Publicerat

WOMEN WHO RAPE MEN

Författare:  John Davies, Bachelor in Academics, Juris Doctor och Master in Laws, nu pensionerad.

Det är väl för mycket att säga bok om ”Women who rape men”, snarare är det ett häfte, i omfång som en akademisk artikel i någon akademisk skrift.  Häftet utgör nr 2 i en serie som är tänkt att bli tre, varav den första var ”Female sex predators” och den sista ska bli ”How to avoid false accusations of rape”.

Skriften är väl underbyggd med källor, utom i ett par enstaka fall, och trovärdig i sin framställning.  Någon skärskådning av mäns våldtäkter mot kvinnor görs av förklarliga skäl inte, eftersom skriften är avsedd att väcka uppmärksamhet kring, vad Davies beskriver som ett faktum, att minst lika många våldtäkter – enligt den nya begreppsvärlden – utförs av kvinnor mot män som tvärtom.  Jag finner inte att Davies har anledning att ”balansera” ämnet på detta sätt, för som han påpekar så genomsyras detta ämne av en stark misandrisk rörelse som ignorerar utsatta män men kraftigt överdriver kvinnors utsatthet.

En av de viktigaste saker som Davies pekar på slår effektivt hål på myten om att Sveriges höga våldtäktstal skulle bero på särskilt ”speciell” lagstiftning.  Det är nämligen så, att de utökningar av begreppet våldtäkt som vi gjort i vårt land har man också gjort i andra västländer.  Inte så att han nämner kopplingen till Sverige direkt, men det framgår när han som exempel anför Californisk lagstiftning (som inte är lika omfattande som federala definitioner av vad som är våldtäkt), där han sammanfattar förutsättningarna för att döma våldtäkt.

1)  Mental eller fysisk svaghet hos offret.

2)  Användandet av våld eller hot om skada.

3)  Försvagande genom någon substans som affekterar en persons vilja.

4)  En av de deltagande i den sexuella akten är omedveten om det faktum att de utsätts för fysisk sex.  Och häri inräknas även bedrägeri för att få någon att gå med på sex.

5)  En av deltagarna tror (av något skäl) att den andre deltagaren är dess partner.

6)  En av deltagarna engagerar sig i sexuellt umgänge p g a hot om vedergällning.

7)  En av de deltagande är en offentlig person (som t ex en poliskvinna eller en terapeut) och hotar personen på något sätt, som t ex med arrestering, fängslande/inlåsande på institution eller deportering, om han/hon inte går med på sex.

Det är alltså uppenbart, att svensk lagstiftning inte har särskilt annorlunda definieringar av våldtäkt än andra västländer, så argumentet om att de höga svenska våldtäktstalen skulle bero på ”nya definitioner” är bara inte relevant.  Det är andra orsaker till att våldtäkterna i vårt land skenar!

Davies säger inledningsvis, att ”kvinnor regelbundet använder droger, bedrägeri, positioner av makt och auktoritet och känslomässig manipulation för att begå våldtäkt.”  Han presenterar också en del intressant statistik.  I en undersökning av utövande terapeuter (K Pope, Sexual Invovement With Therapists, American Psychological Association 1994) konstateras att endast 0,9 procent av de manliga terapeuterna använt sin position för att tilltvinga sig sex av klienter, men hela 3,1 procent av de kvinnliga.  D v s mer än tre gånger så många.  Innebär detta att vi ska förhindra kvinnor från att nå auktoritetsposter, förutsättandes att kvinnor på maktpositioner automatiskt blir potentiella våldtäktskvinnor?  Naturligtvis inte, eftersom de flesta kvinnor inte våldtar män, precis som de flesta män inte våldtar kvinnor.  Att hävda att alla män är presumtiva våldtäktsmän är lika vettigt som att påstå att alla kvinnor, och då särskilt dem på upphöjda positioner, är presumtiva våldtäktskvinnor.  I en Californisk studie 1998 (Fiebert & Tucci, Sexual coercion: Men Victimized by Women. 6 Journal of Men’s Studies 2, pp 127-133) hade 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och totalt är män, enligt samma studie, utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.

Författaren understryker också hur otillförlitlig våldtäktsstatistik är, ”beroende på de politiska och gynocentriska intressen som står för att profitera från att överdriva mängden våldtäkter som förekommer”.  Han jämför med FBI:s uppskattning att frekvensen av våldtäkter skulle utgöra 26,9 per 100.000 invånare i USA, vilket utgår från anmälda våldtäkter.  Dessa var 2012 i samma land 84.443 stycken.  Enligt den forskning som är gjord (och Davies räknar inte in den form av statistik som redovisas ovan, som nästan alltid ensidigt fokuserar på kvinnor och inte vittnar om hur många våldtäkter som begås årligen) – vilken redovisas med källhänvisningar och diagram på s 26 – är runt 60 procent av alla anmälningar falska eller felaktiga, ytterligare 8 procent tas tillbaka eller motbevisas genom DNA, 15 procent är frikännanden och 17 procent fällande domar.  Omräknat per 100.000 invånare blir siffran då istället 9 fall årligen.  Visserligen 166 gånger fler än sextraffickingoffer i Sverige (0,054 per 100.000 invånare, USA är det 0,024 per 100.000 invånare, hälften så många som i vårt land), men endast en bråkdel av antalet misshandlade män.

En verkligt intressant reflektion gör John Davies runt det faktum att nyttjande av bedrägeri för att erhålla sex anses vara våldtäkt.  Han tar ett verklighetsexempel, med en kvinna som ”fick omkull” en man på hans villkor, att han krävde att få använda kondom för att slippa oönskat faderskap.  Efter samlaget hade dock kvinnan tagit kondomen och ”inseminerat” sig själv, så att säga, med mannens sperma.  Kvinnan hade sedan stämt mannen för underhåll av barnet, men naturligtvis inte blivit straffad själv.  Men, som Davies påpekar, så föll det faktiskt under rubriken våldtäkt eftersom kvinnan använt bedrägeri för att få till den sexuella akten.

Nu förväntar sig kanske inte varenda läsare här att våra ”människorättskämpar”, som kämpar mot mäns våldtäkter, genast kommer att kräva att kvinnor som genom eget utövat bedrägeri blir gravida ska börja dömas för våldtäkt (endast om en man genom bedrägeri gör en kvinna gravid, naturligtvis) men nog skulle det kunna tänkas vara en dämpande faktor på denna form av bedrägeri.  Men i Sverige finns det inget som helst intresse av att undersöka kvinnors våldtäkter av män, för det skulle ju ytterligare kunna riskera den otadliga bilden av den ”goda” kvinnan som ensamt ”offer”.  Och då skulle många moralkarriärister riskera utkomst och socialt anseende.  Davies understryker det som borde vara en självklarhet i dagens samhälle, att DNA-test vid födsel borde vara ett obligatorium.  Då skulle antalet kvinnliga våldtäktsutövare rasa i höjden ordentligt!

En annan statistik som presenteras – men här hänvisar Davies till sin första skrift, så den kan jag inte bekräfta med en förstahandskälla – är att det påstås att 99,83 procent av våldtagna män aldrig rapporterar det och att 99,97 procent av kvinnor som begår våldtäkt aldrig ställs till svar för det.  En viss reservation måste jag lägga in här, eftersom det kan finnas liknande mönster med den ”statistik” som kablas ut för t ex påståendet att bara en femtedel av alla våldtäkter som utförs (enligt Brå:s ”uppskattning”, se t ex här).  Däremot finns det ingen som helst anledning att ifrågasätta att statistiken är lika tillförlitlig som den nyss nämnda Brå-uppskattningen.  Det förefaller alltså som det är oerhört mycket enklare för kvinnor att gå och anmäla för våldtäkt än tvärtom.  Detsamma gäller ounderbyggda påståenden, som t ex ”Tjejjouren” gör, om att en femtedel av alla kvinnor i världen någon gång i sitt liv utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök av en man.  Jämfört med de relaterade undersökningar som Davies refererar är det mellan en fjärde- och en tredjedel av männen som utsätts för våldtäkt av kvinnor.  D v s fler än kvinnorna.

Författaren ordar också om de attityder som möter män som försöker rapportera kvinnor som begått sexuella övergrepp mot dem.  Närmare beskrivning torde vara överflödig, för läsare här är förmodligen medvetna om att kvinnor är oerhört gynnade jämfört med män i sådana situationer.  Detsamma gäller också skriftens avslutande del om hjälp och stöd till män som blivit våldtagna av kvinnor.  Sådan är närmast icke existerande – till många ”människorättsaktivisters” förnöjsamhet.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag använt skrifter av Davies i andra sammanhang och upplever honom som en mycket kompetent och evidensinriktad forskare.

Publicerat

DEN NYA INDRAGNINGSMAKTEN

När tryckfriheten återinfördes i 1809 års regeringsform vidmakthölls den s k ”Indragningsmakten”.  D v s att hovkanslern hade rätt att inställa en skrift om han ansåg den smädande eller ”vådlig” för allmän säkerhet.  Då den i praktiken inte fungerade längre upphävdes den 1844, men nu finns starka krafter för att återinföra den.  Men denna gång handlar det inte om ”vådlig” för rikets säkerhet, nu handlar det om ”vådlig” för genusteori och den ”rätta” normen.

I senaste numret (nr 2 2015) av ABF:s politiskt korrekta och tillrättalagda skrift ”Fönstret” vurmar man för den nya Indragningsmakten.  Där har man en hyllande artikel om ”Genusredaktörerna” och ”genus-korr”.  Redan av den bild som finns på nämnda ”redaktörers” sida framgår att denna institution är en ren radikalfeministisk kamporganisation, ty de ”glasögon” som där avbildas består inte av en kvinnlig och en manlig symbol, utan av två kvinnliga.  Män är uppenbarligen icke önskvärda, förmodligen för att de är så ”normiga” (man säger sig ju vara ”normkritiska”), onda som de – likt juden i 30-talets Tyskland – är födda till att vara.

