Kategori: SVT

Det finns ett fenomen som gör mig så himla arg med Svt:s propagandaprogram, som går under täckmanteln ”dokumentär”, och det är att de riskerar att jag slutar tro på de människor som verkligen utsätts för sextrafficking.  För hur ska jag kunna veta, när Svt:s s k ”dokumentärer” ljuger och fabulerar friskt, om det är sant eller falskt?

Återigen har Svt levererat ett propagandanummer av den högre skolan ifråga om sexarbete.  Långt bort i tiden ligger det, då samma företag levde upp till principerna om saklighet och opartiskhet och när det gäller sexarbete är det uppenbart att uppdraget numera är att leverera ”rätt” bild – utan hänsyn till att man därmed ljuger och förvränger fakta.  Redan tidigare har man producerat ett propagandanummer som rör det s k ”Madonnafallet”, men då var det Uppdrag granskning som stod för stolligheterna.  Nu är det en oerhört cynisk och människoföraktande, självutnämnd godhetsapostel vid namn Nadia Nyberg som tagit på sig att uppfostra det svenska folket till att tycka ”rätt”.

Men vad är det då som är fel med ”kvalitetsdokumentären”, som Svt uttrycker sig om den.  En mer adekvat fråga hade varit att undra över vad som är rätt i den, för närmast allt är faktiskt fel!  Och det är här min ilska mot propaganda av detta slag kommer in.  Jag är nämligen inte främmande för att ”Madonna” verkligen kan ha råkat illa ut.  Det finns avgjort de som gör det.  Men i denna rad av förvrängningar, människoförakt och okunskap som levereras vet jag inte ens om jag ska tro påståendena om ”Madonnas” offerstatus.

Låt mig ta det från början.  Man inleder med känslosamma påståenden om trafficking i Thailand, och utgår då från den fullständigt obestyrkta bilden av att sextrafficking är ett omfattande problem.  Utan att blinka kan man påstå att handeln med människor är lika stor som droghandeln och att miljontals människor idag lever i slaveri.  Faktum är, att det finns ingenting annat än ”uppskattningar” (d v s, s k ”guesstimates” – eller ”bluffskattningar” som den svenska översättningen borde vara) som inte har någon som helst grund i verklig statistik.  När det gäller verklig statistik säger den, att det är maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen årligen.  Drygt fem av dem finns här i Sverige (och t o m Bråanser det osannolikt med ”mörkertal”).  Programmakarna kan också, utan att känna ett uns av skam, påstå att detta är något som ökar hela tiden, vilket är en uppenbar lögn, eftersom det inte finns några som helst siffror som indikerar att så är fallet, annat än sådana som självgynnande organisationer som ECPAT hittar på för att skrämma människor till att skänka mer pengar till dem.  Nadia Nyberg har uppenbarligen inte någon som helst aning om vad källkritik, objektiv granskning, saklighet m m är.  Hon har förväxlat sin egen fanatiska övertygelse med detta och är enbart ute efter att få sina fördomar bekräftade.

Självklart för man också vidare myten om att det är mängder av barn som säljs in i sexslaveri – för ingen på Svt är intresserade av att kolla med verklig forskning.  Schabloner och myter är det som gäller när man ska uppfostra människor att tycka ”rätt”.  Hade det funnits det minsta spår av traditionell journalism på Svt – och inte bara redskap för officiell propaganda – så kunde man t ex konsulterat världens största(?) undersökning av sexarbetare (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand), nämligen den av Thomas M Steinfatt under tolv år utförda studien av mer än 4000 prostituerade på tre thailändska orter.  INGEN ansåg sig tvingad in i jobbet, inte fler än 13,1 procent av arbetsstyrkan var i åldern 16-17 år och endast 2,3 procent i åldern 13-15 (varav EN var tretton och TVÅ var 14 år).  Personerna i programmet ljuger tittarna rakt upp i ansiktet!  Kanske inte avsiktligt, men Nadia Nyberg har definitivt misslyckats i sitt uppdrag som journalist och istället blivit en propagandamegafon!

Så tar man till nästa knep för att riktigt inpränta den ideologiskt rätta bilden av detta.  Plötsligt är vi inte i Thailand längre, utan med suggestiv musik förflyttas vi till Göteborg och en ”utredning om en stor liga människohandlare”.  En Europolrepresentant kommer in för att leverera fler falska påståenden.  Han hävdar att flickorna ”våldtas 15-20 gånger om dagen”.  Återigen en påhittad myt som inte har någon som helst grund i verklig forskning (och vill ni läsa om Europols trovärdighet i frågan kan ni göra det t ex här).  Obestyrkta påståenden levereras över huvud taget i mängd i programmet, vilket illustreras med suggestiva sexköpsfall.  Vi får också skrivet på näsan av en kvinnlig polis, att detta är ”jättesmutsigt”.  Så får poliserna en känsla av att någon driver flickorna.  De kan alltså inte göra detta av eget val.  Alla möjliga grepp tas till för att ”bevisa” att det handlade om slavhandlare, som t ex att flera killar bodde med tjejerna och satt hemma hela dagarna.  Hm… undrar om jag är människohandlare, för jag har sedan svensk korrekthet gjorde mig arbetslös suttit hemma mängder av dagar och jag bor ihop med en kvinna.

