Publicerat

WOMEN WHO RAPE MEN

Författare:  John Davies, Bachelor in Academics, Juris Doctor och Master in Laws, nu pensionerad.

Det är väl för mycket att säga bok om ”Women who rape men”, snarare är det ett häfte, i omfång som en akademisk artikel i någon akademisk skrift.  Häftet utgör nr 2 i en serie som är tänkt att bli tre, varav den första var ”Female sex predators” och den sista ska bli ”How to avoid false accusations of rape”.

Skriften är väl underbyggd med källor, utom i ett par enstaka fall, och trovärdig i sin framställning.  Någon skärskådning av mäns våldtäkter mot kvinnor görs av förklarliga skäl inte, eftersom skriften är avsedd att väcka uppmärksamhet kring, vad Davies beskriver som ett faktum, att minst lika många våldtäkter – enligt den nya begreppsvärlden – utförs av kvinnor mot män som tvärtom.  Jag finner inte att Davies har anledning att ”balansera” ämnet på detta sätt, för som han påpekar så genomsyras detta ämne av en stark misandrisk rörelse som ignorerar utsatta män men kraftigt överdriver kvinnors utsatthet.

En av de viktigaste saker som Davies pekar på slår effektivt hål på myten om att Sveriges höga våldtäktstal skulle bero på särskilt ”speciell” lagstiftning.  Det är nämligen så, att de utökningar av begreppet våldtäkt som vi gjort i vårt land har man också gjort i andra västländer.  Inte så att han nämner kopplingen till Sverige direkt, men det framgår när han som exempel anför Californisk lagstiftning (som inte är lika omfattande som federala definitioner av vad som är våldtäkt), där han sammanfattar förutsättningarna för att döma våldtäkt.

1)  Mental eller fysisk svaghet hos offret.

2)  Användandet av våld eller hot om skada.

3)  Försvagande genom någon substans som affekterar en persons vilja.

4)  En av de deltagande i den sexuella akten är omedveten om det faktum att de utsätts för fysisk sex.  Och häri inräknas även bedrägeri för att få någon att gå med på sex.

5)  En av deltagarna tror (av något skäl) att den andre deltagaren är dess partner.

6)  En av deltagarna engagerar sig i sexuellt umgänge p g a hot om vedergällning.

7)  En av de deltagande är en offentlig person (som t ex en poliskvinna eller en terapeut) och hotar personen på något sätt, som t ex med arrestering, fängslande/inlåsande på institution eller deportering, om han/hon inte går med på sex.

Det är alltså uppenbart, att svensk lagstiftning inte har särskilt annorlunda definieringar av våldtäkt än andra västländer, så argumentet om att de höga svenska våldtäktstalen skulle bero på ”nya definitioner” är bara inte relevant.  Det är andra orsaker till att våldtäkterna i vårt land skenar!

Davies säger inledningsvis, att ”kvinnor regelbundet använder droger, bedrägeri, positioner av makt och auktoritet och känslomässig manipulation för att begå våldtäkt.”  Han presenterar också en del intressant statistik.  I en undersökning av utövande terapeuter (K Pope, Sexual Invovement With Therapists, American Psychological Association 1994) konstateras att endast 0,9 procent av de manliga terapeuterna använt sin position för att tilltvinga sig sex av klienter, men hela 3,1 procent av de kvinnliga.  D v s mer än tre gånger så många.  Innebär detta att vi ska förhindra kvinnor från att nå auktoritetsposter, förutsättandes att kvinnor på maktpositioner automatiskt blir potentiella våldtäktskvinnor?  Naturligtvis inte, eftersom de flesta kvinnor inte våldtar män, precis som de flesta män inte våldtar kvinnor.  Att hävda att alla män är presumtiva våldtäktsmän är lika vettigt som att påstå att alla kvinnor, och då särskilt dem på upphöjda positioner, är presumtiva våldtäktskvinnor.  I en Californisk studie 1998 (Fiebert & Tucci, Sexual coercion: Men Victimized by Women. 6 Journal of Men’s Studies 2, pp 127-133) hade 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och totalt är män, enligt samma studie, utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.

Författaren understryker också hur otillförlitlig våldtäktsstatistik är, ”beroende på de politiska och gynocentriska intressen som står för att profitera från att överdriva mängden våldtäkter som förekommer”.  Han jämför med FBI:s uppskattning att frekvensen av våldtäkter skulle utgöra 26,9 per 100.000 invånare i USA, vilket utgår från anmälda våldtäkter.  Dessa var 2012 i samma land 84.443 stycken.  Enligt den forskning som är gjord (och Davies räknar inte in den form av statistik som redovisas ovan, som nästan alltid ensidigt fokuserar på kvinnor och inte vittnar om hur många våldtäkter som begås årligen) – vilken redovisas med källhänvisningar och diagram på s 26 – är runt 60 procent av alla anmälningar falska eller felaktiga, ytterligare 8 procent tas tillbaka eller motbevisas genom DNA, 15 procent är frikännanden och 17 procent fällande domar.  Omräknat per 100.000 invånare blir siffran då istället 9 fall årligen.  Visserligen 166 gånger fler än sextraffickingoffer i Sverige (0,054 per 100.000 invånare, USA är det 0,024 per 100.000 invånare, hälften så många som i vårt land), men endast en bråkdel av antalet misshandlade män.

En verkligt intressant reflektion gör John Davies runt det faktum att nyttjande av bedrägeri för att erhålla sex anses vara våldtäkt.  Han tar ett verklighetsexempel, med en kvinna som ”fick omkull” en man på hans villkor, att han krävde att få använda kondom för att slippa oönskat faderskap.  Efter samlaget hade dock kvinnan tagit kondomen och ”inseminerat” sig själv, så att säga, med mannens sperma.  Kvinnan hade sedan stämt mannen för underhåll av barnet, men naturligtvis inte blivit straffad själv.  Men, som Davies påpekar, så föll det faktiskt under rubriken våldtäkt eftersom kvinnan använt bedrägeri för att få till den sexuella akten.

Nu förväntar sig kanske inte varenda läsare här att våra ”människorättskämpar”, som kämpar mot mäns våldtäkter, genast kommer att kräva att kvinnor som genom eget utövat bedrägeri blir gravida ska börja dömas för våldtäkt (endast om en man genom bedrägeri gör en kvinna gravid, naturligtvis) men nog skulle det kunna tänkas vara en dämpande faktor på denna form av bedrägeri.  Men i Sverige finns det inget som helst intresse av att undersöka kvinnors våldtäkter av män, för det skulle ju ytterligare kunna riskera den otadliga bilden av den ”goda” kvinnan som ensamt ”offer”.  Och då skulle många moralkarriärister riskera utkomst och socialt anseende.  Davies understryker det som borde vara en självklarhet i dagens samhälle, att DNA-test vid födsel borde vara ett obligatorium.  Då skulle antalet kvinnliga våldtäktsutövare rasa i höjden ordentligt!

En annan statistik som presenteras – men här hänvisar Davies till sin första skrift, så den kan jag inte bekräfta med en förstahandskälla – är att det påstås att 99,83 procent av våldtagna män aldrig rapporterar det och att 99,97 procent av kvinnor som begår våldtäkt aldrig ställs till svar för det.  En viss reservation måste jag lägga in här, eftersom det kan finnas liknande mönster med den ”statistik” som kablas ut för t ex påståendet att bara en femtedel av alla våldtäkter som utförs (enligt Brå:s ”uppskattning”, se t ex här).  Däremot finns det ingen som helst anledning att ifrågasätta att statistiken är lika tillförlitlig som den nyss nämnda Brå-uppskattningen.  Det förefaller alltså som det är oerhört mycket enklare för kvinnor att gå och anmäla för våldtäkt än tvärtom.  Detsamma gäller ounderbyggda påståenden, som t ex ”Tjejjouren” gör, om att en femtedel av alla kvinnor i världen någon gång i sitt liv utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök av en man.  Jämfört med de relaterade undersökningar som Davies refererar är det mellan en fjärde- och en tredjedel av männen som utsätts för våldtäkt av kvinnor.  D v s fler än kvinnorna.

Författaren ordar också om de attityder som möter män som försöker rapportera kvinnor som begått sexuella övergrepp mot dem.  Närmare beskrivning torde vara överflödig, för läsare här är förmodligen medvetna om att kvinnor är oerhört gynnade jämfört med män i sådana situationer.  Detsamma gäller också skriftens avslutande del om hjälp och stöd till män som blivit våldtagna av kvinnor.  Sådan är närmast icke existerande – till många ”människorättsaktivisters” förnöjsamhet.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag använt skrifter av Davies i andra sammanhang och upplever honom som en mycket kompetent och evidensinriktad forskare.

Publicerat

PROPAGANDTÄR I SVT OM PORREN

På något vis tycks det ha blivit mitt öde att skärskåda Svt:s journalistiska och uppdragsmässiga inkompetens när det gäller sexualdebatten.  Det här är åttonde gången jag analyserar och påpekar hur Svt fullständigt struntar i sitt uppdrag att leverera saklig och opartisk bevakning i frågan om sexualpolitiken och -debatten (tidigare texter här, här, häroch här) för att istället moralistiskt ”uppfostra” den svenska befolkningen till att tycka ”rätt”.

På medeltiden var det den katolska kyrkan som stod för moralismen, men idag har radikalfeminismen tagit över rollen som moralens väktare, men med samma retorik som den medeltida kyrkan.  I centrum står den ”goda” sexualiteten – och förställningen om att alla människor måste utöva sex på det ”rätta” sättet.  De som har avvikande ”böjelser” blir till vidriga varelser som man ska hata, förakta och förgöra.

Det senaste (men jag kommer att komma med fler analyser) bottennappet i Svt:s moralpolisuppdrag är visserligen inte producerat av Svt självt.  Det är en engelsk produktion, men presenteras av UR som någon sorts dokumentär.  Denna ”dokumentär” är dock så långt från verklig dokumentär som man kan komma och är helt producerad i avsikten att skrämma människor och rättfärdiga moralistiska anslag.

Jag talar om programmet ”Besatt av porr”.

För en person med insikt och kunskap i ämnet är upplägget lätt att genomskåda.  Man har låtit en tidigare ”porrtidningsredaktör” (snarare en herrtidning) ”undersöka” påståenden om porrens farlighet.  Ganska enkelt lyser det dock igenom att denne ”undersökare” – vid namn Martin Daubney – har ett personligt skäl till att vara kritisk gentemot nätporren.  Hans framgångsrika tidning fick nämligen läggas ned på grund av ökningen av denna, så redan där borde varningsklockorna ha ringt.  Men inte hos Svt:s moralpoliser, för detta passar deras uppfostringsuppdrag utmärkt.

Programmet inleds också – enligt vanligt mönster – mycket känslosamt.  Snart sitter denne detroniserade ”porredaktör” med en min av avsmak och finner på ett par sekunder en film som visar två vidöppna kroppsöppningar. Det liknar ett djur.  Sedan är det en kvinna med två kukar i munnen.  Här hör vi verkligen ekot från den katolska kyrkans föreställning om ”rätt” sex.  Är oralsex det som upprör den ”objektive” programledaren, eller är det att man bryter mot parnormen?  Jag kan tyvärr inte svara på det.  Sen hamnar vi på porr med äldre kvinnor. Herregud här är en äldre kvinna som ser ut som en gammal man.  Hon borde koka sylt, inte göra porr.

Ja, visst är det vidrigt med äldre kvinnor som har sex.  Tänk er bara t ex Gudrun Schyman utöva en sådan akt.  Det vore ju minst sagt vidrigt.  Hon borde koka sylt istället!

Den obligatoriska, men helt ovetenskapliga, scenen med ungdomar som uttrycker sin indignation måste sedan in.  Självklart tror alla som ser detta programmet att de som uttalar sig är sant uppriktiga, som t ex killen som säger: Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Risken för att de inför kameran säger vad som förväntas av dem är ju minimal, eller?  Man kan lugnt säga att detta inslag inte har någon som helst verklighetsrelevans!

