Publicerat

SVERIGE – VÄRLDENS STÖRSTA OMSKOLNINGSLÄGER

I Kina införde man 1957 ”omskolning genom arbete”.  Det var en åtgärd som utan rättegång kunde appliceras på människor som var ”fel”.  I väst – även i Sverige – så fördömdes detta som ett brott mot åsikts- och yttrandefriheten och ansågs oförenligt med det demokratiska systemet.  Därför är det makabert att Sverige som nation idag blivit världens största omskolningsläger där människor som är ”fel” ska rättas till.  Vad då ”omskolningsläger” kanske någon undrar, men omskolning är när några få ska lära andra det ”rätta” och korrigera hans/hennes/deras ”fel” beteende.  Sverige förefaller att ha blivit världsledande på det och den märkliga idén om ”normerande” lagar och regler har blivit en självklarhet.

I grunden är Sveriges system med ”omskolning” djupt odemokratiskt, genom att en liten minoritet utser sig själv till att vara så ”rätt” att de med hot om straff eller social uteslutning tar sig rätten att tvinga andra att bli ”rätt”.  Den moralistiska hybrisen i ”landet rätt” (Sverige) har blivit så stor att många människor idag är lika rädda som i diktaturernas Sovjetunionen och Nazityskland för att uttrycka vad de verkligen tycker.  Jag träffade en ung lärare nyligen som berättade att han/hon råkat säga till en kollega att han/hon inte ansåg att rättssäkerheten fick urholkas av kravet på att fler ska dömas för våldtäkt, utan att skyldiga ska dömas, men inte oskyldiga.  Efter det hade han/hon drabbats av oro.  Tänk om kollegan skulle berätta detta för andra på skolan, skulle han/hon då vara stämplad för all framtid och riskera att inte få några jobb?

Att verkligheten i skolvärlden fungerar på detta sätt vet jag av egen erfarenhet och min bild av merparten av lärarkåren är en bunt inskränkta medelklassmänniskor med föga kunskaper, men vilka ändå tror sig veta bäst.  Så jag blir inte förvånad över lärarens oro (tack och lov finns det dock undantag från den inskränkta majoriteten i lärarkåren).  Sverige är alltså ett land där det är lika förbjudet att tycka ”fel” som det någonsin varit i auktoritära diktaturer.  Det finns ett uppenbart åsiktsförtryck med en vilja att ”omskola” människor.  Och de främsta ”omskolarna” är riksdag och journalistkår – människor precis lika okunniga och självgoda som lärarkåren.

Ett tydligt exempel på ”omskolningslägret” Sverige är sexköpslagen.  Efter en lång kampanj av lögnaktig propaganda, förklädd i vetenskaplig dräkt, genomdrevs sexköpslagen därför att en liten medelklasselit i form av riksdagsledamöter, journalister och ”forskare” hade bestämt sig för att sexarbete var hemskt.  Lagen sägs vara ”normerande”.  D v s att den ska omskola människor till att anse exakt så som de självutnämnda ”rätta” tyckarna anser.  Men som all annan falsk utmålning av verkligheten kan bilden som de ”rätta” tyckarna har inte underhållas annat än med lögner och bedrägeri.  Därför gaddar de ”rätta” människorna ihop sig och levererar skräckpåstående efter skräckpåstående.  Så får vi ju t ex ständigt höra hur kvinnor tvingas in i sexarbete – men så sent som innevarande år visade en i en lång rad av undersökningar att tvånget är nästan icke existerande inom ”sexarbetesindustrin.”  I Nordirland har universitetet i Belfast – med anledning av att införa den svenska sexköpslagen i UK – gjort en omfattande undersökning av stadens sexarbetare.  Den visar att mindre än en procent tvingats in i sexarbete och att endast två procent av sexarbetarna är för införandet av sexköpslagen.

En annan studie kommer från Kanada.  Den trycker bl a på samhällets (d v s de ”rätta” tyckarnas) stigmatisering av sexarbetarna som ett huvudproblem:  ”between an overall experience of childhood disadvantage and sex work involvement, our preliminary findings also point to the contribution of punitive laws and regulations, stigmatizing public attitudes and institutionalized practices that make it difficult for sex workers and others involved in the sex industry to access protections and supports like other Canadians.”  Och den säger också: “Much of the vulnerability experienced by some sex workers has little or nothing to do with sex work.”  Båda de här undersökningarna visar också, att minderårigt sexarbete hör till ovanligheterna, att de flesta är infödda sexarbetare och att tvånget in i arbetet är minimalt.  Mot detta står de självutnämnda ”rätta” tyckarna, som i 99 fall av 100 struntar i att fråga sexarbetaren vad han/hon själv anser och önskar, men istället inför en ”normativ” lag för att omskola folket.  Istället presenterar de egna skräckfantasier om förfärligheten i sexarbetet som ”fakta” och gör undantaget till regel.

Ett annat sådant fenomen med ”omskolning” är ”genus”.  De ”rätta” tyckarna ska med lagar och regler tvinga människor att bli så som de ”rätta” tyckarna anser att människor borde vara.  Någon hänsyn till våra nedärvda, biologiska förutsättningar (se även översatta utdrag, här) får då inte tas, utan istället ska barnen tidigt – precis som i Hitler-jugend – läras vad som är det ”rätta” på genusdagis och i genuscertifierade skolor och offentliga miljöer.  Människor ska omskolas till att passa de makthavandes i medelklassdemokraturen Sverige åsikter om hur människor egentligen är.  I detta missionsarbete jobbar de två maktcentra vi har i landet – riksdagen och Södermalm – ihärdigt för att i all godhet hata, socialt utestänga och isolera dem som dristar sig att uttrycka ”fel” åsikter.  I detta självpåtagna, tunga arbete att radera ut evolutionen och istället skapa perfekta människor – precis som i Sovjetunionen och Nazityskland – skyr man nästan inga medel alls, och vetenskapen måste stå i det ”rättas” tjänst istället för att vara vetenskap.  Sålunda ska pengar bara ges till ”rätt” forskning (som t ex mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män – som är lika stort eller större – är däremot inte värt någon forskning) och beskrivningen av verkligheten måste tillrättaläggas för att passa de ”rätta” tyckarna istället för människorna.

Man kommer osökt att tänka på Brechts ord efter upproret i Berlin 1953:  ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk?”  Länge leve medelklassdemokraturen Sverige – ”landet rätt”!

Publicerat

VAD HÄNDE EFTER EVA-MARREE?