I ett inslag får vi också höra en telefonavlyssning och någon säger ”det är Bombonel”.  Vilken fantastisk bevisning, eller?  Så sägs männen prata om tjejerna som ”bagage”, ungefär som att det beror på att de är människohandlare och behandlar kvinnorna föraktfullt.  Precis som om det inte är vanligt inom illegala verksamheter (som ju prostitution i praktiken är) att man har andra termer än de vanliga.  Om det är den typen av bevisning som sedan (på ett vittnesmål, de andra tjejerna vägrade samarbeta med polisen) fällde männen (vars straff lindrades i hovrätten) blir jag mörkrädd för svenskt rättsväsende.

Sedan fick polisen uppfattningen att tjejerna måste lämna ifrån sig sina pengar, men är man så okunniga och fördomsfulla som dessa poliser uppenbarligen är måste det ju bli en självklarhet att man får en sådan ”uppfattning”.  Saklighet har det i alla fall inte det minsta att göra med.  Vad som verkligen illustrerar polisernas fördomsfullhet är när en av dem säger: ”det är så fel”.  Och här kommer det värsta med detta propagandanummer i dagen, nämligen de inblandades människoförakt och cyniskhet.  Då talar jag inte bara om Nadia Nyberg, som naturligtvis aldrig tänkt tanken att kolla med den mycket stora majoritet av sexarbetarna som inte känner sig tvingade in i arbetet (internationellt handlar de om sex procent – i den danska prostitutionsundersökningen 2011 kan man inte identifiera ett enda traffickingoffer, endast fyra procent debuterade före 18 års ålder och lika stor andel ansåg sig tvingade in i sexarbetet – Nadia Nyberg förstår inte ett enda dugg av kritiskt tänkande, källkritik och/eller objektivitet).  Nyberg, precis som Melissa Farley som alltid andras som ”bevis” för hur hemsk prostitutionen är, aktar sig noga för att kliva utanför de kliniska miljöer som ska bekräfta hennes fördomar.

För att vi verkligen ska tro att en mängd minderåriga finns inom prostitutionen åker man i en bil och ser en tjej som går över gatan.  Den medföljande polisen påstår helt frankt att ”hon var15-16 år gammal”.  Jag såg på frekvensen gång på gång och det är omöjligt att uttala sig om hennes ålder, mer än att hon sannolikt är under 30 år.  Övriga kvinnor som ses vid bilfärden är alla i ”legal” ålder. 

Men, låt oss återvända till dessa människors människoförakt.  En av poliserna säger att kvinnorna inte ”vågat” att gå till polisen.  Lever man i en så begränsad miljö som dennä polis gör så är det naturligtvis lätt att inbilla sig att det handlar om skräck.  Alternativet att tjejerna valt detta för att det är ekonomiskt väldigt lönsamt tyck vara helt frånvarande hos självutnämnda ”räddare” av det slag som vi ser i programmet.  Något som däremot Europolpolisen räknar med, då han säger att ”EN DEL av tjejerna tvingas till detta”.  Men i svensk propagandaform ska vi luras till att tro att det gäller ALLA sexarbetare.  När förhörda tjejer säger ”jag var inte tvingad att göra något”, ”han hjälpte mig mycket med pengar” och ”jag är inget offer och kommer aldrig att bli det heller” så säger de naturligtvis inte sanningen.  Poliserna har då nämligen inte lyckats med ”att få tjejerna att berätta sanningen”.  Vad en hora säger kan man naturligtvis aldrig tro på – om hon inte säger precis det som hon måste säga.  Att det verkligen förhåller sig så förstår vi av ett yttrande lite senare: ”Vissa har hållit fast vid uppfattningen att de gör det här frivilligt medan andra då har valt att ta sig ur detta och berätta vad de har upplevt, som vi tyckte då på ett väldigt trovärdigt sätt”.  Tvi för en sådan människosyn från svenska poliser.  Detsamma gäller ”psykologen” Louis Ramos Ruggiero som helt underkänner vad tjejerna själva säger.  Då handlar det om ”rädsla” och ”hot”.  Karlen är naturligtvis – som de flesta s k ”experter” som uttalar sig om detta – fullständigt okunnig och kör över kvinnorna (en hora behöver man ju inte respektera) för att degradera dem till ”offer”.  Enligt denna kvacksalvare handlar det om att ”man identifierar sig med förövaren… kvinnorna kan försvara sina hallickar, kvinnorna kan skapa en helt annan värld där hallicken är en prins eller en fantastisk människa”.  Han anser uppenbarligen att en horas utsaga behöver man inte bry sig om och att han själv är så fantastisk att han vet exakt hur det ligger till.  Tvi för en sådan människosyn!  I domstolen har han(?) hittat på att detta är ett ”trauma” för tjejerna.  Horors ord är alltså värdelösa i en domstol enligt honom (om de inte säger ”rätt” saker vill säga).  Sexarbete är också ett ”märkligt sätt” enligt denne ”psykolog”.  Jag skulle vilja påstå, att det är mycket mer märkligt att ”hjälpa” människor med att degradera dem som Ruggiero gör!