”Genusredaktörerna” är verkligt obehaglig läsning och det osar 30-talsideologi om det så man får svårt att andas.  ”Vi hjälper dig att tänka i nya banor och guidar dig till ett skrivande fritt från negativa stereotyper” påstår man med samma hybris som kännetecknade de ideala människorna i 30-talets Tyskland och Sovjetunionen.  Frida Öst och Elin Regn, som av ”Fönstrets” artikel att döma är de som driver ”redaktionen”, anser sig tydligen som så överlägsna, rätt skolade människor att de kan korrigera andra till att göra det ”rätta”.  Hur ofelbar kan man egentligen bli?  ”Syftet är att motarbeta negativa, stereotypa karaktärsskildringar och i slutändan skapa ett mer normkritiskt och jämlikt (text)samhälle!” (vem kan f ö ha förtroende för korrekturläsare som inte ens vet att det heter ”slutänden”?).  Och vad som är ”stereotypa karaktärsskildringar” avgör naturligtvis dessa närmast gudomligt i normvisdom upphöjda personer – utifrån sina egna, ofelbara normer får man då förmoda.  Man undrar stilla om de släpper igenom beskrivningar som ”vit, heterosexuell cis-man”?  Är det en stereotypisk beskrivning eller är det – enligt de ”rätta” normerna – en verklighetsbeskrivning?

Ett annat klipp är:  ”Och i en bok om örtte förutsattes alla läsare vara kvinnor med god ekonomi.  Då kan Frida Öst påpeka att sådana formuleringar kan få många läsare att känna sig utanför.”  Om man nu måste skriva så att alla kan inkluderas måste vi då inte förbjuda alla ideologiska skrifter?  Måste inte t ex F!:s partiprogram förkastas?

Jag saxar från ”Fönstret”:  ”Allt fler författare, journalister och andra som skriver lämnar nu in manus för en ny sorts korrkturläsning, så kallad normkritisk textgranskning.”  Där har vi alltså hamnat.  Idag ska författare och andra ålägga sig själva ideologisk censur i vad de skriver, men om de inte klarar det kan de i normvisdom så upphöjda Frida Öst och Elin Regn utföra censuren åt dem.

Rent parodiskt blir det när samma Frida Öst säger ”Och går man emot kan man bli bestraffad”.  Vet hon egentligen någonting om det hon talar om?  Inte riskerar då hon (eller ska jag benämna henne könsneutralt, ”hån” – vilket är den logiska könsneutrala formen av han/hon, inte ”hen”, som är en rent feminin form (jfr ”henne”, ”hennes”) – att förföljas i traditionella medier eller samhälle – kanske däremot av enskilda individer som retar upp sig, vilket jag beklagar och avråder.  Men de som verkligen riskerar förföljelse i traditionella medier och samhälle idag är de som kritiserar de normer om genus, jämlikhet, könskvotering och annat som anses som lika heliga sanningar som religiösa sådana – och som försvaras med samma förvrängda taktik.  Det är nu i sig inget nytt fenomen, och drabbade t ex Jonas Love Almqvist på 1800-talet för att han skrev ”Det går an” och drabbar idag skribenter som t ex Ström, Knausgård och Birro.  Men det visar tydligt att de ”goda” människorna idag är lika ”goda” som t ex August Blanche var på 1800-talet, då han spottade Almqvist i ansiktet.

Sverige är ett nyMcCarthyistiskt samhälle!  (Radikal)feminismen har skrämt medier och politiker till att omfatta samma metoder som senator McCarthy använde på 1950-talet i USA, med skrämsel, smutskastning och social uteslutning av, inte ”anti-amerikaner” men däremot ”icke-genusbekännare”.  Aktörer som ”Genusredaktörerna” är ett instrument för censur, strypande av det fria ordet och utstötande av dem som har ”fel” åsikter.  Det är, minst sagt, ett eko från 1930-talets Europa!  (Och jag efterlyser en antologi av oss som påtagligt drabbats av nyMcCarthyismen).

Hädanefter kommer jag i mina egna böcker och skrifter skriva:  ”Icke-användare av ’Genusredaktörerna’” och jag kommer, sorgligt nog, att vara starkt skeptisk till de texter som använt sig av denna moderna indragningsmakt.

Publicerat

DET NYMEDELTIDA (RADIKAL)FEMINISTISKA SAMHÄLLET

Som historiker med omfattande forskning kring sexualitetens historia – och desslikes i modern forskning kring sexualitet – skulle jag kunna påstå, att våra föreställningar om hur medeltiden lärde ut sexualitet handlade om ideologiska påståenden och önsketänkanden.  Så godkände kyrkan t ex bara ”naturlig” sexualitet, enligt det koncept som stoikern Musonius Rufus formulerade under det första århundradet e kr, att ”om det finns något som är naturenligt (kata fysin) så är det att gifta sig.”  Han menade att hane och hona möts för fortplantning, vilket var det enda legitima skälet för sex, vilket sedan kyrkan tog upp och gjorde det till ”onaturligt” att ens känna lusta och upphetsning vid sex.

Men vad har detta att göra med (radikal)feminismen idag?  Jo, precis lika ideologiskt styrd som kyrkan var/är av synen på sex är idag (radikal)feminismen.  Precis som kyrkan predikar man den ideologiskt ”rätta” sexualiteten, som då dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg och f d sexsäljaren Louise Eek hävdar ”kärleken” som grund för sex: ”När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ’köpa’ varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män”. Det här sättet att värdera olika sex som fel eller rätt är samma sorts maktutövande som ideologiska system av rasism, etnocentrism och religiös chauvinism utövar.

Ett alldeles färskt exempel på den ideologiska styrningen kring sexualiteten såg vi i veckan, i normhärolden ”Metro” (7/5 2015), då påstådda ”experter” uttalade sig om sexmyter.  Det var sjuksköterskan och samordnaren på ungdomsmottagningen på nätet (UMO.se), Johan Nilsson, och sexualupplysaren på RFSU, Jessica Hansson, som bl a uttalade sig om myten att ”män tänker på sex var sjunde sekund”.  Av dessa påstådda ”experter” fick vi reda på att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor i hur mycket man tänker på sex, utan att det är ”individuellt”.

Jag blir faktiskt mörkrädd när jag hör sådana s k ”upplysare” förespråka en modern feminist-teologisk syn på sexualiteten.  Det påstående de gör har uteslutande sin grund i genusteologi, den nya tidens lära för de ”moderna” heliga sanningarna, och kan på intet sätt förankras i vetenskaplig forskning kring mänsklig (eller andra arters) sexualitet.  Tvärtom är det väl belagt att män genomsnittligt är betydligt mer inriktade på sex (även om det naturligtvis finns en betydande mängd av undantag).  Bland annat så är polygyni (en hane som har fler honor) förhärskande bland 97 procent av alla däggdjur (och bland 90 procent av alla arter) och den biologiska grunden för mannens större sexuella intresse grundas i den av Trivers 1972 formulerade ”föräldrainvesteringsteorin”.  D v s, i korthet, att kostnaden för sexuellt engagemang är vida mycket lägre för hannen än för honan.

I USA på 90-talet gjorde man också en mer relevant undersökning än myten att ”män tänker på sex var sjunde sekund”.  Man undersökte hur ofta män och kvinnor tänker på och fantiserar om sex.  54 procent av männen gjorde det varje dag, eller flera gånger om dagen, 43 några gånger i veckan eller månaden men fyra procent mindre än en gång i månaden eller aldrig (d v s att de kunde klassificeras som asexuella). Bland kvinnorna tänkte emellertid endast 19 procent på sex varje dag eller flera gånger om dagen (alltså nästan bara en tredjedel mot männen), 67 procent några gånger i veckan eller månaden men hela 14 procent tänkte på det mindre än en gång i månaden eller aldrig (d v s att mer än tre gånger så många kvinnor än män kunde betecknas som asexuella).  Kanske inverkar samhällets av kyrkan och radikalfeminismen upprätthållna sexualfientlighet mer negativt på kvinnor än på män, eftersom både de religiösa och de genusbaserade teologerna främst värnar om kvinnans renhet, men det kan inte på långa vägar vara den enda förklaringen till dessa markanta skillnader.  Sexualforskaren Donald Symons rapporterar också (The Evolution of Human Sexuality. New York & Oxford 1979) att i ALLA världens kulturer ses sex som något kvinnan ger och som mannen vill ha.  Det finns alltså inga vetenskapliga undersökningar som kan belägga att män och kvinnor skulle vara lika sexuellt intresserade, utan tvärtom så bekräftas mannens genomsnittligt större intresse för sex än kvinnan.  Det är också därför som sex är en så framgångsrik handelsfavör för honan gentemot hannen, både bland människor och deras artfränder (vilket möjliggjorts genom löpningsperiodernas upphörande).  Om kvinnor varit lika sexinriktade som männen hade hannarna inte behövt betala för tjänsterna.

Det här visar tydligt, enligt min mening, att vi i grunden inte har förändrats det minsta i vår grundattityd till sex sedan medeltiden.  Visserligen har vissa värderingar förändrats (t ex kan en ”ond” grupp ha bytts ut mot en annan), men vi har i det (radikal)feministiska samhället – efter 60- och 70-talens liberalisering och strävan efter tolerans – återinfört den ”rätta” (och därmed också den ”felaktiga”) sexualiteten – i ”kärlekens” namn (denna koppling är ytterligare en av kyrkan under medeltiden gjord konstruktion) och liksom kyrkan ansåg att sexuella handlingar var förödande för själens salighet har vi istället omstöpt det till att skapa svåra psykologiska och andra trauman.  Trots att det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som skulle visa att sex i sig är skadligt på något vis har vi ändå gjort det till en sjukdomsalstrande handling.

”Experter” av det slag som normhärolden ”Metro” uppvisar är lika skadliga för människors sexualitet som de som på 1800-talet förfäktade masturbationens förödande konsekvenser.  Om man går ut och på ideologiska grunder förmedlar en falsk bild av verkligheten kommer man också plantera en falsk bild i människors (främst ungdomars) hjärnor.  Killar kommer att få ångest över att de inte är som det sägs de ska vara – för att de tänker för mycket på sex – och detsamma gäller tjejer, som kommer att fråga sig varför de är ”onormala” som inte är lika intresserade av sex som killar de möter.  Efter att ha läst vad dessa ”experter” utifrån ideologiska synpunkter presenterar som ”fakta” ser jag tydligt det nymedeltida samhälle som (radikal)feminismen och dess teologiska gren, genusforskningen, försöker att skapa.  Och jag skulle aldrig rekommendera någon ung människa att ta hjälp på UMO eller RFSU!

Publicerat

F! OCH RADIKALFEMINISTERNA ÄR FEMINISMENS PINGSTPASTORER

För ett tag sedan läste jag en debattartikel på Sveriges kanske mest politiskt korrekta ”debattsida”, där Richard Söderberg ondgjorde sig över pingstpastorer.  Inte så att jag klandrar honom för det, jag delar tvärtom hans indignation över pingstpastorernas ”bibeltrogna” homofobi, eftersom jag anser att varje människa har rätt att leva efter den läggning som man begåvats med, utan att andra ska komma in och korrigera eller ”bota” den som är fel.  Men vad som ger mig obehagskänslor är att det är så sällsynt att se hbtq-rörelsen kritisera feminismens pingstpastorer; F! och radikalfeministerna.

