmälningsscenario av någon avundsjuk elev.  I ett sådant läge skulle förmodligen lärarkarriären vara över – trots avsaknad av saklig grund.  Och detta är faktorer som tillkommer utöver den orimliga arbetsbelastningen.

En annan lärare jag talade med arbetade på en friskola, där man hade särskilt upplagd undervisning, utan lärobok, som innebar att lärarna själva ska utforma undervisningsgrunden.  Förutom det merarbete som detta innebar krävdes också en ständig avvägning till läroplanen och att materialet utformades i enlighet med betygskriterierna där.  Förutom att det omintetgör mycket av egna initiativ från lärarens sida (särskilt kritiska sådana) så ökar det på en redan stor arbetsbelastning med omdömen, rättningar, utvecklingssamtal, betygssättning, m m.

Och då har jag inte ens berört den genusskola som gjort en lärdomsunderklass av killarna.

Men hur kan då den svenska skolan ha gått en så katastrofal utveckling till mötes?  Ja, egentligen tror jag inte att grundproblemet ligger hos politikerna.  Dessa är i sin självgynnande strävan ute efter att följa de vindar som blåser (d v s, de är ärkeopportunister).  Är det för tillfället rätt att lyssna till vad ”vanligt” folk säger gör man det, är det företagarna gör man det, är det ideologiska strömningar som växer sig starka så gör man det.  Politikern är helt enkelt ute efter att göra det som gynnar henne/honom mest.

De största bovarna i sammanhanget är snarare journalistkår och (radikal)feminism.  I denna kombination av den moderna journalistkårens nya självpåtagna position av ”folkuppfostrare” – samtidigt som de kastat sitt ifrågasättande uppdrag åt sidan – med (radikal)feminismens anspråk på att, likt vilken religion som helst, sitta inne med lösningarna på ALLA problem (genus, könskvotering och feministisk politik är det goda, patriarkat och män är onda) har blivit förödande för vetenskap, skola, samhälle, tolerans och acceptans av avvikelse från normen.  Det hjälper sedan inte heller att man gjort tidigare normförkastade fenomen, som t ex hbtq, till ny norm, för det har samtidigt inneburit en ökning av den blinda inbillningen av att allt som normen säger är rätt – och journalisternas uthängningar av dem som avviker mot normen har direkt gjort att hatsamhället har eskalerat.

Till skillnad mot många andra ”förståsigpåare” tror jag inte rasismen är ett lika stort hot mot demokratin och toleransen som journalistkår och (radikal)feminism.  Rasismen är snarare ett symptom på, och en följd av de självgoda samhällsmedborgarnas upphöjande av sig till ofelbara och perfekta – och därmed innehavandes rätten att förkasta alla som inte är lika ”rätt”.  Men Jan Björklund ger ett ansikte till dessa självgoda samhällsmedborgare och ett parti som har en sådan partiledare, och dessutom en sådan tänkt efterträdare som de har (Birgitta Ohlsson), borde egentligen självdö på nolltid.  Särskilt som de hycklar liberalism och samtidigt applåderar t ex FRA- och sexköpslagen (vilket i o f s alla riksdagspartierna också gör).

Skolans förfall är en konsekvens av hela samhällets förfall och jag förutspår personligen demokratins snara (i ett historiskt perspektiv) sammanbrott.  Det kan gå lika fort som i Tyskland på 30-talet.  Vi är redan en bra bit på vägen.

Publicerat

RÄTT NYTT ÅR

Egentligen skulle jag ha skrivit dessa rader till julen, men det är ju så mycket patriarkaliskt skit som måste utföras till dess (seden är ju äldre än 1980-talet, då sanningen började att uppenbaras, alltså måste den vara patriarkalisk) att jag kom av mig på vägen.  Men det är inte heller fel att ta upp det nu, som en nyårshälsning på det nya, förhoppningsvis ”rätta” året.

Det här med att önska ”gott nytt år” är naturligtvis en patriarkalisk sed, tillkommen enbart för att gynna vita heterosexuella män (vita cis-män), eftersom patriarkatet aldrig kan innebära någonting gott för en kvinna.  Jag har därför beslutat mig för att istället önska ett ”rätt” nytt år åt alla.  Men vad är då ”rätt”?

Ja, det är ganska många som inte vill förhäva sig och berätta för andra om vad som är ”rätt”.  Det finns t o m vilsegångna individer (s k ”humanister”, ”liberaler”, ”jämställdister” och andra skumma typer) som anser att det som är rätt för en person inte nödvändigtvis måste vara det för en annan.  Som tur är har vi då fått en ideologisk rörelse i radikalfeminismen som satt sig över denna falska tolerans och kan berätta för alla vilseledda vad som är otvetydigt rätt. 

Det är t ex rätt att hata all rasism.  De som vet det rätta skulle t ex aldrig drömma om att inrätta ett rasbiologiskt institut.  Däremot är det rätt att inrätta könsbiologiska institut under beteckningen ”genusvetenskap” för att attackera mansrollen och straffa mannen för att han under miljontals år ska ha förtryckt kvinnan.  De ”rätta” radikalfeministerna bekänner sig naturligtvis till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948:  ”all human beings are born free and equal in dignity and rights.”  D v s ”alla mänskliga varelser är födda fria och (jäm)lika i värdighet och rättigheter.”  Men de ”rätta” människorna vet, att med (jäm)lika avses att alla är födda för att egentligen vara kvinnliga till sina väsen.  Det manliga är bara en social konstruktion i avsikt att höja mannen på kvinnans bekostnad.  Hur någon, någon gång i urtiden, då såväl män som kvinnor var feminina, plötsligt kunde urskilja män och kvinnor – som ju i allt (utom möjligen då snoppen och snoppan och barnafödandet) var lika – är däremot höljt i ett mysterium.