Över ett år efter det myndighetsinitierade mordet på Eva-Marree Smith Kullander (Petite Jasemine) får jag ett meddelande från hennes mor som bland Eva-Marree’s efterlämnade saker funnit min bok, ”Samlag eller Salighet”.  ”Jag håller på att läsa din bok ’Samlag eller Salighet’ som jag hittade bland min dotters böcker när jag tömde hennes lägenhet. En bok jag fastnat totalt i och är helt fascinerad av.”  Det har lett till en närmre kommunikation och jag fick upp ögonen för den blogg som Eva-Marree’s mor driver.  Hon skriver till mig:  ”Jag lovade Eva att berätta hennes historia. Att tvingas avge ett sådant löfte: ’lova berätta allt när han mördat mig’ till sitt eget barn… att inse att hon utsatts för alla dessa grova övergrepp p g a att hon valde ett liv som hon trivdes med men som inte passade in…”

Kan ni sätta er in i hur det skulle vara att behöva avge ett sådant löfte!?  Jag kan förstå det ”intellektuellt”, men jag tror inte jag riktigt kan inse vidden av det.  I min egen text om mordet från förra sommaren skriver jag, ”Inte något enda media i landet har heller rapporterat om bakgrunden till denna tragedi, utan rapporterar bara politiskt korrekt att Eva Marree Smith Kullander har mördats.  Sannolikt kommer inte något media eller någon journalist ha ryggrad nog att belysa detta övergrepp på Jasemine och hennes barn.”  Bloggen som Eva-Marree’s mor driver bekräftar detta mitt förmodande.  Ingen journalist bryr sig om att skärskåda myndigheternas (socialens) agerande och alla vägrar att berätta de verkliga omständigheterna bakom mordet.  Eva-Marree’s mor för en fruktlös kamp mot en myndighet som först fick Eva-Marree att flytta ifrån den våldsamme fadern, men som sedan – när det gick upp för dem att hon arbetat med ett politiskt totalt inkorrekt yrke – plötsligt gav den olämplige fadern vårdnaden.  Det är samma myndighet som nu hos Evas barn vill försöka utplåna minnet av modern och förbjöd att de fick närvara vid urnsättningen av henne.  Samma myndighet som – trots Evas varningar – inte sa sig se några tecken på vad som skulle ske.

Vi talar nu om verklighetens Sverige.  Inte den fantasibild som bedrägliga politiker vill måla upp när de ska värva röster för att få fet lön, bra positioner och ingå i ett nätverk.  Inte det Sverige där journalistkåren slår sig för bröstet och inbillar sig ha ansvaret för att fostra människor ”rätt”, utan om det Sverige som hycklar, sopar under mattan och underlåter att ge människor hjälp, olika åsikter utrymme och som låter människor oförrättat lida.

”Jag är stolt över min dotter” skriver Eva Marree’s mor till mig, och det har hon verkligen anledning att vara.  Hennes dotter kämpade för sexarbetares rättigheter, och till skillnad mot skrämselaktivister som Birgitta Ohlsson, Anne Jalakas eller organisationen Realstars så var Eva Marre en VERKLIG människorättskämpe – inte bara en som ville främja sin egen position.  Hon var en människa som gick sin egen väg trots att myndigheter och stigmatisering försökte straffa henne för hennes ”fel” yrkesval.  Och efter det mord som myndigheterna i allra högsta grad är medskyldiga till ignorerar och bortsorterar de Eva-Marree’s mor och vill utplåna barnens band med sina svenska släktingar.  Däremot får de ha kontakt med den våldsamme faderns släktingar.

I sådana lägen skäms jag stort över att vara svensk!

Publicerat

RADIKALFEMINISTER VILL INTE HA JÄMSTÄLLDHET, DE VILL HA JÄMLIKHET

Ibland blandas begreppen ”jämställdhet” och ”jämlikhet” ihop, som om det vore samma sak.  Men jag vill starkt opponera mot en sådan tolkning, för själv förespråkar jag jämställdhet, men inte jämlikhet.  Att radikalfeminister istället förespråkar jämlikhet – även om de kanske inte säger det öppet – är däremot för mig ett faktum.

Det finns ett klassiskt citat av den engelska 1800-talsprostitutionsabolitionisten Josephine Butler.  ”om jag vore en prostituerad skulle jag gråta varje dag”.  I hela sin falska omsorg inkapslar det det som de ”goda” radikalfeministerna utgår ifrån.  D v s att de själva är ett mått på hur alla ”egentligen” tänker, tycker och är.  I detta tänkande är det en fullkomlig avsaknad av tolerans och acceptans av olikhet och mångfald, utan istället utgår man från egocentrisk empati, som är allt annat än empati.  Det här är något som också genomsyrar mycket av genus-”vetenskapen”.  Själva idén om att vi – förutom snopp och snoppa – skulle vara helt lika och bara åtskiljas av ”miljöpåverkan” är indirekt en hybrisspäckad föreställning om att man själv är förebilden för alla andra i hela världen.  Det finns alltså föga i genusforskning som uppmuntrar till mångfald och acceptans av olikhet.  Därför blir det så groteskt när t ex F! påstår sig vara för sådana ”honnörsord”.

Liksom dagens ”goda” radikalfeminister så måste Josephine Butler, när verkligheten inte supporterade vad hon krävde skulle gälla prostitutionen, ta till falsarier och lögnaktiga påståenden.  Hon påstod t ex att ”små barn, engelska flickor från tio till 14 års ålder, har stulits, kidnappats, förråtts, förts bort från engelska landsbygdsbyar.” Fångna i belgiska bordeller ”är närvaron av dessa barn okänt för vanliga besökare; det är hemligt känt endast av de rika män som kan betala stora summor för offrandet av dessa oskyldiga”(vilket skulle förklara varför inga personer kunde finna dem på bordellerna).  Sentida forskning har kunnat konstatera, att hela denna 1800-talsdiskurs (precis som vår nutida) inte hade något som helst underlag i verkligheten (se t ex Irwin, och för vår tid t ex myten om den gigantiska sextraffickingen).  På samma sätt måste man idag använda sig av falsarier om t ex ”mäns våld mot kvinnor” och avsikten är att skrämma människor till att acceptera ”jämlikhet” – d v s de tongivande radikalfeministernas position som förebild och norm för hela mänskligheten.

Jämställdhet, uppfattar jag det som, handlar om att vi ska ha samma legala och formella möjligheter, oavsett om du är man eller kvinna, rik eller fattig.  Verkligheten är nu inte sådan att alla skulle göra samma val, ha samma förutsättningar eller vara lika, därför gör vi olika val – vilket vi någonstans får acceptera.  Men när man börjar kräva lagstiftning, applicerar skam och aktivt driver skrämselkampanjer för att likrikta människor – som radikalfeminismen i F!, FP, S, V m fl gör – så har man lämnat toleransens och mångfaldsacceptansens område.  Då har man i sann hybris satt sig själv högst på rankinglistan och i sann totalitär anda sällat sig till de föregångare som ville likrikta t ex proletariatet, rasen, tron, sexualiteten m m.

Publicerat

ÄR DROTTNINGEN RASIST?

Drottning Silvia uteblev från Polar prisets utdelning.  Hon påstod att hon och ”prinsessan” Madelaine inte kunde gå dit för att Berry på 60-talet ”haft sex med en 14-åring”.  Det var otur för henne att hon inte blev drottning i t ex Spanien istället, där lovlighetsgränsen är satt till 13 år, då hade hon kunnat gå på utdelningen.

Men det viktiga är att drottningens skäl för att utebli inte ens är adekvat.  Berry har inte dömts för att ha haft sex med en fjortonåring.  Eskil Fagerström klargör vad som egentligen hände i Sydsvenskan, och det är uppenbart att den dom som fälldes baserades på den s k ”Mann act” och var tydligt rasistisk.  Man måste också fråga sig hur trovärdig flickans ifråga anklagelse mot Berry, att han hade haft sex med henne, är i ljuset av att han p g a att hon misskött sig i sitt arbete gav henne sparken.  Det var naturligtvis därför han inte dömdes för att ha haft sex med henne, han dömdes istället på rasistiska grunder för att ha ”för avsikt” att utnyttja henne.