Det finns definitivt enskilda hbtq-aktivister som kritiserar genusvansinnet, och utan att nämna någon så kan jag meddela att jag åtminstone har ett par, tre av dessa på Facebook, men mitt intryck är ändå, att F! och radikalfeminister stryks medhårs av rörelsen (rätta mig gärna om jag har fel) och skälet till det tror jag är, att man slipper feminismens pingstpastorers attacker.

Vad menar jag då med ”feminismens pingstpastorer”?  Jo, när man så enkelriktat attackerar mansnorm, upphöjer ”kvinnosolidaritet” och anser sig själva sitta på sådan ”sanning” att man har rätten att tvinga andra att följa den så är man inte ett dugg annorlunda än ”pingstpastorerna”.  Det handlar lika lite som dessa heller om vetenskapligt underbyggda rön, utan vilar till 100 procent på TRO.  För att inte bli för långrandig i beskrivningen av denna religiösa ”sanningsövertygelse” nöjer jag mig med att citera Erik Helmerson i DN 5/5 2014 (vad har hänt med DN, som har börjat att publicera enstaka verkligt normkritiska texter??) rörande vilka som ska ”utbildas” (vilket betyder ”omskolas” eller ”botas”, precis som pingstpastorerna ska göra) i det radikalfeministiska F!-paradiset:  ”Barn och personal på förskolor och fritidshem, skolelever, studievägledare, personalen på Försäkringskassan, läkare, föräldrar, åklagare, idrotts­ledare och -tränare – och ”all utsänd personal som ska tjänstgöra utomlands”.  När det gäller vad barnen ska lära på förskolor, grundskolor och gymnasier fortsätter Helmerson vidare:  ”Könsmakt, hbtq-frågor, antirasism, normkritik, klimatkunskap, konflikt­lösning byggd på icke-våldsprincipen, feministiskt självförsvar, maktstrukturer samt föreställningar om manlighet.”  Där sitter feminismens pingstpastorer och ser sig själva som så överlägsna innehavare av en obestridlig sanning att de kan möta t ex ryska anfall med feministiskt självförsvar, eller?  De kan också, enligt sin egen tro, förkasta manlighetsnormen och utse kvinnlighetsnormen som den enda ”rätta”.  Detta är en fascistoid människosyn, precis som pingstpastorenas homofobi, där man strävar efter att beröva människor rätten att leva ut sin läggning och vara som de är.

Nu har jag inte engagerat mig särskilt i hbtq-frågor (mer än att jag avhandlar det historiskt i min bok, ”Samlag eller Salighet”), eftersom det är så självklart för mig att alla har rätten till sin identitet och läggning, men jag finner det ändå störande att jag ser så lite av kritik från samma rörelse mot feminismens pingstpastorer.  Det slår mig att man kanske kunde travestera på det Richard Söderberg skriver i sin debattartikel om pingstpastorena:  ”Men de vill hellre stå på VIP-listan till den dömande gudens torra himmel, än att tillbringa evigheten i något som liknar den 40-årsfest jag hade i helgen …”  Vill företrädare för hbtq-rörelsen hellre stå på VIP-listan till den politiskt korrekta, dömande radikalfeminismens himmel än att vara på ett party där alla sorter – även heterosexuella män – tillåts?  Jag vet inte.  Jag kanske har missat väldigt avgörande utspel från hbtq-rörelsen mot de feministiska pingstpastorerna, som ingen annan heller gjort mig uppmärksam på?  Men ett vet jag; nämligen att ifrågasätta de självutnämnda ”sanningsinnehavarna”.  Om man har rätten att leva ut sin hbtq-läggning och rätt att vara kvinna, varför har man då inte rätten att vara man?  Varför ska den rätten ifrågasättas utifrån förvanskad statistik och ideologiska propåer, när en gigantisk majoritet av männen bara strävar efter att göra saker och ting så bra som möjligt?  Varför måste man mörka de dåliga sidor som finns i kvinnonormen och göra folk till antingen förövare eller offer?

Nej, det finns vare sig acceptans, tolerans eller demokratisk inriktning hos feminismens pingstpastorer!

Publicerat

VAD JAG ÄRLIGT ANSER OM PROSTITUTION – ELLER; ANTI-PROSTITUTIONSAKTIVISMEN OCH RADIKALFEMINISMEN ÄR MÄNNISKOFIENTLIG

Först ber jag om ursäkt över ett långt inlägg, men detta var en komplicerad fråga i sin enkelhet.

Jag är tyvärr en person som inte har varken tid eller ork att varje dag vara ute på Internet.  Därför har det gått några dagar sedan jag i en bloggtråd fick frågan om vad min inställning till prostitution ärligt är.  Min ärliga ståndpunkt är – förutom att denna fråga är djupt länkad till vad jag skulle beteckna som närmast fascistisk människosyn hos prostitutionsmotståndarna – att sexhandel är en evolutionär adaption.  Därför ser jag ingen skillnad i att använda sex som ”handelssystem” i förhållanden/äktenskap, för utförda tjänster, som belöning för en god middag eller mot rent ekonomisk ersättning.  När man säger att ”prostitutionen” är världens äldsta ”yrke” så har det inte det minsta att göra med patriarkat eller den ideologiska fantasiprodukten ”könsmaktsordning”.  Det är helt enkelt en nedärvd överlevnads- och belöningsmekanism som delas med andra primater.  Så säger t ex primatforskaren och feministen Sarah Blaffer Hrdy (“Mother Nature: A history of mothers, infants and Natural Selection,”  New York 1999): ”Sexuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat.”  ”Sexhandeln” är faktiskt den mest framgångsrika överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin och instinkten är därför djupt biologiskt rotad hos oss sedan miljontals år tillbaka.

En del kommer naturligtvis nu att säga, att ”vi är inga djur”, vi ska stå över djuren och ta bort sådant djuriskt beteende. Men vilka objektiva bedömningsgrunder – annat än sin egen ideologiska övertygelse – har de använt för att döma vad som är djuriskt eller inte?  De utgår från en sexualfientlig, kristen ideologi som skapat denna syn och som under nästan 2000 år misslyckats med att utrota de ”djuriska” beteendena.  Eller, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963, att måttet på perversion ligger inte i en handling i sig, utan i den värdering vi lägger i handlingen.  Ett bra exempel på detta är t ex homosexualitet och masturbering.  När vi ändrade våra värderingar var det plötsligt inte längre perversioner.  Det enda de kristnas kamp mot ”onaturlig” sex åstadkommit är häxjakter, utstötning, massdöd och mänsklig ångest.  Detsamma kommer avgjort att gälla radikalfeminismens försök att utrota de ”patriarkaliska” mönstren (och därför på fascistiskt manér ”omprogrammera” mannen).  Man gör bara, precis som kyrkan gjort, det som samme Howard S Becker konstaterar i samma bok, nämligen kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende!

Moderna exempel på misslyckanden är t ex Sydkoreas och Thailands tillslag mot prostitutionen i början av 2000-talet.  Chenda Keo konstaterar i sin utvärdering:  ”Hårda lagar och tvingande metoder har inte utrotat Sydkoreas gamla sexindustri …” och ”… Genomförandet av den thailändska lagen stämde inte upp sexindustrin … Införandet av lagen har tvingat industrin att nyorientera sig bort från direkt prostitution.”  Den har helt enkelt bytt ”modus operandi”, som han konstaterar då vi får veta att lagen i Sydkorea minskat reguljära bordeller med 704 stycken mellan åren 2004 till 2006, samtidigt som de möjliga informella har ökats med 27.610 mellan 2003 och 2006 (Chenda Keo, Hard life for a legal work: The 2008 anti-trafficking law and sex work.

Personligen har jag aldrig haft några andra kontakter med sexarbetare annat än genom min forskning, eller i mitt stöd för dem i kampen för deras rättigheter (så de regelmässiga anklagelserna från abolitionister, om att tala i egen sak när de inte har underlag att komma med, är fullständigt felriktade i mitt fall).  Inte därför att jag på minsta sätt skulle nedvärdera sexarbetarna – så som radikalfeministerna däremot gör – tvärtom anser jag att de borde ha rätten att vara stolta över det jobb de gör, och kunna få arbeta under trygga förhållanden, som andra yrkesarbetare.  Jag är inte heller på minsta sätt negativ till sexköpare.  Det är deras val och deras grej – även om den aldrig varit min – och de borde, liksom sexarbetarna, ha rätten att välja hur de vill ha sex utan att moralistiska radikalfeminister och religiösa ska tränga sig ner i deras sängar och tvinga dem att bara ha ”rätt” sex – enbart för att moralisten ska bli nöjd.  F ö anser jag att i stort sett alla sexuella handlingar som är ömsesidiga  – d v s att inte våld eller tvång är involverat – är ok, även om jag själv långtifrån skulle vilja utöva dem alla.

Radikalfeminismen är en fascistisk ideologi, eftersom den har på sitt program att – precis som kommunismen, fascismen och nazismen – ”omskola” människor till att bli ”rätt” och de dessutom som metoder för detta har tvång och våld (psykiskt och fysiskt).  Något som tydligt demonstreras i fallet sexköpslagen.  Låt mig ta ett exempel på anti-prostitutionsaktivisternas totala avsaknad av omsorg om människor och deras faktiska grund i djupt rotad egoism:

Förutom att FN (WHO, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Kate Shannon 2010, The hypocrisy of Canada’s prostitution legislation. I “Canadian Medical Association Journal,” 7/9 2010, Vol 182 Issue 12, och ILO, “The Sex Sector: The Economic and Social Bases of Prostitution in Southeast Asia”, 1999) förespråkar en avkriminalisering av prostitutionen, och inkorporering i de nationella ekonomierna, så konstaterar nyss nämnda rapport, “The sex sector”, att varje år överförs omkring 300 miljoner dollar till familjer på den thailändska landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden. En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling. Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar (även om man ska vara försiktig med uppskattningar).  Dessutom är betalning för direkta tjänster (som sker vid sexarbete) det effektivaste överförandet av pengar från dem som redan har till dem som inte har.  När det däremot handlar om ”välgörenhetsorganisationer” och ”bistånd” försvinner istället merparten till mellanhänder.