Genom att den onde mannen alltså har skapat kulturella förutsättningar för sin upphöjelse på den goda kvinnans bekostnad så är alltså inte alla mänskliga varelser (jäm)lika.  Det är anledningen till att det är rätt att behandla vita heterosexuella män (vita cis-män) som undermänniskor.  Det är därför man får hata dem som kollektiv och ge alla män skulden för enskilda mäns avvikelser.  Eller som den feminiserade Johan Ehrenberg uttryckt det:  ”Män har en kollektiv skuld. Det vill säga, alla män lever ett liv där man, bara genom att man är man, deltar i ett kvinnoförtryck. Oberoende av om man vill och tycker sig vara en del i ett könsförtryck.”  Därigenom kan man helt stå bakom 1948 års deklaration och samtidigt bortsortera alla som inte är kvinnligt (jäm)lika.  Det är också därför som det är rätt att anklaga alla män för allt ont och frikänna kvinnorna, för de senare har med all rätt monopol på att vara goda, männen däremot onda (eller som Linda Skugge uttrycker det: ”För kvinnor är det ju inget fel på. Det är männen som gör alla dåliga grejer. De misshandlar, våldtar, tar inte hand om hushållet, tar inte ut någon pappaledighet” – Helsingborgs dagblad 27 november 2003).  D v s, att det naturligtvis är fel med rasism men däremot rätt med könsism.  Och det bryter naturligtvis inte mot 1948 års deklaration att hata män, eftersom män ju är djur, som ju t ex Ireen von Wachenfeldt så upplyst har informerat mänskligheten (kvinnorna, hbtg-personer och feminiserade män) om.  Därför är det inte fel att upphäva rättssäkerheten för män, som ju t ex Mikael Nestius klargör:  ”Det är dags för omvänd bevisordning. Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktiskt ville ha sex.” (Tidningen City, 1 juni 2007).

Det känns tryggt att ha dessa arvtagare till kyrkofäderna, moralisterna, missionärerna, ras- och klassbeskyddarna, m fl, som före dem visste det absolut ”rätta” för alla.  Hur skulle samhället någonsin kunna utvecklas om inte de som begåvats med den höga insikten om vad som är obestridligt ”rätt” hade funnits?  Jag fasar!  Då kanske t o m sådana avgrundsmonster som män (förlåt, djur) hade haft rätt till att omfattas av deklarationen om de mänskliga rättigheterna.  Så därför kan jag inte önska ett patriarkaliskt ”Gott nytt år” till er (det har man ju gjort i århundraden), utan istället det rätta:

RÄTT NYTT ÅR och mitt nyårslöfte måste naturligtvis bli, att jag ska försöka bli en kvasifärgad homosexuell eller hbtq-kvinna, för att förtjäna min rätt att räknas till de mänskliga varelserna.  Och vilken himla tur att deklarationen om de mänskliga rättigheterna inte översatts ”alla mänskliga varelser är födda fria och jämbördiga i värdighet och rättigheter.”

Publicerat

MER FEMININITETSNORM

Jag tänkte spinna vidare på tråden att ”femininitetsnormen” gör att kvinnor är en säkerhetsrisk för barn.  Min avsikt är inte att säga att ”kvinnor är värre än män,” utan understryka att detta – liksom partnervåld – inte är ett könsrelaterat problem och alltså inte kan användas som slagträ i ett könskrig.  Jag vill också understryka hur absurt det är att peka ut någon enbart p g a kön som ”ond” eller ”presumtivt ond”, oavsett om man hänvisar sitt skamstämplande till ”manlighetsnorm” eller till ”genetiskt nedärvd”.  Män och kvinnor har ibland olika bra och dåliga sidor och att bara fokusera på det ena könets dåliga sidor för att smutskasta det – och bortse från de goda och det andra könets dåliga – är djupt ohederligt och kan bara underbyggas med starkt förvrängd forskning och/eller forskningsresultat (se om detta i relationsforskningen t ex här).  Sedan kan man naturligtvis inte heller göra som ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen, F!) gör, att bortse från sociala faktorer.

Det är emellertid uppenbart att fler kvinnor än män begår övergrepp mot barn.  För att avleda detta faktum har kvinnorörelsen (radikalfeministerna) blint fokuserat på de maximalt tio procent av övergreppen som domineras av män, nämligen sexuella sådana, och målat upp bilden av att sådana skulle vara det mest fruktansvärda som barn kan utsättas för.  På så sätt kan man bortse från de minst 90 procenten övergrepp som domineras av kvinnor, nämligen fysiskt och psykiskt våld och negligering, vilka övergrepp av barn själva betraktas som betydligt värre än sexuella (Ney, Fung & Wickett, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect. I Child Abuse and Neglect, vol 18(9)).

Ett antal amerikanska undersökningar visar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2 700 000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles (1976), att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barn (men de understryker hur benägenheten att slå, hos både män och kvinnor, steg kraftigt beroende på om de bevittnat eller utsatts för slag som barn, oavsett om en man eller en kvinna utförde det).  Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144 000 fall) övergrepp, fäder för 38. Delen styrkta samt möjliga övergrepp av mödrar utgjorde dock 39 procent, av fäder 26. Av de anmälda övergreppen var tio procent anmälningar för sexuella övergrepp, varav 38 procent styrkta, 22 möjliga och 40 procent obestyrkta.  Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare (vilket naturligtvis gör att femininitetsnormen skapar livsfarliga ensamma mödrar, inte sant?).

Däremot kan det möjligen vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar.  Innebär inte det att maskulinitetsnormen är en säkerhetsventil, d v s en bra sak, gentemot våldsamma misshandlande mödrar, eller?

Även Brå understryker den höga frekvensen av kvinnors våld mot barn, man skriver:  ”Av de misstänkta för misshandel mot små barn är andelen kvinnor relativ hög jämfört med andra brott – 39 procent av de misstänkta för misshandel mot barn 0–6 år är kvinnor (2013).”  Men det framgår inte vilka de resterande 61 procenten är, om det är män, eller om det är män och barn (jmf att man tidigare understryker att de flesta gärningspersoner är jämnåriga).  Ett problem med sammanställningar av anmälningar är att det endast rör en klinisk miljö som inte är applicerbar på den totala omfattningen eller fördelningen (vilket inte enbart gäller Brå).  När det gäller Brå så vill jag dock understryka att osäkerheten om deras intentioner och resultat ofta är stor.  Det är uppenbart att Brå ibland färgas av rent ideologisk eller politiskt korrekt påverkan, som t ex i rapport 1999:15, där man ”uppskattar” att kvinnor endast står för drygt fyra procent av ”vuxet familjevåld” eller en rapport om (sex)trafficking 2008 (:21) vilken inte kan finna annat än mycket låga nivåer av (sex)trafficking, men trots det understryker vilket stort omfattningsproblem det är (se här).