Vår svenska drottning backar alltså upp en rasistisk dom från 1961 i Texas och ger den indirekt godkännande.  Hon pådyvlar också Berry ett brott som han inte dömts för – och förmodligen aldrig begått.  Nu vidhåller jag, att människor har rätt att hysa och uttrycka vilka åsikter som helst, utan att de ska korsfästas av självutnämnda ”rätta” individer, men jag undrar varför inga av alla antirasistaktivister som frodas i detta land inte sagt ifrån?  Det förefaller märkligt för mig.  Sedan undrar jag också om hovets uppbackning av rasistiska domar är legitimerande för den svenska monarkin?

Publicerat

MEDIERNA – VÅR TIDS INKVISITION

Vilken är vår tids inkvistition?  En del av er som läser detta kanske skrattar till och tänker ”men inkvisitionen finns väl inte längre”.  Förutom att det är formellt fel, inkvisitionen lever nämligen fortfarande i form av Vatikanens ”troskongregation” och den har dömt ut alla andra kristna än katolikerna, så finns inkvisitoriska institutioner.

Men vad är då inkvisition?  Ja, ursprungligen handlade det om att bekämpa ”hedendom” eller ”fel” tolkningar av den enda sanna tolkning som kyrkan gjorde.  Men i och med Katarernas och Waldensernas framgångar under 1100-talet och tidigt 1200-tal, vilka ifrågasatte kyrkans ofelbarhet, så måste man gå hårdare fram.  Något som blev särskilt uppenbart under det s k ”Albigenserkriget” 1209-1229, då påven Innocentius III kallade till korståg mot ”fel” kristna.  Uppgifter finns om att så många som en miljon människor kan ha dödats för att motverka ”ondskan”.

1229 bildades den påvliga inkvisitionen formellt, och de som skulle komma att driva den var Dominikanerorden.  Intressant nog så tycks samma orden idag inte vilja kännas vid detta.  På denna sida om Dominikanerordens historia, så finns inte ett ord om inkvisitionen.  Annars var det två dominikanerbröder, Henrik Krämer och Jacob Sprenger, som på påven Innocentius VIII:s order på 1480-talet skrev ”Häxhammaren”, handboken i hur man skulle bekämpa häxor, och som drog igång de stora häxjakterna på 1500- och 1600-talen.  Anledningen till ordern att skriva denna ”handbok” var att samme knullglade påve blivit impotent och var övertygad om att det var häxor som förhäxat honom.  Därför måste de bekämpas.  För oss kan det låta absurt, men inte för katolska kyrkan än idag.  En påve är ofelbar, så att Innocentius drog igång mördandet av sannolikt hundratusentals ”häxor” var bara rätt gjort.

Vad är då karaktäristiskt för inkvisitionen.  Ja, ett citat från en handbok för inkvisitorer från 1578 sammanfattar det ganska bra:  ”ty straffet utövas inte i första hand och i sig för tillrättavisning och personens bästa, utan för det allmännas bästa i avsikt att andra ska bli skräckslagna och avvänjas från det onda de skulle ha begått.”  Till det kan läggas det visserligen felaktigt till Ignatius Loyola tillskrivna yttrandet ”ändamålet helgar medlen,” men vilket däremot är karaktäristiskt för inkvisitonens sätt att arbeta.  För den goda sakens skull är det tillåtet att ljuga, förvränga, smutskasta och utöva våld.  Den tredje viktiga ingrediensen är den absoluta övertygelsen om rättfärdigheten i det man gör.  Är ens sak bara rättfärdig så har man rätten att ta till vilka metoder som helst, så som kyrkofadern Augustinus av Hippo uttrycker det:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff… Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”

Idag har den kyrkliga inkvisitionen inte den makt den hade förr, med möjlighet att döma miljontals människor till döden och andra svåra straff för att de var ”fel” troende och/eller ”onda”.  Idag är det medierna som utgör denna inkvisition.  Däremot kan dessa inte längre sända individer till bålet eller kasta dem i fängelse för att de är ”fel”, men de kan sända ut dem i ett utanförskap, ställda utanför möjligheterna att få arbete eller ha en röst, de kan dra igång drev som mobiliserar mängder av hatare som drabbar inte bara den ”felaktige”, men också dennes familj och släktingar.  Allt i den oantastbara ”rättfärdighetens” namn.

Journalistkåren har med framgång axlat inkvisitorernas mantlar.  Man förfäktar ett antal obestridbara sanningar som rättfärdigar att man kan förvränga och förfalska fakta.  Som under hela den kristna kulturen är naturligtvis den skrämmande sexualiteten ett väldigt stort föremål för medieinkvisition.  När det gäller denna kan man helt hämningslöst förvränga och jaga upp skräck för att skrämma människor att bli rätt (enligt instruktionsboken från 1578).  De som inte följer den heliga konsensusnormen – eller kritiserar den – är lovligt villebråd för uthängning, smutskastning och degradering.  Och eftersom de är så ”fel” så har de ingen som helst rätt att få gå i svaromål (möjligen med undantag för vissa kändisar eller dem som obekvämt nog ändå har många människors stöd och sympati).  Så vägrar alla svenska medier att rapportera att den gigantiska sextraffickingen bara är en myt, att 96 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i yrket, att inomhusprostituerade (mer än 80 procent av alla sexarbetare) mår lika bra som genomsnittskvinnan, m m.

Marika Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin för dem som är ”rätt”.  Hon beskriver också väl vilket hyckleri journalisthögskolorna är, där man lär ut just ”värdegrundsdemokrati,” d v s att endast de som ansluter sig till konsensus ska få komma till tals.  Som ”fel” själv har hon drabbats just av utstötningen.  Villkoret för att få stanna i den fina vänstervridna journalistmiljön var att hon inte skrev politiskt inkorrekt.  Hur värdegrundsdemokraterna fungerar illustreras av en anonym journalist på SVT som Ivar Arpi citerar:

– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig.  Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.

Hur manipulativ och politiskt korrekt SVT är illustreras bl a av två program om sexarbete i Uppdrag granskning och Dokument inifrån, vilka uppvisar skriande brister på saklighet och faktaundersökning.  Det handlar om ren propaganda som ska skrämma folk till att tycka ”rätt” (åter enligt instruktionsboken från 1578) samtidigt som ändamålet får helga medlen i förvrängningarna av fakta, berättigade som de är enligt Augustinus ”fribrev” för ”de rättfärdiga krigarna.”  Hur man än vrider och vänder på det är ”värdegrundsdemokraterna” dagens största hot mot demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet.  De är ett mycket större hot än ett fåtal förvirrade högerextremister, eftersom ”värdegrundsdemokraterna” sitter vid makten.  Och den inkvisitoriska journalistkåren dompterar också politiker och journalister som vill utöva yrket som det ska utövas, vilka inte vågar stå upp för vad de kanske tycker av rädsla för att hängas ut och smutskastas.  Samma situation som vi hade i USA under McCarthyeran.  Idag fungerar journalistkåren, precis som inkvisitionen gjorde, som de som ska lära ut de ”rätta” värderingarna och straffa dem som är ”fel”.