Förutom dessa övergripande siffror konstaterar Boonchalaksi & Guest (i samma skrift) att massöserna på Bangkoks massageinstitut rapporterade en genomsnittlig besparing om 46.800 bath! 25 procent av de bordellanställda och 50 procent av massageinstitutsarbetarna ägde också hus. För barsexarbetarna i Steinfatts undersökning (2002, ”Working at the bar”) låg genomsnittsbesparingen, utslaget på alla arbetare, på 5125 bath.  Det är alltså även en stor skillnad för den personlige sexarbetaren, också sedan han/hon sänt hem pengar, och många är de forskare som intygar de enorma inkomstskillnaderna mellan sexarbete och annat okvalificerat arbete.  För att bara ta ett exempel kan anföras den i övrigt abolitionistiska undersökning som Sankar Sen & medförfattare gjorde i Indien (2004, ”A report on Trafficking in women and children in India 2002-2003,” NHRC, ISS, UNIFEM).  Vid jämförelse av inkomsterna mellan prostituerade och andra okvalificerade yrkesgrupper tjänade de förstnämnda LÄGST 3000 rupier i månaden, men genomsnittsinkomsten låg på 11.600 rupier (13.800 för de under 18 år, 10.875 för de i åldern 18-25 och 7970 för de över 25 års ålder). För de i andra yrken var det så många som 50,8 procent som inte fick någon lön alls, 18 procent tjänade upp till 300 rupier i månaden, 13,9 procent 301-600 rupier, 6,3 procent 601-900 rupier, 6,3  procent 901-1200 rupier och 4,7 procent över 1200 rupier i månaden.  Som synes en gigantisk inkomstskillnad!

Vad som är så motbjudande med dessa självutnämnt ”goda” anti-prostitutionsaktivister, som påstår sig ”hjälpa” sexarbetarna, är att de utan att kunna erbjuda några som helst ekonomiska alternativ kräver att sexarbetet ska försvinna.  Och män och kvinnor som valt jobbet ska alltså snällt återgå till misär, fattigdom och svält.  Och vilken ”hjälp” är det då som anti-prostitutionsaktivisterna och de religiösa erbjuder.  Jo, inlåsning under fängelseliknande förhållanden och tvångsrepatriering tillbaka in i låglöneyrkena (se t ex Noy Thrupkaew, The Crusade Against Trafficking in Asia, Do Brothel Raids Ever Help Anyone?  I “The nation” 5/10 2009).  Det är därför som kambodjanska sexarbetare i debatten i “The economist” 6-10 september 2010 kan skriva:  ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare. Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare. Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ’nyträna’ oss.   De försöker att lära oss att sy. Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.”  (Sakupplysning:  2008 slog kambodjanska staten igen bordeller och drev ut kvinnorna på gatan efter krav från USA att motverka ”traffickingen”.  I ovannämnda rapport av Keo konstaterar han att det var katastrofalt för sexarbetarna).

Tror ni att västerländska, radikalfeministiska anti-prostitutionsaktivister bryr sig ett ögonblick om vad som händer med sexarbetarna sedan dessa ”goda” personer lyckats driva bort dem från bordeller eller sexarbete?  Inte alls!  Det viktiga för dem är uppenbarligen att bekräfta sina egna egos – och framstå som ”goda” och ”medkännande” människor, som ”gör någonting” – utan att det kostar dem något, utan tvärtom blir avstamp för karriärer och status.  Nu tvivlar jag inte ett ögonblick på, att det finns en hel del som uppriktigt tror att de utför en god gärning, men när de vägrar att sätta sig in i realiteterna, när de vägrar att ta till sig alla motstridiga röster och forskning som finns, när de vägrar att se sexarbetarnas verkliga situation så är de medskyldiga till cynism, ignorans och förtryck ändå!

Det gäller naturligtvis samma sak för mängder av svenska och andra nationers sexarbetare också.  Killar och tjejer som inte erbjuds jobb, som är förlorare redan från början i ett system som bara premierar dem som är ”rätt”, eller har ”adekvat utbildning”, krävs bara på att ”prostitutionen” ska upphöra.  De ”goda” antiprostitutionsaktivisterna har inte heller här något att erbjuda dem, annat än återgång till knappa omständigheter, misär och dessutom stigmatisering.  Antiprostitutionsaktivisterna och radikalfeministerna är verkligen inga goda människor.  De präglas av en känslolöshet mot dem som inte är som de anser att man ”ska” vara och en cynism som är gigantisk i deras strävan att tvinga människor tillbaka i misär och fattigdom, bara för att tillfredsställa sin egen självgodhet.  Det är hög tid att vi klär av dessa människor deras självpåklistrade ”godhet” och ”rättfärdighet”!!!

Så, ärligt talat, anser jag att den enda lösningen är att avkriminalisera prostitutionen, därför att moralistiska lagar och förbud aldrig har lett till något annat än häxjakt, förödelse och t o m död.  Så minimalt som möjligt ska staten, eller ideologiska rörelser, gå in och reglera människors förehavanden.  Det ska ske där det uppenbarligen gör våld på andra – inte där några av ideologisk eller religiös övertygelse har ”bestämt” (mot deltagarnas egna uppfattning) att det är ”patriarkaliskt”, ”rasistiskt”, ”rashygieniskt” eller ”religionskränkande” våld.

Det finns dock en stor fara med att verkligen acceptera människors olikhet och deras olika val och läggningar.  Nämligen att dessa som är reellt farliga för alla – de övertygade ideologerna och moralisterna – ska bli så kränkta att deras hat och förföljelse av dem som är ”fel” ska eskalera till ännu högre nivåer än idag.  Det är nämligen inte de som stämplas som ”perversa” som är farliga, utan de som utifrån egen övertygelse utför stämplandet.

Så, avkriminalisera prostitutionen, erkänn att det är en del av vårt mänskliga, biologiska arv, ge sexarbetarna möjlighet att verka under samma arbetsskyddslagstiftning som andra yrken – och låt dem vara stolta över sitt jobb.  Och – framför allt – motverka totalitära rörelser som radikalfeminismen!

Publicerat

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?)

Detta är den sjunde texten som jag skriver om det journalistiska och uppdragsmässiga haveriet på Svt (tidigare texter här, här, här, här, här, här och här).  En stilla undran är ju över att kritiskt tänkande, objektivitet och saklighet så fullständigt kan haverera inom just vissa områden.  Förutom sexualpolitiken är det kring jämlikhet och genus, invandringen, klimathotet och näthatet t ex.  Det är som om hela journalistkåren (och politiker också för den delen) får kollektivt hjärnsläpp och istället slår på stora propagandatrumman i form av manipulerade fakta, ounderbyggda påståenden, förvrängningar och ofta rena lögner.  Det enda svar jag kan finna till att det blivit så är radikalfeminismens fascistiska människosyn, krav på konsensus och kravet att alla människor måste vara ideologiskt (d v s radikalfeministiskt ideologiskt) ”rätt”.

Sverige håller på att bli ett hemskt land där tolerans och acceptans av andra åsikter än den ”rätta” helt håller på att erodera.

Nåväl, tillbaka till Propagandisterna.  Programmet sändes redan 31 mars, men eftersom jag vägrar att ha TV och betala TV-licens (man ska inte behöva betala för sådan smörja som Svt producerar) fick jag se den på annat sätt.

Redan inledningsvis anslås tonen, med bilder av gatubaserade sexarbetare i Rumänien och Lena Schermans röst som mässar om ”unga kvinnor som köps och säljs runt om i Europa”.  Så fortsätter hon:  Idag handlar Korrespondenterna om prostitutionen i Europa, om dem som tvingas sälja sin kropp och de som köper den.  Direkt ska det alltså bankas in i oss att sexarbete handlar om tvång och vidriga förhållanden.  Nästan omedelbart därpå levereras nästa bedövande hammarslag mot våra hjärnor:  Man beräknar att det finns omkring 700.000 prostituerade i Europa.  Minst en halv miljon av dem sägs vara offer för trafficking eller tvång.

Vilket kvalificerat skitsnack!  Vilken är den ”man” som påstår det?  Det borde vara den första frågan en något så när kompetent journalist borde ställa sig.  Vad grundar sig siffrorna på?  Jag kan meddela, att dessa siffror är s k ”guesstimates” som inte har någon som helst förankring i verkligheten.  De är en del av den stora antitraffickingindustri som producerar påståenden om att en halv miljon kvinnor och barn sextraffickeras till Västeuropa varje år.  I verkligheten är siffran MAXIMALT 3000 fall årligen i hela världen.  Det är alltså ren lögn och förbannad dikt som dessa ”korrespondenter” försöker slå i oss.  Därmed inte sagt att Propagandisterna är medvetna om detta, men det är också där som de visar sin inkompetens, eftersom de accepterar att leverera detta helt okritiskt som ”fakta”.

Scherman fortsätter sitt propagandauppdrag med att påstå att en kvinnokropp kostar mindre än 100 kronor (fast mig veterligt är kvinnan inte någons egendom efter att sextjänsten är utförd), men vi ska få veta den egentliga kostnaden för människohandeln.

Nästa ”bevis” är rumänskan Gabriela som jobbat som sexarbetare på en bordell i Timisoara, en av många som sålts som sexslavar i Europa.  Hon säger att hon drömmer mardrömmar på nätterna, att hon hade runt sex kunder om dagen i eget rum, men inte kände sig rädd, eftersom de hade ”bodyguards” på stället.  Scherman fyller nu i att dessa bodyguards också var de som höll henne fängslad.  Så fortsätter Gabriela med att hon rymde en natt, för hon var rädd att skickas till Tyskland, eftersom hon av de andra flickorna övertygats om att tjejer som kom dit mördades när kunderna tröttnat på dem.  Absurditeten i detta kommenteras på intet vis av Propagandisterna, istället säger Scherman tvetydigt:  Gabriela klarade sig.  Men ett av de länder som flest kvinnor härifrån hamnar i för att prostituera sig är Tyskland…

Det finns kvinnor som råkar illa ut inom sexhandeln, framförallt i länder där man inte får arbeta under reglerade förhållanden, som t ex Sverige (sexköps- och kopplerilagen), Frankrike, Belgien, Spanien m fl (kopplerilag), men det är faktiskt ovanligt, lika ovanligt som sextrafficking är (som ju är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per hundratusen invånare i hela världen).  Däremot är det helt klart så, att inte alla som prövar sexarbetet klarar av eller passar för det.  Problemet är bara, att förbudslagstiftning gör det så mycket svårare för sexarbetare att kunna anmäla sina förövare.  Men det finns faktiskt ingenting i det som Gabriela berättar som kan styrka att det var sexarbetet i sig som var det problematiska för henne – åtminstone inte enligt vad vi kan se i programmet.  Hon uttrycker inga besvär med arbetet på bordellen i Timisoara, utan oron kommer då hon tror att hon ska sändas till Tyskland för att senare mördas.  Värdet av detta vittnesmål om ”den egentliga kostnaden för människohandeln” är högst tveksamt.