Vad man också mycket sällan ser är att någon resonerar över anmälningsbenägenheten hos en som bevittnar eller inser ett övergrepp.  Det är nämligen högst osannolikt att benägenheten att anmäla kvinnor som slår sina barn skulle var lika hög som den att anmäla män.  Men oavsett det är alltså – med motsvarande resonemang som radikalfeministerna för om männens aggressivitet – kvinnor aggressiva mot barn, och alltså en säkerhetsrisk för dessa.  Något som naturligtvis måste bero på femininitetsnormerna, inte sant?

Skydda barnen från deras mödrar, eller?

Jag hoppas detta mitt inlägg ska vittna om det som är skillnaden mellan jämställdister och radikalfeminister, nämligen att omfatta alla och inte exkludera det ”fel” könet, samt att inte exkludera ”fel” fakta.  Ja, män utövar mer aggressivitet än kvinnor, men inte i förhållanden och inte mot barn, men mot andra män.  Och de gör det i den eviga evolutionära tävlan om att imponera på det kön som i första hand värderar pengar och status hos sin partner.  Samma drag som finns hos alla arter.  Mannen är alltså inte ett större hot mot kvinnan än tvärtom!

Publicerat

FEMININITETSNORMEN GÖR KVINNOR TILL EN SÄKERHETSRISK FÖR BARN

Med anledning av en tråd på Facebook – utifrån Zandra Hedlunds påståenden i Dumheter 24 – så skrev jag en lång kommentar som jag tycker är relevant att lägga ut här.  Det intressanta är att hon talar om en ”maskulinitetsnorm” som skulle göra män aggressiva – förutom all omgjord statistik som hon – i vanlig ordning – kryddar sin närmast religiösa övertygelse med.  Intressant nog finns det alltid ett antal personer som instämmer i myten om maskulinitetsnormens påverkan, men dessa tar aldrig i beaktande det jag skrev om i mitt senaste inlägg, om att det är radikalfeministerna som skapat det nya hatet.  Så här skrev jag i tråden:

Det är intressant att man gärna drar upp ”maskulinitetsnorm” och kopplar den till mäns aggressivitet. Varför drar man inte upp ”femininitetsnorm” och kopplar den till att ”alla” kvinnor är snåla och att kvinnor är oförmögna att känna riktig kärlek i förhållanden?  Idén om att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara de ”goda” uppstår i slutet av 1700-talet, men det finns kvinnliga avarter som inte är särskilt smickrande.  Jag exemplifierade med snålhet och oförmåga till kärlek.  Kanske någon oförstående skakar på huvudet, men i studier av naturfolk har det visat sig, att 84 procent av männen, men endast 58 procent av kvinnorna delar vad de har utanför familjen (Hill & Hurtado 1989).  Precis som manlighetsnormen gör att män blir aggressiva måste alltså kvinnlighetsnormen göra att kvinnor blir snåla, eller?  Och det faktum att undersökning efter undersökning visar att kvinnor söker män med pengar och hög status måste innebära att kvinnlighetsnormen gör att kvinnor är beräknande och känslokalla i förhållanden, inte sant?

Sedan är det roligt att se de många som på fullaste allvar menar att Sverige är navet i världshjulet och endast refererar svenska siffror (gärna Brå, vars objektivitet och saklighet ofta går att ifrågasätta, men som ibland kan träffa rätt).  Internationellt finns det hundratals undersökningar rörande relationsvåld och det är ett närmast globalt överensstämmande i att kvinnor är lika eller mer aggressiva i förhållanden som män, men konstigt nog tycks det inte vara så i Sverige. Beror det på att Sverige har mer aggressiva män än andra länder eller att de svenska kvinnorna är mer blida än i andra länder?  Eller beror det på att vi här i Sverige är bättre på att göra ”rätta” studier än på andra platser?  Jag vet inte.

Angående relationsmord hävdas gärna utifrån ett tjugotal svenska fall att kvinnor mycket mer sällan än män mördar sina partners.  Naturligtvis står sig då den FBI-studie som Mercy & Saltzman refererar (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85. I American Journal of Public Health 79 1989) slätt mot det svenska materialet, eftersom förmodligen 16.595 amerikanska relationsmord under tio år är ett betydligt svagare underlag än ett tjugotal svenska.  Men om någon skulle drista sig att undra vad FBI-studien visar så är det, att 56,6 procent var mördade kvinnor och 43,4 mördade män.  Alltså en betydligt mindre skillnad än de oantastbara svenska siffrorna.

Internationellt råder inte heller någon enighet om att män orsakar svårare skador än kvinnor (se t ex denna studie, eller denna; Brinkerhoff & Lupri, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13 1988,), det är här i Sverige som det råkar vara så.  Att kvinnor kan skada lika svårt som män beror på att de betydligt oftare tar till tillhyggen och slår med.

Sedan är det så tröttsamt att behöva dra den här typen av fakta och statistik som är portförbjuden i konungariket Sverige, eftersom det inte borde handla om frågan ”vem är värst” – lika lite som idiotin att försöka skuldbelägga alla män för att de är män (oavsett om man skyller på ”maskulinitetsnormen” eller antyder att det skulle vara en sorts genetiskt nedärvd ondska, som alltså också då bör appliceras på snåla och beräknande kvinnor).  När man gör på det sättet så struntar man faktiskt i själva problemet och fokuserar istället på att minsann driva igenom sin egen rättfärdighet, perfekthet och ideologiskt rätta hemmahörighet, för det är ingen hjälp åt någon att bedriva ett stereotypt könskrig (även om i maskerad form under falska försäkringar om att man alls inte hatar män, bara maskulinitetsnormen).