Efter detta totalt ovetenskapliga inslag är det dags för ”skräckkabinettet”.  Om detta säger antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993): Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig.  Och programmakarna lever helt upp till detta.  Den ”opartiske” programledaren säger: Äckligt.  Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Så får vi höra om en kvinna som ligger på bänk och en man som har sin knytnäve i henne samtidigt som en annan kissar på henne.  Vi ska tro, att det är så här porr ser ut.  Det gäller att skrämma, uppröra och med varje tänkbar vinkling främja sin egen bild – så fram med extremexemplen!  Så avslutas det med att vi ska ”veta”, att nu ser vi nåt som bara handlar om manlig dominans och kvinnlig förnedring.

Överhuvudtaget är porr – enligt den ”opartiske” programledaren och programmakarna – ett  manligt fenomen.  Endast i en ögoblickssekvens nämns också kvinnor i sammanhanget.  Det uppges att 10 % av flickorna och 13 % av pojkarna i åldern sexton till nitton år säger att de ser alltmer extrema skildringar.  D v s att skillnaden mellan pojkar och flickor är ganska liten, men det förbigås naturligtvis och istället fokuseras direkt på pojkarna:  en femtedel av pojkarna sa sig vara beroende av porr som stimulans inför verklig sex.  Oavsett om det är sant eller inte – vilket jag högeligen betvivlar (se nedan om ”porrforskaren” Gail Dines) – så frågar man sig alltså inte alls hur många flickor som gillar porr som sexstimulans.  Det är åter detta mantra om den förövande, ”onde” mannen och den oskyldiga kvinnan som offer.  För det vet ju alla, att egentligen vill ALLA kvinnor bara ha vaniljsex i parförhållanden.  Eller hur?  Att det finns en uppsjö av amatör(webbkamera)filmer på nätet med t ex kvinnor som njuter av att inför manliga tittare masturbera eller stoppa upp sin egen knytnäve i sitt kön förbigås helt.  Man undrar om programmakarna ens tror att kvinnor är sexuella varelser.

Naturligtvis får män också erektionsproblem av porr.  Jon Grant ”expert på missbruk och beroende” påstår att han ser allt fler unga män som får problem av porr, bl.a. erektionsproblem.  Självklart finns det bara en enda sanning till dessa erektionsproblem, nämligen porren.  Feminiseringen av samhället, kraven på män att förneka sin manlighet, nedvärderingen av ”den vita heterosexuella mannen” kan naturligtvis inte ha med saken att göra.  Hur många gay män (som ju är ”rätt” män) kommer in med dessa problem?  Hur många porrförbrukande kvinnor får slidförträngning?  Själv hade jag i min ungdom svårt att få orgasm med tjejer under lång tid, för dåtidens debatt var att ”killar bara tar för sig”, ”killar får alltid sitt” och ”tjejerna blir utan orgasm”.  Det gjorde att jag var totalfixerad på att göra det bra för tjejen.  Så fixerad att jag själv fick problem med att ”komma”.  Det hade inte ett enda dugg med porr att göra, men idag hade jag utan tvivel blivit diagnostiserad som ”porroffer”, eftersom jag också konsumerade porr.

Naturligtvis måste man också ha med ett manligt ”offer” för detta porrberoende.  Man påvisar också, att hos vissa män (av någon outgrundlig anledning undersöker man åter igen bara män) blir det stimulansutslag som är högre för vissa män när de ser på porr.  Precis som det skulle bli för kvinnor som är modenördar, matnördar (har de kört testet med att visa kokböcker? Den typ av ”litteratur” som är storsäljare nu), skonördar, manshatarnördar (kör radikalfeminister i ett sådant test och visa bilder på förnedrade män) m m om de fick presenterat för sig motsvarande stimulantia.  Det ska vi tro ”bevisar” att detta är ett ”beroende”.  Och naturligtvis är det porren som skapat ”beroendet”.

Det är ingen som tvivlar på att olika människor går igång på olika saker som de nördar in på, men vad man fullständigt bortser från i detta program är att det inte är nördigheten i sig som är skadlig utan värderingarna kring den.  Ingen stigmatiseras för att den t ex är helt såld på 50-talsmode och spelberoende har inte samma sociala indignationsstämpel på sig (även om det anses omanligt och ovärdigt att spela bort pengar). Men eftersom detta gäller sex – det snuskigaste som finns – så måste man stämpla porrnördarna som mer sjuka missbrukare än någon annan grupp.  Borde vi alltså inte därför förbjuda mode, eftersom så många kvinnor blir beroende av det?  Borde vi inte förbjuda bilar, eftersom så många killar nördar in på det?  Borde vi inte förbjuda veckotidningar… borde vi inte…  Ja, uppräkningen för ”beroende” kunde bli lång, men i slutänden är det ändå vår värdering av ”beroendet” som är avgörande.  ”Besatt av porr”-programmet visar sig vara… blaha-blaha i sin ”vetenskaplighet”.

I det här läget kastar man emellertid in en ”porrforskare”, Gail Dines (om vilkens metoder jag skrivit här) en feministisk aktivist och ideologiskt övertygad porrmotståndare, som i andra sammanhang fabulerar friskt och uppenbarligen inte har någon som helst känsla för vetenskaplig forskning, saklighet eller objektivitet.  Om 11-12-åringar (killar, naturligtvis) sägs att de kastas in i en värld av sexuellt våld, grymhet och kroppsbestraffning.  Han har inte särskilt mycket egen erfarenhet av att ha sex.  Han har troligen aldrig haft sex.  Det här blir hans introduktion till sex…  Porren skapar ett sexuellt trauma för en hel generation pojkar…  Att lära sig sex via webbplatser som ”Gag me then fuck me”, ”Anally ripped whores” och ”First time with daddy” innebär ett sexuellt trauma för våra pojkar.

Men porrvärlden ser faktiskt inte ut på det sättet, även om sådana sajter finns. Det mesta är ganska ordinär porr – om dock kanske filmad i en lite ”häftigare” kringmiljö.  Det rör sig i allmänhet om filmade fantasier.  Och i det här inträder det som jag absolut inte kan acceptera med dessa rabiata moralister, nämligen deras totala oförståelse för att vi är olika!  Om folk inte har sex på det sätt som moralisterna anser är det ”rätta” så är dessa folk så klart sjuka, perversa eller avvikande.  Det här bygger på egocentrisk empati, där man antar att ens egen motvilja mot något också gäller alla andra.  Det är en grundbult i intoleransens mekanismer och en ännu kraftigare grundbult i radikalfeminismens sexualbild.

Vad som också utelämnas fullständigt av ”porrforskaren” Gail Dines är varför unga söker sig till porr.  Om det nu är så, vilket hävdas i programmet, att tonåringars hjärnor är så mottagliga för intryck så måste man ju fråga sig:  ”Varför erbjuds de inte möjlighet till riktig sex förrän efter halva tonårens passerande?  När vi förbjuder, förfular och fördömer blir inte effekten att de blir sedliga, sexuellt ointresserade varelser – som ju vår västerländska kultur egentligen strävar till – utan de greppar istället det alternativ som finns; porren.  Martin Daubney och Gail Dines är alltså synnerligen ansvariga i sin moralism till att unga söker sig till porren, eftersom de inte erbjuder några alternativ!

Avslutningsvis i detta moralistpropagandprogram (som alltså inte har ett uns av objektivt och/eller sakligt anslag – Svt måste ju inte bry sig om sådant i praktiken) så måste man försöka fastslå att porr leder till våld.  Man måste visserligen medge, att det inte finns en enda studie som kan visa att så är fallet, men däremot kan man helt förtiga att det finns ett flertal studier som visar på motsatsen.  Nämligen att porr leder till mindre våld.

FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av rabiata moralister typ Dines.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.

Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Det finns nu också svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Allt detta ignoreras i programmet ”Besatt av porr” och istället går man till en klinik (klinisk forskning är aldrig representativ för en befolkning, oavsett om det är på en klinik för sexbrottsutsatta eller hos skolpsykologen), nämligen Portman institute.  Där låter man John Woods, som behandlar unga sexualförbrytare, ”bevisa” sambandet.  Han säger:  För tio år sedan var konsumtion av nätporr sällan en del i unga sexförbrytares beteende.  Nu förekommer det hos majoriteten.  När den ”objektive” programledaren undrar över att det inte finns några bevis för att ”våldsporr” leder till våldshandlingar säger samme Woods:  Det är svårt att bevisa sambandet… men rent kliniskt ser vi ett samband.  ”Dräpande” kommenterar Daubney:  Det finns inga bevis för att man blir sexualförbrytare av våldsporr.  Men allt fler av de unga som John möter tittar tvångsmässigt på porr.

Men hallå?  Hur blev våldsporr plötsligt ”porr”?  Och varför skulle inte sexualförbrytare konsumera mera porr när hela samhället gör det?  Det finns inte tillstymmelse av bevisning i detta, men med just sådana här metoder vill Svt och programmakarna att du ska tro att porr leder till mer våld – fast det i själva verket är tvärtom!  Och att Woods endast ordar om en ”majoritet” talar ju snarast för det som sagts ovan, att sexualförbrytare tittar på mindre porr än genomsnittet.  Maken till undermålig ”dokumentär” har sällan setts på TV.  Det rätta vore att – precis som med redan tidigare av mig kommenterade Svt-program – kalla det för en ”propagandtär”.

Man må tycka vad man vill om porr privat, men när Svt sänder så undermåliga ”dokumentärer” – enbart för att tillfredsställa radikalfeminismen och genusnormen – ska de inte ha ett öre i licensavgifter!

Publicerat

MADONNAFALLET OCH SVENSK PROPAGANDA-TV

Det finns ett fenomen som gör mig så himla arg med Svt:s propagandaprogram, som går under täckmanteln ”dokumentär”, och det är att de riskerar att jag slutar tro på de människor som verkligen utsätts för sextrafficking.  För hur ska jag kunna veta, när Svt:s s k ”dokumentärer” ljuger och fabulerar friskt, om det är sant eller falskt?

Återigen har Svt levererat ett propagandanummer av den högre skolan ifråga om sexarbete.  Långt bort i tiden ligger det, då samma företag levde upp till principerna om saklighet och opartiskhet och när det gäller sexarbete är det uppenbart att uppdraget numera är att leverera ”rätt” bild – utan hänsyn till att man därmed ljuger och förvränger fakta.  Redan tidigare har man producerat ett propagandanummer som rör det s k ”Madonnafallet”, men då var det Uppdrag granskning som stod för stolligheterna.  Nu är det en oerhört cynisk och människoföraktande, självutnämnd godhetsapostel vid namn Nadia Nyberg som tagit på sig att uppfostra det svenska folket till att tycka ”rätt”.

Men vad är det då som är fel med ”kvalitetsdokumentären”, som Svt uttrycker sig om den.  En mer adekvat fråga hade varit att undra över vad som är rätt i den, för närmast allt är faktiskt fel!  Och det är här min ilska mot propaganda av detta slag kommer in.  Jag är nämligen inte främmande för att ”Madonna” verkligen kan ha råkat illa ut.  Det finns avgjort de som gör det.  Men i denna rad av förvrängningar, människoförakt och okunskap som levereras vet jag inte ens om jag ska tro påståendena om ”Madonnas” offerstatus.

Låt mig ta det från början.  Man inleder med känslosamma påståenden om trafficking i Thailand, och utgår då från den fullständigt obestyrkta bilden av att sextrafficking är ett omfattande problem.  Utan att blinka kan man påstå att handeln med människor är lika stor som droghandeln och att miljontals människor idag lever i slaveri.  Faktum är, att det finns ingenting annat än ”uppskattningar” (d v s, s k ”guesstimates” – eller ”bluffskattningar” som den svenska översättningen borde vara) som inte har någon som helst grund i verklig statistik.  När det gäller verklig statistik säger den, att det är maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen årligen.  Drygt fem av dem finns här i Sverige (och t o m Bråanser det osannolikt med ”mörkertal”).  Programmakarna kan också, utan att känna ett uns av skam, påstå att detta är något som ökar hela tiden, vilket är en uppenbar lögn, eftersom det inte finns några som helst siffror som indikerar att så är fallet, annat än sådana som självgynnande organisationer som ECPAT hittar på för att skrämma människor till att skänka mer pengar till dem.  Nadia Nyberg har uppenbarligen inte någon som helst aning om vad källkritik, objektiv granskning, saklighet m m är.  Hon har förväxlat sin egen fanatiska övertygelse med detta och är enbart ute efter att få sina fördomar bekräftade.