Så får vi ett reportage från en bordell i Tyskland.  Nu är det en manlig Propagandist, Christoffer Wendick, vilken tar över domptörpinnen som ska driva in oss i rätt åsiktsfålla.  Problemet är bara, att Wendick har svårigheter att finna något han kan slå ned på.  Säkerheten är stor på bordellen och Nicole från Rumänien, som intervjuas, visar inga som helst tendenser till att ställa upp på katastrofbilden av sexarbetet.  Det var svårt för henne att utan pengar gå på universitetet i Bukarest och betala hyra och som andra tjejer ville jag ha pengar till kläder och parfym, så jag insåg att jag måste förändra en del.

Men vad är nu detta?  En tjej som vittnar om att hon valt detta själv.  Något måste göras.  Wendick kontrar med att fråga om hon känt press från familjen att sälja sin kropp.  Nicole svarar:  De vet ingenting om det här … när jag kommer hem är jag en vanlig tjej.  Fel svar igen!  Kan de verkligen inte få fram något bättre.  Wendick försöker ifrågasätta om bordellägaren verkligen kan vara säker på att inga traffickerade kvinnor finns på bordellen (förmodligen tror Propagandisten själv på att sextrafficking är så där vanligt som fantasisiffrorna påstår).  Men bordellägaren demonstrerar säkerheten på stället och tillägger, att allt som man får göra lagligt är transparent och transparens ger kvinnorna trygghet.  Kvinnorna kan jobba lagligt och slipper gå under jorden.

Ingen kommentar av den s k journalisten följer.

Det där var ju riktigt illa.  En tänkande journalist kanske skulle ha frågat sig om det kan finnas fler som Nicole som arbetar på bordellerna.  Men som tur är har vi inte tänkande journalister i Sverige så man slänger in det ”säkra kort” som ska räta upp allting och få oss att fatta att den säkra miljö och den frivilliga tjej vi sett inte alls stämmer.  En tysk socialarbetare och svuren fiende till prostitutionen (hon vill t o m att prostitutionen i sig ska förbjudas, inte bara sexköp) i Stuttgart, Sabine Constabel, kan inför den nickande Propagandisten påstå att det finns mellan 200.000 och 400.000 ”prostituerade” i Tyskland och att de hela tiden byts ut.  Naturligtvis väljer propagandisterna att intervjua henne, eftersom de kommer att få de påståenden som de är ute efter.  Att t ex tala med företrädare för sexarbetarna kommer absolut inte på fråga.  Då kunde man ju få lika fel resultat som på bordellen.

Constabel går på med sina icke underbyggda påståenden (som vi ska tro på bara för att just hon säger det, oemotsagd av Propagandisterna) och hävdar att vi har ett slags laglig slavmarknad.  Kvinnorna är östeuropéer som i tre fjärdedelar av fallen skickas hit av sina familjer … de offrar en av sina döttrar … och så får hon försörja hela familjen.  För att ”bevisa” det filmar de fyra invandrare som står på gatan och pratar, vilka får illustrera de ”bröder och släktingar”, enligt Constabels tvärsäkra påstående, som sitter hela dagarna och dricker på kaféer, bevakar kvinnorna och lägger pengar i spelautomater.

Nu slängs nästa tjej in för att bevisa att det Constabel säger är sant.  Det är Anutska från Rumänien (som konstigt nog inte är rädd för att visa sitt ansikte).  Enligt socialarbetaren är rumänskan ett typiskt exempel.  Säkert har Anutska haft det jobbigt, för hon berättar att hennes familj är arbetslös så hon måste komma till Tyskland och jobba.  Barnen är i skolan, mamman sjuk … så jag tänkte att jag måste försöka sälja mig till män.  Hon säger alltså att det var hennes tanke, men då ingriper Constabel och lägger ord i munnen på henne, att hon varit hemma i fyra veckor då modern ringde till bordellen och ville skicka tillbaka henne … Du måste berätta om att det handlade inte om vad du ville.

Ankutsa säger att hennes hjärta är trasigt för alltid och att hon aldrig mer kommer att kunna känna kärlek … lite eller mycket pengar kommer hon alltid att må dåligt.  Ingen betvivlar att den rumänska kvinnan har haft det jobbigt, men inte blir hon hjälpt av att man förbjuder dem som själva väljer sexarbete att göra sitt jobb.  Inte heller hjälper det alla de tjejer (och killar, intressant nog är manligt sexarbete helt frånvarande i programmet) som överlever och tjänar pengar på jobbet.  Om jag förstår Constabel och Propagandisterna rätt så anser de att det är bättre för människor att leva i misär och rent av i svält istället för att försöka förbättra sin levnadssituation genom sexarbete.  För mig finns det inte tillstymmelse av humanism i ett sådant tänkande.  De vill bara känna sig själva goda och ”rätta” genom att beröva människor deras inkomster.  Snacka om att offra andra för sin egen sak!

I nästa ögonblick är det en tredje Propagandist som tagit över.  Ulrika Bergsten gör ett reportage om gatuprostitution i Frankrike (intressant att man väljer den, eftersom det är den absolut minst förekommande prostitutionen).  Så får vi slumpmässigt (nej, jag skämtar bara, hos Propagandisterna vet man vilka man ska vända sig till för att kunna leverera ”rätt” produkt) möta Gérard Biard från Zéro Macho, en organisation med män som är mot prostitution.  För honom handlar prostitution om våld mot kvinnor.  Han är emot ett system som tillåter prostitution och som ser det som acceptabelt.  Och bara för att han anser det anser han att det är rätt att införa lagar som är i överensstämmelse med hans åsikt, eller?

Vi får en kort ögonblicksglimt av franska sexarbetare som protesterar mot lagförslaget att införa förbud mot sexköp, men den tråden drar man naturligtvis inte i, utan återvänder till Biard, som levererar det idiotiska ”tänk om det var din syster eller dotter”-argumentet.  Själv önskar han förmodligen hellre att hans dotter svälter ihjäl än sexarbetar, men för egen del anser jag att om jag hade haft en dotter som ville arbeta som sexarbetare så skulle jag vilja att hon kunde göra det under säkra förhållanden – och att hon slapp att stigmatiseras på det sättet som Propagandisterna gör, genom att utmåla deras jobb som något smutsigt, omoraliskt och fult.  Något som är omöjligt i Sverige eftersom det indirekt är olagligt att jobba inomhus tack vare kopplerilagen.  Så jag skulle då hellre sett att hon jobbade på en säker bordell i Tyskland än under osäkra omständigheter i Sverige.

Avslutningsvis får vi möta Adriana som kommer tillbaka till Timisoara i Rumänien.  Hon sägs ha tvingats sälja sex på gatan runt om i Europa, men anmälde efter tre år sin hallick för polisen, vilken tagit alla pengar hon tjänade, och tog sig tillbaka.  Hon hade varit i Belgien, Toulouse och Spanien och hade lovats ett vanligt arbete men fick istället göra något som hon inte borde göra.  Hon hade haft 4-5 kunder om dagen för 30-50 euro i Betalning.

Här kliver den ”räddande ängeln” in, nämligen Mariana Petersel grundare av ”Generatie Tanara” (som säger sig ha hjälpt traffickingoffer i 20 års tid, hon har tidigare medverkat i Svt:s panikprogram, så hon är också ett pålitligt kort):  Misären, säger hon, får många att drömma om väst och problemen är så mycket större än vi kan föreställa oss påstår hon.  Många gånger kan vi inte återförena offren med familjerna.  Vi upptäcker nämligen att det är familjen som bär skulden till att flickan eller pojken blev inblandad i trafficking.  Bara för att de ska kunna skicka hem pengar.  Återigen detta påstående om familjerna som boven, men inte heller Adriana kan bekräfta det påståendet, istället misstänkliggör Lena Scherman mamman, för att hon sörjer över att hallicken tog alla pengarna.  Man frågar sig om även Petersel tycker det är bättre att människor lever i svält och misär istället för att försöka förändra sina liv genom sexarbete?

Så avslutar Scherman ”pedagogiskt” med att säga: Det tycks som om varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor … kanske det är så att vi alla måste ställa oss en enkel fråga om det skulle vara okay om det var min syster eller dotter som sålde sex på en bordell i Europa.  Förutom det redan avhandlade idiotiska argumentet om ”syster/dotter” så är det helt enkelt inte sant att varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor.  Nya Zeeland avkriminaliserade allt sexarbete (utom minderårigt) år 2003 och har sedan dess inte haft ett enda trafickingfall.  Men det undviker Propagandisterna noga att nämna.  Det skulle ju vara ”fel” fakta.

Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om Svt skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att Svt skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?

Tack radikalfeminismen för att ni har hjälpt oss att komma till sådan statligt styrd åsiktsstyrning!

Publicerat

PROPAGANDTÄR I SVT OM PORREN

På något vis tycks det ha blivit mitt öde att skärskåda Svt:s journalistiska och uppdragsmässiga inkompetens när det gäller sexualdebatten.  Det här är åttonde gången jag analyserar och påpekar hur Svt fullständigt struntar i sitt uppdrag att leverera saklig och opartisk bevakning i frågan om sexualpolitiken och -debatten (tidigare texter här, här, häroch här) för att istället moralistiskt ”uppfostra” den svenska befolkningen till att tycka ”rätt”.

På medeltiden var det den katolska kyrkan som stod för moralismen, men idag har radikalfeminismen tagit över rollen som moralens väktare, men med samma retorik som den medeltida kyrkan.  I centrum står den ”goda” sexualiteten – och förställningen om att alla människor måste utöva sex på det ”rätta” sättet.  De som har avvikande ”böjelser” blir till vidriga varelser som man ska hata, förakta och förgöra.

Det senaste (men jag kommer att komma med fler analyser) bottennappet i Svt:s moralpolisuppdrag är visserligen inte producerat av Svt självt.  Det är en engelsk produktion, men presenteras av UR som någon sorts dokumentär.  Denna ”dokumentär” är dock så långt från verklig dokumentär som man kan komma och är helt producerad i avsikten att skrämma människor och rättfärdiga moralistiska anslag.

Jag talar om programmet ”Besatt av porr”.