Dessutom måste vi faktiskt stoppa kvinnor från att få utbildning, eftersom flera internationella studier visar att utbildade kvinnor blir mer aggressiva, medan utbildade män blir mindre aggressiva (t ex Jay, Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, något som ju också bekräftas av Brå-utredningen ”Brott i nära relationer”, p 53).  Ska vi alltså komma tillrätta med relationsvåldet måste vi utbilda män och låta kvinnor förbli outbildade (det är väl lika relevant som att maskulinitetsnormen skulle göra ”alla” män aggressiva, inte sant?).  Så vår nuvarande utbildningspolitik strävar alltså efter att skapa ett samhälle med mer relationsvåld!  Men å andra sidan visade Kinsey att utbildade personer är mer benägna att masturbera och utöva sex, så alltså borde ingen utbildas.

Utöver denna min text måste jag tillägga en kommentar i samma tråd av Louise Persson:  ”Femininitetsnormen” att kvinnor ska uppfostra barn borde ju också då rimligen vara skälet till varför kvinnor slår sina barn. En del kvinnor visserligen, men pga femininitetsnormen kan vi ju säga att alla kvinnor är en säkerhetsrisk för barnen, eller…?

Det var den kommentaren som fick sätta rubriken på denna text.

Publicerat

RADIKALFEMINISMEN HAR SKAPAT DAGENS HATSAMHÄLLE

Det förekommer mycket hat i Sverige idag.  På något sätt är det som om det blivit en sorts varumärke för den offentliga debatten.  Jag ska inte försöka påstå att det inte förekom ilskna utbrott redan i min ungdom, men då kunde fortfarande avvikande meningar uttryckas utan att den som gjorde det automatiskt utmålades som en inkarnation av ondskan.  Idag så blir de som ifrågasätter, eller uttrycker avvikelser från den ”rätta” normen omedelbart monsterförklarad (åsiktsröret – det är inte ens en korridor längre).  Men hur kunde vi hamna där?

Trots den indignation som radikalfeminister och normpoliser – i sig själva hatfulla – uttrycker över att bli måltavlor för hatattacker så är det ingen tvekan om, att det just är de som skapat detta hatsamhälle.  Ibland brukar det ju kunna vara svårt att se vad som är orsak och verkan, men i detta fall är det uppenbart.

Det började med den stora pedofilpaniken och attacken mot män som kollektiva förövare kring år 1976.  Som så ofta tog det avstamp i USA, där helt påhittade siffror om ”barnprostituerade” jagade upp en gigantisk panik (något som utretts av Joel Best, Damned lies and Statistics: Untangling Numbers from the Media, Politicians and Activists. Berkeley 2001, se också här).  Det här ledde omkring 1980 till att en våg av falska anmälningar av pappor för sexuella övergrepp på sina barn – i avsikt att tillförsäkra modern vårdnaden – tog vid.  I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt.  Paniken var total!  I dess efterföljd utmålades alla män av ”kvinnorörelsen” (radikalfeministerna) som presumtiva ”förövare”, d v s att egentligen var alla män pedofiler som önskade göra barn illa.  Och  vi fick en hel rad rättsfall som spred paniken till domstolarna, med senare rättsskandaler som ”styckmördarna”, ”Thomas Quick, ”fallet Ulf”, m fl, där journalister och politiker gjorde sitt yttersta för att bidra till rättsskandalerna.  I takt med denna panikvåg kunde bilden av den våldsamme mannen växa sig stark och leda till svepande utpekanden av alla män som ”talibaner”, ”djur” eller ”kvinnomisshandlare”.  Och jag kan inte påminna mig att någon enda politiker eller journalist på mycket lång tid satte ned foten och ifrågasatte detta kollektiva hatande av män – endast mycket enstaka, modiga forskare.  Inte förrän Hannes Råstam började med sina ifrågasättande reportage – över 20 år efter att paniken började.

Eftersom politiker och journalister gav sitt tysta medgivande till att man fick hata män som grupp på detta sätt så fanns det ingen anledning att hejda sig.  Med den märkliga föreställning som uppstår från slutet av 1700-talet – att de kvinnliga ”dygderna” är de ”goda” i motsats till de ”onda” manliga – i ryggen blev det fritt fram att beskylla vilken man som helst för att vara ett svin – och ond.  Och de som försökte ifrågasätta eller kasta ljus på vilka falsarier och ovetenskapliga texter detta vilade på blev direkt föremål för hatandet, och fick personifiera ”ondskan”.

Om vi däremot tänker oss det motsatta förhållandet, att vi p g a schabloner på samma sätt skulle stämpla kvinnor som kollektivt onda så uppstår ett ramaskri.  Men nog skulle kvinnor som kollektiv kunna utmålas på samma sätt.  Eftersom minst fem gånger så många kvinnor som män lämnar en arbetslös partner så är alla kvinnor presumtiva okänsliga girigbukar som dumpar partners när de inte längre får det ekonomiska underhåll de anser sig ha rätt till (Norberg-Schönfeldt).  Kvinnor är snålare och mindre medkännande än män (hos studier av ”naturfolk” visar det sig att män delar 84 procent av sitt jaktbyte utanför familjen, kvinnor endast 58 procent av det samlade godset – Hawkes, K, 1996, The evolutionary basis of sex variations in the use of natural resources: Human examples. Population and Environment: A Journal of Interdisciplinary Studies, 18(2), 161-173), alla kvinnor är barnmisshandlare (det är ett faktum att kvinnor mer än män misshandlar barn, t ex Steinmetz, The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) och alla kvinnor inleder förhållanden med män enbart för pengarnas eller statusens skull (Pollet, Thomas V & Nettles, Daniel: Partner wealth predicts self-reported orgasm frequency in a sample of Chinese women. I Evolution & Human Behavior, vol 30:2, 2009, och här) – och därmed har de förtryckt män genom att profitera på dem i miljontals år.