Självklart för man också vidare myten om att det är mängder av barn som säljs in i sexslaveri – för ingen på Svt är intresserade av att kolla med verklig forskning.  Schabloner och myter är det som gäller när man ska uppfostra människor att tycka ”rätt”.  Hade det funnits det minsta spår av traditionell journalism på Svt – och inte bara redskap för officiell propaganda – så kunde man t ex konsulterat världens största(?) undersökning av sexarbetare (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand), nämligen den av Thomas M Steinfatt under tolv år utförda studien av mer än 4000 prostituerade på tre thailändska orter.  INGEN ansåg sig tvingad in i jobbet, inte fler än 13,1 procent av arbetsstyrkan var i åldern 16-17 år och endast 2,3 procent i åldern 13-15 (varav EN var tretton och TVÅ var 14 år).  Personerna i programmet ljuger tittarna rakt upp i ansiktet!  Kanske inte avsiktligt, men Nadia Nyberg har definitivt misslyckats i sitt uppdrag som journalist och istället blivit en propagandamegafon!

Så tar man till nästa knep för att riktigt inpränta den ideologiskt rätta bilden av detta.  Plötsligt är vi inte i Thailand längre, utan med suggestiv musik förflyttas vi till Göteborg och en ”utredning om en stor liga människohandlare”.  En Europolrepresentant kommer in för att leverera fler falska påståenden.  Han hävdar att flickorna ”våldtas 15-20 gånger om dagen”.  Återigen en påhittad myt som inte har någon som helst grund i verklig forskning (och vill ni läsa om Europols trovärdighet i frågan kan ni göra det t ex här).  Obestyrkta påståenden levereras över huvud taget i mängd i programmet, vilket illustreras med suggestiva sexköpsfall.  Vi får också skrivet på näsan av en kvinnlig polis, att detta är ”jättesmutsigt”.  Så får poliserna en känsla av att någon driver flickorna.  De kan alltså inte göra detta av eget val.  Alla möjliga grepp tas till för att ”bevisa” att det handlade om slavhandlare, som t ex att flera killar bodde med tjejerna och satt hemma hela dagarna.  Hm… undrar om jag är människohandlare, för jag har sedan svensk korrekthet gjorde mig arbetslös suttit hemma mängder av dagar och jag bor ihop med en kvinna.

I ett inslag får vi också höra en telefonavlyssning och någon säger ”det är Bombonel”.  Vilken fantastisk bevisning, eller?  Så sägs männen prata om tjejerna som ”bagage”, ungefär som att det beror på att de är människohandlare och behandlar kvinnorna föraktfullt.  Precis som om det inte är vanligt inom illegala verksamheter (som ju prostitution i praktiken är) att man har andra termer än de vanliga.  Om det är den typen av bevisning som sedan (på ett vittnesmål, de andra tjejerna vägrade samarbeta med polisen) fällde männen (vars straff lindrades i hovrätten) blir jag mörkrädd för svenskt rättsväsende.

Sedan fick polisen uppfattningen att tjejerna måste lämna ifrån sig sina pengar, men är man så okunniga och fördomsfulla som dessa poliser uppenbarligen är måste det ju bli en självklarhet att man får en sådan ”uppfattning”.  Saklighet har det i alla fall inte det minsta att göra med.  Vad som verkligen illustrerar polisernas fördomsfullhet är när en av dem säger: ”det är så fel”.  Och här kommer det värsta med detta propagandanummer i dagen, nämligen de inblandades människoförakt och cyniskhet.  Då talar jag inte bara om Nadia Nyberg, som naturligtvis aldrig tänkt tanken att kolla med den mycket stora majoritet av sexarbetarna som inte känner sig tvingade in i arbetet (internationellt handlar de om sex procent – i den danska prostitutionsundersökningen 2011 kan man inte identifiera ett enda traffickingoffer, endast fyra procent debuterade före 18 års ålder och lika stor andel ansåg sig tvingade in i sexarbetet – Nadia Nyberg förstår inte ett enda dugg av kritiskt tänkande, källkritik och/eller objektivitet).  Nyberg, precis som Melissa Farley som alltid andras som ”bevis” för hur hemsk prostitutionen är, aktar sig noga för att kliva utanför de kliniska miljöer som ska bekräfta hennes fördomar.

För att vi verkligen ska tro att en mängd minderåriga finns inom prostitutionen åker man i en bil och ser en tjej som går över gatan.  Den medföljande polisen påstår helt frankt att ”hon var15-16 år gammal”.  Jag såg på frekvensen gång på gång och det är omöjligt att uttala sig om hennes ålder, mer än att hon sannolikt är under 30 år.  Övriga kvinnor som ses vid bilfärden är alla i ”legal” ålder. 

Men, låt oss återvända till dessa människors människoförakt.  En av poliserna säger att kvinnorna inte ”vågat” att gå till polisen.  Lever man i en så begränsad miljö som dennä polis gör så är det naturligtvis lätt att inbilla sig att det handlar om skräck.  Alternativet att tjejerna valt detta för att det är ekonomiskt väldigt lönsamt tyck vara helt frånvarande hos självutnämnda ”räddare” av det slag som vi ser i programmet.  Något som däremot Europolpolisen räknar med, då han säger att ”EN DEL av tjejerna tvingas till detta”.  Men i svensk propagandaform ska vi luras till att tro att det gäller ALLA sexarbetare.  När förhörda tjejer säger ”jag var inte tvingad att göra något”, ”han hjälpte mig mycket med pengar” och ”jag är inget offer och kommer aldrig att bli det heller” så säger de naturligtvis inte sanningen.  Poliserna har då nämligen inte lyckats med ”att få tjejerna att berätta sanningen”.  Vad en hora säger kan man naturligtvis aldrig tro på – om hon inte säger precis det som hon måste säga.  Att det verkligen förhåller sig så förstår vi av ett yttrande lite senare: ”Vissa har hållit fast vid uppfattningen att de gör det här frivilligt medan andra då har valt att ta sig ur detta och berätta vad de har upplevt, som vi tyckte då på ett väldigt trovärdigt sätt”.  Tvi för en sådan människosyn från svenska poliser.  Detsamma gäller ”psykologen” Louis Ramos Ruggiero som helt underkänner vad tjejerna själva säger.  Då handlar det om ”rädsla” och ”hot”.  Karlen är naturligtvis – som de flesta s k ”experter” som uttalar sig om detta – fullständigt okunnig och kör över kvinnorna (en hora behöver man ju inte respektera) för att degradera dem till ”offer”.  Enligt denna kvacksalvare handlar det om att ”man identifierar sig med förövaren… kvinnorna kan försvara sina hallickar, kvinnorna kan skapa en helt annan värld där hallicken är en prins eller en fantastisk människa”.  Han anser uppenbarligen att en horas utsaga behöver man inte bry sig om och att han själv är så fantastisk att han vet exakt hur det ligger till.  Tvi för en sådan människosyn!  I domstolen har han(?) hittat på att detta är ett ”trauma” för tjejerna.  Horors ord är alltså värdelösa i en domstol enligt honom (om de inte säger ”rätt” saker vill säga).  Sexarbete är också ett ”märkligt sätt” enligt denne ”psykolog”.  Jag skulle vilja påstå, att det är mycket mer märkligt att ”hjälpa” människor med att degradera dem som Ruggiero gör!

Vissa av tjejerna reste tillbaka för att fortsätta att sälja sex.  Inte ens det kan få Nadia Nyberg, poliserna m fl att tro att detta kan vara på eget bevåg.  Istället måste man leverera myten om att människohandel och sexslaveri är enorma problem.  Inte därför att man kan presentera någon som helst forskning som styrker att så är fallet, men så måste man bara säga – även fast det är en direkt fabulering.  Och till slut levererar man en äkta fantasisiffra:  ”Ca 30 miljoner människor lever i slaveri i dag – mer än någonsin i världshistoren”.

Jag förstår att Nadia Nyberg och andra aktivister, poliser m fl omhuldar dessa myter, eftersom de direkt gynnar dem.  De kan framstå som ”goda” och ”omsorgsfulla” människor, samtidigt som deras fanatism gör livet till ett helvete för stora mängder sexarbetare, vilka frånkänns mänsklig värdighet, trovärdighet, rättigheter och samhällets skydd.  Det är de ”goda” som i alla tider varit de verkligt onda!  Dessutom gör det mig riktigt förbannad, eftersom dessa ”goda” gör att de få som verkligen råkar illa ut riskerar att inte vara trovärdiga.

Tvi för sådan propaganda-TV.

Publicerat

KVINNORÖRELSEN ERODERAR LANDET

Det kan låta kategoriskt att påstå att ”kvinnorörelsen” eroderar landet.  Dock vill jag hävda att så är fallet.  Det är emellertid inte så att jag räknar alla kvinnor till ”kvinnorörelsen”.  Tvärtom är min övertygelse att de flesta kvinnor är kloka och sansade, liksom en stor majoritet av svenska folket inte alls är överens med ”kvinnorörelsen” om vad som är det rätta.  Det är därför jag sätter ”kvinnorörelsen” inom citationstecken, eftersom det INTE är en rörelse för kvinnor, utan enbart för dem som har tagit sig positioner där.  Det stora problemet är dock, att ”kvinnorörelsen” har tillåtits att ta ut svängarna in absurdum och att ta sig positionen som dem som ska diktera för alla andra vad som är ”rätt”.  Samhället har misslyckats stort i sin vaksamhet, mycket beroende på ”den tredje statsmakten”.

I botten ligger två elakartade fenomen i grunden för ”kvinnorörelsen”, nämligen 1) IDEOLOGI, vilket enkelt slår över i förtryck, intolerans och hat, eftersom den får bekännarna (kristna, [radikal]feministiska och andra) att övertyga sig själva om att de är innehavare av en obestridlig ”sanning” – och därmed är utvalda att leda andra ”rätt”.  Det andra är en direkt följd av ideologin, nämligen 2) MORALISM; normer, idéer och konstruktioner som uppstår ur den självtagna rättfärdigheten.  Historiskt sett har moralism aldrig bidragit med något positivt till mänskligheten, utan enbart lett till förtryck, död, hat och utstötning.  Eller, som den amerikanske sociologen indirekt säger, att moralism leder till kriminalisering av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.

Innan jag fortsätter vill jag reda ut vad ”moral” egentligen är.  En del menar att det är moral att både avvisa våld/mord och att man inte t ex får ha utomäktenskapliga förbindelser.  Det är emellertid helt fel, eftersom det tidigare är sprunget ur en universell övertygelse utifrån evolutionära adaptioner.  Det senare är en kulturell idé, med sitt grundursprung i bl a kunskapen om mannens del i avlingen (som dyker upp först för ca 8.000 år sedan och sedan accelererar i ”civilisationen”).  Det är alltså ett fenomen som är kulturellt skapat och som inte omfattas av hela mänskligheten, vare sig globalt eller historiskt.  Moral är också att fördöma sådant som är evolutionära adaptioner, som t ex kyrkans (och numera även radikalfeminismens) idé om vad som är ”rätt” och ”god” sexualitet.  I spåren av dessa idéer om moral föds också det som ”kvinnorörelsen” idag så frenetiskt förfäktar: att man ska straffa dem som man utpekar som ”fel” utifrån de ideologiska idéerna.  Genom historien har de varit olika, men aldrig på minsta sätt universellt gällande, som t ex de som utövade Bacchanalier i Rom 186 f kr (även hustrur och döttrar deltog, vilket inte kunde accepteras av män som måste kontrollera sitt faderskap), kristnas och muslimers ömsesidiga hat, brännandet av bögar och ”sodomiter”, häxor och bögar, utrotandet av ”hedniska” folk, stigmatiserandet av horor och i vår tid förföljelserna mot t ex sexköpare.