För en person med insikt och kunskap i ämnet är upplägget lätt att genomskåda.  Man har låtit en tidigare ”porrtidningsredaktör” (snarare en herrtidning) ”undersöka” påståenden om porrens farlighet.  Ganska enkelt lyser det dock igenom att denne ”undersökare” – vid namn Martin Daubney – har ett personligt skäl till att vara kritisk gentemot nätporren.  Hans framgångsrika tidning fick nämligen läggas ned på grund av ökningen av denna, så redan där borde varningsklockorna ha ringt.  Men inte hos Svt:s moralpoliser, för detta passar deras uppfostringsuppdrag utmärkt.

Programmet inleds också – enligt vanligt mönster – mycket känslosamt.  Snart sitter denne detroniserade ”porredaktör” med en min av avsmak och finner på ett par sekunder en film som visar två vidöppna kroppsöppningar. Det liknar ett djur.  Sedan är det en kvinna med två kukar i munnen.  Här hör vi verkligen ekot från den katolska kyrkans föreställning om ”rätt” sex.  Är oralsex det som upprör den ”objektive” programledaren, eller är det att man bryter mot parnormen?  Jag kan tyvärr inte svara på det.  Sen hamnar vi på porr med äldre kvinnor. Herregud här är en äldre kvinna som ser ut som en gammal man.  Hon borde koka sylt, inte göra porr.

Ja, visst är det vidrigt med äldre kvinnor som har sex.  Tänk er bara t ex Gudrun Schyman utöva en sådan akt.  Det vore ju minst sagt vidrigt.  Hon borde koka sylt istället!

Den obligatoriska, men helt ovetenskapliga, scenen med ungdomar som uttrycker sin indignation måste sedan in.  Självklart tror alla som ser detta programmet att de som uttalar sig är sant uppriktiga, som t ex killen som säger: Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Risken för att de inför kameran säger vad som förväntas av dem är ju minimal, eller?  Man kan lugnt säga att detta inslag inte har någon som helst verklighetsrelevans!

Efter detta totalt ovetenskapliga inslag är det dags för ”skräckkabinettet”.  Om detta säger antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993): Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig.  Och programmakarna lever helt upp till detta.  Den ”opartiske” programledaren säger: Äckligt.  Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Så får vi höra om en kvinna som ligger på bänk och en man som har sin knytnäve i henne samtidigt som en annan kissar på henne.  Vi ska tro, att det är så här porr ser ut.  Det gäller att skrämma, uppröra och med varje tänkbar vinkling främja sin egen bild – så fram med extremexemplen!  Så avslutas det med att vi ska ”veta”, att nu ser vi nåt som bara handlar om manlig dominans och kvinnlig förnedring.

Överhuvudtaget är porr – enligt den ”opartiske” programledaren och programmakarna – ett  manligt fenomen.  Endast i en ögoblickssekvens nämns också kvinnor i sammanhanget.  Det uppges att 10 % av flickorna och 13 % av pojkarna i åldern sexton till nitton år säger att de ser alltmer extrema skildringar.  D v s att skillnaden mellan pojkar och flickor är ganska liten, men det förbigås naturligtvis och istället fokuseras direkt på pojkarna:  en femtedel av pojkarna sa sig vara beroende av porr som stimulans inför verklig sex.  Oavsett om det är sant eller inte – vilket jag högeligen betvivlar (se nedan om ”porrforskaren” Gail Dines) – så frågar man sig alltså inte alls hur många flickor som gillar porr som sexstimulans.  Det är åter detta mantra om den förövande, ”onde” mannen och den oskyldiga kvinnan som offer.  För det vet ju alla, att egentligen vill ALLA kvinnor bara ha vaniljsex i parförhållanden.  Eller hur?  Att det finns en uppsjö av amatör(webbkamera)filmer på nätet med t ex kvinnor som njuter av att inför manliga tittare masturbera eller stoppa upp sin egen knytnäve i sitt kön förbigås helt.  Man undrar om programmakarna ens tror att kvinnor är sexuella varelser.

Naturligtvis får män också erektionsproblem av porr.  Jon Grant ”expert på missbruk och beroende” påstår att han ser allt fler unga män som får problem av porr, bl.a. erektionsproblem.  Självklart finns det bara en enda sanning till dessa erektionsproblem, nämligen porren.  Feminiseringen av samhället, kraven på män att förneka sin manlighet, nedvärderingen av ”den vita heterosexuella mannen” kan naturligtvis inte ha med saken att göra.  Hur många gay män (som ju är ”rätt” män) kommer in med dessa problem?  Hur många porrförbrukande kvinnor får slidförträngning?  Själv hade jag i min ungdom svårt att få orgasm med tjejer under lång tid, för dåtidens debatt var att ”killar bara tar för sig”, ”killar får alltid sitt” och ”tjejerna blir utan orgasm”.  Det gjorde att jag var totalfixerad på att göra det bra för tjejen.  Så fixerad att jag själv fick problem med att ”komma”.  Det hade inte ett enda dugg med porr att göra, men idag hade jag utan tvivel blivit diagnostiserad som ”porroffer”, eftersom jag också konsumerade porr.

Naturligtvis måste man också ha med ett manligt ”offer” för detta porrberoende.  Man påvisar också, att hos vissa män (av någon outgrundlig anledning undersöker man åter igen bara män) blir det stimulansutslag som är högre för vissa män när de ser på porr.  Precis som det skulle bli för kvinnor som är modenördar, matnördar (har de kört testet med att visa kokböcker? Den typ av ”litteratur” som är storsäljare nu), skonördar, manshatarnördar (kör radikalfeminister i ett sådant test och visa bilder på förnedrade män) m m om de fick presenterat för sig motsvarande stimulantia.  Det ska vi tro ”bevisar” att detta är ett ”beroende”.  Och naturligtvis är det porren som skapat ”beroendet”.

Det är ingen som tvivlar på att olika människor går igång på olika saker som de nördar in på, men vad man fullständigt bortser från i detta program är att det inte är nördigheten i sig som är skadlig utan värderingarna kring den.  Ingen stigmatiseras för att den t ex är helt såld på 50-talsmode och spelberoende har inte samma sociala indignationsstämpel på sig (även om det anses omanligt och ovärdigt att spela bort pengar). Men eftersom detta gäller sex – det snuskigaste som finns – så måste man stämpla porrnördarna som mer sjuka missbrukare än någon annan grupp.  Borde vi alltså inte därför förbjuda mode, eftersom så många kvinnor blir beroende av det?  Borde vi inte förbjuda bilar, eftersom så många killar nördar in på det?  Borde vi inte förbjuda veckotidningar… borde vi inte…  Ja, uppräkningen för ”beroende” kunde bli lång, men i slutänden är det ändå vår värdering av ”beroendet” som är avgörande.  ”Besatt av porr”-programmet visar sig vara… blaha-blaha i sin ”vetenskaplighet”.

I det här läget kastar man emellertid in en ”porrforskare”, Gail Dines (om vilkens metoder jag skrivit här) en feministisk aktivist och ideologiskt övertygad porrmotståndare, som i andra sammanhang fabulerar friskt och uppenbarligen inte har någon som helst känsla för vetenskaplig forskning, saklighet eller objektivitet.  Om 11-12-åringar (killar, naturligtvis) sägs att de kastas in i en värld av sexuellt våld, grymhet och kroppsbestraffning.  Han har inte särskilt mycket egen erfarenhet av att ha sex.  Han har troligen aldrig haft sex.  Det här blir hans introduktion till sex…  Porren skapar ett sexuellt trauma för en hel generation pojkar…  Att lära sig sex via webbplatser som ”Gag me then fuck me”, ”Anally ripped whores” och ”First time with daddy” innebär ett sexuellt trauma för våra pojkar.

Men porrvärlden ser faktiskt inte ut på det sättet, även om sådana sajter finns. Det mesta är ganska ordinär porr – om dock kanske filmad i en lite ”häftigare” kringmiljö.  Det rör sig i allmänhet om filmade fantasier.  Och i det här inträder det som jag absolut inte kan acceptera med dessa rabiata moralister, nämligen deras totala oförståelse för att vi är olika!  Om folk inte har sex på det sätt som moralisterna anser är det ”rätta” så är dessa folk så klart sjuka, perversa eller avvikande.  Det här bygger på egocentrisk empati, där man antar att ens egen motvilja mot något också gäller alla andra.  Det är en grundbult i intoleransens mekanismer och en ännu kraftigare grundbult i radikalfeminismens sexualbild.

Vad som också utelämnas fullständigt av ”porrforskaren” Gail Dines är varför unga söker sig till porr.  Om det nu är så, vilket hävdas i programmet, att tonåringars hjärnor är så mottagliga för intryck så måste man ju fråga sig:  ”Varför erbjuds de inte möjlighet till riktig sex förrän efter halva tonårens passerande?  När vi förbjuder, förfular och fördömer blir inte effekten att de blir sedliga, sexuellt ointresserade varelser – som ju vår västerländska kultur egentligen strävar till – utan de greppar istället det alternativ som finns; porren.  Martin Daubney och Gail Dines är alltså synnerligen ansvariga i sin moralism till att unga söker sig till porren, eftersom de inte erbjuder några alternativ!

Avslutningsvis i detta moralistpropagandprogram (som alltså inte har ett uns av objektivt och/eller sakligt anslag – Svt måste ju inte bry sig om sådant i praktiken) så måste man försöka fastslå att porr leder till våld.  Man måste visserligen medge, att det inte finns en enda studie som kan visa att så är fallet, men däremot kan man helt förtiga att det finns ett flertal studier som visar på motsatsen.  Nämligen att porr leder till mindre våld.

FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av rabiata moralister typ Dines.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.

Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Det finns nu också svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Allt detta ignoreras i programmet ”Besatt av porr” och istället går man till en klinik (klinisk forskning är aldrig representativ för en befolkning, oavsett om det är på en klinik för sexbrottsutsatta eller hos skolpsykologen), nämligen Portman institute.  Där låter man John Woods, som behandlar unga sexualförbrytare, ”bevisa” sambandet.  Han säger:  För tio år sedan var konsumtion av nätporr sällan en del i unga sexförbrytares beteende.  Nu förekommer det hos majoriteten.  När den ”objektive” programledaren undrar över att det inte finns några bevis för att ”våldsporr” leder till våldshandlingar säger samme Woods:  Det är svårt att bevisa sambandet… men rent kliniskt ser vi ett samband.  ”Dräpande” kommenterar Daubney:  Det finns inga bevis för att man blir sexualförbrytare av våldsporr.  Men allt fler av de unga som John möter tittar tvångsmässigt på porr.