Skulle någon läsare tycka att det är relevant att dra alla kvinnor över en kam enbart för att de mer än män har dessa ”dåliga” karaktärsdrag?  Jag tror inte det.  Jag kan livligt föreställa mig vad den som på fullaste allvar förfäktade detta skulle få utstå från ”feminister” som Gudrun Schyman, Maria Sveland, Lady Dahmer m fl – för att inte tala om deras hatande supportersvans.  Och ”objektiva” journalister på Aftonbladet, Nyheter 24, m fl, skulle idiotförklara den som gjorde det.  Men att det i motsatt riktning har setts som en självklarhet att män som kollektiv kan förutsättas vara ”presumtiva” till allt det en liten undantagsgrupp av män utför ifrågasätts på intet sätt.  Ändå finns det ingen som helst objektiv, vetenskaplig forskning som kan säga att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara ett dugg bättre eller mer goda än de manliga.  Undra på att det skapas ett genuint hatsamhälle!

Hur kan någon bli förvånad av att män, och särskilt unga sådana, som får se sig sidsteppade, utpekade och hatade p g a radikalfeministernas schablonbilder, ilsknar till och slår tillbaka?  När det inte finns en politiker, inte en journalist som ställer upp till männens försvar vore det ytterst märkligt om inte några i vanmakt slår tillbaka genom samma smutskastning som de själva utsätts för som en sorts normaltillstånd.  Särskilt som dessa klagande kvinnliga hatare utgår från att de som kvinnor ska ha rätt att vräka ur sig vad som helt, samtidigt som männen bara ska tåla smutskastningen – enligt traditionellt könsmönster (kritiska män anklagas ofta för att ”gnälla”).  Det kan inte råda någon som helst tvekan om, att det är ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen) och fega, flata politiker och journalister som skapat det hatsamhälle vi lever i.  Och i metod – om dock ej i omfång – skiljer det sig inte det minsta från Nazityskland.  Utpeka och hata en kollektiv grupp på falska påståenden och förvrängd vetenskap och hindra alla motstridiga fakta från att komma fram genom att smutskasta, ignorera och utfrysa.  Inte undra på att många av svensk intelligensia idag – precis som i Tyskland på 30-talet – känner en önskan att komma bort från detta åsiktstotalitära och i statlig (och tredje statsmaktens) regi hatande landet.

Ändå vill jag höja ett varningens ord mot att dra alla feminister (och kvinnor naturligtvis) över en kam.  Jag tror att det är kontraproduktivt att göra så, eftersom beteckningen ”feminist” inte är mer precis än ”socialist” eller ”liberal”.  Inom den rymmer det en mängd olika människor med vitt skilda utgångspunkter.  Vem skulle t ex anse att en socialdemokrat och en fascist är samma ”sort” bara för att de är sprungna ur ”socialismen” bägge två?

För några år sedan hade jag ett meningsutbyte med Louise Persson, en feminist som jag verkligen högaktar, där jag menade att vettiga feminister borde sluta att använda begreppet ”feminist” om dem själva, därför att det fått sådan negativ klang p g a radikalfeministerna.  Men hennes motivation för att inte sluta använda det var att hon inte ville låta de rabiata feministerna sjanghaja ordet.  Jag kan respektera det.  Därför blir det så fel när vi som är kritiska till rabiatfeministerna drar vettiga feminister över en och samma kam.  Risken finns att vi stöter bort dem som i grunden står på samma sida som vi.  Dessutom borde vi stötta de feminister, som t ex Helene Bergman, som vill rädda ordet feminist från rabiatfeministerna.  Rikta kritiken mot dem det bör, radikal- och rabiatfeminister, schymannare, svelandare, m fl, vilka arbetar för en ”Matriarktur” (en matriarkatets diktatur med förbjudande av ”manlighet” och med genus som övergripande metod), inte mot dem som intar sansade synpunkter.

Publicerat

VÄLKOMMEN TILL DET (RADIKAL)FEMINISTISKA MORAL-SVERIGE

Minns ni när det sades om Sverige att det var ett sexualtolerant och frigjort land?  Minns ni när sex sågs som något mer än en kränkning; när det betraktades som något positivt, uppfriskande och eftersträvansvärt.  Ja, det är länge sedan nu, 35-40 år tillbaka i tiden, och sedan dess har radikalfeministerna vridit tillbaka klockan hundratals år i synen på sex.

Det senaste exemplet på den sexualmoralism och -puritanism som översvämmar detta land är censurerandet av Håkan Juholts raljerande videohälsning till Umeås avgående ”starke man” – tillika Juholts tidigare antagonist – Lennart Holmlund.  På den privata filmen poserar Juholt framför en skulptur av en kvinnotorso som hans morfar gjort i Småland 1954, men inför visningen bestämde sig kommunens näringslivschef för att den var ”olämplig”.  Därför ”blurrades” statyns bröst.  ”Vi har ansvar för vad vi visar på galan” var tydligen ett argument som ansågs relevant.

Till Juholts fördel ska sägas att han uppfattade situationen rätt:  ”Jag tror inte att det är sant. Min morfar gjorde statyn i moralismens Småland 1954. Sedan dess har den legat vänd mot vägen och beskådats av 100 000-tals bilister. 60 år senare ’blurrar’ en pappskalle hans verk. Fullständigt oacceptabelt. Så gör talibaner, trodde aldrig det skulle hända i Umeå. Ytterst pinsamt för kommunen och den ansvarige.”

Idag handlar det inte om moralismens Småland, det handlar om moralismens Sverige.

Varför är då moralismen så stark igen?  Det här är ju ingen isolerad företeelse.  Minns bara tavelcensureringen i Riksdagshuset som Susanne Vildsvinsten (Eberstein) beordrade med hänvisning till att det var en ”feministisk fråga” för snart ett år sedan.  Ändå är moralisterna snabba att påstå att de inte är moralister.  Under desammas kamp för genomförandet av sexköpslagen var t ex Margareta Persson (s) tvungen att värja sig mot att bli beskylld för att vara moralist:  ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga (min emfasering) sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.”  Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” var ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”sann” sexualitet. 1215 upphöjde kyrkan samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”sann” sex.  Det fullständigt stinker moralism om denna feministförkämpe!