Naturligtvis gäller medieinkvisitionens uppdrag inte bara sexualiteten.  Det gäller även att inpränta genusnormer och framställa mannen som den ”onde”.  I det kan man helt ovetenskapligt gå radikalfeministernas ärenden och uppmåla mannen som den som utövar våld, trots att kvinnor gör det lika mycket, eller påstå att feminismen är god.  Sedan får man man naturligtvis aldrig heller ifrågasätta det heliga mångfaldssamhället eller invandringen för då är man per automatik ”rasist”.  Och i detta uppdrag har verkligheten blivit besvärande för medieinkvisitionen och därför måste man referera falsarier och fantasier som verkliga fakta.

Jag brukar aldrig sälla mig till förbudslagsförespråkare, och ska inte göra det denna gång heller, men däremot propagera för en skyddslag, eftersom skyddet mot obehag och påhopp är en stark evolutionär adaption.  Alla medier som – berättigat eller oberättigat – hänger ut och smutskastar individer eller organisationer ska vara skyldiga att ge dessa minst lika stort utrymme i samma media till slutreplik.  Det skulle förmodligen leda till att medieinkvisitionen blev mer försiktig med hur man beter sig och lägga ner ett större arbete på att leta upp verkliga fakta.  Detta vore ett nödvändigt renhållningsarbete i en medievärld som allt mer tenderar att efterlikna den i totalitära stater.

Publicerat

VEM BRYR SIG OM VETENSKAPLIGHET OCH STATISTIK?

En gång i tiden var kritiskt tänkande och vetenskaplighet honnörsord inom både forskning och journalistisk, men så verkar inte längre vara fallet.  Relativismens ”min ’kunskap’ är lika god som din” upplever jag istället som den bortförklaring man kan ta till för att inte behöva ta hänsyn till fakta och statistik.  Inte minst gäller det journalister!

Häromsistens hade jag en diskussion med en journaliststuderande/-praktiserande ung man med partibeteckningen MP och hans unga uppbackande dam med partibeteckningen S.  Eftersom jag anser att man inte ska hänga ut människor och vi dessutom är goda vänner så kommer de i det följande att benämnas med sina partibeteckningar.  Jag vill också understryka, att ingen gång under diskussionen så hänföll någon av oss till smutskastning eller avvisning p g a åsikter, även om meningsutbytet då och då kunde vara hetsigt.  För mig är det en självklarhet att stå för det jag förfäktar, liksom att acceptera att andra kan ha andra åsikter – även om jag kan tycka att de är fel.

Vi började med att diskutera relationsvåld.  För att dra en liknelse så representerade MP och S det som McNeely & Robinson-Simpson redan 1988 skriver (The truth about domestic violence: A falsely framed issue. IGender Sanity): ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.”  När jag försökte förklara att kvinnor är lika eller mer våldsamma i förhållanden som män så trodde de mig helt enkelt inte.  Jag kan nu inte klandra dem för det, eftersom svensk propagandajournalistik i minst 30 år utbasunerat att endast män är aggressiva, men däremot så blir jag bekymrad över den attityd till vetenskap och statistik som de bägge uppvisar.  Jag hänvisade till och plockade också fram Martin S Fieberts översikt över forskning kring detta, där han i sammanfattningen konstaterar:  ”Denna bibliografi besiktigar 286 vetenskapliga undersökningar, 221 empiriska studier och 65 översyner och/eller analyser som demonstrerar att kvinnor är lika fysiskt aggressiva, eller mer aggressiva, än män i deras relationer med deras makar eller manliga parters.  Det sammantagna exempelantalet i de undersökta studierna överstiger 371.600.”

I diskussionen nämndes av MP och S tvivel över att detta kunde vara sant, eftersom mycket färre män anmäler relationsvåld än kvinnor gör.  Att 562 studier visar att kvinnor är lika aggressiva som män blev därför underförstått av ringa värde.  Här hajar man till inför respekten för statistik och vetenskap, som ju i sammanhanget blir i det närmaste noll från deras sida, då de sätter sin tro i centrum istället.  Hänvisningen till Palmberg & Wasén – där det tydligt framgår att det är en skam för män att bli slagna – bet heller inte.  I denna text kan jag även t ex citera vad Hermansson  skriver i sin uppsats 2009:  ”Något jag upptäckte både i litteraturen, i min omgivning och i intervjuerna med informanterna är den starka ovilja som finns vad gäller att se män som brottsoffer, och då framför allt om förövaren är en kvinna. Männen vill inte kalla sig för brottsoffer överhuvudtaget även om de kan medge att de utsatts för ett brott. Något som hänger ihop med att bilden av det svaga och försvarslösa brottsoffret inte går ihop med manlighetsidealet som säger att en man skall vara stark och handlingskraftig. Dessutom ser man kvinnan som svag och i underläge gentemot mannen. Dessa stereotyper påverkar med andra ord inte bara samhällets bild av det manliga brottsoffret utan även männens egen uppfattning.”

Vare sig MP eller S kunde tro att kvinnor misshandlar lika mycket som män, och klamrade sig också fast vid stereotypen att män måste orsaka svårare skador än kvinnor.  Vetenskapliga fakta är ovidkommande, deras egen tro istället det viktigaste.  Är MP och S (partierna alltså) religiösa rörelser som sätter tro framför vetenskap och statistik?  Frågan är faktiskt befogad efter (Tok-)Åsa Romsons tal i Almedalen.  Jag utgår från att inte heller det faktum att män förr direkt straffades (Malcolm J George, 1994, Riding the Donkey Backwards: Men as the Unacceptable Victims of Marital Violence. I The Journal of Men’s Studies, Volume 3 (2), pp 137-159) om de ”lät sig misshandlas” av kvinnor skulle rubba på MP:s och S:s övertygelse att deras tro är mer relevant än fakta.

Snart gled diskussionen in på sextrafficking och prostitution.  Även här var MP:s och S:s ”argument” deras tro.  Jag förklarade tydligt att diskursen kring dessa ämnen är ett bedrägeri.  Bl a anförde jag den tabell från TIP (Trafficking in Persons) rapporten 2011 (se bifogad bild), som visar att det maximalt rör sig om 3000 domar för sextrafficking i hela världen årligen, samtidigt som paniken runt detta påstår 1,8 miljoner offer eller fler.  Naturligtvis kom invändningen ”mörkertal” som ett brev på posten.  När jag då påpekade att t o m BRÅ tvivlar på förekomsten av mörkertal fick jag plocka fram rapporten.  Jag citerar (s 21):  ”Brå:s sammanfattande bild är att det förekommer mycket allvarliga fall av människohandel för sexuella ändamål i Sverige, men att antalet kända sådana fall är få. Det rör sig om runt sju fall per år under perioden… Större ”härvor” är ovanliga bland de anmälda fallen. Det vanligaste är att det finns en gärningsperson och en målsägande. De genomgångna fallen ger inget stöd för att människohandel för sexuella ändamål i Sverige ofta är kopplad till grov organiserad brottslighet… Enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder. Däremot kan det vara svårare att uttala sig om mörkertalet när det gäller mindre allvarliga brott med en begränsad kundkrets.”