Idag expanderar ”kvinnorörelsen” moralismen med skrämmande fart i vårt samhälle, vilket ger upphov till nya hatade och förföljda grupper, där det räcker med att inte till hundra procent säga ja och amen till vad ”kvinnorörelsen” påstår är det ”rätta”.  Som med alla klassiska förföljare är ett av ”kvinnorörelsens” främsta vapen smutskastningen.  Den som inte är ”rätt”, eller som vågar kritisera vad ”sanningsinnehavarna” påstår, är ond och ska stötas ut.  Den självtagna positionen av ”god” och ”hjälpande” omfattar sedan naturligtvis också bara de som ansluter sig till ”sanningen”.  Alla andra offrar man utan att blinka.  Det finns alltså aldrig någon ”godhet” bland förtryckare av det slag som ”kvinnorörelsen”.  Naturligtvis finns individer som ansluter sig med goda intentioner och som i avsaknad av eget tänkande eller rädsla för att stötas ut intalar sig att de gör det ”rätta”.  Men ”godheten” är inte ett dugg mer än t ex sovjetiska politruker under Stalintiden.  Det handlar om att rensa ut ”fel” människor, föreställningar och fakta – och att straffa dem som inte infogar sig i leden.  Två som mycket påtagligt erfarit detta är Erin Pizzey och Emi Koyama, vilka tyvärr bägge hade inställningen att man skulle hjälpa oavsett kön, ras, åsikt, bakgrund, m m.  Effektivt slängdes de ut, och den senare skriver bl a: ”Självklart var det inte första gången jag ifrågasatte hur skydden sköts.  Jag ifrågasatte allting: dess ”ren och nykter” policy rörande droganvändande, dess policy gentemot att tillåta kvinnor att ha överblick över deras egen medicinering, dess användande av hot och skrämsel för att kontrollera överlevare, dess stämplande av brist på överensstämmelse eller befogade klagomål som ”respektlös kommunikation”, dess patroniserande ”levnadskonst” och ”föräldraklasser”, dess till synes slumpvisa påtvingandet av regler som på något sätt alltid sätter ljuset på färgade kvinnor först.  Jag hatade ungefär allting som pågick i centret, och jag vägrade att delta i det mesta av det.”  Så konstaterar hon också: ”Inom rörelsen mot partnervåld hindrar emellertid den genomträngande föreställningen om ”kvinnors delade erfarenheter” och andra feministiska försköningar vår möjlighet att upptäcka vår paternalism och att skapa strukturer som är sant överlevnadsdrivna.”

Vad som emellertid är den absolut största faran med ”kvinnorörelsen” är dess antivetenskaplighet.  Liksom andra ”sanningsinnehavare” (kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl) så står ju verkligheten aldrig på deras sida.  Tvärtom så är den i allmänhet motstridig ”sanningen”, vilket alltid ger dessa ”goda” ”världsförbättrare” ett uppdrag att ”förändra människorna” – d v s att korrigera evolutionen.  De förstår naturligtvis inte själva vilket jobb de påtagit sig – och vilken hybris det ligger i att tro sig veta bättre än den evolutionära utvecklingen.  Men metoderna för denna ”evolutionskorrigering” blir förvrängning av fakta, ”fixad” forskning – som endast har som syfte att hitta och konstruera ”fakta” som kan stötta deras ideologiska idéer – förtigandet av motstridiga fakta, tystandet av kritiker och ignorans.

Själv är jag förstahandsvittne angående detta ovetenskapliga och korrumperade tillvägagångssätt inom sexualia.  Medan jag i mina böcker polemiserar mot just ”kvinnorörelsens” ”fakta”, ”siffror”, ”undersökningar”, m m, så är det karaktäristiska att de sällan eller aldrig går i svaromål på faktakritik – eftersom de inte har verkliga fakta att ta till.  Istället förtiger de och låtsas som om man inte existerar – vilket funkar utmärkt, eftersom medierna följer denna princip.  I fallet sextrafficking och sexarbete sprider man t ex gärna skrämmande gigantiska siffror och ovederhäftiga påståenden om hur alla far illa, men kan ALDRIG visa vetenskapliga underlag för detta.  Alltid hänvisas till den ovetenskapliga Melissa Farley, FN-, Euro-, EU-, IOM-, Europol-, ILO-rapporter m fl.  Men, som professor Anne Jordan vid Washington University, law school, säger:  Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta.  Det är inte nog för författare och aktivister[, politiker eller medier] att referera till en källa, så som FN, för att stötta ett påstående.  I många fall kommer lite forskning avslöja att dessa källor är opålitliga.  Vi skulle alla akta oss för att inte bli del av det manipulationsproducerande maskineri som ständigt presenterar åsikter eller ideologi som ”fakta”.

Självklart ignorerar man också internationell forskning, eftersom den – som i t ex fallet Nya Zeeland – helt motsäger den svenska ”kvinnorörelsens” ”sanningar” (jag bifogar nedan länkar till texter om myterna kring prostitutionen för den intresserade).  Istället måste egen ”forskning”, som t ex den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, produceras.  Men faktum är, att det inte finns någon vetenskaplig forskning, internationellt, som skulle visa på att sexarbete skadar någon.  Om man vill finna sådana resultat får man gå till rent klinisk forskning – d v s på institutioner som behandlar folk som av olika anledningar mår dåligt.  Och att hänvisa till klinisk forskning som representativ skulle t ex göra att vi måste slå igen alla skolor, eftersom de som går till skolpsykologen mår dåligt – alltså måste alla elever må dåligt.  Det är exakt den ”logiken” som kvinnorörelsen använder sig av.

Men det är ju inte bara inom sexualia som ”kvinnorörelsen” förfalskar verkligheten.  Det gäller närmast alla frågor som rör interagerandet mellan män och kvinnor, som t ex relationsvåld.  Och ytterligare exempel på den påtalade ovetenskapligheten är ju ”genusvetenskapen”, vilken ju är ett kraftigt verktyg för att korrigera evolutionen.  Karaktäristiskt är också att man genom åren aldrig producerat något förslag som skulle lyfta pojkarna i skolan.  Det är ju högst intressant att ”kvinnorörelsen” är beredd att offra sina egna söner för sin ideologi (d v s de är bara önskvärda om de blir ”genuscertifierade”).  Säger inte det något om vilken ”godhet” som i verkligheten dväljes där?  ”Kvinnorörelsen” (religiös, politisk och [radikal]feministisk) är livsfarlig för samhället, eftersom den – liksom de andra ovan exemplifierade absoluta ”sanningsideologierna” – med tvång och repression strävar efter att ”förändra” människan till att bli ”rätt” (alltså som de anser att hon ska vara) och kallblodigt offrar dem som är ”fel”.  I detta använder man samma metoder som någonsin genom historien alla ”förbättrare” använt.

Jag motsätter mig inte att ”kvinnorörelsen” ska ha rätten att förfäkta sina åsikter, men de har inte rätten att tvinga andra att leva efter deras idéer, lika lite som kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl.  På alla sätt har ”kvinnorörelsen”, i kraft av sitt ökande inflytande, kommit att bli en auktoritär och icke humanistisk rörelse – oavsett att det finns gott om individuella undantag.  Om inte hela samhället ska kapsejsa måste vi sätta ner foten och säga, ”stopp, det räcker nu.  Det är dags att bygga ett samhälle som istället tar hänsyn till evolution och verklighet och som bygger på verklig jämställdhet, samtidigt som vi erkänner och bejakar att vi är olika.”

MYTER OM PROSTITUTIONEN 1: NIVÅER PÅ VÅLD OCH EXPLOATERING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGALT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 2: SEXARBETARNA FÖRSKÖNAR TILLVARON SOM AKTIVA, MEN INSER VERKLIGHETEN NÄR DE SLUTAT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 3: TRAFFICKING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGAL
MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 6: PROSTITUTIONEN ÖKAR DÄR DEN ÄR LAGLIG, SÄRSKILT MINDERÅRIG SÅDAN
MYTER OM PROSTITUTIONEN 7: SEXARBETARNA UTSÄTTS FÖR OMFATTANDE SMITTA OCH ÄR SMITTOHÄRDAR
MYTER OM PROSTITUTIONEN 8: DE PROSTITUERADE ÄR VÅLDSUTSATTA, DROGBEROENDE OCH MÅR DÅLIGT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER
MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR
MYTER OM PROSTITUTIONEN 11: DEN ALLTID ONDE KOPPLAREN
DEN GIGANTISKA SEXTRAFFICKINGEN ÄR INGET ANNAT ÄN BEDRÄGERI
Publicerat

VÄLKOMMEN TILL DET (RADIKAL)FEMINISTISKA MORAL-SVERIGE

Minns ni när det sades om Sverige att det var ett sexualtolerant och frigjort land?  Minns ni när sex sågs som något mer än en kränkning; när det betraktades som något positivt, uppfriskande och eftersträvansvärt.  Ja, det är länge sedan nu, 35-40 år tillbaka i tiden, och sedan dess har radikalfeministerna vridit tillbaka klockan hundratals år i synen på sex.

Det senaste exemplet på den sexualmoralism och -puritanism som översvämmar detta land är censurerandet av Håkan Juholts raljerande videohälsning till Umeås avgående ”starke man” – tillika Juholts tidigare antagonist – Lennart Holmlund.  På den privata filmen poserar Juholt framför en skulptur av en kvinnotorso som hans morfar gjort i Småland 1954, men inför visningen bestämde sig kommunens näringslivschef för att den var ”olämplig”.  Därför ”blurrades” statyns bröst.  ”Vi har ansvar för vad vi visar på galan” var tydligen ett argument som ansågs relevant.

Till Juholts fördel ska sägas att han uppfattade situationen rätt:  ”Jag tror inte att det är sant. Min morfar gjorde statyn i moralismens Småland 1954. Sedan dess har den legat vänd mot vägen och beskådats av 100 000-tals bilister. 60 år senare ’blurrar’ en pappskalle hans verk. Fullständigt oacceptabelt. Så gör talibaner, trodde aldrig det skulle hända i Umeå. Ytterst pinsamt för kommunen och den ansvarige.”

Idag handlar det inte om moralismens Småland, det handlar om moralismens Sverige.

Varför är då moralismen så stark igen?  Det här är ju ingen isolerad företeelse.  Minns bara tavelcensureringen i Riksdagshuset som Susanne Vildsvinsten (Eberstein) beordrade med hänvisning till att det var en ”feministisk fråga” för snart ett år sedan.  Ändå är moralisterna snabba att påstå att de inte är moralister.  Under desammas kamp för genomförandet av sexköpslagen var t ex Margareta Persson (s) tvungen att värja sig mot att bli beskylld för att vara moralist:  ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga (min emfasering) sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.”  Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” var ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”sann” sexualitet. 1215 upphöjde kyrkan samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”sann” sex.  Det fullständigt stinker moralism om denna feministförkämpe!

I och med formulerandet av ”den sanna och riktiga” sexualiteten så sätter man alltså upp en motpol, den ”osanna och felaktiga” sexualiteten.  I en överväldigande majoritet av mänsklighetens kulturer genom historien har den ”osanna och felaktiga” sexualiteten varit enkelt definierad.  D v s den som byggde på tvång och våld.  (Äktenskapsbrott var däremot, sedan det införts efter upptäckten av sambandet sex-graviditet i agrarsamhället och enbart gällande kvinnor, snarast ett egendomsbrott).  Vad som skedde ömsesidigt eller hur (ofta, utförandemässigt eller avsiktsmässigt) var en individuell fråga som andra inte skulle lägga sig i.  Men moralister, som Persson, Eberstein, Schyman m fl, accepterar inte individuella beslut.  De ska med tvångsmässig nödvändighet tala om för andra vad som är det ”sanna”.  Som Umeå kommuns näringslivschef som bestämde att nakna statykvinnobröst är fel för alla.  Märkligt nog anser de sig också sitta på sådant tolkningsföreträde avseende ”sann” sexualitet att de inte tvekar om att ta sig rätten att straffa dem som utövar eller avbildar ”osann” sexualitet.