Men hallå?  Hur blev våldsporr plötsligt ”porr”?  Och varför skulle inte sexualförbrytare konsumera mera porr när hela samhället gör det?  Det finns inte tillstymmelse av bevisning i detta, men med just sådana här metoder vill Svt och programmakarna att du ska tro att porr leder till mer våld – fast det i själva verket är tvärtom!  Och att Woods endast ordar om en ”majoritet” talar ju snarast för det som sagts ovan, att sexualförbrytare tittar på mindre porr än genomsnittet.  Maken till undermålig ”dokumentär” har sällan setts på TV.  Det rätta vore att – precis som med redan tidigare av mig kommenterade Svt-program – kalla det för en ”propagandtär”.

Man må tycka vad man vill om porr privat, men när Svt sänder så undermåliga ”dokumentärer” – enbart för att tillfredsställa radikalfeminismen och genusnormen – ska de inte ha ett öre i licensavgifter!

Publicerat

ÖPPET BREV TILL PONTUS AHLKVIST, ”DEBATT”-CHEF METRO

Bäste Pontus Ahlkvist!

Gratulerar till ett gott snickarjobb på journalistkårens förtroendelikkista (Metro 10/3 2015) och tack för ett praktexempel på varför förtroendet för samma kår rasar. Alla spikar Du slår in i kistan är, enligt min mening, inom området ”frånvaro av verklighetsuppfattning”. Inte tillstymmelse till självkritisk analys, funderingar över vad det är som gör att de traditionella mediearbetarnas anseende sjunker som en sten. Istället – och där är första spiken – frammanar du någon sorts bild av att journalistik ”är att ta reda på sanningen, varken mer eller mindre” och att denna står i motsats till ”rasister, rättshaverister och inbilska inkvisitonstwittrare”. Enligt min mening andas det hyckleri och verklighetsfrånvaro.

Problemet är att journalistiken inte söker ”sanningen”. Den enda ”sanning” man söker är den som bekräftar åsiktskonformiteten inom den vänsterorienterade (mer än 4 av 5 journalister) kåren. Vi är åtskilliga som försöker anlägga en saklig ton, och vilka insett att det finns en närmast minutiös censur av ”fel” åsikter och fakta inom t ex sexualpolitik, genus och jämställdhet, invandring, klimathot m fl. Därför blir alternativa medier det enda forum att vända sig till. För att bara ta ett exempel på hur medierna söker ”sanningen” kan vi ta gårdagens (11/3) Metro, angående ett frikännande för anklagelse om våldtäkt mot barn. Utan att diskutera domen (som jag inte läst och därför inte kan uttala mig om, men både tings- och hovrätten har friat) så är det ändå mönstret – hur ni medier söker ”sanningen” – som jag vill framhäva. Tre ”experter”, som i flera sammanhang ansetts vara lama försvarare av principen ”hellre fria än fälla”, får ensamma komma till tals. Vad för sorts sanningssökeri är det att göra ett så selektivt och riktat urval?

Journalistkåren har gjort sig till någon sorts självutnämnd ”åsiktsadel” som tagit på sig att uppfostra folket ”rätt”. Man kan onekligen travestera på Brechts dikt (Lösningen), som han skrev efter Berlinupproret 1953: ”Vore det inte enklare för de traditionella medierna att vända folket ryggen och skriva för ett annat folk?” Tveklöst vore det, anser jag, väldigt många svenska journalister idag som hade gjort ett utmärkt jobb i det gamla DDR:s propagandatidningar.

Den andra spiken är när Du antyder att ”kölhalarkulturen” på Twitter runnit över på de traditionella medierna när det i själva verket är tvärtom. Under många år har de senare ohämmat hängt ut och skamstämplat människor som är ”fel”, har ”fel” åsikter eller försöker åberopa ”fel” fakta. Det har skett (och sker) i en enkelriktad väg, där de uthängda är ställda utan möjlighet att försvara sig, samtidigt som det är journalister som dömer sina gelikar i PO och SR:s granskningsnämnd (varför är inte det kritiserat när man kritiserar att poliser dömer poliser?). Det här sänder ut en tydlig signal, att ”det är helt okay att smutskasta, förvränga och hänga ut”. De traditionella medierna bär alltså ett huvudansvar för den hatarkultur som frodas idag – liksom att man kan strunta i ”fel” fakta (och avvisa vetenskap till förmån för åsikter). I och med denna uthängningskultur i de traditionella medierna har vi också fått den obehagliga ”pudelkulturen”. Man måste gå fot med åsiktskonformiteten och ifrågasätter man densamma måste man göra offentlig avbön för att slippa stämplas offentligt som paria. Traditionella medier vårdar uppenbarligen opportunism och hyckleri!

Därmed kommer vi till den tredje spiken som Du, Pontus Ahlkvist, slår in i journalistförtroendets likkista; urvalet av ”fel” hatare. Hur trovärdigt tror Du att det blir när Du utelämnar det ”goda” hatet. D v s det från radikalfeminister, antirasister, vänsteraktivister m fl. Trovärdighet fordrar att man tar ett grepp mot hela hatet, inte bara dem man inte själv sympatiserar med – även om det är väldigt luddigt med vad du menar med ”inbilska inkvisitionstwittrare”. Vi bör inte alls vörda den journalistiska tradition som vi har idag, för det är den som sänker förtroendet för journalistkåren. Du är säkert en duktig snickare på nämnda kista, men det beklagar jag.

Dick Wase

Historiker, författare, debattör

Publicerat

MADONNAFALLET OCH SVENSK PROPAGANDA-TV

Det finns ett fenomen som gör mig så himla arg med Svt:s propagandaprogram, som går under täckmanteln ”dokumentär”, och det är att de riskerar att jag slutar tro på de människor som verkligen utsätts för sextrafficking.  För hur ska jag kunna veta, när Svt:s s k ”dokumentärer” ljuger och fabulerar friskt, om det är sant eller falskt?

Återigen har Svt levererat ett propagandanummer av den högre skolan ifråga om sexarbete.  Långt bort i tiden ligger det, då samma företag levde upp till principerna om saklighet och opartiskhet och när det gäller sexarbete är det uppenbart att uppdraget numera är att leverera ”rätt” bild – utan hänsyn till att man därmed ljuger och förvränger fakta.  Redan tidigare har man producerat ett propagandanummer som rör det s k ”Madonnafallet”, men då var det Uppdrag granskning som stod för stolligheterna.  Nu är det en oerhört cynisk och människoföraktande, självutnämnd godhetsapostel vid namn Nadia Nyberg som tagit på sig att uppfostra det svenska folket till att tycka ”rätt”.

Men vad är det då som är fel med ”kvalitetsdokumentären”, som Svt uttrycker sig om den.  En mer adekvat fråga hade varit att undra över vad som är rätt i den, för närmast allt är faktiskt fel!  Och det är här min ilska mot propaganda av detta slag kommer in.  Jag är nämligen inte främmande för att ”Madonna” verkligen kan ha råkat illa ut.  Det finns avgjort de som gör det.  Men i denna rad av förvrängningar, människoförakt och okunskap som levereras vet jag inte ens om jag ska tro påståendena om ”Madonnas” offerstatus.

Låt mig ta det från början.  Man inleder med känslosamma påståenden om trafficking i Thailand, och utgår då från den fullständigt obestyrkta bilden av att sextrafficking är ett omfattande problem.  Utan att blinka kan man påstå att handeln med människor är lika stor som droghandeln och att miljontals människor idag lever i slaveri.  Faktum är, att det finns ingenting annat än ”uppskattningar” (d v s, s k ”guesstimates” – eller ”bluffskattningar” som den svenska översättningen borde vara) som inte har någon som helst grund i verklig statistik.  När det gäller verklig statistik säger den, att det är maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen årligen.  Drygt fem av dem finns här i Sverige (och t o m Bråanser det osannolikt med ”mörkertal”).  Programmakarna kan också, utan att känna ett uns av skam, påstå att detta är något som ökar hela tiden, vilket är en uppenbar lögn, eftersom det inte finns några som helst siffror som indikerar att så är fallet, annat än sådana som självgynnande organisationer som ECPAT hittar på för att skrämma människor till att skänka mer pengar till dem.  Nadia Nyberg har uppenbarligen inte någon som helst aning om vad källkritik, objektiv granskning, saklighet m m är.  Hon har förväxlat sin egen fanatiska övertygelse med detta och är enbart ute efter att få sina fördomar bekräftade.

Självklart för man också vidare myten om att det är mängder av barn som säljs in i sexslaveri – för ingen på Svt är intresserade av att kolla med verklig forskning.  Schabloner och myter är det som gäller när man ska uppfostra människor att tycka ”rätt”.  Hade det funnits det minsta spår av traditionell journalism på Svt – och inte bara redskap för officiell propaganda – så kunde man t ex konsulterat världens största(?) undersökning av sexarbetare (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand), nämligen den av Thomas M Steinfatt under tolv år utförda studien av mer än 4000 prostituerade på tre thailändska orter.  INGEN ansåg sig tvingad in i jobbet, inte fler än 13,1 procent av arbetsstyrkan var i åldern 16-17 år och endast 2,3 procent i åldern 13-15 (varav EN var tretton och TVÅ var 14 år).  Personerna i programmet ljuger tittarna rakt upp i ansiktet!  Kanske inte avsiktligt, men Nadia Nyberg har definitivt misslyckats i sitt uppdrag som journalist och istället blivit en propagandamegafon!

Så tar man till nästa knep för att riktigt inpränta den ideologiskt rätta bilden av detta.  Plötsligt är vi inte i Thailand längre, utan med suggestiv musik förflyttas vi till Göteborg och en ”utredning om en stor liga människohandlare”.  En Europolrepresentant kommer in för att leverera fler falska påståenden.  Han hävdar att flickorna ”våldtas 15-20 gånger om dagen”.  Återigen en påhittad myt som inte har någon som helst grund i verklig forskning (och vill ni läsa om Europols trovärdighet i frågan kan ni göra det t ex här).  Obestyrkta påståenden levereras över huvud taget i mängd i programmet, vilket illustreras med suggestiva sexköpsfall.  Vi får också skrivet på näsan av en kvinnlig polis, att detta är ”jättesmutsigt”.  Så får poliserna en känsla av att någon driver flickorna.  De kan alltså inte göra detta av eget val.  Alla möjliga grepp tas till för att ”bevisa” att det handlade om slavhandlare, som t ex att flera killar bodde med tjejerna och satt hemma hela dagarna.  Hm… undrar om jag är människohandlare, för jag har sedan svensk korrekthet gjorde mig arbetslös suttit hemma mängder av dagar och jag bor ihop med en kvinna.