Vad kunde då MP och S anföra mot detta?  Jo, den sista meningen om ”mindre allvarliga brott”, vilket förvånar mig att de tydligen betraktar sextrafficking som.  Men det är uppenbart att BRÅ inte betraktar sextrafficking som ”mindre allvarliga brott”, vilket alltså helt sidsteppar MP:s och S:s invändning.  En annan sak som de hängde upp sig på var denna formulering:  ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i.”  Enligt dem betyder ”kan bero på” att det är så, för de argumenterade att BRÅ aldrig skulle uttrycka sig så om det inte är så.  Detta rimmar dock väldigt illa med de ovetenskapliga påståenden som BRÅ ibland av politiskt korrekta skäl kan göra sig skyldiga till, som t ex i rapporten The Organisation of Human Trafficking. A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia. BRÅ report 2008:21.  Där påstår man bl a ”tvärsäkert” att ”[i] relationen mellan traffickerare och traffickingoffer förefaller våld i någon form vara ett ganska vanligt medel för att kontrollera och underkuva offer.” Något som står i direkt motsättning till vad man något tidigare kommit fram till.  Men trots de egna resultaten så ifrågasätts inte denna bild, utan man hänvisar till en ”rapport”.  De påstår också tvärsäkert att det angående de kommunistiska regimernas fall finns länkar mellan mäktiga kriminella nätverk och de fortlevande kommunistiska makterna och att dessa grupper är involverade i den mänskliga traffickinghandeln, trots att de själva något tidigare sagt att ”[d]e flesta operationer är småskaliga. Det är få storskaliga organisationer involverade. Majoriteten är inte långvariga, involverar inte många kriminella eller kvinnor och genererar inte stora förtjänster.”

Det är uppenbart att BRÅ-”utredarna” anser sig tvingade att leverera politiskt korrekta påståenden som inte stämmer med deras egna undersökningsresultat, varför formuleringen ”kan bero på” tvärtemot visar att de inte har något som helst underlag för ett sådant eventuellt förhållande.  Detsamma gäller när de ”tvärsäkert” uttrycker detta:  ”Endast ett av de 20 allra grövsta fallen har lett till en fällande dom (det gällde en minderårig). I de fallen är kvinnorna så ”oinformerade”, rädda eller bundna till gärningspersonen att de sällan kan bidra med information eller vill medverka i utredningen.  Men hur kan de så ”säkert” veta det när kvinnorna inte vill samarbeta med undersökarna?  Det är ju enbart ett politiskt korrekt påstående som de inte har något som helst underlag för.  Kvar står faktum, att BRÅ anser att mörkertal inom sextrafficking är ytterst osannolikt!

Det är här som MP:s och S:s ovetenskapliga attityd blir så uppenbar, både vad gäller relationsvåld och sextrafficking (och sannolikt andra PK-ämnen).  Jag har nu givit dem en respit om ett år att finna vetenskapliga undersökningar som konfirmerar vad de insupit från de svenska mediernas propagandaapparat (och förvandlat till egna trossatser), men eftersom jag studerat ämnena mycket ingående vet jag att de inte kommer finna sådana.  De försökte också göra en jämförelse mellan frånvaron av mäns anmälningar mot kvinnor för övervåld med frånvaron av anmälningar om sextrafficking (vilket underförstått skulle visa att BRÅ har fel och deras tro rätt).  Men vad de då bortsåg från är att det finns mer än 500 undersökningar som konfirmerar kvinnors våld mot män, men inte en enda som konfirmerar mörkertal i sextrafficking.  Deras respekt för vetenskap och statistik är alltså noll och istället är det deras egen tro som de låter sig styras av.  För mig framstår det som skrämmande att de också representerar två maktgrupper i samhället.  Journalister och politiker.  Det är på denna nivå som svensk medierapportering och politik ligger på idag!

Publicerat

KÖNSKVOTERING FÖRDUMMAR SAMHÄLLET

I torsdag rapporterades det i Metro, att nu ska Schlagerfestivalen könskvoteras.  På tio år är det bara tre av 25 låtskrivare som har vunnit som varit kvinnor.  Konsensus- och PK-Sverige går i taket av indignation och sätter upp målet; 50 % kvinnliga låtskrivare.  Att Christer Björkman, som jag annars känner som en klok och sansad person, instämmer får man ha förståelse för.  Som boss måste man instämma i det ”rätta” för att kunna fortsätta att göra sitt jobb.  Och visst har han lyckats bra med Schlagerfestivalen – sett ur det perspektiv som de kan ha som är intresserade av den.

Men denna kvotering är ett praktexempel på idiotin med kvotering, för den åsidosätter fullständigt kvalitetsperspektivet!  När man säger något sådant går naturligtvis ett antal rabiata (radikal)feministideologer i taket och utropar att ”det finns kvinnor som gör lika bra musik/sånger som män”!  Och det har de rätt i.  Problemet är bara, att historien visar oss att många fler män än kvinnor gör bra musik/sånger – vilket också avspeglas i statistiken på låtskrivare i schlagerfestivalen.

Om jag förstått saken rätt så har principen fram till nu varit, att bidragen ska avhöras anonymt.  Först sedan en sång tagits ut till att få tävla så ska sångskrivare och artister avslöjas.  Nu är jag inte helt säker på att denna princip verkligen följts – jag har hört Bert Karlsson vittna om motsatsen och Christer Björkman konfirmera att det är så – men om man ska kvotera in sånger innebär det att man måste ändra på den principen.  Nu ska alltså könet först fastställas på kompositörsbidragen – vilket naturligtvis öppnar för att kända namn får företräde (vilket de förmodligen redan har) eftersom namnen då avslöjas – och kvalitetsaspekten sättas åt sidan.

Ja, ja.  Jag vet att det finns dem som vill hävda att det inte finns någon som helst kvalitet i Schlagerfestivalen, men det är ovidkommande.  Det är principen som räknas.  Själv är jag tämligen ointresserad av spektaklet, men jag tycker det är kultursnobberi att förkasta det.  Människor har olika smak, och vem bestämmer att en viss grupp har ”finare” smak än andra?  Och – framför allt – varför ska det som kultursnobbarna inte gillar behöva bli utsatt för en kraftig kvalitetsförsämring bara för att kultursnobbarna gärna frotterar sig med (radikal)feminismen?  Varför ska vi inte kvotera all musik?  Det är en gigantisk övervikt i alla sammanhang, när det gäller musik, på män.  Hur många tjejband fanns det som slog i popvågen på 60-talet?  Hur många operor har skrivits av kvinnor?  Tjejernas insats på 60-talet var i allmänhet var att vara ”fans”, vilket visar att musik är en framgångsrik parningsstrategi för killar (man har lätt för att få sprida sina gener), vilket evolutionärt gjort att detta blivit något som killar genomsnittligt är mycket bättre på än tjejer.  I kvoteringssammanhang borde vi alltså istället t ex få lyssna 15 gånger på Eva Dahlgren (och med det vill jag på intet sätt säga att hon är dålig), samtidigt som vi får lyssna en gång på femton olika manliga artister.  Då har vi kvoterat så det blir rättvist, eller?