Moralister påstår också alltid att de driver sin moralistiska agenda för att ”skydda” och ”hjälpa” andra.  D v s att de är dem som har de goda syftena.  Men som historiker kan jag helt sanningsenligt konstatera, att moralisterna ALDRIG har bidragit med något positivt till mänskligheten.  Det handlar, utan undantag, om att de vill gynna sig själva; sin karriär, position, sociala status, ego (vad duktig jag är som kan diktera för andra hur de måste göra – jag kan aldrig ha fel), löneutveckling, m m.  Och de bygger alltid sina kampanjer på att skrämma människor till underkastelse med falska påståenden och ”fakta”.  Historiskt sett har moralism enbart skadat samhällen.  Den driver upp en känsla av vi (de ”rätta”) och dem (de ”orätta”), polariserar samhället i svart eller vitt och leder alltid till förföljelse av något slag mot de ”orätta”.  Vi har exempel som omfattar miljontals människor på det genom framförallt den kristna historien: hedningar, bögar, kättare, övriga sodomiter, häxor, horor, äktenskapsbrytare, judar och i vår egen tid t ex män som grupp och sexköpare.  Genomgående är också att de man påstår sig värna om inte förstår sitt eget bästa (vilket berättigar att ”de rätta” kan köra över dem), det gör bara moralisterna, och att straffen naturligtvis är av godo.

Tar vi t ex den nutida stigmatiseringen av män som grupp så påstår nutidens mest framträdande moralister, radikalfeministerna, att män är fel – F! anser ju t o m, precis som t ex kyrkan gjort gällande sex genom århundradena, att män måste omskolas till att bli ”rätt”.  Det intressanta är att de då, precis som de som skulle göra om bögar till strighta eller som torterade häxor för deras eget bästa, påstår sig arbeta för mannens bästa och att samhället blir bäst om de radikalfeministiska religiösa doktrinerna får gälla.  Kvinnan däremot är av födsel och naturen god, föredömet för hur män måste vara, och därför också offret för de senare.  Här måste man ta till falsarier för att understödja sina religiösa doktriner.  Man talar om mäns våld mot kvinnor och ignorerar det motsatta våldet.  Så produceras kvasivetenskaplig litteratur, som t ex ”Slagen dam” av Eva Lundgren, för att ingen ska tveka om att de radikalfeministiska religiösa doktrinerna är ”vetenskap”.  Det enda man åstadkommer är ett mer skrämt samhälle, motsättningar och problem som annars inte skulle existera och en hets mot ”de orätta”.  Man har skapat ett könskrig.

Detsamma – för att nu landa där denna text började – gäller sexköparna.  Som andra trosbaserade grupper tvekar inte radikalfeministerna att i sin moralism samverka med andra moralister – även om de egentligen är fiender.  Därför allierar man sig gärna med kristna moralister, så som har dokumenterats vid ett flertal tillfällen i kampen för sexköpslagen och i USA i stor skala i t ex Catharine MacKinnons och Andrea Dworkins support av Meesekommissionen.  Eller som Laura Lederer, redaktör för den klassiska antipornografiska antologin ”Take back the night”, deklarerade;  att trosbaserade grupper hade bringat ”ett friskt perspektiv och ett bibliskt mandat till kvinnorörelsen. Kvinnogrupperna förstår inte att partnerskapet kring denna fråga har stärkt dem, därför att de annars inte skulle få internationell uppmärksamhet”.

Även när det gäller sexköpslagen så måste den understödjas av falsarier och falsk vetenskap.  Man påstår t ex att ”mäns köp av sex” är köp av kvinnors kroppar.  Att sexarbetarna själva på intet sätt delar denna uppfattning bryr man sig inte om, utan kör över dem som ”mindre vetande”.  Så måste man påstå att sexarbete är en form av slaveri – återigen i strid mot sexarbetarna själva och dessutom i strid mot all internationell forskning – och understödja detta med direkt ovetenskapliga metoder, som t ex Melissa Farley eller Kajsa Ekis Ekman.  Man utgår också från att det skulle vara någon sorts objektivt faktum att köpandet av den tjänst som sexarbetarna själva anser att de tillhandahåller per automatik skulle vara kränkande.  Men det är ju enbart en åsikt som uttrycks av nymoralisterna!  En åsikt som dessutom landar i djupt rotad patriarkal och kyrklig föreställning om den ”smutsiga” sexualiteten.  Men, som Howard S Becker formulerar det (Outsiders 1963), att måttet på perversitet ligger inte i själva handlingen, utan i den värdering vi lägger i den.   Men de radikalfeministiska talibanerna… förlåt, moralisterna ansluter sig helt till de patriarkala kyrkofädernas värderingar och instämmer i att sex är något som smutsar ner dig om det utövas ”osant”.  Och naturligtvis har de radikalfeministiska moralisterna tagit sig tolkningsföreträdet till vad som är ”sann” eller ”osann” sexualitet.  Sex blir inte längre – som det varit under 99 procent av den tid mänskligheten existerat – något positivt, hälsosamt och roligt, utan sex blir återigen, enligt kyrkofädernas syn, något som drabbar dig.  Eller som Helene Bergman uttrycker det, att på 70-talet var stridsropet ”befria dig”, men radikalfeministerna har genom skrämsel vridit det till ”skydda dig” istället.  Och i en sådan moralistiskt uppskrämd miljö blir t o m tuttar på 1700-talstavlor eller 1950-talsskulpturer farliga och måste av de ”bättre vetande” moralisterna döljas så inte de ”mindre vetande” medborgarna riskerar att drabbas av dem. Välkommen till det (radikal)feministiska moral-Sverige!

Publicerat

NYTT PROPAGANDABOTTENNAPP AV SVT

Man får väl säga att det inte bara var helt riktigt juridiskt att Högsta förvaltningsdomstolen olagligförklarade licensavgifter utifrån datorinnehav utan också anständighetsmässigt av flera orsaker – som också borde omfatta licens för TV-mottagare.  En av de främsta är, att SVT inte på många år levt upp till kravet om opartiskhet och saklighet, särskilt inte när det gäller belysningen av (radikal)feminism och sex.  Senast idag (13 juni 2014) bröt Kulturnyheterna över hela spannet mot de regler som gäller.  Jag rekapitulerar här de två viktigaste regler som gäller för Public service.

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet):

”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”

Opartiskhet gäller inte för andra kanaler, som t ex TV4 (vilket de också nogsamt ser till att utnyttja), men det är ett krav på Public service att vara opartiska.  En annan regel, som också omfattar andra TV-bolag, är:

Saklighet:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”

Igår, som sagt, bröt Kulturnyheterna grovt mot bägge reglerna.  Det gäller inslaget med den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines som oemotsagd får stå och häva ur sig fullständigt ounderbyggt nonsens!  Det bryter mot ensidig behandling, eftersom det inte på något sätt i programmet presenteras som att vara från en speciell utgångspunkt och det balanseras inte på något vis (och kommer inte heller att balanseras fortsättningsvis – när det gäller konsensusövertygade journalisters ”rätta” åsikter behöver sådant tydligen inte göras, reglerna gäller inte).

Angående sakligheten bryter inslaget grovt mot reglerna i det att programföretaget inte gjort en rimlig kontroll före sändning.  Så påstår t ex den s k ”prostitutionsforskaren, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret.  Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt.  Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning.  Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt.  Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden!  Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det.  Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!  Det hade varit hur enkelt som helst för redaktionen på Kulturnyheterna att kolla detta, men de väljer att köpa det rakt av.  Redaktionen är antingen komplett oduglig som journalister eller så är de så moralistiskt, ideologiskt färgade att de medvetet vidarebefordrar denna ovederhäftiga propaganda.  Och denna ovederhäftiga, okunniga och starkt ideologiska s k ”prostitutionsforskare” får gå på i ullstrumporna.  Hon påstår att ”nätporren förstör en hel generation män”, men det finns inga som helst vetenskapliga undersökningar som kan konfirmera detta påhitt.

FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och en mängd forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är t ex sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”.

Vad kulturnyheterna borde beakta är, att Nordiska rådets ministerrapport 2006 också kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som Dines direkt påstår.  I en undersökning som gjordes bland unga män och kvinnor i Danmark finner man också att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Så ”pornografiforskarens” påståenden, att ”porr är utformad som en berättelse och den formar pojkars sexualitet världen över.  Om man slängs in i en värld av sexuellt våld som tolvåring, vad vill du ha när du är 15, när du är 20?  Tänk dig en vanlig pojke på 12-14 år som upptäcker sex via porr.  Vad kommer han förvänta sig när han börjar ha sex?  Jo allt han sett i porr.  Den genomsnittsliga kvinnan kommer inte att gå med på det.  Så vill han ha våldsamt sex så måste han söka upp kvinnor som inte kan neka,” är inget annat än ideologisk lögn!  Det är lika ounderbyggt i forskning som Janice Raymonds påstående, att ”ett avkriminaliserat system ger män mer berättigande att fara utanför landet eftersom de inte vill ha den reglerade trädgårdens sexvariation som erbjuds; de efterfrågar mer lagöverskridande sexuella aktiviteter, sex med barn, sex med andra som de inte kan få på de lagliga bordellerna… Det främjar en uppmuntran för icke lagligt sex (Weitzer, 2010, The Mythology of Prostitution: Advocacy Research and Public Policy.  I Sexuality research & social policy 7, s 23).  Ingenstans där sexarbete avkriminaliserats (Nya Zeeland, New South Wales) eller legaliserats (t ex Tyskland och Nederländerna) har detta påstående kunnat styrkas.  Men kulturnyheterna väljer att släppa in en människa som gör ideologiska uttalanden istället för vetenskapliga, och bryr sig inte ett ögonblick om att följa sina egna regler.  SVT ha ska inte ha ett öre i licensavgifter av någon när de agerar så uselt!

Naturligtvis måste Dines också få förmedla myten om de ”tvingade” och ”traffickerade” sexarbetarna, de som de av porren så förstörda pojkarna (att flickor också tittar på porr tycks denna ”prostitutionsforskare” inte känna till) måste ta till, när deras av vetenskapen inte bekräftade förvrängning slår till:  ”Då återstår bara prostituerade och traffickingoffer, som mördas eller misshandlas om de säger nej.  Så vi kan inte tala om prostitution utan att även tala om pornografi.”  Att kvinnor i porrindustrin är lika friska, eller friskare än andra kvinnor ska absolut inte läcka ut.  Lögner istället för vetenskap är Kulturnyheternas måtto.

Och Gail Dines är vad Nordiskt forum bjuder in i ett sådant ämne.  Säger inte det allt om denna konferens?

Om någon önskar får den gärna använda detta inlägg för en anmälan av inslaget i Kulturnyheterna.  Själv gör jag ingen sådan, eftersom jag, enligt egen erfarenhet, inte har ett dyft förtroende för dem som ska avgöra fallen. Gail Dines bryter mot i stort sett alla anständighetskriterier ovan, med gott bistånd av SVT.

Publicerat

EN STUDIE I SVENSK MEDELKLASSMENTALITET

Igår presenterade jag texten om att det inte är fel med porr, vilken en av mina facebookvänner delade.  På tråden uppstod ett meningsutbyte som kan vara intressant att studera ur synvinkeln ”medelklassmentalitet”.  Eftersom jag inte har intresse av att hänga ut någon människa anonymiserar jag meningsutbytet.  De två kvinnorna som det handlar om kallar jag för L respektive M.

Det är ett märkligt fenomen att svenska (medelklass)kvinnor anser sig kunna och veta så mycket – trots att de inte inhämtat ”kunskap” genom andra forum än svenska sensationsmedia (som t ex Aftonbladet, Expressen och Svt).  Sålunda inleder M med att påstå att ”det finns en mer eller mindre slavhandel med unga kvinnor som tvingas in i det här” (d v s porren).  Det fylls på med L:s tvärsäkra, ”rätta” åsikt: ”Sex skall inte vara ett geschäft! Det skall vara gratis för alla och envar! I det ögonblicket man gör affärer med sex har kvinnan förslavats! Sex skall vara fritt mellan vuxna människor på lika villkor!!! Ge kvinnorna RIKTIGA (min emfasering) jobb och bra betalt”.  Och för att understryka hur odiskutabelt rätt hon har så avslutar hon med ett ”Amen”.  Vad som är ”riktiga” jobb får vi dock inte veta, inte heller hur hon skulle kunna trolla fram sådana eller om hon själv lever upp till gratis sex.  Indignationen är det viktigaste.