Vissa av tjejerna reste tillbaka för att fortsätta att sälja sex.  Inte ens det kan få Nadia Nyberg, poliserna m fl att tro att detta kan vara på eget bevåg.  Istället måste man leverera myten om att människohandel och sexslaveri är enorma problem.  Inte därför att man kan presentera någon som helst forskning som styrker att så är fallet, men så måste man bara säga – även fast det är en direkt fabulering.  Och till slut levererar man en äkta fantasisiffra:  ”Ca 30 miljoner människor lever i slaveri i dag – mer än någonsin i världshistoren”.

Jag förstår att Nadia Nyberg och andra aktivister, poliser m fl omhuldar dessa myter, eftersom de direkt gynnar dem.  De kan framstå som ”goda” och ”omsorgsfulla” människor, samtidigt som deras fanatism gör livet till ett helvete för stora mängder sexarbetare, vilka frånkänns mänsklig värdighet, trovärdighet, rättigheter och samhällets skydd.  Det är de ”goda” som i alla tider varit de verkligt onda!  Dessutom gör det mig riktigt förbannad, eftersom dessa ”goda” gör att de få som verkligen råkar illa ut riskerar att inte vara trovärdiga.

Tvi för sådan propaganda-TV.

I tidningar och TV åkallas, som konstaterades i föregående postning, ofta påstådda ”experter” för att konfirmera hur hemskt det är med sexuella fenomen, som t ex sexarbete.  För 40 år sedan kallades de även in för att konfirmera sjukdomstillståndet i homosexualiteten, men den ”perversiteten” är numera politiskt godkänd, så alla de ”experter” som uttalade sig då har nu slutat leverera den typen av uttalanden.  Men avsikten med ”expertutlåtandena” är inte att leverera expertutlåtanden, utan att få folk att tro att det är sådana.  I själva verket är det synnerligen ovanligt att de s k ”experterna” har någon aning om det de uttalar sig om.  I prostitutionsfrågan kallar man t ex gärna in psykologer/psykiatrer, socialarbetare eller folk från kvinnojourer.  Det är jämförbart med att kalla in akutläkare som trafikexperter, poliser som någon gång handskats med stulen konst som konstexperter och nazister som vittnen om judar.  Psykologer/psykiatrer och socialarbetare vet ingenting om prostitution som fenomen då de bara har kontakt med de ”misslyckade” fallen.  Lika lite vet poliser något om sexarbetares värdering av deras yrke, eftersom de förstnämnda i stort sett bara träffar på sexarbetare som inte vill samarbeta med dem i misslyckade sammanhang, och kvinnojoursarbetare är kraftigt ideologiskt färgade och övertygade om sin rättfärdighet i detta – och därför oftast blockerade gentemot dem som säger annat än de vill höra.

Exempel på nämnda ”expertis” är t ex Expressens skriverier om prostitution och trafficking.  Jag kallar det skriverier, eftersom det inte har det minsta med journalistik att göra.  En undersökning av tidningens skriverier kring dessa ämnen under fyra år (Wase 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) visar att de är okritiska, tendensiösa och fullständigt politiskt korrekta.  18 december 2007 och 1 oktober 2010 fick vardera en sexarbetare som trivs med sitt arbete komma till tals.  De ”intervjuande” skribenterna kunde naturligtvis inte stanna vid det, utan istället skulle ”experter” kallas in för att ”rätta till” bilden av prostitutionen.  I första fallet var det ordföranden för Rädda barnen på Gotland, Kerstin Blomberg, som, utan att reportern Jorunn Amcoff gjorde något som helst kritiskt ifrågasättande, påstod vetenskapligt fullständigt ounderbyggda påståenden, som att ”mer än 90 procent av de som är prostituerade blivit sexuellt utnyttjade som barn”. Ett påstående som inte kan konfirmeras av några vetenskapliga undersökningar alls och som inte ens går att få fram genom grovt selekterat underlag för ”forskning” (d v s NGO:er eller ideologiska uttalanden), och som visar att om det är något Blomberg är så är det verkligen inte expert.  (Jmf t ex att kvinnliga amerikanska porrartister mår bättre än genomsnittskvinnan och inte har utsatts för mer sexuella övergrepp som barn än kvinnan i gemen).