Naturligtvis kommer det finnas dem som säger att ”Eva Dahlgren ju är bra, så att spela henne femton gånger är ingen dålig kvalitet”.  Nej, men det är en utarmning av musikutbudet!  Bara för att du är kvinna gynnas du, och ska man – som i fallet Schlagerfestivalen – dessutom ha många kvinnliga låtskrivare blir det automatiskt en kvalitetsförsämring, eftersom historien (och nutiden) visar oss att det finns många fler bra manliga kompositörer/låtskrivare.  Det handlar inte om någon manlig komplott (könsmaktsordning, eller heter det könstjafsordning?), utan helt enkelt om att män och kvinnor under evolutionens gång utvecklats till att bli bra på olika saker.  Och ett samhälle tjänar mest på att de som är bra på en sak gör det – inte att man könskvoterar, för det kommer att sänka kvaliteten inom alla områden.  Det är att upphöja idiotin till ideal.  Sverige av idag i ett nötskal.

Publicerat

LEVER JAG I SVERIGE NU ELLER I 30-TALETS TYSKLAND?

Det kan tyckas som en absurd fråga, den som ställs i rubriken, men det är den inte.  Den är i högsta grad relevant, eftersom det idag finns stora likheter mellan 30-talets Tyskland och 2010-talets Sverige.  Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas framgångar eller högerns våld (och jag sympatiserar inte med det värdekonservativa SD).  Tvärtom är det den ”goda” sidan som agerar som man gjorde i Tyskland gjorde på 30-talet.

”Men du kan väl inte jämföra 30-talets Tyskland med vår svenska demokrati?”  Invändningarna låter precis som ”medlöparnas” på 30-talet:  ”Men så illa är det inte, se vad duktiga vi tyskar är.”  Ja, formellt sett har vi en demokrati och än så länge fängslas inte folk direkt för sina åsikter, men vårt krav på åsiktkonsensus är precis lika starkt som i 30-talets Tyskland.  Precis som där stoppas folk i karriären om de tycker ”fel”, uttalar sig ”fel” eller inte stämmer in i det som centralt beslutas ska vara det rätta.  Precis som i 30-talets Tyskland har vi tidningar och radio (och TV) som utgör en propagandaapparat för vad som ska vara konsensus (se t ex här, här, här, här och här).  Precis som i 30-talets Tyskland går alla forskningspengar enbart till konsensusbejakande projekt.  Precis som i 30-talets Tyskland har staten bestämt sig för att göra om människorna till att bli ”rätta” och precis som i 30-talets Tyskland har de ”åsiktsriktiga” ”stormtrupper” som kan terrorisera och jaga in skräck (typ AFA, RF och Expo).  Och de som inte är rätta sätts i social ”karantän” genom smutskastning, hån, utstötning och skrämselmetoder av medier, ”goda” aktivister och deras stormtrupper.

Samtidigt sitter medlöparna och tycker att ”så farligt är det väl inte.”  Precis som de gjorde i 30-talets Tyskland.

Men hur hamnade vi då i denna, de ”godas” strävan efter ett likriktningssamhälle?  Ja, som jag tidigare understrukit så är det inte SD som orsakat detta.  SD är snarare ett symptom på det allt mer intoleranta klimat som råder i Sverige idag.  Nej, huvudansvaret har (radikal)feminismen som förklarat krig mot männen och manligheten.  Det är på sätt och vis ironiskt, eftersom det är manlighet som möjliggjort för dem att ens kunna verka idag.  Utan manligheten hade t ex inte invasionen i Normandie kunnat ske och då kanske alla uttryck för feministiska åsikter idag hade varit belagt med dödsstraff.

Manlighet har också genom historien gjort att män i stort antal offrat sig för att försvara kvinnor och barn (och då talar jag inte bara om fientliga stammar, utan också om rovdjur som var ett ständigt hot i miljontals år för små populationer).  Det är alltså den direkta anledningen till att mänskligheten överlevt och varenda radikalfeminist som idag bedriver krig mot männen och manligheten hade garanterat inte existerat om det inte vore för männen och manligheten.

Naturligtvis vill då någon ”god” könskrigare invända att ”det är också manlighetens aggressivitet som startat striderna som man måste försvara sig i”.  Men är det riktigt sant?  Striderna har i många fall handlat om överlevnad – man har kämpat om jaktrevir, mark för att kunna odla, o s v – och däri är kvinnorna minst lika skyldiga.  De och barnen måste ju överleva, och det var mannen som genom sin manlighet hade lotten att se till att kvinnan och barnet hade skydd och kunde överleva.  P g a parningsstrategin kunde också män offras i stor mängd – historiskt sett så är dödsoffer i krig och olyckor betydligt högre när det gäller män än kvinnor – eftersom få män kunde befrukta många kvinnor.  Det är därför polygami är det i stort dominerande äktenskapsmönstret under människans historia, eftersom det periodvis rådde stort kvinnoöverskott.  Att man i många kulturer alltså har män med flera fruar bottnar inte i något patriarkalt mönster, utan i en nödvändighet för artens överlevnad.

Så följer naturligtvis anklagelsen om den manliga ”aggressiviteten”, vilken utmålas som något ont.  Naturligtvis sägs inget om det kvinnliga intrigerandet.  Jag har i 30 år arbetat med låg- och mellanstadiebarn och kan vittna om hur skoningslösa tjejer kan vara, särskilt mot varandra, på ett helt annat sätt än killar, för att eliminera konkurrenter.  Det är lika relevant att säga att alla män är aggressiva som att säga att alla kvinnor är intriganta (d v s att relevansen är låg).  Men att mannen kunde uppamma aggressivitet var en del av mönstret att kunna försvara kvinnan och barnet, liksom intrigerandet var ett sätt för kvinnan att kunna eliminera konkurrenter och värna sig och sin avkomma.

I de flesta kulturer har man internt sökt att kontrollera bägge fenomenen.  Ett väldigt effektivt sätt för att eliminera manlig aggressivitet i jägar- och samlarsamhällen var att erbjuda sex till alla.  Då behövde inte männen slåss mot varandra för att ”få komma till”.  I vårt samhälle har vi förbjudit ”fel” sex, vilket torde innebära att vi uppmuntrar aggressivitet (jmf t ex våra ökande våldtäktsnivåer).

Radikalfeminismen har sedan länge kommit fram till, att de måste ”omskola” de aggressiva männen till att bli ”rätt”.  Evolutionen har gjort ett så dåligt arbete med dem (däremot inte med de intriganta kvinnorna) att dessa skapelsens absoluta och ultimata krona – i form av radikalfeminister som t ex Gudrun Schyman, Maria Sveland, Margareta Winberg, m fl – måste vrida utvecklingen rätt.  Metoderna är genusperspektiv, könsmaktsordning och lagstiftning.  Tro nu inte att dessa skapelsens krona drabbats av någon slags hybris i att vara dem som, av alla någonsin födda människor, vet absolut bäst.  Nej, det råkar bara vara så att de på något gudomligt(?) sätt begåvats med den yttersta visdomen.