I mitt svar inriktade jag mig på M, eftersom hon gör ett inte bara ounderbyggt, men också falskt påstående, att det skulle vara slavhandel i porren.  Jag skriver:  ”Det förekommer inget tvång inom porrbranschen och trafficking är ett s k ’nollbrott’ (mindre än ett fall på 100.000 invånare,  http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/.  Tvärtom så mår tjejer som arbetar som porrartister lika bra som eller bättre än genomsnittskvinnan, http://www.independent.co.uk/news/science/porn-stars-and-the-naked-truth-8348388.html.”  Jag rekommenderar också att kvinnorna som kommenterar utifrån moralistiska synpunkter och sprider floskler om prostitutionen läser min ”serie” om myter om prostitutionen:  http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/.  Annars, påpekade jag, kunde de också läsa min bok, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”.

Är det någon läsare här som tror att därefter följde någon kommentar som antydde att M och/eller L följde uppmaningen?  Om man redan anser sig så ”rätt” vetande som de bägge gör så behöver man inte ta in något som kan rucka på detta ”vetande”.  Istället följde M med ”den klassiska kommentaren. Ni män som gillar att se på porr, och anser att det är kvinnor som väljer det själva- vill ni att er dotter, fru, syster, mamma ger sig in i den branschen, och att andra män tittar på de filmerna? Eller skulle ni försöka övertala dem till att jobba med nåt annat?”  Självklart i M:s föreställningsvärld är det bara män som tittar på porr – vilket ju kan få en att undra vilken verklighetsuppfattning hon har i grunden.  Jag och en annan kommentator, B, påpekar att det är en irrelevant fråga, och att den kunde appliceras på vilket lågstatusjobb som helst, men det vet M att den inte kan.  I vanlig falsk retorik försöker hon föra ned detta på ett känslomässigt plan och bortse från vad som sägs genom att anknyta till att min fru eller dotter skulle ta den i ”r*ven” på film.  Man förstår här, att M vet så mycket bättre än porrartister och sexarbetare vad som är rätt för dem att hon kan bortse från vad de själva tycker.  Så fortsätter hon med att citera mig:  ”Att det skulle vara fel med sexhandel är uteslutande en moralistisk konstruktion” och ska kullkasta det med att fråga: ”Så om du blir kidnappad och kommer till ett ställe där du blir såld till bögar så är det enbart en ’evolutionär adaption’. Det är inte bara unga kvinnor som tvingas till detta, även pojkar.”  Åter levererar hon som ”vetskap” sambandet mellan slaveri och prostitution, men naturligtvis utan att kunna leverera någon källa som kan styrka detta.  M har inte öppnat länkarna som jag presenterat, hon vet ju bäst ändå.  Så avslutar hon med det dräpande: ”Jisses… jag lägger ner denna tråden, för den diskussionen kan jag inte vinna.”  Och det är nog klokt av henne, eftersom hon så uppenbart inte har något som kan understödja det hon säger än sin egen övertygelse.  Jag citerar Howard S Beckers kommentar, att måttet på avvikelse i en handling inte beror på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen, och då kommer hon med det som slutligen ska skjuta mig i sank: barnporr.  Vi har inte på något vis diskuterat eller nämnt det tidigare, men nu ska all porr associeras med barnporr.  Det är sådana metoder som svensk medelklassmentalitet uppmuntrar.  Min kommentar blir:  ”Sedan är det väl symptomatiskt att du, när du inte har källor eller forskning att anföra, måste dra ner debatten på det känslomässiga planet, genom att dra in barnporr.  Vad har barnporr att göra med att du inte kan respektera människors val att jobba med porrfilm eller som sexarbetare?”

B påpekar för M att porr och trafficking inte är samma sak, men M vet bättre (åter utan underlag):  ”Men det är heller inte skilt åt. Många östasiatiska kvinnor luras hit. Pojkar också skulle jag tro. Ok, nu skiter jag i det här.  Jag mår dåligt.”  M mår alltså dåligt av att inte alla inser hur salomoniskt ”rätt” hon har i sin moralism.  Våga inte ifrågasätta en svensk (medelklass)kvinnas ofelbara åsikter.  Att ingen som helst forskning antyder att östasiatiska kvinnor skulle tas hit för sexslaveri, att det är ett väldigt litet brott i omfattning (även om hemskt för de få som råkar ut för det) har ingen betydelse för M.  Hon ”vet” ändå hur det ligger till och behöver inte solka sina fingrar med motstridiga fakta.  Svensk medelklassmentalitet i dess prydno.

M lämnar nu tråden, men L har inte givit upp ännu:  ”Trafficking, porr och narkotika kommer alltid att gå i hand fatta det en gång för alla! Kvinnans sexualitet är INTE en handelsvara!!!!! STOPP!”.  Åter samma floskler som inte understöds av någon som helst vetenskaplig forskning, men vilka är säljande för medier, politiker och journalistkår.  L ”vet” också ”rätt” och behöver inte inta några motstridiga fakta gentemot hennes ”kunskap”.  Om de länkar och källor jag levererat sammanfattar L:  ”Jag skiter innerligt i denne ’Dick’.”  Men L har också helt fel, trots att hon lutar sig mot mentaliteten att tro sig veta utan att ta reda på fakta.  Sexualitet är och har alltid varit en handelsvara.  Det är, som Ullah Ahsan (Prostitution in Bangladesh: An Empirical Profile of Sex Workers. I Journal of International Women’s Studies Vol 7) skriver i sin text om Bangladesh:  ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting. Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning.”  Sexhandel är den mest framgångsrika överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin.  L:s moralistiska ställningstagande ändrar inte på det. Mot bakgrund av hur mentaliteten utvecklats bland svensk medelklass, d v s att man inte behöver respektera forskning, andras åsikter eller ens något man ”känner” är fel tror jag är ett hot mot demokratin.  Jag tror svensk medelklassmentalitet är ett minst lika stort hot mot demokratin och yttrandefriheten som ytterligheterna på vänster- och högerkanten.  Särskilt som den svenska journalistkåren lär ut till människor att det är rätt att dissa och hata dem med ”fel” åsikter.

Publicerat

(RADIKAL)FEMINISTERNAS OHEDERLIGA METODER

Med anledning av en postning i Facebookgruppen ”Jämställdism” måste jag reflektera över de ohederliga metoder som ideologiska aktivister – här representerade av radikalfeminister – använder sig av.  Fallet som postades i Facebookgruppen rörde en artikel som 2007 skrevs av Whitaker D J, Haileyesus T, Swahn M & Saltzman L S (Differences in frequency of violence and reported injury between relationships with reciprocal and nonreciprocal intimate partner violence, i American Journal of Public Health 97, s 941-947).  I en studie av 11.370 unga vuxna visade det sig, att nästan 24 % av alla relationer innehöll någon form av fysiskt våld och att hälften av våldet var ömsesidigt – I vilket kvinnor var mest sannolika att slå först men där männen stod för tre femtedelar av de orsakade skadorna, kvinnor för två femtedelar.  I det icke ömsesidiga våldet var kvinnor förövare i 70 procent av fallen (männen i 30 procent).  Medan i det hela kvinnor var något mer sannolika att skadas än män så rapporterar författarna att ”faktum är att män i relationer med ömsesidigt våld rapporterades skadade oftare (25,2 procent) än kvinnor i relationer med icke ömsesidigt våld (20 procent).”

Undersökningen stämmer överens med flera hundra över hela världen, så som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.  I samma inlägg exemplifierade jag också om (radikal)feministernas ohederliga metoder, vilka avslöjar sig även rörande undersökningen 2007.  När artikeln publicerades lades en sammanfattning ut på Harvard Medical School’s webbsida.  Från den skrev Joseph Ernest en artikel på Newscast media 2010, men tre år senare konstaterar han att den skurats bort.  Han skriver: ” min gissning är att vissa aktivistgrupper kanske pressat professorerna till att ta bort den.  De flesta av dessa institutioner är beroende av donationer och bidrag för att fungera, så det är förståeligt hur det kan ha blivit skäl för dess borttagande.”

Finns det då fog för Joseph Ernests gissning?  Ja, i allra högsta grad.  I onsdags var jag och föreläste under West Pride i Hagakyrkan i Göteborg och berättade bl a om moralism och kristendomens inverkan på sexualsynen och de homosexuella.  Moralism är ju en följd av att ideologiskt övertygade personer, mycket utifrån sin egen egocentriska empati, anser sig sitta på sådana obestridliga sanningar att de i konflikt mot andra människors egna upplevelser och känslor anser sig ha rätten att köra över dem och tvinga dem att leva enligt ”det rätta”.  Jag listade då också olika metoder som ideologerna/moralisterna använder sig av för att genomdriva sina mål.  Den främsta metoden är skrämsel!  Kan man skrämma upp människor är de beredda att acceptera inskränkande och kränkande lagar och regler för att de tror att de som skrämt upp dem ska skydda dem för det påstådda (inbillade) hotet.  Den främsta skrämselmetoden är att påstå att människors barn är hotade.  Den användes redan under Bacchanalieskandalen i Rom 186 f kr, sedan av t ex världsliga och kyrkliga myndigheter under medeltiden för att jaga judar (de ritualmördade barn), homosexuella (de ville förvrida ditt barn, jmf dagens Ryssland), häxor (de tog ditt barn till djävulen), masturberare (de måste med alla medel hindras från att förstöra sig själva – bortbränning av klitoris och omskärelse var metoder för detta) – och nu senast har (radikal)feminismen jagat upp en pedofili- och sexhandelspanik (med bl a inslag av ritualmord, jmf Eva Lundgren på 1990-talet) som ska hota ”barnen”.

Den andra metoden är smutskastning.  De som ifrågasätter anklagas för att vara ”judarnas försvarare”, ”häxornas medlöpare”, ”bögarnas vän”, ”ungdomens förstörare”, ”pedofilkramare”, ”prostitutionslobbyisternas handgångne man”, ”kvinnohatare” m m.  Metoden är ett absolut måste, eftersom ideologer/moralister aldrig klarar en djupare granskning.  Men genom smutskastningen så sätter de sig i en självtagen rätt av de enda som har rätt att uttala sig.  Det är därför en hedersmördande invandrare är ett mindre hot mot (radikal)feministerna än pålästa, vita heterosexuella män.  Därför att en del av de senare kan genomskåda bluffen.  Därför måste vita heterosexuella medelklasskvinnor bekämpa sina manliga ”likar”.  Genom skrämselpropagandan uppnår man också en period ett konsensus, som ger ett opinionsövertag.  Det är utifrån det man kan smutskasta.  Historikern Alf W Johansson skriver:  ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den.”  Precis det mönster som (radikal)feministerna uppvisar genomgående.

Den tredje grundläggande metoden är verklighetsförfalskning, genom förvrängning, falskproducering och nedtystande av fakta.  Receptet är enkelt.  Finns ingenting som stödjer det man påstår måste sådant produceras.  Förr räckte det ofta med att kyrka eller myndigheter bara gjorde ett påstående för att det skulle bli en ”sanning”.  Sedan den vetenskapliga revolutionen, från 1700-talet, krävs dock att man måste producera mer avancerade falsarier, eller förvränga redan existerande forskning.  Exempel på det förstnämnda är t ex Melissa Farleys s k ”forskning” kring prostitution, den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen 2010 och Eva Lundgrens ”Slagen dam”.  Exempel på det senare är t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, i boken ”Varat och varan” och journalistik som t ex Aftonbladet, Expressen, Uppdrag granskning och Dokument inifrån.  Vad gäller den tredje delen i verklighetsförfalskningen så är varenda media och politiker i landet exempel på det.