I och med formulerandet av ”den sanna och riktiga” sexualiteten så sätter man alltså upp en motpol, den ”osanna och felaktiga” sexualiteten.  I en överväldigande majoritet av mänsklighetens kulturer genom historien har den ”osanna och felaktiga” sexualiteten varit enkelt definierad.  D v s den som byggde på tvång och våld.  (Äktenskapsbrott var däremot, sedan det införts efter upptäckten av sambandet sex-graviditet i agrarsamhället och enbart gällande kvinnor, snarast ett egendomsbrott).  Vad som skedde ömsesidigt eller hur (ofta, utförandemässigt eller avsiktsmässigt) var en individuell fråga som andra inte skulle lägga sig i.  Men moralister, som Persson, Eberstein, Schyman m fl, accepterar inte individuella beslut.  De ska med tvångsmässig nödvändighet tala om för andra vad som är det ”sanna”.  Som Umeå kommuns näringslivschef som bestämde att nakna statykvinnobröst är fel för alla.  Märkligt nog anser de sig också sitta på sådant tolkningsföreträde avseende ”sann” sexualitet att de inte tvekar om att ta sig rätten att straffa dem som utövar eller avbildar ”osann” sexualitet.

Moralister påstår också alltid att de driver sin moralistiska agenda för att ”skydda” och ”hjälpa” andra.  D v s att de är dem som har de goda syftena.  Men som historiker kan jag helt sanningsenligt konstatera, att moralisterna ALDRIG har bidragit med något positivt till mänskligheten.  Det handlar, utan undantag, om att de vill gynna sig själva; sin karriär, position, sociala status, ego (vad duktig jag är som kan diktera för andra hur de måste göra – jag kan aldrig ha fel), löneutveckling, m m.  Och de bygger alltid sina kampanjer på att skrämma människor till underkastelse med falska påståenden och ”fakta”.  Historiskt sett har moralism enbart skadat samhällen.  Den driver upp en känsla av vi (de ”rätta”) och dem (de ”orätta”), polariserar samhället i svart eller vitt och leder alltid till förföljelse av något slag mot de ”orätta”.  Vi har exempel som omfattar miljontals människor på det genom framförallt den kristna historien: hedningar, bögar, kättare, övriga sodomiter, häxor, horor, äktenskapsbrytare, judar och i vår egen tid t ex män som grupp och sexköpare.  Genomgående är också att de man påstår sig värna om inte förstår sitt eget bästa (vilket berättigar att ”de rätta” kan köra över dem), det gör bara moralisterna, och att straffen naturligtvis är av godo.

Tar vi t ex den nutida stigmatiseringen av män som grupp så påstår nutidens mest framträdande moralister, radikalfeministerna, att män är fel – F! anser ju t o m, precis som t ex kyrkan gjort gällande sex genom århundradena, att män måste omskolas till att bli ”rätt”.  Det intressanta är att de då, precis som de som skulle göra om bögar till strighta eller som torterade häxor för deras eget bästa, påstår sig arbeta för mannens bästa och att samhället blir bäst om de radikalfeministiska religiösa doktrinerna får gälla.  Kvinnan däremot är av födsel och naturen god, föredömet för hur män måste vara, och därför också offret för de senare.  Här måste man ta till falsarier för att understödja sina religiösa doktriner.  Man talar om mäns våld mot kvinnor och ignorerar det motsatta våldet.  Så produceras kvasivetenskaplig litteratur, som t ex ”Slagen dam” av Eva Lundgren, för att ingen ska tveka om att de radikalfeministiska religiösa doktrinerna är ”vetenskap”.  Det enda man åstadkommer är ett mer skrämt samhälle, motsättningar och problem som annars inte skulle existera och en hets mot ”de orätta”.  Man har skapat ett könskrig.

Detsamma – för att nu landa där denna text började – gäller sexköparna.  Som andra trosbaserade grupper tvekar inte radikalfeministerna att i sin moralism samverka med andra moralister – även om de egentligen är fiender.  Därför allierar man sig gärna med kristna moralister, så som har dokumenterats vid ett flertal tillfällen i kampen för sexköpslagen och i USA i stor skala i t ex Catharine MacKinnons och Andrea Dworkins support av Meesekommissionen.  Eller som Laura Lederer, redaktör för den klassiska antipornografiska antologin ”Take back the night”, deklarerade;  att trosbaserade grupper hade bringat ”ett friskt perspektiv och ett bibliskt mandat till kvinnorörelsen. Kvinnogrupperna förstår inte att partnerskapet kring denna fråga har stärkt dem, därför att de annars inte skulle få internationell uppmärksamhet”.

Även när det gäller sexköpslagen så måste den understödjas av falsarier och falsk vetenskap.  Man påstår t ex att ”mäns köp av sex” är köp av kvinnors kroppar.  Att sexarbetarna själva på intet sätt delar denna uppfattning bryr man sig inte om, utan kör över dem som ”mindre vetande”.  Så måste man påstå att sexarbete är en form av slaveri – återigen i strid mot sexarbetarna själva och dessutom i strid mot all internationell forskning – och understödja detta med direkt ovetenskapliga metoder, som t ex Melissa Farley eller Kajsa Ekis Ekman.  Man utgår också från att det skulle vara någon sorts objektivt faktum att köpandet av den tjänst som sexarbetarna själva anser att de tillhandahåller per automatik skulle vara kränkande.  Men det är ju enbart en åsikt som uttrycks av nymoralisterna!  En åsikt som dessutom landar i djupt rotad patriarkal och kyrklig föreställning om den ”smutsiga” sexualiteten.  Men, som Howard S Becker formulerar det (Outsiders 1963), att måttet på perversitet ligger inte i själva handlingen, utan i den värdering vi lägger i den.   Men de radikalfeministiska talibanerna… förlåt, moralisterna ansluter sig helt till de patriarkala kyrkofädernas värderingar och instämmer i att sex är något som smutsar ner dig om det utövas ”osant”.  Och naturligtvis har de radikalfeministiska moralisterna tagit sig tolkningsföreträdet till vad som är ”sann” eller ”osann” sexualitet.  Sex blir inte längre – som det varit under 99 procent av den tid mänskligheten existerat – något positivt, hälsosamt och roligt, utan sex blir återigen, enligt kyrkofädernas syn, något som drabbar dig.  Eller som Helene Bergman uttrycker det, att på 70-talet var stridsropet ”befria dig”, men radikalfeministerna har genom skrämsel vridit det till ”skydda dig” istället.  Och i en sådan moralistiskt uppskrämd miljö blir t o m tuttar på 1700-talstavlor eller 1950-talsskulpturer farliga och måste av de ”bättre vetande” moralisterna döljas så inte de ”mindre vetande” medborgarna riskerar att drabbas av dem. Välkommen till det (radikal)feministiska moral-Sverige!