Vad gäller den andra artikeln så åtföljdes den av att reportrarna Jessica Josefsson och Ida Thunberg gick till en annan påstådd ”expert”, Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, som hänvisade till att en rapport som de själva tagit fram, med intervjuer av 30 personer, skulle visa att prostitution inte är något glamoröst. Inga varningsklockor ringde hos de bägge expressenreportrarna, vilka helt obefogat framställde Carina Ohlsson som ”expert”. Expert på vad? Definitivt inte på prostitution i alla fall, eftersom hon sannolikt inte alls läst, eller bara läst ett selekterat urval om forskning kring prostitution. Hon är knappast mer expert på prostitution än en akutsjuksköterska är på bilkörning. Men det tycks ingen expressenreporter ha förmågan att kunna förstå. För det andra är Carina Ohlsson starkt ideologiskt uppbunden till bilden av den förfärliga prostitutionen, vilket inte bäddar för att man från henne skulle få höra objektiva, underbyggda fakta. Men expressenreportrarna tvekade, som sagt, inte att framställa henne som ”expert” ändå.

Ett tredje fall av ”expertutlåtande” ger tidningen prov på 17 oktober 2008 då det påstås att  ”Prostituerade hölls kvar med Voodoriter”. En kvinna åtalades för grovt koppleri, men t o m polistalesmannen sa att ”ur hennes perspektiv har hon hjälpt kvinnorna. Inslagen av tvång, hot och misshandel har inte varit så starkt att man kan tala om människohandel”. Vi fick också veta att de fyra kvinnorna som kopplats inte ville delta i undersökningen, och/eller vittna mot kvinnan. Men naturligtvis måste tidningen ta ur de läsare som kunde misstänka att vi här hade att göra med ett fall av frivillig prostitution föreställningen att det kunde vara så. En ny ”expert” citerades för att inte någon läsare skulle tro att kvinnor frivilligt kan prostituera sig. ”Experten” ifråga var Bianca Leidl, vid Världskulturmuséet i Göteborg, som förlöste oss med de politiskt korrekta orden. I ett PM påstod hon att ”trafficking från Nigeria till Italien är en växande marknad. Verksamheten är stor, cirka 10.000 nigerianska kvinnor bara i Italien”. Intressant nog säger en italiensk FN-rapport om Nigerianska kvinnor traffickerade till Italien, att ”inga verkliga data kring antalet traffickerade kvinnor finns tillgängliga”, och därför frågar man sig verkligen vad Leidel hade för kunskaper, hemliga för italienarna, som hon förlitade sig på? Eller var det så att hon drog till med en icke underbyggd ”uppskattning” som hon sett? Sedan levererade Leidl det som var menat att vara dödsstöten mot idén att kvinnorna kunde ha varit frivilliga sexarbetare, och det med en föreställningsvärld som kunde vara hämtad från 1800-talets kolonialistiska miljöer: ”En rituell pakt med voodoo sluts mellan människohandlarna och offret. En låneförbindelse skrivs under av flickan och någon från hennes familj. Offrets skuld är ofta extremt hög, mellan 40.000-100.000 dollar. Det tar mellan ett till tre år för flickan att betala tillbaka i form av prostitution”. Men naturligtvis hade hon inte kunskap om det aktuella fallet, eftersom ingen av sexarbetarna ville samarbeta med polisen. Det handlade istället om svepande generaliseringar och ounderbyggda påståenden. Intressant nog avger inte heller någon av de nigerianska kvinnor som intervjuas i den danska prostitutionsundersökningen 2011 några som helst vittnesmål som kan konfirmera ”expertens” påståenden. Istället beskriver afrikanska kvinnor ”hållningen i Nigeria som dubbelmoralisk. De säger att alla vet att kvinnorna far till Europa för att arbeta i prostitution, och om de kommer hem med ekonomisk vinst, blir de väl mottagna, annars möts de med skam”.  Dessutom har den refererade italienska FN-rapporten inte ett ord om några ”voodoo-pakter”.

Samtliga tre ”experter” som åberopades av Expressen under de fyra undersökta åren, i avsikt att politiskt korrekt tillrättalägga bilden av prostitutionen, visade sig alltså vara allt annat än experter.  Det är nämligen så, att s k ”experter” i sexualfrågor för det första nästan alltid är okunniga om det de uttalar sig om, för det andra bryter de mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen den 1:a, 4:e och 9:e.  Tidningar och TV som för fram dem bryter i allmänhet mot 1:a, 2:a, 4:e, 7:e, 8:e och 9:e.

Första gången postad maj 2013.