Den fjärde metoden är att hävda att man övergripande skyddar något eller någon.  Det kan vara ”barn”, ”kvinnor” ”rasen”, ”den svenska kulturen”, ”den kristna/muslimska tron”, m m.  Men faktum är, att aldrig någonsin genom historien har detta påstådda skydd varit den verkliga orsaken.  Det enda som ideologer/moralister önskar skydda är bilden av sig själva som mer förträffliga än andra och den självtagna rätten att diktera för andra hur de måste göra.  Den enda grupp som inte är skyddsvärd är männen.  Det är naturligtvis därför som så många fler män än kvinnor kan offras, oavsett om det är i krig, på arbetsplatser eller i vårdnadstvister.  Män är det aldrig synd om för de har ju alltid bara förtryckt, eller hur?  Jag brukar, när jag stöter på folk som åberopar ideologikonstruktionen ”könsmaktsordning” fråga: ”tror du på den judiska komplotten också?”  Parallellerna är ju uppenbara.  I könsmaktsordningen är det ”patriarkatet” som styr och konspirerar, i den judiska komplotten är det ”världsjudendomen”.  I könsmaktsordningen ordnar samhällets regler så att männen kan behålla makten, i den judiska komplotten infiltrerar judar samhällets alla nivåer för att styra världen.  För bägge fantasifostren gäller att biologiska fakta sätts ur spel.  Könsmaktsordningen bortser från alla biologiska fakta (utom möjligen ”snopp” och ”?”) den judiska konspirationen ser judarna som en biologisk förvrängning av människor.  (Radikal)feministerna ser också männen som en förvrängning, eftersom de anses stå för allt ont – kvinnan däremot är bara god.

Som avslutning på detta inlägg om ohederliga metoder vill jag erinra om hur ”demokratiskt”, ”objektivt” och ”könsneutralt” det gick till vid tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet 2000-2001.  Den mest meriterande sökande var Kristian Gerner, men den starkt övertygade (radikal)feministen, dekanen Inger Lövkrona, ville ha en kvinna som professor och utfärdade en hemlig promemoria om hur det skulle gå till.  Vid Gerners föreläsning anfördes ett antal nonsensskäl som påstods visa att han drev gäck med åhörarna – och så visade han inte tillräcklig genusmedvetenhet, så klart!  Men strategin läckte ut och många blev upprörda över Lövkronas ideologiska, ohederliga metoder och tillsättningsnämnden anklagades för maktmissbruk och den kvinnliga sökande som skulle bli professor enlig Lövkrona, Birgit Sawyer, var hedrande nog inte glad över att bli tillsatt på sådana grunder.  Misslyckandet att manipulera bort den mest meriterade hade misslyckats, men egentligen var det inte Lövkronas fel.  Det var plötsligt mediernas, där manliga skribenter påstods ha utövat ”symboliskt våld genom ett totalt misskännande av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet,” som medievetaren Gunilla Jarlbro sedan fick det till (se Ljungberg, Björn & Rydgren, Emma, 2007, Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland, Helsingborg, s 97ff).

Ett annat, sista, exempel är Erin Pizzey, som 1971 öppnade världens första kvinnohärbärge för slagna kvinnor.  Hon hade själv blivit slagen av sin mor som barn och gav 1982 ut boken ”Prone to violence”.  Problemet med den boken för (radikal)feministerna var dock, att den inte bara beskrev män som misshandlar sina barn, den beskrev också hur kvinnor gjorde det: ”Oturligt nog dog hennes far, hennes enda beskyddare, när hon var ganska ung, så hon var utlämnad till den barmhärtighet som hennes våldsamma, trakasserande moder kunde uppvisa.” Boken var så ideologiskt felaktig att (radikal)feministerna drev en kampanj som gjorde att den helt drogs tillbaka från bokstånd och -handlare.  I BBC-dokumentären “Who’s failing the family?” 1999 – som självklart inte visats i svensk TV – säger Pizzey: ”De senaste 25 årens tragedi är att den feministiska rörelsen tilläts att säga vad de ville, att slänga siffror och statistik runt sig som var falsk, att anklaga män för allt dåligt uppförande och försöka förstöra äktenskap och familjeliv och efter all denna tid, när ridån börjar att dras upp och vi börjar inse att det var en stor lögn ser vi att många människors liv, särskilt mäns, har förstörts av en stor lögn.”  Europa har helt rätt:  F! är ett extremistparti!  Det är bara den präktiga svenska PK-eliten som på allvar kan tro att Sverige ensamt har rätt och resten av världen fel.

2014-06-05

Publicerat

HUR KUNDE DET BLI SÅ FEL?

Hur kunde Sverige gå från att vara ett liberalt och tolerant land under 1970-talet, till att bli ett land där intoleransen och den ideologiska åsiktsstyrningen skulle bli ledande?  Jag vet att detta tagits upp av mig tidigare och ibland känner jag skrivkramp, därför att jag tycker att jag vill belysa nya saker när jag skriver.  Men igår fick jag en sorts aha-upplevelse:  Eftersom radikalfeministerna ständigt tjatar om sina myter och falsarier så finns det ett värde i att vi upprepar vår klarläggning av deras falskspeleri.

Så, hur kunde det gå så fel?  Från början var den feministiska tanken – i spåren av upplysning och vetenskap – att kvinnor, utifrån sina egna förutsättningar, skulle ha rätten till samma möjligheter som män (d v s närmast jämställdism).  Det var ett synnerligen berättigat krav och därför backade strax liberaler, många intellektuella och socialister upp detta krav, och dessa lagstadgade rättigheter uppnåddes med en hastighet som kan betecknas som jetfart (mindre än 150 år), jämfört med den som fattiga män och kvinnor gavs den formella rätten till samma rättigheter som de makthavande (efter agrarsamhällets införande ca 9000 år, i runda tal).

Tanken var bra, så småningom kunde de flesta människorna backa upp idén, men så skedde en omsvängning.  Efter en kort period av tolerans och strävan efter förståelse fick vi en feminism ville polarisera samhället.  En militant feminism uppträdde, som först bara såg mannen som en fiende (istället för den kompletterande livskamrat han varit i miljontals år) men sedan delades mannen i olika klasser, där den ”vite heterosexuelle mannen” blev vårt samhälles motsvarighet till Nazitysklands jude, eller Sovjetunionens klassfiende.

En sådan här process måste, precis som i Nazityskland och Sovjetunionen, ackompanjeras av en propaganda som utmålar ”fienden” som ond.  Liksom i dessa länder måste ondskans attribut pådyvlas detta nya hatobjekt.  Naturligtvis hotade hatobjekten kvinnor och barn.  På 80-talet blossade pedofilipaniken upp och fixeringen vid sex – enligt gammal vedertagen kristen norm – var perfekt för att monsterförklara mannen.  Men ett av de verkligt stora stegen för att monsterförklara honom var sexköpslagen!

Sexköpslagen infördes första gången av katolska kyrkan i Avignon 1441, då köp av sex förbjöds (för gifta män och präster), men inte försäljning av sex till dem.  Det är intressant, att ett av svensk radikalfeminisms stora flaggskepp idag är en medeltida puritansk katolsk förordning (angående detta se här).  Hur nära den katolska moralismen dessa polariseringsfeminister ligger illustreras t ex av Margareta Persson (s), som oroade sig för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism:  ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik.  Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.”  Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som inte alls är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Det är också ett faktum, att den svenska sexköpslagen vilar på falsk vetenskap.  Faktum är, att anslaget mot sexköparna – d v s monstren som ”utövar våld mot kvinnor” – är en genialisk skapelse för monsterförklaring.  Samtidigt som den tillåter att man smutskastar män (och deras sexualitet) tillåter den fortsatt demonisering och stigmatisering av dem man påstår sig skydda (de konkurrerande kvinnorna).  Under täckmanteln att lagen ska hjälpa ”de stackars offren” för prostitution säger den samtidigt att prostitutionen ska utrotas – varför man kan förakta och smutskasta de kvinnor som fortsätter att välja jobbet.  Ett lysande moment 22 alltså!

Men hur demokratiskt och tolerant är det att införa lagar som utpekar och monsterförklarar människor?  De flesta är idag överens om att Nazitysklands raslagar inte var toleranta, eller Sovjetunionens ”pogromer” om klassförrädare.  För att inte tala om Ugandas lagstiftning mot homosexuella.  Radikalfeministerna ska ju visa hur fruktansvärt toleranta de är, så när Måns Zelmerlöw råkar fälla en klumpig kommentar om homosexuella är PK-polisen Frida Boisen där direkt:  ”Och jag blir så fruktansvärt förbannad och ledsen” påstår hon.  Det är ju därför att hon är så rätt, och Måns nu stämplad för resten av sitt liv som en ”ond” av denna ”goda” och ”rättfärdiga” Frida Boisen.

Men vad skiljer då sexköpslagen från Ugandas lag mot homosexuella?  Ja, radikalfeministerna skulle naturligtvis påstå, att sexköpslagen motverkar mäns våld och övergrepp mot kvinnor och barn.  Enligt president Museveni är dock den ugandiska lagen nödvändig på grund av västerländska grupper som ska ha försökt ”rekrytera” barn till homosexualitet.  Men, självklart, så är ju våra svenska värderingar kring detta så oerhört mycket bättre än de svartas i Afrika, inte sant?  Enligt radikalfeministerna är sexköp något som är fullständigts sjukt och onaturligt.  Museveni säger:  ”Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen.”  Men, visst är vi svenskar mycket mer trovärdiga i våra bedömningar av vad som är naturligt eller inte än de svarta i Afrika, eller?

Museveni säger också:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan låta bli att attraheras av alla dessa vackra kvinnor, här och annorstädes, men bli attraherad av en man!”  En radikalfeminist hade kunna sagt:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan attraheras av att ha sex med män för pengar, här och annorstädes!”  Och Ugandas etikminister, Simon Lokodo, tillägger:  ”Och visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte.”  Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Margareta Winberg eller någon annan framstående radikalfeminist kunde säga:  ”Och visst är vi toleranta, vi fängslar dem ju bara.”

Om vi nu skulle applicera denna radikalfeministiska ”tolerans” och ”godhet” på vad t ex den oantastligt präktiga och PK-rätta radikalfeministen Frida Boisen (som naturligtvis avskyr sexhandel) säger i Expressen, så kunde hennes självgoda och piedestalupphöjda kommentarer ha tett sig på detta vis:  Där sitter du Frida Boisen ”och pratar och lägger ut texten om din syn på sexköpare på ett skrämmande vis”…  ”Jag har sett unga människor förneka sig själva, gömma sig själva, försöka passa in i den ’naturliga’ mallen om sexköpare för att deras inskränkta föräldrar och vänner, och samhället, obetänksamt använder ord som du gör, förhoppningsvis utan avsikten att vilja skada”…  ”Har du någonsin hört skillnad på sexköpare- eller ickesexköpareapplåder? Det har inte jag. För vet du, vi är precis lika mycket människor allihop. Med lika mycket kärlek”…  ”Tänk om, tänk rätt. Bara för att någon inte är precis som du, är den personen inte ’mindre naturlig’. Tvärtom. Det är skillnaderna som ger det vackra i vår värld. Det har jag alltid tyckt.

Fundera på det, Frida Boisen. Skriv gärna en låt om det.  Annars gör jag det.”

Okay, det finns en skillnad i hatet mot homosexuella i Uganda och hatet mot sexköpare och andra i vårt land, nämligen i straffsatsen.  Men i retoriken är det ingen som helst skillnad.  Radikalfeminismen polariserar retoriskt samhället i sitt oförsonliga hat mot mannen på samma sätt som Nazityskland och Sovjetunionen, och polarisering i samhällen leder i slutänden till sammanbrott!  Radikalfeminismen håller på att rasera vårt samhälle, lierade med andra intoleranta, polariserande grupper, som höger- och vänsterextremister i invandringsfrågan.

Naturligtvis är jag själv ingen anhängare av Ugandas homosexualitetslagar.  Som jag skrivit i min bok, ”Samlag eller Salighet”, är jag själv övertygad om att homosexualitet – precis som flera sexuella ”avvikelser” – är evolutionära adaptioner, och fullständigt naturliga (och – åtminstone historiskt – nödvändiga för artens fortlevnad, varför vi borde applådera dem), men därför är jag också en inbiten motståndare till svensk moralism/radikalfeminism som med exakt samma retorik och förljugenhet (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) vill hata och fördöma människor som inte är som dem själva.  Och detta var bara ett exempel på hur det gick fel!