Publicerat

FRÅGAN SOM VISAR VARFÖR JAG INTE ÄR FEMINIST

I Metro finns den s k ”Viralgranskaren” Jack Werner.  Jag ska inte opponera mot utgångsidén, att en tidning granskar tokigheter som förekommer på nätet, utan istället fokusera på uppdraget.  Min första impuls till denna text var måndagen 20 oktober, då Werner gick ut med varför han är ”feminist”.  Jag har absolut inget emot att han ser sig själv som feminist (men man undrar ju vilken sorts feminist han är), men däremot att han går ut med det på ett forum som ”Viralgranskaren”.  Han kopplar det indirekt till det s k ”Gamergate” med en vanlig journalistisk ensidig referens, till hot mot dem som kritiserar kvinnoroller i dataspel, och nämner särskilt Anita Sarkesiaan.

Nu är jag inte särskilt insatt i ”Gamergate”, eftersom jag är totalt ointresserad av spel, men så mycket har jag förstått, att det verkligen inte bara är de som kritiserar kvinnorollen i spel som utsätts för förföljelse och hot.  Det gäller också dem som kritiserar ”genusperspektiven”.  Det förefaller som om journalister idag i stort sett (enstaka, sällsynta undantag finns) är i total avsaknad av att rapportera objektivt, utan istället tror de sig ha en ”mission” att leda människor ”rätt”.  Det gäller t ex när Maria Sveland drar igång en kampanj mot ”män som hatar kvinnor på Internet”, när man diskuterar relationsvåld eller mobbing.  Texterna som prånglas ut måste med absolut nödvändighet vara politiskt korrekta och blint dualistiska.  Det står mellan gott och ont, vitt och svart, och den för stunden rådande konsensus är alltid det goda.  Näthatet är bara män mot kvinnor, det är bara män som slår och bara killar som mobbar.  Man undrar var på vägen dessa ”journalisters” (egentligen är det kränkande mot det ursprungliga begreppet att kalla dagens propagandaskribenter för journalister) förmåga till att kritiskt granska ”konsensus” försvinner?  Är det på journalisthögskolan, före denna, eller på de politiskt korrekta vänster-/MP-präglade redaktionerna?  Är det i parken på Söder (kliniskt befriat från icke konsensus människor och fattiga invandrare) under barnledigheten, eller över ölen på den trendiga kvarterskrogen?

Jag vet inte, jag vet bara att ensidighet av det slag som Jack Werner och andra uppvisar i kontroversiella frågor i mina ögon berövar dem all trovärdighet.  Det gör att man automatiskt frågar sig:  ”Vad är det han utelämnar som inte får rapporteras om?”  Verkligheten – oavsett om det gäller ”Gamergate”, relationsvåld, mobbing eller hatare på nätet – är att det inte kan knytas till ”fel” grupp av människor.  Det finns lika mycket hos ”rätt” grupp av människor.  Men eftersom ”rätt” grupp – som t ex journalistkåren – alltid sitter vid köttgrytorna så har de egenintresse av att ignorera de egna hatarna och dissidenterna.  Men, som en anhängare av Gamergate uttycker det;  ”Genom en snöbollseffekt av desinformation, och ideologisk/känslomässig störning på bägge sidor sjunker frågan snabbt ner i ett träsk, lockandes troll, extremister och opportunister som helt onödigt rör om i kontroversgrytan.”  Och väldigt mycket av desinformationen står medierna/journalistkåren för med sin ensidiga rapportering!

Jack Werner tror alltså uppenbarligen att han har ett ansvar för att styra människor ”rätt”, i det att han på ”Viralgranskaren” måste motivera varför han är ”feminist”.  Vad har hans personliga uppfattning att göra med att han ska granska tokigheter på Internet? Vill han tala om för oss att vi inte ska lita på hans rapportering därför att han låter sin övertygelse styra honom istället för traditionella publicistiska ideal?

Jag har absolut inget emot att Jack Werner anser sig vara feminist, men däremot att han blandar ihop det med sitt uppdrag.  Det har ingenting med hans okunnighet i andra frågor att göra (som t ex posten om sexualiserade julleksaker i samma nummer – julen är ursprungligen inte ett firande av Jesus födelse, utan en fruktbarhetsfest centrerad kring sex) men däremot att han bör hålla det borta från sin uppgift som ”Viralgranskare.”  Feminist kan han vara i andra sammanhang och i andra forum, men saluför han det som ”Viralgranskare” säger han indirekt: ”ni kan inte lita på mitt omdöme”.