Och bästa metoden är ett system á la 30-talets Tyskland för att vrida evolutionen ”rätt”.  Bara ”rätt” ”sanningar” får presenteras, ”fel” människor ska genom smutskastning och utstötning elimineras, försök till att yttra sig ska tystas av stormtrupperna – som ju i grunden bara vill ”gott”, precis som SA ville – kritiska röster är farliga och så ska barnen stöpas om till att bli ”hen”, eftersom det nog var vad evolutionen egentligen menade, fast den gjorde fel, så att de som begåvats med den ultimata sanningen kan korrigera den rätt. En annan sak som är en parallell med 30-talets Tyskland är att människor börjar känna att klimatet är sådant att de hellre skulle emigrera från landet än stanna där.  Bor jag i Sverige nu eller i 30-talets Tyskland?

Publicerat

NYTT PROPAGANDABOTTENNAPP AV SVT

Man får väl säga att det inte bara var helt riktigt juridiskt att Högsta förvaltningsdomstolen olagligförklarade licensavgifter utifrån datorinnehav utan också anständighetsmässigt av flera orsaker – som också borde omfatta licens för TV-mottagare.  En av de främsta är, att SVT inte på många år levt upp till kravet om opartiskhet och saklighet, särskilt inte när det gäller belysningen av (radikal)feminism och sex.  Senast idag (13 juni 2014) bröt Kulturnyheterna över hela spannet mot de regler som gäller.  Jag rekapitulerar här de två viktigaste regler som gäller för Public service.

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet):

”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”

Opartiskhet gäller inte för andra kanaler, som t ex TV4 (vilket de också nogsamt ser till att utnyttja), men det är ett krav på Public service att vara opartiska.  En annan regel, som också omfattar andra TV-bolag, är:

Saklighet:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”

Igår, som sagt, bröt Kulturnyheterna grovt mot bägge reglerna.  Det gäller inslaget med den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines som oemotsagd får stå och häva ur sig fullständigt ounderbyggt nonsens!  Det bryter mot ensidig behandling, eftersom det inte på något sätt i programmet presenteras som att vara från en speciell utgångspunkt och det balanseras inte på något vis (och kommer inte heller att balanseras fortsättningsvis – när det gäller konsensusövertygade journalisters ”rätta” åsikter behöver sådant tydligen inte göras, reglerna gäller inte).

Angående sakligheten bryter inslaget grovt mot reglerna i det att programföretaget inte gjort en rimlig kontroll före sändning.  Så påstår t ex den s k ”prostitutionsforskaren, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret.  Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt.  Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning.  Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt.  Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden!  Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det.  Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!  Det hade varit hur enkelt som helst för redaktionen på Kulturnyheterna att kolla detta, men de väljer att köpa det rakt av.  Redaktionen är antingen komplett oduglig som journalister eller så är de så moralistiskt, ideologiskt färgade att de medvetet vidarebefordrar denna ovederhäftiga propaganda.  Och denna ovederhäftiga, okunniga och starkt ideologiska s k ”prostitutionsforskare” får gå på i ullstrumporna.  Hon påstår att ”nätporren förstör en hel generation män”, men det finns inga som helst vetenskapliga undersökningar som kan konfirmera detta påhitt.

FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och en mängd forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är t ex sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”.

Vad kulturnyheterna borde beakta är, att Nordiska rådets ministerrapport 2006 också kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som Dines direkt påstår.  I en undersökning som gjordes bland unga män och kvinnor i Danmark finner man också att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Så ”pornografiforskarens” påståenden, att ”porr är utformad som en berättelse och den formar pojkars sexualitet världen över.  Om man slängs in i en värld av sexuellt våld som tolvåring, vad vill du ha när du är 15, när du är 20?  Tänk dig en vanlig pojke på 12-14 år som upptäcker sex via porr.  Vad kommer han förvänta sig när han börjar ha sex?  Jo allt han sett i porr.  Den genomsnittsliga kvinnan kommer inte att gå med på det.  Så vill han ha våldsamt sex så måste han söka upp kvinnor som inte kan neka,” är inget annat än ideologisk lögn!  Det är lika ounderbyggt i forskning som Janice Raymonds påstående, att ”ett avkriminaliserat system ger män mer berättigande att fara utanför landet eftersom de inte vill ha den reglerade trädgårdens sexvariation som erbjuds; de efterfrågar mer lagöverskridande sexuella aktiviteter, sex med barn, sex med andra som de inte kan få på de lagliga bordellerna… Det främjar en uppmuntran för icke lagligt sex (Weitzer, 2010, The Mythology of Prostitution: Advocacy Research and Public Policy.  I Sexuality research & social policy 7, s 23).  Ingenstans där sexarbete avkriminaliserats (Nya Zeeland, New South Wales) eller legaliserats (t ex Tyskland och Nederländerna) har detta påstående kunnat styrkas.  Men kulturnyheterna väljer att släppa in en människa som gör ideologiska uttalanden istället för vetenskapliga, och bryr sig inte ett ögonblick om att följa sina egna regler.  SVT ha ska inte ha ett öre i licensavgifter av någon när de agerar så uselt!

Naturligtvis måste Dines också få förmedla myten om de ”tvingade” och ”traffickerade” sexarbetarna, de som de av porren så förstörda pojkarna (att flickor också tittar på porr tycks denna ”prostitutionsforskare” inte känna till) måste ta till, när deras av vetenskapen inte bekräftade förvrängning slår till:  ”Då återstår bara prostituerade och traffickingoffer, som mördas eller misshandlas om de säger nej.  Så vi kan inte tala om prostitution utan att även tala om pornografi.”  Att kvinnor i porrindustrin är lika friska, eller friskare än andra kvinnor ska absolut inte läcka ut.  Lögner istället för vetenskap är Kulturnyheternas måtto.

Och Gail Dines är vad Nordiskt forum bjuder in i ett sådant ämne.  Säger inte det allt om denna konferens?

Om någon önskar får den gärna använda detta inlägg för en anmälan av inslaget i Kulturnyheterna.  Själv gör jag ingen sådan, eftersom jag, enligt egen erfarenhet, inte har ett dyft förtroende för dem som ska avgöra fallen. Gail Dines bryter mot i stort sett alla anständighetskriterier ovan, med gott bistånd av SVT.

Publicerat

N STUDIE I HUR MAN FÖRSÖKER VRIDA EN DEBATT POLITISKT KORREKT

Titeln anspelar lite på en titel på en text jag postat på bloggen Anständigt.