I ett inslag får vi också höra en telefonavlyssning och någon säger ”det är Bombonel”.  Vilken fantastisk bevisning, eller?  Så sägs männen prata om tjejerna som ”bagage”, ungefär som att det beror på att de är människohandlare och behandlar kvinnorna föraktfullt.  Precis som om det inte är vanligt inom illegala verksamheter (som ju prostitution i praktiken är) att man har andra termer än de vanliga.  Om det är den typen av bevisning som sedan (på ett vittnesmål, de andra tjejerna vägrade samarbeta med polisen) fällde männen (vars straff lindrades i hovrätten) blir jag mörkrädd för svenskt rättsväsende.

Sedan fick polisen uppfattningen att tjejerna måste lämna ifrån sig sina pengar, men är man så okunniga och fördomsfulla som dessa poliser uppenbarligen är måste det ju bli en självklarhet att man får en sådan ”uppfattning”.  Saklighet har det i alla fall inte det minsta att göra med.  Vad som verkligen illustrerar polisernas fördomsfullhet är när en av dem säger: ”det är så fel”.  Och här kommer det värsta med detta propagandanummer i dagen, nämligen de inblandades människoförakt och cyniskhet.  Då talar jag inte bara om Nadia Nyberg, som naturligtvis aldrig tänkt tanken att kolla med den mycket stora majoritet av sexarbetarna som inte känner sig tvingade in i arbetet (internationellt handlar de om sex procent – i den danska prostitutionsundersökningen 2011 kan man inte identifiera ett enda traffickingoffer, endast fyra procent debuterade före 18 års ålder och lika stor andel ansåg sig tvingade in i sexarbetet – Nadia Nyberg förstår inte ett enda dugg av kritiskt tänkande, källkritik och/eller objektivitet).  Nyberg, precis som Melissa Farley som alltid andras som ”bevis” för hur hemsk prostitutionen är, aktar sig noga för att kliva utanför de kliniska miljöer som ska bekräfta hennes fördomar.

För att vi verkligen ska tro att en mängd minderåriga finns inom prostitutionen åker man i en bil och ser en tjej som går över gatan.  Den medföljande polisen påstår helt frankt att ”hon var15-16 år gammal”.  Jag såg på frekvensen gång på gång och det är omöjligt att uttala sig om hennes ålder, mer än att hon sannolikt är under 30 år.  Övriga kvinnor som ses vid bilfärden är alla i ”legal” ålder. 

Men, låt oss återvända till dessa människors människoförakt.  En av poliserna säger att kvinnorna inte ”vågat” att gå till polisen.  Lever man i en så begränsad miljö som dennä polis gör så är det naturligtvis lätt att inbilla sig att det handlar om skräck.  Alternativet att tjejerna valt detta för att det är ekonomiskt väldigt lönsamt tyck vara helt frånvarande hos självutnämnda ”räddare” av det slag som vi ser i programmet.  Något som däremot Europolpolisen räknar med, då han säger att ”EN DEL av tjejerna tvingas till detta”.  Men i svensk propagandaform ska vi luras till att tro att det gäller ALLA sexarbetare.  När förhörda tjejer säger ”jag var inte tvingad att göra något”, ”han hjälpte mig mycket med pengar” och ”jag är inget offer och kommer aldrig att bli det heller” så säger de naturligtvis inte sanningen.  Poliserna har då nämligen inte lyckats med ”att få tjejerna att berätta sanningen”.  Vad en hora säger kan man naturligtvis aldrig tro på – om hon inte säger precis det som hon måste säga.  Att det verkligen förhåller sig så förstår vi av ett yttrande lite senare: ”Vissa har hållit fast vid uppfattningen att de gör det här frivilligt medan andra då har valt att ta sig ur detta och berätta vad de har upplevt, som vi tyckte då på ett väldigt trovärdigt sätt”.  Tvi för en sådan människosyn från svenska poliser.  Detsamma gäller ”psykologen” Louis Ramos Ruggiero som helt underkänner vad tjejerna själva säger.  Då handlar det om ”rädsla” och ”hot”.  Karlen är naturligtvis – som de flesta s k ”experter” som uttalar sig om detta – fullständigt okunnig och kör över kvinnorna (en hora behöver man ju inte respektera) för att degradera dem till ”offer”.  Enligt denna kvacksalvare handlar det om att ”man identifierar sig med förövaren… kvinnorna kan försvara sina hallickar, kvinnorna kan skapa en helt annan värld där hallicken är en prins eller en fantastisk människa”.  Han anser uppenbarligen att en horas utsaga behöver man inte bry sig om och att han själv är så fantastisk att han vet exakt hur det ligger till.  Tvi för en sådan människosyn!  I domstolen har han(?) hittat på att detta är ett ”trauma” för tjejerna.  Horors ord är alltså värdelösa i en domstol enligt honom (om de inte säger ”rätt” saker vill säga).  Sexarbete är också ett ”märkligt sätt” enligt denne ”psykolog”.  Jag skulle vilja påstå, att det är mycket mer märkligt att ”hjälpa” människor med att degradera dem som Ruggiero gör!

Vissa av tjejerna reste tillbaka för att fortsätta att sälja sex.  Inte ens det kan få Nadia Nyberg, poliserna m fl att tro att detta kan vara på eget bevåg.  Istället måste man leverera myten om att människohandel och sexslaveri är enorma problem.  Inte därför att man kan presentera någon som helst forskning som styrker att så är fallet, men så måste man bara säga – även fast det är en direkt fabulering.  Och till slut levererar man en äkta fantasisiffra:  ”Ca 30 miljoner människor lever i slaveri i dag – mer än någonsin i världshistoren”.

Jag förstår att Nadia Nyberg och andra aktivister, poliser m fl omhuldar dessa myter, eftersom de direkt gynnar dem.  De kan framstå som ”goda” och ”omsorgsfulla” människor, samtidigt som deras fanatism gör livet till ett helvete för stora mängder sexarbetare, vilka frånkänns mänsklig värdighet, trovärdighet, rättigheter och samhällets skydd.  Det är de ”goda” som i alla tider varit de verkligt onda!  Dessutom gör det mig riktigt förbannad, eftersom dessa ”goda” gör att de få som verkligen råkar illa ut riskerar att inte vara trovärdiga.

Tvi för sådan propaganda-TV.

Publicerat

SCHYFFERSK MATEMATIK TILL MINISTER FRIDOLIN

Den sakliga tidningen DN (nej, det var faktiskt ren ironi) har gjort en undersökning som visar att endast 13 procent av dem som nämns i svenska historieböcker är kvinnor.  Eftersom läroplanen har krav på jämställdhet kallade ideologen och den upphöjde ”utbildningsministern” Fridolin förlagen till sig och krävde rättning.  Hur ska flickor kunna intressera sig för historia med så få män i böckerna undrade han.  Och, ja, frågan är befogad. Hur ska bönder, arbetare, tjänstemän, icke adel, icke kungliga m fl kunna intressera sig för historia?  Hur många sådana nämns i historieböckerna?  Kanske ligger privilegierade ministrar som Fridolin på gränsen till att kunna få ett historieintresse, men jag som enkel arbetarson (fader från slummens – ja, jag talar naturligtvis om historiskt sett – Söder och modern statar- och torpardotter från Sörmland) kan naturligtvis inte bli intresserad av historia, eftersom inga fattigungar från Söder eller statardöttrar från Sörmland omnämns i historieböckerna.  Eller hur?

Och hur är det med jämställdheten?  Är det någonting som enbart gäller för att lyfta det kvinnliga könet, eller är det meningen att det ska omfatta alla?  Gäller jämställdheten t ex mig, som arbetslös gammal man, och den privilegierade karriäristen Fridolin?  Kan jag utifrån jämställdheten kräva att få bli minister?  Jag är övertygad om att jag skulle göra ett mycket bättre arbete än Fridolin gör, men den officiella jämställdheten tycks ju inte se till kompetens, utan tvärtom fungera för att vissa ska bli mer gynnade än andra.

Men så var det detta med den Schyfferska matematiken.  Sann jämställdhet borde ju kunna uppfordra till att vem som helst skulle ha samma rätt som t ex Augustus, Calpurnia, Karl den store, Olof Skötkonung, drottningarna Margareta och Elisabeth I, Karl XII, Voltaire, Karl Marx, Marie Curie, Per-Albin m fl att bli omnämnda i historieböckerna.  Och rent matematiskt sett är det faktiskt många fler män som inte blir omnämnda i historieböckerna än kvinnor.

Historiskt sett har det, p g a evolutionärt skapad inverkan, som dödsfall vid barnafödslar, m m, gått ungefär 52 % män på 48 % kvinnor (utom i städerna, där det alltid varit kvinnoöverskott, eftersom en stor kontingent kvinnor inte ansett de lokala ”bonnläpparna” duga åt dem – jmf t ex Nordnorge och det svenska lantbruket idag).  Om vi då lite försiktigt under människans ”historiska” period, s a s, räknar med ca 300.000.000 invånare i varje generation, så var det 156.000.000 som var män och 144.000.000 som var kvinnor.  Hur många nämns i historieböckerna?  Kanske tusen personer?  D v s ca 870 män och 130 kvinnor.  Om vi drar detta från det totala antalet så innebär det att i varje generation är det ca 143.999.870 kvinnor som inte omnämns i historieböckerna, medan det är 155.999.130 män som inte omnämns.  I varje generation handlar det alltså om 11.999.260 fler män som inte blir omnämnda i böckerna än kvinnor.  Om vi nu räknar 30 generationer på 1000 år – och att människans ”historiska” epok varat i 10.000 år, innebär det att det är 3.599.778.000 fler män än kvinnor som inte omnämns i historieböckerna.  D v s lika mycket som halva jordens nuvarande befolkning!  (Innebär det indirekt att Fridolin helt vill radera omnämnandet av män i historieböckerna i vår generation?)

Hur uppfyller läroplanen jämställdhetskravet utifrån det perspektivet upphöjde herr ministern Fridolin?  Ska du kalla in förlagen och kräva rättning där också, eller är läroplanens tal om jämställdhet bara avsett för att gynna kvinnor? Vilken tur att Sverige fått en så klok och insiktsfull utbildningsminister som efterföljare till den lika kloke och insiktsfulle major Björklund (obs, ironi här också).