”Konsensusvärlden,” som omvärver Jack Werner, antyds också i ett reportage torsdagen 30 oktober då ”Viralgranskaren” berättar för oss att Stefan Löfven inte vill beskatta sex.  Naturligtvis är det inget fel på rapporteringen i själva texten.  Det är satir det handlar om, men det som stämmer till eftertanke är med den självklarhet som människor idag kan tro att detta är på allvar – vilket också uppenbarligen är självklart för Werner.  Jag är övertygad om, att ingen (eller åtminstone väldigt få) i mitten av 1970-talet hade trott att en rubrik av detta slag kunde vara sann.  Att många gör det idag är ett tydligt tecken på vart vi är på väg.  Sexualpuritanismen – som ju drivs av religiösa och (radikal)feminister tillsammans (t ex här och här) – gör idag att människor finner det inom rimlighetens gräns att en skatt på sex faktiskt skulle kunna föreslås av en svensk regering.  Jag hade gärna sett en reflektion kring detta – just därför att en riktig journalist ska kunna ställa en sådan fråga, och ifrågasätta konsensussamhället – men någon sådan är knappast att förvänta av en feminist med en mission att leda människor rätt.

Avslutningsvis ska jag presentera ”frågan” som gör att jag inte är ”feminist” (vilken naturligtvis inte skulle platsa i ”Nätkolumnen” hos ”Viralgranskaren”).  Jack Werner redovisar i och för sig flera frågor, men landar till slut i en: ”Är jag någonsin rädd för att bli våldtagen?”  Jag skulle kunna anföra ett antal frågor jag med, men landar i den motsvarande; ”är jag rädd för att om jag misshandlas av en kvinna så skulle jag bli ignorerad?”  Svaret är otvetydigt ja!  I det ”feministiska” samhälle vi har skapat har ingenting gjorts åt det faktum att minst lika många män misshandlas av sina kvinnor i förhållanden som tvärtom.  Frågan lyftes redan 1976, i och med Strauss och Gelles’ första stora amerikanska undersökning, och ända sedan dess har ”feministerna” gjort allt för att mörka detta faktum och bara fokusera på ”mäns våld mot kvinnor”.  I ett ”feministiskt” samhälle kan jag uppenbarligen inte förvänta mig rättssäkerhet som man.  Därför är jag inte feminist, för jag är absolut motståndare till att någon ska diskrimineras i rättsväsende eller annorstädes p g a sitt kön.  Jag tror inte på det ”feministiska” samhälle vi har skapat, där bara ”rätt” fakta – som hos Viralgranskaren” – ska få presenteras, där ”fel” människor (som opponerar mot konsensus) ska hängas ut och dömas utan rättegång och dom, där man ska gynnas p g a sitt kön istället för sin kompetens, där man ideologiskt avvisar mäns och kvinnors under miljontals år evolutionärt nedärvda biologiska skillnader, eller där staten tror sig ha det högsta ansvaret för människors privatliv.

Och, ja det finns fog för att oroa sig för att bli misshandlad av en kvinna.  Jag har själv bevittnat det och har flera vänner som råkat ut för det.  F ö kan jag till Jack Werner och andra rekommendera ”Slagen man” av Camilla Palmberg och Heidi Wasén.  Den publicerades för 11 år sedan men ändå sopas det fortfarande medvetet under mattan av ”feminister.”

Publicerat

VARIFRÅN EMANERAR HALLOWEEN?

I Metro 27 oktober (2014) utger sig en text av en nutida journalist för att förklara varför vi firar Halloween.  I så måtto har hån (d v s han/hon) rätt i att det moderna firandet är en komerciellt importerad sed från det stora landet i väster, men därefter tar uppenbarligen hånæs förmåga att undersöka slut (enligt gängse mönster hos okunniga svenska journalister).  Vi får oss till livs, att ”Halloween” skulle komma från ”All hallows even” (mot bakgrund av att ”hallow” idag har betydelsen ”helgon”).  Så får vi oss också till livs, att allhelgonadagen har sina rötter i 700-talet och avskaffades som en helgdag hos oss på 1700-talet (efter att ha varit en viktig sådan under medeltiden, min anmärkning).

Nyttan av svepande förklaringar av detta slag motsvarar ungefär den nivå av kvalitet som svensk journalism befinner sig på idag.  En snabb check av de lättast tillgängliga påståendena (och absolut inga ”avvikande” fakta) och sedan kvickt ut med en lagom PK text.  Emellertid blir det, som i ungefär 99 procent av fallen med svenska journalisters texter (eftersom de tror att de kan allt) bristfälligt och fel.  Hallowen kommer inte alls av engelskans ”All hallows even”, utan har sitt ursprung i den antika grekiska fruktbarhetsfesten ”Haloen” som inföll sent på hösten för att fira skörden.  Tinitos berättar om den, att det var en fest till Demeter och Dionysos och att den firades på hösten under nio dagar för grödans döende och återuppvaknande. Första dagen, uppger han, gick man i en procession till havet, där tvättning och rening utfördes (inte alltid helt i enlighet med nutida moralism). På den sjätte dagen, fortsätter han, lämnade en procession Aten för Eleusis. Deltagarna var då krönta med myrten och murgröna, bar lätta facklor och sädesax. Framme firade man ljudligt och glättigt riter i enskilda aktiviteter, vilka t o m innehöll incestuösa riter (okända hur) som del av dessa. Han påstår att det var hetärerna som startade denna fest vilket är tveksamt, eftersom vi hade den också här i Norden.

Hos oss hette festen ”fagna vetri”och inföll efter mitten av oktober, efter skörden och slakten, för att fira god äring.  Huvudgud vid firandet var Frej, vilket visar att det – precis som Haloen – var en fruktbarhetsfest.  Eftersom fruktbarhetsfester alltid innehöll ”sex och snusk” på något sätt (jmf Lucia) var det en absolut nödvändighet för kyrkan att – liksom med jul, påsk och Valborg – ta över firandet, för att utrota sexet och snusket.  Precis som vid kyrkans enormt effektiva utplånande av den rika konstaskatt av erotisk och pornografisk konst som antiken efterlämnade så ersattes fruktbarhetsfesterna av död och skräck.  Fagna sumri blev påsken, med Jesu död,  fagna vetri/Haloen blev helgonens död, pornografin blev skildringar av helvetet och martyrium (och så småningom ”live” föreställningar med bränningar på bål och avrättningar – mycket bättre för människor att se på än porr) och de onda krafterna sades släppas lösa, som en rest av de förkristna gudarna.

Halloween är att fira döden istället för livet helt enkelt.