Har ikväll varit och bevistat en debatt som ordnades av stiftelsen ”Tryggare Sverige”, med temat ”Mäns utsatthet för brott i nära relation”.  Ämnet är ju som bäddat för konfrontation efter 30 års fixering vid endast ”mäns våld mot kvinnor” och en sanslöst polariserad bild av mannen som den ensamme, onde våldsverkaren.  Inledningstalade gjorde generalsekreteraren Magnus Lindgren och lämnade sedan över till kriminologen Johanna.  I sin ”bakgrundsteckning” fokuserade hon på att ”forskning” kommit igång på senare tid som berörde mäns utsatthet i förhållanden.  Hon underströk flitigt att det kunde handla både om heterosexuella som enkönade relationer så till den grad, att det var lätt att tro att det nog mest var i enkönade relationer (d v s bög-bög-förhållanden) som våld mot män förekom.  Men det var mer en känsla jag fick, så jag ska absolut inte påstå att det var hennes avsikt.  Däremot var det uppenbart att internationell forskning var helt frånvarande i hennes ”bakgrundsteckning” (internationellt har man vetat att män är lika utsatta i förhållanden som kvinnor i snart 40 år) och trots att jag påpekade att Sverige forskningsmässigt sett är ett U-land när det gäller relationsvåld så var fixeringen på svenska ”undersökningar” total.

Det andra som kriminologen Johanna gjorde var att trycka på, att vi måste vara kritiska mot den BRÅ-undersökning som visar att andelen män som utsatts för brott i en nära relation i princip motsvarar samma andel som för kvinnor och hon lyfte särskilt att den kommer fram till att kvinnor utsätts för mer upprepat och svårare våld.  Den bilden är emellertid inte entydig.  Det finns undersökningar som visar på att kvinnor orsakar lika mycket, eller mer, svåra skador på män som vice versa, så som t ex Brinkerhoff & Lupri (1988, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13, pp 407-434), som finner att dubbelt så många kvinnor som män skadar sin partner svårt.  Man kan därför inte utifrån en undersökning vilken – enligt kriminolog Johannas egna ord – är tämligen summariskt gjord påstå att män skadar kvinnor svårare än tvärtom.  Att fokusera bort från resultatet att lika många män som kvinnor är utsatta i förhållanden på så svaga grunder anser jag inte relevant.  Särskilt som det finns all anledning att ifrågasätta BRÅ:s objektivitet.  Kriminolog Johanna gav helt enkelt inte ett helt trovärdigt intryck hos mig då hon fokuserade på svensk ”u-landsforskningsnivå” och helt utelämnade annan forskning.

Sedan följde flera bra och tänkvärda inlägg.  Brottsförebyggare Anna-Karin från Akillesjouren berättade om hur hon väckts av Glenn Forrestgates berättelse och bok och varit med och startat Akillesjouren för män som utsatts för våld i förhållanden.  Absurt i sammanhanget var, att mansjourerna i landet bara är till för män som slår, det finns inga för män som blir slagna.  Det påminner om Erin Pizzeys erfarenhet från öppnandet av den första kvinnojouren i världen, 1971, då hon snart fann att väldigt många av kvinnorna som kom dit själva var våldsamma i förhållandena och hon därför ville starta en jour för slagna män.  Ingen av de som givit pengar till kvinnojourerna ville ge pengar till det projektet.  Glenns egen berättelse var också väldigt stark, och eftersom jag själv i det enda fall av partnervåld jag bevittnat sett en kvinna slå en vän till mig besinningslöst så förstår jag att det är sant.  Mia underströk att det är dumt att hela tiden jämföra frekvensen huruvida män eller kvinnor slår mest, vilket naturligtvis har sin poäng.  Men att inte ta upp frågan är, enligt min mening, att bortse från att vi i 30 års tid haft en gigantisk fixering på mäns våld, samtidigt som kvinnor utmålats som oskyldiga offer.  Något som Robert på sätt och vis underströk när han poängterade att kunskapen om att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden är ett hot mot dem som profiterar på bilden av den våldsamme mannen.  Maja bidrog med att berätta hur chockad hon blivit när hon upptäckte det att i ett parförhållande som omfattade två av hennes bästa vänner så var kvinnan våldsam.  Hon har också skrivit en bok i ämnet, med titeln ”Som om inget hade hänt”.  En kvinnlig journalist berättade hur hon ifrågasätts och får motta en mängd hatmeddelanden från kvinnor för att hon skriver om detta.  Det är inte korrekt att tala om kvinnors våld mot män.

Som tämligen inläst på detta ämne, efter researchen till min bok ”Samlag eller Salighet”, ville jag försöka vinkla ifrågasättandet av BRÅ-rapporten i en annan riktning, nämligen att den snarare är för ”snäll” mot kvinnor än mot män (som kriminolog Johanna flaggat för).  Anslaget var inte populärt, och moderatorn, generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige”, Magnus Lindgren, ansåg sig tvungen att avbryta mig innan jag talat till punkt.  Ska BRÅ:s undersökning ifrågasättas ska det uppenbarligen ske på politiskt korrekt vis.  Det var t o m så att en annan åhörare var tvungen att kritisera Lindgren för hur han så bryskt kapade det jag ville säga.  Därefter dröjde det länge innan jag fick yttra mig igen, men jag ska låta det vara osagt om det var avsiktligt eller inte.  Då anslöt jag emellertid till Mia, och underströk att relationsvåld inte är ett fenomen som ska stämplas på något kön, utan att det är ett mänskligt problem.

Det riktiga bottennappet kom dock då en utpräglad och rättroende radikalfeminist (minns inte namnet på henne/henom) precis på sluttampen fick ordet.  Jag misstänker, men kan inte säga det säkert, att detta var uppgjort på något vis.  Radikalfeministen var upprörd över att alla ”polariserade” frågan och att man måste se detta ur ett mångkönsperspektiv, och att polariseringen riskerade att ta bort fokus från könsmaktsordningen (d v s underförstått den ”rätta” polariseringen av mannen som den onde konspiratören).  Radikalfeministen var så upprörd att hon kände att hon nästan ville lämna rummet (jag beklagar att hon inte gjorde det).  Hela utspelet var närmast skrattretande, med tanke på hur radikalfeministerna i 30 års tid totalt polariserat på den ”onde mannen”.  Nu, när ljus långsamt sprids över våldsamma kvinnor, så ska man sluta polarisera (utom fantasifostret könsmaktsordning förstås).

De allra flesta i salen reagerade negativt på radikalfeministens utspel, inte minst därför att så många understrukit att detta var ett mänskligt problem, och Glenn levererade en – som jag uppfattade den – minst sagt kritisk kommentar.  Men moderatorn, generalsekreteraren Magnus Lindgren, nappade direkt och ville avsluta debatten med att det var just så som radikalfeministen sagt vi alla skulle tänka.  Därav min misstanke att detta var uppgjort, särskilt som att därefter skulle inga fler kommentarer få levereras.  Och trots att det sagts att debatten skulle avslutas kl 19.00 så deklarerade Lindgren kl 18.54 att nu var klockan 19.00 och inget mer fick sägas (han borde verkligen ställa sin klocka).  Eftersom jag har ganska välutvecklade röstresurser så uttryckte jag min mening ändå, vilket naturligtvis kan diskuteras om man ska göra.  Men vad som är fullständigt förkastligt är hur generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige” så oförblommat agerar för att en debatt ska sluta politiskt korrekt.  Jag har inget som helst förtroende för ”Tryggare Sverige” efter detta, men funderar på om jag ska gå på fler av deras debattkvällar.  Efteråt sa ett par personer att det nog varit den mest vitala debattkvällen någonsin.  Kan det vara därför att någon vågade ifrågasätta den s k moderatorn?

Första gången postat hösten 2014.