Avslutningsvis så vill jag lansera en ny beteckning på ”radikalfeministerna”.  Jag tycker de förtjänar att kallas ”falskfeminister”, till skillnad mot sansade, klassiska feminister som borde framställas som ”sannfeminister”.  Falskfeministerna har kidnappat den ursprungliga feministiska rörelsen, vilken manliga liberaler backade upp, som krävde det som jämställdisterna står för.  Dessutom skulle det bara vara nyttigt om epitetet ”falsk” knöts till dem, för det stämmer så väl in på dem.  Den stämpeln förtjänar de.

Tidigast postat våren 2014.

Publicerat

UPPROP FÖR RÄTTEN ATT FALSKANKLAGA MÄN – HEJ BLEKK!

Jag måste erkänna att jag idag läst en, som jag uppfattar den, av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska bloggtexter jag stött på.  Det gäller då att feministfundamentalisten ”Hej Blekk!” (Michaela) vill få medier (och samhälle) att ignorera kvinnors övergrepp mot män.  Indirekt ska vi alltså förstå, att det är helt okay för kvinnor att falskanmäla män för våldtäkt och att samhället inte ska bry sig om det.  Och för denna ståndpunkt räknar ”Hej Blekk!” upp fem, som jag misstänker att hon själv tycker, obestridbara argument för att män ska vara rättslösa i detta fall:  Hon påstår 1) att, ”varje dag sker 100 våldtäkter i Sverige. Det är 36 000 om året”, 2) kvinnor är mest utsatta (”unga kvinnor mellan 16 och 24 år utsätts för flest sexualbrott och trakasserier. Det är också dessa brottstyper som polisanmäls i minst utsträckning”), 3) att vi ska tro att endast vart tionde fall av sexualbrott och vart fjärde av trakasserier anmäls, 4) att endast 168 av 4274 anmälda våldtäkter dömdes, samt 5), att falska anklagelser påstås vara en ”sådan försvinnande liten del att det knappt existerar”.

Låt oss börja med det sista, fullständigt ounderbyggda påståendet.  ”Beviset” för detsamma är en länk till den postpatriarkala feministfittan (hennes egna ord, inte mina) lady dahmer, vilken ritat upp (eller kopierat) ett antal streckgubbar med färgkombinationer som ska visa anmälda, fällda och falska fall.  Något underlag för streckgubbarna redovisas inte, så vi ska tydligen tro det bara för att det är en postpatriarkal feministfitta som säger det.

Om man nu skulle spekulera i vad den postpatriarkala feministfittan möjligen skulle grunda sina streckgubbar i skulle det eventuellt kunna vara Christian Diesens och Eva Lokatt Diesens ”objektiva” artikel i ”Advokaten” 2008.  Deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är då oerhört mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt.  För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” (d v s domar) medan de accepterar vilken anmälan som helst, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till som måls-äganden beskrivit den”, eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska.  Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”.  De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få.  Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till.  I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med anmälningar i de aktuella anmälningarna för falsk tillvitelse och domarna, så som görs för våldtäkter.  Tidningen Metro rapporterade den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.

Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  Något som ju i högsta grad bekräftar vad Bruce Gross konstaterar; att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”.  Men det bortser Diesen & Lokatt Diesen helt från, utan förespråkar istället olika domskriterier för olika brott (alltså inte likhet inför lagen), nämligen att då det gäller våldtäkt ska alla anmälningar betraktas som obestridbar sanning, men när det gäller falsk tillvitelse så ska allting förkastas som inte konstaterats i domstol.  Jag undrar också över vad man har att säga om att minst fyra gånger så många anmälda våldtäkter än anmälda fall av falsk tillvitelse leder till fällande dom?  Och Christian Diesen ska föreställa professor i juridik?  Är det någon som blir förvånad över att svenska universitet rasar i kvalitet?

Intressant i sammanhanget är också att det inte finns EN ENDA VETENSKAPLIG UNDERSÖKNING SOM KAN KONFIRMERA ATT FALSKA/FELAKTIGA ANMÄLNINGAR ÄR FÅ.  Tvärtom så visar de enda undersökningar som gjorts, att hälften av alla anmälningar är falska/felaktiga.

Angående feministfundamentalistens punkt 4 så hänvisas till Motion 2013/14:Ju308 i riksdagen, där det sägs:  ”År 2011 anmäldes 4 272 våldtäkter, men endast 168 personer dömdes för våldtäkt. Många anmälningar anses för vaga för en fortsatt utredning och läggs ned på ett tidigt stadium. Upp till 30 procent av utpekade misstänkta blir aldrig ens hörda av polisen. Många nedläggningar beror på bristande uppfyllande av våld/tvångsrekvisitet: Offret tror att ett nej räcker, men lag och domstolar kräver våldsamt motstånd (eller bevisad redlöshet).”  Oavsett om siffran stämmer eller inte (det finns säker någon form av statistik som den kan hänföras till) så innehåller motionen också problematiken kring detta; vaghet (som kan tyda på felaktiga anmälningar), bristande uppfyllande av vålds/tvångsrekvisitet (förekom det ens?) och att vi har principen att det skall vara bevisat ”bortom rimligt tvivel” att gärningsmannen är skyldig.  Ruckar vi på den principen i våldtäktsmål måste vi göra det i alla andra fall också, något ”Hej Blekk” inte tycks förstå.  Som jämförelse, som vi sett ovan, var det bara sju av 300 anmälningar av falsk tillvitelse som dömdes 2005.

När det också gäller frekvensen av dömda brott så anförs inte hur stor frekvensen av domar i anmälda misshandelsmål är, och enligt den av feministfundamentalisten själv åberopade rapporten från Brå, är män utsatta för misshandel dubbelt så ofta som kvinnor, och när det gäller svår misshandel är det tre gånger så ofta.

Angående punkt 3 så måste jag först och främst göra klart för ”Hej Blekk”, att trakasserier inte är könsbestämt.  När hon indignerat meddelar att endast 23 procent av alla trakasserier anmäls så innefattar de 23 procenten också de trakasserier som kvinnor utsätts för av andra kvinnor.  Nu har jag inte koll på om undersökningar har gjorts angående detta med trakasserier (mobbing), men jag har faktiskt i 30 år arbetat med barn i åldrarna 7-13 år, och min absoluta erfarenhet är att tjejer är mycket mer trakasserande mot varandra än vad killar är.  Nu är detta inte något vetenskapligt säkerställt, men många av mina kollegor genom åren har delat denna bild, och den är tillräckligt bärande för att ifrågasätta ”Hej Blekks” insorterande av det som något som män begår mot kvinnor.  Det är fullständigt irrelevant i det avseendet.

Men låt oss då ta punkt 1, siffran 100 våldtäkter i Sverige varje dag, eller 36.000 om året.  Om vi jämför det med misshandel så blir plötsligt bilden helt annorlunda.  Om kvinnornas del av misshandeln och männens av sexualbrott adderas till denna kommer man upp i 64.500 individer (förutsatt att siffrorna är adekvata) och männen i 68.250 individer.  Och helt ointressant är det ju inte, att kvinnor i lesbiska förhållanden våldtar lika mycket som män i heterosexuella, eller?  Dessutom är kvinnor minst lika våldsamma i förhållanden som män.  Men kanske ”Hej Blekk” inte tycker att misshandel är ett allvarligt brott (eftersom det drabbar män hårdast)?  Men det borde ju då innebära att det inte är synd om misshandlade kvinnor heller, eller?  Har kvinnor andra skaderisker?  Är de mer utsatta för att de är kvinnor?  Finns det rent utav könsskillnader bortom genussanningen?

”Hej Blekk” är också fullständigt ute och cyklar angående punkt 2, om kvinnors utsatthet, eftersom hon bortsorterar de brott som män är mest utsatta för.  Den feministfundamentalisten har ingen som helst trovärdighet i mina ögon.

Låt oss så skärskåda vad ”Hej Blekk” säger i övrigt.  T ex häver hon ur sig detta, efter sina inledande ”bevispunkter”:  ”Därför är det inte okej av Metro att lägga ut på löpet att en ung 16-årig tjej anklagat falskt. Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter. Det gör att det förs en retorik kring våldtäkter som om de vore delvis självförvållade (hon får skylla sig själv) och delvis hittepå (hon anklagade falskt).”  Nu är hon återigen ute och cyklar.  Ett fall uppammar inte bilden av att det finns flera, men här fruktar väl ”Hej Blekk” att tidningar ska börja belysa detta objektivt och journalistiskt, så att fasaden ska rämna.  Och det finns fler fall, som t ex här.  Dessutom, som jag redan påpekat, så pekar den enda vetenskapliga forskningen i detta på att falska/felaktiga anklagelser är frekventa.  Men det har ingenting att göra med att verkliga våldtäkter skulle vara ”självförvållade”.  Övergrepp är inte självförvållade, men däremot är det inte avgjort att allt som människor i senare skeden hävdar är övergrepp var övergrepp när det skedde.  Dessutom är det så, att det finns alltför många kvinnor som gör ”hittepå” för att gynna/urskulda/rädda sig själva – liksom män – det är ett mänskligt drag.  Men det är också så, att den gigantiskt övervägande majoriteten av oss som utgör mänskligheten avvisar våld, tvång, hot, bedrägeri, stöld m m.  Men vissa tycks tycka det är ok om det drabbar andra grupper än dem själva – så som tydligen många (radikal)feminister tycker det är helt rätt att män utsätts för övergrepp (och de övertrumfar mångfalt bibelns sju led).

”Hej Blekks” påstående att ”[d]et är inte vanligt med faktiska falska anklagelser, dock är det tyvärr vanligt att rapportera om falska anklagelser” har ingen som helst grund i forskning eller statistik.  Och Metro skulle inte heller kunna skriva en sådan artikel utan att göra våld på verkligheten (men det bekymrar dem säkert inte).  Vad man skulle ha att hänvisa till är artiklar, som t ex den ovan refererade av Diesen & Lokatt Diesen, som är fullständigt ounderbyggda och ovetenskapliga i sig.

I sin ”uppföljning” påstår ”Hej Blekk” att vi lever i en våldtäktskultur.  Det är naturligtvis inte heller något annat än fundamentalistiska, ideologiska påståenden och har inget med verkligheten att göra.  Det råder en universell konsensus kring att våld, tvång, hot, stöld, m m, som innebär universellt obehag, är förkastligt.  Det är lika mycket våldtäktskultur i lesbiska förhållanden som heterosexuella, men våldtäkt och misshandel är något som de flesta försöker undvika.  Så det nonsenspåståendet lägger jag åt sidan och koncentrerar mig istället på varför ”Hej Blekk” anser att övergrepp mot män ska tystas ned.  Min uppfattning är att hon inte har förmåga att ta till sig någonting som sträcker sig utanför hennes egen egocentriska empati, och att den är gravt ideologiskt begränsad.  Jag misstänker starkt, att hon inte har förmågan att inse vilket enormt övergrepp det är, att som man i vårt samhälle, bli falskt anklagad för att ha utfört en våldtäkt.  I denna artikel, där också tjejens som falskt anklagade mannen sms-konversation finns, får vi en inblick i vad som ofta styr kvinnor i sådana här fall: hämnd.  Hon kände sig kränkt för att han inte visade samma intresse som hon kände för honom.  Och hur förödande denna anklagelse om våldtäkt är – och ”Hej Blekk” är medskyldig i detta sitt avvisande av att övergrepp mot män ska få räknas eller redovisas – syns av att den oskyldige mannen försökte ta sitt eget liv.  Han visste vilket liv som väntade honom, tack vare alla de som påstår att alla anklagelser om våldtäkt (om en kvinna gör dem) är sanna.  Han skulle förmodligen aldrig få ett jobb, stötas ut socialt, bli stämplad som paria och kanske uppsökt av dem som anser att ”sexualbrottslingar” ska hängas ut (så man kan ge dem det straff som domstolen inte gav).

Jag beklagar att ”hatare” kommenterade ”Hej Blekks” texter, men själv anser jag att jag, som sagt, läste en av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska texter jag läst på länge.  Men det finns mängder av självutnämnda sanningsinnehavare och apostlar för den ”rätta” godheten – i paritet med ”Hej Blekk” – därute.  Så länge de finns, och självgynnande bryter mot anständighet, tolerans, objektivitet och förståelse, kommer vi att ha samhällen fyllda av hat.

Första gången postad mars 2014.